Tornevall Networks

Misleading posts with AI-generated images spread rumors online about a teacher's controversial 2021 video.

Tennessee försökte avrätta Christa Pike, men hon överlevde. Omkring 2 000 människor väntar i kö. I Oklahoma sitter Brenda Andrew, som dömdes för 24 år sedan. Amina Azhar är federal utredare i dödsstraffsmål i USA och skriver om hur bestraffningen börjar långt tidigare än när själva dödsstraffet faktiskt utförs.

Det är helt jämnt mellan den vänsterinriktade presidenten Lula och motkandidaten, högerextreme Flávio Bolsonaro, inför det brasilianska presidentvalet på söndag. Flávio Bolsonaro är son till den tidigare presidenten Jair Bolsonaro som dömts till 27 års fängelse för att försökt genomföra en kupp mot Lula sedan han vunnit förra presidentvalet mot honom.

En regnig lördagskväll i Slakthus-området i Stockholm. Jag är här på undergroundfestivalen Slakta för att möta upp Hannah Höijer, sångerska i bandet Decibel Blonde före deras spelning.

– Hej, tjejen! ropar hon och sträcker sig fram för en kram.

Rösten är raspig och doftar av nyrökt cigg. De sotigt sminkade ögonen har något extatiskt över sig och hon slänger med sitt stora blonda hår. Flera tunga silverkedjor klirrar runt halsen och hon är klädd i höga combatboots, svarta hotpants, bikinitopp och läderjacka.

En gång tidigare har jag sett Decibel Blonde live – i en ölindränkt källare i Gamla stan. Slaktas scen känns större, publiken yngre. I kväll verkar den bestå av Stockholms undergroundscen och i vimlet får jag syn på Tiktok-kändisen Fjortisper, en snubbe som med sin hippiekalufs och slokmustasch ser ut som han klivit in direkt från någon reklamfilm från Socialstyrelsen om pappaledighet från 70-talet.

– Jag har ett mensskydd på mig. Hoppas det inte syns, mjau, spinner Hannah och leder mig backstage.

Vi går över Slaktkyrkans stora scen där en påse salta chips ligger halvöppen med innehållet utspritt på golvet och en annan Tiktokkändis, Laxpastan, eller Lisa Filipsdotter som hon egentligen heter, övar saxofon i zebrabyxor. Hon ska strax gå på scen med sitt glamrockband Slips.

När män står utan tröja på scenen och svettas är de rockstjärnor. När jag står i min bikini och svettas tror folk att jag försöker vara sexig eller typ ragga på dem.

Jag och Hannah tar oss vidare till ett konferensrum belamrat med smink, kläder och gitarrer efterlämnade av kvällens artister. Några medlemmar i bandet springer in och ut ur rummet och byter oblygt om framför oss. Rock’n’roll. Vi sätter oss vid ett långt matsalsbord mitt i stöket och jag frågar om vi kan starta intervjun.

– Fråga inte om min ålder bara, skrattar Hannah, som är runt samma ålder som jag själv. Vi pushar båda snart 30.

Decibel Blonde består av Hannah Höijer, William Simu, Georg Asplund och Lucas Nilsson och bildades 2023. I kväll har Simu bytts ut mot Carl Hedlund och Tobias Eriksson som inte är fasta medlemmar. Deras musik hämtar sound och estetik från 70- och 80-talets undergroundscener: arg, snabb och svettig punkrock. Decibel Blonde blandar en musikalisk estetik som påminner om The Runaways hormonstinna tjejrock och Janis Joplins hesa vokaler.

Vad är Decibel Blonde?

– Vi gör musik för personer som känner mycket.

Hon slänger med håret igen och slår ursäktande ut med armarna.

– Gud vad pretto! Men det är typ så. Känslor och mycket ös.

Bandet började med covers och utan någon större plan släppte de en dag egen musik. De musikaliska referenserna går till band som Bikini Kill, Tough Darts, Blondie och The Cramps.

– I princip allt som fanns på den legendariska musikklubben CBGB i New York.

Men Decibel Blonde tar gärna även inspiration från modernare band som Amyl and the Sniffers och Mannequin Pussy, band som båda frontas av vrålande brudar som åmar sig och skvätter kåthet och ilska omkring sig.

– Jag älskar powerfemmes, säger Hannah och blinkar.

Laddade. Från höger till vänster: Carl Hedlund, Georg Asplund, Hannah Höijer, Lukas Nilsson och Tobias Eriksson. Foto: Anna Mosten.

Det kanske inte är så förvånande. Likt Amyl Taylors vitblonderade shagfrisyr och korta shorts eller Marisa Dabice dominanta scennärvaro är Hannah en kvinna som dominerar scenen och skiter i om hon framstår som för mycket. Hon är inte där för att behaga.

När jag frågar henne om hennes scenspråk provocerar kommer svaret snabbt.

– När män står utan tröja på scenen och svettas är de rockstjärnor. När jag står i min bikini och svettas tror folk att jag försöker vara sexig eller typ ragga på dem. Det provocerar mig. Jag är fucking svettig, give a girl a break.

Fokuset, säger hon, är frihet.

– Rock out med din cock out.

Med din clit out, rättar jag henne.

– Men gud, det kommer ju bli titeln på vår EP.

EP:n släpps den 2 oktober. dBlonde pt.1. Men hittills har Decibel Blonde bara släppt två låtar.

– Två starka, förtydligar Hannah.

– Jag älskar ”Terrible”. Den handlar bara om att släppa lös och skita i, vara som man är och skaka den där röven. Publiken brukar bli galen när vi kör den.

Rock och punk hämtar sin kraft i att vara emot etablissemanget. Vad är du mest förbannad över just nu?

– Jag blir arg över basic stockholmsskit som att inte ställa sig upp för äldre på tunnelbanan, säger hon halvt skämtsamt.

Politik vill hon inte prata om men hon stör sig på Ulf Kristersson.

– Han kan inte ens skämta med Mauri liksom, hur fucking stel får man bli?

Hade du kunnat göra Tiktokdansen till Zara Larssons ”Lush Life” i en moshpit?

– Det har jag redan gjort på Tiktok, så varför inte i en moshpit?

Några minuter senare är Hannah borta och jag går tillbaka mot scenen.

Festivalens konferencier ställer sig vid mikrofonen med en vit plastkasse från Coop Skarpnäck i ena handen. Han gräver fram Nya testamentet och skriker några rader i mikrofonen.

Det är dags.

Bandmedlemmarna går upp på scenen en efter en och tonerna av distad elgitarr och trummor börjar dunka introt till låten ”Skin so soft” ur högtalarna. Publiken skriker. Texten kan de utantill.

My skin so soft, I know what you want. And I can take you there. I could see you needed me, and I could take you there…

Jag greppar min kompaktkamera och försöker fånga Hannah, men det är svårt. Hon flyger över scenen och ned i publiken med svetten rinnande. Någon headbangar mig i ryggen.

– Har någon här inne sugit kuk? Den här låten handlar om att suga kuk!

Publiken jublar.

”Blowin”, som handlar om att vara kär i sitt ex, drar igång. Elgitarrerna är öronbedövade och låten är rå och hetsig. Hannah John Travolta-rullar höfterna som i den där aerobicsscenen ur filmen Perfect från 1985. Passande årtal.

https://www.flamman.se/nils-albin-min-musik-ar-for-sargade-jyckar/

Nils Albin: ”Min musik är för sargade jyckar”

”Fuck Riche Fenix”: Nils Albin skaldar om sprängda Stockholmskrogar

Kultur Anna Mosten

Under varje konsert håller bandet även sitt eget lilla manifest, denna gång om riksdagsvalet. Bandet pausar musiken och i skenet av röda lampor ropar Hannah ut till publiken:

– En röst på de äckliga Tidöpartierna är en röst på äckliga SD, och en röst för äcklig fascism och äcklig rasism. Här inne bryr vi oss om kultur, eller hur? Tycker ni att alla ska få älska varandra?

– Jaa! skriker publiken tillbaka.

Lite senare kommer ”Terrible”. Hannah krälar på scengolvet och stämningen stiger till febernivå. Bandet och publiken blir ett.

Hon hade rätt. Det är kvällens bästa låt.

Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet har sammanställt data från SVT:s stora vallokalsundersökning för att försöka utröna vart SD:s väljare egentligen tog vägen i 2026 års riksdagsval efter en framgångssaga utan dess like.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/10/sddd.jpg

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/10/dd.jpg

SD tappade flest väljare proportionellt sett bland de unga vuxna där tappet uppgick till hela sju procentenheter och mycket tyder på att många av dem gick över till de mer radikala partierna utanför riksdagen.

SD tappade också många väljare till ”soffan” liksom till L i form av stödröster samt till M och KD. Tappen till M och KD kan bland annat ha handlat om f d M-väljare som gick tillbaka till M och bland annat p g a diverse Rysslandsaffärer medan tappet till KD kan tänkas handla om kvinnliga väljare som upplever att det är mindre stigmatiserande att rösta på KD än på SD.

SD lyckades inte bli det största partiet bland arbetarna (det är S forfarande) i 2026 års val och tappade sin position som det största partiet bland bönderna som nu återigen innehas av C. Däremot är SD och M numera mer eller mindre jämnstarka bland företagarna vilka annars traditionellt har röstat på M.

Man skjuten till döds under jakt, knivhögg ungdomar på buss – 18-åring döms, kvinna tvingades föda dött foster med midjefängsel och minderårig körde på barn.

Oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M) kräver att Kneecaps spelning ska avbokas. Kulturen ska vara fri – förutom när den är kontroversiell.

Om den svenska populismen har en huvudstad så ligger den förmodligen i Skåne. Samtidigt som SD tappar växer flera lokala partier sig stora. Här hyllas en exnazist för sina insatser för bygdens barn. Och det som startade som en namninsamling mot vindkraft är några år senare bland de största partierna i Sverige. Dagens ETC:s reporter Johan Svensson reser till Klippan, Perstorp, Sjöbo och genom historien för att förstå det skånska politiska lynnet.

Kjell Östbergs bok om Socialdemokratin förtjänar att tas på allvar. Det tycker Mats Wingborg som läst ”Mellan makten och rörelsen – Socialdemokratins väg från Palm till Andersson”.

Under min gymnasietid hade jag vänner som pratade entusiastiskt om Jan Lindhagens två böcker om socialdemokratins historia. Båda utgavs på 70-talet och var i det närmaste kultförklarade, särskilt av dem inom SSU som förespråkade en ekonomi byggd på självförvaltning. En av Lindhagens teser var att socialdemokratins ursprungliga ambitioner och röda linjer blivit urvattnade. 

Det brukar ta emot att läsa om böcker som jag en gång har högaktat. Ofta tycker jag att innehållet inte håller längre. Men jag övervann mitt eget motstånd den här gången, bara för att konstatera att Lindhagens båda verk inte längre håller. Författaren är kunnig, men texten ter sig rapsodisk och det som jag en gång upplevde som djupsinnigt tycker jag idag är dunkelt och tomt. 

Beskrivande och analyserande

En nyutkommen bok som också sätter socialdemokratins utveckling i fokus är historikern Kjell Östbergs ”Mellan makten och rörelsen – Socialdemokratins väg från Palm till Andersson” (Ordfront, 2026). Östberg är minst lika kunnig som Lindhagen och har en tes som liknar den senares, nämligen att socialdemokratin har givit upp flera av sina tidigare positioner.

Ansatsen och stilen är dock annorlunda än sin företrädares. Östberg skriver utan dimridåer och tankegångarna är lätta att följa. Texten är beskrivande och analyserande, men det normativa budskapet utgör en tydlig undertext och det går inte att missta sig på vad som gjort Östberg besviken och vad han skulle önska. Ofta är jag överens med Östberg – och det är utmärkt att han lyfter frågan om kvinnornas ställning inom socialdemokratin – men i några fall tycker jag att hans teser kan problematiseras och ifrågasättas. 

Östbergs redogör för hur det socialdemokratiska partiet redan efter införandet av den allmänna rösträtten börjar professionaliseras. Utvecklingen har därefter successivt förstärkts och partiet har fått en allt tyngre stab av anställda tjänstemän kring den politiska ledningen. Hos Östberg finns ett vemod när han beskriver förskjutningen. Hans sympatier finns utan tvekan främst hos de aktivister som strider underifrån och inte hos den centraliserade överbyggnaden.

Något skaver

I linje med denna analys återkommer Östberg flera gånger till spänningen mellan den socialdemokratiska basen och den centrala apparaten. Utöver det lokala opinionstrycket nämner Östberg också andra aktörer som enligt honom står nära socialdemokratin och utövar en progressiv påverkan, däribland Dagens Arena och tankesmedjan Katalys. Samtidigt menar han att den socialdemokratiska ledningen inte lyssnar på dessa aktörer eller att de själva tar för lite utrymme. 

Jag har själv ofta mött den radikalitet som Östberg skriver om, inte minst bland lokala företrädare i olika arbetarkommuner. Ändå finns det något som skaver. Tankefiguren om motsättningar mellan basen och toppen förvandlas ofta till en klyscha där både bas och ledning beskrivs som mer enhetliga än vad de i verkligheten är. Det gäller för övrigt också Dagens Arena, som spänner över ganska många hållningar och åsikter. 

Jag tycker också att det oftare borde erkännas att olika positioner inom en organisation i sig skapar olika typer av villkor för det politiska agerandet. Att befinna sig i ledningen ger makt, men kräver också att flera hänsyn tas, vilket begränsar utrymmet för vad som går att driva och på vilket sätt. Det brukar ofta hävdas att makt korrumperar. Det ligger något i det, men det är också sant att makt begränsar och skapar ett smalt utrymme för hur man kan agera och vad som är möjligt att yttra offentligt. 

Löntagarfonder

Ännu mer tveksam är jag till uppfattningen att en mer radikal politik eller för den delen en större lokal aktivism skulle vinna fler röster i valet. Det vore förstås trevligt om påståendet vore sant, men den förhoppningen är alltför klichéartad. Inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa har stödet för socialdemokratiska och socialistiska partier sjunkit och det förefaller inte finns något tydligt samband mellan om partierna rört sig åt höger eller vänster och hur mycket de har tappat. 

För att svara på frågan om den europeiska socialdemokratins tillbakagång behövs betydligt mer komplexa och mångfacetterade förklaringar. En nyckel tror jag är grundläggande strukturella förändringar; minskad industriarbetarklass, utbildningsexplosionen, globalisering med fler utländska företag i Sverige, mediernas roll och utbredningen av digitala plattformar.

Östberg pekar särskilt ut två områden där socialdemokratin har givit upp tidigare ideal. Det första handlar om det kollektiva ägandet och den demokratiska kontrollen över produktionen. Östberg beskriver hur frågan först begravdes i en ”socialiseringsnämnd” och en kommitté för industriell demokrati. Länge var ägandet avfört från dagordningen för att under 1970-talet dyka upp igen genom Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder. Socialdemokratin förlorade striden och därefter har frågan om det kollektiva ägandet begravts en andra gång. 

Vad Östberg inte nämner är den bristande entusiasm som löntagarfondsförslaget mötte från grupper till vänster om socialdemokratin. Det var i stort sett enbart LO och delar av socialdemokratin som fick driva debatten. När förslaget däremot tunnades ut dök det upp röster till vänster som förklarade att de tidigare förslagen varit bättre. Min bild är med andra ord att även vänstern hade ett ansvar för nederlaget. 

Välfärdsstaten

Ett annat område där Östberg anser att socialdemokratin har backat från tidigare ambitioner handlar om den solidariska välfärdsstaten. Här delar jag Östbergs upprördhet. Konsekvenserna av utförsäljningar, privatiseringar och marknadisering är tragiska. Själv har jag särskilt följt vad som har hänt inom skolan och med järnvägsunderhållet, i båda fallen har en ortodox övertro på marknadens krafter lett till förödande resultat. 

Östberg menar att socialdemokratins motstånd mot privatiseringar successivt har brutits ner. Några år in på 1980-talet liknade Palme de enstaka privata förskolorna i regi av företaget Pysslingen med snabbmatskedjan Kentucky Fried Chicken. Ett drygt decennium senare var detta motstånd kraftigt försvagat och partiet gav exempelvis upp ambitionen att återinföra Lex Pysslingen, det vill säga lag som förbjöd att offentliga medel fick gå till privata förskolor. En motsvarande eftergivenhet skedde inom skolans område där socialdemokratin accepterade både aktiebolag och att friskolorna skulle få en lika stor skolpeng som de kommunala skolorna. 

Vad Östberg samtidigt inte lyfter är att vinden har vänt igen och att det socialdemokratiska motståndet mot privatisering av välfärden åter har ökat. Inte minst var det tydligt vid den senaste socialdemokratiska partikongressen och i valrörelsen där Magdalena Andersson gång på gång nämnde att friskolors möjlighet att ta ut vinst måste stoppas. Vad som nu efter valet blir möjligt att få stöd för i riksdagen återstår samtidigt att se.

Slutligen: Östberg har en vänsteragenda. Han medverkar bland annat återkommande i tidningen Internationalen. Jag tror att det är en orsak till att hans bok knappt har nämnts i medier som står socialdemokratin nära. För mig är det ett fattigdomsbevis. Östberg är utan tvekan en skicklig historiker och bakom hans bok ligger ett gediget researcharbete som sträcker sig över decennier. Den förtjänar att tas på allvar.

Mats Wingborg

Inlägget Kjell Östberg gisslar socialdemokratin dök först upp på Dagens Arena.

Det är fullt rimligt att spela “Kvinnor och äppelträd” just nu när den toxiska manligheten gjort comeback. Det tycker Ola Bo Larsson som sett en ny teateruppsättning av Moa Martinsons klassiska roman.

Det gläder mig, både innan och efter att ha sett föreställningen, att “Kvinnor och äppelträd” blir teater år 2026.

När Moa Martinson debuterade med Kvinnor och äppelträd 1933 väckte romanen uppmärksamhet och blev omstridd. Hon skildrade arbetarkvinnors liv utan omsvep: barnafödande, sexualitet, övergrepp och en fruktansvärd fattigdom och nöd. 

Nästan hundra år senare blir berättelsen till scenkonst i en samproduktion mellan Riksteatern och Västerbottensteatern. Tora von Platen har dramatiserat romanen, och Julia Marko-Nord har regisserat föreställningen.

Kvinnlig vänskap

I centrum står Sally och Ellen, som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i slutet av 1800-talet. De formas av samma hårda villkor men möter omvärldens (läs: patriarkatets) tuffa villkor på olika sätt. Sally tar plats medan Ellen håller sig i bakgrunden, men båda är fattiga som löss.

Uppsättningen gör den kvinnliga vänskapen dem emellan till berättelsens bärande relation.

Romanen “Kvinnor och äppelträd” har ofta lästs politiskt. Martinson visade hur kvinnorna höll ihop sina liv genom att hjälpa varandra, mot fattigdom och våldsamma män. Enligt regissören ska uppsättningen föra den politiska kraften vidare till en nutida scen. 

Jag är inte bara glad att Moa Martinson aktualiseras, eftersom hennes starka författarskap ständigt undervärderas. Det är framför allt fullt rimligt att spela “Kvinnor och äppelträd” just nu när den toxiska manligheten gjort comeback och krig och kris utgör fonden för vår tid på nästan samma sätt som när Moa, Sally och Ellen levde. Även om fattigdomen i Sverige under 1800-talet och i början av 1900-talet naturligtvis inte går att jämföra med idag. 

Aktuell i dag

I “Kvinnor och äppelträd” finns männen i bakgrunden, och är för det mesta direkt elaka och som bäst försupna stolpskott, som Ellens man, rallaren Bernard, som inte kan förstå Ellens sexuella barndomstrauman och tidens sexualmoral för kvinnor. Och hur det är att föda barn mitt i all fattigdom.

Samma begränsning visade den svenska manliga kritikerkåren upp när “Kvinnor och äppelträd”  kom ut 1933. Ebba Witt-Brattström skriver så här i en artikel:   

Enligt Anders Österling i Svenska Dagbladet präglades Kvinnor och äppelträd av ”elände, skvaller och drift”. Han beklagade att den trots allt talangfulla debutanten låtit ”underlivssynpunkten” dominera. Men det som Österling reducerade till en av många tänkbara ”synpunkter” var för Moa Martinson ett vidvinkelfokus. Genom att placera sexualiteten i förgrunden lyckades hon skildra kvinnornas existentiella livsvillkor.

Under föreställningen återkommer tankarna på kvinnosynen i dagens manosfär och könskriget, vilket gör att “Kvinnor och äppelträd” tyvärr är aktuell idag.

Finns utmaningar

Det finns utmaningar med att dramatisera den fylliga och lätt krängande romanen “Kvinnor och äppelträd”. För det mesta lyckas regissören väl med att hantera övergångarna mellan de olika sekvenserna så att dramat drivs framåt.  

På det stora hela tror jag att föreställningen fungerar också utan att man har romanen i bakhuvudet, vilket alltid är en svårighet när romaner blir till teater. 

Den stora utmaningen med dramatiseringen av “Kvinnor och äppelträd” är att ersätta Moa Martinsons fina naturskildringar som suger in läsaren i Ellens och de andras liv. Det är där Martin Hederos suggestiva musik kommer in i bilden, vilken ligger som en ljudmatta över nästan hela föreställningen.

Alla skådespelarna är på scen hela tiden. Det bidrar också till att kompensera för den i romanen så viktiga miljön. Skådespelarekollektivet bråkar som barn och fulla män, och förstärker socialisten Sallys reaktion när dottern, 16-åriga Edit, gått med i Frälsningsarmén. Genom att falla och åter falla mot marken. Det är vackert.  

Väl gestaltad

Scenen är byggd som  en generisk svensk landsbygd med hjälp av vackra träplankor på både golv och vägg. Den sparsmakade men prydliga kostymen, ljuset och rekvisitan – med en badså, en trälår och några trästolar –  tar oss bortom tid och rum och in i vårt tillfälliga fiktiva universum som ska föreställa ett svenskt fattigt rum. 

Min största invändning mot Riksteaterns “Kvinnor och äppelträd” handlar om att scenbilden signalerar lika mycket Norrgavel som fattigdom. Känslan av fattig instängdhet som finns i romanen går därför delvis förlorad. 

Det är svårt att skildra fattigdom. Såsom Moa Martinson gjorde. 

Sally och Ellen gestaltas väl av Emilia Roosmann och Tuuli Heinonen. Sally är, i föreställningen precis som i romanen, lite svårare att få grepp om; nära författaren Moa som hon är. Maria Sundbom, Mårten Andersson och Emil Grudemo El Hayek gör övriga roller också med den äran. Komediennen Maria Sundbom är en av de bidragande orsakerna till att föreställningen lyfter sig över den redovisning som en dramatisering av “Kvinnor och äppelträd”, och andra dramatiseringar, riskerar att bli. 

Följer romanen

Pjäsen och föreställningen följer i stort romanen. Med en avgörande skillnad:  föreställningen, till skillnad från romanen, tycker det är viktigare att åka till Paris för att träffa sonen än att gifta sig till trygghet.  

Detta är en av flera delar av föreställningen som är värda att diskutera vidare efter att ha sett Tora von Platens och Julia Marko-Nords uppsättning av Moa Martinsons “Kvinnor och äppelträd”. En föreställning som trots många sceniska utmaningar lyckas väl med sina intentioner.

Riksteatern turnerar med Kvinnor och äppelträd till över 40 orter, från Lund till Kiruna, med premiär den 4 oktober i Växjö. Den 20 januari har föreställningen nypremiär på Västerbottensteatern.

Ola Bo Larsson

Inlägget Kvinnor och äppelträd i manosfärens tidevarv dök först upp på Dagens Arena.