Tornevall Networks

Med blicken mot himlen – i mobilen

The reality TV personality finished third in the city's 2026 mayoral primary.

Jag hade hoppats att LO skulle stå på de arbetandes sida när människor utvisas trots att de arbetar på villkor som LO själva varit med och förhandlat fram, skriver Juan Fonseca i en replik till LO.

Tack till Mattias Schulstad och Johan Enfeldt för repliken.

Men jag har svårt att se att den egentligen bemöter det som var kärnan i min krönika.

LO argumenterar för behovsprövning av arbetskraftsinvandringen. Det är en legitim ståndpunkt. Men min krönika handlade inte om huruvida Sverige ska ha fri arbetskraftsinvandring eller inte.

Den handlade om människor som redan finns här.

Människor som arbetar, betalar skatt, följer kollektivavtal och försörjer sig själva men som ändå riskerar att utvisas därför att deras lön inte når upp till ett politiskt fastställt lönekrav.

Varför ska staten underkänna parternas löner?

LO skriver att arbetskraftsinvandring är en migrationspolitisk fråga och att kollektivavtal därför inte kan vara avgörande. Men då uppstår en annan fråga: Varför ska staten underkänna löner som arbetsmarknadens parter själva har förhandlat fram?

Om en lön är tillräckligt hög för att vara avtalsenlig och laglig på svensk arbetsmarknad, varför ska samma lön plötsligt vara otillräcklig för att personen ska få stanna i Sverige?

Det är just där jag menar att staten sätter sig över den svenska modellen.

LO skriver också att ett ökat utbud av arbetskraft pressar lönerna. Det är ett argument som kan diskuteras när det gäller framtida arbetskraftsinvandring. Men återigen handlar min text om personer som redan arbetar här.

Vilken lönedumpning motverkas genom att utvisa en undersköterska, en kock eller en restauranganställd som redan har ett arbete, redan betalar skatt och redan omfattas av svenska kollektivavtal?

Ska människor som bidrar utvisas?

Jag har under många år företrätt människor som gjort precis det samhället har uppmanat dem att göra: arbetat, integrerats och byggt sina liv här. Nu möter de ett budskap som är svårt att förstå: att deras arbete duger så länge det utförs, men inte är tillräckligt värdefullt för att ge dem rätt att stanna.

Det är den verkligheten jag beskrev i min krönika.

Frågan är därför inte bara hur arbetskraftsinvandringen ska regleras.

Frågan är också om Sverige ska fortsätta vara ett land där arbete, egen försörjning och etablering väger tungt – eller om människor som redan bidrar till vårt samhälle ska kunna utvisas därför att politiken har bestämt att deras yrke eller lön inte längre anses önskvärda.

Jag hade hoppats att LO, som historiskt försvarat arbetare oavsett födelseland, skulle stå på de arbetandes sida när människor utvisas trots att de arbetar på villkor som LO själva varit med och förhandlat fram.

Det är en fråga som förtjänar ett tydligare svar än det som gavs i repliken.

Juan Fonseca

Inlägget Slutreplik: Det handlar om människor som redan finns här dök först upp på Dagens Arena.

Public service-uppdraget ställe krav på mångfald. Ändå spelas så gott som aldrig msuik med texter på något annat språk än svenska och engelska i P4. Dags att bredda musikutbudet så fler lyssnare kan känna igen “gamla godingar” på radion, skriver Fayme Alm.

Det är Kristi himmelsfärdsdag och tidig morgon. Sveriges radio P4 sänder ett avsnitt av programmet ”Helgpasset” där Carolina Bladh intervjuar författaren Lydia Sandgren, omtalad för sin debutbok ”Samlade verk”.  Inringare har också möjlighet att ställa frågor.

Programmet genomförs professionellt och ger lyssnarna aspekter och perspektiv på författarskap och mänsklig tillvaro, Sandgren är även legitimerad psykolog.

Samma vecka pågår finalerna till Eurovision Song Contest. En tävling med stor popularitet vilket biljettefterfrågan till de fysiska evenemangen liksom den omfattande mediebevakningen, inte minst hos Sveriges radio, vittnar om. Enligt företagets Eko-redaktion hörs ovanligt många språk i årets tävling där 35 länder deltar med var sin låt.

Under det två timmar långa Helgpasset som P4 sänder under torsdagen blandas samtalen med musik, så som konceptet är i denna kanal. Musikurvalet består till övervägande del av låtar med text på engelska, ett fåtal med text på svenska. Inga andra språk hörs i den valda musiken.

Sällan musik på andra språk än engelska och svenska

Under programmet framkommer det mer än en gång att Lydia Sandgren har anknytning till Frankrike, ett land med stor inhemsk musikproduktion. Enligt svenska statliga myndigheten Konstnärsnämnden har Frankrike idag världens femte största marknad för musik. En realitet som den som lyssnar på P4 inte kan ana. Med lite tur går det att få höra ”Joe, le taxi” med Vanessa Paradis. Den kom 1987.

Värt att nämna är att Konstnärsnämnden skriver: ”Även om konstmusik fortfarande är en viktig del av franskt kulturarv är det 80-talets syntmusik samt 90-talets elektroniska dansmusik man främst förknippar med fransk musik idag.”

 I P4 spelas mycket sällan – för att inte säga ytterst sällan – musik på andra språk än engelska och svenska i. För att i denna kanal få lyssna på musik från till exempel Portugal är sällsynt. Det räcker ens en gång inte att vinna nämnda musiktävling, vilket Portugal gjorde 2017 med låten ”Amar pelos dois”. Uppskattningsvis har denna vinnarlåt endast spelats ett fåtal gånger i P4. Att jämföra med ”gamla godingar”, ett begrepp som myntades under 1980-talet och gäller låtar med sångtexter på engelska. Låtar som spelas år efter år, decennium efter decennium. Som om musikläggarna fastnat i en loop omöjlig att ta sig ur, med SR-ledningens goda minne.

Samma begränsning gäller musik där sången framförs på något av de nordiska språken. Trots att dessa länder har ett språksamarbete reglerat i Helsingforsavtalet, kulturavtalet, språkdeklarationen och språkkonventionen.

Statistik finns över när och hur många gånger en viss låt spelas i Sveriges radio, men är tillgänglig endast för ett fåtal utvalda. Vad Sveriges radio väljer att öppet redovisa är en klumpsumma: ”Inte mindre än 98 283 musiktitlar sändes i Sveriges Radio under 2025, i någon av de linjära kanalerna eller on demand.”

Vilka lyssnare ska känna sig hemma med P4:s musik?

Vad bygger då konceptet för P4:s musikutbud på? Gissningsvis ”igenkänning”. En viss grupp lyssnarna ska känna igen sig utifrån musiken som spelas i kanalen. Den givna följdfrågan blir då:  Vilka lyssnare ska känna sig ”hemma” när de lyssnar på P4?

Idag har Sverige en befolkning där drygt 20 procent är födda i ett annat land. De invandrade får, med undantag från dem som kommer från engelskspråkiga länder, aldrig i P4 höra musik från sina tidigare hemländer.

Om så skedde skulle lyssnarna – genom det kulturella uttrycksmedel som musik är – bredda sina föreställningar om omvärlden vilket är företagets vision. Sveriges radio vill, skriver man, ”skildra människors vardag och händelser i hela landet och runtom i världen”.

Musik tillhör för de flesta människor tillhör vardagen. Därför bör musikutbudet i P4 – som också är landets beredskapskanal – breddas. om visionen ska realiseras och fler invånare än idag kunna känna sig hemma i P4.

Det är hög tid med tanke på formuleringarna i det public service-uppdrag som nu och fram till och med 2033 gäller för Sveriges Radio. I det nämns ”mångfald” fyra gånger, ”mångsidigt” också fyra gånger och ”mångsidighet” en gång.

Frågan till Sveriges radios ledning är: När kommer dessa krav på mångfald och mångsidighet speglas i P4:s musikutbud så att kanalen blir hela folkets kanal?

Fayme Alm, fil mag i journalistik, skribent och Nordenkorrespondent

Inlägget P4 – hela folkets kanal. Eller? dök först upp på Dagens Arena.

Pär Österholm bjuder i tidskriften Ekonomisk Debatt in till diskussion om den höga svenska arbetslösheten. Men hans analys lider av flera brister, skriver Daniel Lind och German Bender.

I Ekonomisk Debatt 3/2026 lyfter ekonomiprofessor Pär Österholm den höga svenska arbetslösheten, som han menar har strukturella orsaker. Konjunkturinstitutet uppskattar den så kallade jämviktsarbetslösheten till 7,3 procent. Det är denna nivå Österholm tar som utgångspunkt.

Han konstaterar att utbildningsinsatser och subventionerade anställningar har brett stöd men knappast räcker, och vänder i stället blicken mot lönebildningen. Österholm anser att den höga arbetslösheten motiverar en mer nyanserad bild av lönebildningen. Han efterlyser reformer mot en mer decentraliserad och flexibel lönebildning.

Tunn analys

Jämviktsarbetslösheten är avgörande i Österholms text eftersom det är den som påvisar problemets vidd. Ändå accepterar han okritiskt begreppet och Konjunkturinstitutets nivå. Det är alltså så ”lågt” arbetslösheten antas kunna pressas innan den blir inflationsdrivande.

Men jämviktsarbetslösheten går inte att observera, det är en teoretisk konstruktion på mycket skakig grund. Felmarginalen är därtill stor och antagandena har svag verklighetsförankring. Värre är att en felaktigt hög uppskattning kan bli självuppfyllande: om finans- och penningpolitiken stramar åt för tidigt skapas hysteresis – att arbetslösheten biter sig fast. Frågan är om en viktigare förklaring till den höga arbetslösheten snarare är just den teoribildning som Österholm bekänner sig till.

Vi kommer att återkomma med en längre replik i Ekonomisk Debatt efter sommaren. Men för att ändå kasta in ett vedträ i brasan när debatten nu går varm, vill vi i den här kortare texten lyfta fram tre saker som Österholm borde ha resonerat om.

Löneökningarna inte orsak 

För det första har ingen konjunkturnedgång sedan 90-talskrisen orsakats av lönedriven inflation. IT-kraschen, finanskrisen, eurokrisen, pandemin och kriget i Ukraina har inget med svenska lönekrav att göra. Vi har alltså inte på tre decennier testat hur långt arbetslösheten kan sjunka innan facken skulle ställa oansvariga krav. Med ett lönemärke som utgår från den långsiktiga produktiviteten är det svårt att se hur en löne-pris-spiral ens skulle kunna uppstå.

Studenterna hindrar inte facken

För det andra blir Sveriges arbetslöshet betydligt lägre jämfört med andra EU-länder om heltidsstuderande exkluderas – omkring 6 procent. Med KI:s jämviktsnivå om 7,3 procent blir slutsatsen att det just nu är studenterna som hindrar lönekraven från att skena. Det är en orimlig tolkning, och den pekar i stället mot att jämviktsarbetslösheten är lägre än Österholm antar.

Varför 4-5 procent i delar av landet?

För det tredje är de stora regionala variationerna oförenliga med Österholms tankeram. Arbetslösheten ligger exempelvis på 4-5 procent i Norrbotten, Västerbotten och Dalarna. Hur uppnås det när lägstalöner, centralisering och lönemärke är desamma som i regioner med dubbelt så hög arbetslöshet? Svaret är att efterfrågan på arbetskraft spelar stor roll. Även den regionala variationen indikerar alltså en lägre faktisk jämviktsarbetslöshet än Konjunkturinstitutets och Österholm teoretiska antagande.

Politiken har misslyckats

Med rötter hos Milton Friedman hävdas vanligen att jämviktsarbetslösheten bara kan sänkas genom utbudsreformer som ökar ”flexibiliteten”. Det är åt det hållet Österholm tittar när han uppmanar läsarna att tänka ”fritt och rätt”.

Men det vore att fortsätta i samma hjulspår som bevisligen har misslyckats. Minskad facklig organisationsgrad, urholkad a-kassa, fattiggörande försörjningsstöd, lägre skatter, fler tillfälliga anställningar och svagare anställningstrygghet har inte sänkt jämviktsarbetslösheten.

Varför skulle mer av samma vara lösningen?

Österholm har rätt i att dålig matchning är en viktig förklaring, men fel i att huvudsakligen hänföra den till invandringen. Utrikes födda är inte arbetslösa för att de är utrikes födda, lika lite som svenskfödda är det för att de är svenskfödda. Orsaken är att utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken inte har svarat mot de tuffare kraven. Antalet i arbetsmarknadsutbildning är försvinnande litet i förhållande till de kanske 250 000 arbetslösa med svag anknytning till arbetsmarknaden, en direkt följd av att den aktiva arbetsmarknadspolitiken bantats – oavsett politisk majoritet. Att etnifiera ett politikmisslyckande löser inte problemet.

Kan öka arbetslösheten och sänka produktiviteten

Österholm kan inte frigöra sig från den klassiska teoretiska modellen av arbetsmarknaden som en perfekt marknad, trots att den internationella forskningsfronten alltmer fokuserar på betydande imperfektioner. Två saker bör nämnas.

För det första är arbetsgivares makt att runt om i världen sätta löner under de anställdas värdeskapande betydande. Den här lönesättarmakten håller tillbaka både produktivitet och sysselsättning, även i länder som Tyskland, Danmark och Norge. Preliminära analyser av Sverige pekar i samma riktning.

Om lönesättarmakten är påtaglig bidrar facklig organisering, kollektivavtal och centraliserad lönebildning till att öka sysselsättning och produktivitet, i den mån de begränsar denna makt. Österholm befinner sig fortfarande i Milton Friedmans empiriskt motbevisade Nairu-värld, där marknaden antas fungera perfekt och alla regleringar därmed hämmande. Hans förslag om mer decentraliserad lönebildning riskerar att stärka arbetsgivarnas lönesättarmakt.

Österholm beaktar inte forskningsfronten 

För det andra överskattar Österholm lägstalönernas effekter. Ny forskning visar otvetydigt att lägstalöner har långt mindre negativ sysselsättningseffekt än den perfekta marknadens teori länge hävdat. I Storbritannien har till exempel lägstalönen höjts 60–70 procent realt utan nämnvärda jobbförluster, och Tysklands relativt högt satta minimilön från 2015 tycks ha haft samma begränsade effekt.

Svenska lägstalöner är dessutom inte så höga som många tror – varken mätt i växelkurser eller köpkraft är de systematiskt högre än i Storbritannien, Tyskland, Nederländerna, Belgien eller Frankrike. Trots detta är sysselsättningsgraden bland lågutbildade högre i Sverige än i nästan alla jämförbara länder och arbetskraftsdeltagandet ännu mer utmärkande.

Slutsatsen måste rimligen vara att drägliga lägstalöner och inkomstbaserade trygghetssystem gör det attraktivt att vara på arbetsmarknaden. Det är på den vägen vi bör fortsätta, inte den motsatta som innebär lägre lägstalöner och urholkade trygghetssystem.

Ett blindspår i debatten

Österholm missar de frågor och svar som dominerat de senaste decenniernas arbetsmarknadsforskning och därmed kopplingen till hur svensk arbetsmarknad faktiskt fungerar och levererar. Hans resonemang präglas dessutom av tveksamma generaliseringar: den som tänker ”fritt och rätt” måste landa i hans slutsatser, medan andra tänker ofritt och fel.

Det är en udda utgångspunkt för en saklig diskussion.

Vi menar, kort sagt, att lönebildningen inte är problemet. Tvärtom gör parterna mycket som drar åt rätt håll.

Det som krävs är i stället något helt annat än det vi sett sedan 1990-talet: en politik som inte stramar åt infrastruktur, välfärd, utbildning, arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar och bostäder. Precis som hysteresis kan uppstå av oklok politik, kan fler få varaktigt fotfäste om hög efterfrågan tillåts verka över längre tid.

Mer av samma är inte vägen framåt.

Daniel Lind, forskningsledare på Facken inom industrins produktivitetskommission

German Bender, utredningschef på Arena Idé

Inlägget Lönebildningen är inte orsaken till arbetslösheten dök först upp på Dagens Arena.

Nick Alinias medverkan i det nu inställda programmet säger mer än att SVT böjer sig för högersvansen.

SVT trampade rejält i klaveret när de först bad ytterhögeraktivisten Nick Alinia medverka i underhållningsprogrammet Svenska för invandrare, och sedan, när det utbröt en debatt om saken, bestämde sig för att inte sända det redan inspelade programmet.

Dessutom har cheferna på SVT kastat omkring ansvaret.

Ingen verkar riktigt ha varit informerad om att Alinia hade blivit tillfrågad, men producenten säger sig ha pitchat Ainias namn vid något tillfälle.

Varför ge plattform åt honom?

Från högerkanten skriker man som vanligt högljutt om censur, cancelkultur och väntervridning i medierna. Men, som DN:s krönikör Johannes Klenell bland annat konstaterat, handlar inte den här frågan om åsikter.

Den handlar istället om att Nick Alinia gjort till sin grej att trakassera, hänga ut och skapa hatstormar mot enskilda människor. Till exempel journalister, eller ett par bibliotekarier som arrangerade sagoläsning för barn. Han har också samröre med våldsbejakande extremister på högerkanten.

Att han gjorde tecknet för ”white power” i tv-studion och lade ut det i sina sociala medier visar väl ungefär vad det handlar om.

Varför skulle SVT ge en plattform åt honom? Det ingår inte i public service-uppdraget och har inget med åsiktsmångfald att göra.

Från vänsterhåll verkar vreden vara nästan lika stor. Där ser man SVT:s första hållning, att boka Alinia, som en eftergift åt den extremhöger som inte längre hyser förtroende för SVT.

Det ligger något i det, förstås, men låt mig ge ytterligare en tänkbar förklaring: Nick Alinia är numera en kändis.

Låt vara att han mest är känd i den sfär av internet som domineras av testosteronstinna män, rasister och allmän extremhöger, eller för den delen att han blivit känd just för att han trakasserar människor han inte håller med, men känd är han lik förbannat.

Klart att grabben ska vara med i ett lekprogram på tv!

Beviset för framgång

Dagens medieklimat är ju av den karaktären att alla jagar efter nätets kändisar. Når du många i sociala medier kan du få snabba bokkontrakt, gå på premiärer och dricka bubbel med andra kändisar.

Kändisskapet är hårdvaluta, både för den enskilda personen och för de företag och andra som kan knyta personen till sig. Det drar läsare, lyssnare, tittare och köpare.

Och lekprogram i tv är i dag det yttersta beviset för att du har kvalat in. För att du har lyckats.

Och detta skriver jag inte för att jag själv aldrig blivit inbjuden till ett lekprogram. Nej, jag är inte bitter. Inte alls.

Men när konkurrensen med sociala medier och andra gammalmediekanaler paras med en rädsla för att tappa de män som lutar kraftigt åt höger blir det till slut logsikt, om än moraliskt tveksamt, att bjuda in även Nick Alinia till de där lekprogrammen.

Fast den här gången drog SVT ändå i bromsen.

Den gränsen passerades inte.

Kanske måste Nick Alinia skaffa sig ytterligare ett par hundra tusen följare innan det blir aktuellt igen.

Jesper Bengtsson

Inlägget Det viktigaste är ändå att vara känd dök först upp på Dagens Arena.

Jeff Metcalf appeared to be trying to provoke a reaction, saying, "Let me make something racist up so you all can go viral."

Hunter Biden, former U.S. President Joe Biden's son, appeared on the California governor's podcast in June 2026.

While Leo did privately meet Bad Bunny, the Vatican has not released any images of the encounter.

The claim came from a story in The Atlantic, which attributed the removal to the Trump administration's anti-DEI policies.