Full text
”Alla dina frågor är otroligt politiskt färgade.”
Vice statsministern Ebba Buschs avfärdande av SVT:s frågor om svensk elbilsförsäljning blev rubriker i våras. I rapporten Virala hot mot demokratin (Institutet för Mediestudier) skriver Fojos projektledare Annika Hamrud om hur svenska politiker kritiserar journalistik och enskilda journalister. Och att det gäller ända in i regeringen.
Fler exempel är Ebba Buschs Almedalstal om Elina Pahnke, Carl Oskar Bohlins uttalande om att DN snart är ”mer vänster än Dagens ETC” och Maria Malmer Stenergard som kallade Blankspots rapportering konspirationsteorier.
Att ha en cynisk inställning till journalistik och nyhetsmedier har blivit en del av vad det innebär att vara höger i vissa kretsar. Det säger medieforskaren Peter Jakobsson som är verksam vid Uppsala universitet. Han har tillsammans med Fredrik Stiernstedt skrivit boken Nationens fiender om begreppet ”antimedie-populism”.
– Ur ett internationellt perspektiv är svensk medietillit hög både till höger och vänster. Men bland svenska högerväljare finns det grupper av personer för vilka mediemisstro har blivit en del av den politiska identiteten, säger han.
Misstron riktas inte bara mot medier, utan också mot expertmyndigheter, universitet, forskning och andra kunskapsinstitutioner.
– Så när högerpolitiker idag kritiserar medier i offentligheten riktar de sig mot den här gruppen. Mediekritiken används strategiskt för att mobilisera och nå en viss grupp väljare.
Flera studier som han refererar till visar att dagens mediekritik, som ofta men inte alltid är populistisk, osaklig och ogrundad, kommer från företrädare och sympatisörer från tre partier: SD, KD och M. Under andra historiska perioder har den kommit främst från vänster, säger Peter Jakobsson.
Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid JMG, menar att det går att slå fast att medierna idag blir mer utsatta för politiskt motiverad kritik.
– De senaste åren har vi sett en ökad politisering där inte bara SD:s väljare har lägre förtroende för medierna, utan också delar av M:s och KD:s. Den syn på de traditionella medierna som varit förhärskande längst ut till höger börjar äta sig in i de övriga Tidöpartierna, säger han.
Han menar att en förklaring är en allmän radikalisering av den svenska högern som inte bara slår igenom i migrations- och rättspolitiken utan även i synen på nyhetsmedierna. En annan är tillväxten av olika typer av högeralternativa medier.
– Med exempelvis Kvartal, Epoch Times, 100% och Riks såklart. Många politiker rör sig i de miljöerna, där delegitimiserande mediekritik uttrycks, och påverkas antagligen av det. Samtidigt som de försöker fånga upp den mediekritik som finns och vinna politiska poänger på det.
Hur påverkar kritiken journalistiken och medierna? Peter Jakobsson slår fast att ett syfte med den ”förstås” är att göra journalistiken mer följsam.
– I länder som USA och Ungern har kritiken också ackompanjerats av konkreta politiska ingripanden som har förändrat medielandskapet och därmed journalistiken. Politiskt allierade har tillåtits köpa upp medie-bolag och göra dem mer till megafoner för regeringen. Då förändrar man journalistiken och det är väldigt enkelt att se.
– Det är mycket svårare att upptäcka och vetenskapligt studera den anpassning som sker utan de här konkreta påtryckningsmedlen.
Men ser vi en förändrad mediepolitik i Sverige?
– Så vitt jag kan bedöma har vi inte sett några större omläggningar under Tidöregeringen. Samtidigt tycker man att det borde ju följa. Om man är kritisk mot hur medierna fungerar och sitter på verktygen för att förändra det så försöker man, det är så politik fungerar.
Peter Jakobsson konstaterar att regeringens besked om marknätspengarna varit otydliga.
– Otydligheten kanske säger någonting i sig självt, men det är svårt att peka på intentionen när ingen politisk företrädare tydligt går ut och berättar.
Jesper Strömbäck ser däremot en tydlig mediepolitisk vilja hos regeringen, inte minst i det faktum att public service inte kompenserats för de ökade marknätskostnaderna.
– Och uppräkningen av resurserna minskar över tid. Tidöregeringen underminerar public service, men vågar inte göra det helt öppet, för man vet att public service är populärt, säger han.
Jesper Strömbäck tyckte att det var ”intressant” att den senaste public service-utredningen slog fast att public service behöver göra ökade ansträngningar för att nå de grupper där de har lägre förtroende – de längst till höger.
– Men att göra det skulle kräva att public service lämnade sin traditionella uppgift. För de grupper som misstror public service misstror även andra män-
niskor, myndigheter, forskning. Vill public service tillhandahålla sådan information som människor behöver, då kommer en hel del av den vara sådan som folk långt till höger inte gillar. Eller som inte stämmer överens med deras verklighetsuppfattningar.
Medierna måste därför bli bättre på att analysera förtroendesiffror, menar han.
Hur bör svenska medier förhålla sig till politikens hårdnande ton?
– Jag tycker att de behöver bli oändligt mycket bättre på att förklara hur man jobbar. Hur journalistik kommer till. Hur nyheter värderas och verifieras. De redaktionella processerna. Vad som är journalistik och vad som inte är det.
Peter Jakobsson håller med. Men framför allt behöver den populistiska mediekritiken granskas med journalistiska metoder, menar han.
– Man behöver använda journalistiska verktyg och visa hur ihålig, grund och felaktig mediekritiken ofta är. Annars lämnar man spelfältet öppet för den här sortens idéer att etablera sig och att bli normaliserade.
Peter Jakobsson menar precis som Jesper Strömbäck att nyhetsmedierna har misslyckats med att bemöta antimediepopulistiska påhopp.
– Redaktionerna har varit för defensiva, de har lite grann ignorerat frågan, stoppat huvudet i sanden och försökt upprätthålla ett slags opartiskhet. Men om man själv är föremålet för kritiken kan man inte ha den taktiken.
Fotnot: Imorgon, onsdag, publicerar vi del 2 i fördjupningen inför valet.
