Tornevall Networks

TITLE:
Dagens tankeställare 97

DESCRIPTION:
I tiderna blev jag placerad pÃ¥ jobb pÃ¥ Folkpensionsanstalten – mot min vilja, i annat fall hade jag mistat rätten till arbetslöshetspeng. FPA är en enorm myndighet som handhar utbetalningen av pensioner och arbetslöshetsunderstöd och femtioelva bidragsformer. Med andra ord en mardrömslik byrÃ¥krati. Första veckan gjorde jag enkla kontorsarbeten och märkte samtidigt att det var […]

CONTENT:
I tiderna blev jag placerad på jobb på Folkpensionsanstalten – mot min vilja, i annat fall hade jag mistat rätten till arbetslöshetspeng. FPA är en enorm myndighet som handhar utbetalningen av pensioner och arbetslöshetsunderstöd och femtioelva bidragsformer. Med andra ord en mardrömslik byråkrati.

Första veckan gjorde jag enkla kontorsarbeten och märkte samtidigt att det var något mycket sjukt i organisationen. Exempelvis de medelmåttor som armbågat sig upp i förmansställning brukade sväva längs korridorerna som vore de generaler, medan fotfolket faktiskt viskade när de pratade sinsemellan. Även när de pratade om arbetssaker. Vad är det för en jävla atmosfär att folk ska VISKA på jobbet?

Nåväl, storchefen förhöll sig välvilligt till mig. I sin lilla paragrafvärld utgick han väl från att jag var glad och tacksam för chansen till arbete, avancemang och ett institutionaliserat liv ända fram till pensionsåldern. Så under andra veckan fick han en snilleblixt: härefter skulle jag sitta vid informationsdisken. Jag ville inte tro mina öron. ”Jag vet ju inte ett skvatt om FPAs regler och rutiner (och ärligt talat så var jag inte intresserad heller).” Chefen tog på sig en knipslug min. ”Det är just det som är idén. På så vis blir du tvungen att ta reda på saker och ting och du lär dig snabbt.” Jag nedlät mig inte till att käbbla, jag bara vägrade sätta mig vid luckan.

När jag sa upp mig några veckor senare, verkade kalifen ta det som en personlig förolämpning. Vilken fräckhet! En fri fågel som ifrågasatte hans omdöme, karriär och tillvaro genom att ge fan i blanketthelvetet?

Jag erinrar mig min morfar, som lär ha kommenterat sitt jobb som självständig fiskare: ”Inte är det alltid så roligt att frysa ute till sjöss. Rik blir man inte, och när man lägger ut näten på kvällen, så vet man aldrig om de är kvar på morgonen. Men åtminstone behöver man inte buga och bocka för en enda jävel här i världen.”

Rune Holmström

TITLE:
Dagens tankeställare 97

DESCRIPTION:
I tiderna blev jag placerad pÃ¥ jobb pÃ¥ Folkpensionsanstalten, Finland – mot min vilja, i annat fall hade jag mistat rätten till arbetslöshetspeng. FPA är en enorm myndighet som handhar utbetalningen av pensioner och arbetslöshetsunderstöd och femtioelva bidragsformer. Med andra ord en mardrömslik byrÃ¥krati. Första veckan gjorde jag enkla kontorsarbeten och märkte samtidigt att det […]

CONTENT:
I tiderna blev jag placerad på jobb på Folkpensionsanstalten, Finland – mot min vilja, i annat fall hade jag mistat rätten till arbetslöshetspeng. FPA är en enorm myndighet som handhar utbetalningen av pensioner och arbetslöshetsunderstöd och femtioelva bidragsformer. Med andra ord en mardrömslik byråkrati.

Första veckan gjorde jag enkla kontorsarbeten och märkte samtidigt att det var något mycket sjukt i organisationen. Exempelvis de medelmåttor som armbågat sig upp i förmansställning brukade sväva längs korridorerna som vore de generaler, medan fotfolket faktiskt viskade när de pratade sinsemellan. Även när de pratade om arbetssaker. Vad är det för en jävla atmosfär att folk ska VISKA på jobbet?

Nåväl, storchefen förhöll sig välvilligt till mig. I sin lilla paragrafvärld utgick han väl från att jag var glad och tacksam för chansen till arbete, avancemang och ett institutionaliserat liv ända fram till pensionsåldern. Så under andra veckan fick han en snilleblixt: härefter skulle jag sitta vid informationsdisken. Jag ville inte tro mina öron. ”Jag vet ju inte ett skvatt om FPAs regler och rutiner (och ärligt talat så var jag inte intresserad heller).” Chefen tog på sig en knipslug min. ”Det är just det som är idén. På så vis blir du tvungen att ta reda på saker och ting och du lär dig snabbt.” Jag nedlät mig inte till att käbbla, jag bara vägrade sätta mig vid luckan.

När jag sa upp mig några veckor senare, verkade kalifen ta det som en personlig förolämpning. Vilken fräckhet! En fri fågel som ifrågasatte hans omdöme, karriär och tillvaro genom att ge fan i blanketthelvetet?

Jag erinrar mig min morfar, som lär ha kommenterat sitt jobb som självständig fiskare: ”Inte är det alltid så roligt att frysa ute till sjöss. Rik blir man inte, och när man lägger ut näten på kvällen, så vet man aldrig om de är kvar på morgonen. Men åtminstone behöver man inte buga och bocka för en enda jävel här i världen.”

Rune Holmström

TITLE:
Dagens tankeställare 97

DESCRIPTION:
I tiderna blev jag placerad pÃ¥ jobb pÃ¥ Folkpensionsanstalten – mot min vilja, i annat fall hade jag mistat rätten till arbetslöshetspeng. FPA är en enorm myndighet som handhar utbetalningen av pensioner och arbetslöshetsunderstöd och femtioelva bidragsformer. Med andra ord en mardrömslik byrÃ¥krati. Första veckan gjorde jag enkla kontorsarbeten och märkte samtidigt att det var […]

CONTENT:
I tiderna blev jag placerad på jobb på Folkpensionsanstalten – mot min vilja, i annat fall hade jag mistat rätten till arbetslöshetspeng. FPA är en enorm myndighet som handhar utbetalningen av pensioner och arbetslöshetsunderstöd och femtioelva bidragsformer. Med andra ord en mardrömslik byråkrati.

Första veckan gjorde jag enkla kontorsarbeten och märkte samtidigt att det var något mycket sjukt i organisationen. Exempelvis de medelmåttor som armbågat sig upp i förmansställning brukade sväva längs korridorerna som vore de generaler, medan fotfolket faktiskt viskade när de pratade sinsemellan. Även när de pratade om arbetssaker. Vad är det för en jävla atmosfär att folk ska VISKA på jobbet?

Nåväl, storchefen förhöll sig välvilligt till mig. I sin lilla paragrafvärld utgick han väl från att jag var glad och tacksam för chansen till arbete, avancemang och ett institutionaliserat liv ända fram till pensionsåldern. Så under andra veckan fick han en snilleblixt: härefter skulle jag sitta vid informationsdisken. Jag ville inte tro mina öron. ”Jag vet ju inte ett skvatt om FPAs regler och rutiner (och ärligt talat så var jag inte intresserad heller).” Chefen tog på sig en knipslug min. ”Det är just det som är idén. På så vis blir du tvungen att ta reda på saker och ting och du lär dig snabbt.” Jag nedlät mig inte till att käbbla, jag bara vägrade sätta mig vid luckan.

När jag sa upp mig några veckor senare, verkade kalifen ta det som en personlig förolämpning. Vilken fräckhet! En fri fågel som ifrågasatte hans omdöme, karriär och tillvaro genom att ge fan i blanketthelvetet?

Jag erinrar mig min morfar, som lär ha kommenterat sitt jobb som självständig fiskare: ”Inte är det alltid så roligt att frysa ute till sjöss. Rik blir man inte, och när man lägger ut näten på kvällen, så vet man aldrig om de är kvar på morgonen. Men åtminstone behöver man inte buga och bocka för en enda jävel här i världen.”

Rune Holmström

TITLE:
Dagens tankeställare 97

DESCRIPTION:
I tiderna blev jag placerad pÃ¥ jobb pÃ¥ Folkpensionsanstalten – mot min vilja, i annat fall hade jag mistat rätten till arbetslöshetspeng. FPA är en enorm myndighet som handhar utbetalningen av pensioner och arbetslöshetsunderstöd och femtioelva bidragsformer. Med andra ord en mardrömslik byrÃ¥krati. Första veckan gjorde jag enkla kontorsarbeten och märkte samtidigt att det var […]

CONTENT:
I tiderna blev jag placerad på jobb på Folkpensionsanstalten – mot min vilja, i annat fall hade jag mistat rätten till arbetslöshetspeng. FPA är en enorm myndighet som handhar utbetalningen av pensioner och arbetslöshetsunderstöd och femtioelva bidragsformer. Med andra ord en mardrömslik byråkrati.

Första veckan gjorde jag enkla kontorsarbeten och märkte samtidigt att det var något mycket sjukt i organisationen. Exempelvis de medelmåttor som armbågat sig upp i förmansställning brukade sväva längs korridorerna som vore de generaler, medan fotfolket faktiskt viskade när de pratade sinsemellan. Även när de pratade om arbetssaker. Vad är det för en jävla atmosfär att folk ska VISKA på jobbet?

Nåväl, storchefen förhöll sig välvilligt till mig. I sin lilla paragrafvärld utgick han väl från att jag var glad och tacksam för chansen till arbete, avancemang och ett institutionaliserat liv ända fram till pensionsåldern. Så under andra veckan fick han en snilleblixt: härefter skulle jag sitta vid informationsdisken. Jag ville inte tro mina öron. ”Jag vet ju inte ett skvatt om FPAs regler och rutiner (och ärligt talat så var jag inte intresserad heller).” Chefen tog på sig en knipslug min. ”Det är just det som är idén. På så vis blir du tvungen att ta reda på saker och ting och du lär dig snabbt.” Jag nedlät mig inte till att käbbla, jag bara vägrade sätta mig vid luckan.

När jag sa upp mig några veckor senare, verkade kalifen ta det som en personlig förolämpning. Vilken fräckhet! En fri fågel som ifrågasatte hans omdöme, karriär och tillvaro genom att ge fan i blanketthelvetet?

Jag erinrar mig min morfar, som lär ha kommenterat sitt jobb som självständig fiskare: ”Inte är det alltid så roligt att frysa ute till sjöss. Rik blir man inte, och när man lägger ut näten på kvällen, så vet man aldrig om de är kvar på morgonen. Men åtminstone behöver man inte buga och bocka för en enda jävel här i världen.”

Rune Holmström

TITLE:
Dagens tankeställare 97

DESCRIPTION:
Dagens tankeställare 97 I tiderna blev jag placerad pÃ¥ jobb pÃ¥ Folkpensionsanstalten – mot min vilja, i annat fall hade jag mistat rätten till arbetslöshetspeng. FPA är en enorm myndighet som handhar utbetalningen av pensioner och arbetslöshetsunderstöd och femtioelva bidragsformer. Med andra ord en mardrömslik byrÃ¥krati. Första veckan gjorde jag enkla kontorsarbeten och märkte samtidigt […]

CONTENT:
Dagens tankeställare 97

I tiderna blev jag placerad på jobb på Folkpensionsanstalten – mot min vilja, i annat fall hade jag mistat rätten till arbetslöshetspeng. FPA är en enorm myndighet som handhar utbetalningen av pensioner och arbetslöshetsunderstöd och femtioelva bidragsformer. Med andra ord en mardrömslik byråkrati.

Första veckan gjorde jag enkla kontorsarbeten och märkte samtidigt att det var något mycket sjukt i organisationen. Exempelvis de medelmåttor som armbågat sig upp i förmansställning brukade sväva längs korridorerna som vore de generaler, medan fotfolket faktiskt viskade när de pratade sinsemellan. Även när de pratade om arbetssaker. Vad är det för en jävla atmosfär att folk ska VISKA på jobbet?

Nåväl, storchefen förhöll sig välvilligt till mig. I sin lilla paragrafvärld utgick han väl från att jag var glad och tacksam för chansen till arbete, avancemang och ett institutionaliserat liv ända fram till pensionsåldern. Så under andra veckan fick han en snilleblixt: härefter skulle jag sitta vid informationsdisken. Jag ville inte tro mina öron. ”Jag vet ju inte ett skvatt om FPAs regler och rutiner (och ärligt talat så var jag inte intresserad heller).” Chefen tog på sig en knipslug min. ”Det är just det som är idén. På så vis blir du tvungen att ta reda på saker och ting och du lär dig snabbt.” Jag nedlät mig inte till att käbbla, jag bara vägrade sätta mig vid luckan.

När jag sa upp mig några veckor senare, verkade kalifen ta det som en personlig förolämpning. Vilken fräckhet! En fri fågel som ifrågasatte hans omdöme, karriär och tillvaro genom att ge fan i blanketthelvetet?

Jag erinrar mig min morfar, som lär ha kommenterat sitt jobb som självständig fiskare: ”Inte är det alltid så roligt att frysa ute till sjöss. Rik blir man inte, och när man lägger ut näten på kvällen, så vet man aldrig om de är kvar på morgonen. Men åtminstone behöver man inte buga och bocka för en enda jävel här i världen.”

Rune Holmström

TITLE:
Dagens tankeställare 97

DESCRIPTION:
I tiderna blev jag placerad pÃ¥ jobb pÃ¥ Folkpensionsanstalten – mot min vilja, i annat fall hade jag mistat rätten till arbetslöshetspeng. FPA är en enorm myndighet som handhar utbetalningen av pensioner och arbetslöshetsunderstöd och femtioelva bidragsformer. Med andra ord en mardrömslik byrÃ¥krati. Första veckan gjorde jag enkla kontorsarbeten och märkte samtidigt att det var […]

CONTENT:
I tiderna blev jag placerad på jobb på Folkpensionsanstalten – mot min vilja, i annat fall hade jag mistat rätten till arbetslöshetspeng. FPA är en enorm myndighet som handhar utbetalningen av pensioner och arbetslöshetsunderstöd och femtioelva bidragsformer. Med andra ord en mardrömslik byråkrati.

Första veckan gjorde jag enkla kontorsarbeten och märkte samtidigt att det var något mycket sjukt i organisationen. Exempelvis de medelmåttor som armbågat sig upp i förmansställning brukade sväva längs korridorerna som vore de generaler, medan fotfolket faktiskt viskade när de pratade sinsemellan. Även när de pratade om arbetssaker. Vad är det för en jävla atmosfär att folk ska VISKA på jobbet?

Nåväl, storchefen förhöll sig välvilligt till mig. I sin lilla paragrafvärld utgick han väl från att jag var glad och tacksam för chansen till arbete, avancemang och ett institutionaliserat liv ända fram till pensionsåldern. Så under andra veckan fick han en snilleblixt: härefter skulle jag sitta vid informationsdisken. Jag ville inte tro mina öron. ”Jag vet ju inte ett skvatt om FPAs regler och rutiner (och ärligt talat så var jag inte intresserad heller).” Chefen tog på sig en knipslug min. ”Det är just det som är idén. På så vis blir du tvungen att ta reda på saker och ting och du lär dig snabbt.” Jag nedlät mig inte till att käbbla, jag bara vägrade sätta mig vid luckan.

När jag sa upp mig några veckor senare, verkade kalifen ta det som en personlig förolämpning. Vilken fräckhet! En fri fågel som ifrågasatte hans omdöme, karriär och tillvaro genom att ge fan i blanketthelvetet?

Jag erinrar mig min morfar, som lär ha kommenterat sitt jobb som självständig fiskare: ”Inte är det alltid så roligt att frysa ute till sjöss. Rik blir man inte, och när man lägger ut näten på kvällen, så vet man aldrig om de är kvar på morgonen. Men åtminstone behöver man inte buga och bocka för en enda jävel här i världen.”

Rune Holmström