Tornevall Networks

TITLE:
Vilket parti kommer jag att rösta på?

DESCRIPTION:
Med bara dagar kvar till valet får jag ständigt samma fråga: Vad ska jag rösta på?

CONTENT:
Förtidsröstning på Centralstationen i Stockholm. Foto: Shutterstock/Andrii Ivaniuk

Med bara dagar kvar till valet får jag ständigt samma fråga: Vad ska jag rösta på?

För mig avgörs valet inte bara av vem som säger rätt saker, utan av vem som faktiskt har förmågan att omsätta dem i verkligheten. Politik handlar trots allt inte om att vinna debatten, utan om att förändra samhället.

Här är min genomgång av alternativen, deras styrkor och svagheter och hur jag resonerar inför mitt eget val.

Vad tycker jag om AFS?

Alternativ för Sverige granskade jag efter EU-valet. Jag gick igenom partiets historia, ekonomi, organisation och interna styrelsedokument. Mycket av den kritik jag riktade mot partiet då står jag fortfarande fast vid.

För full transparens bör läsaren känna till att jag själv kandiderade för AFS i det föregående riksdagsvalet för fyra år sedan.

Det gav mig erfarenheter från insidan. Men när jag senare granskade partiet valde jag medvetet att hålla mig till sådant jag själv hade upplevt och sådant som gick att belägga. Jag hade kunnat publicera interna chattar och skvaller, men det gjorde jag inte.

Förlegade valfrågor

AFS av i dag är på flera sätt ett annat politiskt projekt än det parti som lanserades 2018.

När partiet bildades profilerade det sig i stora och lättbegripliga frågor: massdeportationer, tjänstemannaansvar, platt skatt, upprustning av försvaret, en välfärd reserverad för medborgare och ett svenskt utträde ur EU.

Sedan dess har spelplanen förändrats. Flera frågor som för bara några år sedan befann sig långt utanför den etablerade debatten diskuteras numera öppet inom högern.

AFS flygblad som delades ut inför valet 2018.

Själv anser jag att Sverige behöver en betydligt större återvandring än vad den etablerade politiken hittills varit beredd att genomföra. Min bedömning är att omkring en miljon utlänningar på sikt skulle kunna lämna Sverige genom frivillig och tvingad återvandring samt förändrade ekonomiska incitament för personer som saknar långsiktig anknytning till landet.

För stort fokus på utrikespolitik

Det intressanta med dagens AFS är därför inte bara vad som står i partiprogrammet, utan vad partiet väljer att lägga sin politiska energi på.

Under senare år har Gustav Kasselstrand allt tydligare profilerat sig i internationella konflikter. Israel och Palestina. Iran. Ukraina. Ryssland. Geopolitiken har fått en betydligt mer framträdande roll.

Det har gett honom uppmärksamhet.

Det nya medielandskapet gynnar politiker som formulerar skarpa ståndpunkter i frågor där stora delar av etablissemanget uppfattas säga ungefär samma sak. Poddar, Youtube-kanaler och andra oberoende medier gör att en partiledare långt utanför riksdagen kan nå en publik som hade varit närmast otänkbar för tio år sedan.

Men uppmärksamhet är inte samma sak som röster. Det såg vi tydligt i valet 2018, då AFS hade fler följare i sociala medier än många av riksdagspartierna.

Jag bryr mig personligen betydligt mindre om de ändlösa konflikterna i Mellanöstern än om problemen här hemma. Sverige har tillräckligt att hantera, och jag har svårt att se utrikespolitiken som den fråga som ska bära ett litet parti hela vägen in i riksdagen.

Mer bekymmersam är vad jag uppfattar som en alltför Rysslandsvänlig hållning inom delar av partitoppen. Roger Richtoff har hyllat Putin, medan Mikael Jansson har beskrivit Ryssland som ”oskyldigt” när han diskuterat landets roll i Ukrainakriget.

SD:s soptipp

AFS har dock ett betydligt större problem.

Sverigedemokraterna.

SD har redan gjort den resa som AFS försöker göra. Partiet sitter i riksdagen, har kommunala mandat över hela landet och ett omfattande organisatoriskt maskineri.

AFS saknar detta. Det påverkar också vilka människor partiet lyckas rekrytera.

Alltför ofta har AFS fungerat som en politisk uppsamlingsplats för personer som av olika skäl inte längre har någon framtid inom Sverigedemokraterna. Där uppstår ett dilemma. Ett litet parti behöver profiler med erfarenhet och förmåga att skapa uppmärksamhet, men rekryterar man människor som redan har bränt sina broar inom ett större parti följer ofta det gamla grälet med på köpet.

Jag har sett det på nära håll.

Ett exempel är Gustav Pettersson, som placerades på plats 14 på en av partiets riksdagslistor, en potentiellt valbar placering om AFS hade tagit sig över fyraprocentsspärren. 

Pettersson hamnade senare i konflikt med Kasselstrand och läckte privata meddelanden mellan dem till Expressen.

Kasselstrand kände väl till Petterssons bakgrund. Pettersson hade ombetts lämna SD redan 2019 efter problem kopplade till hans drogmissbruk. Han hade också försökt iscensätta ett självmordsförsök för att skrämma bort en socialsekreterare, som han senare misshandlade. Väl i handbojor fördes Pettersson till psykakuten.

För mig är den centrala frågan därför inte Petterssons senare illojalitet.

Frågan är hur en person med den bakgrunden hamnar så högt på en riksdagslista med motiveringen att han ”hjälper till mycket”.

Här finns också en lärdom från Sverigedemokraternas långa väg till riksdagen.

SD byggde lokalt. Kommunförening efter kommunförening. Val efter val. Mandat efter mandat. Partiet lärde sig det tråkiga politiska hantverket: möten, motioner, budgetar, kommunfullmäktige, medlemsvärvning och organisation.

Det var inte glamoröst.

AFS har haft betydligt svårare att göra samma resa. Där ligger, enligt min mening, partiets verkliga problem.

Jag ser många unga människor på AFS torgmöten. Jag ser entusiasmen och människor som applåderar Kasselstrand när han säger sådant de upplever att andra politiker inte vågar säga.

Med det sagt finns det också många fina människor i AFS, och jag hade knappast gråtit mig till sömns om partiet faktiskt nådde framgång.

Men ett parti byggs inte av applåder.

Det byggs av dem som stannar kvar när torgmötet är över. Som delar flygblad när kamerorna har slocknat. Som bildar kommunföreningar, sitter igenom tråkiga möten, skriver motioner, knackar dörr, värvar medlemmar och lär sig kommunpolitik.

Bli prenumerant för endast 60 kr/mån och få tillgång till exklusivt innehåll.

Vill du bidra ytterligare, kan du bli månadsgivare eller swisha valfritt belopp till 123 697 89 69.

Subscribe now

Örebropartiet?

Byggt nedifrån och upp

Örebropartiet och Markus Allard har, till skillnad från AFS, faktiskt lyckats bygga ett parti från grunden.

Man började där politik börjar på riktigt: lokalt.

I stället för att försöka lösa kriget i Mellanöstern eller kommentera varje geopolitisk konflikt koncentrerade man sig på Örebro och de frågor som faktiskt berörde människorna som bodde där.

Man grävde ned sig i de etablerade partiernas slöseri. Konstprojekt, skrytbyggen och politiska prestigeprojekt där notan hamnade hos skattebetalarna medan nyttan för vanliga medborgare saknades.

Allard gjorde dessutom något som svensk politik lider akut brist på: han lärde sig kommunpolitiken på detaljnivå.

Det är svårt att avfärda någon som en simpel populist när han står med handlingarna framför sig och kan peka på exakt vad politikerna har beslutat, vad det kostar och vem som får betala.

Populismens gräns

Nu har Örebropartiet tagit steget vidare och kandiderar även till riksdagen. Partiet har fått en större donation och satsar på att försöka vinna ett riksdagsmandat genom reglerna för valkretsmandat. Sakpolitiskt finns det också flera frågor där jag ligger nära partiet, inte minst när det gäller återvandring.

Men det som är Örebropartiets största styrka lokalt riskerar samtidigt att bli ett problem nationellt.

Markus Allard har byggt mycket av sin politiska plattform på konflikt.

Och visst. Det råder ingen brist på svenska politiker som förtjänar att få sina beslut synade.

Men den bistra verkligheten är att den som vill få igenom omfattande politiska förändringar också måste kunna samarbeta med dem som, i mina ögon, har varit med och förstört vårt land.

Det räcker alltså inte att vara skicklig på att avslöja makten.

Förr eller senare måste man kunna förhandla med den också.

Örebropartiets nationella satsning är samtidigt koncentrerad till den valkrets där partiet försöker nå riksdagen genom 12-procentsregeln för fasta valkretsmandat.

Sverigedemokraterna?

Omläggningen av migrationspolitiken

Det går att kritisera SD för att migrationspolitiken fortfarande inte är så stram som den skulle behöva vara. Men det vore fel att påstå att ingenting har hänt.

Spårbytet är borta. Sedan den 1 april 2025 kan den som fått avslag på sin asylansökan inte längre använda arbete som en väg till uppehållstillstånd inifrån Sverige efter avslaget.

Vandelskravet har dessutom skärpts. Brister i levnadssätt och skötsamhet kan i fler fall få betydelse vid prövningen av om ett uppehållstillstånd ska beviljas eller återkallas.

Men SD vill gå längre.

Partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling har pekat ut ett faktiskt asylstopp som nästa stora steg. Med fria händer vill han använda EU-rättens undantagsbestämmelser för att Sverige ska sluta pröva asylansökningar. Den som ändå kommer hit ska enligt förslaget få stanna på ett asylboende tills personen lämnar landet.

Sedan kommer vad jag anser vara Tidöpartiernas kanske största migrationspolitiska misstag: medborgarskapen.

SD försökte få till ett moratorium för nya medborgarskap i väntan på de skärpta reglerna, men fick inte med sig de andra Tidöpartierna.

Under tiden fortsatte nya svenska medborgarskap att beviljas enligt regler som regeringsunderlaget självt ville skärpa.

Förra valet avgjordes med mycket små parlamentariska marginaler, så det är svårt att förstå varför man inte agerade tidigare.

Avfinansiering av skit

Även i bidragspolitiken har SD drivit på för omfattande nedskärningar.

Partiet har länge velat minska finansieringen till delar av studieförbundssystemet. Under mandatperioden har de statliga anslagen till studieförbunden skurits ned samtidigt som demokrativillkoren skärpts.

Det särskilda statsbidraget till organisationer bildade på etnisk grund har dessutom avskaffats.

Och sedan har vi Ibn Rushd.

SD hade i åratal krävt att statsbidragen till det muslimska studieförbundet skulle upphöra. 2024 beslutade Folkbildningsrådet, inom sitt nya bidragssystem, att Ibn Rushd inte skulle tilldelas någon andel av statsbidraget för perioden 2025–2027.

Systemet är tungrott

Finns ingen långsiktig vision

Det liberaldemokratiska system vi har byggt är inte bara tungrott. I mina ögon är det också orättvist och saknar en långsiktig vision.

Staten tar pengar från människor som arbetar och betalar skatt, för att sedan bygga en gigantisk apparat som delar tillbaka dem genom barnbidrag, subventionerade busskort, bostadsbidrag och ett ständigt växande lapptäcke av stöd och rabatter.

Däremellan står tusentals tjänstemän och administrerar cirkusen.

Men problemet är större än så.

Västerlandet har länge byggt sin politiska självbild kring en strävan efter jämlikhet, omfördelning och föreställningen att staten kan korrigera nästan varje skillnad mellan människor. Från den franska revolutionens jämlikhetsideal, via kommunismen och fram till den moderna välfärdsstaten har politiken alltmer kommit att handla om vem som ska få vad ur den gemensamma kassan.

Faktiska framsteg, sammanhållning och långsiktiga intressen har hamnat längre ned på listan.

Vi förvaltar det vi ärvt i stället för att bygga något större.

Det är lätt att rasa mot detta.

Betydligt svårare är det att förändra det.

Att utgå från verkligheten

Ett gammalt talesätt säger att det ibland är bättre att rida tigern än att försöka slåss mot den.

Detsamma gäller i politiken.

Den som gör varje kompromiss till en stridsfråga riskerar till slut att förlora möjligheten att påverka över huvud taget. Principfasthet är inte samma sak som strategi.

Sverige styrs inte genom arga inlägg på X eller genom att den renlärigaste högerprofilen får sista ordet. Det styrs genom en majoritet i riksdagen. Utan den spelar det ingen roll hur rätt man anser sig ha.

Det är mot den bakgrunden jag betraktar bråket om de så kallade tonårsutvisningarna.

Efter uppmärksammade fall enades Tidöpartierna till slut om en ventil för unga som kommit till Sverige som barn men som själva inte uppfyllt kraven för eget uppehållstillstånd när de blivit vuxna.

Man kan tycka vad man vill om eftergiften.

Men när valet närmar sig, varje mandat räknas och en regeringsmajoritet måste hållas samman finns en större fråga: hur mycket politiskt kapital ska förbrukas på en begränsad fråga om priset kan bli att betydligt större migrationspolitiska förändringar går förlorade?

Det är här delar av högern fastnar.

Man vill vinna varje slag. Även om priset blir att förlora kriget.

Det betyder inte att högern ska sluta tala om problemen. Tvärtom.

Folkbildningen måste fortsätta. Men folkbildning utan politisk makt förändrar inga lagar.

Politik innebär kompromisser. Ibland innebär det att svälja något man avskyr. Ibland innebär det att acceptera en mindre reträtt för att kunna driva igenom betydligt större förändringar.

I slutändan räcker det inte att ha rätt.

Man måste också ha makten att göra något åt det.

En möjlighet att nå ut

Utifrån de frågor jag själv brinner för finns det också många beröringspunkter mellan mitt journalistiska arbete och frågor som SD driver politiskt.

I migrationsfrågan är det uppenbart. Detsamma gäller islam och extremvänstern, två miljöer som jag återkommande granskar och där jag anser att problemen länge har underskattats av övriga partier. 

Men framför allt handlar det om extremvänstern.

Mitt journalistiska huvudfokus har länge varit att granska den miljön. Mitt långsiktiga mål är att minska inflytandet för vänsterns stormtrupper och marginalisera deras idéer. I det arbetet är jag relativt ensam i Sverige.

Det är också här beröringspunkterna med SD är av särskild tyngd. Vid flera tillfällen har partiets företrädare plockat upp mina avslöjanden om extremvänsterns finansiering och tagit frågorna vidare politiskt, både i riksdagen och på lokal nivå. Det gäller granskningar jag publicerat på egen hand, men också reportage jag gjort för Riks.

För mig handlar det inte om att SD stödjer mig.

Det handlar om att vi från olika håll återkommande hamnar i samma frågor.

Det är en del av den avvägning jag gör inför årets riksdagsval.

Min röst går därför till:

Sverigedemokraterna.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Vilket parti kommer jag att rösta på?

DESCRIPTION:
Med bara dagar kvar till valet får jag ständigt samma fråga: Vad ska jag rösta på?

CONTENT:
Förtidsröstning på Centralstationen i Stockholm. Foto: Shutterstock/Andrii Ivaniuk

Med bara dagar kvar till valet får jag ständigt samma fråga: Vad ska jag rösta på?

För mig avgörs valet inte bara av vem som säger rätt saker, utan av vem som faktiskt har förmågan att omsätta dem i verkligheten. Politik handlar trots allt inte om att vinna debatten, utan om att förändra samhället.

Här är min genomgång av alternativen, deras styrkor och svagheter och hur jag resonerar inför mitt eget val.

Vad tycker jag om AFS?

Alternativ för Sverige granskade jag efter EU-valet. Jag gick igenom partiets historia, ekonomi, organisation och interna styrelsedokument. Mycket av den kritik jag riktade mot partiet då står jag fortfarande fast vid.

För full transparens bör läsaren känna till att jag själv kandiderade för AFS i det föregående riksdagsvalet för fyra år sedan.

Det gav mig erfarenheter från insidan. Men när jag senare granskade partiet valde jag medvetet att hålla mig till sådant jag själv hade upplevt och sådant som gick att belägga. Jag hade kunnat publicera interna chattar och skvaller, men det gjorde jag inte.

Förlegade valfrågor

AFS av i dag är på flera sätt ett annat politiskt projekt än det parti som lanserades 2018.

När partiet bildades profilerade det sig i stora och lättbegripliga frågor: massdeportationer, tjänstemannaansvar, platt skatt, upprustning av försvaret, en välfärd reserverad för medborgare och ett svenskt utträde ur EU.

Sedan dess har spelplanen förändrats. Flera frågor som för bara några år sedan befann sig långt utanför den etablerade debatten diskuteras numera öppet inom högern.

AFS flygblad som delades ut inför valet 2018.

Själv anser jag att Sverige behöver en betydligt större återvandring än vad den etablerade politiken hittills varit beredd att genomföra. Min bedömning är att omkring en miljon utlänningar på sikt skulle kunna lämna Sverige genom frivillig och tvingad återvandring samt förändrade ekonomiska incitament för personer som saknar långsiktig anknytning till landet.

För stort fokus på utrikespolitik

Det intressanta med dagens AFS är därför inte bara vad som står i partiprogrammet, utan vad partiet väljer att lägga sin politiska energi på.

Under senare år har Gustav Kasselstrand allt tydligare profilerat sig i internationella konflikter. Israel och Palestina. Iran. Ukraina. Ryssland. Geopolitiken har fått en betydligt mer framträdande roll.

Det har gett honom uppmärksamhet.

Det nya medielandskapet gynnar politiker som formulerar skarpa ståndpunkter i frågor där stora delar av etablissemanget uppfattas säga ungefär samma sak. Poddar, Youtube-kanaler och andra oberoende medier gör att en partiledare långt utanför riksdagen kan nå en publik som hade varit närmast otänkbar för tio år sedan.

Men uppmärksamhet är inte samma sak som röster. Det såg vi tydligt i valet 2018, då AFS hade fler följare i sociala medier än många av riksdagspartierna.

Jag bryr mig personligen betydligt mindre om de ändlösa konflikterna i Mellanöstern än om problemen här hemma. Sverige har tillräckligt att hantera, och jag har svårt att se utrikespolitiken som den fråga som ska bära ett litet parti hela vägen in i riksdagen.

Mer bekymmersam är vad jag uppfattar som en alltför Rysslandsvänlig hållning inom delar av partitoppen. Roger Richtoff har hyllat Putin, medan Mikael Jansson har beskrivit Ryssland som ”oskyldigt” när han diskuterat landets roll i Ukrainakriget.

SD:s soptipp

AFS har dock ett betydligt större problem.

Sverigedemokraterna.

SD har redan gjort den resa som AFS försöker göra. Partiet sitter i riksdagen, har kommunala mandat över hela landet och ett omfattande organisatoriskt maskineri.

AFS saknar detta. Det påverkar också vilka människor partiet lyckas rekrytera.

Alltför ofta har AFS fungerat som en politisk uppsamlingsplats för personer som av olika skäl inte längre har någon framtid inom Sverigedemokraterna. Där uppstår ett dilemma. Ett litet parti behöver profiler med erfarenhet och förmåga att skapa uppmärksamhet, men rekryterar man människor som redan har bränt sina broar inom ett större parti följer ofta det gamla grälet med på köpet.

Jag har sett det på nära håll.

Ett exempel är Gustav Pettersson, som placerades på plats 14 på en av partiets riksdagslistor, en potentiellt valbar placering om AFS hade tagit sig över fyraprocentsspärren. 

Pettersson hamnade senare i konflikt med Kasselstrand och läckte privata meddelanden mellan dem till Expressen.

Kasselstrand kände väl till Petterssons bakgrund. Pettersson hade ombetts lämna SD redan 2019 efter problem kopplade till hans drogmissbruk. Han hade också försökt iscensätta ett självmordsförsök för att skrämma bort en socialsekreterare, som han senare misshandlade. Väl i handbojor fördes Pettersson till psykakuten.

För mig är den centrala frågan därför inte Petterssons senare illojalitet.

Frågan är hur en person med den bakgrunden hamnar så högt på en riksdagslista med motiveringen att han ”hjälper till mycket”.

Här finns också en lärdom från Sverigedemokraternas långa väg till riksdagen.

SD byggde lokalt. Kommunförening efter kommunförening. Val efter val. Mandat efter mandat. Partiet lärde sig det tråkiga politiska hantverket: möten, motioner, budgetar, kommunfullmäktige, medlemsvärvning och organisation.

Det var inte glamoröst.

AFS har haft betydligt svårare att göra samma resa. Där ligger, enligt min mening, partiets verkliga problem.

Jag ser många unga människor på AFS torgmöten. Jag ser entusiasmen och människor som applåderar Kasselstrand när han säger sådant de upplever att andra politiker inte vågar säga.

Med det sagt finns det också många fina människor i AFS, och jag hade knappast gråtit mig till sömns om partiet faktiskt nådde framgång.

Men ett parti byggs inte av applåder.

Det byggs av dem som stannar kvar när torgmötet är över. Som delar flygblad när kamerorna har slocknat. Som bildar kommunföreningar, sitter igenom tråkiga möten, skriver motioner, knackar dörr, värvar medlemmar och lär sig kommunpolitik.

Bli prenumerant för endast 60 kr/mån och få tillgång till exklusivt innehåll.

Vill du bidra ytterligare, kan du bli månadsgivare eller swisha valfritt belopp till 123 697 89 69.

Subscribe now

Örebropartiet?

Byggt nedifrån och upp

Örebropartiet och Markus Allard har, till skillnad från AFS, faktiskt lyckats bygga ett parti från grunden.

Man började där politik börjar på riktigt: lokalt.

I stället för att försöka lösa kriget i Mellanöstern eller kommentera varje geopolitisk konflikt koncentrerade man sig på Örebro och de frågor som faktiskt berörde människorna som bodde där.

Man grävde ned sig i de etablerade partiernas slöseri. Konstprojekt, skrytbyggen och politiska prestigeprojekt där notan hamnade hos skattebetalarna medan nyttan för vanliga medborgare saknades.

Allard gjorde dessutom något som svensk politik lider akut brist på: han lärde sig kommunpolitiken på detaljnivå.

Det är svårt att avfärda någon som en simpel populist när han står med handlingarna framför sig och kan peka på exakt vad politikerna har beslutat, vad det kostar och vem som får betala.

Populismens gräns

Nu har Örebropartiet tagit steget vidare och kandiderar även till riksdagen. Partiet har fått en större donation och satsar på att försöka vinna ett riksdagsmandat genom reglerna för valkretsmandat. Sakpolitiskt finns det också flera frågor där jag ligger nära partiet, inte minst när det gäller återvandring.

Men det som är Örebropartiets största styrka lokalt riskerar samtidigt att bli ett problem nationellt.

Markus Allard har byggt mycket av sin politiska plattform på konflikt.

Och visst. Det råder ingen brist på svenska politiker som förtjänar att få sina beslut synade.

Men den bistra verkligheten är att den som vill få igenom omfattande politiska förändringar också måste kunna samarbeta med dem som, i mina ögon, har varit med och förstört vårt land.

Det räcker alltså inte att vara skicklig på att avslöja makten.

Förr eller senare måste man kunna förhandla med den också.

Örebropartiets nationella satsning är samtidigt koncentrerad till den valkrets där partiet försöker nå riksdagen genom 12-procentsregeln för fasta valkretsmandat.

Sverigedemokraterna?

Omläggningen av migrationspolitiken

Det går att kritisera SD för att migrationspolitiken fortfarande inte är så stram som den skulle behöva vara. Men det vore fel att påstå att ingenting har hänt.

Spårbytet är borta. Sedan den 1 april 2025 kan den som fått avslag på sin asylansökan inte längre använda arbete som en väg till uppehållstillstånd inifrån Sverige efter avslaget.

Vandelskravet har dessutom skärpts. Brister i levnadssätt och skötsamhet kan i fler fall få betydelse vid prövningen av om ett uppehållstillstånd ska beviljas eller återkallas.

Men SD vill gå längre.

Partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling har pekat ut ett faktiskt asylstopp som nästa stora steg. Med fria händer vill han använda EU-rättens undantagsbestämmelser för att Sverige ska sluta pröva asylansökningar. Den som ändå kommer hit ska enligt förslaget få stanna på ett asylboende tills personen lämnar landet.

Sedan kommer vad jag anser vara Tidöpartiernas kanske största migrationspolitiska misstag: medborgarskapen.

SD försökte få till ett moratorium för nya medborgarskap i väntan på de skärpta reglerna, men fick inte med sig de andra Tidöpartierna.

Under tiden fortsatte nya svenska medborgarskap att beviljas enligt regler som regeringsunderlaget självt ville skärpa.

Förra valet avgjordes med mycket små parlamentariska marginaler, så det är svårt att förstå varför man inte agerade tidigare.

Avfinansiering av skit

Även i bidragspolitiken har SD drivit på för omfattande nedskärningar.

Partiet har länge velat minska finansieringen till delar av studieförbundssystemet. Under mandatperioden har de statliga anslagen till studieförbunden skurits ned samtidigt som demokrativillkoren skärpts.

Det särskilda statsbidraget till organisationer bildade på etnisk grund har dessutom avskaffats.

Och sedan har vi Ibn Rushd.

SD hade i åratal krävt att statsbidragen till det muslimska studieförbundet skulle upphöra. 2024 beslutade Folkbildningsrådet, inom sitt nya bidragssystem, att Ibn Rushd inte skulle tilldelas någon andel av statsbidraget för perioden 2025–2027.

Systemet är tungrott

Finns ingen långsiktig vision

Det liberaldemokratiska system vi har byggt är inte bara tungrott. I mina ögon är det också orättvist och saknar en långsiktig vision.

Staten tar pengar från människor som arbetar och betalar skatt, för att sedan bygga en gigantisk apparat som delar tillbaka dem genom barnbidrag, subventionerade busskort, bostadsbidrag och ett ständigt växande lapptäcke av stöd och rabatter.

Däremellan står tusentals tjänstemän och administrerar cirkusen.

Men problemet är större än så.

Västerlandet har länge byggt sin politiska självbild kring en strävan efter jämlikhet, omfördelning och föreställningen att staten kan korrigera nästan varje skillnad mellan människor. Från den franska revolutionens jämlikhetsideal, via kommunismen och fram till den moderna välfärdsstaten har politiken alltmer kommit att handla om vem som ska få vad ur den gemensamma kassan.

Faktiska framsteg, sammanhållning och långsiktiga intressen har hamnat längre ned på listan.

Vi förvaltar det vi ärvt i stället för att bygga något större.

Det är lätt att rasa mot detta.

Betydligt svårare är det att förändra det.

Att utgå från verkligheten

Ett gammalt talesätt säger att det ibland är bättre att rida tigern än att försöka slåss mot den.

Detsamma gäller i politiken.

Den som gör varje kompromiss till en stridsfråga riskerar till slut att förlora möjligheten att påverka över huvud taget. Principfasthet är inte samma sak som strategi.

Sverige styrs inte genom arga inlägg på X eller genom att den renlärigaste högerprofilen får sista ordet. Det styrs genom en majoritet i riksdagen. Utan den spelar det ingen roll hur rätt man anser sig ha.

Det är mot den bakgrunden jag betraktar bråket om de så kallade tonårsutvisningarna.

Efter uppmärksammade fall enades Tidöpartierna till slut om en ventil för unga som kommit till Sverige som barn men som själva inte uppfyllt kraven för eget uppehållstillstånd när de blivit vuxna.

Man kan tycka vad man vill om eftergiften.

Men när valet närmar sig, varje mandat räknas och en regeringsmajoritet måste hållas samman finns en större fråga: hur mycket politiskt kapital ska förbrukas på en begränsad fråga om priset kan bli att betydligt större migrationspolitiska förändringar går förlorade?

Det är här delar av högern fastnar.

Man vill vinna varje slag. Även om priset blir att förlora kriget.

Det betyder inte att högern ska sluta tala om problemen. Tvärtom.

Folkbildningen måste fortsätta. Men folkbildning utan politisk makt förändrar inga lagar.

Politik innebär kompromisser. Ibland innebär det att svälja något man avskyr. Ibland innebär det att acceptera en mindre reträtt för att kunna driva igenom betydligt större förändringar.

I slutändan räcker det inte att ha rätt.

Man måste också ha makten att göra något åt det.

En möjlighet att nå ut

Utifrån de frågor jag själv brinner för finns det också många beröringspunkter mellan mitt journalistiska arbete och frågor som SD driver politiskt.

I migrationsfrågan är det uppenbart. Detsamma gäller islam och extremvänstern, två miljöer som jag återkommande granskar och där jag anser att problemen länge har underskattats av övriga partier. 

Men framför allt handlar det om extremvänstern.

Mitt journalistiska huvudfokus har länge varit att granska den miljön. Mitt långsiktiga mål är att minska inflytandet för vänsterns stormtrupper och marginalisera deras idéer. I det arbetet är jag relativt ensam i Sverige.

Det är också här beröringspunkterna med SD är av särskild tyngd. Vid flera tillfällen har partiets företrädare plockat upp mina avslöjanden om extremvänsterns finansiering och tagit frågorna vidare politiskt, både i riksdagen och på lokal nivå. Det gäller granskningar jag publicerat på egen hand, men också reportage jag gjort för Riks.

Det handlar om att vi från olika håll återkommande hamnar i samma frågor.

Det är en del av den avvägning jag gör inför årets riksdagsval.

Min röst går därför till:

Sverigedemokraterna.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Vilket parti kommer jag att rösta på?

DESCRIPTION:
Med bara dagar kvar till valet får jag ständigt samma fråga: Vad ska jag rösta på?

CONTENT:
Förtidsröstning på Centralstationen i Stockholm. Foto: Shutterstock/Andrii Ivaniuk

Med bara dagar kvar till valet får jag ständigt samma fråga: Vad ska jag rösta på?

För mig står valet framför allt mellan tre alternativ på högerkanten: Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige och Örebropartiet. Jag delar flera av deras olika problembeskrivningar, men skiljer mig desto mer i synen på strategi, organisation och vad som faktiskt går att åstadkomma.

För politik handlar inte bara om vem som säger rätt saker.

Det handlar om vem som kan omsätta dem i verkligheten.

Här är min genomgång av partierna, deras styrkor och svagheter och hur jag resonerar inför mitt eget val.

Vad tycker jag om AFS?

Alternativ för Sverige granskade jag efter EU-valet. Jag gick igenom partiets historia, ekonomi, organisation och interna styrelsedokument. Mycket av den kritik jag riktade mot partiet då står jag fortfarande fast vid.

För full transparens bör läsaren känna till att jag själv kandiderade för AFS i det föregående riksdagsvalet för fyra år sedan.

Det gav mig erfarenheter från insidan. Men när jag senare granskade partiet valde jag medvetet att hålla mig till sådant jag själv hade upplevt och sådant som gick att belägga. Jag hade kunnat publicera interna chattar och skvaller, men det gjorde jag inte.

Förlegade valfrågor

AFS av i dag är på flera sätt ett annat politiskt projekt än det parti som lanserades 2018.

När partiet bildades profilerade det sig i stora och lättbegripliga frågor: massdeportationer, tjänstemannaansvar, platt skatt, upprustning av försvaret, en välfärd reserverad för medborgare och ett svenskt utträde ur EU.

Sedan dess har spelplanen förändrats. Flera frågor som för bara några år sedan befann sig långt utanför den etablerade debatten diskuteras numera öppet inom högern.

AFS flygblad som delades ut inför valet 2018.

Själv anser jag att Sverige behöver en betydligt större återvandring än vad den etablerade politiken hittills varit beredd att genomföra. Min bedömning är att omkring en miljon utlänningar på sikt skulle kunna lämna Sverige genom frivillig och tvingad återvandring samt förändrade ekonomiska incitament för personer som saknar långsiktig anknytning till landet.

För stort fokus på utrikespolitik

Det intressanta med dagens AFS är därför inte bara vad som står i partiprogrammet, utan vad partiet väljer att lägga sin politiska energi på.

Under senare år har Gustav Kasselstrand allt tydligare profilerat sig i internationella konflikter. Israel och Palestina. Iran. Ukraina. Ryssland. Geopolitiken har fått en betydligt mer framträdande roll.

Det har gett honom uppmärksamhet.

Det nya medielandskapet gynnar politiker som formulerar skarpa ståndpunkter i frågor där stora delar av etablissemanget uppfattas säga ungefär samma sak. Poddar, Youtube-kanaler och andra oberoende medier gör att en partiledare långt utanför riksdagen kan nå en publik som hade varit närmast otänkbar för tio år sedan.

Men uppmärksamhet är inte samma sak som röster. Det såg vi tydligt i valet 2018, då AFS hade fler följare i sociala medier än många av riksdagspartierna.

Jag bryr mig personligen betydligt mindre om de ändlösa konflikterna i Mellanöstern än om problemen här hemma. Sverige har tillräckligt att hantera, och jag har svårt att se utrikespolitiken som den fråga som ska bära ett litet parti hela vägen in i riksdagen.

Mer bekymmersam är vad jag uppfattar som en alltför Rysslandsvänlig hållning inom delar av partitoppen. Roger Richtoff har hyllat Putin, medan Mikael Jansson har beskrivit Ryssland som ”oskyldigt” när han diskuterat landets roll i Ukrainakriget.

SD:s soptipp

AFS har dock ett betydligt större problem.

Sverigedemokraterna.

SD har redan gjort den resa som AFS försöker göra. Partiet sitter i riksdagen, har kommunala mandat över hela landet och ett omfattande organisatoriskt maskineri.

AFS saknar detta. Det påverkar också vilka människor partiet lyckas rekrytera.

Alltför ofta har AFS fungerat som en politisk uppsamlingsplats för personer som av olika skäl inte längre har någon framtid inom Sverigedemokraterna. Där uppstår ett dilemma. Ett litet parti behöver profiler med erfarenhet och förmåga att skapa uppmärksamhet, men rekryterar man människor som redan har bränt sina broar inom ett större parti följer ofta det gamla grälet med på köpet.

Jag har sett det på nära håll.

Ett exempel är Gustav Pettersson, som placerades på plats 14 på en av partiets riksdagslistor, en potentiellt valbar placering om AFS hade tagit sig över fyraprocentsspärren. 

Pettersson hamnade senare i konflikt med Kasselstrand och läckte privata meddelanden mellan dem till Expressen.

Kasselstrand kände väl till Petterssons bakgrund. Pettersson hade ombetts lämna SD redan 2019 efter problem kopplade till hans drogmissbruk. Han hade också försökt iscensätta ett självmordsförsök för att skrämma bort en socialsekreterare, som han senare misshandlade. Väl i handbojor fördes Pettersson till psykakuten.

För mig är den centrala frågan därför inte Petterssons senare illojalitet.

Frågan är hur en person med den bakgrunden hamnar så högt på en riksdagslista med motiveringen att han ”hjälper till mycket”.

Här finns också en lärdom från Sverigedemokraternas långa väg till riksdagen.

SD byggde lokalt. Kommunförening efter kommunförening. Val efter val. Mandat efter mandat. Partiet lärde sig det tråkiga politiska hantverket: möten, motioner, budgetar, kommunfullmäktige, medlemsvärvning och organisation.

Det var inte glamoröst.

AFS har haft betydligt svårare att göra samma resa. Där ligger, enligt min mening, partiets verkliga problem.

Jag ser många unga människor på AFS torgmöten. Jag ser entusiasmen och människor som applåderar Kasselstrand när han säger sådant de upplever att andra politiker inte vågar säga.

Med det sagt finns det också många fina människor i AFS, och jag hade knappast gråtit mig till sömns om partiet faktiskt nådde framgång.

Men ett parti byggs inte av applåder.

Det byggs av dem som stannar kvar när torgmötet är över. Som delar flygblad när kamerorna har slocknat. Som bildar kommunföreningar, sitter igenom tråkiga möten, skriver motioner, knackar dörr, värvar medlemmar och lär sig kommunpolitik.

Bli prenumerant för endast 60 kr/mån och få tillgång till exklusivt innehåll.

Vill du bidra ytterligare, kan du bli månadsgivare eller swisha valfritt belopp till 123 697 89 69.

Subscribe now

Örebropartiet?

Byggt nedifrån och upp

Örebropartiet och Markus Allard har, till skillnad från AFS, faktiskt lyckats bygga ett parti från grunden.

Man började där politik börjar på riktigt: lokalt.

I stället för att försöka lösa kriget i Mellanöstern eller kommentera varje geopolitisk konflikt koncentrerade man sig på Örebro och de frågor som faktiskt berörde människorna som bodde där.

Man grävde ned sig i de etablerade partiernas slöseri. Konstprojekt, skrytbyggen och politiska prestigeprojekt där notan hamnade hos skattebetalarna medan nyttan för vanliga medborgare saknades.

Allard gjorde dessutom något som svensk politik lider akut brist på: han lärde sig kommunpolitiken på detaljnivå.

Det är svårt att avfärda någon som en simpel populist när han står med handlingarna framför sig och kan peka på exakt vad politikerna har beslutat, vad det kostar och vem som får betala.

Populismens gräns

Nu har Örebropartiet tagit steget vidare och kandiderar även till riksdagen. Partiet har fått en större donation och satsar på att försöka vinna ett riksdagsmandat genom reglerna för valkretsmandat. Sakpolitiskt finns det också flera frågor där jag ligger nära partiet, inte minst när det gäller återvandring.

Men det som är Örebropartiets största styrka lokalt riskerar samtidigt att bli ett problem nationellt.

Markus Allard har byggt mycket av sin politiska plattform på konflikt.

Och visst. Det råder ingen brist på svenska politiker som förtjänar att få sina beslut synade.

Men den bistra verkligheten är att den som vill få igenom omfattande politiska förändringar också måste kunna samarbeta med dem som, i mina ögon, har varit med och förstört vårt land.

Det räcker alltså inte att vara skicklig på att avslöja makten.

Förr eller senare måste man kunna förhandla med den också.

Örebropartiets nationella satsning är samtidigt koncentrerad till den valkrets där partiet försöker nå riksdagen genom 12-procentsregeln för fasta valkretsmandat.

Sverigedemokraterna?

Omläggningen av migrationspolitiken

Det går att kritisera SD för att migrationspolitiken fortfarande inte är så stram som den skulle behöva vara. Men det vore fel att påstå att ingenting har hänt.

Spårbytet är borta. Sedan den 1 april 2025 kan den som fått avslag på sin asylansökan inte längre använda arbete som en väg till uppehållstillstånd inifrån Sverige efter avslaget.

Vandelskravet har dessutom skärpts. Brister i levnadssätt och skötsamhet kan i fler fall få betydelse vid prövningen av om ett uppehållstillstånd ska beviljas eller återkallas.

Men SD vill gå längre.

Partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling har pekat ut ett faktiskt asylstopp som nästa stora steg. Med fria händer vill han använda EU-rättens undantagsbestämmelser för att Sverige ska sluta pröva asylansökningar. Den som ändå kommer hit ska enligt förslaget få stanna på ett asylboende tills personen lämnar landet.

Sedan kommer vad jag anser vara Tidöpartiernas kanske största migrationspolitiska misstag: medborgarskapen.

SD försökte få till ett moratorium för nya medborgarskap i väntan på de skärpta reglerna, men fick inte med sig de andra Tidöpartierna.

Under tiden fortsatte nya svenska medborgarskap att beviljas enligt regler som regeringsunderlaget självt ville skärpa.

Förra valet avgjordes med mycket små parlamentariska marginaler, så det är svårt att förstå varför man inte agerade tidigare.

Avfinansiering av skit

Även i bidragspolitiken har SD drivit på för omfattande nedskärningar.

Partiet har länge velat minska finansieringen till delar av studieförbundssystemet. Under mandatperioden har de statliga anslagen till studieförbunden skurits ned samtidigt som demokrativillkoren skärpts.

Det särskilda statsbidraget till organisationer bildade på etnisk grund har dessutom avskaffats.

Och sedan har vi Ibn Rushd.

SD hade i åratal krävt att statsbidragen till det muslimska studieförbundet skulle upphöra. 2024 beslutade Folkbildningsrådet, inom sitt nya bidragssystem, att Ibn Rushd inte skulle tilldelas någon andel av statsbidraget för perioden 2025–2027.

Systemet är tungrott

Finns ingen långsiktig vision

Det liberaldemokratiska system vi har byggt är inte bara tungrott. I mina ögon är det också orättvist och saknar en långsiktig vision.

Staten tar pengar från människor som arbetar och betalar skatt, för att sedan bygga en gigantisk apparat som delar tillbaka dem genom barnbidrag, subventionerade busskort, bostadsbidrag och ett ständigt växande lapptäcke av stöd och rabatter.

Däremellan står tusentals tjänstemän och administrerar cirkusen.

Men problemet är större än så.

Västerlandet har länge byggt sin politiska självbild kring en strävan efter jämlikhet, omfördelning och föreställningen att staten kan korrigera nästan varje skillnad mellan människor. Från den franska revolutionens jämlikhetsideal, via kommunismen och fram till den moderna välfärdsstaten har politiken alltmer kommit att handla om vem som ska få vad ur den gemensamma kassan.

Faktiska framsteg, sammanhållning och långsiktiga intressen har hamnat längre ned på listan.

Vi förvaltar det vi ärvt i stället för att bygga något större.

Det är lätt att rasa mot detta.

Betydligt svårare är det att förändra det.

Att utgå från verkligheten

Ett gammalt talesätt säger att det ibland är bättre att rida tigern än att försöka slåss mot den.

Detsamma gäller i politiken.

Den som gör varje kompromiss till en stridsfråga riskerar till slut att förlora möjligheten att påverka över huvud taget. Principfasthet är inte samma sak som strategi.

Sverige styrs inte genom arga inlägg på X eller genom att den renlärigaste högerprofilen får sista ordet. Det styrs genom en majoritet i riksdagen. Utan den spelar det ingen roll hur rätt man anser sig ha.

Det är mot den bakgrunden jag betraktar bråket om de så kallade tonårsutvisningarna.

Efter uppmärksammade fall enades Tidöpartierna till slut om en ventil för unga som kommit till Sverige som barn men som själva inte uppfyllt kraven för eget uppehållstillstånd när de blivit vuxna.

Man kan tycka vad man vill om eftergiften.

Men när valet närmar sig, varje mandat räknas och en regeringsmajoritet måste hållas samman finns en större fråga: hur mycket politiskt kapital ska förbrukas på en begränsad fråga om priset kan bli att betydligt större migrationspolitiska förändringar går förlorade?

Det är här delar av högern fastnar.

Man vill vinna varje slag. Även om priset blir att förlora kriget.

Det betyder inte att högern ska sluta tala om problemen. Tvärtom.

Folkbildningen måste fortsätta. Men folkbildning utan politisk makt förändrar inga lagar.

Politik innebär kompromisser. Ibland innebär det att svälja något man avskyr. Ibland innebär det att acceptera en mindre reträtt för att kunna driva igenom betydligt större förändringar.

I slutändan räcker det inte att ha rätt.

Man måste också ha makten att göra något åt det.

En möjlighet att nå ut

Utifrån de frågor jag själv brinner för finns det också många beröringspunkter mellan mitt journalistiska arbete och frågor som SD driver politiskt.

I migrationsfrågan är det uppenbart. Detsamma gäller islam och extremvänstern, två miljöer som jag återkommande granskar och där jag anser att problemen länge har underskattats av övriga partier. 

Men framför allt handlar det om extremvänstern.

Mitt journalistiska huvudfokus har länge varit att granska den miljön. Mitt långsiktiga mål är att minska inflytandet för vänsterns stormtrupper och marginalisera deras idéer. I det arbetet är jag relativt ensam i Sverige.

Det är också här beröringspunkterna med SD är av särskild tyngd. Vid flera tillfällen har partiets företrädare plockat upp mina avslöjanden om extremvänsterns finansiering och tagit frågorna vidare politiskt, både i riksdagen och på lokal nivå. Det gäller granskningar jag publicerat på egen hand, men också reportage jag gjort för Riks.

För mig handlar det inte om att SD stödjer mig.

Det handlar om att vi från olika håll återkommande hamnar i samma frågor.

Det är en del av den avvägning jag gör inför årets riksdagsval.

Min röst går därför till:

Sverigedemokraterna.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Vilket parti kommer jag att rösta på?

DESCRIPTION:
Med bara dagar kvar till valet får jag ständigt samma fråga: Vad ska jag rösta på?

CONTENT:
Förtidsröstning på Centralstationen i Stockholm. Foto: Shutterstock/Andrii Ivaniuk

Med bara dagar kvar till valet får jag ständigt samma fråga: Vad ska jag rösta på?

För mig avgörs valet inte bara av vem som säger rätt saker, utan av vem som faktiskt har förmågan att omsätta dem i verkligheten. Politik handlar trots allt inte om att vinna debatten, utan om att förändra samhället.

Här är min genomgång av alternativen, deras styrkor och svagheter och hur jag resonerar inför mitt eget val.

Vad tycker jag om AFS?

Alternativ för Sverige granskade jag efter EU-valet. Jag gick igenom partiets historia, ekonomi, organisation och interna styrelsedokument. Mycket av den kritik jag riktade mot partiet då står jag fortfarande fast vid.

För full transparens bör läsaren känna till att jag själv kandiderade för AFS i det föregående riksdagsvalet för fyra år sedan.

Det gav mig erfarenheter från insidan. Men när jag senare granskade partiet valde jag medvetet att hålla mig till sådant jag själv hade upplevt och sådant som gick att belägga. Jag hade kunnat publicera interna chattar och skvaller, men det gjorde jag inte.

Förlegade valfrågor

AFS av i dag är på flera sätt ett annat politiskt projekt än det parti som lanserades 2018.

När partiet bildades profilerade det sig i stora och lättbegripliga frågor: massdeportationer, tjänstemannaansvar, platt skatt, upprustning av försvaret, en välfärd reserverad för medborgare och ett svenskt utträde ur EU.

Sedan dess har spelplanen förändrats. Flera frågor som för bara några år sedan befann sig långt utanför den etablerade debatten diskuteras numera öppet inom högern.

AFS flygblad som delades ut inför valet 2018.

Själv anser jag att Sverige behöver en betydligt större återvandring än vad den etablerade politiken hittills varit beredd att genomföra. Min bedömning är att omkring en miljon utlänningar på sikt skulle kunna lämna Sverige genom frivillig och tvingad återvandring samt förändrade ekonomiska incitament för personer som saknar långsiktig anknytning till landet.

För stort fokus på utrikespolitik

Det intressanta med dagens AFS är därför inte bara vad som står i partiprogrammet, utan vad partiet väljer att lägga sin politiska energi på.

Under senare år har Gustav Kasselstrand allt tydligare profilerat sig i internationella konflikter. Israel och Palestina. Iran. Ukraina. Ryssland. Geopolitiken har fått en betydligt mer framträdande roll.

Det har gett honom uppmärksamhet.

Det nya medielandskapet gynnar politiker som formulerar skarpa ståndpunkter i frågor där stora delar av etablissemanget uppfattas säga ungefär samma sak. Poddar, Youtube-kanaler och andra oberoende medier gör att en partiledare långt utanför riksdagen kan nå en publik som hade varit närmast otänkbar för tio år sedan.

Men uppmärksamhet är inte samma sak som röster. Det såg vi tydligt i valet 2018, då AFS hade fler följare i sociala medier än många av riksdagspartierna.

Jag bryr mig personligen betydligt mindre om de ändlösa konflikterna i Mellanöstern än om problemen här hemma. Sverige har tillräckligt att hantera, och jag har svårt att se utrikespolitiken som den fråga som ska bära ett litet parti hela vägen in i riksdagen.

Mer bekymmersam är vad jag uppfattar som en alltför Rysslandsvänlig hållning inom delar av partitoppen. Roger Richtoff har hyllat Putin, medan Mikael Jansson har beskrivit Ryssland som ”oskyldigt” när han diskuterat landets roll i Ukrainakriget.

SD:s soptipp

AFS har dock ett betydligt större problem.

Sverigedemokraterna.

SD har redan gjort den resa som AFS försöker göra. Partiet sitter i riksdagen, har kommunala mandat över hela landet och ett omfattande organisatoriskt maskineri.

AFS saknar detta. Det påverkar också vilka människor partiet lyckas rekrytera.

Alltför ofta har AFS fungerat som en politisk uppsamlingsplats för personer som av olika skäl inte längre har någon framtid inom Sverigedemokraterna. Där uppstår ett dilemma. Ett litet parti behöver profiler med erfarenhet och förmåga att skapa uppmärksamhet, men rekryterar man människor som redan har bränt sina broar inom ett större parti följer ofta det gamla grälet med på köpet.

Jag har sett det på nära håll.

Ett exempel är Gustav Pettersson, som placerades på plats 14 på en av partiets riksdagslistor, en potentiellt valbar placering om AFS hade tagit sig över fyraprocentsspärren. 

Pettersson hamnade senare i konflikt med Kasselstrand och läckte privata meddelanden mellan dem till Expressen.

Kasselstrand kände väl till Petterssons bakgrund. Pettersson hade ombetts lämna SD redan 2019 efter problem kopplade till hans drogmissbruk. Han hade också försökt iscensätta ett självmordsförsök för att skrämma bort en socialsekreterare, som han senare misshandlade. Väl i handbojor fördes Pettersson till psykakuten.

För mig är den centrala frågan därför inte Petterssons senare illojalitet.

Frågan är hur en person med den bakgrunden hamnar så högt på en riksdagslista med motiveringen att han ”hjälper till mycket”.

Här finns också en lärdom från Sverigedemokraternas långa väg till riksdagen.

SD byggde lokalt. Kommunförening efter kommunförening. Val efter val. Mandat efter mandat. Partiet lärde sig det tråkiga politiska hantverket: möten, motioner, budgetar, kommunfullmäktige, medlemsvärvning och organisation.

Det var inte glamoröst.

AFS har haft betydligt svårare att göra samma resa. Där ligger, enligt min mening, partiets verkliga problem.

Jag ser många unga människor på AFS torgmöten. Jag ser entusiasmen och människor som applåderar Kasselstrand när han säger sådant de upplever att andra politiker inte vågar säga.

Med det sagt finns det också många fina människor i AFS, och jag hade knappast gråtit mig till sömns om partiet faktiskt nådde framgång.

Men ett parti byggs inte av applåder.

Det byggs av dem som stannar kvar när torgmötet är över. Som delar flygblad när kamerorna har slocknat. Som bildar kommunföreningar, sitter igenom tråkiga möten, skriver motioner, knackar dörr, värvar medlemmar och lär sig kommunpolitik.

Bli prenumerant för endast 60 kr/mån och få tillgång till exklusivt innehåll.

Vill du bidra ytterligare, kan du bli månadsgivare eller swisha valfritt belopp till 123 697 89 69.

Subscribe now

Örebropartiet?

Byggt nedifrån och upp

Örebropartiet och Markus Allard har, till skillnad från AFS, faktiskt lyckats bygga ett parti från grunden.

Man började där politik börjar på riktigt: lokalt.

I stället för att försöka lösa kriget i Mellanöstern eller kommentera varje geopolitisk konflikt koncentrerade man sig på Örebro och de frågor som faktiskt berörde människorna som bodde där.

Man grävde ned sig i de etablerade partiernas slöseri. Konstprojekt, skrytbyggen och politiska prestigeprojekt där notan hamnade hos skattebetalarna medan nyttan för vanliga medborgare saknades.

Allard gjorde dessutom något som svensk politik lider akut brist på: han lärde sig kommunpolitiken på detaljnivå.

Det är svårt att avfärda någon som en simpel populist när han står med handlingarna framför sig och kan peka på exakt vad politikerna har beslutat, vad det kostar och vem som får betala.

Populismens gräns

Nu har Örebropartiet tagit steget vidare och kandiderar även till riksdagen. Partiet har fått en större donation och satsar på att försöka vinna ett riksdagsmandat genom reglerna för valkretsmandat. Sakpolitiskt finns det också flera frågor där jag ligger nära partiet, inte minst när det gäller återvandring.

Men det som är Örebropartiets största styrka lokalt riskerar samtidigt att bli ett problem nationellt.

Markus Allard har byggt mycket av sin politiska plattform på konflikt.

Och visst. Det råder ingen brist på svenska politiker som förtjänar att få sina beslut synade.

Men den bistra verkligheten är att den som vill få igenom omfattande politiska förändringar också måste kunna samarbeta med dem som, i mina ögon, har varit med och förstört vårt land.

Det räcker alltså inte att vara skicklig på att avslöja makten.

Förr eller senare måste man kunna förhandla med den också.

Örebropartiets nationella satsning är samtidigt koncentrerad till den valkrets där partiet försöker nå riksdagen genom 12-procentsregeln för fasta valkretsmandat.

Sverigedemokraterna?

Omläggningen av migrationspolitiken

Det går att kritisera SD för att migrationspolitiken fortfarande inte är så stram som den skulle behöva vara. Men det vore fel att påstå att ingenting har hänt.

Spårbytet är borta. Sedan den 1 april 2025 kan den som fått avslag på sin asylansökan inte längre använda arbete som en väg till uppehållstillstånd inifrån Sverige efter avslaget.

Vandelskravet har dessutom skärpts. Brister i levnadssätt och skötsamhet kan i fler fall få betydelse vid prövningen av om ett uppehållstillstånd ska beviljas eller återkallas.

Men SD vill gå längre.

Partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling har pekat ut ett faktiskt asylstopp som nästa stora steg. Med fria händer vill han använda EU-rättens undantagsbestämmelser för att Sverige ska sluta pröva asylansökningar. Den som ändå kommer hit ska enligt förslaget få stanna på ett asylboende tills personen lämnar landet.

Sedan kommer vad jag anser vara Tidöpartiernas kanske största migrationspolitiska misstag: medborgarskapen.

SD försökte få till ett moratorium för nya medborgarskap i väntan på de skärpta reglerna, men fick inte med sig de andra Tidöpartierna.

Under tiden fortsatte nya svenska medborgarskap att beviljas enligt regler som regeringsunderlaget självt ville skärpa.

Förra valet avgjordes med mycket små parlamentariska marginaler, så det är svårt att förstå varför man inte agerade tidigare.

Avfinansiering av skit

Även i bidragspolitiken har SD drivit på för omfattande nedskärningar.

Partiet har länge velat minska finansieringen till delar av studieförbundssystemet. Under mandatperioden har de statliga anslagen till studieförbunden skurits ned samtidigt som demokrativillkoren skärpts.

Det särskilda statsbidraget till organisationer bildade på etnisk grund har dessutom avskaffats.

Och sedan har vi Ibn Rushd.

SD hade i åratal krävt att statsbidragen till det muslimska studieförbundet skulle upphöra. 2024 beslutade Folkbildningsrådet, inom sitt nya bidragssystem, att Ibn Rushd inte skulle tilldelas någon andel av statsbidraget för perioden 2025–2027.

Systemet är tungrott

Finns ingen långsiktig vision

Det liberaldemokratiska system vi har byggt är inte bara tungrott. I mina ögon är det också orättvist och saknar en långsiktig vision.

Staten tar pengar från människor som arbetar och betalar skatt, för att sedan bygga en gigantisk apparat som delar tillbaka dem genom barnbidrag, subventionerade busskort, bostadsbidrag och ett ständigt växande lapptäcke av stöd och rabatter.

Däremellan står tusentals tjänstemän och administrerar cirkusen.

Men problemet är större än så.

Västerlandet har länge byggt sin politiska självbild kring en strävan efter jämlikhet, omfördelning och föreställningen att staten kan korrigera nästan varje skillnad mellan människor. Från den franska revolutionens jämlikhetsideal, via kommunismen och fram till den moderna välfärdsstaten har politiken alltmer kommit att handla om vem som ska få vad ur den gemensamma kassan.

Faktiska framsteg, sammanhållning och långsiktiga intressen har hamnat längre ned på listan.

Vi förvaltar det vi ärvt i stället för att bygga något större.

Det är lätt att rasa mot detta.

Betydligt svårare är det att förändra det.

Att utgå från verkligheten

Ett gammalt talesätt säger att det ibland är bättre att rida tigern än att försöka slåss mot den.

Detsamma gäller i politiken.

Den som gör varje kompromiss till en stridsfråga riskerar till slut att förlora möjligheten att påverka över huvud taget. Principfasthet är inte samma sak som strategi.

Sverige styrs inte genom arga inlägg på X eller genom att den renlärigaste högerprofilen får sista ordet. Det styrs genom en majoritet i riksdagen. Utan den spelar det ingen roll hur rätt man anser sig ha.

Det är mot den bakgrunden jag betraktar bråket om de så kallade tonårsutvisningarna.

Efter uppmärksammade fall enades Tidöpartierna till slut om en ventil för unga som kommit till Sverige som barn men som själva inte uppfyllt kraven för eget uppehållstillstånd när de blivit vuxna.

Man kan tycka vad man vill om eftergiften.

Men när valet närmar sig, varje mandat räknas och en regeringsmajoritet måste hållas samman finns en större fråga: hur mycket politiskt kapital ska förbrukas på en begränsad fråga om priset kan bli att betydligt större migrationspolitiska förändringar går förlorade?

Det är här delar av högern fastnar.

Man vill vinna varje slag. Även om priset blir att förlora kriget.

Det betyder inte att högern ska sluta tala om problemen. Tvärtom.

Folkbildningen måste fortsätta. Men folkbildning utan politisk makt förändrar inga lagar.

Politik innebär kompromisser. Ibland innebär det att svälja något man avskyr. Ibland innebär det att acceptera en mindre reträtt för att kunna driva igenom betydligt större förändringar.

I slutändan räcker det inte att ha rätt.

Man måste också ha makten att göra något åt det.

En möjlighet att nå ut

Utifrån de frågor jag själv brinner för finns det också många beröringspunkter mellan mitt journalistiska arbete och frågor som SD driver politiskt.

I migrationsfrågan är det uppenbart. Detsamma gäller islam och extremvänstern, två miljöer som jag återkommande granskar och där jag anser att problemen länge har underskattats av övriga partier. 

Men framför allt handlar det om extremvänstern.

Mitt journalistiska huvudfokus har länge varit att granska den miljön. Mitt långsiktiga mål är att minska inflytandet för vänsterns stormtrupper och marginalisera deras idéer. I det arbetet är jag relativt ensam i Sverige.

Det är också här beröringspunkterna med SD är av särskild tyngd. Vid flera tillfällen har partiets företrädare plockat upp mina avslöjanden om extremvänsterns finansiering och tagit frågorna vidare politiskt, både i riksdagen och på lokal nivå. Det gäller granskningar jag publicerat på egen hand, men också reportage jag gjort för Riks.

För mig handlar det inte om att SD stödjer mig.

Det handlar om att vi från olika håll återkommande hamnar i samma frågor.

Det är en del av den avvägning jag gör inför årets riksdagsval.

Min röst går därför till:

Sverigedemokraterna.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Vad kommer jag att rösta på?

DESCRIPTION:
Med bara dagar kvar till valet får jag ständigt samma fråga: Vad ska jag rösta på?

CONTENT:
Förtidsröstning på Centralstationen i Stockholm. Foto: Shutterstock/Andrii Ivaniuk

Med bara dagar kvar till valet får jag ständigt samma fråga: Vad ska jag rösta på?

För mig står valet framför allt mellan tre alternativ på högerkanten: Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige och Örebropartiet. Jag delar flera av deras olika problembeskrivningar, men skiljer mig desto mer i synen på strategi, organisation och vad som faktiskt går att åstadkomma.

För politik handlar inte bara om vem som säger rätt saker.

Det handlar om vem som kan omsätta dem i verkligheten.

Här är min genomgång av partierna, deras styrkor och svagheter och hur jag resonerar inför mitt eget val.

Vad tycker jag om AFS?

Alternativ för Sverige granskade jag efter EU-valet. Jag gick igenom partiets historia, ekonomi, organisation och interna styrelsedokument. Mycket av den kritik jag riktade mot partiet då står jag fortfarande fast vid.

För full transparens bör läsaren känna till att jag själv kandiderade för AFS i det föregående riksdagsvalet för fyra år sedan.

Det gav mig erfarenheter från insidan. Men när jag senare granskade partiet valde jag medvetet att hålla mig till sådant jag själv hade upplevt och sådant som gick att belägga. Jag hade kunnat publicera interna chattar och skvaller, men det gjorde jag inte.

Förlegade valfrågor

AFS av i dag är på flera sätt ett annat politiskt projekt än det parti som lanserades 2018.

När partiet bildades profilerade det sig i stora och lättbegripliga frågor: massdeportationer, tjänstemannaansvar, platt skatt, upprustning av försvaret, en välfärd reserverad för medborgare och ett svenskt utträde ur EU.

Sedan dess har spelplanen förändrats. Flera frågor som för bara några år sedan befann sig långt utanför den etablerade debatten diskuteras numera öppet inom högern.

AFS flygblad som delades ut inför valet 2018.

Själv anser jag att Sverige behöver en betydligt större återvandring än vad den etablerade politiken hittills varit beredd att genomföra. Min bedömning är att omkring en miljon utlänningar på sikt skulle kunna lämna Sverige genom frivillig och tvingad återvandring samt förändrade ekonomiska incitament för personer som saknar långsiktig anknytning till landet.

För stort fokus på utrikespolitik

Det intressanta med dagens AFS är därför inte bara vad som står i partiprogrammet, utan vad partiet väljer att lägga sin politiska energi på.

Under senare år har Gustav Kasselstrand allt tydligare profilerat sig i internationella konflikter. Israel och Palestina. Iran. Ukraina. Ryssland. Geopolitiken har fått en betydligt mer framträdande roll.

Det har gett honom uppmärksamhet.

Det nya medielandskapet gynnar politiker som formulerar skarpa ståndpunkter i frågor där stora delar av etablissemanget uppfattas säga ungefär samma sak. Poddar, Youtube-kanaler och andra oberoende medier gör att en partiledare långt utanför riksdagen kan nå en publik som hade varit närmast otänkbar för tio år sedan.

Men uppmärksamhet är inte samma sak som röster. Det såg vi tydligt i valet 2018, då AFS hade fler följare i sociala medier än många av riksdagspartierna.

Jag bryr mig personligen betydligt mindre om de ändlösa konflikterna i Mellanöstern än om problemen här hemma. Sverige har tillräckligt att hantera, och jag har svårt att se utrikespolitiken som den fråga som ska bära ett litet parti hela vägen in i riksdagen.

Mer bekymmersam är vad jag uppfattar som en alltför Rysslandsvänlig hållning inom delar av partitoppen. Roger Richtoff har hyllat Putin, medan Mikael Jansson har beskrivit Ryssland som ”oskyldigt” när han diskuterat landets roll i Ukrainakriget.

SD:s soptipp

AFS har dock ett betydligt större problem.

Sverigedemokraterna.

SD har redan gjort den resa som AFS försöker göra. Partiet sitter i riksdagen, har kommunala mandat över hela landet och ett omfattande organisatoriskt maskineri.

AFS saknar detta. Det påverkar också vilka människor partiet lyckas rekrytera.

Alltför ofta har AFS fungerat som en politisk uppsamlingsplats för personer som av olika skäl inte längre har någon framtid inom Sverigedemokraterna. Där uppstår ett dilemma. Ett litet parti behöver profiler med erfarenhet och förmåga att skapa uppmärksamhet, men rekryterar man människor som redan har bränt sina broar inom ett större parti följer ofta det gamla grälet med på köpet.

Jag har sett det på nära håll.

Ett exempel är Gustav Pettersson, som placerades på plats 14 på en av partiets riksdagslistor, en potentiellt valbar placering om AFS hade tagit sig över fyraprocentsspärren. 

Pettersson hamnade senare i konflikt med Kasselstrand och läckte privata meddelanden mellan dem till Expressen.

Kasselstrand kände väl till Petterssons bakgrund. Pettersson hade ombetts lämna SD redan 2019 efter problem kopplade till hans drogmissbruk. Han hade också försökt iscensätta ett självmordsförsök för att skrämma bort en socialsekreterare, som han senare misshandlade. Väl i handbojor fördes Pettersson till psykakuten.

För mig är den centrala frågan därför inte Petterssons senare illojalitet.

Frågan är hur en person med den bakgrunden hamnar så högt på en riksdagslista med motiveringen att han ”hjälper till mycket”.

Här finns också en lärdom från Sverigedemokraternas långa väg till riksdagen.

SD byggde lokalt. Kommunförening efter kommunförening. Val efter val. Mandat efter mandat. Partiet lärde sig det tråkiga politiska hantverket: möten, motioner, budgetar, kommunfullmäktige, medlemsvärvning och organisation.

Det var inte glamoröst.

AFS har haft betydligt svårare att göra samma resa. Där ligger, enligt min mening, partiets verkliga problem.

Jag ser många unga människor på AFS torgmöten. Jag ser entusiasmen och människor som applåderar Kasselstrand när han säger sådant de upplever att andra politiker inte vågar säga.

Med det sagt finns det också många fina människor i AFS, och jag hade knappast gråtit mig till sömns om partiet faktiskt nådde framgång.

Men ett parti byggs inte av applåder.

Det byggs av dem som stannar kvar när torgmötet är över. Som delar flygblad när kamerorna har slocknat. Som bildar kommunföreningar, sitter igenom tråkiga möten, skriver motioner, knackar dörr, värvar medlemmar och lär sig kommunpolitik.

Bli prenumerant för endast 60 kr/mån och få tillgång till exklusivt innehåll.

Vill du bidra ytterligare, kan du bli månadsgivare eller swisha valfritt belopp till 123 697 89 69.

Subscribe now

Örebropartiet?

Byggt nedifrån och upp

Örebropartiet och Markus Allard har, till skillnad från AFS, faktiskt lyckats bygga ett parti från grunden.

Man började där politik börjar på riktigt: lokalt.

I stället för att försöka lösa kriget i Mellanöstern eller kommentera varje geopolitisk konflikt koncentrerade man sig på Örebro och de frågor som faktiskt berörde människorna som bodde där.

Man grävde ned sig i de etablerade partiernas slöseri. Konstprojekt, skrytbyggen och politiska prestigeprojekt där notan hamnade hos skattebetalarna medan nyttan för vanliga medborgare saknades.

Allard gjorde dessutom något som svensk politik lider akut brist på: han lärde sig kommunpolitiken på detaljnivå.

Det är svårt att avfärda någon som en simpel populist när han står med handlingarna framför sig och kan peka på exakt vad politikerna har beslutat, vad det kostar och vem som får betala.

Populismens gräns

Nu har Örebropartiet tagit steget vidare och kandiderar även till riksdagen. Partiet har fått en större donation och satsar på att försöka vinna ett riksdagsmandat genom reglerna för valkretsmandat. Sakpolitiskt finns det också flera frågor där jag ligger nära partiet, inte minst när det gäller återvandring.

Men det som är Örebropartiets största styrka lokalt riskerar samtidigt att bli ett problem nationellt.

Markus Allard har byggt mycket av sin politiska plattform på konflikt.

Och visst. Det råder ingen brist på svenska politiker som förtjänar att få sina beslut synade.

Men den bistra verkligheten är att den som vill få igenom omfattande politiska förändringar också måste kunna samarbeta med dem som, i mina ögon, har varit med och förstört vårt land.

Det räcker alltså inte att vara skicklig på att avslöja makten.

Förr eller senare måste man kunna förhandla med den också.

Örebropartiets nationella satsning är samtidigt koncentrerad till den valkrets där partiet försöker nå riksdagen genom 12-procentsregeln för fasta valkretsmandat.

Sverigedemokraterna?

Omläggningen av migrationspolitiken

Det går att kritisera SD för att migrationspolitiken fortfarande inte är så stram som den skulle behöva vara. Men det vore fel att påstå att ingenting har hänt.

Spårbytet är borta. Sedan den 1 april 2025 kan den som fått avslag på sin asylansökan inte längre använda arbete som en väg till uppehållstillstånd inifrån Sverige efter avslaget.

Vandelskravet har dessutom skärpts. Brister i levnadssätt och skötsamhet kan i fler fall få betydelse vid prövningen av om ett uppehållstillstånd ska beviljas eller återkallas.

Men SD vill gå längre.

Partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling har pekat ut ett faktiskt asylstopp som nästa stora steg. Med fria händer vill han använda EU-rättens undantagsbestämmelser för att Sverige ska sluta pröva asylansökningar. Den som ändå kommer hit ska enligt förslaget få stanna på ett asylboende tills personen lämnar landet.

Sedan kommer vad jag anser vara Tidöpartiernas kanske största migrationspolitiska misstag: medborgarskapen.

SD försökte få till ett moratorium för nya medborgarskap i väntan på de skärpta reglerna, men fick inte med sig de andra Tidöpartierna.

Under tiden fortsatte nya svenska medborgarskap att beviljas enligt regler som regeringsunderlaget självt ville skärpa.

Förra valet avgjordes med mycket små parlamentariska marginaler, så det är svårt att förstå varför man inte agerade tidigare.

Avfinansiering av skit

Även i bidragspolitiken har SD drivit på för omfattande nedskärningar.

Partiet har länge velat minska finansieringen till delar av studieförbundssystemet. Under mandatperioden har de statliga anslagen till studieförbunden skurits ned samtidigt som demokrativillkoren skärpts.

Det särskilda statsbidraget till organisationer bildade på etnisk grund har dessutom avskaffats.

Och sedan har vi Ibn Rushd.

SD hade i åratal krävt att statsbidragen till det muslimska studieförbundet skulle upphöra. 2024 beslutade Folkbildningsrådet, inom sitt nya bidragssystem, att Ibn Rushd inte skulle tilldelas någon andel av statsbidraget för perioden 2025–2027.

Systemet är tungrott

Finns ingen långsiktig vision

Det liberaldemokratiska system vi har byggt är inte bara tungrott. I mina ögon är det också orättvist och saknar en långsiktig vision.

Staten tar pengar från människor som arbetar och betalar skatt, för att sedan bygga en gigantisk apparat som delar tillbaka dem genom barnbidrag, subventionerade busskort, bostadsbidrag och ett ständigt växande lapptäcke av stöd och rabatter.

Däremellan står tusentals tjänstemän och administrerar cirkusen.

Men problemet är större än så.

Västerlandet har länge byggt sin politiska självbild kring en strävan efter jämlikhet, omfördelning och föreställningen att staten kan korrigera nästan varje skillnad mellan människor. Från den franska revolutionens jämlikhetsideal, via kommunismen och fram till den moderna välfärdsstaten har politiken alltmer kommit att handla om vem som ska få vad ur den gemensamma kassan.

Faktiska framsteg, sammanhållning och långsiktiga intressen har hamnat längre ned på listan.

Vi förvaltar det vi ärvt i stället för att bygga något större.

Det är lätt att rasa mot detta.

Betydligt svårare är det att förändra det.

Att utgå från verkligheten

Ett gammalt talesätt säger att det ibland är bättre att rida tigern än att försöka slåss mot den.

Detsamma gäller i politiken.

Den som gör varje kompromiss till en stridsfråga riskerar till slut att förlora möjligheten att påverka över huvud taget. Principfasthet är inte samma sak som strategi.

Sverige styrs inte genom arga inlägg på X eller genom att den renlärigaste högerprofilen får sista ordet. Det styrs genom en majoritet i riksdagen. Utan den spelar det ingen roll hur rätt man anser sig ha.

Det är mot den bakgrunden jag betraktar bråket om de så kallade tonårsutvisningarna.

Efter uppmärksammade fall enades Tidöpartierna till slut om en ventil för unga som kommit till Sverige som barn men som själva inte uppfyllt kraven för eget uppehållstillstånd när de blivit vuxna.

Man kan tycka vad man vill om eftergiften.

Men när valet närmar sig, varje mandat räknas och en regeringsmajoritet måste hållas samman finns en större fråga: hur mycket politiskt kapital ska förbrukas på en begränsad fråga om priset kan bli att betydligt större migrationspolitiska förändringar går förlorade?

Det är här delar av högern fastnar.

Man vill vinna varje slag. Även om priset blir att förlora kriget.

Det betyder inte att högern ska sluta tala om problemen. Tvärtom.

Folkbildningen måste fortsätta. Men folkbildning utan politisk makt förändrar inga lagar.

Politik innebär kompromisser. Ibland innebär det att svälja något man avskyr. Ibland innebär det att acceptera en mindre reträtt för att kunna driva igenom betydligt större förändringar.

I slutändan räcker det inte att ha rätt.

Man måste också ha makten att göra något åt det.

En möjlighet att nå ut

Utifrån de frågor jag själv brinner för finns det också många beröringspunkter mellan mitt journalistiska arbete och frågor som SD driver politiskt.

I migrationsfrågan är det uppenbart. Detsamma gäller islam och extremvänstern, två miljöer som jag återkommande granskar och där jag anser att problemen länge har underskattats av övriga partier. 

Men framför allt handlar det om extremvänstern.

Mitt journalistiska huvudfokus har länge varit att granska den miljön. Mitt långsiktiga mål är att minska inflytandet för vänsterns stormtrupper och marginalisera deras idéer. I det arbetet är jag relativt ensam i Sverige.

Det är också här beröringspunkterna med SD är av särskild tyngd. Vid flera tillfällen har partiets företrädare plockat upp mina avslöjanden om extremvänsterns finansiering och tagit frågorna vidare politiskt, både i riksdagen och på lokal nivå. Det gäller granskningar jag publicerat på egen hand, men också reportage jag gjort för Riks.

För mig handlar det inte om att SD stödjer mig.

Det handlar om att vi från olika håll återkommande hamnar i samma frågor.

Det är en del av den avvägning jag gör inför årets riksdagsval.

Min röst går därför till:

Sverigedemokraterna.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Vilket parti kommer jag att rösta på?

DESCRIPTION:
Med bara dagar kvar till valet får jag ständigt samma fråga: Vad ska jag rösta på?

CONTENT:
Förtidsröstning på Centralstationen i Stockholm. Foto: Shutterstock/Andrii Ivaniuk

Med bara dagar kvar till valet får jag ständigt samma fråga: Vad ska jag rösta på?

För mig står valet framför allt mellan tre alternativ på högerkanten: Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige och Örebropartiet. Jag delar flera av deras olika problembeskrivningar, men skiljer mig desto mer i synen på strategi, organisation och vad som faktiskt går att åstadkomma.

För politik handlar inte bara om vem som säger rätt saker.

Det handlar om vem som kan omsätta dem i verkligheten.

Här är min genomgång av partierna, deras styrkor och svagheter och hur jag resonerar inför mitt eget val.

Vad tycker jag om AFS?

Alternativ för Sverige granskade jag efter EU-valet. Jag gick igenom partiets historia, ekonomi, organisation och interna styrelsedokument. Mycket av den kritik jag riktade mot partiet då står jag fortfarande fast vid.

För full transparens bör läsaren känna till att jag själv kandiderade för AFS i det föregående riksdagsvalet för fyra år sedan.

Det gav mig erfarenheter från insidan. Men när jag senare granskade partiet valde jag medvetet att hålla mig till sådant jag själv hade upplevt och sådant som gick att belägga. Jag hade kunnat publicera interna chattar och skvaller, men det gjorde jag inte.

Förlegade valfrågor

AFS av i dag är på flera sätt ett annat politiskt projekt än det parti som lanserades 2018.

När partiet bildades profilerade det sig i stora och lättbegripliga frågor: massdeportationer, tjänstemannaansvar, platt skatt, upprustning av försvaret, en välfärd reserverad för medborgare och ett svenskt utträde ur EU.

Sedan dess har spelplanen förändrats. Flera frågor som för bara några år sedan befann sig långt utanför den etablerade debatten diskuteras numera öppet inom högern.

AFS flygblad som delades ut inför valet 2018.

Själv anser jag att Sverige behöver en betydligt större återvandring än vad den etablerade politiken hittills varit beredd att genomföra. Min bedömning är att omkring en miljon utlänningar på sikt skulle kunna lämna Sverige genom frivillig och tvingad återvandring samt förändrade ekonomiska incitament för personer som saknar långsiktig anknytning till landet.

För stort fokus på utrikespolitik

Det intressanta med dagens AFS är därför inte bara vad som står i partiprogrammet, utan vad partiet väljer att lägga sin politiska energi på.

Under senare år har Gustav Kasselstrand allt tydligare profilerat sig i internationella konflikter. Israel och Palestina. Iran. Ukraina. Ryssland. Geopolitiken har fått en betydligt mer framträdande roll.

Det har gett honom uppmärksamhet.

Det nya medielandskapet gynnar politiker som formulerar skarpa ståndpunkter i frågor där stora delar av etablissemanget uppfattas säga ungefär samma sak. Poddar, Youtube-kanaler och andra oberoende medier gör att en partiledare långt utanför riksdagen kan nå en publik som hade varit närmast otänkbar för tio år sedan.

Men uppmärksamhet är inte samma sak som röster. Det såg vi tydligt i valet 2018, då AFS hade fler följare i sociala medier än många av riksdagspartierna.

Jag bryr mig personligen betydligt mindre om de ändlösa konflikterna i Mellanöstern än om problemen här hemma. Sverige har tillräckligt att hantera, och jag har svårt att se utrikespolitiken som den fråga som ska bära ett litet parti hela vägen in i riksdagen.

Mer bekymmersam är vad jag uppfattar som en alltför Rysslandsvänlig hållning inom delar av partitoppen. Roger Richtoff har hyllat Putin, medan Mikael Jansson har beskrivit Ryssland som ”oskyldigt” när han diskuterat landets roll i Ukrainakriget.

SD:s soptipp

AFS har dock ett betydligt större problem.

Sverigedemokraterna.

SD har redan gjort den resa som AFS försöker göra. Partiet sitter i riksdagen, har kommunala mandat över hela landet och ett omfattande organisatoriskt maskineri.

AFS saknar detta. Det påverkar också vilka människor partiet lyckas rekrytera.

Alltför ofta har AFS fungerat som en politisk uppsamlingsplats för personer som av olika skäl inte längre har någon framtid inom Sverigedemokraterna. Där uppstår ett dilemma. Ett litet parti behöver profiler med erfarenhet och förmåga att skapa uppmärksamhet, men rekryterar man människor som redan har bränt sina broar inom ett större parti följer ofta det gamla grälet med på köpet.

Jag har sett det på nära håll.

Ett exempel är Gustav Pettersson, som placerades på plats 14 på en av partiets riksdagslistor, en potentiellt valbar placering om AFS hade tagit sig över fyraprocentsspärren. 

Pettersson hamnade senare i konflikt med Kasselstrand och läckte privata meddelanden mellan dem till Expressen.

Kasselstrand kände väl till Petterssons bakgrund. Pettersson hade ombetts lämna SD redan 2019 efter problem kopplade till hans drogmissbruk. Han hade också försökt iscensätta ett självmordsförsök för att skrämma bort en socialsekreterare, som han senare misshandlade. Väl i handbojor fördes Pettersson till psykakuten.

För mig är den centrala frågan därför inte Petterssons senare illojalitet.

Frågan är hur en person med den bakgrunden hamnar så högt på en riksdagslista med motiveringen att han ”hjälper till mycket”.

Här finns också en lärdom från Sverigedemokraternas långa väg till riksdagen.

SD byggde lokalt. Kommunförening efter kommunförening. Val efter val. Mandat efter mandat. Partiet lärde sig det tråkiga politiska hantverket: möten, motioner, budgetar, kommunfullmäktige, medlemsvärvning och organisation.

Det var inte glamoröst.

AFS har haft betydligt svårare att göra samma resa. Där ligger, enligt min mening, partiets verkliga problem.

Jag ser många unga människor på AFS torgmöten. Jag ser entusiasmen och människor som applåderar Kasselstrand när han säger sådant de upplever att andra politiker inte vågar säga.

Med det sagt finns det också många fina människor i AFS, och jag hade knappast gråtit mig till sömns om partiet faktiskt nådde framgång.

Men ett parti byggs inte av applåder.

Det byggs av dem som stannar kvar när torgmötet är över. Som delar flygblad när kamerorna har slocknat. Som bildar kommunföreningar, sitter igenom tråkiga möten, skriver motioner, knackar dörr, värvar medlemmar och lär sig kommunpolitik.

Bli prenumerant för endast 60 kr/mån och få tillgång till exklusivt innehåll.

Vill du bidra ytterligare, kan du bli månadsgivare eller swisha valfritt belopp till 123 697 89 69.

Subscribe now

Örebropartiet?

Byggt nedifrån och upp

Örebropartiet och Markus Allard har, till skillnad från AFS, faktiskt lyckats bygga ett parti från grunden.

Man började där politik börjar på riktigt: lokalt.

I stället för att försöka lösa kriget i Mellanöstern eller kommentera varje geopolitisk konflikt koncentrerade man sig på Örebro och de frågor som faktiskt berörde människorna som bodde där.

Man grävde ned sig i de etablerade partiernas slöseri. Konstprojekt, skrytbyggen och politiska prestigeprojekt där notan hamnade hos skattebetalarna medan nyttan för vanliga medborgare saknades.

Allard gjorde dessutom något som svensk politik lider akut brist på: han lärde sig kommunpolitiken på detaljnivå.

Det är svårt att avfärda någon som en simpel populist när han står med handlingarna framför sig och kan peka på exakt vad politikerna har beslutat, vad det kostar och vem som får betala.

Populismens gräns

Nu har Örebropartiet tagit steget vidare och kandiderar även till riksdagen. Partiet har fått en större donation och satsar på att försöka vinna ett riksdagsmandat genom reglerna för valkretsmandat. Sakpolitiskt finns det också flera frågor där jag ligger nära partiet, inte minst när det gäller återvandring.

Men det som är Örebropartiets största styrka lokalt riskerar samtidigt att bli ett problem nationellt.

Markus Allard har byggt mycket av sin politiska plattform på konflikt.

Och visst. Det råder ingen brist på svenska politiker som förtjänar att få sina beslut synade.

Men den bistra verkligheten är att den som vill få igenom omfattande politiska förändringar också måste kunna samarbeta med dem som, i mina ögon, har varit med och förstört vårt land.

Det räcker alltså inte att vara skicklig på att avslöja makten.

Förr eller senare måste man kunna förhandla med den också.

Örebropartiets nationella satsning är samtidigt koncentrerad till den valkrets där partiet försöker nå riksdagen genom 12-procentsregeln för fasta valkretsmandat.

Sverigedemokraterna?

Omläggningen av migrationspolitiken

Det går att kritisera SD för att migrationspolitiken fortfarande inte är så stram som den skulle behöva vara. Men det vore fel att påstå att ingenting har hänt.

Spårbytet är borta. Sedan den 1 april 2025 kan den som fått avslag på sin asylansökan inte längre använda arbete som en väg till uppehållstillstånd inifrån Sverige efter avslaget.

Vandelskravet har dessutom skärpts. Brister i levnadssätt och skötsamhet kan i fler fall få betydelse vid prövningen av om ett uppehållstillstånd ska beviljas eller återkallas.

Men SD vill gå längre.

Partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling har pekat ut ett faktiskt asylstopp som nästa stora steg. Med fria händer vill han använda EU-rättens undantagsbestämmelser för att Sverige ska sluta pröva asylansökningar. Den som ändå kommer hit ska enligt förslaget få stanna på ett asylboende tills personen lämnar landet.

Sedan kommer vad jag anser vara Tidöpartiernas kanske största migrationspolitiska misstag: medborgarskapen.

SD försökte få till ett moratorium för nya medborgarskap i väntan på de skärpta reglerna, men fick inte med sig de andra Tidöpartierna.

Under tiden fortsatte nya svenska medborgarskap att beviljas enligt regler som regeringsunderlaget självt ville skärpa.

Förra valet avgjordes med mycket små parlamentariska marginaler, så det är svårt att förstå varför man inte agerade tidigare.

Avfinansiering av skit

Även i bidragspolitiken har SD drivit på för omfattande nedskärningar.

Partiet har länge velat minska finansieringen till delar av studieförbundssystemet. Under mandatperioden har de statliga anslagen till studieförbunden skurits ned samtidigt som demokrativillkoren skärpts.

Det särskilda statsbidraget till organisationer bildade på etnisk grund har dessutom avskaffats.

Och sedan har vi Ibn Rushd.

SD hade i åratal krävt att statsbidragen till det muslimska studieförbundet skulle upphöra. 2024 beslutade Folkbildningsrådet, inom sitt nya bidragssystem, att Ibn Rushd inte skulle tilldelas någon andel av statsbidraget för perioden 2025–2027.

Systemet är tungrott

Finns ingen långsiktig vision

Det liberaldemokratiska system vi har byggt är inte bara tungrott. I mina ögon är det också orättvist och saknar en långsiktig vision.

Staten tar pengar från människor som arbetar och betalar skatt, för att sedan bygga en gigantisk apparat som delar tillbaka dem genom barnbidrag, subventionerade busskort, bostadsbidrag och ett ständigt växande lapptäcke av stöd och rabatter.

Däremellan står tusentals tjänstemän och administrerar cirkusen.

Men problemet är större än så.

Västerlandet har länge byggt sin politiska självbild kring en strävan efter jämlikhet, omfördelning och föreställningen att staten kan korrigera nästan varje skillnad mellan människor. Från den franska revolutionens jämlikhetsideal, via kommunismen och fram till den moderna välfärdsstaten har politiken alltmer kommit att handla om vem som ska få vad ur den gemensamma kassan.

Faktiska framsteg, sammanhållning och långsiktiga intressen har hamnat längre ned på listan.

Vi förvaltar det vi ärvt i stället för att bygga något större.

Det är lätt att rasa mot detta.

Betydligt svårare är det att förändra det.

Att utgå från verkligheten

Ett gammalt talesätt säger att det ibland är bättre att rida tigern än att försöka slåss mot den.

Detsamma gäller i politiken.

Den som gör varje kompromiss till en stridsfråga riskerar till slut att förlora möjligheten att påverka över huvud taget. Principfasthet är inte samma sak som strategi.

Sverige styrs inte genom arga inlägg på X eller genom att den renlärigaste högerprofilen får sista ordet. Det styrs genom en majoritet i riksdagen. Utan den spelar det ingen roll hur rätt man anser sig ha.

Det är mot den bakgrunden jag betraktar bråket om de så kallade tonårsutvisningarna.

Efter uppmärksammade fall enades Tidöpartierna till slut om en ventil för unga som kommit till Sverige som barn men som själva inte uppfyllt kraven för eget uppehållstillstånd när de blivit vuxna.

Man kan tycka vad man vill om eftergiften.

Men när valet närmar sig, varje mandat räknas och en regeringsmajoritet måste hållas samman finns en större fråga: hur mycket politiskt kapital ska förbrukas på en begränsad fråga om priset kan bli att betydligt större migrationspolitiska förändringar går förlorade?

Det är här delar av högern fastnar.

Man vill vinna varje slag. Även om priset blir att förlora kriget.

Det betyder inte att högern ska sluta tala om problemen. Tvärtom.

Folkbildningen måste fortsätta. Men folkbildning utan politisk makt förändrar inga lagar.

Politik innebär kompromisser. Ibland innebär det att svälja något man avskyr. Ibland innebär det att acceptera en mindre reträtt för att kunna driva igenom betydligt större förändringar.

I slutändan räcker det inte att ha rätt.

Man måste också ha makten att göra något åt det.

En möjlighet att nå ut

Utifrån de frågor jag själv brinner för finns det också många beröringspunkter mellan mitt journalistiska arbete och frågor som SD driver politiskt.

I migrationsfrågan är det uppenbart. Detsamma gäller islam och extremvänstern, två miljöer som jag återkommande granskar och där jag anser att problemen länge har underskattats av övriga partier. 

Men framför allt handlar det om extremvänstern.

Mitt journalistiska huvudfokus har länge varit att granska den miljön. Mitt långsiktiga mål är att minska inflytandet för vänsterns stormtrupper och marginalisera deras idéer. I det arbetet är jag relativt ensam i Sverige.

Det är också här beröringspunkterna med SD är av särskild tyngd. Vid flera tillfällen har partiets företrädare plockat upp mina avslöjanden om extremvänsterns finansiering och tagit frågorna vidare politiskt, både i riksdagen och på lokal nivå. Det gäller granskningar jag publicerat på egen hand, men också reportage jag gjort för Riks.

För mig handlar det inte om att SD stödjer mig.

Det handlar om att vi från olika håll återkommande hamnar i samma frågor.

Det är en del av den avvägning jag gör inför årets riksdagsval.

Min röst går därför till:

Sverigedemokraterna.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.