Tornevall Networks

För drygt två år sedan ringde Hans till sin äldste son Gustaf och sa att han inte orkade mer. – Då hörde jag: Det här är inte min pappa. Det här är någon annan. Jag tänkte att det var en annan person, men det var hans röst. Men som jag förstår nu var det sjukdomen som pratade, säger Gustaf Sjögren i Nyhetsmorgon. Bristande stöd till anhöriga Sen följde en tid då pappan åkte in och ut inom psykiatrin. Efter att han tvångsvårdats och sedan skrivits ut utan att familjen informerats, stod Gustaf Sjögren och de andra anhöriga maktlösa. Han beskriver hur svårt det var att förstå sjukdomen och hur bristen på en tydlig vårdplan och återkoppling från vården gjorde situationen ännu svårare. – Jag som anhörig vet ju inte så mycket om den här sjukdomen. Om man har cancer finns det en plan, men här visste jag lika lite som vem som helst, säger han. Ullakarin Nyberg, överläkare i psykiatri, menar att det är avgörande att vården samarbetar med närstående, eftersom de ofta är de enda som ser hur mycket en person förändrats. – Den som tar sitt liv är inte sig själv, det är en helt annan version av personen. Det är inte ett rationellt beslut, utan en flykt från något man inte har kontroll över, säger hon. Måste våga visa sig sårbara Gustaf Sjögren vill peka på vikten av att prata om psykisk ohälsa, särskilt bland män. Han menar att det fortfarande finns ett stigma kring att visa sig sårbar, men att det håller på att förändras. – Vi måste sluta hävda oss och i stället våga säga: Jag är sårbar, jag mår inte så bra. Bara att säga det, i stället för att alltid svara ”bra” när någon frågar, är ett steg framåt, säger han. Både Gustaf och Ullakarin betonade betydelsen av samtalsterapi och professionellt stöd, inte bara för den som är sjuk utan också för anhöriga. – Vänner är viktiga, men de är inte psykologer. Det behövs professionell hjälp för att komma vidare, säger Gustaf Sjögren.