Främlingen
Hantverksmässigt finns det inte mycket att klaga på. Ändå saknas det något. Det tycker Jon Andersson om François Ozons filmatisering av Albert Camus roman “Främlingen”, som har svensk premiär i helgen.
Trots att det är över 80 år sedan den kom ut fortsätter Albert Camus roman “Främlingen” (1942) att engagera. 1967 gjorde den italienska regissören Luchino Visconti en filmversion av boken och 2001 kom ytterligare en film baserad på boken, regisserad av den turkiska regissören Zeki Demirkubuz. Nu är det den franske regissören François Ozons tur att ta sig an den klassiska romanen.
Snyggt filmad
Grundstoryn är enkel. Meursault (Benjamin Voisin) lever ett enkelt och bekymmerslöst liv i Alger, under det franska kolonialstyret. I början av historien dör hans mor och han går på begravningen utan att fälla en tår. Tillbaka i staden stöter han ihop med Marie (Rebecca Marder), en bekant från förr, och de inleder en kärleksaffär. Senare besöker han och Marie en vän till Meursaults granne som har ett hus vid stranden. När Meursault är ute och promenerar ensam på stranden stöter han ihop med en algerisk man som hans granne varit i bråk med. Mannen hotar Meursault med kniv och i ett ögonblick av tillfällig sinnesförvirring skjuter han mannen.
Benjamin Voisin som Meursault och Rebecca Marder so Hans flickvän Marie. Foto: Carole Bethuel/Edge Entertainment
François Ozon (Swimming Pool, Summer of 85) är en av Frankrikes mest kända och skickligaste regissörer. Och det finns inget att klaga på när det gäller hantverket. Filmen är snyggt filmad i svartvitt. Det vackra fotot bidrar till den domedagsstämning som präglar historien om mannen som sitter i fängelse och väntar på om han ska frias eller dömas till döden för sitt brott. Det är effektfullt när solen strålar in genom fängelsecellens enda fönster eller när Meursaults skugga reflekteras i solljuset på stranden när han begår sitt brott. För att ta två exempel.
Följer boken
Miljöerna i 40-talets Alger känns autentiska samtidigt som det svartvita fotot bidrar till att förmedla att det handlar om något som skett långt tillbaka i tiden. När det gäller skådespeleriet finns det inte heller mycket att klaga på. Benjamin Voisin är bra som den likgiltige men uppriktige Meursault och alla birollsinnehavare gör stabila insatser. Ändå är det något som saknas.
Jag har nyligen läst boken och filmen avviker ytterst lite från förlagan. Kanske är det det som gör att filmen känns lite opersonlig. Vad det än är så lyckas Ozons film inte grabba tag i mig känslomässigt. Det gör att den aldrig riktigt lyfter. Åtminstone inte för mig. Betyget blir därför en stabil trea. Varken mer eller mindre.
Jon Andersson
Inlägget Välgjord men opersonlig filmatisering av Camus klassiker dök först upp på Dagens Arena.