Det gick något halvår efter massmordet på Risbergska skolan i Örebro innan Mattias Beijmo förstod att han behövde skriva en bok.
– Min infallsvinkel var inte helt oväntat det digitala, jag hade varit och pillat lite där. Sedan vidgades det och framåt sommaren förstod jag att jag inte skulle kunna släppa det, säger han.
Vad var det du ville göra?
– Jag ville gå till botten så gott jag kunde, göra ett ordentligt granskande arbete. Det här är Sveriges värsta massmord i modern tid och det var, och är, för outrett. Jag har skrivit böcker förut – i den här känner jag att jag har lagt allt jag har kunnat. Verkligen försökt ge en heltäckande bild.
I R. Massmordet på Risbergska (Forum) återvänder han till attacken, tecknar en biografi över gärningsmannen och hans samtid – och granskar framför allt polisens och andra myndigheters agerande efter dådet. Beijmo visar hur myndigheterna snabbt och utan belägg avfärdade eventuella ideologiska motiv eller terrormotiv hos mördaren Rickard Andersson.
Han visar att polisens undersökningar av Rickard Anderssons digitala liv varit otillräckliga. Åtgärder och metoder som skulle kunna ge avgörande svar om hans drivkrafter saknas helt och polisen har många gånger inte ens försökt leta efter digitala spår. Mattias Beijmo konstaterar till exempel att polisen inte kontaktat Telegram för att försöka ta reda på mer om Anderssons konto på plattformen.
– Bilden av den ensamma, isolerade gärningsmannen kan på flera sätt ifrågasättas.
Hur har du arbetat?
– Förutom det vanliga journalistiska hantverket, att prata med människor och följa en linje, har det varit en del digitala forensiska övningar. Jag har också begärt ut stora mängder handlingar och lyckats få andra värdefulla dokument via källor. Det har varit väldigt svårt att få ut handlingar – jag har behövt ägna ganska mycket tid åt att också vara jurist. Jag behövde vinna mot Örebro kommun i kammarrätten för att få ut vissa dokument.
Vad gällde det?
– Det var korrespondens kring hur kommunen hanterade Risbergska, som man inte ville dela med sig av eftersom det inte var en smickrande bild för dem. De ville ju gärna fortsätta kontrollera bilden av det här. Förhalade och åberopade lagrum som kammarrätten inte höll med om.
Han var också med om att myndigheterna använde ”flooding the zone” – stora mängder dokument i ostrukturerad form.
– Där fallerar ju också offentlighetsprincipen, när handlingar levereras så svåråtkomligt. Det hade gått att berätta mycket om det där. Jag behövde till exempel berätta för polisen hur de kan avgränsa en sökning i sina egna register.
Kom du fram dit du ville i granskningen?
– När jag försöker ta reda på vad mördaren gjort på sociala plattformar kommer jag till en viss gräns. Men polisen har ju helt andra befogenheter, jag skulle gärna ha haft dem.
Du visar att polisen med stor sannolikhet hade kunnat nå längre i att kartlägga mördarens motiv, och att man inte brytt sig om att följa digitala spår så långt man kunnat. Vad tror du det beror på?
– Det ska nog polisens utredningsledning svara på. Det handlar inte om resurser, utan om prioriteringar. It-forensiker inom polisen har lyft fram saker som kunde ha utretts mer. Varifrån kom Rickard Anderssons extremt krypterade dator med extremt krypterad information på? Jag mötte ofta ett slags frustration från enskilda poliser över att man inte har gått längre. Man lyfter på ögonbrynen och tycker att det är märkligt.
– Det finns enskilda poliser som gått in i på Risbergska och mötts av expanderande höghastighetsammunition. Att sedan se den högsta polisledningen ”vifta bort det här”, som en person säger, det känns inget bra tror jag. Även de vill veta varför och blev traumatiserade utan att ha träffats av någon kula.
Fagerstadådet inträffade när du var i slutskedet med boken. Vad tänker du om det?
– Jag noterade att Noa-chefen Christian Tysklind sa att det var ett misslyckande, att polisen borde ha sett den misstänkta gärningsmännen tidigare, hans aktiviteter online. Det där handlar om att man måste lära sig saker. Även om gärningsmannen är känd och död som i Rickard Anderssons fall, så lär sig polis och åklagarmyndighet saker av att utreda motiv och bakgrund. Det är ett av flera syften för att göra det. Jag säger inte att man hade kunnat förhindra Fagersta med en bättre utredning av Risbergska. Men det hade ju inte skadat att ta reda på mer om aktiviteten på plattformar, samröre med andra.
Ni är många journalister som pratat med anhöriga och drabbade i Örebro. Hur hanterade du det?
– Absolut finns en trötthet hos dem. Det här är en balans, det vet alla. En välsignelse för mig är att jag inte har deadline om tre timmar – utan om ett halvår. Jag kan känna av när det är läge och inte. Men mitt fokus har inte varit de anhöriga och skadade, de förtjänar flera böcker.
Rakel Chukri skrev i sin recension att din bok har potential att öppna utredningen igen. Vad tror du?
– Leif G W Persson sa också det. Det är inte upp till mig att avgöra, men jag noterar att det finns väldigt liknande fall, i Finland och Tyskland, där utredningar öppnats i efterhand och man då hittat radikala motiv man missade först. Och då lärt sig saker om motiv, drivkrafter, radikalisering. I München finns nu en minnesplakett där det står att massmordet i köpcentret 2016 var ett rasistiskt dåd.