Tornevall Networks

Över hela världen har bostadskrisen blivit en stor fråga. Nu senast i Spanien, där hundratusentals människor protesterat på gatorna och S-premiärministern Pedro Sanchez har utlyst nyval för att kunna genomföra sina bostadsreformer. – Nyvalet är ett sätt att visa att bostadsfrågan tas på allvar, säger Elfva Barrio, ordförande för S-studenter och själv uppväxt i Madrid. Hemma i Sverige vill hon se en ny regering som ger staten mer makt över bostadspolitiken.

Var i Sverige är det bäst att leva? I Fokus lista hamnar en kommun i Västernorrland i botten. Bland invånarna går åsikterna isär. – Här har vi i alla fall tillgång till bostäder, det kan man inte säga om Stockholm, säger Jessica Öfverdahl.

Var i Sverige är det bäst att leva? När Fokus rankar landets kommuner hamnar Kramfors i Västernorrland på bottenplaceringen. Bland Kramforsborna går åsikterna isär. – Här har vi i alla fall tillgång till bostäder, det kan man inte säga om Stockholm, säger Jessica Öfverdahl.

De har läst över 120 böcker tillsammans, bråkat om Kerstin Ekman och upptäckt nya favoritförfattare. Men vem tycker den seniora bokklubben i Spånga ska få Nobelpriset i litteratur?

Nu står det klart: S, MP och V bildar majoritetsstyre i Stockholm stad. Arbetstidsförkortning och hårdare tag mot entreprenörer i välfärdssektorn är prioriteringar. – Om det betyder att koncerner väljer att stämma oss, då kommer vi ta den fajten, säger Socialdemokraternas Emilia Bjuggren. Samtidigt kan det nya styret inte utesluta skattehöjningar.

Fajten mellan V och C pågår på flera håll i landet – i Region Stockholm kan lösningen bli ett socialdemokratiskt styre med KD och L. Här rasar sedan tidigare en strid om de privata vårdbolagens roll. – Att de känner att Region Stockholm är en plats där man kan verka, det är jätteviktigt för oss, säger Carl-Johan Schiller (KD).

Det som hade gjort honom arg var ett tv-reportage jag  gjort om så kallade oskuldstester i Afghanistan. För mig handlade det om att ställa frågor om kvinnors kroppar, frihet och den kontroll som många kvinnor lever under. Det var en av de berättelser jag ville lyfta som journalist.

På den tiden arbetade jag i ett Afghanistan där kvinnor fortfarande kunde höras i medierna. Vi rapporterade om kvinnors liv och gjorde frågor om våld, diskriminering och frihet till en del av det offentliga samtalet. Det var inte alltid enkelt, men vi kunde arbeta.

I augusti i år, nästan fem år efter talibanernas maktövertagande, satt jag i en park i Danmark tillsammans med min väninna och tidigare journalistkollega Vahideh Faizi. Vi två, numera exiljournalister, pratade om hur vi arbetade då, om våra gemensamma vänner och om vad som hade förändrats.

Vi två har fortfarande möjlighet att arbeta som journalister. Men många av våra tidigare kollegor har förlorat sina jobb. Andra har lämnat Afghanistan och försöker bygga upp sina liv på nytt. Jag har fortfarande kontakt med kvinnliga journalister inne i Afghanistan. Många har förlorat sitt arbete, medan andra försöker fortsätta under begränsningar, trakasserier och diskriminering.

Det handlar inte bara om förlorade jobb.

Det handlar om berättelser som inte längre berättas av medier i Afghanistan.

Efter talibanernas maktövertagande försvann 43 procent av Afghanistans medier inom tre månader. Mer än två tredjedelar av de omkring 12 000 journalister som arbetade i landet 2021 har lämnat yrket. Åtta av tio kvinnliga journalister har slutat arbeta. De kvinnor som fortfarande arbetar möter bland annat begränsad tillgång till officiella källor, krav på manligt sällskap, arbetsplatssegregering och krav på att täcka ansiktet.

Samtidigt har utrymmet för journalistiken fortsatt att krympa. Kvinnor har hindrats från att delta i presskonferenser och i vissa provinser har deras röster förbjudits i radio och tv. I år har talibanerna gripit två TOLOnews-reportrar och gjort en razzia mot tv-stationen. Tamadon TV har tvingats bort från sändning och dess medarbetare har gripits.

När kvinnliga journalister inte längre kan arbeta fritt blir det också svårare att dokumentera det som händer kvinnor i Afghanistan. Våld, diskriminering och andra övergrepp finns kvar, men färre kan ställa frågorna, söka svaren och ge dem en plats i offentligheten.

Det får mig att tänka på min pappa igen. Och till min stora glädje läser han idag mina artiklar med stolthet och tittar på mina tv-program i Afghanistan International.

Till sist: Jag är glad att jag fortfarande kan skriva om Afghanistans flickor och kvinnor och berätta om det som händer dem. Men någonstans finns också en sorg: många av de kvinnliga journalister som en gång berättade om kvinnors liv inne i Afghanistan har förlorat möjligheten att göra det. När jag skriver om dem tänker jag också på deras röster – och på hur viktigt det är att deras berättelser inte glöms bort.

Najwa Alimi

Översättning från engelska och svensk bearbetning: Kurdo Baksi.

Nils Gruvebäck lämnar jobbet som nyhetschef och ställföreträdande utgivare på regiontidningen Corren för att bli chefredaktör och utgivare på den betydligt mindre Ulricehamns Tidning.

Vad är det som lockar?

– Jag har varit nyhetschef på Corren i nästan tio år och har känt ett tag att nästa steg vore att leda en egen redaktion. Och så hörde Gota Media av sig och undrade om jag var intresserad. Och då var jag ju det, säger Nils Gruvebäck, som just nu är föräldraledig.

Hur känns det att byta koncern, från NTM till Gota?

– NTM har varit en toppenarbetsgivare på väldigt många sätt, jag har fått otroliga möjligheter. Sen är det för mig alltid kul att testa något annat i arbetslivet. Jag har inte alltid varit journalist, utan jobbat inom byggbranschen och lite vårdyrken innan. Men jag gillar verkligen lokaljournalistik – och det känns spännande att få testa en annan arbetsgivare och ett annat sätt att jobba.

Vad tar du med dig från Corren till nya jobbet?

– Att göra den publicistiska ambitionen väldigt tydlig – vad vill man vara för titel, vad är vi till för? Och göra bra journalistik från det. Det jag tror att läsarna lägger bäst på minnet är när man fördjupar och granskar ordentligt. Jag vet att Ulricehamns Tidning är bra på det redan idag, och det hoppas jag att vi kommer att fortsätta göra.

Hela familjen – hans sambo är grävande journalist på SVT – kommer att flytta för jobbet, till Borås med pendlingsavstånd till Ulricehamn. Nils Gruvebäck är van arbetspendlare, under åren på Corren har han bott norr om Norrköping.

Hur blir det att leda bevakningen av en kommun som du inte har någon förkunskap om?

– Det blir en utmaning, men inte oöverstigligt på något sätt. Det känns kul.

Ledande fråga, men kan det som publicist rentav vara en fördel att komma in med fräscha ögon och utan några vänskapsband?

– Så kan det absolut vara – både på en arbetsplats och i relation till dem vi bevakar. Men jag kommer behöva luta mig på redaktionens erfarenhet för att vi ska kunna göra ett bra jobb.

Nils Gruvebäck tillträder i mars och efterträder Henrik Erickson, som går till en chefsroll inom Tore G Wärenstams stiftelse, en av Gota Medias delägare.

Johannes Klenell är kulturredaktör på Arbetet och krönikör i Dagens Nyheter.

Motivering: När den politiska debatten flyttar alltmer högerut, korruptionen ökar och humanismen minskar, då finns Johannes där i olika medier och upplyser oss om vad som pågår. Johannes Klenell har i ”Bananrepubliken Sverige” gjort en skrämmande analys av hur det demokratiska systemet i Sverige monterats ner av en alltmer utbredd nepotism och korruption. Exemplen i boken är obehagligt många. Och här sitter vi nu, i ett land som var övertygat om att det var så förträffligt och inte kunde bli korrupt – rejält dragna vid näsan.

Stig Sjödin-priset delas ut av Runö Folkhögskola, Långholmens Folkhögskola, Stig Sjödinsällskapet, ABF, Kommunalarbetareförbundet och Industrifacket Metall. Prissumman är 50 000 kronor.

Tidigare pristagare

Göran Greider 1997, Sara Lidman 1998, Fredrik Ekelund 1999, Tony Samuelsson 2000, Gösta Friberg 2001, Claes Andersson 2002, Bernt-Olov Andersson 2003, Aino Trosell 2004, Mikael Wiehe 2005, Kjell Eriksson 2006, Emil Jensen 2007, Ove Allansson 2008, Malin Klingzell-Brulin 2009, Jenny Wrangborg 2010, Johannes Anyuru 2011, Eija Hetekivi Olsson 2012, Anna Jörgensdotter, Helene Rådberg och Carolina Thorell 2013, Jason Diakité 2014, Lena Kallenberg 2015, Mattias Alkberg 2016, Sara Beischer 2017, Vibeke Olsson 2018, Bob Hansson 2019, Karin Smirnoff 2020,  Rasmus Landström 2021, Susanna Alakoski 2022, Robert Nyberg 2023, Nicolas Lunabba 2024 samt Tina Harnesk 2025.

Det har snart gått åtta år sedan Kemikalieinspektionen nekade att lämna ut en begärd handling om ett dokumenterat skadligt bekämpningsmedel – insektsgiftet klorpyrifos. Det var bara början. Det överklagade beslutet upprätthölls av Kammarrätten. Högsta förvaltningsdomstolen nekade prövningstillstånd och så kunde historien sluta här.

Det gjorde den inte.

Ett för de flesta okänt FN-organ i Genève fann det svenska nekandet intressant. Århuskonventionens efterlevnadskommitté (ACCC, Aarhus Convention Compliance Committee), under FN:s Europakontor UNECE, tog sig an fallet. Fem år gick. Århuskonventionen stadgar i korthet att allmänheten har en utökad rätt till insyn i handlingar som rör miljön, särskilt vad gäller utsläpp i naturen, i det här fallet spridning av ett insektsgift. Hänsyn till kommersiella intressen kan inte motivera avslag.

Den svenska staten, under varierande regeringar sedan 2019, tyckte inte det var så mycket att orda om. Det fanns ingen anledning att ifrågasätta den svenska öppenheten. Min anmälan borde avvisas.

Efterlevnadskommittén hade en annan mening.

Sommaren 2025 slog kommittén fast att den svenska staten hade avvisat min begäran på felaktiga och ofullständiga grunder. Kommittén fann att Sverige inte har implementerat Århuskonventionen som man borde. Sverige fick bakläxa. Senast 2029 ska den då sittande regeringen ha redogjort för hur man nu efterlever den konvention man skrev under 1998 och som sedan 2003 också är bindande EU-lag (direktiv 2003/4/EG).

Historien kunde därmed sluta här för andra gången. De handlingar som Kemikalieinspektionen och svenska domstolar nekade att lämna ut släppte EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet, EFSA, efter en månads betänketid. Insektsgiftet klorpyrifos blev i januari 2020 förbjudet i EU, i någon mån som en följd av uppmärksamhet i europeiska medier – dock inga svenska.

Poängen här är inte att Sverige har fått kritik och backning av ett FN-organ, även om det är intressant i sig. Poängen här är med vilket häpnadsväckande ointresse, gränsande till nonchalans, svenska handläggare, domstolar och regeringsförhandlare visat frågan. Och nu närmar vi oss nutid.

Sverige skulle senast i juni i år redogöra för svar på FN-kritiken. Det gjorde man inte. I augusti inkom den svenska staten med en ursäkt för att ha missat tidsfristen men meddelade att man visst skulle svara.

Nu kunde FN-organet i Genève och andra intresserade läsa vad regeringen har tänkt sig att göra: Fundera vidare och återkomma.

På 15 specificerade frågor om hur Sverige kommer att besvara kritiken är de upprepade svaren:

• ”Regeringen överväger för närvarande hur Efterlevnadskommitténs rekommendationer skall föras vidare.”

• ”Så snart Regeringen har haft tid att i tillfredsställande utvärdera möjliga åtgärder har vi möjlighet att redogöra för beslutade åtgärder.”

• Och: ”Ett slutgiltigt datum kommer att meddelas i sinom tid.”

Det vill säga, åtta år efter att ha feltolkat den öppenhetskonvention som Sverige har ratificerat, och mer än sju år efter att FN-organet tog sig an ärendet har Sveriges företrädare fortfarande inte tagit sig samman till ett annat svar än att man inte har haft tid.

Som svensk journalist i återkommande samarbete med europeiska kollegor framhåller jag ofta och gärna den svenska offentlighetsprincipen. Det gör det särskilt beklämmande att uppleva det manifesta ointresset från svenska myndigheters sida.

Detta är, menar jag, en viktigare fråga än att jag hölls på halster i ett detaljärende, men fick rätt till slut. I en tid när regelbaserade rättsordningar och konventioner sätts åt sidan borde det, lite högtidligt sagt, vara ett nationellt svenskt intresse att slå vakt om de regelverk man har varit med om att utforma och satt sitt namn under – också när man är oenig i de konkreta tillämpningarna.

Försvaret av öppenhet och den internationella rättsordningen börjar på hemmaplan.

Staffan Dahllöf

frilansjournalist

Dokumentation:

Tidslinje inklusive all korrespondens till och med 2025 är tillgänglig här:

https://unece.org/env/pp/cc/accc.c.2019.173_sweden

Det svenska svaret jag citerar ovan i egen översättning är ännu inte översatt till de officiella språken franska och ryska men kan läsas här:

https://unece.org/sites/default/files/2026-09/frPartyVIII.8r_plan_of_action_12.08.2026.pdf

Exempel på icke-svensk uppmärksamhet:

https://euobserver.com/106298/sweden-fails-to-comply-with-green-transparency-law-un-body-says/