Full text
Under valrörelsen skruvade flera toppolitiker upp tonen mot journalister. Sanningen blev föremål för en kamp mellan olika intressen. Den nya regeringen måste sätta en annan ton, skriver Trond Scholtens Pennanen,
Valrörelsen blev en kamp om vem som får bestämma vad som är sant. Flera toppolitiker skruvade upp tonen mot journalister, och för unga som just nu lär sig skilja granskning från propaganda blir budskapet förvirrande. Den nya regeringen måste sätta en annan ton, men journalistiken behöver också möta den generation som växer upp mitt i misstron.
I skolan lär vi oss att granska källor, jämföra uppgifter och förstå att nyhetsjournalistik följer regler som skiljer den från propaganda. Det är en bra undervisning. Problemet är att den krockar med det vi ser utanför klassrummet.
I SVT:s dokumentär Drevet säger Jimmie Åkesson att journalister använder sin plattform för att ljuga inför val. Redan 2024 kallade han journalister för ”klägg”. Ebba Busch anklagade i våras en SVT-reporter för att ställa politiskt färgade frågor. Civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin lade ut hela sin intervju med SVT på Youtube innan dokumentären ens hade sänts, och kritiserade kanalen på X.
Bildar ett mönster
Var för sig ser det ut som enskilda gräl. Tillsammans bildar det ett mönster, där makthavare når sin publik genom egna kanaler och inte längre behöver journalisten. Det räcker att få publiken att tvivla på henne.
För många i min generation kommer nyheterna från sociala medier. Där står en ministers inlägg bredvid en granskning och ett klipp från ett partis egen kanal, och allt ser ungefär likadant ut. När de mäktigaste i landet säger att journalisterna ljuger, blir den unga läsaren inte mer kritisk. Den blir osäker, och den som inte vet vem man kan lita på slutar ofta att lita på någon alls.
Bohlin menar att det måste gå att kritisera journalistik utan att det beskrivs som ett hot mot medierna. Det har han rätt i, så länge kritiken gäller en konkret publicering och framförs öppet. Men valrörelsen har präglats av svepande omdömen om hela redaktioner, inte av saklig kritik mot enskilda artiklar.
Unga förlorar förtroende
Unga har mest att förlora. Vi har ingen presstjänst, inga egna kanaler med hundratusentals följare och ofta ingen makt. Vi är beroende av att någon granskar dem som fattar besluten om vår skola och vår framtid. Och förtroende som går förlorat under uppväxten följer ofta med in i vuxenlivet, när fakta behövs som mest.
En makthavare som bara vill bli granskad på egna villkor vill egentligen inte bli granskad alls.
Den nya regeringens statsråd bör bemöta kritik mot enskilda publiceringar med sakliga repliker, inte med kampanjer mot hela redaktioner. Public service bör ha en långsiktig finansiering som ingen regering kan använda som påtryckningsmedel. Och skolan behöver avsatt tid för undervisning i medie- och informationskunnighet.
Journalistiken har också ett ansvar. Förklara för unga hur en granskning går till, och vad som skiljer en hel intervju från ett klipp som lagts ut för att ta udden av den. Den som förstår hur journalistik görs är svår att övertyga om att den ljuger.
Jag vill växa upp i ett land där den som granskar makten inte behöver försvara sin rätt att göra det.
Trond Scholtens Pennanen, 12-årig barnrättsaktivist
Inlägget Makthavare som hånar pressen gör oss unga osäkra dök först upp på Dagens Arena.