Tornevall Networks

”Ett av USA:s största strategiska fiaskon genom tiderna.” Så betecknar Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad vapenvilan mellan USA och Iran, som Donald Trump försöker lyfta fram som en stor seger trots att USA inte uppnått någonting efter drygt fem veckor av krig.

Ett bombkrig som Trump lät sig övertalas till av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, och som i bästa fall för USA resulterar i att Hormuzsundet åter är öppet för amerikanska oljetankrar – om de betalar för sig – vilket det var redan före kriget. 

Wennblad beskriver ett krisande Iran tre månader tillbaka i tiden, där han menar att de protester (med tydlig amerikansk och israelisk inblandning) som utlöstes av den ekonomiska krisen hade ”den iranska regimen på fallrepet”. 

”Sedan inleddes det amerikansk-israeliska anfallet. Med resultatet att styret i Teheran nu har ett starkare grepp om makten i landet och om regionen än det hade när kriget började”, fortsätter han.

Det är bara att hålla med, även om det för en antiimperialist inte alls är något dåligt att USA:s och Israels starkaste motståndare i regionen stått emot de båda ländernas flygattacker och kommit ut starkare, om än skadeskjuten, på andra sidan. Och att USA-imperialismen förhoppningsvis går mot ännu ett historiskt nederlag efter att ha startat krig mot ett oljerikt land sådär en tusen mil hemifrån.

Återstår nu att se om den två veckor långa vapenvilan håller, och om de förhandlingar som ska inledas mellan Iran och USA kan leda till ett permanent slut på kriget. Under tiden gör Netanyahu vad han kan för att skjuta vapenvilan i sank.

Bara timmar efter att beskedet kommit om att Trump backade på sitt eget hot om folkmord, att ”döda en hel civilisation” om inte en uppgörelse nåddes innan den deadline presidenten satt – slog folkmordsstaten till. Utan förvarning bombade Israel på onsdagen bostadsområden i Beirut och andra delar av Libanon och dödade fler än 300 personer.

Netanyahu påstår att den Pakistanförhandlade vapenvilan inte inkluderar Libanon, vilket går emot beskedet som kom från Pakistans premiärminister Shehbaz Sharif när han natten till onsdag svensk tid meddelade att Iran och USA ”tillsammans med sina allierade, har kommit överens om ett omedelbart eldupphör överallt, inklusive Libanon och andra platser”.

With the greatest humility, I am pleased to announce that the Islamic Republic of Iran and the United States of America, along with their allies, have agreed to an immediate ceasefire everywhere including Lebanon and elsewhere, EFFECTIVE IMMEDIATELY. I warmly welcome the…— Shehbaz Sharif (@CMShehbaz) April 7, 2026

Iran har också fördömt Israels senaste massmord på civila, och hotar med att själva återuppta kriget om USA tänkt fortsätta det genom Israel. Efter Israels attack på Libanon ska Hormuzundet fortfarande också varit fortsatt stängt för amerikanska fartyg.

Peter Wennblad skriver att kontrollen av sundet är ett ”långt mer kraftfullt och användbart massförstörelsevapen än den kärnvapenarsenal Iran eventuellt var på väg att skaffa sig”. Samtidigt har de båda kärnvapenstaterna USA och Israel med sitt oprovocerade anfall gett iranierna ett mycket starkt argument för att skaffa sig riktiga kärnvapen i avskräckningssyfte – och dödat Irans högste ledare ayatolla Khamenei, som uttalat en fatwa mot kärnvapen.

Inför helgens förhandlingar i Pakistans huvudstad Islamabad råder det oklarhet om de olika krav som USA och Iran ställer för att avsluta kriget, och enligt Al Jazeera finns det minst två versioner av en iransk tiopunktsplan som Trump beskrivit som ett bra utgångsläge för förhandlingar. 

En springande punkt är om Iran ska ha rätt att fortsätta anrika uran för sitt kärnkraftsprogram, vilket USA säger att de inte ska ha. Iran kräver också kompensation för skadorna som åsamkats under kriget och ett slut på sanktionerna – vilket Trump sagt att han är villig att förhandla om.

Svenska Dagbladets ledarsida är obunden moderat. I grunden inte det minsta kritisk till den unipolära USA-styrda världsordning som rått sedan kalla krigets slut, och vars rester Sverige sedan Natointrädet är även formellt inlemmad i.

Men till skillnad mot Sveriges moderatledda regering – som inte reagerade med ett knyst på Trumps utspel om att förgöra en hel civilisation – är Wennblad starkt kritisk mot Trump, som han ser som en belastning för det Nato som alltmer knakar i fogarna när Trump kallar det för en papperstiger och pratar om att dra USA ur alliansen.

Natos generalsekreterare Mark Rutte var och besökte Trump i Washington i onsdags, för att sin vana trogen slå knut på sig själv för att behaga sin högste chef. När han intervjuades i CNN intygade Rutte att världen ”absolut” är en säkrare plats sedan kriget började, ”tack vare president Trumps ledarskap”.

Rutte ville inte kommentera Trumps hot om att förgöra hela den iranska civilisationen, men sade att han förstod att USA:s president – som Rutte ökänt kallade ”daddy” förra året – var besviken på övriga Natoländer som inte ville komma och hjälpa USA öppna Hormuzsundet.

Han var också övertygad om att övriga europeiska länder är tacksamma för att USA minskat Irans förmåga att ”exportera kaos” i regionen. 

Den 28 februari inledde USA och Israel kriget mot Iran genom att bomba en flickskola och döda fler än hundra skolbarn. Det skedde efter att USA-skyddslingen Israel under de senaste dryga två åren begått folkmord på palestinier i Gaza och på Västbanken, redan bombat Iran tillsammans med USA förra sommaren, återkommande bombat Syrien och Jemen – och mördat hundratals libaneser under regelbundna terrorattacker mot Libanon. 

Ändå har Rutte mage att påstå att det skulle vara Iran som exporterar kaos i regionen.

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson säger inte emot honom. Inte heller Magdalena Andersson eller Nooshi Dadgostar – hon som för några år sedan föredrog Trump framför Venezuelas nu av USA kidnappade president Nicolas Maduro.

De svenska politikerna har valt att knyta upp sig fullständigt till ett döende imperium, där Epsteindokumenten visat att den härskande eliten redan beter sig som under Roms sista dagar. Om Trumps ogenomtänkta krigsäventyr i Iran skyndar på dödens inträde är det i alla fall inte att beklaga.

”Ett av USA:s största strategiska fiaskon genom tiderna.” Så betecknar Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad vapenvilan mellan USA och Iran, som Donald Trump försöker lyfta fram som en stor seger trots att USA inte uppnått någonting efter drygt fem veckor av krig.

Ett bombkrig som Trump lät sig övertalas till av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, och som i bästa fall för USA resulterar i att Hormuzsundet åter är öppet för amerikanska oljetankrar – om de betalar för sig – vilket det var redan före kriget. 

Wennblad beskriver ett krisande Iran tre månader tillbaka i tiden, där han menar att de protester (med tydlig amerikansk och israelisk inblandning) som utlöstes av den ekonomiska krisen hade ”den iranska regimen på fallrepet”. 

”Sedan inleddes det amerikansk-israeliska anfallet. Med resultatet att styret i Teheran nu har ett starkare grepp om makten i landet och om regionen än det hade när kriget började”, fortsätter han.

Det är bara att hålla med, även om det för en antiimperialist inte alls är något dåligt att USA:s och Israels starkaste motståndare i regionen stått emot de båda ländernas flygattacker och kommit ut starkare, om än skadeskjuten, på andra sidan. Och att USA-imperialismen förhoppningsvis går mot ännu ett historiskt nederlag efter att ha startat krig mot ett oljerikt land sådär en tusen mil hemifrån.

Återstår nu att se om den två veckor långa vapenvilan håller, och om de förhandlingar som ska inledas mellan Iran och USA kan leda till ett permanent slut på kriget. Under tiden gör Netanyahu vad han kan för att skjuta vapenvilan i sank.

Bara timmar efter att beskedet kommit om att Trump backade på sitt eget hot om folkmord, att ”döda en hel civilisation” om inte en uppgörelse nåddes innan den deadline presidenten satt – slog folkmordsstaten till. Utan förvarning bombade Israel på onsdagen bostadsområden i Beirut och andra delar av Libanon och dödade fler än 300 personer.

Netanyahu påstår att den Pakistanförhandlade vapenvilan inte inkluderar Libanon, vilket går emot beskedet som kom från Pakistans premiärminister Shehbaz Sharif när han natten till onsdag svensk tid meddelade att Iran och USA ”tillsammans med sina allierade, har kommit överens om ett omedelbart eldupphör överallt, inklusive Libanon och andra platser”.

With the greatest humility, I am pleased to announce that the Islamic Republic of Iran and the United States of America, along with their allies, have agreed to an immediate ceasefire everywhere including Lebanon and elsewhere, EFFECTIVE IMMEDIATELY. I warmly welcome the…— Shehbaz Sharif (@CMShehbaz) April 7, 2026

Iran har också fördömt Israels senaste massmord på civila, och hotar med att själva återuppta kriget om USA tänkt fortsätta det genom Israel. Efter Israels attack på Libanon ska Hormuzundet fortfarande också varit fortsatt stängt för amerikanska fartyg.

Peter Wennblad skriver att kontrollen av sundet är ett ”långt mer kraftfullt och användbart massförstörelsevapen än den kärnvapenarsenal Iran eventuellt var på väg att skaffa sig”. Samtidigt har de båda kärnvapenstaterna USA och Israel med sitt oprovocerade anfall gett iranierna ett mycket starkt argument för att skaffa sig riktiga kärnvapen i avskräckningssyfte – och dödat Irans högste ledare ayatolla Khamenei, som uttalat en fatwa mot kärnvapen.

Inför helgens förhandlingar i Pakistans huvudstad Islamabad råder det oklarhet om de olika krav som USA och Iran ställer för att avsluta kriget, och enligt Al Jazeera finns det minst två versioner av en iransk tiopunktsplan som Trump beskrivit som ett bra utgångsläge för förhandlingar. 

En springande punkt är om Iran ska ha rätt att fortsätta anrika uran för sitt kärnkraftsprogram, vilket USA säger att de inte ska ha. Iran kräver också kompensation för skadorna som åsamkats under kriget och ett slut på sanktionerna – vilket Trump sagt att han är villig att förhandla om.

Svenska Dagbladets ledarsida är obunden moderat. I grunden inte det minsta kritisk till den unipolära USA-styrda världsordning som rått sedan kalla krigets slut, och vars rester Sverige sedan Natointrädet är även formellt inlemmad i.

Men till skillnad mot Sveriges moderatledda regering – som inte reagerade med ett knyst på Trumps utspel om att förgöra en hel civilisation – är Wennblad starkt kritisk mot Trump, som han ser som en belastning för det Nato som alltmer knakar i fogarna när Trump kallar det för en papperstiger och pratar om att dra USA ur alliansen.

Natos generalsekreterare Mark Rutte var och besökte Trump i Washington i onsdags, för att sin vana trogen slå knut på sig själv för att behaga sin högste chef. När han intervjuades i CNN intygade Rutte att världen ”absolut” är en säkrare plats sedan kriget började, ”tack vare president Trumps ledarskap”.

Rutte ville inte kommentera Trumps hot om att förgöra hela den iranska civilisationen, men sade att han förstod att USA:s president – som Rutte ökänt kallade ”daddy” förra året – var besviken på övriga Natoländer som inte ville komma och hjälpa USA öppna Hormuzsundet.

Han var också övertygad om att övriga europeiska länder är tacksamma för att USA minskat Irans förmåga att ”exportera kaos” i regionen. 

Den 28 februari inledde USA och Israel kriget mot Iran genom att bomba en flickskola och döda fler än hundra skolbarn. Det skedde efter att USA-skyddslingen Israel under de senaste dryga två åren begått folkmord på palestinier i Gaza och på Västbanken, redan bombat Iran tillsammans med USA förra sommaren, återkommande bombat Syrien och Jemen – och mördat hundratals libaneser under regelbundna terrorattacker mot Libanon. 

Ändå har Rutte mage att påstå att det skulle vara Iran som exporterar kaos i regionen.

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson säger inte emot honom. Inte heller Magdalena Andersson eller Nooshi Dadgostar – hon som för några år sedan föredrog Trump framför Venezuelas nu av USA kidnappade president Nicolas Maduro.

De svenska politikerna har valt att knyta upp sig fullständigt till ett döende imperium, där Epsteindokumenten visat att den härskande eliten redan beter sig som under Roms sista dagar. Om Trumps ogenomtänkta krigsäventyr i Iran skyndar på dödens inträde är det i alla fall inte att beklaga.

Den 9 april är det på dagen 50 år sedan en psykiskt svårt plågad Phil Ochs valde att själv avsluta sitt liv i sin systers hus i Far Rockaway i stadsdelen Queens i New York. Han var bara 36 år gammal.

Phil Ochs, från El Paso i Texas, skiljde på många sätt ut sig från de många ”protestsångarna” under mitten och slutet av 1960-talet. Phil Ochs var välkammad, han uppträdde i kostym och han bjöd sina lyssnare på en uttalad politisk kritik, fri från all flum och välmenande men ofta meningslösa budskap.

Phil Ochs sålde ut medelstora konsertlokaler men aldrig de gigantiska, men han organiserade framgångsrikt flera stora demonstrationer mot USA:s krig, mot USA-imperialismen och för den aktiva medborgarrättsrörelsen som bekämpade segregationen i den amerikanska södern. Han uppträdde vid otaliga politiska evenemang runt om USA.

Men han spelades inte i radio, eller fick tv-tid; där var han svartlistad, utom en gång under ett kort besök i Sverige.

Phil Ochs var en del av den amerikanska vänsterrörelsen, hur politiskt urvattnad den kanske ändå var med västerländskt revolutionära mått mätt, och han var en pålitligt och hårt arbetande (och tidig) motståndare till Vietnamkriget och en lika hängiven anhängare av medborgarrättsrörelsen.

Många av de sånger Phil Ochs skrev då tar upp frågor som är lika aktuella och relevanta idag som de var när Ochs satte dem på pränt: rasism, kampen för fred och mot kriget – och klasskampen.

Amerikanske filosofiprofessorn David Detmer, som skrivit flera böcker om den tidens kultur och subkultur – bland annat Zinnophobia, en hyllning till den klassmedvetne historikern Howard Zinn (se Proletären 25 augusti 2022) – förklarar i en artikel i magasinet Current Affairs i februari i år varför Phil Ochs hölls borta från de stora arenorna och radio och TV:

”Vänsterradikalism, tillsammans med protestkonst av alla slag, tenderar att ogillas av de härskande klasserna och står mer specifikt i konflikt med intressena hos de företag som kontrollerar radio- och tv-medierna.”

Efter lanseringen av hans låt I Ain’t Marching Anymore som skulle bli en monumental antikrigshymn på LP-skivan med samma namn (1968), anmärkte Ochs själv:

– Det faktum att man inte kommer att höra den på radio är mer än en tillräckligt bra motivering till varför jag skrev den.

For I flew the final missionin the Japanese skiesSet off the mighty mushroom roarWhen I saw the cities burning,I knew that I was learningThat I ain’t marching anymoreNow the labor leader s screamingwhen they close the missile plantUnited Fruit screams at the Cuban shoreCall it peace or call it treason,call it love or call it reasonBut I ain’t marching anymoreNo, I ain’t marching anymore

I Talkin’ Vietnam Blues från plattan All The News That’s Fit to Sing (1964) konstaterade Ochs att den ”democracy” som USA sade sig försvara i Vietnam i själva verket var ”Diem-ocracy”, det vill säga den korrupte sydvietnamesiska presidenten och USA-lakejen Ngô Đình Diệm, helt utan folkligt stöd. Och att när krigshökarna skickade amerikanska pojkar till Vietnam – över 58.000 stupade och 303.000 skadade, liksom närmare tre miljoner döda vietnameser – så var det för att ta tillvara de amerikanska kapitalisternas vinster, garanterade av just den brist på demokrati som USA sade sig främja.

Känns igen från idag, någon?

Sången Love Me, I’m a Liberal (1966), tillägnad den hycklande del av den politiska sfären som Simona Mohamsson nyligen visade upp i all sin ynklighet, var en av de låtar som aldrig spelades i radio eller tv. På scenen brukade Phil Ochs introducera sången som bland annat nämner den mördade medborgarrättsaktivisten Medgar Evers, så här:

– I varje samhälle i USA finns det varierande nyanser av politiska åsikter. En av de skummaste av dessa är liberalerna. En frispråkig grupp i många ämnen. Tio grader till vänster om mitten i goda tider, tio grader till höger om mitten om det påverkar dem personligen:

I cried when they shot Medgar EversTears ran down my spine.I cried when they shot Mr. KennedyAs though I’d lost a father of mine.But Malcolm X got what was coming,He got what he asked for this time.So love me, love me, love me,I’m a liberal.

Phil Ochs och den ett år äldre Bob Dylan var samtida på folkmusikscenen och i början också goda vänner. En vänskap som grundlagts på de små kaféerna och barerna i Greenwich Village i New York där de båda uppträdde. Senare skulle Dylan kritisera sin gamle vän för att han ”inte var en folksångare”. Och 1965, när Dylan kopplat in elinstrumenten, förklarade Dylan att Ochs var i fel bransch:

– Protestgrejen är gammal. Och hur giltig är den egentligen? Kommer den att stoppa någonting? Kommer någon att lyssna? Folk kanske tror att det hjälper […] men sånger kommer inte att rädda världen, sade Dylan.

Bob Dylan lär ha sagt att han såg Phil Ochs mer som en journalist som beskrev verkligheten, än som folksångare.

Folkmusikern Dave van Ronk, en ikon i The Village och en mentor för många av de unga som sökte sig till kvarteren i början på 60-talet, menade att den typen av sånger som Ochs sjöng var meningslösa. Vem skulle vilja lyssna på sångerna när den händelse de skildrade var bortglömd?

I The Ballad of William Worthy på All The News… sjunger Ochs om den amerikanske reportern William Worthy som reste till Kuba för att beskriva vad som verkligen hände på ön efter revolutionen. William Worthy greps när han återvände till USA, eftersom det vid den tiden var olagligt för amerikanska medborgare att resa till den revolutionära ön.

Precis som det är olagligt nu.

William Worthy isn’t worthyto enter our doorWent down to Cuba,he’s not American anymoreBut somehow it is strangeto hear the State Department sayYou are living in the free world,in the free world you must stay

William Worthy hade blivit fråntagen sitt pass redan 1957, när han trotsade det amerikanska reseförbudet till Kina och i över en månad skickade rapporter från landet. Det var således utan pass som Worthy reste till Kuba kort efter den misslyckade USA-invasionen i Grisbukten 1961. Worthy hjälpte till att producera dokumentären Yanki, No! för tv-bolaget ABC, och för det dömdes han till fängelse. 1964 var Worthy åter en fri man, men fortfarande nekad ett pass.

Trots det tog han sig på hemliga vägar till en lång reportageresa i Nordvietnam, Kambodja och Indonesien. Först 1968 fick han nya resedokument.

William Worthy hade en diger lunta hos den federala polisen FBI. Det hade också Phil Ochs. Alla hans aktiviteter och resor övervakades noggrant och FBI försökte i möjligaste mån försvåra och begränsa dem. FBI:s akt om Ochs är på över 500 sidor. Ochs kallade sig ironiskt för ”FBI:s egen folksångare”.

David Detmer menar att kritiken mot Ochs slår fel:

”Ochs sång om Worthy är smart och underhållande, och därmed fullt kapabel att väcka lyssnarnas intresse, kanske till och med inspirera dem att göra ytterligare research för att lära sig mer om Worthys fall… Några av världens mest kraftfulla konstverk, till exempel Goyas Den tredje maj 1808 och Picassos Guernica, är baserade på specifika ögonblick i historien som annars kanske hade glidit ur det allmänna minnet”, skriver Detmer.

Phil Ochs, likt på sin tid Woody Guthrie, hade förmågan att på den erfarne journalistens sätt kunna sammanfatta en händelse direkt när den hände, i den gamla bluesnews-traditionen. Det var naturligtvis ingen slump att titeln på Ochs första platta från 1964 var just All the News That’s Fit to Sing, en parafras på New York Times slogan All the News That’s Fit to Print.

På albumet Tape from California (1968) skriver Ochs om Joe Hill, den svenske fackföreningsmannen och arbetardiktaren som avrättades i Salt Lake City 1915 (se Proletären den 13 november 2025). I Alfred Hayes och Earl Robinsons sång I dreamed I saw Joe Hill Last Night från 1936, var Joe Hill redan ombesjungen som en legend, avlägsen, avrättad men ändå inte död, av både Paul Robeson, Pete Seeger och många andra. Men Phil Ochs kastade in Joe Hill i klasskampen, i 20 verser till den melodi med vilken Woody Guthrie på skiva skildrat John Steinbecks romanfigur Tom Joads kamp mot giriga fruktodlare och bankirer. Och mot det rättsväsende, den polis och militärmakt som då, precis som idag, skyddar deras intressen.

Oh, strange are the waysof the western lawStrange are the ways of fateFor the government crawledto the mine owner’s callAnd the judgewas appointed by the state

Phil Ochs kom från Texas till New York i början av 1960-talet. Han uppträdde på de små folkmusikklubbarna i Greenwich Village, en bas och grogrund för antikrigsrörelsen och den växande medborgarrättsrörelsen. Han slog igenom för en något större publik än de som samlades på Cafe Wha, Gerdes Folk City och Kettle of Fish, med låten There But for Fortune, utgiven på samlingsalbumet New Folks, Vol. 2. En sång om de som utsätts för kapitalismens och imperialismens övergrepp. Och de som är lyckliga nog att slippa undan:

Show me the alley,show me the train,Show me a hobowho sleeps out in the rain,And I’ll show you a young manwith so many reasons whyThere but for fortune,may go you or go I – you or I.Show me the countrywhere bombs had to fall,Show me the ruinsof the buildings once so tall,And I’ll show you a young landwith so many reasons whyThere but for fortune,may go you or go I – you or I.

Ochs deltog intensivt i den framväxande antikrigsrörelsen, men han försvann när han insåg att många av rörelsens självutnämnda ledare som de haschindränkta beatpoeterna Abbie Hoffman och Allen Ginsberg inte skulle få medelamerikanerna att vända sig om Vietnamkriget.

1971 reste han till Chile för att sjunga i valkampanjen för Salvador Allende. 1973 blev han rånad och misshandlad under en resa till Tanzania, en misshandel som förstörde hans stämband. Ochs gled allt mer in i ett svårt alkoholberoende och den bipolära sjukdom han hade i släkten blommade ut. Han antog en ny identitet, John Butler Train, som hävdade att han mördat Phil Ochs. Som Train drev han omkring på gatorna i New York, klädd i trasiga och illaluktande kläder. Han blev allt mer psykotisk och våldsam. Försöken att hjälpa honom misslyckades.

I januari 1976 gick han till slut med på att flytta hem till sin syster Sonny (Sonia) i Far Rockaway utanför New York. Allt verkade gå bra för honom men så var det inte. Den 9 april hängde sig Phil Ochs i badrummet i Sonnys hus. Han orkade inte med livet i det samhälle han så intensivt försökt ändra på.

Efter sig lämnade han bland andra sången When I’m Gone från LP:n I Ain’t Marching Anymore:

All my days won’t be dancesof delight when I’m goneAnd the sands will be shiftingfrom my sight when I’m goneCan’t add my name into the fightwhile I’m goneSo I guess I’ll have to do it while I’m here.

Israel genomförde massiva bombanfall mot Libanon under onsdagen, mindre än ett dygn efter att USA nått en överenskommelse om vapenvila med Iran.

Hundratals civila har dödats och mer än 1.000 personer har skadats. Dödssiffran förväntas stiga eftersom människor fortfarande är fast under rasmassorna.

Israeliska armén IDF säger att 50 israeliska stridsflyg släppte 160 bomber mot 100 mål på tio minuter runt om i Libanon – i Beirut, i Bekaadalen och i de södra delarna av landet.

Det är den blodigaste dagen i Libanon sedan USA och Israel inledde kriget mot Iran den 28 februari. Apokalyptiska scener har kablats ut från Beirut efter Israels dödliga bombanfall mot civila mål.

USA:s president Donald Trump och Vita husets pressekreterare Karoline Leavitt påstår att Libanon inte var en del av överenskommelsen med Iran, trots att Iran upprepade gånger sagt att ett slut på Israels anfall mot Libanon är ett krav för dem, vilket tydligt framgår i Irans tiopunktsplan.

Europeiska länder såsom Storbritannien, Tyskland och Frankrike samt medlarlandet Pakistan har också insisterat att eldupphöret med Iran även omfattar Libanon.

Jag såg nyligen Maj Wechselmanns film ”Aktivisterna”. Filmen handlade till stora delar om det pågående folkmordet i Gaza och om några av de människor som försökt bryta Israels olagliga blockad och nå Gaza sjövägen.

Med livet som insats och med mat, medicin och hjälpmedel i lasten blev de gripna av israelisk militär. På internationellt vatten. De blev förnedrade, frihetsberövade, misshandlade, fråntagna mediciner, förhindrade att dricka rent vatten.

En av de utsatta var Greta Thunberg. En internationell kändis. Filmklippen och berättelserna om den israeliska militärens övergrepp var skakande, men inte förvånande. Det jag tänkte var: hur kan detta ha förtigits så monumentalt i svensk media? Hur kan svenska politiker vara så tysta när svenska medborgare blir kidnappade av en främmande makt?

Varför? Varför talas det inte klartext om dessa övergrepp? I stället är det svenska palestinademonstranter som svartmålas och anklagas för att vara antisemiter. Hur är det möjligt?

Filmen innehöll också en hel del klipp och information om vad som hänt i Gaza de senaste åren. Fasanfulla, skrämmande bilder av en liten landremsa som sedan det senaste kriget nu bara är en grushög och som beskurits markant.

Samtliga universitet i Gaza har bombats. Moskéer har grusats. Sjukhus pulvriserats.

Detta mot en befolkning som redan innan det senaste kriget utsatts för en olaglig blockad som förhindrat palestinierna att importera livsnödvändiga saker, som till exempel utsäde och rullstolar. En befolkning Israel och USA vill bli av med för att kunna bygga den turiststad Trump drömmer om.

Israel har gång på gång brutit mot internationella lagar. Och med de senaste anfallen mot Iran och Libanon kan det väl inte ha undgått någon att Israel vill rita om kartan i hela Mellanöstern. Med våld, våld och mera våld.

Trots detta är svensk media och politiker märkligt tysta och undfallande. Mediastormen uteblir när Israel begår folkrättsbrott. Den uteblir när svenska medborgare blir utsatta för övergrepp.

Men om någon vänsterpartist ute i landet deltagit i en demonstration, eller uttalat stöd för palestinskt motstånd går däremot drevet.

Aktivisterna frågas i filmen om varför de ger sig iväg. Svaren är enkla och självklara. För att de måste. Som människa måste man protestera och agera när medmänniskor utsätts för orätt och övergrepp. Ändå är det dessa modiga människor, de som vågar protestera med aktiv handling, som misstänkliggörs i media.

I filmen berättade också Maj Wechselmann varför hon gjort filmen och varför aktivisterna intresserade henne. I en by i Ukraina besökte hon ett minnesmärke för alla de judar som mördats i området. En stor del av hennes släkt mördades där.

Historien går igen och vi får inte vara tysta. Inte sitta passiva. Och jag hoppas att aktivisterna blir fler. Så att till sist inte heller politiker och media kan vara tysta.

På 1980-talet talade svenska politiker om ”Norden som kärnvapenfri zon” och ”Gemensam säkerhet”. Idag, 2026, är Sverige via Nato en del i USA:s kärnvapenparaply. Genom DCA-avtalet har USA tillgång till 17 militära baser i Sverige där USA:s lagar gäller för deras personal.

Genom avtalet har USA även rätt till att transportera och lagra militär utrustning på dessa baser. I avtalet finns inget inskrivet förbud mot att USA placerar kärnvapen på baserna.

Den brunblåa regeringen hävdar att kärnvapen inte ska placeras på svensk mark i fredstid men håller öppet för att det sker under krigstid. Ulf Kristerssons uttalande att: ”Sverige är inte i krig, men det råder inte heller fred” visar på en gråzon som öppnar för olika tolkningar.

Sverige röstade i FN för ”fördraget om förbud mot kärnvapen” som trädde i kraft 2021 och förbjuder utveckling, lagring, användning och hot om användning av kärnvapen. Efter påtryckningar från USA vägrade Sverige att ratificera fördraget. 

Idag litar inte regeringen på USA/Natos kärnvapenparaply. De för samtal med främst Frankrike om ett ”Europeiskt kärnvapenparaply”. I TV4 uttalar Magdalena Andersson att Europa redan har tillräckligt med kärnvapen för att ”bomba Ryssland sönder och samman”.

Dagens svenska säkerhetspolitiska debatt visar på en gigantisk omvandling från 1980-talets fredsdiskussioner. Idag gäller krigshets och att ösa pengar över militären. På några decennier har Sverige gått från att vara en röst för avspänning, nedrustning och kärnvapenfria zoner till att bli en del av USA:s kärnvapenparaply. 

I SVT:s Politbyrån, 11 mars, diskuteras Sverige och atombomben. SVT:s Mats Knutsson spekulerar i att F21 i Luleå vore en lämplig plats för placering av kärnvapen. Han pekar på närheten till Kolahalvön och Murmansk.

Knutsson må spekulera, men debatten är ytterst skrämmande. Helt klart pågår en diskussion om placeringen av kärnvapen i Sverige bland militären och det politiska etablissemanget.

Att en bråkdel av de hemliga diskussionerna sipprar ut är möjligen en testballong av opinionen. Om det genomförs kommer överheten, i likhet med Natointrädet och DCA-avtalet, att se till att det sker under ”största möjliga tystnad” och borgerliga media kommer att agera som deras trogna vakthundar för att tysta debatten. 

För den ort, Luleå eller någon annan, där kärnvapen eventuellt placeras blir ett angreppsmål under krig med katastrofala följder.

För Sverige är det enda rimliga att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, säga upp DCA-avtalet, lämna kärnvapenalliansen Nato och återupprätta den svenska alliansfriheten. 

Det mytomspunna Bilderbergmötet samlar årligen inflytelserika kapitalister, politiker, militärer och opinionsbildare från hela västvärlden. Det som bidragit till mystiken är att mötena är hemliga och deltagarna förbjudna att yppa vad som diskuterats.

I år ska mötet hållas i Washington D.C. Grävsajten Declassified UK har publicerat en läckt deltagarlista.

Här finns tech-kapitalister, kungligheter, EU-toppar, mediemoguler och industrimagnater. Enligt listan kommer fyra svenska gäster:

Caroline Berg

Berg är dotter till storkapitalisten Antonia Ax:son Johnson och vd i miljardföretaget Axel Johnson AB. Av kapitalets husorgan Dagens Industri blev hon 2022 utsedd till Näringslivets mäktigaste kvinna.

Daniel Ek

Techkapitalist och en av männen bakom Spotify. Numer ökänd för sina investeringar i tyska vapenföretaget Helsing, som utvecklar ai-drönare. 

Pål Jonsson (M)

Försvarsminister. Det statsråd vars ansvarsområde fått mest påökt under senaste mandatperioden. 

Marcus Wallenberg

Högsta hönset i Wallenbergklanen, som varit deltagare på Bilderbergmötena i flera generationer. Förra årets Bilderbergmöte hölls på Wallenbergägda Grand Hotel i Stockholm.

Vapenjätten Saab ingår i Wallenbergsfären, vilket gör familjen till en av Sveriges största krigsprofitörer.

Simon Håkansson var en omtyckt äldste bror, och en samlande gestalt i en stor familj.

För knappt sex år sedan avled den erfarne montören Håkansson då en stålbalk, en så kallad stämp, föll och träffade honom i huvudet. Stämpar är metallstänger som används som lodräta tillfälliga stöd för att motverka risken att de stålbalkar som monterats vågrätt ska rasa. Stämpen träffade Håkansson i huvudet. Han förlorade medvetandet och avled på sjukhus den 9 juli. Han blev 35 år.

För två veckor sedan, sex år efter Simon Håkanssons död, frikände Attunda tingsrätt i Stockholm Northpower Stålhallar AB och dess vd Bobi Wallenberg – ingen känd koppling till finanssläkten med samma namn – från alla misstankar om arbetsmiljöbrott. Ingen hålls ansvarig för Håkanssons död.

Enligt åklagaren, Rickard Wahlqvist vid Riksenheten för Miljö- och Arbetsmiljömål i Stockholm, var det Wallenbergs underlåtenhet att se till att arbetet var säkert att utföra, som kostade Håkansson livet. Åklagaren krävde en företagsbot på fyra miljoner kronor och skadestånd på drygt 31.000 kronor till var och en av elva personer i arbetarens familj.

I mitten av mars avslog tingsrätten alla krav.

Bobi Wallenberg och hans bolag går fria.

De som fattade beslutet var rådmannen Marie Lifvendahl samt nämndemännen Jan Alvarsson (SD), Nanda Holm (KD) och Homar Kadir (S). Wallenberg och arbetsgivarsidan företräddes av förre justititeministern Tomas Bodström (S). För jobbet fick Bodström en ersättning av skattebetalarna på 228.198 kronor.

Northpower Stålhallar AB är ett av landets ledande i branschen. Bolaget bygger de stålkonstruktioner som håller uppe industrihallar, idrottsanläggningar, bilhallar och liknande. Åklagaren menade att eftersom företagets redovisade balansomslutning för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mer än 40 miljoner kronor och den redovisade nettoomsättningen under samma period var på mer än 80 miljoner kronor, var de ekonomiska kraven skäliga.

Åklagaren hävdade att Bobi Wallenberg som vd för Northpower orsakat Simon Håkanssons död. Det genom att ”uppsåtligen eller av oaktsamhet” tillhandahålla stämpar till montörerna utan att se till att det fanns skriftliga instruktioner för en säker montering samt att Wallenberg ”inte sett till att samtlig stämp sattes fast eller på annat sätt säkrades”.

Åklagaren tog stöd av arbetsmiljölagen och av Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om byggnads- och anläggningsarbete samt om skyddsåtgärder mot skada genom ras, och menade att stämpen måste fixeras och förankras, och att det inte räcker med att den står spänd mellan två objekt. Han konstaterade att ”brottet har begåtts av en person med ledande ställning i företaget” samt att ”företaget inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottet”.

Alltså Bobi Wallenberg och Northpower.

Sex månader efter Håkanssons död gjorde Arbetsmiljöverket en anmälan till polisens utredningsenhet för miljöbrott. Verket konstaterade att skuldfrågan inte utretts närmare samt att ärendet måste prövas för att utreda arbetsmiljöbrott.

Men rätten, som i domen konstaterar att ”det är oklart för tingsrätten vad en stålhall är”, menade att det inte alls finns några krav på att stämpen måste fixeras, det vill säga fästas vid andra stämp för att förhindra ras.

I domskälen heter det att ”det finns ingenting i utredningen som talar för att Northpower som självständig uppdragstagare har varit ansvarig för arbetsmiljön på byggarbetsplatsen […] Att Arbetsmiljöverket i sin utredning har antecknat att Northpower i egenskap av tillverkare av stålhallen skulle se till att arbetsmiljösynpunkter beaktades vid projekteringen när det gäller bl.a. byggskedet medför ingen annan bedömning”.

Med det förpassas Simon Håkanssons död till statistiken. En av de 29 arbetare som dog på sina jobb 2020.

I förra veckan kunde SVT rapportera att regeringen tillsätter en utredning i syfte att undersöka om värnpliktiga ska kunna placeras utomlands på Natouppdrag. De menar att det ska gälla under fredstid och inte till ”konflikthärdar”. Samtidigt lever vi i en tid där gränsen mellan krig och fred mer och mer suddas ut.

Regeringen motiverar behovet av utlandstjänstgöring med bemanningsproblem. Om man inte har nog med yrkesmilitärer ska värnpliktiga ersätta dessa.

Pål Jonson säger att det kan handla om ett mindre antal värnpliktiga per år. I praktiken handlar det om att befästa idén om att svensk militär och svenska värnpliktiga inte endast ska verka för Sverige. De är endast polletter som svensk borgarklass kan kasta in i pokerspelet. Det handlar om att göra en försvarsarmé till en angreppsarmé genom att tänja på själva begreppet “försvar”.

Redan den dåvarande överbefälhavaren Micael Bydén började bredda begreppet försvar. Bara drygt en vecka efter att Socialdemokraterna officiellt svängt i Natofrågan i maj 2022 sa han, intervjuad av ett barn i SvD, att ”det skulle kunna vara så att försvaret av Sverige börjar utanför Sveriges gränser”.

Det är samma principiella hållning som tillämpas av bland annat USA, Israel och Ryssland när angreppskrig plötsligt är försvarskrig och militärinsatser är specialoperationer. Med ledare som dessa är vi trygga i vetskapen om att svenska värnpliktiga kommer delta i Natoledda specialoperationer i Östkarelen för att stärka freden.

Under Natoprocessen varnades för att ett medlemskap skulle kunna innebära att värnpliktiga skickas utomlands i Natos tjänst. Enligt Natoföreträdarna var detta argument dock en halmgubbe – någon sådan risk fanns absolut inte.

Nu utreds just detta. Målsnöret har rört sig konstant i denna fars. Först skulle Natomedlemskapet egentligen inte ändra något. Nu ser vi hur det allt mer omformar både samhället och militären.

När Natotopparna möts i Helsingborg i maj i år så samlas vi där för att bjuda dem motstånd. Kom till demonstrationen den 16 maj!

Marcus McBay,Ordförande i Revolutionär Kommunistisk Ungdom

Riskkapitalisten Christer Gardell är tennisintresserad. Så intresserad av att få makt över tennisförbundet att han är villig att offra några småsmulor, 100 miljoner av sin förmögenhet på cirka 15 miljarder kronor, för att få ta över förbundet. Gardells krav för att skjuta till pengarna är att den gamla styrelsen avgår, och ger honom och hans hejdukar grönt ljus att sköta den svenska tennis som hamnat i skugga efter glansdagarna med Björn Borg, Mats Wilander, Stefan Edberg och några till.

Med sin kandidatur riktar Christer Gardell ett grundskott mot den svenska 51-procentsregeln, som stadgar att svensk idrott ska styras av medlemmarna och att det inte ska gå att köpa sig till makt och kontroll. Det gäller inte bara i fotboll och ishockey utan också i tennis och inte bara i klubbar utan också i förbunden.

För att smörja sin kandidatur hintar Gardell om att det finns fler ur den riskkapitalistiska sfären som är redo att betala för att få makt över förbundet. Hans ordförandekandidat är Ulf Rosberg, ordförande i riskkapitalbolaget Nordic Capital och idag ordförande i tennisklubben i Djursholm.

I sammanhanget spelar det ingen större roll att Gardells kunskap om idrottens verklighet och de senaste råden och rönen är närmast obefintlig. I sin programförklaring lovar Gardell till exempel en hård satsning på unga spelare – trots att expertisen varnar för specialisering i allt för unga åldrar. Gardell inser inte heller att det inte räcker med hans pengar för att få ekonomiskt hårt pressade föräldrar att sätta sina barn i tennisen, som är svindyr att utöva, den näst dyraste sporten i Sverige. 

Om tennisförbundet köper Gardells blå dunster, så innebär det inte svensk idrotts undergång. Men det är ett grundskott mot den ägarprincip i den svenska idrotten som borde vara helig.