Det är inte ofta man får en så ärlig inblick i ett partis inre liv som när en “tung S-källa” släpper garden. Citatet i Socialdemokraterna-lägret är lika brutalt som talande: hellre stå över än att sy ihop en regering med “de där gökarna”. Det är inte oppositionen som kallar vänsterblocket för ett haveri. Det är de själva i en intervju med Expressen häromdagen.
Och där står Magdalena Andersson och försöker få ihop ett lag där ingen vill spela med någon annan. Det är som att coacha ett fotbollslag där backlinjen vägrar passa mittfältet, mittfältet bojkottar anfallarna och målvakten hotar att lämna planen om han inte får bära kaptensbindeln.
Ta Centerpartiet. Partiet som hellre äter upp sin egen valplattform än sätter sig i samma rum som Vänsterpartiet. Det är en kombination av politiskt avstånd och personlig allergi. Man får känslan av att det skulle krävas hazmat-dräkter och FN-medlare för att ens få dem att dela kaffebryggare.
Samtidigt har vi Nooshi Dadgostar. Hon gör sitt bästa för att framstå som regeringsduglig. Städar i leden. Tar strider. Försöker signalera ansvar. Men det är lite som att bjuda in sig själv till en fest där värden låst dörren och dragit ner persiennerna. Ingen öppnar. Ingen svarar. Och ändå står hon kvar och knackar, medan hennes undersåtar springer på stan och viftar med Hamas-flaggor. Samtidigt säger Nooshi att hon inte tänker stödja en regering hon inte själv sitter i. Det är en politisk motsvarighet till att vägra åka med bussen om man inte får köra den.
Och så Miljöpartiet. Partiet som alltid lyckas vara både avgörande och omöjligt på samma gång. Amanda Lind står i tv och förklarar att kärnkraft inte har med elektrifieringen att göra. Det är ett uttalande som får fysikens lagar att vilja ansöka om asyl. Och varje gång Daniel Helldén dyker upp i rutan händer något märkligt. Väljarstödet sjunker, utan att han ens hunnit öppna munnen. Det är en politisk superkraft, fast åt fel håll.
Nej, Magdalena Andersson gör det inte lätt för sig. Sällan har uttrycket “måla in sig i ett hörn” varit mer träffande. Hon har inte bara målat in sig. Hon har tapetserat, möblerat och låst dörren inifrån.
På andra sidan är det desto mer samlat. Tidöpartierna må vara oense om en del, men de har åtminstone bestämt sig för att spela samma match. Och frågan många väljare börjar ställa sig är obekväm för oppositionen. Vad är det egentligen man ska klaga på?
För sanningen är att Socialdemokraterna i allt högre grad låter som en cover-version av sina motståndare. Lite som ett tribute band som plötsligt glömt att de inte är originalet. Nu ska de knäcka gängen. Strama åt migrationen. Skärpa straffen. Allt det där som tidigare var omöjligt, ovärdigt eller “inte lösningen”.
Och någonstans här finns också kärnan i allt. För om det är något Socialdemokraterna aldrig har haft problem med, så är det att prioritera makten över allt annat. Ideologi i all ära, men regeringsmakten kommer alltid först. Det är inte en slump att partiet nu plockar politik från höger, vänster och mitten som om det vore en buffé. Det som funkar, det tar man. Det som ger makt, det kör man på. Resten kan man alltid förklara i efterhand.
Fast det måste sticka i ögonen på Magdalena Andersson att det under den senaste mandatperioden faktiskt hänt saker som inte är hennes förtjänst. Mer resurser till polisen. Visitationszoner. Skärpta straff. Nya tvångsmedel för att komma åt rekryteringen av unga i kriminella nätverk via krypterade appar. Förslag om anonyma vittnen. Utökade möjligheter till hemlig avlyssning. Sådant som borde funnits för länge sedan, men som nu, till slut, blivit verklighet.
Samtidigt har man försökt lätta trycket för vanligt folk. Sänkta drivmedelspriser. Åtgärder mot skenande matkostnader. Inte revolutionerande, men märkbara. Och man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att undra hur bensinpriset hade sett ut om Miljöpartiet fått bestämma fullt ut. Det hade förmodligen krävts banklån för att kunna köra till jobbet.
Ändå leder oppositionen i mätningarna. Men marginalen krymper. Sakta men säkert. Och fler börjar undra hur fasen Magda ska få ihop det?
För politik handlar i slutändan inte bara om vad man vill. Utan om vem man kan göra det med. Och just nu ser vänsterblocket ut som ett grupparbete där alla hatar varandra, ingen gör sin del, och slutresultatet lämnas in i panik fem minuter innan deadline.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Bli prenumerant!
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet