När hennes kompisar hade lantställen hade Gilda Hamidi-Nia ett välstämplat pass. Hon växte upp i Sundbyberg med Iranfödda föräldrar – mamma läkare och författare, pappa drev persiska restauranger. Familjen hälsade ofta på släkt och vänner i andra länder.
– Världen har alltid varit tillgänglig, att resa har varit en stor och helt vanlig del av mitt liv, säger Gilda Hamidi-Nia och tittar ut mot det lilla torget där vi äter lunch.
Hon är hemma i Stockholm i tio dagar. Sover ikapp efter att ha levt i krigszoner de senaste månaderna. Promenerar Djurgården runt.
– Det är det absolut bästa jag vet och något jag alltid längtar efter. Beirut är en underbar plats att bo på, men det är en stad byggd för bilar.
– Att träffa människor, prata med dem, skapa något, det är det bästa i jobbet, säger Gilda Hamidi-Nia. Foto: Tor Johnsson.
Rollen som Mellanösternkorrespondent känns på många sätt given för den extroverta och flerspråkiga Gilda Hamidi-Nia. Men det tog 20 år att komma dit. Efter gymnasiet lockade världen mer än studier – ”jag är en livsnjutare, inte en plugghäst”. Hon reste och jobbade i länder som Indien och USA och försökte hitta sig själv. En dag sade en kollega på eventbyrån där Gilda Hamidi-Nia skrev copy att hon ju var en journalist.
– Jag hade aldrig reflekterat över att det kunde vara något för mig. Men jag kollade upp det och såg att man kunde söka in på utbildningen ett år i taget.
Under första året på journalistutbildningen på JMK i Stockholm var hon ofta i New York. Samtidigt som hon erbjöds jobb på ett stort modeföretags PR-avdelning blev hon antagen till journalistutbildningens andra år.
– New York eller JMK:s trötta lokaler? Det var ett vägskäl. Men idag har jag aldrig varit gladare för att jag valde JMK.
Gilda Hamidi-Nia
Ålder: Fyller 40 i sommar.
Bor: Lägenhet i centrala Beirut. Har också en lägenhet i Stockholm.
Titel: Mellanösternkorrespondent för SVT sedan augusti 2025.
Karriär: Master i journalistik på JMK. Sommarkorre i Mellanöstern 2019 och 2023. Anställd på SVT online sedan 2018. Utrikesreporter på SVT sedan 2016, fastanställd 2022, korrespondent sedan 2025.
Känner mig bäst: ”Min mamma och min kusin.”
Fritid: Promenerar, försöker träna, träffar vänner.
Drivkraft: ”När människor verkligen vill berätta. Och att lyckas ge människor nya insikter eller en ny förståelse. Just nu är den yttersta komplimangen när barn intresserar sig för det jag gör – mycket av det vi gör just nu går i Lilla Aktuellt.”
Libanon var det land i Mellanöstern hon som nyutbildad journalist bestämde sig för att flytta till, på inrådan av Kajsa Boglind, producent på SR:s Konflikt där Gilda Hamidi-Nia gjorde sin långpraktik (efter att ha tjatat sig in – ”dagens praktikanter kan tacka mig”).
Hon bodde i Beirut i omgångar 2017 till 2021, bland annat som tjänstledig från SVT för att plugga arabiska. Viljan att bo i regionen handlade länge om att lära känna kulturerna och människorna där, förstå dem bättre. Det är också ett sökande efter rötter.
– Jag vill ju inte bara åka någonstans för att åka någonstans. Det här är väl det närmaste jag kommit Teheran på något sätt. Samtidigt som man kan leva i – relativ – trygghet.
Korrespondent har varit slutmålet sedan hon fick upp ögonen för rollen; att kunna bo utomlands och jobba för en svensk publik förenar det bästa av två världar för henne.
Sommaren 2021 landade Gilda Hamidi-Nia i Sverige igen efter elva månader i Libanon. Hon lämnade ett land i ekonomisk kollaps, de stora explosionerna i Beirut 2020 hade lämnat djupa sår i samhället, det rådde energikris och varubrist. Hon hade vikarierat på utrikesredaktionen men hennes fasta tjänst fanns på SVT Online. Hon kände att hon jobbat stenhårt för att komma dit hon ville – en utlandstjänst – och bestämde sig för att släppa taget, ”trust the process”.
– Mina kompisar blir jätteprovocerade när jag säger det här med att ”lita på processen”. Men vid det laget hade jag i fem års tid gjort allt jag kunnat för att kunna styra själv – jag tänkte att nu får det bli som det blir. Och sen dess har det blivit jättebra! Allt började klaffa.
Under Kvinna, liv, frihet-protesterna 2022 kom arbetet hon plöjt ned på Iran till nytta, hon kommenterade och rapporterade.
– Jag minns de där första dagarna och hur jag insåg att jag aldrig hade sett så mycket hår på kvinnor på gatorna i Iran. Redan då förstod jag att det här var stort och att iranierna hade förändrats. Iran hade förändrats. Och resultatet ser vi i dag.
Gilda Hamidi-Nia med krigsreporterns utrustning. Foto: Tor Johnsson.
2025 gjorde Gilda Hamidi-Nia och parhästen och fotografen Linda Hörnqvist nyhetsdokumentären ”Gaza – till sista andetaget”, där de utrustade vanliga Gazabor med kroppsburna kameror för att kunna skildra krigets vardag.
– Idén föddes ur frustrationen över att vi inte kunde komma in i Gaza. Tänk dig, vi är fortfarande inte inne. Det fanns material från organisationer som Unicef som gick att göra nyhetsjobb kring. Men det var som att vi saknade vissa delar.
De samarbetade med ett palestinskt team för att hitta deltagarna och ge dem kamerorna. De var noga med frågorna och att inget skulle överdrivas, inga extra risker tas. Bara vardagen – outhärdlig nog – som berättas med Gazabornas egna röster. Greppet gav SVT-duon Stora Journalistpriset som Årets förnyare.
– Jag är mest glad över att vi hittade ett sätt att göra journalistik även om vi inte får vara där. Och jag hoppas att det kan visa att man inte kan stänga ute journalister. Då måste vi hitta andra sätt. Vi får inte acceptera att vi inte kommer in.
I augusti 2025 flyttade Gilda Hamidi-Nia till Beirut igen – denna gång som det hon strävat efter, korrespondent. Hon visste att det skulle bli intensivt. Men den dramatiska utvecklingen, med kriget mellan USA, Israel och Iran, har överträffat vad hon kunde föreställa sig.
– Att någonting skulle hända var säkert – hur det skulle ske hade jag aldrig kunnat gissa. Det Mellanöstern vi har sett de senaste decennierna kommer inte att vara kvar. De röda linjerna är borta. Vad som helst kan hända. Vi är mitt i ett skifte.
– Jag hoppas förstås att jag har fel – och att det blir fred och ett Mellanöstern där människor ändå prioriteras. Där de får leva.
Hur är det att vara på plats och skildra det här?
– Det är helt otroligt. Att se det som kommer att stå i historieböckerna, och få berätta om det, vara med om det. Ur ett journalistiskt perspektiv hade jag inte kunnat få det här uppdraget i en bättre tid.
Kunskapen om den komplexa regionen har hon förvärvat över tid. Vissa saker går inte att läsa sig till, konstaterar hon, det gäller att vara där och prata, se människorna förändras. Att inte kunna vara på platser, att inte komma in i Gaza eller Iran, är därför enormt frustrerande.
Vi pratar om att leva på helspänn många månader i rad. Hon säger att ett krig är många saker: ständiga drönarlarm, explosioner som upplevs närmare än de kanske är, ett konstant påslag – men också en vardag som pågår. Nickar mot de i vårsolen släntrande stockholmarna.
– Precis det här som du ser just nu, det finns också i ett krig. Bara att det där flygplanet inte är ett vanligt flygplan, det är ett stridsflygplan. Men människor är fortfarande människor. Deras liv pågår, det finns olika verkligheter hela tiden, allt är inte kaos. Det lärde jag mig i Ukraina.
Ukraina var det första krig hon bevakade. I Butja såg hon lik för första gången. Och fick insikten att människor ofta vill prata om annat än kriget, och att de behöver skämta kolsvart ibland.
– Det tog ett tag innan jag insåg att det inte handlar om att jag gör rätt eller fel, utan att allt jag gör kan tolkas som att jag gör rätt eller fel, säger Gilda Hamidi-Nia.
Det har blivit många livesändningar från balkongen i Beirut, olika skyddsrum eller i bästa fall öppna platser, under vintern och våren. Förr hatade hon att göra dem, idag finns en viss direktsändningsnervositet kvar som hon tror är bra för prestationen.
Vad vill du förmedla?
– Jag vill ta med människor till platserna. Jag vill att det ska kännas som att du har träffat den person vi träffat. Hur det är att stå precis där vi står. Jag vill också att man ska känna att Mellanöstern, världen, är nära. Det är inte så långt borta, vi är väldigt lika.
Hon återberättar en scen från Ukraina. En geting surrade framför teamet. Gilda Hamidi-Nia började vifta med händerna och säga ”sir serkeh, sir serkeh, sir serkeh” – (”vitlök och vinäger”) en persisk ramsa för att få bort den. Den ukrainske fixaren gjorde likadant och upprepade ”sil i voda” (”salt och vatten”).
– Jag tittar på honom och han tittar på mig och vi bara, vad är det du säger? Vi gjorde samma grej.
Gilda Hamidi-Nia rapporterar från världens mest polariserande region, med Israel-Palestina-konflikten som gravitationscentrum – och det i en tid av ökad politisering kring public service. Sociala medier är en mörk plats, men en del av arbetet, konstaterar hon.
– Det tog ett tag innan jag insåg att det inte handlar om att jag gör rätt eller fel, utan att allt jag gör kan tolkas som att jag gör rätt eller fel. Så länge jag gör rätt rent journalistiskt och yrkesetiskt så är det okej. Man behöver inte tycka om det jag gör.
Hon kan ändå bli påverkad – men menar att ett positivt meddelande överväger 20 hatkommentarer.
Korretjänsterna på SVT är två plus ett år. Hon vill stanna så länge hon kan. Bevakningsområdet är outtröttligt intressant och livet är liksom – mer – i Beirut. Spontanare. Hennes vänner är libaneser, och inte journalister.
– Libanon är en plats där jag har haft några av mina bästa stunder. Jag har träffat otroliga människor som jag har utforskat och upplevt saker med på ett sätt som man kanske inte gör i Sverige. I Stockholm planerar vi saker, en lunch tre veckor senare. I Beirut är det ett annat slags umgänge, tätare, och man kanske kör upp i bergen, ser något, lyssnar på musik, grillar grönsaker och kött. Det är bara enkelt, på ett väldigt härligt sätt.
Att det är sommar från april till oktober gör sitt. Och de många nötande krigen och konflikterna får människor att passa på att leva, menar Gilda Hamidi-Nia.
– Vi är effektiva i Sverige, vi lever ett väldigt gott liv här. Men vi maximerar inte våra dagar.