Hur många i vårt samhälle bidrar till gängkriminalitet och funderar ens på var narkotikan kommer ifrån? Hur många skickar swish, köper små mängder eller accepterar ungdomars experimenterande utan att tänka på att varje krona de spenderar går direkt in i ett system som bygger på våld, makt och pengar?
Content
Vi, medelsvensson, är inte bara åskådare i kriminalitetens drama. Vi är deltagare. Vi är vad polisen kanske skulle kalla möjliggörare. Ändå talas det alldeles för lite om det i media. Vi suckar när brottsligheten kryper ner i åldrarna och in i våra bostadsområden. Vi ser nyheterna fyllda av skottlossningar och mord och säger: “Så hemskt, varför gör inte samhället mer?” Sedan går vi vidare, i tron att det inte drabbar oss själva, som om våra egna val inte spelar någon roll.
Sanningen är hård. Varje gång någon köper narkotika, skickar pengar via swish för små mängder eller ser åt ett annat håll när ungdomar experimenterar, blir man själv en del av den kriminella ekonomin. Man finansierar mord, gängkrig och avancerade nätverk. Varje liten transaktion är en kugge i ett större system, ett maskineri som håller strukturen vid liv. Och här är paradoxer. Trots att våra digitala spår är spårbara – swish, sociala medier, appar, så tycks efterfrågan aldrig ha varit större.
Alla narkotikabeslag som aldrig görs, alla droger som transporteras, säljs och konsumeras utan att polisen hittar dem, visar hur omfattande marknaden är. Vår tystnad, våra småköp, våra små mängder, allt räknas. Våra val syns, men konsekvenserna är osynliga. Många tror att de som styr nätverken är långt borta med masker och vapen. Verkligheten är en annan. Många är helt vanliga människor. De har jobb, betalar räkningar och lever socialt normala liv. En kollega, granne eller vän kan ha en roll i att finansiera strukturer som förstör liv och vi hjälper till med våra små swishar.
Frågan vi sällan vågar ställa är: hur många av oss skulle verkligen vilja att vår egen swishlista blev offentlig? Skulle vi våga stå för våra små och stora bidrag, eller skulle vi skämmas?
Vi skyller på socioekonomiska omständigheter, polisens resurser och “de andra”. Men kriminalitetens ekonomi styrs av oss, dag och natt, timme för timme. Våra val, våra vanor, vårt tysta godkännande, det är vårt ansvar.
Om vi vill förändra något måste vi börja med oss själva. Sluta swisha pengar för droger. Sluta normalisera ungdomars experimenterande. Sluta tro att “det är inte mitt ansvar.” Våra handlingar, små som stora, skapar incitamenten och pengarna som får gäng, mord och organiserad kriminalitet att frodas, även de delar vi aldrig ser. Vi kan välja att vara en del av lösningen eller fortsätta vara en del av problemet.
Sanningen vi sällan vill möta finns i vår egen swishhistorik. Vågar vi öppna den? Vågar vi stå för allt vi ser där innan fler liv slås i spillror?
Av: Kim, mångårig kriminalvårdsanställd
Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.