Tornevall Networks

Den fransk-iranska konstnären, regissören och serietecknaren Marjane Satrapi är död, uppger AFP. Satrapi är mest känd för sin tecknade roman och film ”Persepolis”.

10. Bye, bye Liberalerna – nu bryter paniken ut

Oppositionen går mot en storseger i höstens val enligt SCB:s nya mätning. Det välkomnas av S och V.

I SCB:s partisympatiundersökning för maj landar Socialdemokraterna på 33,9 procent – nästan dubbelt så stort som Moderaternas 17,3. Oppositionen leder med över tolv procentenheter när Liberalerna räknas in, och med över femton procentenheter om man räknar bort partiet som ligger under spärren.

S-partisekreteraren Tobias Baudin pekar på beslutet om att släppa in SD i en framtida regering som en central förklaring till väljarflödet från de borgerliga partierna.

– Det här är ett brutalt underkännande av den nuvarande regeringen, säger han till Aftonbladet.

Vänsterpartiets partisekreterare Maria Forsberg kallar siffrorna ”ett styrkebesked” och kopplar dem till partiets profilering i välfärdsfrågor.

– Det är tydligt att väljarna vill ha en politik där välfärden fungerar, säger hon till Aftonbladet.

Enrique Román ser minst av allt bräcklig ut, men så snart sönerna kommer på tal kommer tårarna. – Det gör ont, snörvlar han. Och det går inte över. Den äldste sonen har hittills avtjänat fyra år på sitt straff – och har 21 år kvar. – Det enda de gjorde var att protestera, helt fredligt tillsammans med tusentals andra.

Wasteman

Filmen blir även en implicit kritik mot fängelsesystemet. Det menar Jon Andersson som sett fängelsedramat “Wasteman”, med biopremiär i helgen. 

Efter 13 år i fängelset får Taylor (David Jonsson) möjlighet att släppas i förtid. Om han kan uppvisa ett gott beteende. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Precis efter beskedet om frigivningen får Taylor en ny cellkamrat. Dee (Tom Blyth) är vänlig mot Taylor och låter honom låna en telefon så att han kan höra av sig till sin son som han förlorat kontakten med. Men cellkamratens närvaro innebär också en hel del problem. Dee säljer droger, vilket upprör Paul (Alex Hassell) och Gaz (Corin Silva) som fram till nu haft monopol på drogförsäljningen på avdelningen. Taylor befinner sig plötsligt mitt emellan de två stridande fraktionerna samtidigt som han gör allt för att släppas från fängelset så att han kan återförenas med sin son. 

Kritik mot fängelsesystemet

En av producenterna bakom filmen är Philip Barantini, som regisserat filmen “Boiling Point” och den prisbelönta dramaserien “Adolescence”. Det var två oerhört täta och emotionellt drabbade dramer som stilmässigt stack ut, då allt var filmat i en tagning. “Adolescence” får nog ses som ett av de bästa och viktigaste verk som gjorts på film eller tv under 2020-talet. Det var en serie som också sa mycket om vårt samhälle och om hur sociala medier och bristande vuxenansvar kan bidra till att leda en ung pojke i fördärvet.  

Riktigt så bra är inte “Wasteman”. Men Cal McMau, som debuterar som långfilmsregissör, har skapat ett både tätt och gripande fängelsedrama. Det är våldsamt, brutalt och drabbande. De vanliga filmsekvenserna varvas med bilder inifrån fängelset filmade med mobilkamera. Ett innovativt stilgrepp som bidrar till filmens autenticitet. 

David Jonsson som den försiktige Taylor och Tom Blyth som den karismatiske Dee gör båda mycket bra skådespelarinsatser. Foto: Rio Pictures

Filmen blir även en implicit kritik mot fängelsesystemet, som antingen blundar för eller ignorerar det brutala våldet och drogförsäljningen. Taylor har till exempel ett konstant inflöde av droger, vilket får en att fundera över hur han ska kunna återanpassa sig till samhället när han kommer ut. Föreställningen om fängelset som ett ställe där människor kan fortsätta att begå brott i stället för att rehabiliteras stärks med filmen. 

Emotionell dimension

Filmen skiljer sig också från andra fängelsedramer jag sett som nästan helt fokuserar på våld och interna strider. Det finns här också, men sidoberättelsen om Taylors försök att återknyta kontakten med sin son bidrar med en emotionell dimension som ofta saknas i den här typen av dramer.

Filmens huvudberättelse känns dock stundtals lite konventionell. Men de känslomässiga aspekterna och tvisten i slutet gör ändå att filmen åtminstone till viss del kan erbjuda något nytt. 

Skådespelarinsatserna är bra. Inte minst imponerar Tom Blyth som den karismatiske Dee. David Jonsson är också bra som den betydligt mer försiktige Taylor. En karaktär det är lätt för oss i biopubliken att identifiera oss med. 

“Wasteman” är ett mycket sevärt fängelsedrama som bjuder på såväl nagelbitande spänning som ett känslomässigt djup. Dessutom innehåller filmen en hel del samhällskritik. I en tid där allt fler ställer krav på högre straff och ser fängelset som det enda svaret på hur den ökade brottsligheten ska bekämpas blir “Wasteman” ett avskräckande exempel.

Jon Andersson

Inlägget Våldsamt och brutalt om fängelsets hårda verklighet dök först upp på Dagens Arena.

Politiska skandaler påverkar sällan väljarstödet direkt. Men när en anklagelse berör ett partis viktigaste profilfrågor kan trovärdigheten sättas på prov.

Jag fick privilegiet att delta vid Psykologförbundets kongress i mitten av maj som kongressombud. Förutom att driva på för ett minskat individfokus inom professionen valde jag att fokusera på folkmordet i Palestina och på de motioner om en bojkott av Israel som skickats in till kongressen.

När kriget mellan Ryssland och Ukraina bröt ut tog röstade förbundsordförande Kristina Taylor för en uteslutning av det ryska psykologförbundet inom det europeiska samarbetet. Men när det gäller Israels etniska rensning vill förbundsstyrelsen nu avstå från att uttala sig, och yrkade avslag på motionerna. Styrelsen hänvisade till att det fanns riktlinjer som innebär att Psykologförbundet ska förhålla sig restriktivt och endast uttala sig när det berör psykologers kärnuppdrag.

De tre motionerna om Palestina hade skickats in av Psykologer för Palestina. Två handlade om att tillsätta en redaktionsgrupp som skulle få i uppgift att skriva ett uttalande som fördömer Israels folkmord samt att verka för en akademisk bojkott av Israel.

Efter en debatt röstades yrkandena ner av ombuden, cirka 20 mot 40. Samtidigt var applåderna betydligt fler än 20 när jag själv hållit mitt eget framställande till stöd för motionerna.

De huvudsakliga invändningarna var dels farhågan om att skapa ett ohållbart prejudikat gällande förbundets verksamhet, och dels att ett ställningstagande riskerade att splittra förbundet. Rädslan var att om man tar ställning kring en konflikt, så riskerar förbundet att behöva ta ställning kring alla konflikter.

Argumentet bygger på att alla konflikter behandlas som principiellt likvärdiga och där särskiljande element ignoreras. Det osynliggör att många instanser anser att Israels krig utgör ett folkmord och därför måste ses som kvalitativt annorlunda än många andra konflikter.

Det andra argumentet om att riskera splittring inom förbundet är ett sätt att kategorisera ett icke-ställningstagande som opolitiskt. Men inte heller ett icke-handlande sker i ett politiskt vakuum. Dilemmat handlar om ifall viljan att undvika konflikt ska styra agerandet.

Ur ett strukturellt perspektiv framstår det som att palestiniers lidande kräver ett högre bevisvärde för att erkännas som universellt mänskligt. När ukrainska civila drabbades fanns en omedelbar identifiering, en självklarhet i att detta angick ”oss”. Men när palestinier utsätts för massdöd, svält och fördrivning uppstår plötsligt krav på återhållsamhet och neutralitet.

Frågan är vilka människor som räknas in i den moraliska gemenskapen och vilka som istället först måste passera genom lager av geopolitik och institutionellt obehag innan deras mänsklighet erkänns. Vilka medlemmars obehag väger tyngst? Och vilka medlemmar förväntas leva med att deras erfarenheter och sorg betraktas som för politiska för att kunna erkännas? Så rasifieras frågan.

Hur kommer det då sig att styrelsen inte ens kunde uttala sig om Israels brott när det ryska psykologförbundet samtidigt uteslöts på grund av Rysslands invasion av Ukraina? Har försök gjorts att reparera relationen till det ryska förbundet, nu när förbundet plötsligt skulle vara restriktivt med internationella ställningstaganden?

Frågorna var många. Ju mer tid jag spenderade på kongressen och ju fler jag talade med från styrelsen, desto mer förvirrad blev jag. Mitt intryck var att det fanns en stor önskan om konsensus och att misstro misstänkliggjordes.

Samtidigt mötte jag också meningsfränder, människor som tackade mig för att jag tillsammans med motionärerna, som tyvärr inte var på plats, tog strid för palestiniernas sak. Under middagen hade jag ett samtal med ett ombud från Göteborg om den mänskliga oviljan att agera när ingen annan agerar. Det stärkte min övertygelse om att fler än man tror faktiskt vill, även den som först förefaller reserverad.

Människor behöver bara en strimma hopp ibland. Något litet som går emot allt det negativa. Men det behövs också de som vågar släppa fokus på vad andra eventuellt tänker, och organisationer som vågar gå före och ta ställning när andra tvekar.

Därför blev jag glad när Byggnads medlemmar i helgen röstade för att bojkotta Israel. Jag hoppas att det blir en tankeställare för styrelsen i Psykologförbundet.

Socialdemokraterna har majoritet tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men partisekreteraren Tobias Baudin vill inte svara på om ett sådant samarbete vore att föredra framför ett där Centerpartiet ingår. – Låt svenska folket gå och rösta, säger han.

Socialdemokraterna har majoritet tillsammans med V och MP. Men partisekreteraren Tobias Baudin vill inte svara på om det vore att föredra framför ett samarbete där Centern ingår. – Låt svenska folket gå och rösta, säger han.