Tornevall Networks

If I had legs I’d kick you

Den Golden Globe-belönade skådespelarens prestation är den  största men långtifrån den enda behållningen med filmen. Det tycker Jon Andersson som sett “If I had legs I’d kick you”, med svensk premiär i helgen.

Linda (Rose Byrne) lever ett minst sagt hektiskt liv. Dottern lider av någon form av ätstörning och får näring via en slang. Maken jobbar som sjökapten och är borta nästan jämt. Deras huvudsakliga interaktion består av telefonkonversationer där maken säger åt Linda hur han tycker att hon ska sköta dottern och andra saker som har med hemlivet att göra. Till råga på allt rasar taket i deras lägenhet in, vilket innebär att Linda och dottern tvingas flytta in på ett motell. 

Rolig och jobbig

Ni hör själva. I  Mary Bronsteins svarta dramakomedi “If I had legs I’d kick you” är det mesta kaos. En hel del av det har att göra med Linda själv, som långtifrån är någon idealisk mamma. Hon vägrar att dyka upp på möten om dotterns behandling och följa läkarens råd. Till råga på allt lämnar hon dottern ensam på kvällarna, dricker enorma mängder vin och köper illegala droger på nätet. Samtidigt går det också att förstå henne. Även om makens råd och förmaningar ofta är vettiga är det Linda som den största delen av tiden är lämnad ensam att ta hand om dottern. Någon egentid är det inte tal om. 

Conan O’Brien som terapeut och Rose Byrn på terapisoffan.

“If I had legs I’d kick you” är rolig, men också väldigt jobbig att titta på. Det är som att Lindas ångest förs över från bioduken direkt till oss i salongen. Som åskådare är man också hela tiden orolig för att Linda ska göra något dumt. Pinsamhetsfaktorn är stor. 

Årets skådespelarprestation

Den allra största behållningen med filmen är Rose Byrn, som är fullkomligt lysande i rollen som Linda. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att kalla det för årets skådespelarprestation. Byrn lyckas på ett oerhört effektfullt sätt gestalta den kaotiska Linda med både värme och humor. Birollsinnehavarna är också bra. Det gäller inte minst Conan O’Brien som Lindas terapeut och ASAP Rocky som hennes granne på motellet. 

Men det är inte bara skådespelarpretationerna som sticker ut. Dialogen är knivskarp och manuset bjuder på en del oväntade vändningar. Vi bjuds också på flera lyckade filmiska grepp. Det gäller inte minst beslutet att inte visa Lindas dotter i bild, vilket gör att vi bara får se hur Linda agerar på det dottern säger och gör. Detsamma gäller Lindas make som vi under större delen av filmen  inte heller får se utan bara höra i de samtal som de äkta makarna har på telefon. 

Mary Bronstein, som både regisserat och skrivit manus har gjort en mycket sevärd svart dramakomedi. Med betoning på svart.  “If I had legs I’d kick you” är en på många sätt jobbig film att titta på. Men det är värt besväret. Det är en filmupplevelse jag definitivt inte skulle vilja vara utan.

Jon Andersson

Inlägget En imponerande skådespelarinsats dök först upp på Dagens Arena.

Den senaste tidens gängvåld visar att vi är långt ifrån att lösa ett av samhällets största trauman. Mycket tyder på att vi inte ens börjat förstå det. Men om kampen mot gängen är en kamp mot barnen som utför våldet, och om framgångarna i den kampen mäts utifrån hur många av barnen vi griper och låser in, ja då går ju allt väldigt bra just nu.

Tre svenska medborgare dödades i ett flyganfall i södra Libanon i mars, bekräftar UD för Aftonbladet.

Tre svenska medborgare dödades i ett flyganfall i södra Libanon i mars, bekräftar UD för Aftonbladet.

I ett flyganfall som ägde rum den 6 mars i södra Libanon dödades tre svenskar, bekräftar UD för Aftonbladet.

Adriana, 66, blev våldsamt fälld, handfängslad och bortförd av en polisman när hon iakttog en Palestinademonstration 2024. Nu döms mannen i hovrätten för tjänstefel.

Israel genomförde massiva bombanfall mot Libanon under onsdagen, mindre än ett dygn efter att USA nått en överenskommelse om vapenvila med Iran.

Hundratals civila har dödats och mer än 1.000 personer har skadats. Dödssiffran förväntas stiga eftersom människor fortfarande är fast under rasmassorna.

Israeliska armén IDF säger att 50 israeliska stridsflyg släppte 160 bomber mot 100 mål på tio minuter runt om i Libanon – i Beirut, i Bekaadalen och i de södra delarna av landet.

Det är den blodigaste dagen i Libanon sedan USA och Israel inledde kriget mot Iran den 28 februari. Apokalyptiska scener har kablats ut från Beirut efter Israels dödliga bombanfall mot civila mål.

USA:s president Donald Trump och Vita husets pressekreterare Karoline Leavitt påstår att Libanon inte var en del av överenskommelsen med Iran, trots att Iran upprepade gånger sagt att ett slut på Israels anfall mot Libanon är ett krav för dem, vilket tydligt framgår i Irans tiopunktsplan.

Europeiska länder såsom Storbritannien, Tyskland och Frankrike samt medlarlandet Pakistan har också insisterat att eldupphöret med Iran även omfattar Libanon.

Ukrainian public officials are barred from having multiple citizenships.

I SVT:s minidokumentär ”Vid pump” som är en del i serien “Svenska smärtpunkter” frågar reportern Kristina Lagerström näringsminister Ebba Busch om varför försäljningen av elbilar i Sverige har stannat av.

Replikskiftet som följer:

Ebba Busch: ”Alla dina frågor är otroligt politiskt färgade. Det är inte neutrala ingångar, det är en väldigt tydlig vinkel. Det måste åtminstone vara möjligt för mig att tala till punkt.”

SVT: Jag är lite bekymrad över att du säger att det är politiskt färgade frågor, för det är det ju liksom inte.

Ebba Busch: Jo, på elområdet, 100 procent.

SVT: Hur då?

Ebba Busch: Jag kan inte ens förklara gravitationen för dig. Jag kommer inte att gå in på det. Jag svarar tillbaka så jag tror det blir bra balans som helhet.

SVT:s Karin Ekman skriveri en krönika på SVT.se att Ebba Buschs påståenden är ”häpnadsväckande”.

”Kurvdiagrammet som Lagerström försöker visa ministern – över utvecklingen med nyregistrerade elbilar i Sverige, Norge och Danmark – är detsamma som i Klimatpolitiska rådets årsrapport. Att Ebba Busch väljer att smeta politik över professionell journalistik när frågorna skaver är naturligtvis illa. Det är också ett övertydligt exempel på sprängkraften i dessa ”smärtpunkter” – och behovet av journalistik som rotar i dem.”

Jag såg nyligen Maj Wechselmanns film ”Aktivisterna”. Filmen handlade till stora delar om det pågående folkmordet i Gaza och om några av de människor som försökt bryta Israels olagliga blockad och nå Gaza sjövägen.

Med livet som insats och med mat, medicin och hjälpmedel i lasten blev de gripna av israelisk militär. På internationellt vatten. De blev förnedrade, frihetsberövade, misshandlade, fråntagna mediciner, förhindrade att dricka rent vatten.

En av de utsatta var Greta Thunberg. En internationell kändis. Filmklippen och berättelserna om den israeliska militärens övergrepp var skakande, men inte förvånande. Det jag tänkte var: hur kan detta ha förtigits så monumentalt i svensk media? Hur kan svenska politiker vara så tysta när svenska medborgare blir kidnappade av en främmande makt?

Varför? Varför talas det inte klartext om dessa övergrepp? I stället är det svenska palestinademonstranter som svartmålas och anklagas för att vara antisemiter. Hur är det möjligt?

Filmen innehöll också en hel del klipp och information om vad som hänt i Gaza de senaste åren. Fasanfulla, skrämmande bilder av en liten landremsa som sedan det senaste kriget nu bara är en grushög och som beskurits markant.

Samtliga universitet i Gaza har bombats. Moskéer har grusats. Sjukhus pulvriserats.

Detta mot en befolkning som redan innan det senaste kriget utsatts för en olaglig blockad som förhindrat palestinierna att importera livsnödvändiga saker, som till exempel utsäde och rullstolar. En befolkning Israel och USA vill bli av med för att kunna bygga den turiststad Trump drömmer om.

Israel har gång på gång brutit mot internationella lagar. Och med de senaste anfallen mot Iran och Libanon kan det väl inte ha undgått någon att Israel vill rita om kartan i hela Mellanöstern. Med våld, våld och mera våld.

Trots detta är svensk media och politiker märkligt tysta och undfallande. Mediastormen uteblir när Israel begår folkrättsbrott. Den uteblir när svenska medborgare blir utsatta för övergrepp.

Men om någon vänsterpartist ute i landet deltagit i en demonstration, eller uttalat stöd för palestinskt motstånd går däremot drevet.

Aktivisterna frågas i filmen om varför de ger sig iväg. Svaren är enkla och självklara. För att de måste. Som människa måste man protestera och agera när medmänniskor utsätts för orätt och övergrepp. Ändå är det dessa modiga människor, de som vågar protestera med aktiv handling, som misstänkliggörs i media.

I filmen berättade också Maj Wechselmann varför hon gjort filmen och varför aktivisterna intresserade henne. I en by i Ukraina besökte hon ett minnesmärke för alla de judar som mördats i området. En stor del av hennes släkt mördades där.

Historien går igen och vi får inte vara tysta. Inte sitta passiva. Och jag hoppas att aktivisterna blir fler. Så att till sist inte heller politiker och media kan vara tysta.