Tornevall Networks

Haparandabladets chefredaktör Linda Danhall dömdes i förra veckan för djurplågeri mot sitt nekande, rapporterar flera lokala medier. Haparanda tingsrätt anser att Linda Danhall i augusti 2023 utsatte sin då kraftigt avmagrade häst för onödigt lidande genom att inte söka veterinärvård eller avliva den.

Straffvärdet motsvarar en månads fängelse, men varken brottets art, straffvärde eller återfall talar enligt rätten för att påföljden ska bestämmas till fängelse. ”Det saknas skäl att tro att Linda Danhall kommer att begå nya brott”, skriver tingsrätten och dömer Linda Danhall till villkorlig dom och 40 dagsböter à 400 kronor.

Haparandabladets ägare Örjan Pekka kommenterar domen i den egna tidningen:

– Med reservation för att jag inte har läst hela domen, så är djurplågeri ett allvarligt brott som ska beivras. Jag tror inte det här hänger på ondsinthet eller illvilja mot djur i Linda Danhalls fall. Men däremot ett antal olyckliga omständigheter, säger han.

Den amerikanska frilansjournalisten Shelly Kittleson är medarbetare på flera internationella medier och arbetar regelbundet i Irak och andra länder i regionen.

Tisdagen den 31 mars tillfångatogs hon av en grupp personer och fördes bort i bil i centrala Bagdad. Enligt det irakiska inrikesministeriet och det amerikanska utrikesdepartementet kraschade fordonet senare, och reportern tvingades in i en annan bil, uppger Reportrar utan gränser.

En av kidnapparna skadades och lämnades kvar efter kraschen. Irakiska säkerhetsstyrkor ska ha gripit och identifierat mannen som tillhör en väpnad grupp kopplad till den irakiska shiitiska milisen Kataeb Hezbollah.

Erik Larsson, talesperson Reportrar utan gränser (RSF).

Vad vet RSF om motivet till kidnappningen?

– Det exakta motivet bakom kidnappningen får tiden utvisa. Men det vi kan säga redan nu är att det här är en attack mot dem som bevakar den eskalerande konflikten i regionen. Det skickar också en signal om att journalister på plats arbetar under direkt livsfara. Tyvärr är det heller inte ovanligt att väpnade grupper – och i vissa fall skurkstater som Iran – använder gisslan som brickor i ett större geopolitiskt spel, säger Erik Larsson, RSF:s talesperson i Sverige.

Vad betyder det att det gått en vecka utan att något hörts av kidnapparna?

– Ju längre tiden går, desto större är risken att det här blir en utdragen gisslansituation. Samtidigt är tystnad ofta en del av spelet. Det kan också säga något om säkerhetsläget i Irak, där väpnade grupper ibland agerar fritt, ibland agerar på uppdrag av andra. I det här läget måste vi vara försiktiga med att dra för långtgående slutsatser.

 Vad vet ni i nuläget om Shelly Kittlesons situation? 

– Vi har inga bekräftade uppgifter, det finns dock medieuppgifter om att hon hålls av en väpnad milis med kopplingar till Iran. Reportrar utan gränser har tillsammans med CPJ och Foley Foundation som jobbar med gisslansituationer krävt att USA ska klassa detta som ett gisslanärende och inte som ett konsulärt fall. Det skulle öka pressen att agera.

 Vad är era rekommendationer till journalister som befinner sig i Irak?

– Kidnappningen visar att redaktioner och frilansar måste tänka ännu mer på sin säkerhet. Håll låg profil, var försiktig med digitala fotavtryck och uppdatera era säkerhetsbedömningar ofta. Se även till att hålla kontakt med redaktioner och de nätverk ni ingår i.

RSF fördömer kidnappningen och kräver att USA agerar för att hon ska släppas.

Som Journalisten rapporterat JO-anmälde SVT Uppdrag granskning i vintras polisen, efter att ett kuvert adresserat till en UG-reporter på dennes jobbadress hade öppnats under en knarkrazzia hos Postnord. Brevet anlände igentejpat och med ett kort meddelande till redaktionen.

– Många tipsare förlitar sig på posthemligheten och vi uppmanar ibland personer att skicka brev om man är rädd för att lämna digitala spår. Det här är ett ingrepp som inte bara drabbar en enskild journalist och en enskild tipsare, utan slår mot själva möjligheten för allmänheten att kontakta oss anonymt, sade UG:s ansvariga utgivare Axel Björklund till Journalisten i samband med JO-anmälan i december.

I anmälan till Justitieombudsmannen bad UG om JO:s bedömning av polisens hantering och risken för källskyddet. UG påpekade att ett öppnat brev till en journalist kan likställas med en tvångsåtgärd riktad mot en massmedieredaktion, vilket enligt grundlagen ska föregås av en proportionalitetsavvägning.

Polismyndigheten konstaterar i sitt yttrande i saken till JO att det ”finns skäl att iaktta försiktighet vad gäller försändelse i postflödet, i synnerhet då brevet ställts till mediaföretag”. Frågan om beslag ”ska i vart fall underställas undersökningsledare, vilket med fördel dokumenteras. Det synes emellertid inte ha skett i det aktuella fallet, vilket Polismyndigheten beklagar”, skriver Polismyndigheten.

Replik till ledaren ”Kvartal lyfter högerextrema aktivister och kallar dem journalister”:

Varje entreprenör som försöker tänka nytt och förnya en konservativ bransch möter samma typ av motstånd. Egentligen är det inget konstigt med det: De som verkar inom ramarna för ett system och som befinner sig högst upp i näringskedjan i det gör förstås allt de kan för att försvara detta system och misstänkliggöra allt som utmanar det.

Andéns kritik är målad i ganska breda penseldrag så av pedagogiska skäl delar jag upp mitt bemötande i olika delar.

För det första: Journalist är som bekant ingen skyddad titel. Den närmast religiösa aktning som Andén och andra debattörer tycks hysa inför begreppet är ganska talande för den egna självbilden. Och när han avfärdar Alexander Pärleros, en mediaentreprenör som lyckats bygga upp något eget, med orden att han ”inte riktigt förstår vad han gör” är det långt mer avslöjande än vad Andén nog avsåg.

Andemeningen är att ”journalisten” skulle vara en särskilt upplyst och upphöjd medborgare i demokratin. Själv betraktar jag det mer som ett verb än en identitet. Det är helt enkelt något vissa människor gör, bedriver publicistik eller journalistik. En del gör det bra, andra gör det dåligt. Några gör det med goda intentioner, andra med tveksamma. Och att kritisera mig för att – när vi bjudit in Nick Alinia – presentera honom som publicist är bara fånigt. Han publicerar sig, har fler prenumeranter på sin youtube-kanal än en genomsnittlig lokaltidning och har som bekant utgivningsbevis.

Att han sedan beter sig illa i samband med att han skapar sin publicistik är en annan fråga. Dessutom är den benämning jag själv använt när jag skrivit om honom ”högeraktivist”. Och Andén är säkert medveten om att det genom åren funnits en del journalister på vänsterkanten med problematiska kopplingar till våldsvänstern utan att facktidningen för den skull kampanjat för att de ska kallas något annat än journalister. Samma resonemang gäller för Christian Peterson. Han bedriver publicistisk verksamhet samtidigt som han förefaller göra en massa dåliga saker.

För det andra: Kvartal är inte en traditionell tidning där jag som chefredaktör tar ut riktningen och berättar vad vi som arbetar här gemensamt står för. Kvartal är en publicistisk plattform där enskilda profiler har betydligt större svängrum än vad journalister på en vanlig dagstidning har. Exempelvis får de vara så subjektiva de själva vill och är bekväma med. Andén får det att låta som vi gjort en dygd av nödvändigheten genom att ”märka om” Pelle Zackrisson från reporter till profil. Men hade han läst lite mer noggrant vad vi skrivit hade han insett att det inte finns någon motsättning mellan dessa roller. En profil på Kvartal kan, precis som på sociala medier som X eller Substack, vara allt från en politiskt driven opinionsbildare till en traditionell nyhetsreporter. Och allt däremellan.

Att Pelle Zackrisson i sina texter valt att kalla Christian Peterson journalist utan att ge någon ytterligare kontext kring honom är hans eget val. Jag hade själv inte gjort så men på Kvartal är det alltså tillåtet för profiler att skriva olika och göra olika bedömningar, så länge de håller sig inom de ramar vi kommit överens om. Andén väljer vidare medvetet eller omedvetet att inte nämna att det förts en offentlig diskussion mellan Kvartals olika profiler på plattformen där flera hellre hade velat referera till Peterson som aktivist.

Med allt detta sagt har Kvartal en ansvarig utgivare. Den personen är jag. I den rollen tar jag ställning till om våra publiceringar exempelvis bryter mot lagen eller om vi riskerar att bryta mot reglerna i det medieetiska system som vi är anslutna till. Andén nämner också den intervju som i Medierna i P1 gjorde med Pelle Zackrisson angående vår rapportering om Rawa Majid. Till skillnad mot vad Andén påstår handlade den inte om strikta utgivarfrågor utan om hur Zackrisson som reporter (utifrån egna källor) resonerade kring att skriva om rykten. En ytterligare del i Kvartals modell är att enskilda profiler så långt möjligt ska vara de som pratar offentligt om sina egna texter/poddar eftersom det gör avsändaren för vad som skrivs eller sägs tydligare. Även om det yttersta ansvaret för vad som publiceras givetvis ligger hos mig som ansvarig utgivare.

Jörgen Huitfeldt

chefredaktör och ansvarig utgivare,

Kvartal

Inbrottet på Söderhamns-Kurirens redaktion upptäcktes på söndagen. Gärningsmännen har tagit sig in genom en bakdörr och försvunnit iväg med ett fåtal datorer och mobiltelefoner samt en systemkamera, rapporterar Söderhamns-Kuriren. 

Polisen har spärrat av delar av lokalerna och ska under tisdagen göra en teknisk undersökning. En del anställda får jobba hemma under dagen på grund av inbrottet.

Av de 141 tjänster som Sveriges Television varslade om förra veckan rör ett tiotal SVT:s journalistiska verksamhet i Umeå, som näst efter Stockholm drabbas hårdast i förslaget till sparåtgärder. Nyhetsprogrammet Sverige idag läggs ned och vilket påverkar två tjänster på nyhetsredaktionen i Umeå, medan resten av tjänsterna berör programdivisionen.

– Det ska ju nu förhandlas och sedan får vi se hur utfallet slutligen blir. Även om förhandlingarna precis dragit i gång så finns ju en stor risk att vi kommer förlora arbetskamrater, säger Emma Grönlund, ordförande i journalistsektionen på SVT Umeå.

Hur är stämningen?

– Det är så klart en hel del oro, många som undrar hur det här kommer påverka dem personligen, kollegor och hela tv-huset. Det finns väldigt många frågor, men få svar att få i nuläget.  Det är ett väldigt tråkigt besked. Även om vi visste att det skulle komma ett sparpaket så känns det tungt med ett så stort varsel på företaget.

Antropologen Katarina Graffman, ursprungligen från Västerås, är ny krönikör på VLT:s ledarsida.

Graffman hade tidigare podden Graffman/Nordström ihop med VLT:s chefredaktör och ansvarige utgivare Daniel Nordström.

– Jag är väldigt nöjd över att ha knutit Katarina Graffman till ledarsidan som återkommande krönikör. Hon är en av landets intressantaste röster inom konsumtionskultur och samtida antropologi. Hon tänker både självständigt och på tvärs, det vi behöver mer av, säger VLT:s vikarierande politiske redaktör Petter Olofsson, i ett pressmeddelande.

Katarina Graffman är filosofie doktor i kulturantropologi.

I måndags presenterade SVT:s vd Anne Lagercrantz ledningens förslag till hur sparpaketet om 355 miljoner kronor ska lösas. Många blev förvånade över hur hårt besparingarna slår mot journalistiken, och några trodde inte sina ögon när de läste på intranätet att tv-desken på SVT Nyheter Stockholm skulle läggas ned.

Det betyder att de lokala nyheterna i Stockholm inte längre ska sändas från tv-huset i Stockholm, utan från någon av de fem orter som kommer att ha kvar sin tv-desk, till exempel Norrköping eller Falun.

Besparingen innebär att fem tjänster försvinner. Dessutom tas en tjänst i Rinkeby bort och två i Södertälje, vars sändningar upphör som egen edition och ska integreras med Stockholm.

– Jag fattar att även Stockholm måste vara med och spara men att ta bort tv-desken var verkligen chockartat – ingen av oss hade den fantasin. Förutom att en otroligt tajt och välfungerande arbetsplats försvinner så finns många frågetecken kring hur och vilka som efter nyår ska sända ut lokala Stockholmsnyheter. Det känns ju jättekonstigt med tanke på att vi är landets största område för lokala tv-nyheter, säger Margareta Benson, som är ordförande i journalistsektionen för Stockholm, Uppsala, Uutiset och Södertälje.

Margareta Benson har själv sin tjänst på tv-desken i Stockholm, som programledare.

Hur är stämningen?

– Det ligger en våt filt över redaktionen. Vi jobbar på men det känns tungt och väldigt ovisst. En sorgsen stämning.

Veckans gräv spelade in live under Gräv i Kristianstad under rubriken ”När makten gör motstånd”.

På scen berättade:

Anna Roxvall om massmaskningen och ljugandet under hennes och Johan Perssons granskning Somaliauppgörelsen (Ekot).

Ystads Allehandas reportrar Helena Wennström och Britt Risberg om att bli Säpoanmälda när de ställde frågor till Sjöbo elnäts vd.

DN:s reportrar Hugo Lindkvist och Kristoffer Örstadius om svårigheterna med att få ut handlingar om säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm – och hur det lossnade när de använde pseudonym.

Expos Erik Glaad och Jonathan Leman om påtryckningarna från migrationsministerns presstab inför Expos publicering I ministerns närhet.

I podden diskuteras vilka strategier journalister och redaktioner kan använda för att möta motståndet och komma runt det.

KONTAKTA OSS

Veckans gräv är en podd från Tidningen Journalisten och Scoop, som är Föreningen Grävande journalisters tidning.

Tipsa oss om fler aktuella gräv till kommande avsnitt!

Mejla till: vg@journalisten.se

Veckans gräv finns ute nu, där poddar finns.

Fredrik Furtenbach

Ålder: Fyller 61 i vår

Bor: Lägenhet söder om Söder.

Familj: Flickvän, två barn, 18 och 22 år.

Titel: Inrikespolitisk kommentator på SR Ekot. Hedersdoktor vid Göteborgs

universitet.

Bakgrund: Började plugga juridik men hoppade av när han var den enda i klassen som tyckte att grundlagarna var intressantast. Pluggade statsvetenskap på Göteborgs universitet, jobbade på SOM-institutet med Sören Holmberg som chef. Gick den ettåriga utbildningen på JMK.

Politisk reporter på DN, SvD, Dagens Politik och SR.

Fritid: Åker runt på loppisar i Sverige med flickvännen. Letar efter kul prylar och vintagekläder. Samlar på armbandsur, mest 70-tal. Gillar gammal elektronik.

Drivkraft: Intresserad av politik, vill hänga med. Vill förklara och sätta det politikerna säger i ett sammanhang.

Knepigaste politikern: Göran Persson var speciell. Han brukade fråga varför jag inte bytt ut mitt efternamn, som han uttalade fel. Bildt och Schyman kunde också vara jobbiga.

Fredrik Furtenbach klev 1993 in som politisk reporter på Sveriges riksdag. Det är två år tidigare än riksdagens ålderspresident, socialdemokraten Anders Ygeman.

– Under pandemin när det nästan var tomt här passade jag på att besöka riksdagslokaler jag aldrig varit i, som skjutbanan, 1600-talsinnergården, och gåvoförrådet.

I gåvorummet staplas alla presenter som riksdagsledamöter får men enligt de svenska antikorruptionsreglerna inte tillåts ta emot.

Det var DN:s praktikhandledare Micke Jaresand som på en minut år 1993 avgjorde Fredrik Furtenbachs yrkesbana. Juristsonen från Örgryte var 28 år när han kom in på den korta journalistutbildningen på JMK och flyttade till Stockholm, efter studier i statsvetenskap, arbete på SOM-institutet och en inställd musikkarriär – han var basist i flera band, från punk till depprock, goth och synth, gav ut skivor med Mazola Party.

När han klev in som praktikant på DN ville Fredrik Furtenbach egentligen bli grävande reporter.

– Det var det coola på den tiden. Men Jaresand frågade vad jag hade pluggat och bestämde helt enkelt att jag skulle vara på politiksidorna. Jag var lite tveksam, för de såg jävligt tråkiga ut, det var massiva textsjok med någon svartvit bild. Sen blev det mer intressant ju mer man kom in i det.

Han visade sig vara bra på att hitta politiknyheter genom att redan då ”ringa runt en massa”, och kunde varva vikariat på DN och SvD, och 1997 släppas in på Sveriges Radio. Där har Fredrik Furtenbach blivit kvar. Han har gått från politikreporter till inrikespolitisk chef, till inrikespolitisk kommentator.

Fredrik Furtenbach promenerar i Stanniolgränd i riksdagshuset. Foto: Tor Johnsson

Vad är det som hållit dig kvar i politiken i 33 år?

– Det är väl ändå att ju mer man lär sig, desto mer intressant är det.

Ett rent intellektuellt intresse?

– Jo, men det tycker jag. Jag är ganska intresserad av forskning fortfarande också, statsvetenskap. Jag har mycket kontakt med valforskare och använder gärna forskningsresultat när jag ska förklara politik. Min inställning till mitt jobb är att det inte ska vara tyckande, det ska egentligen bara vara att förklara och sätta i ett sammanhang. Varför partier och politiker gör som de gör. Jag vill gärna ha fakta att stå på.

Det finns olika sorters kommentatorer, även på public service.

– Att kunna läsa politiker rätt och förklara det för folk är viktigare för mig än att vara spetsig eller profilera mig själv, säger Fredrik Furtenbach.

Du blir aldrig frustrerad av att inte få tycka något?

– Nej. Det är tillfredsställande. Men jag är ju helt miljöskadad, van vid att inte ha åsikter. Jag är väldigt försiktig privat också. Min syrra brukar försöka prata politik med mig ibland. Hon säger att jag är som en socialarbetare: ”Jag hör vad du säger.”

Röstar du?

– Jag röstar blankt. Jag har röstat på olika partier tidigare, men sen tyckte jag att det var lika bra att rösta blankt. Det är klart att jag har värderingar, men dagspolitikens olika förslag är det väldigt lätt att hålla distans till.

Snart sagt varje politiknyhet kommenteras idag. Alla trogna Sveriges Radio-lyssnare, kanske de mer lättfotade också, känner nog igen Fredrik Furtenbachs sätt att med lite torr skepsis rama in de dagspolitiska krumbukterna. Sedan några år blir han inte heller ihopblandad med forna poddparhästen Tomas Ramberg (nu på DN), som också han har göteborgsk diktion.

– Ibland kunde jag få skäll för något som jag inte hade sagt, men jag kunde också få beröm för något jag inte sagt.

Idag är det Helena Gissén och Fredrik Furtenbach som poddar ihop i SR:s politikpodd Det politiska spelet, programledda av Parisa Höglund. DPS, som de kallar den, tar sig an inrikespolitiken på ett snackigare och mer lättsamt vis; kommentatorerna kan unna sig syrligheter på politikernas bekostnad. Podden hör till hans roligaste arbetsuppgifter, tycker Fredrik Furtenbach.

– Det är kul att få nörda ner sig lite, med smala grejer, ibland. Och det finns utrymme för lite mer humor.

Ett av många exempel på nörderi är när han lyfte en opinionsundersökning om vilket partis sympatisörer som gillar hundar respektive katter mest (svar: M respektive V).

Vad gör det med en människa att ha närkontakt med yrkespolitiker i 33 år? Vad ser Fredrik Furtenbach när han blickar ut över det svenska politiska landskapet – bildligt och bokstavligt, från sitt smala arbetsrum med fönster mot kammaren.

Han ger ett public service-svar på den sista frågan, börjar prata om två rätt tydliga block men med komplicerande faktorer på båda sidor.

I sitt avlånga arbetsrum kan Fredrik Furtenbach titta direkt ned på de folkvalda – när de är i kammaren. Ofta är det glest mellan riksdagsledamöterna. Foto: Tor Johnsson

Blir du någon gång trött på politiken?

– Absolut. Extra mycket på några saker. Den politiska logiken att det är så viktigt att det ska gå dåligt för motståndaren, det är ju ganska barnsligt. Och så lagspelandet, att det är ett lag mot ett annat: det är bara vid riktiga kriser som man kan samarbeta ordentligt.

Papegojsvaren, att folkvalda inte lämnar sina talepunkter, stör honom också, även om det är värst för nyhetsreportrar som ska klippa inslag. Han tycker att det har blivit värre med den saken.

Det finns mer:

– Det här med att man gör sig dummare än vad man är, anklagar motståndaren för något man vet inte är sant. Det är också löjligt. Särskilt valrörelser är ju fulla av den sortens retorik. Och sen som du vet, debatterna är inte så ofta debatter, det är seriemonologer: ”Varför svarar du inte på min fråga?” ”Varför svarar du inte på min fråga?”

Det politiska spelet, fenomenet, inte podden, har funnits så länge det funnits makthavare, menar Fredrik Furtenbach. Därför blir det relevant för medierna att spegla och förklara. Särskilt eftersom politikerna själva sällan medger att de ägnar sig åt just spel.

– De får igenom sin politik på sätt de inte så gärna pratar om. Då blir det ännu viktigare att journalisterna berättar hur det går till. Varför de gör som de gör.

För att vara bra på sitt jobb pratar han – med partifolk, forskare, myndigheter, opinionsinstitut. Han kan inte bara hänga med i det dagliga, utan behöver veta vad som händer över tid, sådant som pågår men syns mindre.

Inför riksdagsvalet håller han som vanligt koll på opinionen, vilka frågor folk tycker är viktiga, och hur nöjda de är med utvecklingen. Ekot frågar också vad medborgarna tycker att det pratas för lite om. Ofta är svaret vård, skola, omsorg, samtidigt som valforskning visat att medierna underbevakade vård inför valet 2022.

– Vi ska försöka komma bort från det där, och har valt ut ett antal frågor som vi ska satsa på oavsett vad politikerna pratar om.

80-talsklockan från Seiko bars av Sigourney Weaver i filmen Aliens. Foto: Tor Johnsson

Hur blir valrörelsen?

– En del kollegor har trott att den blir ovanligt smutsig. Jag vågar inte ta gift på det, det brukar vara relativt smutsigt. Men att både den blå och den röda sidan anklagar varandra för att vara antisemiter, det är ett nytt lågvattenmärke.

Vi pratar om journalisthatet på X, där Fredrik Furtenbach motvilligt befinner sig eftersom politikerna ännu gör det. Förr kunde det komma konstruktiv kritik där, idag är det bara ”ett gäng idioter, ryska troll och botar” som reagerar.

– Man får inte övertolka det.

Mer nedslående tycker han den tilltagande mediekritiken från M och i viss mån KD är.

– Jag tycker att det här grälet med DN som regeringen har haft är väldigt anmärkningsvärt. Man får en känsla av att det har hänt något.

Vad tänker du om det?

– Det är väl någon tidsanda som sprids och som jag gissar kanske göds av partierna längst ut, Sverigedemokraterna och deras systerpartier världen runt.

Fredrik Furtenbach, Sveriges Radio Ekots inrikespolitiska kommentator, i riksdagshusets östra del där bland annat riksdagens högtidliga öppnande hålls varje år. Foto: Tor Johnsson

Vilka är riskerna?

– Jag tror inte att man gör sitt samhälle en tjänst när man försöker sprida eller cementera en misstro mot rapporteringen i de stora medierna.

Kommer några tidigare politiska sanningar att försvinna i år? Han verkar upplivad av frågan. Sanningen att inget parti kan åka ur riksdagen tror han sitter löst. Däremot ser han inte att samarbeten över blockgränsen kommer att ske. Inte ens under andra världskriget var en samlingsregering självklar, säger han.

Regeringsfrågan lär fortsatt få en stor plats under utfrågningarna inför valet. Det spelar Tidöregeringen i händerna, som har ett samarbete på plats.

– Ja, medierna och Tidöpartierna drar åt samma håll där. Man vill ju gärna ha en kritisk infallsvinkel mot oppositionen också. Men det beror också på hur C agerar.

Det säkraste man kan säga är att valåret blir arbetsintensivt. Tur att Fredrik Furtenbach kan ta många kommentarer hemma i lägenhetsköket, kvällar och helger. Normala arbetstider har han inte, jobb och fritid går ihop.

– Jag är fine med att kompa ut när det går. Sen är det klart att jag inte tycker att allt är värt en kommentar. Vissa nyhetshändelser kan jag tycka är för små.