En mer redaktionell vy: AI-analyser först som bakgrundsläsning, därefter kategorins artiklar presenterade som i en nyhetsöversikt med versionshistorik kvar.
Hon gör split i stilettklackar och har bytt ut sitt efternamn. Greta Thunbergs syster Beata Mona-Lisa vill bli stjärna på egna villkor – och blev gayikon över en natt. Samtidigt försöker hon frigöra sig från en barndom där familjens liv gjordes offentligt. – Diagnoser känns kontrollerande.
Hon gör split i stilettklackar och har bytt ut sitt efternamn. Greta Thunbergs syster Beata Mona-Lisa vill bli stjärna på egna villkor – och blev gayikon över en natt. Samtidigt försöker hon frigöra sig från en barndom där familjens liv gjordes offentligt. – Diagnoser känns kontrollerande.
Reaktionerna efter Holms angrepp på poddaren Emil Persson har varit helt absurda. De visar hur snabbt högern kastar sina värderingar överbord beroende på vem som är förövare och vem som är offer.
Reaktionerna efter Holms angrepp på poddaren Emil Persson har varit helt absurda. De visar hur snabbt högern kastar sina värderingar överbord beroende på vem som är förövare och vem som är offer.
Tänk om samhället blir bättre?
Inlägget Svenne Rubins får lägga sig för Ernst Rolf dök först upp på Dagens Arena.
Tänk om samhället blir bättre?
Invigningen av OS i London 2012 är en av de häftigaste kulturyttringarna jag sett på TV.
Inför 80 000 åskådare på London Stadium lyckas britterna iscensätta den industriella revolutionen och på ett lagom kaxigt vis påminna om att Storbritannien minsann var vaggan för denna utveckling.
Ibland undrar jag hur det var att leva då, mitt i en så avgörande del av mänsklighetens tillvaro på jorden. Den industriella revolutionen pågick förstås under lång tid och många människor levde under total misär innan utvecklingen faktiskt var till gagn för gemene man.
Men ändå, tänk att som Emelie i Per Anders Fogelströms Stadserie ha fötts 1870 och levt in till mitten av 1900-talet. Vilken otrolig tid i Sverige att få leva i. Miljontals människor som lyfts ur fattigdom och får tillgång till sjukvård, utbildning och bra bostäder. Jag föreställer mig att en stor del av befolkningen faktiskt kände hur livsvillkoren blev bättre och bättre.
Annat är det i dag.
I musikgruppen Svenne Rubins slagdänga Folköl och dunkadunka får lyssnaren en grundlig genomgång av eländet i det tidiga 1990–talets Sverige. Det är krascher på börsen, vägsalt och valfläsk, ultravioletta strålar, kalhyggen, växthuseffekt och förstås – folköl och dunkadunka.
Med några uppdateringar håller låten än i dag. Vi har krig, klimatförändringar och växande klyftor. Främlingsfientlighet, rasism och energikriser. Sparkcyklar, polarisering och röda linjer. En pandemi har gjort Corona känt för annat än öl. Och senast i går meddelade USA:s krigsminister Pete Hegseth – kanske som motdrag mot kritiken efter den misslyckade avrättningen av Christa Pike – att arkebuseringen av massmördaren Nidal Malik Hasan ska livesändas.
Som att efterlikna IS eller resa tillbaka till medeltiden, kommenterade den demokratiske senatorn Chris Murphy.
Jag vill inte förringa fruktansvärda saker som sker i dag, men tänk om vi samtidigt står i början på ett liknande välståndssprång som det Emelie i Mina drömmars stad fick uppleva? För mitt i allt elände ångar livet och omvärlden på. Den tekniska utvecklingen löser samhällsproblem och möjliggör förbättrade livsvillkor för mängder av människor. Vi får nya vaccin och läkemedel mot folksjukdomar, medan självkörande fordon, AI och en fossilfri industri ökar produktiviteten på ett mer hållbart sätt än tidigare.
Kampen för att tekniska framsteg och ett ökat välstånd kommer alla till del måste fortsätta. Men i kampen är det tillåtet att drömma om en bättre morgondag. För tänk om framtidens människor ser avundsjukt på oss som levde i denna föränderliga tid, och hur vi lyckades forma den till ett bättre samhälle. Kanske är det Ernst Rolf, och inte Svenne Rubins, som ska sätta tonen, med revykupletten Bättre och bättre dag för dag?
Vilgot Österlund
Inlägget Svenne Rubins får lägga sig för Ernst Rolf dök först upp på Dagens Arena.
Befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven.
Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Det tycker Mats Wingborg som har läst ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer”, av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari.
Mänskligheten kommer att kunna leva kvar länge på jorden. Om den inte saboterar för sig själv och framkallar katastrofer som leder till att den desarmeras eller förintas. Hur vi bör agera för att öka sannolikheten för att mänskligheten överlever är utgångspunkten för ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer” (Verbal, 2026), av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari.
Redan i inledningen skiljer Jebari på olika former av hot. Med en global katastrof menar han en händelse som dödar mer än tio miljoner människor på minst två kontinenter, medan en existentiell katastrof innebär att mänskligheten utrotas som art eller att den mänskliga civilisationen kollapsar. Möjliga katastrofer som Jebari lyfter är klimatkris, kärnvapenkrig, pandemier och ekonomisk kollaps. Ett centralt begrepp i resonemanget är polykriser, som inte bara innebär att flera kriser pågår samtidigt utan att de också förstärker varandra.
En stor del av Jerabis bok bygger på empirisk forskning, inte minst om sannolikheterna för en klimatkris och vad en sådan skulle innebära för mänskligheten. Om en klimatkris i sin tur bidrar till ekonomisk stagnation, nya flyktingströmmar och ökade spänningar mellan olika stater, skulle en existentiell katastrof vara nära, resonerar Jebari.
Samtidigt för han också flera filosofiska resonemang. Han undersöker olika tolkningar av begreppet hållbarhet och förespråkar det han kallar för en dynamisk hållbarhet. Enligt den är samhället hållbart om det gör det möjligt för framtida generationer att möta sina behov med de resurser som kommer att finnas tillgängliga då. För att möjliggöra det måste mänskligheten idag hushålla rätt med sina resurser och göra rätt sorts investeringar. Jebari konstaterar att det inte är orimligt att negativ tillväxt i flera decennier skulle kunna vara ett sätt att kontrollera klimatkrisen och främja långsiktig överlevnad.
Många av våra politiker talar redan om långsiktiga lösningar och menar ofta reformer som kan hålla i något decennium. Jebaris perspektiv är betydligt längre. Han analyserar strategier som ska vara till stöd för mänskligheten under hundratals och till och med tusentals år framåt. Argumentet är svindlande, men av just detta skäl blir skillnaden också stor mellan en katastrof som leder till att en stor del av mänskligheten dör och en katastrof som helt utrotar mänskligheten.
Exakt vilka katastrofer som i störst grad kan komma att hota mänskligheten med utplåning är förstås osäkert, men Jebari pekar bland annat på klimatkrisen och risken för kärnvapenkrig. Ett annat hot som ofta nämns, och som jag gärna hade önskat att Jerabi skrivit mer om, är risken för att vi tappar kontrollen över AI och att artificiell intelligens på egen hand manipulerar digitala system och utlöser vapenattacker.
Jebari ger exempel på vad vi kan göra idag för att minska risken för globala och existentiella katastrofer: drastiskt minska våra utsläpp, förbjuda kryptovalutor och skatteparadis (båda främjar terrorism och auktoritära stater) och införa starkare och mer kraftfulla globala styrsystem för att hindra väpnade attacker.
Det kan förstås vara nedslående att fundera på hur vi ska förhindra att mänskligheten går under. Men det skulle också kunna innebära motsatsen. När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. I internationell debatt finns en del forskning och litteratur på detta tema, som ofta går under benämningen longtermism. I Sverige har de perspektiven hittills varit sällsynta, men kanske kan Jebaris bok ändra på den saken. Det vore välkommet.
Mats Wingborg
Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Långa perspektiv för att rädda mänskligheten DESCRIPTION: Befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Det tycker Mats Wingborg som har läst ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer”, av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Mänskligheten kommer att kunna leva kvar länge på jorden. Om den inte saboterar för sig själv och framkallar katastrofer som leder till att den desarmeras eller förintas. Hur vi bör agera för att öka sannolikheten för att mänskligheten överlever är utgångspunkten för ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer” (Verbal, 2026), av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Empirisk forskning Redan i inledningen skiljer Jerabi på olika former av hot. Med en global katastrof menar han en händelse som dödar mer än tio miljoner människor på minst två kontinenter, medan en existentiell katastrof innebär att mänskligheten utrotas som art eller att den mänskliga civilisationen kollapsar. Möjliga katastrofer som Jerabi lyfter är klimatkris, kärnvapenkrig, pandemier och ekonomisk kollaps. Ett centralt begrepp i resonemanget är polykriser, som inte bara innebär att flera kriser pågår samtidigt utan att de också förstärker varandra. En stor del av Jerabis bok bygger på empirisk forskning, inte minst om sannolikheterna för en klimatkris och vad en sådan skulle innebära för mänskligheten. Om en klimatkris i sin tur bidrar till ekonomisk stagnation, nya flyktingströmmar och ökade spänningar mellan olika stater, skulle en existentiell katastrof vara nära, resonerar Jerabi. Samtidigt för han också flera filosofiska resonemang. Han undersöker olika tolkningar av begreppet hållbarhet och förespråkar det han kallar för en dynamisk hållbarhet. Enligt den är samhället hållbart om det gör det möjligt för framtida generationer att möta sina behov med de resurser som kommer att finnas tillgängliga då. För att möjliggöra det måste mänskligheten idag hushålla rätt med sina resurser och göra rätt sorts investeringar. Jerabi konstaterar att det inte är orimligt att negativ tillväxt i flera decennier skulle kunna vara ett sätt att kontrollera klimatkrisen och främja långsiktig överlevnad. Långsiktiga lösningar Många av våra politiker talar redan om långsiktiga lösningar och menar ofta reformer som kan hålla i något decennium. Jerabis perspektiv är betydligt längre. Han analyserar strategier som ska vara till stöd för mänskligheten under hundratals och till och med tusentals år framåt. Argumentet är svindlande, men av just detta skäl blir skillnaden också stor mellan en katastrof som leder till att en stor del av mänskligheten dör och en katastrof som helt utrotar mänskligheten. Exakt vilka katastrofer som i störst grad kan komma att hota mänskligheten med utplåning är förstås osäkert, men Jerabi pekar bland annat på klimatkrisen och risken för kärnvapenkrig. Ett annat hot som ofta nämns, och som jag gärna hade önskat att Jerabi skrivit mer om, är risken för att vi tappar kontrollen över AI och att artificiell intelligens på egen hand manipulerar digitala system och utlöser vapenattacker. Sällsynta perspektiv Jerabi ger exempel på vad vi kan göra idag för att minska risken för globala och existentiella katastrofer: drastiskt minska våra utsläpp, förbjuda kryptovalutor och skatteparadis (båda främjar terrorism och auktoritära stater) och införa starkare och mer kraftfulla globala styrsystem för att hindra väpnade attacker. Det kan förstås vara nedslående att fundera på hur vi ska förhindra att mänskligheten går under. Men det skulle också kunna innebära motsatsen. När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. I internationell debatt finns en del forskning och litteratur på detta tema, som ofta går under benämningen longtermism. I Sverige har de perspektiven hittills varit sällsynta, men kanske kan Jerabis bok ändra på den saken. Det vore välkommet. Mats Wingborg Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Långa perspektiv för att rädda mänskligheten DESCRIPTION: Befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Det tycker Mats Wingborg som har läst ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer”, av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Mänskligheten kommer att kunna leva kvar länge på jorden. Om den inte saboterar för sig själv och framkallar katastrofer som leder till att den desarmeras eller förintas. Hur vi bör agera för att öka sannolikheten för att mänskligheten överlever är utgångspunkten för ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer” (Verbal, 2026), av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Empirisk forskning Redan i inledningen skiljer Jebari på olika former av hot. Med en global katastrof menar han en händelse som dödar mer än tio miljoner människor på minst två kontinenter, medan en existentiell katastrof innebär att mänskligheten utrotas som art eller att den mänskliga civilisationen kollapsar. Möjliga katastrofer som Jebari lyfter är klimatkris, kärnvapenkrig, pandemier och ekonomisk kollaps. Ett centralt begrepp i resonemanget är polykriser, som inte bara innebär att flera kriser pågår samtidigt utan att de också förstärker varandra. En stor del av Jerabis bok bygger på empirisk forskning, inte minst om sannolikheterna för en klimatkris och vad en sådan skulle innebära för mänskligheten. Om en klimatkris i sin tur bidrar till ekonomisk stagnation, nya flyktingströmmar och ökade spänningar mellan olika stater, skulle en existentiell katastrof vara nära, resonerar Jebari. Samtidigt för han också flera filosofiska resonemang. Han undersöker olika tolkningar av begreppet hållbarhet och förespråkar det han kallar för en dynamisk hållbarhet. Enligt den är samhället hållbart om det gör det möjligt för framtida generationer att möta sina behov med de resurser som kommer att finnas tillgängliga då. För att möjliggöra det måste mänskligheten idag hushålla rätt med sina resurser och göra rätt sorts investeringar. Jebari konstaterar att det inte är orimligt att negativ tillväxt i flera decennier skulle kunna vara ett sätt att kontrollera klimatkrisen och främja långsiktig överlevnad. Långsiktiga lösningar Många av våra politiker talar redan om långsiktiga lösningar och menar ofta reformer som kan hålla i något decennium. Jebaris perspektiv är betydligt längre. Han analyserar strategier som ska vara till stöd för mänskligheten under hundratals och till och med tusentals år framåt. Argumentet är svindlande, men av just detta skäl blir skillnaden också stor mellan en katastrof som leder till att en stor del av mänskligheten dör och en katastrof som helt utrotar mänskligheten. Exakt vilka katastrofer som i störst grad kan komma att hota mänskligheten med utplåning är förstås osäkert, men Jebari pekar bland annat på klimatkrisen och risken för kärnvapenkrig. Ett annat hot som ofta nämns, och som jag gärna hade önskat att Jerabi skrivit mer om, är risken för att vi tappar kontrollen över AI och att artificiell intelligens på egen hand manipulerar digitala system och utlöser vapenattacker. Sällsynta perspektiv Jebari ger exempel på vad vi kan göra idag för att minska risken för globala och existentiella katastrofer: drastiskt minska våra utsläpp, förbjuda kryptovalutor och skatteparadis (båda främjar terrorism och auktoritära stater) och införa starkare och mer kraftfulla globala styrsystem för att hindra väpnade attacker. Det kan förstås vara nedslående att fundera på hur vi ska förhindra att mänskligheten går under. Men det skulle också kunna innebära motsatsen. När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. I internationell debatt finns en del forskning och litteratur på detta tema, som ofta går under benämningen longtermism. I Sverige har de perspektiven hittills varit sällsynta, men kanske kan Jebaris bok ändra på den saken. Det vore välkommet. Mats Wingborg Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
Befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven.
Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Det tycker Mats Wingborg som har läst ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer”, av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari.
Mänskligheten kommer att kunna leva kvar länge på jorden. Om den inte saboterar för sig själv och framkallar katastrofer som leder till att den desarmeras eller förintas. Hur vi bör agera för att öka sannolikheten för att mänskligheten överlever är utgångspunkten för ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer” (Verbal, 2026), av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari.
Redan i inledningen skiljer Jerabi på olika former av hot. Med en global katastrof menar han en händelse som dödar mer än tio miljoner människor på minst två kontinenter, medan en existentiell katastrof innebär att mänskligheten utrotas som art eller att den mänskliga civilisationen kollapsar. Möjliga katastrofer som Jerabi lyfter är klimatkris, kärnvapenkrig, pandemier och ekonomisk kollaps. Ett centralt begrepp i resonemanget är polykriser, som inte bara innebär att flera kriser pågår samtidigt utan att de också förstärker varandra.
En stor del av Jerabis bok bygger på empirisk forskning, inte minst om sannolikheterna för en klimatkris och vad en sådan skulle innebära för mänskligheten. Om en klimatkris i sin tur bidrar till ekonomisk stagnation, nya flyktingströmmar och ökade spänningar mellan olika stater, skulle en existentiell katastrof vara nära, resonerar Jerabi.
Samtidigt för han också flera filosofiska resonemang. Han undersöker olika tolkningar av begreppet hållbarhet och förespråkar det han kallar för en dynamisk hållbarhet. Enligt den är samhället hållbart om det gör det möjligt för framtida generationer att möta sina behov med de resurser som kommer att finnas tillgängliga då. För att möjliggöra det måste mänskligheten idag hushålla rätt med sina resurser och göra rätt sorts investeringar. Jerabi konstaterar att det inte är orimligt att negativ tillväxt i flera decennier skulle kunna vara ett sätt att kontrollera klimatkrisen och främja långsiktig överlevnad.
Många av våra politiker talar redan om långsiktiga lösningar och menar ofta reformer som kan hålla i något decennium. Jerabis perspektiv är betydligt längre. Han analyserar strategier som ska vara till stöd för mänskligheten under hundratals och till och med tusentals år framåt. Argumentet är svindlande, men av just detta skäl blir skillnaden också stor mellan en katastrof som leder till att en stor del av mänskligheten dör och en katastrof som helt utrotar mänskligheten.
Exakt vilka katastrofer som i störst grad kan komma att hota mänskligheten med utplåning är förstås osäkert, men Jerabi pekar bland annat på klimatkrisen och risken för kärnvapenkrig. Ett annat hot som ofta nämns, och som jag gärna hade önskat att Jerabi skrivit mer om, är risken för att vi tappar kontrollen över AI och att artificiell intelligens på egen hand manipulerar digitala system och utlöser vapenattacker.
Jerabi ger exempel på vad vi kan göra idag för att minska risken för globala och existentiella katastrofer: drastiskt minska våra utsläpp, förbjuda kryptovalutor och skatteparadis (båda främjar terrorism och auktoritära stater) och införa starkare och mer kraftfulla globala styrsystem för att hindra väpnade attacker.
Det kan förstås vara nedslående att fundera på hur vi ska förhindra att mänskligheten går under. Men det skulle också kunna innebära motsatsen. När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. I internationell debatt finns en del forskning och litteratur på detta tema, som ofta går under benämningen longtermism. I Sverige har de perspektiven hittills varit sällsynta, men kanske kan Jerabis bok ändra på den saken. Det vore välkommet.
Mats Wingborg
Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Långa perspektiv för att rädda mänskligheten DESCRIPTION: Befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Det tycker Mats Wingborg som har läst ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer”, av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Mänskligheten kommer att kunna leva kvar länge på jorden. Om den inte saboterar för sig själv och framkallar katastrofer som leder till att den desarmeras eller förintas. Hur vi bör agera för att öka sannolikheten för att mänskligheten överlever är utgångspunkten för ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer” (Verbal, 2026), av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Empirisk forskning Redan i inledningen skiljer Jerabi på olika former av hot. Med en global katastrof menar han en händelse som dödar mer än tio miljoner människor på minst två kontinenter, medan en existentiell katastrof innebär att mänskligheten utrotas som art eller att den mänskliga civilisationen kollapsar. Möjliga katastrofer som Jerabi lyfter är klimatkris, kärnvapenkrig, pandemier och ekonomisk kollaps. Ett centralt begrepp i resonemanget är polykriser, som inte bara innebär att flera kriser pågår samtidigt utan att de också förstärker varandra. En stor del av Jerabis bok bygger på empirisk forskning, inte minst om sannolikheterna för en klimatkris och vad en sådan skulle innebära för mänskligheten. Om en klimatkris i sin tur bidrar till ekonomisk stagnation, nya flyktingströmmar och ökade spänningar mellan olika stater, skulle en existentiell katastrof vara nära, resonerar Jerabi. Samtidigt för han också flera filosofiska resonemang. Han undersöker olika tolkningar av begreppet hållbarhet och förespråkar det han kallar för en dynamisk hållbarhet. Enligt den är samhället hållbart om det gör det möjligt för framtida generationer att möta sina behov med de resurser som kommer att finnas tillgängliga då. För att möjliggöra det måste mänskligheten idag hushålla rätt med sina resurser och göra rätt sorts investeringar. Jerabi konstaterar att det inte är orimligt att negativ tillväxt i flera decennier skulle kunna vara ett sätt att kontrollera klimatkrisen och främja långsiktig överlevnad. Långsiktiga lösningar Många av våra politiker talar redan om långsiktiga lösningar och menar ofta reformer som kan hålla i något decennium. Jerabis perspektiv är betydligt längre. Han analyserar strategier som ska vara till stöd för mänskligheten under hundratals och till och med tusentals år framåt. Argumentet är svindlande, men av just detta skäl blir skillnaden också stor mellan en katastrof som leder till att en stor del av mänskligheten dör och en katastrof som helt utrotar mänskligheten. Exakt vilka katastrofer som i störst grad kan komma att hota mänskligheten med utplåning är förstås osäkert, men Jerabi pekar bland annat på klimatkrisen och risken för kärnvapenkrig. Ett annat hot som ofta nämns, och som jag gärna hade önskat att Jerabi skrivit mer om, är risken för att vi tappar kontrollen över AI och att artificiell intelligens på egen hand manipulerar digitala system och utlöser vapenattacker. Sällsynta perspektiv Jerabi ger exempel på vad vi kan göra idag för att minska risken för globala och existentiella katastrofer: drastiskt minska våra utsläpp, förbjuda kryptovalutor och skatteparadis (båda främjar terrorism och auktoritära stater) och införa starkare och mer kraftfulla globala styrsystem för att hindra väpnade attacker. Det kan förstås vara nedslående att fundera på hur vi ska förhindra att mänskligheten går under. Men det skulle också kunna innebära motsatsen. När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. I internationell debatt finns en del forskning och litteratur på detta tema, som ofta går under benämningen longtermism. I Sverige har de perspektiven hittills varit sällsynta, men kanske kan Jerabis bok ändra på den saken. Det vore välkommet. Mats Wingborg Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Långa perspektiv för att rädda mänskligheten DESCRIPTION: Befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Det tycker Mats Wingborg som har läst ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer”, av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Mänskligheten kommer att kunna leva kvar länge på jorden. Om den inte saboterar för sig själv och framkallar katastrofer som leder till att den desarmeras eller förintas. Hur vi bör agera för att öka sannolikheten för att mänskligheten överlever är utgångspunkten för ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer” (Verbal, 2026), av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Empirisk forskning Redan i inledningen skiljer Jebari på olika former av hot. Med en global katastrof menar han en händelse som dödar mer än tio miljoner människor på minst två kontinenter, medan en existentiell katastrof innebär att mänskligheten utrotas som art eller att den mänskliga civilisationen kollapsar. Möjliga katastrofer som Jebari lyfter är klimatkris, kärnvapenkrig, pandemier och ekonomisk kollaps. Ett centralt begrepp i resonemanget är polykriser, som inte bara innebär att flera kriser pågår samtidigt utan att de också förstärker varandra. En stor del av Jerabis bok bygger på empirisk forskning, inte minst om sannolikheterna för en klimatkris och vad en sådan skulle innebära för mänskligheten. Om en klimatkris i sin tur bidrar till ekonomisk stagnation, nya flyktingströmmar och ökade spänningar mellan olika stater, skulle en existentiell katastrof vara nära, resonerar Jebari. Samtidigt för han också flera filosofiska resonemang. Han undersöker olika tolkningar av begreppet hållbarhet och förespråkar det han kallar för en dynamisk hållbarhet. Enligt den är samhället hållbart om det gör det möjligt för framtida generationer att möta sina behov med de resurser som kommer att finnas tillgängliga då. För att möjliggöra det måste mänskligheten idag hushålla rätt med sina resurser och göra rätt sorts investeringar. Jebari konstaterar att det inte är orimligt att negativ tillväxt i flera decennier skulle kunna vara ett sätt att kontrollera klimatkrisen och främja långsiktig överlevnad. Långsiktiga lösningar Många av våra politiker talar redan om långsiktiga lösningar och menar ofta reformer som kan hålla i något decennium. Jebaris perspektiv är betydligt längre. Han analyserar strategier som ska vara till stöd för mänskligheten under hundratals och till och med tusentals år framåt. Argumentet är svindlande, men av just detta skäl blir skillnaden också stor mellan en katastrof som leder till att en stor del av mänskligheten dör och en katastrof som helt utrotar mänskligheten. Exakt vilka katastrofer som i störst grad kan komma att hota mänskligheten med utplåning är förstås osäkert, men Jebari pekar bland annat på klimatkrisen och risken för kärnvapenkrig. Ett annat hot som ofta nämns, och som jag gärna hade önskat att Jerabi skrivit mer om, är risken för att vi tappar kontrollen över AI och att artificiell intelligens på egen hand manipulerar digitala system och utlöser vapenattacker. Sällsynta perspektiv Jebari ger exempel på vad vi kan göra idag för att minska risken för globala och existentiella katastrofer: drastiskt minska våra utsläpp, förbjuda kryptovalutor och skatteparadis (båda främjar terrorism och auktoritära stater) och införa starkare och mer kraftfulla globala styrsystem för att hindra väpnade attacker. Det kan förstås vara nedslående att fundera på hur vi ska förhindra att mänskligheten går under. Men det skulle också kunna innebära motsatsen. När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. I internationell debatt finns en del forskning och litteratur på detta tema, som ofta går under benämningen longtermism. I Sverige har de perspektiven hittills varit sällsynta, men kanske kan Jebaris bok ändra på den saken. Det vore välkommet. Mats Wingborg Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
We used yearbook photos and public records to confirm Ingalls, who also goes by the name Umar, lived in Dubai at some point.
We used yearbook photos and public records to confirm Ingalls, who also goes by the name Umar, lived in Dubai at some point.
A military jury sentenced Nidal Hasan to death in 2013 after it found him guilty of killing 13 people and injuring 30 more during a shooting rampage.
A military jury sentenced Nidal Hasan to death in 2013 after it found him guilty of killing 13 people and injuring 30 more during a shooting rampage.
The claim appeared to originate from a Threads user who shared it alongside a conspiracy theory about Musk manipulating voter machines.
The claim appeared to originate from a Threads user who shared it alongside a conspiracy theory about Musk manipulating voter machines.
”Handlar om när dessa världar möts eller i vissa fall kolliderar.”
Inlägget Dagens Arena startar ny podd om idrott och politik dök först upp på Dagens Arena.
Dagens Arena lanserar i dag podden Shut Up and Dribble om idrott och politik. Den kommer ta upp allt från korruptionsskandalerna i Fifa till ryska hockeystjärnan Alexander Ovechkins kopplingar till Putin.
Det är Dagens Arenas redaktionssekreterare Jon Andersson som tillsammans med sin bror Jakob Kakembo Andersson, före detta presschef på Fotbollsförbundet, startar den nya podden. Den kommer att handla om spelet utanför planen, om bojkotter, makt och om idrottarna som höjde rösten, berättar Jakob Kakembo Andersson.
– Om sport och politk hör ihop är en diskussion som funnits hur länge som helst. Podden handlar om när dessa världar möts eller i vissa fall kolliderar.
Jon Andersson fyller i.
– Ända sedan Mussolini har makthavare använt idrott för sina egna syften. Det har blivit allt mer synligt i dag där politiska ledare som Putin och Trump använder idrotten som en viktig del av deras politiska kampanjer.
– Fifa är förmodligen världsidrottens mäktigaste idrottsorganisation som i 50 års tid präglats av anklagelser om korruption och politisk inblandning, säger Jon Andersson.
– ’Shut up and dribble’ var uppmaningen som basketstjärnan Lebron James fick av Fox News-programledare Laura Ingraham efter att han uttalat sig kritiskt om president Trump. James svar var att han var mer än en idrottare. Podden handlar bland annat om idrottare som just som James höjt rösten, säger Jakob Kakembo Andersson.
Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.
Olle Bergvall
Inlägget Dagens Arena startar ny podd om idrott och politik dök först upp på Dagens Arena.
Åtskilliga austrofiler skulle nog säga att Robert Musil är den som står bakom den stora klassiska, litterära Wienskildringen som utspelar sig i Österrike-Ungerns huvudstad under dubbelmonarkins sista skälvande år med sin ofullbordade mastodontroman ”Mannen utan egenskaper” (”Der Mann ohne Eigenschaften”) som ju också har skrivit in sig i världslitteraturen. Andra austrofiler skulle nog också nämna […]
Åtskilliga austrofiler skulle nog säga att Robert Musil är den som står bakom den stora klassiska, litterära Wienskildringen som utspelar sig i Österrike-Ungerns huvudstad under dubbelmonarkins sista skälvande år med sin ofullbordade mastodontroman ”Mannen utan egenskaper” (”Der Mann ohne Eigenschaften”) som ju också har skrivit in sig i världslitteraturen. Andra austrofiler skulle nog också nämna Stefan Zweigs ”Världen av igår” (”Die Welt von Gestern”) liksom dennes nära vän Joseph Roths ”Kapucinerkryptan” (”Die Kapuzinergruft”) och en del konnässörer skulle kanske också ta upp Arthur Schnitzlers ”Vägen ut till livet” (”Der Weg ins Freie”) samt Franz Werfels ”Barbara oder Die Frömmigkeit” som heter ”The pure in heart” på engelska.
Själv läser jag just nu två mindre kända litterära Wienskildringar som jag själv tidigare har missat att ta mig igenom och som står sig väl i jämförelse med de andra mer välkända titlarna (som jag då redan har läst): Dels handlar det om Karl Kraus osannolika pjäsmanuskript ”Die letzten Tage der Menschheit” som på engelska går under titeln ”The last days of mankind” och som nästan är omöjlig att sätta upp med sitt gigantiska persongalleri och dels handlar det om Heimito von Doderers ”Die Strudlhofstiege” som går under benämningen ”The Strudlhof steps” i engelsk översättning och som bär likheter med Kraus verk då även den är fullmatad med karaktärer och intriger som går in i varandra på de mest oväntade sätt.
