Tornevall Networks

Riddaren stals från sin plats utanför Brukshallen. Nu, ett år senare, står den där igen. Splitterny och mer glänsande än någonsin.

Norska regeringen inför en åldersgräns för sociala medier.

Bara några dagar in på det nya året inleddes den hemliga militäroperationen. Mitt i natten överraskades Venezuelas president Nicolás Maduro av att amerikanska elitsoldater stormade in i bostaden och tillfångatog honom och frun. Den blixtsnabba räden varade i endast två timmar och 28 minuter. Maduro fördes sedan till New York där han åtalats för bland annat narkotikaterrorism. Samtidigt kammade användaren ”WindyCity” hem stora pengar på bettingsajten Polymarket. Tillgång till sekretessbelagd information Under torsdagen grep federala myndigheter en 38-årig elitsoldat som misstänks ha gömt sig bakom aliaset. Mannen tjänstgjorde som underrättelseoperatör inom specialförbandet ”Gröna baskrarna” och var stationerad vid Fort Bragg i North Carolina, centrum för USA:s specialstyrkor. Med hjälp av sin höga säkerhetsklassning ska 38-åringen haft tillgång till sekretessbelagda detaljer om de militära insatserna i Venezuela. Enligt åtalet ska mannen ha satsat totalt strax över 300 000 kronor på 13 olika utfall gällande operationen i Venezuela – bland annat att Maduro skulle vara avsatt senast den 31 januari 2026 – vilket resulterade i en vinst på cirka fyra miljoner kronor. Försöka sopa igen spåren Trots att mannen använde VPN för att försöka dölja sina spår lyckades federala utredare koppla honom till arbetsplatsen i Fort Bragg. Efter den misstänkta insiderhandeln ska elitsoldaten även ha försökt radera sitt konto på Polymarket. Enligt åklagare ska mannen ha placerat vaden bara minuter efter att han deltagit i genomgångar som rörde de hemliga militära operationerna i Venezuela. Trump: Ska undersöka det Efter gripandet av 38-åringen – som nu riskerar upp till 60 års fängelse – fick president Trump svara på frågor om fallet. Han hälsade att han skulle ”undersöka det” och uttryckte sin oro för insiderspel och menade att ”hela världen tyvärr blivit något av ett kasino”. Åtalet mot mannen ska vara det första rättsfallet av sitt slag, men flera liknande incidenter har rapporteras under den senaste tiden. Innan den amerikansk-israeliska attacken mot Iran i februari ska sex nya konton ha tjänat 1,2 miljoner dollar genom att ha bettat på ett anfall timmen innan det skedde.

”Dead Man’s Wire”

Den 8 februari 1977 kommer för alltid varit inskrivet i Indianas historia. Det var då 44-årige Anthony G. “Tony” Kiritsis gick in på låneföretaget Meridian Mortgage Companys kontor i Indianapolis och tog bolånechefen Richard O. Hall som gisslan. Kiritsis använde sig av ett avsågat hagelgevär kopplat med ett så kallat “död mans-grepp”, från avtryckaren till Halls huvud. Fallet fick stor uppmärksamhet och tv-tittare i hela landet kunde följa dramat. 

Ingen vanlig kidnappare

Kiritsis var ingen vanlig kidnappare som bara ville ha pengar. Det hela var i stället en personlig uppgörelse med låneföretaget och dess representanter. Kiritsis hade lånat pengar av företaget för att köpa mark, där han planerade att utveckla ett shoppingcenter. Men Kiritsis hamnade efter med betalningarna och Hall vägrade ge Kiritsis mer tid för för att betala av lånet. Det ledde till att Kiritsis tog Hall som gisslan. För att släppa bolånechefen krävde Kiritsis 5 miljoner dollar och en personlig ursäkt från Hall. Kiritsis menade nämligen att Hall och dennes far hade saboterat hans planer och att de ville ha marken själva för att kunna sälja den med hög vinst. En klassisk rättshaverist alltså. Om det inte vore för det där med hagelgeväret.  

Det är denna händelse som skildras i Gus Van Sants nya film “Dead Man’s Wire”, med svensk premiär i helgen. Van Sant har tidigare visat sig skicklig på att göra film av dramatiska händelser som inträffat i verkligheten. Jag tänker framför allt på “Elephant” från 2003. En film som inspirerades av massakern vid Columbine High School, då två tonårskillar dödade 13 av sina skolkamrater vid en masskjutning. “Last Days”, som kom några år senare, var en vacker och känslosam skildring av Kurt Cobains sista dagar. 

Bill Skarsgård och Dacre Montgomery under inspelningen av kriminaldramat Dead Man’s Wire. Foto: Stefania Rosini/Row K Entertainment

Tekniskt skickligt

“Dead Man’s Wire” håller tyvärr inte samma klass. Rent tekniskt finns det inget att klaga på. Miljöerna är väl utvalda och det hela är skicklig filmat. Ändå är det något som saknas. Filmen får aldrig riktigt upp farten.

Bill Skarsgård är visserligen skicklig i huvudrollen som Kiritsis men det känns inte som att han har så mycket att jobba med. Vi får aldrig någon riktig känsla för vem Kiritsis egentligen är. Det är som att Van Sant blivit så fixerad att berätta historien på ett tekniskt fulländat sätt att han glömmer människorna bakom. Det gör att “Dead Man’s Wire” aldrig riktigt lyfter. 

Jon Andersson

Filmrecensioner publiceras i samarbete med Dagens Arena.

Norska regeringen inför en åldersgräns för sociala medier.

Kolla upp försäkringarna. Se till att ha en buffert om flyget hem blir inställt. Och reser du med flera flyg, boka en sammanhållen biljett, enligt Konsumentverket.

Här är tipsen om du ska ut och flyga.

Oron i Mellanöstern väntas locka ännu fler turister till Kanarieöarna.

Nu slår lokalbefolkningen larm.

– Håll dig borta, säger aktivisten Iván Cerdeña till Dagbladet.

”Alpha”

Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången.

Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på attdet var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga.

När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment

Socialt isolerad

I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. 

När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad. 

Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade.  Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater, slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. 

Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment

Känns lite utdaterad

Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mestgripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. 

Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare.

Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precissom vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent.

Familjehistorien bäst

”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust.

Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva.

Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. 

Jon Andersson

Filmrecensioner publiceras i samarbete med Dagens Arena.

På torsdagskvällen inkom ett larm om drunkning i centrala Gävle. En man hade hittats i vattnet. Uppe på land påbörjades livräddande insatser, men mannens liv gick inte att rädda.

”I år tänkte vi att vi kör stort”