INVANDRING. Det är rasism, att inte ställa samma krav på invandrare, skrev bloggen tidigare idag. Nu skriver Liza Alexandrova-Zorina på SvD att det är bra att krav ställs på oss invandrare.
Content
INVANDRING. Det är rasism, att inte ställa samma krav på invandrare, skrev bloggen tidigare idag. Nu skriver Liza Alexandrova-Zorina på SvD att det är bra att krav ställs på oss invandrare.
Många är skeptiska till medborgarskapsprov. Men jag har en berättelse i bakfickan som säger något viktigt om vad sådana krav på integration kan betyda.
Den senaste tiden har det varit mycket diskussion om det medborgarskapsprov som införs i augusti. Men det som saknas i debatten är fokus på dem som provet faktiskt riktar sig till.
Visst är det underhållande när journalister går ut på stan och ställer frågor till svenskar – bara för att visa hur många som inte klarar dem. Men det missar poängen och säger kanske mer om problem i den svenska skolan än om medborgarskapsprovet.
Dessutom finns det ju ”Sverige i fokus”, ett utbildningsmaterial som publicerats av Universitets- och högskolerådet, myndigheten som ansvarar för frågorna till provet. Och lägger man bara lite tid på de 48 sidorna med ganska grundläggande information om landet, presenterad på ett enkelt språk, snubblar man knappast på en fråga om statschefen eller om vilket land som fram till 1809 var en del av Sverige.
Jag förvånas över att krav på integration i den svenska debatten ofta framställs som uttryck för invandrarfientlighet. Är det verkligen omtänksamt att inte bry sig om huruvida människor hittar en plats i samhället eller blir kvar i den egna diasporan?
En del verkar se denna likgiltighet som en form av inkludering – som om det räckte att säga: ”Alla är välkomna.” Men i själva verket är det just ett sätt att hålla människor utanför. För dem som inte lär sig hur samhället fungerar blir chansen att delta i samhällslivet betydligt mindre.
Visst kan man fråga hur väl ett sådant medborgarskapsprov egentligen mäter integration. Eller om integration över huvud taget går att mäta. Och vad det egentligen är som provet mäter.
Jag har en historia i bakfickan.
Men jag har en historia i bakfickan – som är alltför extrem för att vara representativ, men ändå ger en del att fundera över när det gäller alla möjliga integrationsförsök och samhällsprov.
En av personerna i mina reportage om parallellsamhällen var en ung muslimsk kvinna från Ryssland. Hon blev bortgift av sin familj vid 16 års ålder och flyttade till Sverige tillsammans med sina föräldrar och sin make.
Familjen bosatte sig i Angered. Hon arbetade inte, lärde sig inte svenska och bar hijab – därför att hennes far och make ville det. En tid senare rekryterades hennes make, tillsammans med några andra ryskspråkiga män från området, till IS, där han senare dödades.
I hopp om att ge sina egna barn en bättre framtid förde hon själv dem till socialtjänsten.
Till slut lyckades hon och hennes barn lämna Syrien. Hon befann sig i en djup depression, såg ingen väg framåt och var uppslukad av olika konspirationsteorier. Hon trodde till och med på påståendena i ryskspråkiga sociala medier om att socialtjänsten kidnappar muslimska barn från deras familjer.
I hopp om att ge sina egna barn en bättre framtid förde hon själv dem till socialtjänsten. Och hon blev fullständigt chockad när den förbryllade socialtjänsten bara vägrade att ta emot barnen.
En tid senare flyttade hon vidare till Tyskland. Vi träffades i Berlin ett år efter att hon hade ansökt om asyl där. Hon bar hijab ibland och tog av den ibland – när hon själv ville – och höll på att lära sig att inte känna sig naken utan den.
Hon verkade lugn, log och pratade oavbrutet om hur vänliga tyskarna var – i kontrast till svenskarna, som hon upplevde aldrig hade accepterat människor som henne.
Den unga kvinnan var tvungen att gå en integrationskurs.
Jag var häpen över förändringen hos henne. Och över hennes sätt att resonera. Och när jag frågade vad det egentligen var som gjorde tyskarna så annorlunda från svenskarna – som trots allt en gång hade gett henne uppehållstillstånd, socialbidrag och bostad utan särskilda krav – svarade hon: “De bryr sig om mig. Jag blev skickad till en integrationskurs, jag lär mig språket och om Tyskland. Jag känner mig inte längre isolerad”.
Ja, den unga kvinnan var tvungen att gå en integrationskurs och skulle dessutom göra ett prov när den var avslutad – trots att hon ännu bara var asylsökande. Och det märkliga var att hon uppskattade det.
Historien är utan tvekan ovanlig. Ändå säger den något om hur lite som ibland krävs för att en människa inte längre ska känna sig som en främling.
Det handlar mindre om själva provet än om signalen bakom det. Ett samhälle som ställer krav signalerar också att det förväntar sig att du ska bli en del av det.
Liza Alexandrova-Zorina, är invandrare från Ryssland
-Pettersson säger som vanligt, det är skillnad på folk och folk…
***
Pettersson på Facebook
Petterssons på X
Stöd bloggen
Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
Från andra banker konto 8257-933415168
Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.