En mer redaktionell vy: AI-analyser först som bakgrundsläsning, därefter kategorins artiklar presenterade som i en nyhetsöversikt med versionshistorik kvar.
Journalisten Lennart Ekdal fick kritik när han gjorde dokumentär om ätstörningsvården på beställning av moderatkopplade tankesmedjan Synaps. Nu är han på gång med en ny dokumentär om vården – och igen är det Synaps som ligger bakom. – Som om tobaksindustrin finansierade en dokumentär om åtgärder mot rökning, säger riksdagsledamoten Jonas Lindberg (V) som tackat nej till Ekdal.
Journalisten Lennart Ekdal fick kritik när han gjorde dokumentär om ätstörningsvården på beställning av moderatkopplade tankesmedjan Synaps. Nu är han på gång med en ny dokumentär om vården – och igen är det Synaps som ligger bakom. – Som om tobaksindustrin finansierade en dokumentär om åtgärder mot rökning, säger riksdagsledamoten Jonas Lindberg (V) som tackat nej till Ekdal.
Det har blivit lättare att föreställa sig ett nytt Tidöavtal än en vänster som vill något annat
I sin text om antisemitismen i Vänsterpartiet den 27 september har Carl Gerken rätt om två saker. Vänsterpartiets antisemitism är inte fråga om enskilda fall och skillnaden mellan Socialdemokraternas mål om socialism och Ung Vänsters om kommunism är mer än semantisk. Men den som bara vill städa frågar aldrig var smutsen kommer ifrån och svaret gör inte hans eget parti renare.
1969 skrev filosofen Theodor Adorno till sin kollega Herbert Marcuse om studenterna som ockuperat hans institut i Frankfurt. Adorno hade kallat på polis. Dialektik, skrev han, betyder bland annat att målen inte är likgiltiga för medlen. Han såg studenternas blinda handlingsfokus. Han såg byråkratin växa i samma studentrörelse: dagordningar, kongressbeslut, oräkneliga kommittéer, precis det studenterna sade sig bekämpa.
I somras avslöjades att vänsterpartistiska riksdagsledamöter skrivit stödbrev till palestinska fångar, bland dem människor dömda för terrordåd. Partiledningen kallade det ett misstag: bakgrundskontrollen av fångarna hade brustit, rutinerna borde ha varit bättre. Samtidigt tog partiet fram ett kontrakt som alla som vill väljas måste skriva under. På en och samma sommar gör Vänsterpartiet fel i båda avseenden som Adorno varnade för: handlingsfokuset och byråkratin.
Vänstern behöver inga statsråd. Den behöver ett motstånd som inte går att bjuda in. En kritik som är tillåten är ingen kritik.
Ingen revolution står på dagordningen så långt ögat kan se och en vänster som har kvar målet men tappat medlen att nå det blir inte mindre irriterad för det. Vreden söker ett föremål och den som saknar program hittar alltid ett ansikte – oftast Juden. Mot antisemitism hjälper inga kontrakt.
Socialdemokratin har det omvända problemet: medlen finns kvar, men målet är borta. Partiprogrammet vill utradera klasskillnader, men ingen säger hur, när eller egentligen varför. Medel utan mål blir förvaltning och förvaltning behöver gränser, både hemma och borta. Den behöver hålla vissa flyktingar ute. Den behöver 14-åringar på kåken. Den behöver en tvåstatslösning som skjuter upp palestiniernas rättigheter till en stat som aldrig behöver skapas eller försvaras. V hittar ett ansikte, S drar en gräns. Det ena kallas antisemitism och det andra “tuffa tag”, men bara det ena stänger dörren till Rosenbad.
Repliken från SSU är skriven i rädsla: släpp fram oss, annars blir det högern. Gerkens ton är annorlunda nu, för bara några veckor sedan kallade han de tuffa tagen för otillräckliga, fega och inhumana. En fråga: vem är er mitten bättre för? I jakten på 175 mandat har det blivit lättare att föreställa sig ett nytt Tidöavtal än en vänster som vill något annat än Rosenbad. Mark Fisher kallade det för kapitalistisk realism. Så fungerar demokratin. Hotet om högern håller vänstern i koppel. Och belöningen för att sitta still är en plats vid bordet och kanske några ben att tugga på från nyliberalismens T-benstek.
Rädslan för vänstern var listigare 1918. Den delade vänstern i två. I Tyskland svarade den socialdemokratiska statsministern Friedrich Ebert revolutionen med riksdagsval, och hans partikollega, försvarsministern Gustav Noske, tog hand om dem som ville mer. Socialisten Rosa Luxemburg blev på så vis mördad av sina forna partikamrater och kastad i en kanal. I Sverige gav högern med sig i rösträttsfrågan.
Hur bekämpar man en arbetarklass mest effektivt?
Man ger den rösträtt och sedan en plats i Regeringskansliet. Den där man sitter still och äter ben som ingen annan vill ha. Alla blir fria och sitter i samma båt genom staten.
Rösträtten besparade arbetarklassen den absoluta fruktan. Hos Hegel kan bara den träl som känt den absoluta fruktan forma världen. Den som bara känt lite ängslan bryr sig bara om sig själv, en skicklighet som kan bygga landet men aldrig spridas över världen. Dit ledde socialdemokratins långa marsch genom institutionerna. Nu vill Vänsterpartiet gå samma väg, för ministerposter här och en banal miljardärsskatt där. Första gången som tragedi, andra gången som fars. Den som verkligen fruktade vänstern skulle erbjuda ministerposter. Då kanske även Rosa Luxemburg får sitta vid bordet?
Vänstern behöver inga statsråd. Den behöver ett motstånd som inte går att bjuda in. En kritik som är tillåten är ingen kritik.
Kapitalet har inget ansikte och ingen gräns. Den vänster som inte står ut med hur stor frågan om kapitalismen är, kommer att hitta både ansikten och gränser och gå under precis som socialdemokratin. Sakta, haltande, som ett levande lik, som till slut kastar sina bröder i vattendrag.
DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas.
Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna.
Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5)
I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras.
Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7)
Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat.
Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt.
Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken.
I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter.
André Marx, allmänläkare
Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet
Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus
Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus
Barbro Bransome, allmänläkare
Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut
Lars Englund, allmänläkare
Sven Ahnlund, allmänläkare
Elsa Ekelin, allmänläkare
1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista
2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister
3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i
-sverige
4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden
5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden
6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/
7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/
TITLE: Slutreplik: ”Att redovisa en intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet” DESCRIPTION: DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. CONTENT: Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna. Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5) I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras. Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7) Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat. Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt. Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken. I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter. André Marx, allmänläkare Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus Barbro Bransome, allmänläkare Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut Lars Englund, allmänläkare Sven Ahnlund, allmänläkare Elsa Ekelin, allmänläkare 1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista 2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister 3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i -sverige 4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden 5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden 6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/ 7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/
TITLE: Slutreplik: ”Att redovisa en intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet” DESCRIPTION: DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. CONTENT: Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna. Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5) I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras. Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7) Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat. Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt. Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken. I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter. André Marx, allmänläkare Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus Barbro Bransome, allmänläkare Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut Lars Englund, allmänläkare Sven Ahnlund, allmänläkare Elsa Ekelin, allmänläkare 1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista 2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister 3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i -sverige 4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden 5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden 6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/ 7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/
TITLE: Slutreplik: ”Att redovisa en intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet” DESCRIPTION: DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. CONTENT: Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna. Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5) I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras. Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7) Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat. Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt. Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken. I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter. André Marx, allmänläkare Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus Barbro Bransome, allmänläkare Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut Lars Englund, allmänläkare Sven Ahnlund, allmänläkare Elsa Ekelin, allmänläkare 7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/ 6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/ 5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden 4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden 3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i -sverige 2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister 1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista
TITLE: Slutreplik: ”Att redovisa en intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet” DESCRIPTION: DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. CONTENT: Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna. Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5) I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras. Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7) Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat. Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt. Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken. I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter. André Marx, allmänläkare Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus Barbro Bransome, allmänläkare Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut Lars Englund, allmänläkare Sven Ahnlund, allmänläkare Elsa Ekelin, allmänläkare 1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista 2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister 3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i -sverige 4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden 5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden 6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/ 7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/
DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras.
Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna.
Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5)
I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras.
Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7)
Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat.
Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt.
Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken.
I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter.
André Marx, allmänläkare
Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet
Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus
Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus
Barbro Bransome, allmänläkare
Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut
Lars Englund, allmänläkare
Sven Ahnlund, allmänläkare
Elsa Ekelin, allmänläkare
1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista
2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister
3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i
-sverige
4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden
5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden
6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/
7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/
TITLE: Slutreplik: ”Att redovisa en intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet” DESCRIPTION: DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. CONTENT: Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna. Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5) I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras. Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7) Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat. Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt. Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken. I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter. André Marx, allmänläkare Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus Barbro Bransome, allmänläkare Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut Lars Englund, allmänläkare Sven Ahnlund, allmänläkare Elsa Ekelin, allmänläkare 1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista 2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister 3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i -sverige 4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden 5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden 6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/ 7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/
TITLE: Slutreplik: ”Att redovisa en intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet” DESCRIPTION: DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. CONTENT: Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna. Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5) I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras. Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7) Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat. Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt. Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken. I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter. André Marx, allmänläkare Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus Barbro Bransome, allmänläkare Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut Lars Englund, allmänläkare Sven Ahnlund, allmänläkare Elsa Ekelin, allmänläkare 1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista 2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister 3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i -sverige 4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden 5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden 6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/ 7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/
TITLE: Slutreplik: ”Att redovisa en intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet” DESCRIPTION: DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. CONTENT: Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna. Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5) I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras. Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7) Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat. Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt. Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken. I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter. André Marx, allmänläkare Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus Barbro Bransome, allmänläkare Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut Lars Englund, allmänläkare Sven Ahnlund, allmänläkare Elsa Ekelin, allmänläkare 7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/ 6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/ 5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden 4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden 3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i -sverige 2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister 1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista
TITLE: Slutreplik: ”Att redovisa en intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet” DESCRIPTION: DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. CONTENT: Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna. Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5) I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras. Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7) Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat. Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt. Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken. I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter. André Marx, allmänläkare Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus Barbro Bransome, allmänläkare Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut Lars Englund, allmänläkare Sven Ahnlund, allmänläkare Elsa Ekelin, allmänläkare 1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista 2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister 3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i -sverige 4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden 5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden 6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/ 7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/
DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras.
Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna.
Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5)
I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras.
Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7)
Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat.
Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt.
Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken.
I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter.
André Marx, allmänläkare
Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet
Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus
Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus
Barbro Bransome, allmänläkare
Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut
Lars Englund, allmänläkare
Sven Ahnlund, allmänläkare
Elsa Ekelin, allmänläkare
7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/
6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/
5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden
4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden
3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i
-sverige
2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister
1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista
TITLE: Slutreplik: ”Att redovisa en intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet” DESCRIPTION: DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. CONTENT: Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna. Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5) I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras. Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7) Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat. Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt. Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken. I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter. André Marx, allmänläkare Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus Barbro Bransome, allmänläkare Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut Lars Englund, allmänläkare Sven Ahnlund, allmänläkare Elsa Ekelin, allmänläkare 1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista 2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister 3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i -sverige 4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden 5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden 6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/ 7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/
TITLE: Slutreplik: ”Att redovisa en intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet” DESCRIPTION: DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. CONTENT: Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna. Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5) I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras. Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7) Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat. Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt. Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken. I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter. André Marx, allmänläkare Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus Barbro Bransome, allmänläkare Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut Lars Englund, allmänläkare Sven Ahnlund, allmänläkare Elsa Ekelin, allmänläkare 1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista 2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister 3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i -sverige 4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden 5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden 6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/ 7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/
TITLE: Slutreplik: ”Att redovisa en intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet” DESCRIPTION: DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. CONTENT: Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna. Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5) I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras. Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7) Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat. Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt. Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken. I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter. André Marx, allmänläkare Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus Barbro Bransome, allmänläkare Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut Lars Englund, allmänläkare Sven Ahnlund, allmänläkare Elsa Ekelin, allmänläkare 7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/ 6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/ 5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden 4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden 3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i -sverige 2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister 1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista
TITLE: Slutreplik: ”Att redovisa en intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet” DESCRIPTION: DEBATT Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. CONTENT: Replikerna (1,2) från Vetenskapsradions Magnus Gylje och Läkartidningens Åsa Uhlin väcker frågan om de läst vår debattartikel ordentligt. Båda upprepar väsentligen samma argument som de anförde i P1 medierna. Gylje menar att Vetenskapsradion utöver sitt ambitiösa arbetssätt gör relevansbedömningar av experters intressekonflikter och redovisar sådana när det är relevant. Det är därför rimligt att pröva Gyljes påstående mot Vetenskapsradions faktiska publiceringar genom att titta närmare på avsnitt där de nya alzheimerläkemedlen diskuteras. (3, 4, 5) I samtliga program hörs experter med kopplingar till de läkemedelsbolag vars läkemedel de “tycker till om” i programmet. Intressekonflikterna redovisas inte, trots att de är relevanta för den sakfråga som diskuteras. Läkartidningens chefredaktör Åsa Uhlin bekräftar i sin replik en viktig del av vår utgångspunkt. Hon skriver att det är bra att en reporter frågar en läkare om ekonomiska kopplingar och att det, när uppgifterna är relevanta, är ett publicistiskt beslut att berätta om dem. Det ligger nära den princip vi argumenterar för. Men en sådan fråga kan rimligen inte vara den enda kontrollen. Journalisten behöver också göra egen efterforskning eftersom alla relevanta kopplingar inte nödvändigtvis uppges av den intervjuade. Möjligtvis är det också det som förklarar varför Läkartidningen tycks ha svårt att efterleva sina egna principer om redovisning av relevanta intressekonflikter. (6, 7) Kanske till följd av en missuppfattning gör både Uhlin och Gylje en halmgubbe när de beskriver vårt förslag som en ”standardjävsdeklaration med en punktlista” eller ”stående jävslistor”. Det är inte vad vi har efterfrågat. Vi efterfrågar inte en mekanisk redovisning av alla tänkbara kopplingar hos varje läkare som intervjuas. Vi efterfrågar transparens när en intressekonflikt är relevant för den sakfråga som diskuteras. Det är alltså inte journalisternas relevansbedömning vi vill ersätta. Det är den bristande transparensen vi vill komma åt. Här finns ett märkligt drag i argumentet att transparens skulle innebära att för mycket ansvar läggs på mediekonsumenten. Att redovisa en relevant intressekonflikt är inte att lämna över det journalistiska arbetet till publiken. Journalisten ska fortfarande granska uppgifterna, ställa kritiska frågor och sätta expertens uttalanden i sitt sammanhang. Men det finns ingen anledning att hålla relevant information borta från publiken. I slutändan handlar det om en enkel princip som gäller hela mediebranschen: låt journalisten göra sitt jobb, men låt också publiken få kännedom om intressekonflikter som är relevanta för att kunna värdera expertens trovärdighet. Frågan är inte vilka rutiner enskilda redaktioner har, utan vilken information publiken ska få när medicinska experter används som källor eller auktoriteter. André Marx, allmänläkare Shai Mulinari, docent i sociologi, Lunds universitet Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus Barbro Bransome, allmänläkare Johan Stiernstedt, psykiatriker och leg. psykoterapeut Lars Englund, allmänläkare Sven Ahnlund, allmänläkare Elsa Ekelin, allmänläkare 1 www.journalisten.se/debatt/replik-jag-tror-inte-pa-en-standardjavsdeklaration-med-en-punktlista 2 www.journalisten.se/debatt/replik-inga-intervjupersoner-ska-bemotas-okritiskt-av-journalister 3 www.sverigesradio.se/avsnitt/darfor-splittras-forskarna-om-de-nya-medicinerna-mot-alzheimer-i -sverige 4 www.sverigesradio.se/avsnitt/nya-typer-av-alzheimers-lakemedel-staller-krav-pa-varden 5 www.sverigesradio.se/avsnitt/alzheimerforskaren-ser-ljust-pa-framtiden 6 lakartidningen.se/nyheter/tagen-pa-sangen-av-nt-radets-avradan/ 7 lakartidningen.se/kultur/recensioner/civiliserad-kritik-av-psykiatrin-i-ny-bok/
Det var länge sedan Socialdemokraterna lyckades sätta agendan i svensk politik. Nu är man inte ens bra på spelet längre.
Det var länge sedan Socialdemokraterna lyckades sätta agendan i svensk politik. Nu är man inte ens bra på spelet längre.
All riktigt extrem rockmusik som någonsin skapats startar och slutar med black metal-britterna Venom. Ett band som är själva essensen av det som är hänsynslöst och vilt med heavy metal. Inget av det vi i dag kan om genren skulle existera utan dem. Inget. Nyheten om att Venoms frontman Conrad ”Cronos” Lant gått bort är ett hårt slag för världens alla äkta headbangers.
All riktigt extrem rockmusik som någonsin skapats startar och slutar med black metal-britterna Venom. Ett band som är själva essensen av det som är hänsynslöst och vilt med heavy metal. Inget av det vi i dag kan om genren skulle existera utan dem. Inget. Nyheten om att Venoms frontman Conrad ”Cronos” Lant gått bort är ett hårt slag för världens alla äkta headbangers.
TITLE: Jag hoppas att helvetet välkomnar dig med öppen famn, Cronos – det förtjänar du DESCRIPTION: All riktigt extrem rockmusik som någonsin skapats startar och slutar med black metal-britterna Venom. Ett band som är själva essensen av det som är hänsynslöst och vilt med heavy metal. Inget av det vi i dag kan om genren skulle existera utan dem. På riktigt – inget. Nyheten om att Venoms frontman Conrad ”Cronos” Lant gått bort är ett hårt slag för världens alla äkta headbangers. CONTENT: All riktigt extrem rockmusik som någonsin skapats startar och slutar med black metal-britterna Venom. Ett band som är själva essensen av det som är hänsynslöst och vilt med heavy metal. Inget av det vi i dag kan om genren skulle existera utan dem. På riktigt – inget. Nyheten om att Venoms frontman Conrad ”Cronos” Lant gått bort är ett hårt slag för världens alla äkta headbangers.
TITLE: Jag hoppas att helvetet välkomnar dig med öppen famn, Cronos – det förtjänar du DESCRIPTION: All riktigt extrem rockmusik som någonsin skapats startar och slutar med black metal-britterna Venom. Ett band som är själva essensen av det som är hänsynslöst och vilt med heavy metal. Inget av det vi i dag kan om genren skulle existera utan dem. Inget. Nyheten om att Venoms frontman Conrad ”Cronos” Lant gått bort är ett hårt slag för världens alla äkta headbangers. CONTENT: All riktigt extrem rockmusik som någonsin skapats startar och slutar med black metal-britterna Venom. Ett band som är själva essensen av det som är hänsynslöst och vilt med heavy metal. Inget av det vi i dag kan om genren skulle existera utan dem. Inget. Nyheten om att Venoms frontman Conrad ”Cronos” Lant gått bort är ett hårt slag för världens alla äkta headbangers.
All riktigt extrem rockmusik som någonsin skapats startar och slutar med black metal-britterna Venom. Ett band som är själva essensen av det som är hänsynslöst och vilt med heavy metal. Inget av det vi i dag kan om genren skulle existera utan dem. På riktigt – inget. Nyheten om att Venoms frontman Conrad ”Cronos” Lant gått bort är ett hårt slag för världens alla äkta headbangers.
All riktigt extrem rockmusik som någonsin skapats startar och slutar med black metal-britterna Venom. Ett band som är själva essensen av det som är hänsynslöst och vilt med heavy metal. Inget av det vi i dag kan om genren skulle existera utan dem. På riktigt – inget. Nyheten om att Venoms frontman Conrad ”Cronos” Lant gått bort är ett hårt slag för världens alla äkta headbangers.
TITLE: Jag hoppas att helvetet välkomnar dig med öppen famn, Cronos – det förtjänar du DESCRIPTION: All riktigt extrem rockmusik som någonsin skapats startar och slutar med black metal-britterna Venom. Ett band som är själva essensen av det som är hänsynslöst och vilt med heavy metal. Inget av det vi i dag kan om genren skulle existera utan dem. På riktigt – inget. Nyheten om att Venoms frontman Conrad ”Cronos” Lant gått bort är ett hårt slag för världens alla äkta headbangers. CONTENT: All riktigt extrem rockmusik som någonsin skapats startar och slutar med black metal-britterna Venom. Ett band som är själva essensen av det som är hänsynslöst och vilt med heavy metal. Inget av det vi i dag kan om genren skulle existera utan dem. På riktigt – inget. Nyheten om att Venoms frontman Conrad ”Cronos” Lant gått bort är ett hårt slag för världens alla äkta headbangers.
TITLE: Jag hoppas att helvetet välkomnar dig med öppen famn, Cronos – det förtjänar du DESCRIPTION: All riktigt extrem rockmusik som någonsin skapats startar och slutar med black metal-britterna Venom. Ett band som är själva essensen av det som är hänsynslöst och vilt med heavy metal. Inget av det vi i dag kan om genren skulle existera utan dem. Inget. Nyheten om att Venoms frontman Conrad ”Cronos” Lant gått bort är ett hårt slag för världens alla äkta headbangers. CONTENT: All riktigt extrem rockmusik som någonsin skapats startar och slutar med black metal-britterna Venom. Ett band som är själva essensen av det som är hänsynslöst och vilt med heavy metal. Inget av det vi i dag kan om genren skulle existera utan dem. Inget. Nyheten om att Venoms frontman Conrad ”Cronos” Lant gått bort är ett hårt slag för världens alla äkta headbangers.
Socialdemokraternas Magdalena Andersson får tillbaka sonderingsuppdraget för att bilda ny regering. Det meddelar talmannen Andreas Norlén på en pressträff på fredagen.
Socialdemokraternas Magdalena Andersson får tillbaka sonderingsuppdraget för att bilda ny regering. Det meddelar talmannen Andreas Norlén på en pressträff på fredagen.
Jag dristade mig dumt nog igår att läsa Expressen. Av en massa olika skäl brukar jag inte läsa denna blaska. Mest retar jag mig på tidningens attityd, att om de någon gång hittar något intressant så går detta inte att läsa med mindre än att man betalar en liten slant.
Jag dristade mig dumt nog igår att läsa Expressen. Av en massa olika skäl brukar jag inte läsa denna blaska. Mest retar jag mig på tidningens attityd, att om de någon gång hittar något intressant så går detta inte att läsa med mindre än att man betalar en liten slant.