Tornevall Networks

I Vingåker har undersköterskorna en snittlön på 29.203 kronor i månaden. Det är lägst i hela Sverige.

– Jag sitter ju som kommunstyrelsens ordförande och personalutskottet ligger under detta. Men vi har en HR-chef och får rapporter och känner inte riktigt igen det du säger, menar Charlotte Prennfors (M), kommunstyrelsens ordförande i Vingåker, när Proletären når henne.

Hon ber att få återkomma efter att ha talat med kommunens HR-chef. Proletären skickar också över underlaget för snittlönerna, som är framtaget av tidningen Arbetet.

Samtidigt som undersköterskorna i Vingåker har lägst snittlön i landet har Charlotte Prennfors själv en månadslön på 73.260 kronor. Hon har också, sedan 2021, ökat sin lön med över 10.000 kronor i månaden. Under samma period har undersköterskornas snittlön ökat med knappt 3.500 kronor, enligt en sammanställning gjord av Proletären.

Än högre lönen har Vingåkers chef för socialförvaltningen – 84.000 kronor i månaden.

Dagen efter Proletärens intervju med Charlotte Prennfors återkommer Vingåkers kommundirektör, Mattias Gustavsson, via mejl.

– Statistik är alltid svårt att tolka, det beror på var, hur och när man mäter, skriver han, och menar att Vingåker har lägre snittlöner i hemtjänsten men högre på särskilda boenden jämfört med angränsande kommuner.

När man ser till hela listan över de tio sämst betalande kommunerna framträder ett tydligt mönster. Fem av dem ligger i ett geografiskt kluster i Gävleborg och norra Uppland: Bollnäs, Ockelbo, Avesta, Hofors och Tierp.

I samtliga kommuner ligger snittlönen för undersköterskor under 30.000 kronor i månaden.

Snittlönen döljer dessutom stora skillnader. Flera undersköterskor som Proletären pratat med med i dessa kommuner uppger att de tjänar under 26.000 kronor i månaden före skatt för sitt arbete inom hemtjänst eller på ett äldreboende.

I samma fem kommuner är snittlönen för en förvaltningschef inom socialförvaltningen 81.680 kronor i månaden – nästan tre gånger så mycket som en undersköterska. Högst lön har förvaltningscheferna i Bollnäs och Tierp: 85.500 kronor i månaden.

Politikerlönerna sticker också ut. Snittlönen för en kommunstyrelseordförande i dessa fem kommuner är 75 816 kronor. Högst lön får kommunstyrelsens ordförande i Tierp med 81.400 kronor i månaden.

I flera kommuner växer också lönegapet mellan undersköterskor och deras chefer. I Hofors har chefen för socialförvaltningen fått en löneökning på 32,5 procent sedan 2021 och tjänar idag 75.500 kronor. Undersköterskornas snittlön har i samma kommun ökat med 11,8 procent och ligger nu på 29.682 kronor.

I Avesta och Tierp har socialchefernas löner ökat med 18 procent. Undersköterskornas snittlöner har under samma period ökat med endast 8 procent i Avesta och 6 procent i Tierp.

Av de tio kommuner som betalar lägst snittlöner till undersköterskor sitter Socialdemokraterna med och styr i sex. Två kommuner styrs av borgerliga koalitioner och två, Sollefteå och Malå, av tvärpolitiska koalitioner där även Vänsterpartiet ingår.

Ockelbo kommun styrs av Socialdemokraterna och Centerpartiet och ligger just nu näst längst ned på listan över undersköterskors snittlön i Sverige. Magnus Jonsson (S) är kommunstyrelsens ordförande i Ockelbo och medger att situationen är problematisk.

– Det här är ju inget önskvärt läge. För våra välfärdshjältar, som vi sa under pandemin, är lönen väldigt viktig – inte minst inför framtiden, säger han.

Han pekar på kommunens svaga ekonomi och menar att man tidigare haft som ambition att ligga i mitten av angränsande kommuners löneläge.

– Men vi har helt uppenbart tappat nu.

På frågan om staten borde ta större ansvar för äldrevården svarar Magnus Jonsson:

– Jag vill absolut inte skylla ifrån mig, eftersom jag har ett ansvar. Men jag är otroligt besviken på regeringen. Jag har varit ordförande i över 20 år och varit med om börskrascher, flyktingkriser och en pandemi. Men med Ulf Kristersson som statsminister har jag 20 miljoner mindre i generella statsbidrag att röra mig med jämfört med tidigare. Det gör skillnad.

Att sex av de tio bottenkommunerna styrs av Socialdemokraterna, ett parti som kallar sig ”arbetarpartiet”, medger han är en motsägelse.

– Ja, det går ju inte ihop. Vi måste göra om och göra rätt – både när det gäller arbetsvillkor och lön. Och där har jag ett ansvar.

Här är de tio kommuner i Sverige som betalar lägst snittlön till sina undersköterskor

Kommun Snittlön för en undersköterskaLön för kommunstyrelsens ordförandeStyreSocialförvaltningschefens lönVingåker29 203 kr73 260 krM, C, KD84 000 krOckelbo29 278 kr67 562 krS, C82 400 krBollnäs29 353 kr73 260 krS, M, C85 500 krÖrebro29 391 kr86 350 krS, M, C95 800 krAvesta29 499 kr91 740 krS, C80 000 krTierp29 549 kr81 400 krC, M, KD, L85 000 krSollefteå29 591 kr71 632 krC, Västrainitiativet, V85 100 krOlofström29 643 kr81 400 krS, C82 000 krHofors29 682 kr65 120 krS, C, L75 500 krMalå29 716 kr61 597 krL, V, M68 000 kr

Inför internationella kvinnodagen känns orden otillräckliga inför det som Gazas kvinnor uttrycker med sina utmattade kroppar och sargade hjärtan.

Hadeel Ahed Dawlas vittnesmål är inte bara en personlig berättelse, utan en koncentrerad spegel av vad kvinnor lever igenom under ett folkmord: ständig rädsla, omöjligt moderskap, outhärdlig förlust och kollapsen av allt som liknar ett normalt liv.

Min känsla av trygghet försvann

Hadeel säger:

– Jag har blivit en människa som ständigt är rädd. När jag går på gatan känns det som att en raket kan slå ner när som helst.

Rädslan är inte längre något som kan komma ibland – den är ett permanent tillstånd. Bombningarna var inte nyheter i tv-sändningar, utan scener som upprepades framför hennes ögon. Missiler slog plötsligt ner när de var ute på gatan.

Sedan kom ögonblicket som förändrade allt:

– Dagen då vår byggnad bombades och min dotter dödades… Efter det förändrades hela livet för mig.

Det mest brutala med folkmordet är inte bara döden, utan känslan av maktlöshet inför sina barn.

– Min dotter dödades framför våra ögon och vi kunde inte skydda henne… Det är den största förlusten i mitt liv. Allt annat kan ersättas, men inte min dotter.

Mardrömmen lämnar henne inte.

– Jag tittade ut genom fönstret efter bombningen, och min man var täckt av blod och sade till mig: Tala är borta… Den mardrömmen förföljer mig.

Sedan finns hungern.

– Mina barn kom till mig och sa: Vi är hungriga, vi vill äta… och jag kunde inte ge dem mat.”

Hungern i Gaza är inte en tillfällig känsla, utan ett kollektivt trauma. Hadeel berättar att de har börjat frukta att maten ska ta slut, även när det finns lite kvar.

Fördrivning: När kvinnan förlorar sin integritet och värdighet

Hadeel tvingades fly flera gånger. Vid ett tillfälle tog hon sin sex månader gamla dotter och sökte skydd i ett hem hos människor hon inte kände – där 83 personer redan bodde.

– Jag och min dotter sov på halva en soffa, sittande… Toaletten var i fruktansvärt skick, jag kunde inte ens gå in där.

Hon avstod från att äta och dricka för att slippa använda toaletten. Hon skämdes över att ta fram barnens mat ur sin väska inför andra, eftersom maten var knapp och hon inte kunde dela med sig.

Så berövas kvinnan sina mest grundläggande rättigheter: integritet, hygien och möjligheten att ta hand om sin egen kropp.

Till och med vatten blev en dröm:

– En dag började jag gråta för att jag var så törstig… vi längtade efter att få dricka vatten.

Ett sammanbrott som inte är tillåtet

Senaste gången Hadeel kände att hon var nära att bryta ihop var när hon gick för att registrera sin son i skolan och mötte sin döda dotters vän.

– Tårarna rann och jag höll på att falla ihop av gråt… men jag måste hålla mig samman.

För det finns små ögon som ser henne:

– När min dotter Talin ser mig gråta säger hon: Mamma, gråt inte… hon är två och ett halvt år gammal. Jag försöker vara stark för deras skull.

Kvinnan i Gaza tvingas vara en psykologisk mur för alla andra, även när hon själv är krossad inuti.

En förändrad syn på livet – och på hemlandet

– Kriget, säger Hadeel, släckte mig och släckte min livsgnista.

– Jag kände att vi i Gaza är ensamma… världen lever sina liv medan vi dödas.

Och hon säger med smärtsam tydlighet:

– Trygghet är viktigare än hemlandet och jorden… ett hemland som tar ifrån oss tryggheten är inget hemland.

Ord som kan chockera – men som kommer från en mor som begravt sitt barn med egna händer.

Det som bröts – och det som stod kvar

– Min dotters bortgång krossade mig och dödade alla vackra känslor inom mig.

– Men vi har tro och tillit till Gud – vi har inte förlorat förståndet på grund av detta krig.

Tron är här inte ett sätt att uttrycka sig, utan ett sätt att överleva.

Vad avslöjar Hadeels vittnesmål om folkmordets påverkan på kvinnor? Genom hennes berättelse ser vi hur kvinnan blir måltavla på flera nivåer:

Kroppen: ständig rädsla, otrygghet, förlorad integritet.

Moderskapet: maktlöshet inför bombningar och hunger, skuld, förlusten av ett barn.

Värdigheten: brist på vatten och grundläggande förnödenheter, trängsel som utplånar privatlivet.

Psyket: uppskjuten sorg, förbjudet sammanbrott, känslan av global övergivenhet.

Sociala relationer: tvångsfördrivning och påtvingad trängsel som försvagar band och skapar nya spänningar.

På kvinnodagen…

Kvinnan i Gaza är inte bara ”hälften av samhället”, utan pelaren som hindrar samhället från att fullständigt falla samman.

Hon begraver sin dotter och torkar sedan sina tårar för att inte skrämma sina andra barn.

Hon går hungrig för att andra inte ska känna skam. Hon gråter av törst i tysthet. Och hon vaknar varje morgon – trots allt.

Hadeels vittnesmål är inget undantag. Det är en röst bland tusentals som säger till världen:

Kvinnan i Gaza lever inte bara kriget – hon bär det i sin kropp, i sitt moderskap, i sitt minne och i allt som återstår av hennes hjärta.

På kvinnodagen går det inte att tala om egenmakt eller drömmar utan att stanna upp vid kvinnorna i Gaza. Där förvandlas en tjugoårig flicka till familjens pelare, kroppen blir en plats för ständig rädsla, hemmet blir ruiner och minnet en lista över förluster.

Amani berättar:

– Min känsla av trygghet förändrades helt. Jag lever i ständig beredskap, och rädslan har inget namn längre.

Hon tillägger: ”Att vara kvinna får mig att känna mig mer sårbar i detta kaos, som om min kropp blivit en extra börda i kampen för överlevnad.”

Under flykten förlorade hon sin integritet.

– Jag letade efter ett litet hörn för att kunna andas, ta av mig slöjan och kamma håret bara en minut.

Att duscha, som tidigare var en daglig rutin, blev något sällsynt.

– Jag brukade duscha varje dag… nu en gång i veckan, ibland varannan vecka. Att duscha är inte längre hygien – det är en lyx.

Med bitterhet säger hon:

– Min enda spegel är andras blickar som ser min trötthet men inte ser mig.

Den 12 oktober 2023 vaknade Amani mitt i ett våldsamt bombardemang. Den dagen förlorade hon sin lillasyster Lona, sin kusin och hennes barn, sina grannar och sina vänner.

– Överlevarens skuld följer mig… Lona var den yngsta, jag borde ha skyddat henne. Jag kunde inte.

Frånvaron blev en del av hennes vardag.

– Det är som om jag andas in saknaden med luften.

Hon fick aldrig sörja fullt ut. I krig får kvinnor sällan utrymme att bryta samman. De gråter på natten och blir styrkan på dagen.

Före kriget var hon student och behövde stöd. Efteråt blev hon den som stöttar.

– Min roll förändrades. Jag blev den ansvariga, den som lugnar, den som letar efter vatten och medicin.

– Jag växte upp för tidigt, säger hon.

Senaste gången hon kände total svaghet var under rasmassorna när deras hem bombades. Sedan reste hon sig.

– För de som är kvar förtjänar att vi reser oss.

Folkmordet syns inte bara i bomberna utan i vardagens detaljer.

– Jag använde gamla tygbitar under min menstruation… jag kände att min kvinnlighet förnedrades varje dag.

Brist på vatten, avsaknad av hygienartiklar och att ständigt sätta familjens behov före sina egna – allt detta är ett tyst slitage på kvinnans värdighet.

– Barnen äter före mig… jag dricker vatten bara för att orka.

Att förlora hemmet var inte bara att förlora en plats, utan att förlora minnen.

– Att leta efter Lonas foto under rasmassorna och inte hitta det.

Det som bröts inom henne var tryggheten. Det som höll var viljan.

– Viljan att berätta vår historia, att säga till världen: Vi är här. Vi tänker inte försvinna.

På kvinnodagen visar Amanis vittnesmål hur kvinnor drabbas på flera nivåer: kroppen, psyket, identiteten och värdigheten.

Kvinnan i Gaza är inte en siffra i en nyhetsrubrik. Hon är en syster som förlorade sin syster, en ung kvinna som förlorade sitt hem och sin trygghet, som vaknade under rasmassor – och reste sig.

Hennes budskap till världens kvinnor:

– Var inte tysta. Vänta inte tills era hem brinner för att förstå vad flykt betyder. Tänk på Lona när ni somnar i trygghet i natt.

Kanske är det minsta vi kan göra på kvinnodagen att lyssna.

För det finns flickor som tvingades bli vuxna för tidigt, och som fortfarande säger:

Vi är här. Vi kommer inte att försvinna.

Den internationella kvinnodagen 2026 går i borgerlighetens tecken. De palestinska kvinnorna blir slaktade i tiotusental, iranska skolflickor blir sprängda i luften av imperiets bomber, kubanska kvinnor lider under en sträng blockad och arbetarkvinnorna i välfärden får möta rekordnedskärningar.

Det är kanske tydligare än någonsin att klasskamp är kvinnokamp, och att “välfärd, inte vapen” är en viktig paroll för oss kvinnor. Så varför är ”välfärd, inte vapen” en viktig paroll för oss kvinnor?

Man kan börja i änden av vapnen, och belysa kvinnans särskilt utsatta situation i krig. En av de första och mest tragiska konsekvenserna av krig är alltid minskade rättigheter för kvinnor, i vilken region eller land som kriget än härjar.

Dels handlar det om förhållandena under krigstid, där ansvaret för familjen helt hamnar på kvinnan, medan männen blir kanonmat. Men det handlar även om förhållandena efter kriget, där kvinnans ställning och förutsättningar i samhället försämras. Kvinnorna förväntas stanna kvar i hemmet och blir därmed utan egen inkomst, de blir i vissa fall nekade utbildning och de blir utsatta för våld; fysiskt, ekonomiskt och sexuellt våld. De blir helt enkelt nekade sina mänskliga rättigheter.

Tidöregeringens prat om att “exportera svensk jämställdhetspolitik” är inget annat än imperialistiska lögner. Den kubanska kvinnan som inte har tillgång till medicin, den venezuelanska kvinnan som även hon lider under blockad, den palestinska, iranska, syriska, irakiska och afghanska kvinnan som blir sprängda i luften av amerikanska bomber? Ja, vilken kvinna har någonsin blivit räddad av USA-imperialismen och dess oändliga krig och utsvältningskampanjer?

Men frågan handlar inte bara om krig långt borta. De miljarder som läggs på militär upprustning påverkar också kvinnors liv här i Sverige. För varje krona som går till vapenindustrin är det en krona mindre till välfärden. Och det är här det blir tydligt att ”välfärd, inte vapen” är en kvinnofråga också på hemmaplan.

Dels är det en kvinnofråga på grund av den centrala roll en välutvecklad välfärd har för kvinnans ställning i samhället. Att vi kan få mödravård och slippa dö av komplikationer av graviditet eller förlossning. Och att barnavård blir välfärdens uppgift, inte moderns. Att vi kan lämna våra barn på förskola och skola och därmed ha en egen inkomst, har varit en grundpelare i kvinnors ekonomiska och sociala frigörelse.

Men ”välfärd, inte vapen” är framförallt en kvinnofråga för att många jobb som drabbas av dessa nedskärningar är i så kallade kvinnoyrken. Hela 80 procent av anställda inom välfärden är kvinnor.

Undersköterska inom hemtjänst, hemsjukvård och äldrevård är Sveriges vanligaste yrke, med fler än 132.000 anställda idag. 91 procent av dem är kvinnor. Detta är yrken som plågas av låga löner, hög stress, otillräcklig vila, utbrändhet, varsel om uppsägning, personalbrist med mera. 

Stressrelaterade sjukskrivningar är överrepresenterade bland arbetare inom välfärden, där kvinnor i åldrarna 30-39 är den värst drabbade gruppen. När nedskärningarna kommer är det alltid arbetarklassen, och framförallt arbetarklassens kvinnor, som betalar priset.

För när äldreomsorgen skärs ner, vem tar det obetalda omsorgsansvaret? När skolan saknar resurser, vem går ner i arbetstid? När vårdköerna växer, vem förväntas täcka upp?

Svaret är sällan krigsindustrin. Svaret är arbetarklassens kvinnor.

Om vi menar allvar med jämställdhet måste vi också våga tala om klasskamp och antiimperialism. För så länge bomber prioriteras framför barnmorskor, och stridsflyg framför skolor, kommer kvinnors frigörelse aldrig att uppnås.

På Kuba har kvinnorna haft en framlyft roll ända sedan revolutionen 1959. Den tidigare presidenten Fidel Castro beskrev kvinnornas befrielse som “revolutionen inom revolutionen”.

Proletären träffar Osmaya Hernández, medlem i det kubanska kvinnoförbundets FMC:s sekretariat för internationella relationer, för en intervju om kvinnans roll i revolutionen och jämställdheten på Kuba.

– Kvinnan har varit en föregångsgestalt i alla viktiga skeenden i den kubanska revolutionen. Förbundet strävar efter fullständig jämställdhet på alla områden, även i familjefrågor, och inte minst i försvar av revolutionen, säger Osmaya Hernández när hon tar emot oss på förbundets högkvarter i Havanna.

FMC, Federación de Mujeres Cubanas (Kubanska kvinnors federation), är en massorganisation utifrån grannskapsorganisationer och vidare upp till distrikts- och provinsnivå. Hela 91 procent av alla Kubas kvinnor över 16 år är medlemmar.

– Vi samarbetar med alla institutioner och driver kvinnors frågor på alla nivåer, och vi har en rådgivande funktion inom nationalförsamlingen. Sedan 1997 är vi en lagstiftande part i kvinno- och familjefrågor. 

Osmaya Hernández beskriver de olika framgångarna sedan revolutionen. Kuba införde tidigt fri abort och sedan revolutionen har kvinnorna i Kuba fullständigt självbestämmande över sina kroppar. 

Landet har en generös mödrapolitik med ledighet från barnets födelse tills barnet är 15 månader. Mammaledigheten är en del av den utarbetade politiken som kallas ”den demografiska politiken” – där Kuba samtidigt ser en åldrande befolkning och allt lägre födslotal.

– Många äldre tas om hand i hemmet av kvinnor så detta är en av förbundets stora utmaningar idag, säger Osmaya Hernández.

Principen om lika lön för lika arbete har länge varit en viktig fråga på Kuba. Det som tidigare varit en praxis är nu lagstadgat i konstitutionen.

– Med lagen om lika löner och möjligheten till avlönat arbete för vård av barn i hemmet har en kvinna ekonomisk självständighet. Rätten till sin egen kropp inkluderar rätten att skilja sig och att försörja sig.

FMC har boenden om det skulle behövas för att snabbt kunna lämna en partner. Det finns också möjlighet att stödja kvinnan ekonomiskt under en period vid behov. 

Osmaya Hernández är medlem i det kubanska kvinnoförbundet FMC:s sekretariat för internationella relationer. Foto: Proletären

Hur ser tillgången på barn- och äldreomsorg ut på Kuba idag?

– De första daghemmen uppfördes av kvinnoförbundet 1961 och idag finns barnomsorg över hela Kuba. Det har också inrättats barnomsorg i direkt anslutning till arbetsplatser. 

Osmaya Hernández berättar att utbildnings- och hälsoministerierna informeras om behovet och ser till att det efterlevs, och arbetsplatsen bekostar mat och andra dagligvaror i verksamheten. 

FMC samarbetar också med den framväxande privata sektorn i upprättandet av ett system med dagmammor. 

– Den offentliga sektorn har just nu svårt med det under den rådande och skärpta blockaden. Det finns också aktivitetscentra för barn till arbetande föräldrar där barnen kan vara tills föräldrarna slutat arbetet för dagen.

Många förutsättningar för att kvinnor ska kunna arbeta finns på plats – men i det kubanska samhället är äldreboendena förhållandevis få. Det vanliga är att äldre bor kvar hos familjen, och i praktiken tar många kvinnor fortfarande ett stort ansvar för hemmet.

Den nya familjelagstiftningen från 2022 syftar till att stärka jämställdheten på Kuba, men också rättigheterna för hbtq-personer. Den har bland annat öppnat upp för samkönade äktenskap och skärpt åtgärder mot genusrelaterat våld. 

Samtidigt har lagen fått kritik för att den också tillåter surrogatmödraskap.

– Den tidigare familjelagstiftningen från 1975 behövde moderniseras, inte minst ur ett hbtq-perspektiv. En av de första punkterna var att samkönade äktenskap skulle likställas med olikkönade. Här ingick rätten att skaffa barn. Och det var den punkten som vållade mest debatt. 

För de som på försökt på alla sätt att få barn finns nu möjligheten till vad som kallas ”solidariskt surrogatmödraskap” som en sista utväg, berättar Osmaya Hernández, som påpekar att en rad krav ska uppfyllas för godkännande. 

– Vi har sett dåliga exempel i andra delar av världen där surrogatmödrar exploateras och handel med människor uppstått. Processen på Kuba är rigorös. 

Innan revolutionen, när Kuba sågs som USA:s ”bakgård” där amerikanska kapitalister och maffiamedlemmar kunde roa sig, var prositutionen utbredd. Problemet återkom till Kuba i och med den svåra ekonomiska 1990-talskrisen på Kuba, den så kallade specialperioden. Osmaya Hernández beskriver hur hela samhället kämpar mot prostitutionen.

– Den har alltid varit en av revolutionens stora frågor. Under specialperioden och med den ökande turismen återkom prostitutionen. Myndigheterna arbetar mot den och FMC jobbar med utbildning om vad prostitution innebär. Prostitutionen på Kuba är ett faktum, men ingen kvinna behöver prostituera sig för att överleva och problemet är mindre idag än det var under 1990-talets kris. 

Fortfarande finns också ett problem med våld mot kvinnor i landet.

– Vi har ett program mot våld i nära relationer. 26 procent av alla kvinnor har någon gång blivit utsatt för det och under 2024 dödades 25 kvinnor. Covidpandemin är en faktor då många isolerades i sina hem, och såklart påverkar även den dåliga ekonomin situationen negativt. 

– Vi ser allvarligt på denna utveckling och hela samhället arbetar med att få bukt med det, bland annat genom familjeutbildningar. 

Begreppet “machismo” har använts om den machokultur som finns på Kuba, och som påverkat jämställdheten negativt – och är något FMC idag arbetar emot.

– Kampen mot machismon är en kamp mot patriarkatet. Machismon har varit en del av det kubanska samhället ända sedan kolonialtiden. I denna kamp har vi tidigare försummat männen, men tvärtom måste vi jobba tillsammans med männen för en sundare maskulinitet.

Osmaya Hernández berättar att FMC jobbar med att förändra både mäns och kvinnors värderingar.

– De kulturella könsskillnaderna sitter djupt och de reproduceras hela tiden. 

Trots de landvinningar kvinnor gjort på Kuba måste arbetet därför fortsätta, konstaterar hon.

– Segrarna vi har vunnit förpliktigar oss att fortsätta.

I ett gammalt avsnitt av The Simpsons spelar den bittre sellout-clownen Krusty in en reklamsnutt för sin snabbmatskedja. Han tar ett bett av sin signaturburgare, ler brett och smaskar. Så fort regissören ropat ”klart!” spottar Krusty ut tuggan, kämpar mot kväljningarna, sköljer munnen med fickplunta och jämrar sig över att han nästan råkade svälja lite av köttsaften.

Lite så kändes det att se McDonalds-vd:n Chris Kempczinski prova den nya Big Arch-burgaren i en video som körts ut i snabbmatsjättens sociala medier. Videon har fått enorm spridning – och blivit rejält roastad. För det ser verkligen ut som att det är första gången Kempczinski äter (läs: tar en mikroskopisk tugga av) en av sina burgare. 

Den amerikanske fitnessbloggaren och fotografen Golden Czermak uttryckte det träffsäkert:

”Hela grejen har en slags utstuderad företagsaura kring sig. Han beskriver inte hamburgaren som mat, eller ens en burgare, utan en ’produkt’, vilket förmodligen är vad juristerna viskat till honom bakom kameran så att de inte skulle bli stämda om han kallade det för ’kött’. Han öppnar sedan lådan, studerar innehållet som om han utvärderade en besvikelse till kvartalsrapport och sedan tar han tuggan […].

Det var en tugga som togs av någon som tvingas delta i en aktivitet, men inte har hjärtat med sig och i det korta ögonblicket efter tuggan säger hans ansiktsuttryck mer än tusen ord, precis innan professionalismen tar över igen.

Han antydde att det här var hans lunch, men jag misstänker att så fort kameran slutat rulla ersattes Big Arch-boxen av en tallrik med något som kostar ett tresiffrigt dollarbelopp”. 

McDonald’s-restaurang i Nevada. Snabbmatsjätten har 13.814(!) restauranger i USA (Sverige cirka 220). Omkring fem miljoner jänkare jobbar i snabbmatssektorn. Foto: Genrebild/Pixabay

Man kan tycka vad man vill om McDonald’s. Man kan tycka att kedjan kan dra åt helvete för att den fortfarande bedriver verksamhet i det folkmordskåta Israel. Att det är en symbol för den amerikanska kulturimperialismen. Att det utnyttjar unga arbetare, stävjar facklig organisering, är en av de ledande krafterna mot löneförhöjningar i servicesektorn. Att maten de säljer knappt kan kallas mat. Att skräpmatsberoendet är en folkhälsofara helt jämförbar med rökning. Att det är en miljöbov av rang. Och så vidare, och så vidare.

Men det går inte att förneka att ”Donken” har en makalöst folklig förankring i hemlandet. Trump, som sägs älska skräpmat, vann nog många knegarröster på att vifta med Big Macs i valrörelsen. Det gav honom ett folkligt sken: ”Visst, han är miljardär – men han käkar ju samma mat som vi!”

I dessa tider, när livsmedelspriserna, trots Trumps alla vallöften, bara stiger och stiger – och lär stiga än mer efter USA:s sinnessjuka angrepp mot Iran – är Bic Mac-menyer och varsin Happy Meal till ungarna det enda ”extranöjet” många människor har råd med. Det är med andra ord lätt att förstå att det svider i ögonen på hårt arbetande människor i USA när de ser burgar-vd:ar som motvilligt tar en pyttetugga av sin produkt medan de astralprojicerar sin själ ut i rymden. Det är som att spotta folk i plytet.

Men det är också förbannat kul när rika, medietränade vd:ar och kapitalister försöker vara som folk, men avslöjas för vad de är.

Epstein var inte ensam inom överklassen med att vilja ”avla fram” barn på någon avelsfarm. Det här fenomenet omfamnas av rika världen över, och det finns vissa som till och med ser det som en rättighet. Jag talar alltså om surrogatmödraskap. 

Jag tycker inte det verkar vara så stor skillnad på Epsteins avelsranch i New Mexico, där han ville inseminera 20 kvinnor åt gången med sin egen sperma, och de praktiker som förekommer inom kommersiellt surrogatmödraskap.

De gravida kvinnorna, surrogatmödrarna, kan placeras på ett boende där de hålls instängda. De kan inte bo med sina egna familjer och ta hand om sina barn. De får inte gå ut utan tillstånd, de får inte äta vad de vill och inte gå i trappor. Allt för att skydda klinikernas investeringar: de barn som rika köpt.

I dokumentären Womb on rent: Borrowed motherhood från 2013 skildras hur kommersiellt surrogatmödraskap i Indien såg ut innan det förbjöds 2021. Fattiga kvinnor rekryteras till surrogatkliniker och finns redo när ett rikt par önskar använda en fattig kvinna som inkubator, eller om man så vill, önskar få ett barn.

Embryon förbereds och placeras i flera olika kvinnors livmödrar. Efter några månader bedömer man vilket eller vilka embryon som varit mest framgångsrika. Kvinnan vi följer i filmen lyckas med det som önskats av henne, att producera tvillingar.

I en av de andra kvinnorna har fyra embryon lyckats överleva och utvecklas. Hon uppfyller alltså inte orderkraven och hennes graviditet avslutas. Kontrakt med kvinnorna skrivs inte förrän flera månader in i graviditeten när klinikerna kunnat försäkra sig om att allt står rätt till med varan, det vill säga barnet.

Epstein var inte en ensam galning. Avelsrancherna finns, de har bara andra kunder. Det accepteras att rika människor världen över har rätt att utnyttja fattiga kvinnor. Att de kan använda någon annans kropp som inkubator, med alla de risker som det innebär både vid graviditet och förlossning. 

Att bara förbjuda kommersiellt surrogatmödraskap räcker inte. Även vid så kallat altruistiskt surrogatmödraskap, som vissa partier i vårt land förespråkar, så finns det stora risker för pengar under bordet och påtryckningar. Det säkraste är att inte tillåta surrogatmödraskap alls.

Det finns ett tydligt mönster världen över: surrogatmodern är fattig och beställaren är rik. Vi skulle aldrig se en av Kardashian-systrarna altruistiskt bära ett barn åt någon av de andra, den tjänsten köper man av någon som inte har ett val.

Tingsrätten i Solna körde över åklagaren och dömde en aktivist i Rojavakomittéerna till villkorlig dom för ofredande och olaga hot. En missräkning för åklagaren som, påhejad av regeringsföreträdare, krävde en dom på 14 månaders fängelse för grovt olaga hot.

– Det kräver ju att man verkligen injagar rädsla hos en person som är utsatt för hotet. Allvarlig rädsla till och med, man ska i princip injaga skräck. Men tittar man på åtminstone vad som finns i förundersökningen så framstår det som att den där första oron klingade av ganska snabbt, både hos Forssell och Dousa, säger yttrandefrihetsexperten Nils Funcke till TV4.

Det var i januari som Rojava-aktivisten placerade en skål Hitler-målade äpplen vid Johan Forssells bostad. Utanför biståndsminister Benjamin Dousas bostad placerade mannen en docka med leksakskniv i ena handen och ett dockhuvud i den andra. Aktionerna var en protest mot att regeringen skänkt 295 miljoner kronor till Syrien, som nu styrs av al-Qaidas efterträdare – och som i januari utlyste en offensiv mot kurdiska områden i norra Syrien.

Rojavakommittéerna skriver i ett uttalande att domen är ett slag mot yttrandefriheten:

”Vi, tillsammans med vår dömda kamrat, hävdar bestämt att dessa aktioner inte har inneburit något hot och att protester av detta slag ryms inom yttrandefrihetens ramar. Den utveckling vi har sett de senaste åren, som har accelererat sedan Natoprocessens början, är ett snabbt krympande utrymme för alla som vill utöva sina demokratiska rättigheter.”

När Johan Forssell 2004 var ordförande i Moderata Ungdomsförbundet (MUF), skickade han själv ett avhugget gunghästhuvud till Hans Tilly, då ordförande i Byggnads. Ett hot Forssell fick inspiration till i filmen Gudfadern, där maffian med det avhuggna hästhuvudet i en filmproducents säng, meddelade att ”gör som vi vill, eller…”.

Forssells hot mot Hans Tilly kom i samband med att det lettiska byggbolaget Laval & Partneri skulle bygga en skola i Vaxholm, med oorganiserade arbetare: bolaget vägrade skriva kollektivavtal, och det backade Forssell och hans unghöger-kompisar upp.

Nu är Forssell missnöjd med domen mot Rojava-aktivisten:

– Att demonstrera vid någons privata hem där det bor minderåriga barn, tycker jag personligen är att passera en gräns för vad som är lämpligt, hävdar Forssell.

Ett av de minderåriga barnen är migrationsministerns son som har koppling till den nazistiska miljön i Stockholm. En koppling Forssell, som i regeringen gjort sig till ledande talesman för ”föräldraansvar”, tagit lätt på.

Den sjätte mars 2006 klev jag, en välrakad yngling med bakåtkammat hår, in på Taxi Kurirs kontor i Örebro och fick slipsen knuten av Tom Nilsson, salig i sin himmel där alla enkronor räknas och alla taxiuniformer är välstrukna och pressade.

Tjugo år senare har branschens förfall fortsatt och ingen taxichaufför har längre slips eller behöver avlägga kartprov.

Under mina tjugo år i yrket har jag kört hundratusen kunder och under mina tre första år fick jag hundratusen kronor i dricks. De senaste åren har det klingat betydligt skralare i drickskassan vilket jag tolkar som svårare tider, ändrat kundunderlag, minskad kontantanvändning och minskad charm. (Jag tycker ju heller inte man ska dricksa. Vi arbetar för avtalsgrundad och skattepliktig lön, vi är inte tiggare.)

Under tjugo år har jag sagt upp mig, eller undantagsvis blivit uppsagd, tolv gånger och blivit återanställd tretton.

Jag har tagit två taxiåkare till facket och en till domstol. (Jag vann.)

För den som tycker det är för lite kändisar i Proletären kan jag berätta att jag kört Malou von Sievers, Måns Möller, Ola Forssmed och krigsminister Sten Tolgfors, sjungit Clawfinger med Linda Bengtzing, Michael Jackson med Pernilla Wahlgren, Hum, hum från Humlegårn med Michael Nyqvist, Peter Magnusson och Martin Stenmark. Numer hör stans artister Kikki Danielsson och Peter Jöback till kundunderlaget.

2008 anordnade vi en vild strejk på taxi i Örebro. Försämringar hade lett till en lönesänkning på runt 3.000 kronor i månaden för oss som jobbade ständig natt, och under två nattimmar satt vi på hotell Clarion, blev bjudna på fika och skrev strejkuttalande medan nyväckta åkare körde dit och skrek om avsked och repressalier.

Dagen efter talade stan om strejken som samlade stöd från alla chaufförer utom en: företagets egen vänsterpartist.

En del av arbetet innebär att kontrollera att lönen stämmer. Den gör sällan det. Åtta månader av tolv fattas det pengar. Eftersom jag inte jobbar för mindre än överenskommen lön kräver jag att rätt lön ska utbetalas. Något som sällan är populärt hos åkare och inte alltid hos arbetskamrater heller, och det har hänt att kamrater menar att om de blir lurade på pengar så ska jag också bli det.

Taxibranschen har inte så stora likheter med andra chaufförsyrken. Jämför oss hellre med restaurangpersonal; inga raster, långa pass, ständigt till tjänst, med behov av att hantera alla sorters kunder, såväl fulla och stökiga som skröpliga och sjuka.

Nu för tiden slipper jag procentlönshelvetet, där priset i taxametern helt avgör lönen. Jag har lön även när bilen är tom, vilket är nödvändigt när man kör i en småstad.

Vi har inga raster utan äter när vi kan. En lugn dag kan man med lite tur slänga i sig mat på en lunchrestaurang, eller till och med steka på lite korv och potatis hemma. Andra dagar känns livet lite tyngre när man inte fått fem minuters vila och hoppas få sluta för dagen efter tio timmars körning, men får en hämtning på Akademiska sjukhuset i Uppsala med lämning i Ljusdal. Då får man unna sig att sova en kvart vid Dragon Gate, vilket också innebär en kvarts försening.

Det finns fördelar med att vara taxichaufför. Det är socialt och man lär känna många människor. Det är ett relativt fritt yrke och den del av dagen jag inte har kund kan jag spendera lite som jag vill: läsa, fika, turfa, handla, skjutsa ungar till brottning och blockflöjt, åka hem och städa, diska, tvätta, vårda amorösa relationer, bada i Ljusnan eller skriva krönikor i Proletären.