Tornevall Networks

Eric Peterson, 36, lämnade USA med en dröm om Sverige. Nu känner han sig ovälkommen i landet han valde att göra till sitt hem. – Vi läser nyheter om människor som plötsligt utvisas för att reglerna ändras utan övergångsbestämmelser. Det skapar en otrygghet som aldrig riktigt släpper, säger han.

Han har levt nästan hela sitt vuxna liv i Sverige och uppfyller alla krav. Ändå dröjer beskedet om medborgarskap – medan regelverket runt honom stramas åt. – Det ger mig stress varje dag. Jag vet inte vad som händer, säger Mustafa Diaa Alladdour, 28, slaktare från Kalmar.

Maksim flydde Ryssland och sökte sig till Sverige. Han lärde sig språket, tog masterexamen och arbetade hårt för att uppfylla alla krav för att bli svensk medborgare så fort som möjligt. Men nu verkar hela planen falla samman. – Jag har gjort allt de ville att jag skulle göra. Ändå händer ingenting, säger han.

Han känner sig hemma i Sverige, där han bor och arbetar sedan drygt tio år tillbaka. Men den långa väntan på att få besked om medborgarskap tär på honom, och han är starkt kritiskt till Migrationsverkets hantering. – Kvinnan som hanterar min ansökan förstår inte lidandet jag går igenom. Det är som ett fängelse, säger Bryan, 42.

Hon kom till Sverige för ett utbyte, stannade för att forska och träffade kärleken. Beatriz Sá Vinhas, bioinformatiker från Portugal vill kunna rösta i Sverige, och hon vill rösta för en annan migrationspolitik än den som gäller just nu. Nu har hon väntat i nästan ett år på att Migrationsverket ska svara.

Över 100 000 väntar just nu på besked om svenskt medborgarskap. Dagens ETC har pratat med flera sökande om hur de ser på Sverige i dag, vad de hoppas på inför framtiden och hur de känner inför de strängare medborgarskapskraven, som träder i kraft på nationaldagen.

Social media users widely shared video clips allegedly showing the president dozing off during a June 4, 2026, event at the White House.

Det pågår en gränslös upprustning och mycket tyder på att vi rustar på fel sätt. Nato-medlemskapet bidrar knappast till Sveriges trygghet då alliansen oss leds av en president som konsekvent bryter mot folkrätten, skriver Pierre Schori.

Fem år efter det att Nato och dess mäktigaste medlem USA kördes ut ur Afghanistan av en påvert utrustad men fanatisk motståndsrörelse stod Sverige för för första gången värd för militäralliansen.

 ”Hedersgästen” på detta första Natotoppmöte i Sverige, utrikesminister Marco Rubio, påminde oss med sin närvaro i hamnstaden Helsingborg om Trumpregimens bistra budskap vad gäller den internationella havsrätten.

Flyganfall mot civila båtar på internationellt vatten ska upprepas närhelst det passar, var Rubios budskap, efter det att amerikanska attacker dödat ett antal venezolaner i en fiskebåt.

Så skedde också några månader senare, den 25 november i fjol, då kollegan krigsministern Pete Hegseth meddelade jublande: ”Detta är bara början. Vi ska döda dem alla”. Inget bevis har visats om att det rörde sig om knarkbåtar. Militära experter i USA menar att dessa attacker utgör ”ett olagligt dödande”.

Olagliga avrättningar till havs

I slutet av maj i år rapporterade New York Times att över 200 förmenta smugglare hade dödats till en kostnad som närmar sig 5 miljarder dollar enligt Brown Universitys’ Costs of War project.

Och inför sin resa till Sverige hotade samme Rubio att starta ett nytt krig, nu mot Kuba, ett land vars brutala historia i mycket präglats av långvarig amerikansk ockupation och ekonomisk imperialism.

Att dagens amerikanska krigshandlingar mot civila kan utgöra ett brott mot folkrätten påpekades av FN organet OHCHR: s experter.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres fördömde den 20 maj i år länder som ostraffat bryter mot folkrätten. Samtidigt har militärutgifterna kraftigt överträffat det globala biståndet med förödande konsekvenser för de mest sårbara i världen, påpekade han. Guterres underströk att det inte är FN som är problemet utan det ligger hos de supermakter som kränker folkrätten och ibland själva skapar konflikterna samt använder sin vetorätt i Säkerhetsrådet för att garantera straffrihet.

För den press och allmänhet som i Nato-mötet såg en viktig säkerhetspolitisk framgång för Sverige, är det upplysande att ta del av vad framstående internationella analytiker anser om en organisation som i verkligheten styrs av Donald Trump och hans devote generalsekreterare Mark Rutte, som dessutom hyllat USA:s olagliga krig mot Iran.

Gränslös upprustning av Tidöregeringen

En av dem är Timothy Snyder, professor i historia vid Yale University i USA, ansedd som en av vår tids mest inflytelserika historiker. Han har i dagarna drastiskt sammanfattat Donald Trumps hot mot USA och omvärlden under rubriken Den amerikanska supermaktens självmord: ”USA spenderar miljarder dollar genom att förlora ett krig i Iran som berikar oligarker, utarmar sina egna medborgare, saboterar sina allianser och stärker sina fiender. Kriget avslöjar en ledande princip i den amerikanske presidentens utrikespolitik: Supermaktens självmord. Och som rättfärdigande av denna självförstörande hjärnlöshet hänvisar Vita huset till Jesus och folkmord”.

Och som en livsviktig upplysning angående den till synes gränslösa militära upprustning som Tidöregeringen igångsatt – bland annat fyra krigsfartyg med leverans på 2030-talet till en kostnad av minst 10 miljarder styck enligt vår försvarsminister Pål Jonsson – fortsätter Snyder:

”Trump-administrationen fokuserar på gårdagens rustning likt den nya klass av krigsfartyg som ska bära Trumps namn. Planen är ren fantasi, sådana fartyg är totalt olämpliga i det moderna kriget vilket har avslöjats i det högtekniska kriget mellan Ryssland och Ukraina”. Sveriges förre utrikesminister Tobias Billström, numera expert hos ett vapenrelaterat företag, har läst Snyder och instämmer.

Ledarna i Tyskland och Frankrike, Merz och Macron, har likt sina företrädare Kohl och Mitterrand, mot denna bakgrund insett den oundvikliga konsekvensen av att underställa sig en Kung Ubus egensinniga vansinne. *

Vad sa Pål Jonsson till Pete Hegseth?

I stället för att underkasta sig mannen i Mar-a-Lago måste även vi i Sverige ta ansvar för vår egen utveckling, att både tänka på ”ett efter våra förhållanden starkt försvar” i stället för det bisarra, ogenomtänkta 5 % -målet som Trump vill ska öka ännu mera.

Och var det så smart att göra Östersjön till ett Nato-hav – som Ulf Kristersson triumferande sa när han spelade pingis i Lidköping i stället för att delta i FN:s åttioårsfirande i New York?

Och vad sa vår försvarsminister Pål Jonsson till krigsminister Pete Hegseth i Pentagon som beslöt att bomba de civila fartygen i Karibien precis under sin svenske kollegas besök?

Och hur kan Sveriges ÖB, också han en flitig gäst i Pentagons värld, vurma för en svensk atombomb utan att någon i regering och riksdag reagerar?

Snyder uttrycker avslutningsvis sin syn på vad som den amerikanska demokratin måste fokusera:

”Att regeringen ska tjäna de ultrarika, är inte förenligt med att vinna krig eller upprätthålla de sociala insatser som får ett modernt samhälle att fungera. I stället för att försöka återgå till det förflutna måste nu krävande ansträngningar till för att i grunden förändra den amerikanska politiken så att medborgarna får större makt att skapa en rättvisare framtid”.

Pierre Schori, författare och tidigare diplomat och politiker

• Kung Ubu  var en sniken, feg, elak och krigisk figur, skapad 1896 av den franske författaren Alfred Jarry i teaterpjäsen med samma namn.

Inlägget Är vi verkligen säkrare nu? dök först upp på Dagens Arena.

Behöver fundera på vad som är verkligt verkningsfulla åtgärder.

Sverigedemokraterna har drabbats av pedofilhysteri efter avslöjandet att en av deras riksdagsledamöter misstänks för innehav av barnpornografi. Hysterin är inte så konstigt. Brotten är avskyvärda. Men lyssnar man på experterna så är hysterin inte särskilt hjälpsam.

Karolinska institutet uppskattar att ungefär fem procent av befolkningen, både män och kvinnor, har sexuella fantasier om barn. Långtifrån alla begår brottsliga handlingar, men mörkertalet är säkerligen stort.

Översatt till riksdagens ledamöter betyder detta statistiskt att ett 17-tal personer berörs. För Sverigedemokraterna blir det extra genant med tanke på deras höga svansföring i frågan, men den sansade förstår att dessa 17 rimligen är jämnt fördelade över samtliga partier.

Straffen förvånande låga

Det är förståeligt att man förfasas och går upp i spinn när hemska övergrepp uppdagas. Det kan man ägna sig åt en dag eller två, men sen behöver man kyla ner hjärnan och fundera över vad som faktiskt vore verkningsfulla åtgärder.

Psykiatrikern och forskaren Christoffer Rahm menar att sexuella övergrepp mot barn är ett folkhälsoproblem. Ungefär var tionde flicka och var tjugonde pojke har utsatts.

Att betrakta sexuella övergrepp mot barn som ett folkhälsoproblem gör också att vi bättre kan förstå vad vi behöver göra för att möta det. 

Straffen bör så klart stå i bättre proportion till brottet. I vissa fall är de förvånande låga och består av böter och villkorliga domar. Uppdrag granskning visar att bara en av tre som dömdes för barnpornografibrott under 2024 fick fängelsestraff. Men utöver straffpåföljder måste vi titta på fler åtgärder för att förhindra att barn utsätts.

Stöd och behandling

Det är naivt att tro att polisen ska lyckas hitta alla förövare och sedan lagföra dem. Därför behöver vi se till att de som har problem själva söker stöd och behandling innan deras tankar lett till handling. Men med rådande pedofilhysteri är chansen stor att vi snarare får motsatt effekt – personer som skulle behöva behandling undviker att söka stöd. Följden blir än fler brottsutsatta.

Det behöver därför bli lättare för personer att söka stöd och behandling i ett tidigt skede, innan de begår brott. Specialiserade insatser som Preventells telefonlinje för oönskad sexualitet är utmärkt, men har begränsad kapacitet. Här måste såklart även de vanliga vårdcentralerna kunna ta emot personer som behöver hjälp. 

Enligt forskarna saknas det botemedel mot pedofili, men tillståndet går att behandla – psykologiskt, socialt och medicinskt – gärna i kombination. Det görs ansträngningar för att utveckla effektiva behandlingsmetoder, men ännu är vi inte framme.

I debatten hörs panikartade skrik om kemisk kastrering. Det låter värre än vad det är, kanske för att politiker vill verka mer handlingskraftiga än de i själva verket är. Kemisk kastrering är detsamma som sexdriftssänkande medicinering som tas i form av tabletter eller sprutor. Detta verkar vara till hjälp så länge medicineringen ges.

Vill hellre se dem som monster

Jag är medveten om att det för många tar emot att tänka att brottsdömda pedofiler också är människor. I en förenklad jakt på de goda och de onda vill vi hellre se dem som monster. Men mycket pekar på att socialt stöd, alltså en meningsfull tillvaro fylld med vettig sysselsättning, kan få färre att återfalla i dessa hemska brott. Social isolering och skambeläggning har visat sig vara kontraproduktivt. Riskfaktorerna puttar förövaren i fel riktning.

På mitt bibliotek kom jag över Börje Svenssons bok “De mest hatade, om pedofiler och andra sexualbrottslingar”. Den handlar om hans erfarenheter av att under tio år behandla sexualbrottslingar på Norrtäljeanstalten. Boken är värdefull läsning för den som vill förstå hur man ur Kriminalvårdens perspektiv handskas med och vårdar denna typ av brottslingar. I kombination med de senaste forskningsrönen och studier på området kan man skapa sig en helhetsbild av vad som behöver göras.

Den som på allvar vill bekämpa detta samhällsproblem måste besinna sig, trots att känslorna går heta. Att skänka pengar till Dumpen, peka ut personer som monster och gasta kemisk kastrering är populistiskt och attackerar inte problemet vid dess rot. 

Pedofilhysterin hjälper ingen, allra minst de utsatta barnen.

Silvia Kakembo

Inlägget Pedofilhysterin hjälper inte de utsatta barnen dök först upp på Dagens Arena.

Olivia Laings premiss i Den tidlösa trädgården är oerhört romantisk.

Vad är egentligen en trädgård? De flesta har sin egen relation till vad en trädgård är, vad den symboliserar och innebär.

Långt ifrån alla har lyxen att leva med en, för vissa är kanske trädgården en utopi, eller ingenting att tänka över alls.

Författaren Olivia Laing ställer frågan från ett annat håll: Vad är ett paradis? Det är en trädgård, visar det sig. Ordet paradis kommer nämligen från persiskan och betyder inhägnad trädgård. I detta tar boken Den tidlösa trädgården – på spaning efter ett gemensamt paradis avstamp.

Praktiskt, svettigt och ändlöst

Laing undersöker i essäform vad trädgårdar har inneburit för oss som en slags reproduktion av Edens lustgård genom tiderna. Premissen är oerhört romantisk, hen och den betydligt äldre livspartnern Ian köper ett hus med en inmurad trädgård i Suffolk i England. Det är pandemi och behovet av att avskärma sig från världen är stort, speciellt då Ians hälsa är skör. Trädgårdsarbetet blir en distraherande sysselsättning, ett praktiskt svettigt och ändlöst arbete med att återställa den praktfulla trädgården, som gömmer sig under all sly och övervuxen otyglad växtlighet som en försummad trädgård innebär.

Trädgårdens ursprungliga ägare var en känd trädgårdsmästare, och Laing, som aldrig tidigare haft en egen trädgård, tar sig an arbetet med att avtäcka hans design med ett hängivet, ibland nästan besatt, engagemang. Det får mig att genast vilja gå ut i min egen trädgård, beskära Wisterian, gräva en ny rabatt, skapa ett eget litet blommande paradis.

John Miltons episka diktverk Paradise Lost och konstnären William Morris genuina trädgårdsintresse och samhällsengagemang ackompanjerar Laing i hennes undersökningar av trädgårdens betydelse. Boken i sig liknar på många sätt en vildvuxen men tämjd trädgård, utan murar men med ett tydligt ramverk. Parallellt med de många praktiska momenten och beskrivningarna av blommor, buskar och träd i Laings trädgård växer något mycket större fram.

Slaveriet går inte undkomma

Omvärlden och historien är ständigt närvarande och Laing väjer inte undan de mer problematiska aspekterna av den engelska trädgårdskulturen. Kolonialismen och slaveriet går inte att undkomma, inte heller överklassens anspråk på värdskap över naturen, eller viljan att kuva den, för att inte tala om de många miljoner människorna som trädgårdsmurarna ämnade att stänga ute.

Laing skriver personligt och levande, både hoppfullt och lite melankoliskt. Som i beskrivningen av konstnären Cedric Morris trädgård, som under 1930-talet blev en fristad för homosexuella konstnärer som inte var välkomna i samhället. Det bitterljuva i Laings egen uppväxt i ett queert hushåll, där trädgården blev ett sätt att försöka smälta in i normen.

Under läsningen upphörs jag inte att överraskas av den oändliga variationen av växter som finns i de minutiöst planerade trädgårdarna Laing besöker, hur mycket tid, energi och skaparglädje som lagts ner i dem. Det får mig att känna mig hoppfull inför att mänsklighetens försummade trädgård kan återskapas till ett gemensamt paradis, fast utan murarna.

Selma Yousif Mesbah

Inlägget Trädgården som ett gemensamt paradis dök först upp på Dagens Arena.