Hälsofascistens öde. I tiderna hade jag fått åter en kortvarig anställning, ett ströjobb utan framtid eller utsikter. Chefen var sjuksköterska till utbildningen, en kvinna i 35-års åldern. Under en fikapaus råkade sjuksköterskan och jag sitta bredvid varandra vid kaffebordet. Av någon anledning tittade hon på mina händer och upplyste mig om att mina fingernaglar var […]
Content
Hälsofascistens öde.
I tiderna hade jag fått åter en kortvarig anställning, ett ströjobb utan framtid eller utsikter. Chefen var sjuksköterska till utbildningen, en kvinna i 35-års åldern. Under en fikapaus råkade sjuksköterskan och jag sitta bredvid varandra vid kaffebordet. Av någon anledning tittade hon på mina händer och upplyste mig om att mina fingernaglar var ovanligt bleka, vilket berodde på dålig blodcirkulation, vilket i sin tur säkerligen berodde på att jag rökte så mycket. Hade jag funderat på att sluta?
Inställningen irriterade mig storligen. Jag hade inte bett henne om råd, och överhuvudtaget undanbad jag mig självgod paternalism. Bara för att människan var sjuksköterska och hade stigit ett pinnhål i hierarkin, så gav det ingen rätt att bete sig som en välgörande hälsofascist gentemot mindre vetande halvidioter.
Nu hände det sig att sjuksköterskan snart insjuknade i någon sorts aggressiv cancer och ett knappt år senare var hon död och begraven. Medan jag sitter fortfarande här och röker, 15 år efteråt.
Jag känner ingen speciell skadeglädje över kvinnans förtidiga bortgång, men visst kan man hitta flera tankeställare i händelsen.