Tornevall Networks

Changes

Versions

1. 2022-02-26 07:09:28

   Discovered: 2022-02-26 08:17:04 Hash: 0cd6328f377470fe0af2131adf2b62fc23802de5
   Title:

   Dagens tankeställare 67
   Description:

   INSÄNDARE. Rune Holmström är född 1963 i Helsingfors. Förutom nÃ¥gra Ã¥r pÃ¥ universitet har han avverkat närmare 40 anställningar, bl.a. som däcksmatros och stamofficer, nattvakt, bartender och bananplockare. Rune har gett ut tre romaner och skrivit bÃ¥de det ena och det andra i press och pÃ¥ nätet pÃ¥ finska. Nu vill Rune delge oss en […]
   Content

   INSÄNDARE. Rune Holmström är född 1963 i Helsingfors. Förutom några år på universitet har han avverkat närmare 40 anställningar, bl.a. som däcksmatros och stamofficer, nattvakt, bartender och bananplockare. Rune har gett ut tre romaner och skrivit både det ena och det andra i press och på nätet på finska. Nu vill Rune delge oss en tankeställare då och då.
   
   En av Runes inspirationskällor är Jan FridegÃ¥rd: ”Jag har en del saker som jag mÃ¥ste skriva av mig. Det tror ni inte att jag kan, era jävlar, men vänta bara ska ni fÃ¥ se.”
   
   Rune Holmström
   
   Dagens tankeställare 67
   
   Denna artikel skrev Rune 2002 för den finlandssvenska kulturtidskriften Ny Tid. Kanske den kan få några ytterligare läsare här på Petterssons.
   
   Jan Fridegård i sin bostad, Uppsala 1948. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.
   
   En sanningssägares väg
   
   Den finlandssvenske författaren Rune Holmström har gjort en vallfart till proletärförfattaren Jan Fridegårds Uppland.
   
   Sämsta karln i socknen, en odugling och parasit, en fräck lymmel som borde ha stryk i stället för arbetslöshetsunderstöd. Det och mycket annat till fick statarsonen Jan Fridegård heta under sina svåra år. Idag står samma man staty i Enköpingsparken namngiven efter honom, efter ett märkligt levnadsöde som kom att berika världen med ett fyrtiotal böcker. Men statyn hedrar inte bara minnet av Fridegård och hans författarskap, den är samtidigt ett monument över individens eviga kamp mot systemet, över hur det som är rätt och riktigt trots allt segrar till slut. Och inte minst över resningen av en hel samhällsklass.
   
   Revoltkänsla
   
   Johan ”Fride” Johansson (1897-1968) växte upp i ett gärdsgÃ¥rdssverige där det var skillnad pÃ¥ folk och folk. En arbetare skulle inte ta sig ton, inte tänka sig nÃ¥got utöver att vara och förbli arbetare. Samtidigt pyrde missnöjet i kojor och stugor riket runt. Samhället befann sig i en brytningstid som snart skulle fÃ¥ dramatiska följder: strejker, massarbetslöshet, tiotusentals luffare kring Sveriges landsvägar… Och gossebarnet Fride fick rättvisepatoset med sig hemifrÃ¥n allt frÃ¥n det han kröp omkring pÃ¥ statarlängornas golvtiljor. Faderns inflytande kan inte överskattas, och denna imponerande gestalt Ã¥terkommer ocksÃ¥ gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng i FridegÃ¥rds produktion, alltid lika varmt och respektfullt skildrad. I essän DÃ¥ var det 1910 handlar det t.ex. om faderns lediga dag och incidenten med den osköljda kon. PÃ¥ kvällen har han fÃ¥tt sig nÃ¥gra glas och bestämmer sig för att gÃ¥ upp till mangÃ¥rdsbyggnaden för en liten pratstund med patron:
   
   ”Ta hit betygena sÃ¥ flyttar jag i höst. SÃ¥ kan ni ta lagÃ¥rdsförman i helvite om ni vill./ …/ Jag begär bara rättvisa. Ska jag ha ledigt en dag sÃ¥ ska jag. Och jag krusar inte om det sÃ¥ vore en kalvhage full av patroner. / …/ Ja, jag har hört att han (=förre patron) tog ned hundpiskan frÃ¥n väggen Ã¥t sina statare mer än en gÃ¥ng. Men de tiderna kommer aldri mer och det är inte eran förtjänst.”
   
   Jag uppfattade inte godsägarens svar men strax efter skildes de åt. Jag sprang före far in så att han inte såg mig. Jag var sprickfärdig av högfärd över honom och en annan känsla som jag inte var klar över. Men sedan vet jag att det var samkänsla med den grupp och klass jag tillhörde och tillhör. Och den revoltkänsla som alltid ligger på lur när jag ser stora och små svinaktigheter i det moderna samhället, har jag ärvt från min far. Han nämnde ofta ordet rättvisa men det kom djupt inifrån hans bröst.
   
   Pittoreskt rödmylletorp
   
   Så gick det till när det begav sig på Katrinedals gård i Övergrans socken. Lämpligt till 105-årsdagen för Fridegårds födelse besöker jag proletärdiktarens hemtrakter, upplandsslätten som människor brukat och bebott sedan urminnes tider. Här står runstenarna tätt, här har folk umgängesseder och ett tusenårigt kulturarv att luta sig mot.
   
   Vid Övergrans kyrka, BÃ¥lsta, sammanstrÃ¥lar jag med Valter och Greta Säfström, FridegÃ¥rds f.d. grannar och arbetskamrater. Valter visar sig vara en kärngubbe av Ã¥rgÃ¥ng 1917, full av minnen och berättelser om bygdens stora man. Vi gör sällskap till FridegÃ¥rdsmuseet i midsommargrönskan pÃ¥ andra sidan landsvägen: ett pittoreskt rödmylletorp som talar sitt stilla sprÃ¥k om tidens flykt.
   
   Fridegårdsamlingen inne i museet talar däremot ett bistrare språk. Det är berättelsen om en särling som växer fram, en drömmare som redan i tidig barndom föredrog enskildhet framför samhällets konformitet. Fride ville något mer av livet och hade därtill egenheten att tro sig vara något. Han var inte skapt för drängarbete, den enda sysslan han lämpade sig för var herdens, något som föraktades djupt av hans jämnåriga. Men stora starka karln kunde inte valla kor hela livet, inte heller kunde föräldrarna kosta på honom någon utbildning. Enda utvägen verkade vara försvaret som lockade med en möjlighet till socialt avancemang. Arton år gammal tog Fride sålunda värvning vid dragonregementet i Stockholm.
   
   Dessvärre blev tiden inom försvaret en stor besvikelse. I stället för den ära och manlighet ynglingen fantiserat om, stötte han på den hatade hackordningen i sin värsta form. Pennalism och orättvisor, dumdryga officerare befäste en pacifistisk övertygelse som senare tog sig uttryck i många romaner. Efter att ha vantrivts i tre uniformsklädda år ställdes Fride inför krigsrätt för inbrott i ett militärförråd och dömdes till åtta månaders fängelse – för stölden av några fat linolja.
   
   Vem ni stungit haver
   
   Under tjugotalet prövade Fride en mängd olika arbeten, som i regel blev kortvariga eftersom han sällan kom överens med sina förmän. Tidvis gick han bÃ¥de arbetslös och bostadslös i Stockholm, där samhället utfodrade honom med kupongmÃ¥ltider. Men kyla och hopplöshet drev honom alltid tillbaka hem. Föräldrarnas dörr stod visserligen alltid öppen, men bondesamhällets välkomnande av LÃ¥ngholmsfÃ¥ngen var inte precis översvallande. Parian med brottslingstämpeln i pannan fick med all tydlighet förklarat för sig vad uttrycket spott och spe innebär. Valter Säfström ger en föreställning om vilka proportioner vanäran tog: – Kärringarna reglade dörrarna och kikade förskräckta bakom fladdrande gardiner. Och vi ungar sprang för brinnande livet varje gÃ¥ng ”Den Onde” kom traskande.
   
   Och läget blev knappast bättre av att Fride några år senare förpassades till arbetsläger för ett uppfostringsbidrag han ålagts men inte kunde betala, enligt myndigheter p.g.a. lättja och liknöjdhet…
   
   Största delen av tjugotalet gick Fride arbetslös och levde pÃ¥ föräldrarnas bekostnad. Storvuxen och grovlemmad som han var, ansÃ¥gs han dubbelt sÃ¥ arbetslös i en tid dÃ¥ livets nödtorft tjänades med häst och rÃ¥g i ryggen. Det var under denna period som han började skriva, först ansprÃ¥kslös tillfällesvers, smÃ¥ningom dikter och kÃ¥serier i lokaltidningen, ett refuserat romanmanus gick t.o.m. som följetong i tidskriften Brand. NÃ¥got honorar sÃ¥g han tillsvidare inte skymten av, skrivandet gav Fride främst en möjlighet att tala ut och hävda sitt människovärde. Under Ã¥rens lopp skickade han ocksÃ¥ otaliga manuskript till alla möjliga och omöjliga förlag, vilka dock utan undantag refuserade honom. Det var en stenbelagd väg autodidakten vandrade för att finna sin stil och renodla den. NÃ¥got av vad som komma skulle stod emellertid att läsa i lokaltidningen redan 1926 under rubriken ”Om arbetslösa pojkar”:
   
   Men fruarnas huvuden runka dÃ¥ de förfasa sig över drumlar som ingenting vilja göra. SesÃ¥, där kommer gÃ¥rdens ägare. Bäst att lyfta pÃ¥ mössan ordentligt. Men hälsningen besvaras inte. Ett stickande vasst ögonkast frÃ¥gar: ”Vad gör du här pÃ¥ backarna? Du är en lymmel. Försvinn!” / …/ Instinktmässigt känner man oviljan och hatet, och man drar, likt en sköldpadda, huvudet under skalet. Man söker ensamheten och väljer skogen i ställer för gÃ¥rden. / …/ Men domen uteblir icke. ”Jo, det är allt en fin gosse”, säger man, ”han gör inte ett handtag utan driver i skogarna hela Guds lÃ¥nga dag. Smörj skulle han ha.” / …/ MÃ¥nga av oss vet nog hur det känns, dÃ¥ man är trött och förtvivlad fÃ¥r kliva upp i plogbalkarna för framrusande lyxbilar – man ser en skymt av leende kvinnoansikten och skinande grosshandlaresnyten i förbifarten. Men själv har man mil efter mil kvar att gÃ¥, inga pengar, intet arbete, inga utsikter. / …/ Men här gäller som regel att om man är arbetslös, sÃ¥ är man en lymmel som bör hÃ¥llas efter. Här slÃ¥r man igen dörrarna för den arbetsklädde, bredaxlade och grovlemmade arbetarsonen. Men hÃ¥ll pÃ¥, vi tÃ¥la vid mera. Rakare bli vÃ¥ra nackar, hÃ¥rdare vÃ¥ra nävar. HÃ¥ll pÃ¥, vi tÃ¥la vid mycket mera ännu!
   
   Herrskapet på Katrinedal lär inte precis ha fallit i fröjd inför det tonläget.
   
   Ett förljuget samhälle
   
   Vid ingÃ¥ngen till trettiotalet var det en ny man som anträdde arenorna i Stockholm utrustad med ett nytt och rent namn. Jan FridegÃ¥rd. Namnbytet tjänade tydligen tvÃ¥ syften, dels en symbolisk ny början, dels var hans tidigare namn vid det här laget utslitet bland förlagens lektörer. Men inte heller det nya namnet gav nÃ¥got lyft att tala om. Nu betade han av förlag efter förlag med en diktsamling som ingen visade intresse för. I nÃ¥got skede kom han emellertid i kontakt med en framsynt redaktör pÃ¥ Tidens förlag (tidigare Socialdemokratiska Arbetarpartiets förlag) som slutligen Ã¥tog sig utgivningen av den omogna samlingen eftersom han sÃ¥g att det var nÃ¥got speciellt med karln, ”han mÃ¥ste fÃ¥ komma ut, han hade mer att säga, väsentligare och viktigare ting”. I efterhand, med facit i hand, kan man säga att det var ett synnerligen klokt omdöme.
   
   Diktsamlingen Den Svarta Lutan (1931) förbigicks med välförtjänt tystnad, men uppmuntrad av utgivningen fortsatte FridegÃ¥rd skrivandet och 1933 utkom romanen En natt i Juli pÃ¥ Bonniers. Även om berättelsen om kärlek och brott under en statarstrejk inte blev nÃ¥gon framgÃ¥ng, fick den ett gott mottagande i pressen och FridegÃ¥rds framtid sÃ¥g en smula ljusare ut.
   
   Men ödet hade nya överraskningar i beredskap. Som om han inte haft nog av motgÃ¥ngar, insjuknade FridegÃ¥rd i bÃ¥de blodpropp och lungsot och lades in pÃ¥ Sabbatsberg för Ã¥tta mÃ¥nader. Men ocksÃ¥ det slaget skulle visa sig ha en mening. Under tiden mellan sjukhuslakanen behövde han i varje fall inte bekymra sig för mat och husrum, och här pÃ¥började han arbetet med manuset som senare skulle bli Lars HÃ¥rd.
   
   Väl tillfrisknad var det dags för en ny förlagsrunda, denna gÃ¥ng med första delen av Lars HÃ¥rd under armen. Men även om FridegÃ¥rd var en redan utgiven författare som fÃ¥tt lite namn, fick han Ã¥terigen kalla handen i tamburen. Överallt erkände man manusets stora förtjänster, men ingen vÃ¥gade ta sig an utgivningen – tiden var inte mogen för den sortens litteratur. När alla dörrar slagits igen, när hoppet närapÃ¥ slocknat fick FridegÃ¥rd slutligen tips om en ny förmÃ¥ga: ”Den förläggaren är inte rädd för fan själv bara boken är bra. Till honom ska du gÃ¥.”
   
   Denna oförvägna förläggare var ingen mindre än Holger Schildt, som under en tioÃ¥rsperiod försökte etablera sig i den rikssvenska förlagsvärlden, ekonomiskt understödd av tryckeripatronen Eugène Nygrén â€“ samma patron vars förmögenhet idag främjar finlandssvensk kultur genom Nygrénska stiftelsen i Helsingfors.
   
   Även om Lars HÃ¥rd innehÃ¥ller en rejäl portion attityd ocksÃ¥ mätt med vÃ¥ra dagars mÃ¥tt, frÃ¥gar man sig vad det var som fick förlagen att dra Ã¥t sig öronen pÃ¥ det viset. Förklaringen ligger i de rÃ¥kalla vindarna som blÃ¥ste i 30-talets kulturliv. Realism och ovälkommen verklighet hade smugit sig in i böckernas värld och upprört pryda sinnen. Moralväktarna hade planer pÃ¥ att inrätta en litterär opinionsnämnd, en sorts censurbyrÃ¥, och man hade t.o.m. väckt tryckfrihetsmÃ¥l angÃ¥ende sedlighetssÃ¥rande litteratur. I grunden handlade fejden om ett förljuget samhälle med totalitära tendenser som med alla medel ville försvara livslögnen ljuva, en lögn som förenklat sagt bestod i att människovärdet ligger i börd, titlar och förmögenhet. Jag är förmer än du, vi är förmer än ni. Och mitt i denna röra dök herr FridegÃ¥rd upp – de djupa ledens man med en minst sagt tvivelaktig bakgrund – och hävde ur sig sin kompromisslösa ärlighet mot allt mellan himmel och jord. Och värst av allt: en hutlös ärlighet mot sig själv.
   
   Det fanns alltså starka krafter i samhället som ville att denna oborstade buse skulle ha en sak väldigt klar för sig: man stövlade inte in i de litterära finsalongerna sådär bara.
   
   Och ramaskriet lät inte vänta pÃ¥ sig. PÃ¥ Svenska Dagbladet tyckte man att ”Den adekvata titeln hade varit Porträtt av en lymmel. En kompletterande underrubrik hade ocksÃ¥ varit pÃ¥ sin plats: t.ex. En studie i svensk rÃ¥het. / …/ otvivelaktigt har författaren träffat svensk dräng- och dragonmentalitet pÃ¥ kornet i all dess kompakta busighet.”
   
   Kulturbevakningen pÃ¥ Dagens Nyheter ansÃ¥g inte klassikern i vardande värd mer än ett avfärdande pÃ¥ slutet av en samrecension: ”…fula ord förekommer ännu mera i Jan FridegÃ¥rds i sig själv mindre begÃ¥vade bok.”
   
   Nya Dagligt Allehanda, en stockkonservativ tidning med kristna förtecken, skrev under rubriken ”En onödig roman”: ”…nÃ¥got av det vidrigaste som under de senare Ã¥ren sett dagen i vÃ¥rt land, och det vill inte säga sÃ¥ litet. / …./ Han formligen frossar i det lägsta sprÃ¥kets vokabulär/ …/ Det är onödigt att kosta flera ord pÃ¥ en sÃ¥ komplett värdelös bok.”
   
   Men angreppen kom inte bara frÃ¥n den konservativa pressen. Vännen och kollegan Ragnar Jändel avfyrade följande salva i Social-Demokraten: ”Det är en dÃ¥lig bok. Det finns inget försvar för att den skrivits och utgivits. Dess innehÃ¥ll är ungefär att det finns dÃ¥liga kvinnor och att livet kan ha sina besvärligheter för en fattig yngling med starka brunstkänslor. Det är allt.”
   
   Lyckligtvis fanns det ocksÃ¥ lyhörda kritiker med hjärtat pÃ¥ plats. Rätt snart fick FridegÃ¥rd klart positiva recensioner, inte minst frÃ¥n finlandssvenskt hÃ¥ll. Elmer Diktonius, som senare även stod för den finska översättningen Karu Nuoruus, skrev berömmande i Arbetarbladet, medan Hagar Olsson tyckte att ”han är artist ut i fingerspetsarna, en modernt, säkerligen surrealistiskt skolad artist.” Hagar Olsson insÃ¥g tydligen inte att romanen var verklighetsbaserad, men visst träffade hon rätt. FridegÃ¥rd hade minsann fÃ¥tt en surrealistisk skolning under alla Ã¥r i samhällets mangel.
   
   Uppgång och fall
   
   När Lars Hård-trilogin utkommit i sin helhet hade vinden vänt. Nu duggade superlativen tätt, de flesta hade fått upp ögonen för verkets värde och resten recenserade med vätta pekfinger höjda i vädret. Vid det här laget var Fridegård 39 år gammal. Fram till sin död skulle han skriva i medeltal en bok per år, även om ingen kom att nå upp i nivå med Lars Hård. På fyrtiotalet stod han på toppen av sin karriär, en prisbelönt och uppskattad gestalt, en av Sveriges mest betydande författare vars böcker sålde i över en miljon exemplar.
   
   Men pÃ¥ femtiotalet började FridegÃ¥rds stjärna dala. Han var visserligen länge en folkkär författare, men anseendet inom etablissemanget sjönk snabbt. Litteraturvetaren Erik Peurell analyserar i sin doktorsavhandling En författares väg. Jan FridegÃ¥rd i det litterära fältet (Uppsala, 1998) FridegÃ¥rds bana med hjälp av Bourdieus fältteori. Enligt Peurell berodde FridegÃ¥rds marginalisering pÃ¥ hans brist pÃ¥ kulturellt kapital – han kunde inte göra sig synlig, inte knyta de rätta kontakterna. I stället valde han att bosätta sig pÃ¥ landsbygden, lÃ¥ngt ifrÃ¥n sällskapslekarna under kristallkronorna. Han deltog sällan i debatten och när han nÃ¥gon gÃ¥ng uttalade sig om litteratur, var det i ironiska ordalag om ”höstens mästerverk”. Ã…terigen framstÃ¥r sanningssägaren, Ã¥terigen var han för uppriktig och rättfram – enligt Peurell hade han ett svagt illusio. Betecknande nog heter ett engelsksprÃ¥kigt sammandrag av avhandlingen The Importance of Playing the Game. En enklare själ kunde fÃ¥ för sig att författarkallet handlar om att uttrycka nÃ¥got väsentligt, inte om att göra sig märkvärdig i societeten.
   
   När Jan FridegÃ¥rd därtill kungjorde sin spiritualistiska tro var hans anseende inom etablissemanget förlorat för gott. Det här med seanser och andekontakter lÃ¥ter onekligen lite magstarkt, men det centrala i hans budskap var en enkel andlighet, individens självinsikt som i längden skulle leda till universell solidaritet och högre rättvisa. Och sÃ¥dana tankar är vanligen för dyrbara för att tillmätas nÃ¥got värde. Att FridegÃ¥rd skÃ¥dade ljuset var för övrigt ingen tvärvändning, naturbarnets självklara tillit till en högre makt gÃ¥r som en röd trÃ¥d genom hans författarskap, samtidigt som han aldrig försummade ett tillfälle att ge hycklande paragrafreligion en släng. OcksÃ¥ pÃ¥ det omrÃ¥det mÃ¥ste faderns inflytande noteras. T.ex. i novellen HerrgÃ¥rdsjul har fadersgestalten Ã¥ter en gÃ¥ng fÃ¥tt sig nÃ¥gra glas och blivit glad och pratsam, medan modern förmanar till allvarsamhet, till tankar om Frälsaren.
   
   ”Frälsarn? Kom han in här nu sÃ¥ skulle jag bjuda´n pÃ¥ en sup och en ansjovissmörgÃ¥s. Du kan ge dig fan pÃ¥ att han inte skulle hÃ¥lla sig för go´. SÃ¥n karl var han och sÃ¥n är jag.” / …/ Det var sÃ¥ friskt och skönt med faderns ord efter allt religionsjolm de utsattes för i skola, kyrka och missionshus.
   
   Vad värre var att FridegÃ¥rd, enligt Peurell, inte kunde förnya sig estetiskt enligt tidens krav. Det har säkert sin riktighet, fast man har svÃ¥rt att tänka sig FridegÃ¥rds jordnära realism övergÃ¥ i elitistisk modernism. En sak är i varje fall klar: frÃ¥n medlet av femtiotalet skrev han rent undermÃ¥liga böcker som man önskar aldrig hade blivit utgivna. Förklaringen stÃ¥r att läsa i FridegÃ¥rds bevarade brevväxling: mot slutet av sitt liv skrev han mest för utkomstens skull. Hans främsta drivkrafter hade torkat ur, han hade skrivit av sig sin sociala indignation och fÃ¥tt sin upprättelse. Han hade tilldelats mÃ¥nga priser och utmärkelser, men viktigast för FridegÃ¥rd själv mÃ¥ste ändÃ¥ ha varit att Katrinedals nya ägare, greve Bonde räckte fram handen och erbjöd honom godsets upprustade torp till sommarnöje. En försoningsgest god som nÃ¥gon. Trashankstriumfatorn, det nattsvarta fÃ¥ret hade Ã¥tervänt till hembygden som en fullvärdig samhällsmedlem efter en lÃ¥ng och mödosam vandring.
   
   Som kollegan Johannes Gillby minns i En bok om Jan FridegÃ¥rd (1957):
   
   Året 1934 måste ha varit ett svårt år för Fridegård, ett riktigt olycksår: sjukdom, svårighet att arbeta, arbetet kasserat, troligen även ekonomiska besvärligheter och bekymmer, om vilka han dock aldrig nämnde något. Troligen var han djupt medveten om sina förborgade krafter och sina möjligheter, det antydde han också flera gånger. ”Jag har en del saker som jag måste skriva av mig”, sade han, ”det tror ni inte att jag kan, era jävlar, men vänta bara ska ni få se.”
   
   Och vi fick se.
   
   Rune Holmström
   
   ***
   Stöd bloggen
   
   Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
   
   Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
   
   Från andra banker konto 8257-933415168
   
   Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att nÃ¥gon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.
   
   Du kan även SWISHA till 0760 858 480 
   
   IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168
2. 2022-02-26 07:09:28

   Discovered: 2022-02-26 08:12:06 Hash: 821f838d66c27f56d86da37ee66f0f16de0e44c1
   Title:

   Dagens tankeställare 67
   Description:

   INSÄNDARE. Rune Holmström är född 1963 i Helsingfors. Förutom nÃ¥gra Ã¥r pÃ¥ universitet har han avverkat närmare 40 anställningar, bl.a. som däcksmatros och stamofficer, nattvakt, bartender och bananplockare. Rune har gett ut tre romaner och skrivit bÃ¥de det ena och det andra i press och pÃ¥ nätet pÃ¥ finska. Nu vill Rune delge oss en […]
   Content

   INSÄNDARE. Rune Holmström är född 1963 i Helsingfors. Förutom några år på universitet har han avverkat närmare 40 anställningar, bl.a. som däcksmatros och stamofficer, nattvakt, bartender och bananplockare. Rune har gett ut tre romaner och skrivit både det ena och det andra i press och på nätet på finska. Nu vill Rune delge oss en tankeställare då och då.
   
   En av Runes inspirationskällor är Jan FridegÃ¥rd: ”Jag har en del saker som jag mÃ¥ste skriva av mig. Det tror ni inte att jag kan, era jävlar, men vänta bara ska ni fÃ¥ se.”
   
   Rune Holmström
   
   Dagens tankeställare 67
   
   Denna artikel skrev Rune 2002 för den finlandssvenska kulturtidskriften Ny Tid. Kanske den kan få några ytterligare läsare här på Petterssons.
   
   Jan Fridegård i sin bostad, Uppsala 1948. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.
   
   En sanningssägares väg
   
   Den finlandssvenske författaren Rune Holmström har gjort en vallfart till proletärförfattaren Jan Fridegårds Uppland.
   
   Sämsta karln i socknen, en odugling och parasit, en fräck lymmel som borde ha stryk i stället för arbetslöshetsunderstöd. Det och mycket annat till fick statarsonen Jan Fridegård heta under sina svåra år. Idag står samma man staty i Enköpingsparken namngiven efter honom, efter ett märkligt levnadsöde som kom att berika världen med ett fyrtiotal böcker. Men statyn hedrar inte bara minnet av Fridegård och hans författarskap, den är samtidigt ett monument över individens eviga kamp mot systemet, över hur det som är rätt och riktigt trots allt segrar till slut. Och inte minst över resningen av en hel samhällsklass.
   
   Revoltkänsla
   
   Johan ”Fride” Johansson (1897-1968) växte upp i ett gärdsgÃ¥rdssverige där det var skillnad pÃ¥ folk och folk. En arbetare skulle inte ta sig ton, inte tänka sig nÃ¥got utöver att vara och förbli arbetare. Samtidigt pyrde missnöjet i kojor och stugor riket runt. Samhället befann sig i en brytningstid som snart skulle fÃ¥ dramatiska följder: strejker, massarbetslöshet, tiotusentals luffare kring Sveriges landsvägar… Och gossebarnet Fride fick rättvisepatoset med sig hemifrÃ¥n allt frÃ¥n det han kröp omkring pÃ¥ statarlängornas golvtiljor. Faderns inflytande kan inte överskattas, och denna imponerande gestalt Ã¥terkommer ocksÃ¥ gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng i FridegÃ¥rds produktion, alltid lika varmt och respektfullt skildrad. I essän DÃ¥ var det 1910 handlar det t.ex. om faderns lediga dag och incidenten med den osköljda kon. PÃ¥ kvällen har han fÃ¥tt sig nÃ¥gra glas och bestämmer sig för att gÃ¥ upp till mangÃ¥rdsbyggnaden för en liten pratstund med patron:
   
   ”Ta hit betygena sÃ¥ flyttar jag i höst. SÃ¥ kan ni ta lagÃ¥rdsförman i helvite om ni vill./ …/ Jag begär bara rättvisa. Ska jag ha ledigt en dag sÃ¥ ska jag. Och jag krusar inte om det sÃ¥ vore en kalvhage full av patroner. / …/ Ja, jag har hört att han (=förre patron) tog ned hundpiskan frÃ¥n väggen Ã¥t sina statare mer än en gÃ¥ng. Men de tiderna kommer aldri mer och det är inte eran förtjänst.”
   
   Jag uppfattade inte godsägarens svar men strax efter skildes de åt. Jag sprang före far in så att han inte såg mig. Jag var sprickfärdig av högfärd över honom och en annan känsla som jag inte var klar över. Men sedan vet jag att det var samkänsla med den grupp och klass jag tillhörde och tillhör. Och den revoltkänsla som alltid ligger på lur när jag ser stora och små svinaktigheter i det moderna samhället, har jag ärvt från min far. Han nämnde ofta ordet rättvisa men det kom djupt inifrån hans bröst.
   
   Pittoreskt rödmylletorp
   
   Så gick det till när det begav sig på Katrinedals gård i Övergrans socken. Lämpligt till 105-årsdagen för Fridegårds födelse besöker jag proletärdiktarens hemtrakter, upplandsslätten som människor brukat och bebott sedan urminnes tider. Här står runstenarna tätt, här har folk umgängesseder och ett tusenårigt kulturarv att luta sig mot.
   
   Vid Övergrans kyrka, BÃ¥lsta, sammanstrÃ¥lar jag med Valter och Greta Säfström, FridegÃ¥rds f.d. grannar och arbetskamrater. Valter visar sig vara en kärngubbe av Ã¥rgÃ¥ng 1917, full av minnen och berättelser om bygdens stora man. Vi gör sällskap till FridegÃ¥rdsmuseet i midsommargrönskan pÃ¥ andra sidan landsvägen: ett pittoreskt rödmylletorp som talar sitt stilla sprÃ¥k om tidens flykt.
   
   Fridegårdsamlingen inne i museet talar däremot ett bistrare språk. Det är berättelsen om en särling som växer fram, en drömmare som redan i tidig barndom föredrog enskildhet framför samhällets konformitet. Fride ville något mer av livet och hade därtill egenheten att tro sig vara något. Han var inte skapt för drängarbete, den enda sysslan han lämpade sig för var herdens, något som föraktades djupt av hans jämnåriga. Men stora starka karln kunde inte valla kor hela livet, inte heller kunde föräldrarna kosta på honom någon utbildning. Enda utvägen verkade vara försvaret som lockade med en möjlighet till socialt avancemang. Arton år gammal tog Fride sålunda värvning vid dragonregementet i Stockholm.
   
   Dessvärre blev tiden inom försvaret en stor besvikelse. I stället för den ära och manlighet ynglingen fantiserat om, stötte han på den hatade hackordningen i sin värsta form. Pennalism och orättvisor, dumdryga officerare befäste en pacifistisk övertygelse som senare tog sig uttryck i många romaner. Efter att ha vantrivts i tre uniformsklädda år ställdes Fride inför krigsrätt för inbrott i ett militärförråd och dömdes till åtta månaders fängelse – för stölden av några fat linolja.
   
   Vem ni stungit haver
   
   Under tjugotalet prövade Fride en mängd olika arbeten, som i regel blev kortvariga eftersom han sällan kom överens med sina förmän. Tidvis gick han bÃ¥de arbetslös och bostadslös i Stockholm, där samhället utfodrade honom med kupongmÃ¥ltider. Men kyla och hopplöshet drev honom alltid tillbaka hem. Föräldrarnas dörr stod visserligen alltid öppen, men bondesamhällets välkomnande av LÃ¥ngholmsfÃ¥ngen var inte precis översvallande. Parian med brottslingstämpeln i pannan fick med all tydlighet förklarat för sig vad uttrycket spott och spe innebär. Valter Säfström ger en föreställning om vilka proportioner vanäran tog: – Kärringarna reglade dörrarna och kikade förskräckta bakom fladdrande gardiner. Och vi ungar sprang för brinnande livet varje gÃ¥ng ”Den Onde” kom traskande.
   
   Och läget blev knappast bättre av att Fride några år senare förpassades till arbetsläger för ett uppfostringsbidrag han ålagts men inte kunde betala, enligt myndigheter p.g.a. lättja och liknöjdhet…
   
   Största delen av tjugotalet gick Fride arbetslös och levde pÃ¥ föräldrarnas bekostnad. Storvuxen och grovlemmad som han var, ansÃ¥gs han dubbelt sÃ¥ arbetslös i en tid dÃ¥ livets nödtorft tjänades med häst och rÃ¥g i ryggen. Det var under denna period som han började skriva, först ansprÃ¥kslös tillfällesvers, smÃ¥ningom dikter och kÃ¥serier i lokaltidningen, ett refuserat romanmanus gick t.o.m. som följetong i tidskriften Brand. NÃ¥got honorar sÃ¥g han tillsvidare inte skymten av, skrivandet gav Fride främst en möjlighet att tala ut och hävda sitt människovärde. Under Ã¥rens lopp skickade han ocksÃ¥ otaliga manuskript till alla möjliga och omöjliga förlag, vilka dock utan undantag refuserade honom. Det var en stenbelagd väg autodidakten vandrade för att finna sin stil och renodla den. NÃ¥got av vad som komma skulle stod emellertid att läsa i lokaltidningen redan 1926 under rubriken ”Om arbetslösa pojkar”:
   
   Men fruarnas huvuden runka dÃ¥ de förfasa sig över drumlar som ingenting vilja göra. SesÃ¥, där kommer gÃ¥rdens ägare. Bäst att lyfta pÃ¥ mössan ordentligt. Men hälsningen besvaras inte. Ett stickande vasst ögonkast frÃ¥gar: ”Vad gör du här pÃ¥ backarna? Du är en lymmel. Försvinn!” / …/ Instinktmässigt känner man oviljan och hatet, och man drar, likt en sköldpadda, huvudet under skalet. Man söker ensamheten och väljer skogen i ställer för gÃ¥rden. / …/ Men domen uteblir icke. ”Jo, det är allt en fin gosse”, säger man, ”han gör inte ett handtag utan driver i skogarna hela Guds lÃ¥nga dag. Smörj skulle han ha.” / …/ MÃ¥nga av oss vet nog hur det känns, dÃ¥ man är trött och förtvivlad fÃ¥r kliva upp i plogbalkarna för framrusande lyxbilar – man ser en skymt av leende kvinnoansikten och skinande grosshandlaresnyten i förbifarten. Men själv har man mil efter mil kvar att gÃ¥, inga pengar, intet arbete, inga utsikter. / …/ Men här gäller som regel att om man är arbetslös, sÃ¥ är man en lymmel som bör hÃ¥llas efter. Här slÃ¥r man igen dörrarna för den arbetsklädde, bredaxlade och grovlemmade arbetarsonen. Men hÃ¥ll pÃ¥, vi tÃ¥la vid mera. Rakare bli vÃ¥ra nackar, hÃ¥rdare vÃ¥ra nävar. HÃ¥ll pÃ¥, vi tÃ¥la vid mycket mera ännu!
   
   Herrskapet på Katrinedal lär inte precis ha fallit i fröjd inför det tonläget.
   
   Ett förljuget samhälle
   
   Vid ingÃ¥ngen till trettiotalet var det en ny man som anträdde arenorna i Stockholm utrustad med ett nytt och rent namn. Jan FridegÃ¥rd. Namnbytet tjänade tydligen tvÃ¥ syften, dels en symbolisk ny början, dels var hans tidigare namn vid det här laget utslitet bland förlagens lektörer. Men inte heller det nya namnet gav nÃ¥got lyft att tala om. Nu betade han av förlag efter förlag med en diktsamling som ingen visade intresse för. I nÃ¥got skede kom han emellertid i kontakt med en framsynt redaktör pÃ¥ Tidens förlag (tidigare Socialdemokratiska Arbetarpartiets förlag) som slutligen Ã¥tog sig utgivningen av den omogna samlingen eftersom han sÃ¥g att det var nÃ¥got speciellt med karln, ”han mÃ¥ste fÃ¥ komma ut, han hade mer att säga, väsentligare och viktigare ting”. I efterhand, med facit i hand, kan man säga att det var ett synnerligen klokt omdöme.
   
   Diktsamlingen Den Svarta Lutan (1931) förbigicks med välförtjänt tystnad, men uppmuntrad av utgivningen fortsatte FridegÃ¥rd skrivandet och 1933 utkom romanen En natt i Juli pÃ¥ Bonniers. Även om berättelsen om kärlek och brott under en statarstrejk inte blev nÃ¥gon framgÃ¥ng, fick den ett gott mottagande i pressen och FridegÃ¥rds framtid sÃ¥g en smula ljusare ut.
   
   Men ödet hade nya överraskningar i beredskap. Som om han inte haft nog av motgÃ¥ngar, insjuknade FridegÃ¥rd i bÃ¥de blodpropp och lungsot och lades in pÃ¥ Sabbatsberg för Ã¥tta mÃ¥nader. Men ocksÃ¥ det slaget skulle visa sig ha en mening. Under tiden mellan sjukhuslakanen behövde han i varje fall inte bekymra sig för mat och husrum, och här pÃ¥började han arbetet med manuset som senare skulle bli Lars HÃ¥rd.
   
   Väl tillfrisknad var det dags för en ny förlagsrunda, denna gÃ¥ng med första delen av Lars HÃ¥rd under armen. Men även om FridegÃ¥rd var en redan utgiven författare som fÃ¥tt lite namn, fick han Ã¥terigen kalla handen i tamburen. Överallt erkände man manusets stora förtjänster, men ingen vÃ¥gade ta sig an utgivningen – tiden var inte mogen för den sortens litteratur. När alla dörrar slagits igen, när hoppet närapÃ¥ slocknat fick FridegÃ¥rd slutligen tips om en ny förmÃ¥ga: ”Den förläggaren är inte rädd för fan själv bara boken är bra. Till honom ska du gÃ¥.”
   
   Denna oförvägna förläggare var ingen mindre än Holger Schildt, som under en tioÃ¥rsperiod försökte etablera sig i den rikssvenska förlagsvärlden, ekonomiskt understödd av tryckeripatronen Eugène Nygrén â€“ samma patron vars förmögenhet idag främjar finlandssvensk kultur genom Nygrénska stiftelsen i Helsingfors.
   
   Även om Lars HÃ¥rd innehÃ¥ller en rejäl portion attityd ocksÃ¥ mätt med vÃ¥ra dagars mÃ¥tt, frÃ¥gar man sig vad det var som fick förlagen att dra Ã¥t sig öronen pÃ¥ det viset. Förklaringen ligger i de rÃ¥kalla vindarna som blÃ¥ste i 30-talets kulturliv. Realism och ovälkommen verklighet hade smugit sig in i böckernas värld och upprört pryda sinnen. Moralväktarna hade planer pÃ¥ att inrätta en litterär opinionsnämnd, en sorts censurbyrÃ¥, och man hade t.o.m. väckt tryckfrihetsmÃ¥l angÃ¥ende sedlighetssÃ¥rande litteratur. I grunden handlade fejden om ett förljuget samhälle med totalitära tendenser som med alla medel ville försvara livslögnen ljuva, en lögn som förenklat sagt bestod i att människovärdet ligger i börd, titlar och förmögenhet. Jag är förmer än du, vi är förmer än ni. Och mitt i denna röra dök herr FridegÃ¥rd upp – de djupa ledens man med en minst sagt tvivelaktig bakgrund – och hävde ur sig sin kompromisslösa ärlighet mot allt mellan himmel och jord. Och värst av allt: en hutlös ärlighet mot sig själv.
   
   Det fanns alltså starka krafter i samhället som ville att denna oborstade buse skulle ha en sak väldigt klar för sig: man stövlade inte in i de litterära finsalongerna sådär bara.
   
   Och ramaskriet lät inte vänta pÃ¥ sig. PÃ¥ Svenska Dagbladet tyckte man att ”Den adekvata titeln hade varit Porträtt av en lymmel. En kompletterande underrubrik hade ocksÃ¥ varit pÃ¥ sin plats: t.ex. En studie i svensk rÃ¥het. / …/ otvivelaktigt har författaren träffat svensk dräng- och dragonmentalitet pÃ¥ kornet i all dess kompakta busighet.”
   
   Kulturbevakningen pÃ¥ Dagens Nyheter ansÃ¥g inte klassikern i vardande värd mer än ett avfärdande pÃ¥ slutet av en samrecension: ”…fula ord förekommer ännu mera i Jan FridegÃ¥rds i sig själv mindre begÃ¥vade bok.”
   
   Nya Dagligt Allehanda, en stockkonservativ tidning med kristna förtecken, skrev under rubriken ”En onödig roman”: ”…nÃ¥got av det vidrigaste som under de senare Ã¥ren sett dagen i vÃ¥rt land, och det vill inte säga sÃ¥ litet. / …./ Han formligen frossar i det lägsta sprÃ¥kets vokabulär/ …/ Det är onödigt att kosta flera ord pÃ¥ en sÃ¥ komplett värdelös bok.”
   
   Men angreppen kom inte bara frÃ¥n den konservativa pressen. Vännen och kollegan Ragnar Jändel avfyrade följande salva i Social-Demokraten: ”Det är en dÃ¥lig bok. Det finns inget försvar för att den skrivits och utgivits. Dess innehÃ¥ll är ungefär att det finns dÃ¥liga kvinnor och att livet kan ha sina besvärligheter för en fattig yngling med starka brunstkänslor. Det är allt.”
   
   Lyckligtvis fanns det ocksÃ¥ lyhörda kritiker med hjärtat pÃ¥ plats. Rätt snart fick FridegÃ¥rd klart positiva recensioner, inte minst frÃ¥n finlandssvenskt hÃ¥ll. Elmer Diktonius, som senare även stod för den finska översättningen Karu Nuoruus, skrev berömmande i Arbetarbladet, medan Hagar Olsson tyckte att ”han är artist ut i fingerspetsarna, en modernt, säkerligen surrealistiskt skolad artist.” Hagar Olsson insÃ¥g tydligen inte att romanen var verklighetsbaserad, men visst träffade hon rätt. FridegÃ¥rd hade minsann fÃ¥tt en surrealistisk skolning under alla Ã¥r i samhällets mangel.
   
   Uppgång och fall
   
   När Lars Hård-trilogin utkommit i sin helhet hade vinden vänt. Nu duggade superlativen tätt, de flesta hade fått upp ögonen för verkets värde och resten recenserade med vätta pekfinger höjda i vädret. Vid det här laget var Fridegård 39 år gammal. Fram till sin död skulle han skriva i medeltal en bok per år, även om ingen kom att nå upp i nivå med Lars Hård. På fyrtiotalet stod han på toppen av sin karriär, en prisbelönt och uppskattad gestalt, en av Sveriges mest betydande författare vars böcker sålde i över en miljon exemplar.
   
   Men pÃ¥ femtiotalet började FridegÃ¥rds stjärna dala. Han var visserligen länge en folkkär författare, men anseendet inom etablissemanget sjönk snabbt. Litteraturvetaren Erik Peurell analyserar i sin doktorsavhandling En författares väg. Jan FridegÃ¥rd i det litterära fältet (Uppsala, 1998) FridegÃ¥rds bana med hjälp av Bourdieus fältteori. Enligt Peurell berodde FridegÃ¥rds marginalisering pÃ¥ hans brist pÃ¥ kulturellt kapital – han kunde inte göra sig synlig, inte knyta de rätta kontakterna. I stället valde han att bosätta sig pÃ¥ landsbygden, lÃ¥ngt ifrÃ¥n sällskapslekarna under kristallkronorna. Han deltog sällan i debatten och när han nÃ¥gon gÃ¥ng uttalade sig om litteratur, var det i ironiska ordalag om ”höstens mästerverk”. Ã…terigen framstÃ¥r sanningssägaren, Ã¥terigen var han för uppriktig och rättfram – enligt Peurell hade han ett svagt illusio. Betecknande nog heter ett engelsksprÃ¥kigt sammandrag av avhandlingen The Importance of Playing the Game. En enklare själ kunde fÃ¥ för sig att författarkallet handlar om att uttrycka nÃ¥got väsentligt, inte om att göra sig märkvärdig i societeten.
   
   När Jan FridegÃ¥rd därtill kungjorde sin spiritualistiska tro var hans anseende inom etablissemanget förlorat för gott. Det här med seanser och andekontakter lÃ¥ter onekligen lite magstarkt, men det centrala i hans budskap var en enkel andlighet, individens självinsikt som i längden skulle leda till universell solidaritet och högre rättvisa. Och sÃ¥dana tankar är vanligen för dyrbara för att tillmätas nÃ¥got värde. Att FridegÃ¥rd skÃ¥dade ljuset var för övrigt ingen tvärvändning, naturbarnets självklara tillit till en högre makt gÃ¥r som en röd trÃ¥d genom hans författarskap, samtidigt som han aldrig försummade ett tillfälle att ge hycklande paragrafreligion en släng. OcksÃ¥ pÃ¥ det omrÃ¥det mÃ¥ste faderns inflytande noteras. T.ex. i novellen HerrgÃ¥rdsjul har fadersgestalten Ã¥ter en gÃ¥ng fÃ¥tt sig nÃ¥gra glas och blivit glad och pratsam, medan modern förmanar till allvarsamhet, till tankar om Frälsaren.
   
   ”Frälsarn? Kom han in här nu sÃ¥ skulle jag bjuda´n pÃ¥ en sup och en ansjovissmörgÃ¥s. Du kan ge dig fan pÃ¥ att han inte skulle hÃ¥lla sig för go´. SÃ¥n karl var han och sÃ¥n är jag.” / …/ Det var sÃ¥ friskt och skönt med faderns ord efter allt religionsjolm de utsattes för i skola, kyrka och missionshus.
   
   Vad värre var att FridegÃ¥rd, enligt Peurell, inte kunde förnya sig estetiskt enligt tidens krav. Det har säkert sin riktighet, fast man har svÃ¥rt att tänka sig FridegÃ¥rds jordnära realism övergÃ¥ i elitistisk modernism. En sak är i varje fall klar: frÃ¥n medlet av femtiotalet skrev han rent undermÃ¥liga böcker som man önskar aldrig hade blivit utgivna. Förklaringen stÃ¥r att läsa i FridegÃ¥rds bevarade brevväxling: mot slutet av sitt liv skrev han mest för utkomstens skull. Hans främsta drivkrafter hade torkat ur, han hade skrivit av sig sin sociala indignation och fÃ¥tt sin upprättelse. Han hade tilldelats mÃ¥nga priser och utmärkelser, men viktigast för FridegÃ¥rd själv mÃ¥ste ändÃ¥ ha varit att Katrinedals nya ägare, greve Bonde räckte fram handen och erbjöd honom godsets upprustade torp till sommarnöje. En försoningsgest god som nÃ¥gon. Trashankstriumfatorn, det nattsvarta fÃ¥ret hade Ã¥tervänt till hembygden som en fullvärdig samhällsmedlem efter en lÃ¥ng och mödosam vandring.
   
   Som kollegan Johannes Gillby minns i En bok om Jan FridegÃ¥rd (1957):
   
   Året 1934 måste ha varit ett svårt år för Fridegård, ett riktigt olycksår: sjukdom, svårighet att arbeta, arbetet kasserat, troligen även ekonomiska besvärligheter och bekymmer, om vilka han dock aldrig nämnde något. Troligen var han djupt medveten om sina förborgade krafter och sina möjligheter, det antydde han också flera gånger. ”Jag har en del saker som jag måste skriva av mig”, sade han, ”det tror ni inte att jag kan, era jävlar, men vänta bara ska ni få se.”
   
   Och vi fick se.
   
   Rune Holmström
   
   ***
   Stöd bloggen
   
   Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
   
   Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
   
   Från andra banker konto 8257-933415168
   
   Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att nÃ¥gon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.
   
   Du kan även SWISHA till 0760 858 480 
   
   IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168