Tornevall Networks

Ett av våra mest försummade politikområden kan vara nyckeln till att stoppa radikalhögerns framfart, skriver German Bender.

I övermorgon (10/6) släpper vi på Arena Idé stora granskning partiernas arbetsmarknadspolitik inför årets val (anmäl dig till seminariet här).

Tyvärr ligger arbetsmarknadspolitiken och jobben lågt på väljarnas agenda. Så var det också när vi publicerade liknande granskningar inför valen 2018 och 2022.

Kanske är det därför som arbetsmarknadspolitiken under flera år behandlats styvmoderligt och ibland rentav föraktfullt av svenska politiker. Åtgärder, stöd och myndigheter som ska minska arbetslösheten och hjälpa de arbetslösa har skurits ned, försummats, omreglerats gång på gång.

Men bortsett från fackföreningsrörelsen och ett fåtal forskare har få höjt sina röster i protest.

Kanske hade protesterna varit mer högljudda om vi vetat att nedmonteringen av arbetsmarknadspolitiken troligen har varit en viktig förklaring till Sverigedemokraternas triumftåg de senaste tjugo åren.

Två färska forskningsstudier pekar åt samma håll: när skyddet mot arbetslöshet försvagas ökar stödet för missnöjespartier, när skyddet stärks minskar stödet.

Forskningen är tydligare än debatten

I den första studien analyserar statsvetarna Chase Foster och Jeff Frieden 134 nationella val i 16 västeuropeiska länder mellan 1990 och 2021, kompletterat med individdata från European Social Survey.

Resultatet är robust: länder som lägger mer på arbetsmarknadspolitik och har högre ersättningsgrad i arbetslöshetsförsäkringen har lägre stöd för populistiska partier. Omvänt är nedskärningar är kopplade till ökade populistiska röstandelar. Effekterna är störst bland fackföreningsmedlemmar och personer som har varit arbetslösa.

En avgörande slutsats i studien är också att alla välfärdsutgifter inte spelar samma roll. Det som biter är program som tydligt kompenserar för arbetsmarknadsrisk och inkomstbortfall. Alltså arbetsmarknadspolitik som märks tydligt för den enskilde.

Forskarna prövar dessutom invändningen att generös välfärd skulle göda främlingsfientlighet (eftersom den även gynnar invandrare), men finner inget stöd för den. Även väljare med negativa attityder till invandring blir mindre benägna att rösta populistiskt när skyddet är starkare.

Den andra studien, en rapport för Bertelsmann Stiftung av fyra forskare, undersöker tyska förhållanden. Också här finns en stabiliserande effekt, men bara under vissa villkor. Riktade infrastruktursatsningar dämpar högerextrema AfD:s tillväxt, och dessutom starkast i de regioner som pressas hårdast av den gröna omställningen. Däremot finner forskarna ingen sådan effekt av stöd som går till företag, eller till regioner som redan är starka.

Vi kan dra ett antal viktiga slutsatser av studierna: staten måste spendera på rätt saker och insatserna måste vara synliga, kännbara och möjliga att tillskriva en handlande stat och ansvariga politiker.

Sverige har gjort motsatsen

Mot den här bakgrunden framstår svensk politik de senaste två decennierna närmast som ett experiment i hur man göder ett missnöjesparti. När alliansregeringen 2007 höjde avgifterna till a-kassan lämnade omkring nästan en halv miljon människor försäkringen. Taket i ersättningen låg dessutom nominellt stilla mellan 2002 och 2015 medan lönerna steg, så att bara en minoritet av heltidsarbetande fick ut de 80 procent av tidigare inkomst som utlovats (dessutom omfattades allt färre av inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning överhuvudtaget).

Sedan dess har arbetslöshetsförsäkringen förbättrats en aning, men riktningen över tid har varit och är en försvagad a-kassa.

Samtidigt har den aktiva arbetsmarknadspolitiken rustats ned kraftigt. Sverige var i början av 1990-talet mest ambitiöst i hela OECD, med insatser på omkring 1,5 procent av BNP. Sedan dess har utgifterna för utbildning, omställning och matchning rasat.

Sedan 2019 har Arbetsförmedlingens bemannade kontor kapats från 238 till 78 och i 83 kommuner saknar myndigheten nu helt lokal närvaro. Precis den lokala, synliga statliga närvaro som de tyska forskarna lyfter fram som stabiliserande har alltså dragits tillbaka från landsbygd och mindre industriorter.

Under tiden har Sverigedemokraterna vuxit i val efter val, från ett marginellt och stigmatiserat parti till den mest tongivande kraften i svensk politik och det näst största partiet i riksdagen.

Radikalhögerns giftiga ironi

Ironiskt nog är Sverigedemokraternas väljarbas överrepresenterad bland de grupper som är mest exponerade för arbetsmarknadsrisker och starkt beroende av socialförsäkringar. Därför måste Jimmie Åkesson påstå sig värna a-kassan, samtidigt som hans parti faktiskt gynnas av att försäkringen urholkas. Framgångsstrategin är därför att skära i trygghetssystemen, men lägga ansvaret på någon annan.

Mycket riktigt har Tidöpartierna med Sverigedemokraterna i spetsen drivit igenom kraftiga nedskärningar i arbetslöshetsförsäkringen och andra trygghetssystem. Så länge väljarna riktar frustrationen mot invandringen, och möjligen de borgerliga partierna, kan Sverigedemokraterna skörda väljarstödet som missnöjet genererar utan att hållas ansvariga för orsakerna.

En viktig pusselbit

Givetvis är orsakssambandet inte enkelt, andra faktorer har spelat roll. Populismens och extremhögerns andra drivkrafter – såsom globalisering, snabba teknikskiften, inkomstojämlikhet och migration – försvinner förstås inte med en höjd a-kassa.

Men den nya forskningen pekar mot en hittills ouppmärksammad mekanism. Att nedskärningar i välfärden kan göda radikalhögern är ingen nyhet, men vi kan nu börja sortera i vilken sorts nedskärningar som är farligast och vilka satsningar som kan ge bäst effekt om vi vill vända utvecklingen. Arbetsmarknadspolitiken, som enskilda länder förfogar över, kan påverka de politiska konsekvenserna av dessa förändringar.

Det är ingen slump att extremhögern vuxit i takt med att tryggheten minskat. En stat som synligt försäkrar sina medborgare mot risk dämpar missnöjet, medan en stat som drar sig tillbaka förstärker det. Vi som vill pressa tillbaka Sverigedemokraternas stöd bör börja med de delar av välfärden som rustas ner mest – och som märks mest i människors vardag.

German Bender är utredningschef på Arena Idé

Inlägget Så stoppas Sverigedemokraterna dök först upp på Dagens Arena.

Den 1 juli halverar regeringen priset på månadskortet i kollektivtrafiken. Detta gäller fram till 31 december i år. Vi frågade Johan Wadman, vd på branschorganisationen Svensk Kollektivtrafik, om detta kommer att leda till att fler ställer bilen och tar bussen i stället.

Kommer fler att välja att resa kollektivt nu?

– Det är svårt att säga. Vi har inte sett en så här stor prisförändring tidigare och kommer att följa hur resenärerna reagerar. Det finns elasticitetsmodeller, men det är osäkert hur väl de fångar effekterna i det här fallet. Vi hoppas och tror att resandet ökar, men hur mycket vet vi inte, säger Johan Wadman.

Han fortsätter:

– Främst är det de som reser ofta som får billigare biljetter, men det innebär inte nödvändigtvis att man reser mer. Däremot kan resenärer som av olika skäl inte köper månadsbiljett utan reser med enkelbiljett göra en omräkning och se att det blir mer ekonomiskt nu att välja månadsbiljett. När man väl har den, då tenderar man att resa mer. Men om vi kommer att få in nya resenärer, läs bilister, där är vi inte lika övertygade. För det är många andra saker som påverkar hur man reser. Det vill säga, utbudet, tid och bytesmöjligheter. Med bilen har man större frihet i när och hur man åker. Sen säger regeringen själva att det här är ett stöd till resenärer som upplever att det är för dyrt i dag.

Vilka andra effekter kan det här förslaget få?

– Vi tycker att det är positivt att regeringen lyfter kollektivtrafiken. Men om man vill ha långsiktiga förändringar krävs flera åtgärder. Till exempel att göra reseavdraget mer färdmedelsneutralt, i dag gynnar det bilresande väldigt mycket. Det behövs också stöd för ökad framkomlighet och kapacitet på järnvägen, säger Johan Wadman.

Han fortsätter:

– På kort sikt kan det här förslaget ge mer trängsel om resandet ökar efter sommaren och fokuseras kring rusningstid. För det är svårt att trolla fram nya resurser som bussar, tåg och personal på kort tid. Nu förbereder man sig runt om i landet för att försöka parera detta. För om man får ett ökat resande vill man kunna möta det med en bra leverans.

Är det för dyrt att resa med kollektivtrafiken i dag?

– Nej, det tycker jag inte. Kollektivtrafiken är redan kraftigt skattesubventionerad. I Stockholm till exempel täcks kostnaden till över 50 procent av regionskatten. Och det vi ser som det viktigaste för att öka resandet är faktiskt utbudet. Och att det är bra punktlighet, helt, rent och attraktivt att resa kollektivt. Det ser vi på utbyggnaden av regionaltågtrafiken de senaste 25 åren, det har ökat resandet med 100 procent. Det är en effekt av utbyggda system med nya moderna tåg, säger Johan Wadman.

Inlägget Kommer fler att resa kollektivt nu när priset halveras? dök först upp på Dagens Arena.

Idéburna skolor förverkligar friskolereformens ursprungliga mål om mångfald och valfrihet. Trots det missgynnas de av ett system som premierar stordrift, koncerner och ett statligt kontrollsystem som utformats för vinstdrivande aktörer, skriver Idéburna Skolors Riksförbund.

Vi har under lång tid argumenterat för att skolor som drivs i fristående regi inte kan jämföras med bolag som tillverkar bilar eller erbjuder olika datatjänster – och att det måste vara möjligt att skilja mellan skolföretag som delar ut vinst och skolor som inte gör det. Vi som representerar landets Idéburna skolor mötte länge inte något som helst gehör för detta synsätt.

Istället hävdade politiker, utredare, myndigheter och inte minst näringslivsföreträdare att EU-rätten föreskriver att privat skolverksamhet måste ses som vilket företagande som helst.

Senast utgick den statliga vinstutredningen från att alla friskolor bedriver ekonomisk verksamhet, vilket förstås passade bra för de stora skolkoncernerna. Vi bad till slut två erfarna jurister göra en genomgripande granskning av vad som egentligen gäller. Deras slutsats var entydig: EU-domstolens fasta praxis är att offentligt finansierad utbildning inte är ekonomisk verksamhet – och detta gäller oavsett om utföraren är kommunal eller fristående.

Och så äntligen!

Regeringen lyssnade äntligen

I en lagrådsremiss inför kommande proposition bedömer nu regeringen – med hänsyn till just praxis från EU-domstolen – att den utbildningsverksamhet som såväl offentliga som enskilda huvudmän bedriver inom det offentligt finansierade svenska skolväsendet utgör icke-ekonomisk verksamhet av allmänt intresse i EU-rättslig mening.

Regeringen skriver att man delar ”bland annat Idéburna Skolors Riksförbunds och Föräldraalliansens uppfattning i denna fråga till skillnad från bland annat Svenskt Näringsliv”.

Det här kan tyckas som teknikalitet, men det öppnar för politiken att på allvar närma sig folkopinionen. Även i andra länder kan elever välja mellan offentliga och privata alternativ. Men det svenska systemet är unikt genom att det tillåter friskolor att dela ut vinst. Detta trots att SOM-institutet konstaterar att tre av fyra svenskar vill förbjuda vinstintresset i skolan.

Den tolkning av EU-rätten som Idéburna skolor länge förfäktat – och som nu regeringen anslutit sig till – gör det möjligt att förbjuda skolföretag att dela ut vinst. Eller att styra vinstutdelande skolföretag på ett sätt och civilsamhällets icke-vinstutdelande på ett annat sätt.

Vinstuttag går emot skolans ändamål

Ekonomiska vinstuttag är oförenliga med skollagens ändamålsparagraf. Den tydliggör att ”Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt”. Det kommer alltid finnas elever som kan utvecklas längre. Så det finns inget läge där barn och elever har utvecklats tillräckligt och skolans resterande resurser kan delas ut till ägare. Skattefinansierade medel som är avsedda för skolverksamhet och elever ska alltså alltid stanna i skolverksamheten.

Friskolereformen infördes i början av 1990-talet utan en föregående systemutredning. Den motiverades av konkurrens, valfrihet, pedagogisk mångfald och lokala initiativ. I praktiken har systemet utvecklats mot storskalighet, koncernbildning och starkt styrande ekonomiska incitament, samtidigt som skolans kompensatoriska och bildande uppdrag har försvagats.

Forskning och myndighetsrapporter pekar på:

• ökad skolsegregation och minskad likvärdighet

• betygsinflation och minskad tilltro till betygssystemet

• en växande resultatstyrning med fokus på efterkontroll

• försämrat professionellt handlingsutrymme för lärare.

Avskaffa aktiebolag i skolan

Idéburna Skolors Riksförbund har i samarbete med Sveriges Lärare tagit fram en vägvisande plattform för att förändra systemet. Vi kallar den ”Friskolereform 2.0 – från marknad till samhällsansvar”. Här är några av plattformens huvudpunkter:

• Avskaffa aktiebolag som driftsform för skolor.

• Inför en ny associationsform eller tillåt endast idéburna aktörer att driva friskolor.

• Säkerställ att överskott återinvesteras i skolan.

• Gör om skolpengen så att små skolor och kvalitet gynnas.

• Stärk den statliga styrningen.

• Belöna skolor med hög lärartäthet och behörighet.

• Minska administrativa överbyggnaden.

Idéburna skolor erbjuder verklig mångfald

Idéburna skolor förverkligar flera av friskolereformens ursprungliga mål och erbjuder mångfald och valfrihet utan vinstintresse, är ofta lokalt förankrade och återinvesterar överskott för långsiktig stabilitet. Vi bidrar till innovation och ansvarstagande, tar ansvar i glesbygd och skapar trygga lärmiljöer med hög lärartäthet och god måluppfyllelse.

Trots detta missgynnas idéburna huvudmän av ett system som premierar stordrift, koncerner och ett statligt kontrollsystem som utformats för vinstdrivande aktörer. Slutsatsen är att det är de idéburna skolorna som bäst realiserar reformens ursprungliga intentioner.

Det är inte för sent för verklig förändring av det svenska friskolesystemet – men det brådskar. Regeringens så kallade ”helrenovering” räcker inte.

Håkan Wiclander, ordförande Idéburna Skolors Riksförbund                                  

Thomas Lerner, styrelseledamot Idéburna Skolors Riksförbund 

Inlägget Friskolor kan förbjudas att dela ut vinst – och så bör ske dök först upp på Dagens Arena.

Och har alla politiker fel om att Sverige är så uselt på integration?

I dagens avsnitt av Dagens Arenas talk show, DA-TV träffar vi Alex Voronov, Ukrainaexpert, journalist och författare. Vi pratar om läget i Ukraina och vilka utsikter som finns för fred.

Men Alex berättar också om sin senaste bok, Den långa bluffen, som han skrivit tillsammans med Christian Lindell. I boken går de igenom statistik på några av vår tids mest omdiskuterade områden, som integrationen och arbetslösheten, och drar slutsatsen att det inte är så illa som alla politiska partier verkar tycka.

Dessutom: Sveriges gladaste statistiker Vilgot Österlund, synpunkter från Mia och Vanessa i Opinionsrummet, och Fredrik Pettersson berättar om praktiskt motstånd i vardagen.

Programledare: Silvia Kakembo och Jesper Bengtsson.

Du kan se avsnittet här.

Inlägget Alex Voronov – Vad krävs för att den ryska regimen ska falla? dök först upp på Dagens Arena.

Social media memes and items for purchase, including magnets, stickers and yard signs, have misattributed the quote to the American author.

From AI-generated criticisms of Trump officials to alleged hush money, here are some of our most popular investigations regarding the ex-president.

The image was created by Alison Jackson, an artist who makes "convincingly realistic" images.

Att Liberalerna ligger kvar under 4 % tycks ses som överraskande, men själv är jag inte ett dugg förvånad. För att vända Liberalernas siffror krävs en partiledare med karisma, vältalighet och en personlig framtoning.

Toulouse fylls av kitsch, revolt och spansk filmglamour. Årets upplaga av konstfestivalen Le Nouveau Printemps har Rossy de Palma som gästartist. Dagens ETC träffade stjärnan och konstnärerna i Toulouse och pratade om det samtida behovet av spansk erfarenhet av frihet som botemedel mot repression.