Tornevall Networks

De får priset med motiveringen:

Aftonbladets reportrar Johanna Rapp och Natalia Kazmierska vinner årets journalistpris! Det är deras gedigna arbete i traditionen av grävande journalistik som motiverar priset. Genom att noggrant gå igenom Migrationsverkets handlingar och beslut kunde de visa att utvisningarna av tonåringar inte utgjorde några enstaka fall, utan att det i själva verket var en stor grupp som drabbades. Därigenom myntade de begreppet ”Tonårsutvisningar”. De grävde fram berättelser som ledde till upprörda känslor, till debatt och till att politikerna till slut inte hade något annat val än att stoppa utvisningarna.

Advokatsamfundets journalistpris delas ut sedan 1987. Priset ges till en journalist som på ett sakligt, engagerat och skickligt sätt har behandlat förhållanden inom rättsväsendets och rättssäkerhetens område. Prissumman är 50 000 kronor.

I Advokatsamfundets journalistpriskommitté ingår justitierådet Thomas Bull, advokat Ulrika Borg och journalisten Oisín Cantwell.

Det finns mycket som partiledarna vill att valrörelsen ska handla om. Som vård, karensavdrag och skatter. Men sista partiledardebatten i riksdagen inför valet avslöjar vad de kommer att bli tvungna att prata om stället.

”Lite kärnvapen har väl ingen dött av?” – denna syrliga rubrik pryder förstasidan på nya numret av Larm, Sveriges enda och därmed bästa satirtidning (den hade nog varit bäst även med konkurrens). Det är Tecknaruppropet mot kärnvapen och Nato som står bakom tidningen, och trycket har delvis finansierats av Fredsloppet. Numret släpps nu i dagarna och kommer bland annat att delas ut på politikerjippot Almedalen, där alla sommartalande partiledare står upp för ökad upprustning och merparten av dem även för USA-trupper och kärnvapen på svensk mark. Du kommer också kunnahaffa ett exemplar på Fredsloppet senare i sommar.

Bild: Artur Szandrowski

– Det är en rolig, snygg och faktaspäckad gratistidning som egentligen borde gå ut till alla hushåll. Krigshetsarhögern och vapenlobbyn har normaliserat kärnvapen så till den vansinnigaste grad, att diskussionen helt tappat markfäste. Saklig information om vad det faktiskt innebär i realiteten, och hur horrribelt mycket pengar krigsindustrin slukar, kan skrämma en från vettet flera gånger om. Men Larm är en budbärare som är trygg att hålla i handen, säger David Liljemark, serietecknare som medverkar i numret, till Proletären. 

Den 22 april besköt den israeliska armén en bil som två libanesiska journalister färdades i, sedan besköts huset där journalisterna – fotojournalisten Zeinab Faraj och reportern Amal Khalil – hade sökt skydd. Amal Khalil dog samma dag av sina skador medan Zeinab Faraj överlevde.

New York Times har tidigare rapporterat att även Röda korsets hjälparbetare blev beskjutna när de försökte evakuera journalisterna. IDF tillbakavisade i ett uttalande samma kväll uppgifterna om att hjälparbetare skulle ha hindrats från att nå de skadade.

Washington Post har nu återskapat Amal Khalils sista timmar i livet, och kommer till slutsatsen att hon var vid liv under minst en timme medan räddningsarbetare väntade på att få grönt ljus för att komma in i huset.

Tidningen slår fast att hon dödades av den tredje av de tre israeliska flygattackerna. Den första träffade en bil som körde framför henne, den andra förstörde hennes bil när hon gömde sig i närheten, och den tredje fick byggnaden där hon hade sökt skydd att rasa samman.

Tidningen har använt medicinska journaler, samtalsloggar, satellit- och markbilder, och intervjuat 17 personer: överlevande, vittnen, räddningstjänst och militära tjänstemän där vissa vittnat anonymt.

Flera pressfrihetsorganisationer har fördömt attacken och pekat på att både attacken på en journalist och att neka henne medicinsk vård utgör ett brott mot Genèvekonventionen. Unescos generaldirektör Khaled El-Enany har begärt en utredning av Amal Khalils död.

IDF säger i ett uttalande att de beklagar dödsfallet och ser på händelsen ”med största allvar”.

De senaste decenniernas krig och konflikter har lett till att fler än hundra miljoner människor just nu befinner sig på flykt på olika kontinenter. Några av dem som måste lämna sina hemländer är journalister som flyr terrorrörelser eller despotiska makthavare som inte kan stava till press- och yttrandefrihet. En rännil av dessa förföljda journalister har sökt sig till Sverige där de har beviljats en fristad och medborgarskap.

Men majoriteten av dessa journalister har inga chanser att arbeta på en svensk redaktion även om de talar god svenska. ”Att jag har jobbat i 15 år för några av världens största medier på alla möjliga sportevenemang, sänt direkt från Times Square när Donald Trump blev vald första gången eller täckt allt från val till terrorattacker i Norden betyder precis ingenting här i Sverige. Jag skriver, poddar, filmar, klipper, redigerar, översätter, men det räcker inte. Jag platsar inte ändå”, skrev den svensk-irländske frilansjournalisten Philip O’Connor på Journalistens debattsida i december 2024.

När jag arton månader senare ringer upp Philip, som talar perfekt svenska, är han på väg till Kanada för nyhetsbyrån Reuters för att bevaka fotbolls-VM, men i Sverige får han fortfarande inget arbete!

Philips situation pekar på ett allvarligt och inrotat problem i vårt land: perfekt svenska räcker sällan för att en exiljournalist ska få anställning på en svensk redaktion. Oavsett kompetens är de på något märkligt sätt ovälkomna.

Att inte bry sig om mångspråkiga och erfarna exiljournalister i vårt land är minst sagt slöseri med kunskap. En exiljournalist som arbetat i Iran, Syrien eller Afghanistan talar olika språk, behärskar kulturella koder, har ett stort nätverk efter åren som journalist i hemlandet, kan navigera i sitt hemlands krångliga byråkrati och kan bidra med bedömningar av säkerheten i krigs- och konfliktområden bättre än de svenska högt betalda säkerhetskonsulterna.

Visst är det glädjande att Ny Kollega, ett utbildningsprojekt som drivs av medieinstitutet Fojo för exiljournalister som vill arbeta på svenska redaktioner, finns sedan flera år men hittills är det ”bara några få som fått en fast anställning efteråt.”

I en bättre värld hade tålmodiga redaktörer varit mentorer åt exiljournalister och hjälpt dem att skriva fantastiska texter eller göra radio- och tv-inslag. Många kompetenta exiljournalister hade gärna arbetat som researchers och ägnat sig åt grävarbete där utländska kultur- och språkkunskaper behövs.

Och vad gör exiljournalister när svenska redaktioner inte tar emot dem? Vissa av dem arbetar för icke-svenska redaktioner precis som Philip. Vissa av dem blir Youtube-stjärnor på sina modersmål och når hundratusentals följare och bidrar till oberoende journalistik i diktaturer som de har flytt.

En och annan av dem får arbete vid tankesmedjor i utlandet. Men majoriteten överger journalistiken. Jag har slutat räkna antalet gånger som jag sett en exiljournalist bakom ratten i en taxibil.

Slösa inte bort exiljournalisters erfarenheter och kompetens!

Aldrig tidigare har det spenderats så mycket pengar på kärnvapen som nu. Det skriver organisationen Ican, som mobiliserar icke-statliga organisationer runtom i världen med målet att förhandla fram ett avtal mot kärnvapen, i en rapport.

De nio länder som idag förfogar över massförstörelsevapnet spenderade förra året tillsammans 119 miljarder dollar på att underhålla och utveckla sina kärnvapenarsenaler. Det är 19 procent mer jämfört med 2024.

Överlägset högst utgifter för kärnvapen har USA. Samtidigt som Trump ylar om att Iran anrikar uran, där inga bevis presenterats för att Iran skulle försöka skaffa sig kärnvapen, rapporterar fredsforskningsinstitutet Sipri att både USA och Ryssland flyttar stridsspetsar från sina lager för att sätta dem på robotar som hålls i högsta beredskap. “Ansträngningarna för att minska kärnvapnens roll och antal vrids tillbaka flera årtionden”, skriver de i ett uttalande.

Till följd av krigen och upprustningen står vi närmare ett utrotande av allt mänskligt liv på planeten än på mycket länge. Sverige är inget undantag i upprustningshysterin och har till skillnad från våra nordiska grannländer inga förbehåll i avtalen med USA om kärnvapen på svensk mark.

Det brådskar med att få till en global fredsrörelse som kan vända utvecklingen.

Aldrig tidigare har det spenderats så mycket pengar på kärnvapen som nu. Det skriver organisationen Ican, som mobiliserar icke-statliga organisationer runtom i världen med målet att förhandla fram ett avtal mot kärnvapen, i en rapport.

De nio länder som idag förfogar över massförstörelsevapnet spenderade förra året tillsammans 119 miljarder dollar på att underhålla och utveckla sina kärnvapenarsenaler. Det är 19 procent mer jämfört med 2024.

Högst utgifter för kärnvapen har USA, följt av Ryssland. Samtidigt som Trump ylar om att Iran anrikar uran, där inga bevis presenterats för att Iran skulle försöka skaffa sig kärnvapen, rapporterar fredsforskningsinstitutet Sipri att både USA och Ryssland flyttar stridsspetsar från sina lager för att sätta dem på robotar som hålls i högsta beredskap. “Ansträngningarna för att minska kärnvapnens roll och antal vrids tillbaka flera årtionden”, skriver de i ett uttalande.

Till följd av krigen och upprustningen står vi närmare ett utrotande av allt mänskligt liv på planeten än på mycket länge. Sverige är inget undantag i upprustningshysterin och har till skillnad från våra nordiska grannländer inga förbehåll i avtalen med USA om kärnvapen på svensk mark.

Det brådskar med att få till en global fredsrörelse som kan vända utvecklingen.

Det går nästan inte att ta in detta men idag har den andra ryska (och fullskaliga) invasionen av Ukraina (2022-) pågått en dag längre (1568 dygn) än vad Första världskriget (1914-18) gjorde (1567 dygn).

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/06/namnlost-1.jpg

Dessutom uppgår antalet dödade soldater (d v s minus alla civila dödsoffer och minus alla sårade liksom alla suiciderade soldater o s v) – ca 300 000-500 000 på den ryska sidan och åtminstone 100 000 på den ukrainska sidan – till fler än de som dödades i krigen i f d Jugoslavien (1991-2001) liksom i alla krig i Europa (förutom de båda världskrigen och möjligen också Ryska inbördeskriget 1918-21) sedan Napoleonkrigen (1803-15) och Trettioåriga kriget (1618-48).

Även om Rysk-ukrainska kriget, Ukrainakriget eller kriget i Ukraina som det fr a har kommit att få heta, nu har pågått i 1568 dygn så är det fortfarande svårt att som europé vänja sig vid och kunna ta in att ett så extremt blodigt krig pågår just nu på den europeiska kontinenten.

Världens två största skurkstater anordnar pr-fester samtidigt. När fotbolls-VM drar igång i krigspresidenten Trumps USA börjar Tel Aviv Pride i Israel.

Efter ett treårigt uppehåll (Israel hade fullt upp med folkmord) återvänder denna, en av de viktigaste kuggarna i Israels propagandamaskineri. ”Mellanösterns största hbtq-fest i Mellanösterns enda demokrati”, som sionisterna gillar att säga.

Ingenting säger inkludering som svältande mödrar och barn bakom taggtrådsstängsel några kilometer bort från paradstråket.

Palestinavänliga HBTQ-aktivister världen över har länge kritiserat Israel för ”pinkwashing”. De pekar på hur Israel marknadsför sig internationellt som ett öppet och hbtq-vänligt land för att avleda kritik mot deras krigs- och folkmordspolitik.

I år kommer kritiken även inifrån landet. I helgen protesterade hbtq-aktivister i Jerusalem, många av dem vapenvägrare, under parollen ”No pride in apartheid”. På skyltar syntes budskap som ”Ockupationen är en blodfläck som inte kan tvättas bort” och ”Ingen tjänare, ingen stridsvagnsförare, utan feminist och vapenvägrare” (det rimmar förmodligen bättre på hebreiska).

Deras budskap lär drunkna i partymusiken – Tel Aviv räknar med hundratusentals Prideturister. Men förhoppningsvis får den några ditresa festprissar att öppna ögonen.

Skärmdumpar: Instagram

En lika viktig del i Israels pinkwashingstrategi är att framställa palestinierna som bakåtsträvande och djupt homofobiska. ”Den första prideflaggan som vajat i Gaza”, skrev Israel i sina officiella sociala medie-kanaler i november 2023, och delade en bild på en IDF-soldat i ruinerna. ”In the name of love” stod det skrivet med tuschpenna på fanan. Inget säger kärlek som bombade sjukhus. 

Ett ofta upprepat påstående från de israeliska hasbara-nätkrigarna är att homosexuella kastas ut från hustak i Gaza. Det finns dock inga verifierade uppgifter om att det någonsin skulle ha skett.

Däremot finns det exempel på hur Israels ockupationsstyrkor kastat palestinska kroppar från tak. Och apropå tak så finns det väl snart inga hela sådana kvar i Gaza tack vare Israels framfart.

Det israeliska pinkwashinghyckleriet tar sig ibland nästan komiska uttryck. The Jerusalem Post skriver att ett antal regnbågsflaggor vandaliserats i landet den gångna veckan. Polisen kommenterar händelserna och säger att de ”tar alla hatrelaterade brott eller handlingar som riktar sig mot samfund eller symboler för samfund väldigt allvarligt”.

Ja, förutom om de är riktade mot palestinier, då förstås. Ett talande exempel är de oräkneliga hatbrott och övergrepp som israeliska bosättare på Västbanken stått för. Här är det inte ens tal om att polis eller militär ser mellan fingrarna, utan att de är direkt pådrivande i brotten. Naturligtvis blir ingen dömd för dem heller, vilket flera medier uppmärksammat.

Inget säger “vi ser allvarligt på hatbrott” som aktivt stöd för hatbrotten.

Ett annat guldcitat kommer från en representant för Jezreelslättens regionalråd, efter att en 19-årig soldat tagits in till förhör för att ha rivit ner en regnbågsfana (sådant arresteras de för – men inte övergrepp mot palestinier): ”Denna allvarliga incident är inte bara ett angrepp på en flagga, utan ett angrepp på de värden som vårt samhälle är grundat på: mänsklig värdighet, tolerans och acceptans av andra”.

Inget säger mänsklig värdighet som… ja, vid det här laget förstår ni nog vad jag vill ha sagt.

"What makes people all over America break down and cry like this?"