Tornevall Networks

EU-kommissionen tvingades i fredags stänga av sina luftkonditioneringar på grund av den extremhetta som plågar stora delar av kontinenten. Men det var endast våning ett till sju i högkvarteret i Bryssel, Berlaymontbyggnaden, som drabbades av avstängningen.

Våning åtta och uppåt, där de högsta tjänstemännen sitter, liksom ordförande Ursula von der Leyen, fick behålla AC:n påslagen.

– Det liknar feodalism, säger en tjänsteman som jobbar på de lägre våningarna, till Politico.

– Skamligt, säger en annan.

Det var mitt på dagen under fredagen som de anställda fick ett akut meddelande om att luftkonditioneringen på de lägre våningarna skulle stängas av under resten av dagen.

En tredje anställd berättar för Politico att inomhustemperaturen på de luftkonditionerade högre våningarna ändå var 25,7 grader, trots att AC:n var på.

Förra veckan drabbades även Europaparlamentet av strömavbrott på grund av ökad energiförbrukning för att kyla ned byggnaden.

De senaste dagarna har värmerekord slagits i flera europeiska länder, inklusive Sverige. På flera orter har över 40 grader uppmätts.

Aldrig tidigare har värdnationen för ett fotbolls-VM befunnit sig i krig mot och bombat ett annat land som spelar i turneringen. Det iranska herrlandslaget spelade tre oavgjorda matcher och kämpade in i det sista för att ta sig vidare till slutspelet, trots diskriminering, särbehandling och hot.

Efter sista gruppspelsmatchen riktade Irans lagkapten Mehdi Taremi, 33, stark kritik mot Fifa och USA för hur laget har behandlats under mästerskapet.

– Det här VM:et är en katastrof. En katastrof, säger han till reportrar efter den omdebatterade matchen mot Egypten som slutade 1-1, efter att det iranska segermålet i sista sekunderna i tilläggstid underkändes efter en lång och kontroversiell VAR-granskning.

Det oavgjorda matchresultatet mot Egypten ledde till att Iran, som inte förlorade någon av sina matcher i turneringen, med knapp marginal åkte ut ur mästerskapet som nionde bästa grupptrea (endast de åtta bästa grupptreorna gick vidare till slutspelet).

Iran spelade 2-2 mot Nya Zeeland i öppningsmatchen och 0-0 i andra matchen mot Belgien.

I våras varnade USA:s president Donald Trump att han inte kunde garantera det iranska landslagets säkerhet om de deltog i turneringen.

I april nekade Fifa det iranska fotbollsförbundets ansökan om att få spela sina matcher i Mexiko eller Kanada, de två andra värdnationerna för VM, med anledning av USA:s och Israels krig mot landet.

Trots att alla Irans matcher spelades i USA var de tvungna att ha sin VM-bas i Tijuana i Mexiko på grund av reserestriktioner och nekade visumansökningar.

De iranska spelarna var tvungna att flyga in och ut ur USA för varje match och spenderade timmar i gräns- och säkerhetskontroller.

– Fifa borde ha löst alla de här problemen, men tyvärr har de inte lyckats sedan mästerskapet började. Infantino kom till vårt omklädningsrum inför den första matchen och sa: ”Det här är bara början”. Men gruppspelet avslutas imorgon och vi har fortfarande inte vår logistikpersonal här. De har inte fått visum, säger Mehdi Taremi.

Den iranska kaptenen uttrycker samtidigt tacksamhet för välkomnandet laget fått i Mexiko.

– Vi älskar det mexikanska folket, vi älskar Tijuana, säger han, och fortsätter:

– Men som professionella spelare i en professionell turnering så är det inte rätt. Nu måste vi resa tillbaka till Tijuana igen utan återhämtning, utan någonting. Det är inte rättvist.

Irans förbundskapten Amir Ghalenoei har beskrivit sin trupp som ”det mest förtryckta laget i hela VM”.

Den engelska fotbollsstjärnan Gary Lineker har också kritiserat behandlingen av det iranska laget.

– Jag tycker att de har behandlats mycket orättvist, säger han till Sky News, och understryker samtidigt att laget trots det spelat sina matcher med stor entusiasm och hjärta.

Marcus Rashford håller alltid till vänster.

I fotbollen för Barcelona.

Liksom i politiken.

Även om Rashford, 28, ofta stryker under att han inte är politiker, utan just fotbollsspelare.

Det har Marcus Rashford gjort sedan han för sex år sedan tog initiativ till en kampanj för att skolbarn skulle få lunchkuponger även under den påtvingade ledigheten under coronapandemin. Han började med inlägg på till sina nästan tre miljoner följare på sociala medier och allt växte snabbt till en stor och landsomfattande kampanj.

Den konservative premiärministern Boris Johnson förlöjligade till en början Rashfords kampanj, men till slut blev den så omfattande och med ett så stort folkligt stöd att Johnson tvingades slå till reträtt. Johnson visste att det var en kamp han inte kunde vinna.

1,3 miljoner skolbarn fick sina luncher, först under utestängningen under coronapandemin, och sedan också under sommarlovet.

– Detta handlar inte politik, det handlar om medmänsklighet. Jag har inte en politikers utbildning, det är många på twitter som har gjort det klart för mig idag, men jag har en social utbildning efter att ha själv ha upplevt [hur det är att vara fattig] och ha tillbringat tid med de familjer och barn som är mest drabbade.

– Se bara vad vi kan göra när vi går samman, detta är England år 2020. Det vi gjort nu är att vi erövrat en trofé som står för något mycket större än fotboll.

Det brittiska labourpartiet, som tveksamt och sent hoppade på Rashfords kampanj, försökte efter Boris Johnsons helomvändning ta åt sig äran för de fria skolluncherna. Men en storm på sociala medier konstaterade att äran tillföll Rashford.

Och kritikerna, som Boris Johnson och många andra politiker, flest på högersidan, fick svar av Marcus Rashford i ett inlägg i den konservativa politik- och kulturtidskriften The Spectator i september 2021:

”Med ett gemensamt fokus kan människor från olika kulturer, nationaliteter, raser, sexuella läggningar, politiska tillhörigheter och religioner enas för att uppnå otroliga saker (…) Jag skulle ”göra [mitt] samhälle och min familj en otjänst om jag inte använde min plattform för att tala för de miljoner vars röster inte hörs”.

”Många blir säkert besvikna över att jag inte accepterar deras råd att ’jag ska hålla mig till fotbollen’. När det samhälle jag växte upp i inte hade något annat att kalla sitt eget, så hade det i alla fall vänlighet”.

Ungefär 13,4 miljoner människor i Storbritannien, det motsvarar ungefär 20 procent av den totala befolkningen, lever i relativ fattigdom. Fyra miljoner är barn: fattigdomen i Storbritannien har nått rekordnivåer under konservativa och marknadsliberala Labour-regeringar. I vissa regioner i England, till exempel West Midlands med storstäder som Birmingham, Coventry och Wolverhampton, ligger barnfattigdomen på 36 procent och i vissa delar av London (som arbetardistrikten Tower Hamlets och Hackney) överstiger andelen fattiga barn 50 procent.

Marcus Rashford, med jamaicanska rötter, vet hur det är att vara fattig. Han växte upp i förorten Wythenshawe i Manchester med fem bröder och systrar och en ensamstående mamma. Rashfords mor Melanie arbetade heltid, men hade ändå svårt att få ekonomin att gå ihop. I en intervju för BBC berättade Melanie Rashford om hur familjen hade det:

– Jag hade tre jobb och om jag inte hade haft det hade vi inte kunnat laga en kastrull mat… ibland var det riktigt illa, jag gav hellre maten till barnen än att äta själv, ibland fick jag ingenting alls att äta: vi hade inte ens en limpa bröd i huset. Det är pinsamt att säga, men så var det.

Marcus Rashford framhåller ofta sin hårt arbetande mor som ett föredöme:

– I fotbollsintervjuer får jag ofta frågan ”vem är den tuffaste personen du känner?” Jag tror att folk alltid förväntar sig att jag ska säga någon annan fotbollsspelare. Men mitt svar varje gång är min mamma.

Det var fotbollen som räddade Rashford. Han upptäcktes tidigt, redan som sjuåring av lokala amatörklubben Fletcher Moss Rangers från stadsdelen Didsbury i Manchester. Vid åtta års ålder gick han över till Manchester United. Han gjorde 287 ligamatcher för Man U fram till i fjol, då han trejdades till Aston Villa (från Birmingham) som snabbt lånade ut honom till Barcelona. Han har gjort ett 70-tal landskamper för England.

Efter den succéartade kampanjen för luncher till skolbarn har Marcus Rashford engagerat sig i andra samhällsfrågor. Han har givit sig in i kampanjer för att lära fattiga barn att läsa – det väckte stor uppmärksamhet när Rashford efter en uppmaning från en elev i sjunde klass, lärde sig teckenspråk för att kunna vara med som domare i en poesitävling för döva.

Han har också upprepade gånger uttalat sig mot rasismen inom fotbollen; han var mycket aktiv i den Black Lives Matter-rörelse som uppstod sedan den svarte amerikanen George Floyd mördats av en vit polis i Minneapolis 2020.

I samband med det vandaliserades en muralmålning av Rashford i Wythenshawe av vita rasister.

– I en tid då jag har bett människor att komma samman, arbeta tillsammans och vara enade, då verkar vi vara mer splittrade än någonsin. Människor lider och människor behöver svar. Svarta liv spelar roll. Svart kultur spelar roll. Svarta samhällen spelar roll. Vi spelar roll, sade Rashford i en intervju.

Semester har blivit en klassfråga i Sverige. I dag har var sjätte arbetare (16 procent) i landet inte råd att åka på en veckas semesterresa varje år. Bland tjänstemän är motsvarande siffra fem procent.

Det visar LO:s nya rapport Ingen vila, ingen ro, som granskar svenskarnas semester- och fritidsvanor.

Utvecklingen har försämrats avsevärt sedan pandemin. År 2021 uppgav sju procent av arbetarna att de inte hade råd med en veckas semester. Fyra år senare har andelen alltså mer än fördubblats.

Under samma tidsperiod har LO accepterat flera avtalsuppgörelser där löneökningarna inte hållit jämna steg med inflationen. Något som rapporten själv också påpekar:

”2021-2025 ökade inflationen med 4,5 procent i snitt årligen. Under samma period har lönerna ökat med 3,3 procent i snitt årligen. Kostnaderna har för många ökat snabbare än lönerna.”

Särskilt utsatta är kvinnor inom arbetaryrken. Nästan var femte arbetarkvinna (19 procent) uppger att de inte har råd att resa bort på semester i en vecka. Bland kvinnliga tjänstemän är andelen sex procent.

Rapporten visar också att de ekonomiska problemen sträcker sig långt bortom en sommarledighet. Allt fler arbetare tvingas till exempel att välja bort fritidsaktiviteter och socialt umgänge på grund av dålig ekonomi.

14 procent av alla kvinnor och nio procent av alla män inom arbetaryrken uppger att de inte har råd att regelbundet delta i fritidsaktiviteter. Åtta procent av kvinnorna i arbetaryrken säger att de inte har råd att träffa vänner eller släktingar för en fika eller middag minst en gång i månaden.

En grupp som sticker ut är ensamstående med barn. Nästan fyra av tio ensamstående med barn har inte råd med en veckas semesterresa. En tredjedel av dessa saknar ekonomiska möjligheter att delta i fritidsaktiviteter och 40 procent uppger att de inte ens har råd att lägga en mindre summa pengar på sig själva varje vecka.

Konsekvenserna märks också för arbetarbarn. I hushåll med de lägsta inkomsterna uppger vart fjärde barn att hen inte kan följa med kompisar på aktiviteter eftersom det blivit för dyrt. I hushåll med de högsta inkomsterna är motsvarande siffra sex procent.

Salvador de Bahía den 23 juni. Jag vaknar från siestan med ett leende på läpparna, och det tar ett ögonblick innan jag inser att jag är på semester i Brasilien snarare än i någon småländsk villaidyll jag aldrig besökt i verkligheten.

Jag har precis drömt att jag var hemma hos Tommy Svensson, som på absurt drömskt vis skulle skicka med mig någon deg hem att baka bröd på. Kanske vill hipstern som jag inte visste bor i mitt undermedvetna också bara få mig att testa bakning – men både den freudianskt och den mer marxistiskt stämda delen av min hjärna lutar nog mer åt att det är något annat jag saknar.

Sveriges förbundskapten 1994 – den magiska VM-sommar som jag är lagom gammal att ha (nästan) lika många verkliga minnen från som de som är återskapade av SVT:s nästan lika legendariska VM-krönika – förkroppsligar en tid när Sverige fortfarande var lite mänskligare. 

Lite långsammare, ganska mycket mer solidariskt och politiskt fortfarande mycket mindre extremt. Även om det var just vid den här tiden som nyliberala politiker från först Moderaterna och sedan Socialdemokraterna gjorde Televerket till Telia, och ville göra svenskarna till aktieägare också i Sverige AB© snarare än medborgare i landet.

Marcus Jönsson. Foto: Privat

Idag är som vi vet det allra mesta av det tidigare gemensamma privatiserat och utsålt. Till glädje för de förvisso allt fler miljardärerna, men bara till bevär för de allra flesta.

Idag har vi som nation också det minst förutsägbara fotbollslandslag vi någonsin haft. Borta är den gamla sanningen att Sverige alltid är svårslaget, för att kollektivet är så starkt även när stjärnnamnen saknas eller inte levererar.

Vi har fortfarande stjärnor som kan glänsa, men fram till den starka laginsatsen mot Japan har vi inte sett ett fungerande kollektiv på alldeles för länge. 

Vågar man nu hoppas att krysset mot en erkänt väloljad lagmaskin – som förvisso kunde slå av på takten mot slutet och inte behövde vinna matchen – kan vara början på en liknande resa för Graham Potters landslag som för Tommy Svenssons? Det återstår att se.

Jag gissar att Tommy Svensson var sosse när det begav sig 1994, och inte av den nyliberala sorten. Men det spelar mindre roll. När jag googlar ser jag att han åtminstone inte velat åka till USA det här mästerskapet för att kolla på VM-fotboll, ”så länge som den där idioten styr”.

Ja, det är en idiot, och framför allt en farlig sådan som är USA:s president. Tyvärr genomför också hans svenska underhuggare Donald Trumps politik. 

I veckan fick vi veta att Sverige nekar visum till det ungdomslag som tack vare Proletären FF:s initiativ skulle bli det första kubanska lag att delta i Gothia Cup någonsin.

Men istället för att de kubanska ungdomarna får bli en del av den göteborgska fotbollsfesten, och sportsliga ambassadörer för sitt land, skämmer Sveriges ambassadörer ut oss. För första gången försöker ett annat land än USA aktivt stoppa kubanska idrottare från att komma och delta i ett sportevenemang.

Under tiden fortsätter det galna, vidrigt kapitalistiskt styrda och alldeles, alldeles underbara spektakel som är fotbolls-VM. Och kanske, kanske kan Graham Potter och hans mannar få oss att uppleva något som åtminstone påminner om det som Tommy Svensson och det legendariska bronslaget gjorde för 32 år sedan.

Särskilt troligt är det inte, men vi slutar uppenbarligen inte drömma för det.

Officiellt betraktar EU de israeliska bosättningarna på Västbanken som olagliga. Trotts detta fortsätter handeln med dem som vanligt.

En ny rapport från organisationen Global Echo Litigation visar att omkring var femte exportlast från Israel till EU kommer från ockuperad mark. Totalt rör det sig om export för mer än 140 miljoner kronor sedan 2017.

Rapporten Importing Occupation ger en unik inblick i handeln mellan Israel och EU. Den visar att bosättningarna är väl integrerade i och med den israeliska staten.

Israels ockupation av Palestina framställs ofta som ett ideologiskt eller säkerhetspolitiskt projekt men bosättningarna har också en stark ekonomisk dimension. Israel tar palestinsk mark, vatten och arbetskraft. Företag etablerar sig på stulen mark och vinsterna återinvesteras i förtrycket.

Det är därför missvisande att se frågan som bara ett tekniskt problem om märkning och tullsatser. Enligt rapporten är handelsflödet en ekonomisk livsnerv i ockupationen. Att varor från ockuperade områden säljs bidrar direkt till att finansiera ytterligare markstöld och fördrivning av palestinier.

EU har själva konstaterat att Israel bryter mot sina krav kring mänskliga rättigheter och att bosättningarna är olagliga.

– Israel har visat att de inte kan ses som en betrodd handelspartner, säger också Emily Schaeffer Omer-Man, chef för Global Echo, till Dagens Arena.

Samtidigt förblir alltså EU den största importören av israeliska varor. Så sent som i våras misslyckades EU återigen med att enas om att frysa handelsavtalet med Israel, trots växande motstånd.

Sverige har under våren drivit krav på högre tullar på varor från bosättningarna. Men även dessa förslag utgår från att handeln ska fortsätta, bara till ett något högre pris.

Problemet är dock att varorna överhuvudtaget tillåts säljas. Enligt rapporten finns bara en konsekvent linje om man menar allvar gällande folkrätt: ett totalt förbud mot handel med israeliska bosättningar.

Historien visar att koloniala system inte faller av sig själva. Ett exempel är apartheidregimen i Sydafrika. Den isolerades eftersom den utsattes för bojkotter och fackliga blockader.

Samma typ av solidaritet behövs idag. I fackföreningar som Byggnads och Elektrikerna har medlemmar börjat driva på för just detta. Frågan är nu hur mycket som krävs innan politikerna ska göra det som är rätt.

Den nya rapporten visar i alla fall att makthavarna inte bara tolererar ockupationen. De bidrar till att upprätthålla den. Och så länge man kan tjäna pengar på det kommer ockupationen att fortsätta.

Det räcker alltså inte att fördöma bosättningarna i uttalanden. Det krävs ekonomiska åtgärder.

Det är också rapportens slutsats: I slutändan är ockupationen en affärsmodell. Och affärsmodellen måste stoppas.

Antalet arbetssjukdomar fortsätter att öka, visar en ny rapport från Arbetsmiljöverket. 2025 anmäldes totalt 17.400 arbetssjukdomar, en ökning med 29 procent på bara ett år.

Kvinnor anmäler fortfarande flest arbetssjukdomar, men siffran ökar nu även bland män. 

Vård- och omsorgspersonal på äldreboenden och andra särskilda boenden har klart flest anmälda arbetssjukdomar per 1000 sysselsatta, enligt rapporten. De vanligaste orsakerna är högt arbetstempo och hög arbetsbelastning.

Under 2025 anmäldes också 38.900 arbetsolyckor som ledde till sjukfrånvaro – en marginell minskning (cirka tre procent) jämfört med året innan. Här är männen i topp.

De vanligaste orsakerna till arbetsolyckor för kvinnor är fall och för män är det förlorad kontroll av maskiner, verktyg eller fordon.

Arbetsolyckor utan sjukfrånvaro ökade med 14 procent under samma period. En majoritet av de 108.700 anmälningarna gällde kvinnor.

Den demokratiske kongressledamoten Dan Goldman från Brooklyn har gjort sig känd som en stenhård försvarare av allt Israel gör. 

Men när New Yorks demokrater gick till primärval på tisdagen led Goldman ett svidande nederlag. Den mäktiga AIPAC-lobbyn (American Israel Public Affairs Committee) satsade motsvarande 30 miljoner kronor på att få Goldman omvald, men han fick bara 34 procent av rösterna mot den av Mamdani backade Brad Lander som fick 66 procent. New Yorks tionde valdistrikt (Östra Manhattan och västa Brooklyn) är ett pålitligt demokratiskt fäste, vilket innebär att Lander blir ny kongressledamot från distriktet i mellanårsvalet i november.

Både Goldman och Lander är judar, men med olika synsätt på Israel och USA:s förhållande till landet: medan Goldman skriver under på allt Israel gör, har Lander en mer liberal inställning:

– Jag vill vara en av de judiska kongressledamöter som är mest villiga att stå upp för de palestinska mänskliga rättigheterna, sade Lander i sitt segertal.

En undersökning gjord av tidningen New York Times i våras visade att 60 procent av anhängarna till det demokratiska partiet hyste större sympatier för palestinierna än för israelerna. Bara 15 procent sade sig vara helt för Israel. Bland alla väljare mellan 18 och 44 år var 75 procent emot ytterligare ekonomiskt stöd till Israel. Fördelningen var helt emot (54 procent) och delvis emot (21).

– Man ser fler och fler demokrater som gör det tydligt att amerikanska skattepengar inte ska gå till Israels regering, säger den demokratiske senatorn Chris Van Hollen från Maryland i en intervju i New York Times.

– Jag hoppas att vi nu kommer att få se en kongress som inte reflexmässigt ger ett ovillkorligt stöd till Israels regering.

Brad Lander var inte den ende av de palestinavänliga kandidaterna som fick stöd av Zohran Mamdani och hans Democratic Socialists of America (DSA). Och som vann sina respektive primärval.

I Harlem (13:e distriktet som är ett utpräglat arbetarområde med övre Manhattan, Harlem och delar av Bronx) ekade parollen ”Free, free, Palestine” mellan väggarna när läkarstudenten Darializa Avila Chevalier, 32, firade segern i primärvalet. Hon besegrade den sittande kongressledamoten Adriano Espaillat som fått motsvarande sex miljoner kronor av AIPAC för att försvara sin plats. Avila Chevalier fick 49,4 procent av rösterna mot Espaillats 45,9.

Under parollen ”Barn – inte bomber” gick Avila Chevalier till val på stöd till det palestinska folket – hon är en frekvent deltagare i demonstrationer och kampanjer mot folkmordet i Gaza – och en rad radikala krav. Till exempel kommunal expropriation av de bostadshus där ägarna inte sköter underhållet.

Också den tredje av de kandidater som stöttades av Mamdani och DSA vann sitt primärval: Clarie Valdez, 36, fick 56,1 procent av rösterna i valet i sjunde distriktet (Brooklyn med Williamsburg och Ridgewood i Queens med i huvudsak unga fattiga väljare) mot Antonio Reynoso (35,8), sittande ordförande i stadsdelsnämnden i Brooklyn.

Det israeliska etablissemanget var mycket missnöjt med primärvalen i New York. Tidningen The Times of Israel beskrev dem som en seger för extremvänstern, och pekade särskilt ut Valdez och Avila Chevalier, men gav också Lander en känga: ”två antiisraeliska kandidater som stöds av de vänsterextrema Democratic Socialists of America plus en judisk vänsteranhängare [som] alla gjorde antiisraelisk retorik till ett framträdande fokus i sina kampanjer”.

KOMMENTAR 18 personer, varav 12 kommunpolitiker, utreds nu för inblandning i härvan kring Sundsvalls Logistikpark. De misstänkta politikerna har haft styrelseuppdrag i antingen Sundsvall Logistikpark AB eller i det kommunala moderbolaget Stadsbacken AB.

Misstankarna gäller grovt bokföringsbrott och grovt svindleri i de båda bolagen, avseende värderingen av Sundsvall Logistikpark AB i bokslutet 2024.

Det var vid en uppmärksammad gryningsräd mot Sundsvalls kommun den 27 januari i år, utförd av Ekobrottsmyndigheten, som skandalen briserade. Då greps sex personer, däribland socialdemokraterna Anita Bdioui (S), tidigare ordförande i Sundsvalls Logistikpark, samt Petter Stenberg (S), tidigare ordförande i det kommunala moderbolaget Stadsbacken AB.

Sedan dess har det tillkommit fler misstänkta politiker, alla tidigare ledamöter i styrelserna för Stadsbacken eller Sundsvalls Logistikpark, när den uppblåsta värderingen gjordes. De misstänkta är Desislava Cvetkova (S), Petra Ebbing (M), Anton Ångman tidigare (C) och (M), Christer Sjödin (SD), Timothy Brander-Lie (SD), Tom Emanuelz (M), Frida Burman (S), Hans Forsberg (C), Sven Bredberg (M) och Kim Ottosson (V).

Även tidigare vd:ar på Stadsbacken respektive Sundsvalls Logistikpark, några kommunala tjänstemän, samt en person på värderingsfirman i Stockholm som gjorde den ifrågasatta värderingen av logistikparken, finns på listan över misstänkta.

Trots att revisionsbyrån KPMG avstyrkte att logistikparkens och Stadsbackens resultat- och balansräkningar för 2024 skulle godkännas klubbades de igenom av Sundsvalls kommunfullmäktige i maj 2025.

KPMG ansåg att det marknadsmässiga värdet av anläggningen var kraftigt överdrivet samtidigt som de förväntade intäkterna var för dåligt underbyggda.

Kommunens investeringskostnader för att bygga logistikparken har beräknats till 745 miljoner kronor – och anläggningen har gått med förlust sedan start. För 2023 blev resultatet minus 14,9 miljoner kronor och 2024 blev det minus 168,8 miljoner.

2025 skrevs värdet på anläggningstillgångarna ner med 392 miljoner från året innan, samtidigt som bolaget gick 29,8 miljoner back. Det gav ett negativt resultat om 421,7 miljoner kronor. I årsredovisningen för 2025 värderas Logistikparken nu till 150 miljoner kronor.

Sundsvalls kommuns investeringskostnad för logistikparken, som gått med förlust sedan start, har beräknats till 745 miljoner. Foto: Karin Kämsby

Från början var bygget av logistikparken ett samarbete mellan Sundsvalls kommun, Trafikverket och SCA och omfattade kombiterminal, containerhamn, järnvägsanslutningar och logistikytor. SCA skulle bygga containerhamn, kommunen stod för övriga delar.

Syftet var att stärka Sundsvall som nationellt och internationellt logistikcenter. Anläggningen ligger vid havet i Petersvik, intill SCA:s massafabrik Ortviken.

Beslutet att bygga logistikparken togs i maj 2020, efter en lång och förbittrad kamp mellan kommunen och aktivister som försvarade Petersviks miljö- och kulturvärden. Bara några månader efter att beslutet tagits meddelade SCA att de skulle lägga ner tillverkningen av tidningspapper i Ortviken. Tidigare hade SCA förespeglat att verksamheten vid Ortviken skulle expandera.

Logistikparken invigdes i maj 2024. Sundsvalls Tidning har i ett omfattande reportage pekat ut SCA som den stora vinnaren i projektet, vilket SCA ilsket förnekar. Enligt uppgifter i samma tidning går merparten av SCA:s containertrafik via Gävle hamn, trots SCA:s satsning på en containerhamn i Sundsvall.

Till råga på allt sålde kommunen 2022 en del av Logistikparken till byggets huvudentreprenör Peab och deras dotterbolag Annehem för 56 miljoner kronor.

Det handlade om en så kallad etableringsyta som hade kunnat ge kommunen arrendeintäkter under många år framåt. Kommunen har ännu inte fått betalt av Peab/Annehem. Enligt köpeavtalet behöver de inte betala förrän de fått hyresgäster och ansökt om bygglov.

Sundsvall Logistikpark AB har nu fått en ny mer professionell styrelse med större erfarenhet från näringslivet.

Ett alternativ vore att sluta bolagisera kommunal verksamhet och återkommunalisera befintliga bolag.

Nu återstår att se vad Ekobrottsmyndigheten har att komma med. De har aviserat att åtal kan komma under sommaren. Om det blir några åtal.