En rättsstat vilar på rättsstatsprinciper som rättssäkerhet, förbud mot godtycke, maktdelning och likhet inför lagen. Vid sidan av dessa finns även en juridisk försiktighetsprincip som innebär att lagstiftning bör ske långsamt, försiktigt och gradvis.
Försiktighetsprincipen har rötter i en konservativ idétradition, där Edmund Burke lyfts fram som dess främsta företrädare. Grundtanken är att institutioner bygger på ackumulerad erfarenhet och att samhällen och lagar därför bör förändras gradvis, kunskapsbaserat och med respekt för etablerade institutioner.
Även inom den klassiskt liberala idétraditionen betonas vikten av stabila spelregler inom rättsområdet. Friedrich Hayek framhöll exempelvis att snabb reformpolitik riskerar att undergräva rättssäkerheten.
Även inom den klassiskt liberala idétraditionen betonas vikten av stabila spelregler inom rättsområdet.
Enkelt uttryckt innebär detta att när politiker agerar för snabbt och utan tillräckligt kunskapsunderlag ökar risken för fel. Ny lagstiftning bör vara väl utredd, remitterad och helst implementeras stegvis. Gradvis implementering förutsätter att vi först känner konsekvenserna av en reform innan nästa steg tas.
Konsekvenserna blir särskilt tydliga i fallet med de allt mer uppmärksammade tonårsutvisningarna. Två förändringar i migrationspolitiken har inneburit att ungdomar som fyller 18 år, och som bott och utbildats i Sverige, plötsligt utvisas och tvingas lämna sin familj.
Orsaken till tonårsutvisningarna är att man först gjorde alla uppehållstillstånd 2016 tillfälliga i stället för permanenta. Därefter avskaffades 2023 möjligheten till uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter, vilket tidigare gav dessa ungdomar en möjlighet att stanna hos familjen trots att de saknade eget tillstånd. Forskning pekar i dag på att reformerna genomfördes trots begränsad kunskap om effekterna av tidigare förändringar och trots varningar från samhällsaktörer om möjliga negativa konsekvenser.
Liknande problem uppstår när hyresvärdar fått utökade möjligheter att vräka personer som begår brott. Reformen har bland annat använts för att vräka sexsäljare, vilka ofta samtidigt är brottsoffer – en bieffekt som sannolikt kunnat uppmärksammas genom mer noggranna konsekvensanalyser.
Nu riskerar samma misstag att upprepas inom straffrätten. För att bekämpa gängkriminaliteten har ett stort antal lagförslag presenterats parallellt med en kraftig utbyggnad av polisen, skärpta tvångsmedel, ökat myndighetssamarbete och utbyggd avhopparverksamhet.
Mycket tyder på att åtgärderna haft effekt. Januari blev exempelvis den första månaden sedan 2018 utan dödsskjutningar. Antalet narkotikabrott kopplade till eget bruk (användning av narkotika) har samtidigt minskat, medan innehavsbrotten ökat (kopplat till försäljning av narkotika), vilket kan indikera att fler personer lagförs trots minskad användning.
Problemet är att vi inte vet vilka åtgärder som haft effekt eftersom så många reformer införts samtidigt. Det kommer också att försvåra framtida utvärderingar. Att gängkriminaliteten tycks minska kan möjligen motivera det höga reformtempot hittills, men sker till priset av att vi inte vet vilka åtgärder som varit verkningsfulla och vilka som saknat effekt.
Att gängkriminaliteten tycks minska kan möjligen motivera det höga reformtempot hittills, men sker till priset av att vi inte vet vilka åtgärder som varit verkningsfulla och vilka som saknat effekt.
Allvarligare är att Tidöregeringen nu driver fram ytterligare reformer, ofta med potentiellt större negativa bieffekter, trots att gängkriminaliteten tycks vara på tydlig nedgång. Mest oroande är förslaget att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år. Därtill föreslås dubbla straff för gängrelaterad brottslighet, skärpta straffskalor för ett femtiotal brott, utökade häktningsmöjligheter och hårdare regler för villkorlig frigivning.
Mest oroande är förslaget att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år.
Men i enlighet med försiktighetsprincipen bör vi i stället avvakta. Låt redan genomförda åtgärder verka innan nästa steg tas. Straffrättslig lagstiftning medför alltid kostnader – inte bara ekonomiska (främst för att fler kommer sitta i fängelse) utan även i form av minskad rättssäkerhet och inskränkta individuella rättigheter.
I dag använder Gunnar Strömmer nästan uteslutande brottsofferargumentet för att motivera politiken, och han tycks glömt att han tidigare sagt ”Om det finns mindre ingripande medel för att uppnå samma mål, ska de i stället användas.”
Där står vi nu. Det är fullt möjligt att tillräckligt redan har gjorts på det straffrättsliga området och att fokus därför bör flyttas till mindre ingripande förebyggande insatser. Inte minst inför kommande val bör medborgarna ges möjlighet att utvärdera politiken så här långt innan man driver fram ännu mer långtgående förändringar.
Om politiken blir en tävling att införa flest åtgärder och inte bäst åtgärder värnar man inte rättsstaten.
Martin Nordinanalysskribent