Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Journalisten. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
ee4968619cbdec245a9e70bfae4f95358ff479a0Journalisten gör uppehåll under sommaren och pausar de dagliga nyhetsbreven.
Sajten uppdateras bara sporadiskt och nyhetsbrev skickas vid större nyhetshändelser.
Vi har valt ut en del av våra artiklar från våren och lagt dem i bildspelen som vi nu lyft upp på sajten.
Vi öppnar som vanligt igen den 10 augusti, med daglig sajt och nyhetsbrev.
Tills dess önskar vi alla våra läsare en härlig och avkopplad sommar!
ee4968619cbdec245a9e70bfae4f95358ff479a0
8dfeb8b67fff7e6fd3cd60484d94bc5a7aba19b7
TITLE: Journalisten har sommaruppehåll DESCRIPTION: Journalisten gör uppehåll under sommaren och pausar de dagliga nyhetsbreven. CONTENT: Sajten uppdateras bara sporadiskt och nyhetsbrev skickas vid större nyhetshändelser. Vi har valt ut en del av våra artiklar från våren och lagt dem i bildspelen som vi nu lyft upp på sajten. Vi öppnar som vanligt igen den 10 augusti, med daglig sajt och nyhetsbrev. Tills dess önskar vi alla våra läsare en härlig och avkopplad sommar!
TITLE: Journalisten har sommaruppehåll DESCRIPTION: Journalisten gör uppehåll under sommaren och pausar de dagliga nyhetsbreven. CONTENT: Sajten uppdateras bara sporadiskt och nyhetsbrev skickas vid större nyhetshändelser. Vi öppnar som vanligt igen den 10 augusti, med daglig sajt och nyhetsbrev. Tills dess önskar vi alla våra läsare en härlig och avkopplad sommar!
8dfeb8b67fff7e6fd3cd60484d94bc5a7aba19b7
ee4968619cbdec245a9e70bfae4f95358ff479a0
2b07c89b430951b319af4f8a6a54107d46f76044ETIKKRÖNIKA En lång drapa med kritik mot den egna publiceringen, och ordet ”KLANDER” i stora, svarta bokstäver. Inte alls kul att publicera, men det är också det fina med det medieetiska systemet: den stora ansträngning medier gör för att slippa hamna där. Ändå blir det knas ibland. Kvällstidningsrubriken ovan är något överdriven, men här är mina bästa tips för att i slutänden slippa klander.
a03658b371f184c96a9f4ab7d97c2ed3c8925452TT Nyhetsbyråns sparpaket är färdigförhandlat. Tre journalister sägs upp och tio lämnar med avgångserbjudande. – Vi är djupt oroliga över hur det kommer att bli, säger klubbordförande Marcus Alexandersson. Uppdaterad.
Nu står det klart hur många som lämnar TT Nyhetsbyrån i det sparpaket som förhandlats under våren. Tre journalister sägs upp: en reporter i vardera Göteborg och Malmö, och den…
58134c6ba4101d17d7fba0fa24a86f6d3e2dbb78
a03658b371f184c96a9f4ab7d97c2ed3c8925452
TITLE: Tre sägs upp på TT – 10 lämnar frivilligt DESCRIPTION: TT Nyhetsbyråns sparpaket är färdigförhandlat. Tre journalister sägs upp och tio lämnar med avgångserbjudande. – Vi är djupt oroliga över hur det kommer att bli, säger klubbordförande Marcus Alexandersson. CONTENT: Nu står det klart hur många som lämnar TT Nyhetsbyrån i det sparpaket som förhandlats under senvåren. Tre journalister sägs upp: en reporter i vardera Göteborg och Malmö, och den… Läs hela artikeln på journalisten.se
TITLE: Tre sägs upp på TT – 10 lämnar frivilligt DESCRIPTION: TT Nyhetsbyråns sparpaket är färdigförhandlat. Tre journalister sägs upp och tio lämnar med avgångserbjudande. – Vi är djupt oroliga över hur det kommer att bli, säger klubbordförande Marcus Alexandersson. Uppdaterad. CONTENT: Nu står det klart hur många som lämnar TT Nyhetsbyrån i det sparpaket som förhandlats under våren. Tre journalister sägs upp: en reporter i vardera Göteborg och Malmö, och den… Läs hela artikeln på journalisten.se
a03658b371f184c96a9f4ab7d97c2ed3c8925452
58134c6ba4101d17d7fba0fa24a86f6d3e2dbb78
9fff687868fc7cfd76cf276ce31ad46b1963da16REPORTAGE Mannen bakom Instagramkontot Lokaltidningsbesvikelser i exklusiv intervju med Journalisten: ”För mig är hjältarna bakom kontot alla journalister som sliter på lokalredaktionerna och gör sin grej.”
Inne på verkstaden tittar folk undrande på oss. Varför ska en mediebranschtidning göra ett personporträtt på Stefan? – Jag har aldrig outat det här, förklarar Stefan Knutsson när han visar…
508b2ecbe666d15efc69b0bb26bb3170f0da2c1dEn SVT-reporter uttalade sig på ett sätt som var stötande för personer för funktionsnedsättning.
”Jag står här och fladdrar med ballongerna här som den handikappade avdelningen på Melodifestivalen”, sa SVT:s ”torgreporter” under direktsändningen av Musikhjälpen 2025, och skakade på kroppen.
En anmälare till Granskningsnämnden ansåg att reportern drog ett opassande skämt på bekostnad av personer med en funktionsnedsättning.
SVT trycker i sitt svar till nämnden på att reportern var en komiker, välkänd för en yngre publik med sketcher och karaktärer som driver med stereotyper och samtidsfenomen. Publiken var van vid hans tonalitet och sätt att skämta. SVT förstår att kommentaren kunde upplevas som smaklös eller stötande, men anser inte att den var kränkande eller nedsättande mot människor med funktionsnedsättning.
Granskningsnämnden för radio och tv konstaterar att Musikhjälpen är ett underhållningsprogram med syfte att engagera lyssnare och tittare till att samla in pengar till välgörande ändamål. Nämnden anser att torgreporterns uttalande i kombination med hans mimik var stötande för personer med funktionsnedsättning. Uttalandet av en företrädare för SVT var därmed uppenbart kränkande och i strid mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft, enligt Granskningsnämnden.
8eddb5851c614b5cd029c00b958be399028c7757blir SVT:s nya nya Ukrainakorrespondenter.
Rebecca Haimi och Christoffer Wendick blir SVT:s nya Ukrainakorrespondenter. De efterträder Elin Jönsson och Bengt Norborg, som bevakat kriget i Ukraina sedan 2022.
Rebecca Haimi är idag Rysslandskorrespondent.
”Som korrespondent baserad i Kiev vill jag rapportera nära och nyanserat om människorna, men också om politiken och de avgörande beslut som påverkar Ukrainas och Europas framtid. Varje berättelse från kriget är ett historiskt vittnesmål. Det finns inget mer hedersamt uppdrag än att samla dem”, säger hon i ett pressmeddelande.
Christoffer Wendick är idag utrikesreporter och har tidigare bland annat varit Europakorrespondent med särskilt fokus på säkerhetspolitik.
”Hur det går i kriget kommer fortsatt att vara den viktigaste frågan att besvara. Men jag vill också skildra vad som händer med ett land och ett folk som utsatts för ett fullskaligt och utdraget invasionskrig. Jag vill fånga berättelser som fördjupar bilden av ukrainarna och deras kamp”, säger han.
De tillträder den 1 oktober.
58134c6ba4101d17d7fba0fa24a86f6d3e2dbb78TT Nyhetsbyråns sparpaket är färdigförhandlat. Tre journalister sägs upp och tio lämnar med avgångserbjudande. – Vi är djupt oroliga över hur det kommer att bli, säger klubbordförande Marcus Alexandersson.
Nu står det klart hur många som lämnar TT Nyhetsbyrån i det sparpaket som förhandlats under senvåren. Tre journalister sägs upp: en reporter i vardera Göteborg och Malmö, och den…
58134c6ba4101d17d7fba0fa24a86f6d3e2dbb78
a03658b371f184c96a9f4ab7d97c2ed3c8925452
TITLE: Tre sägs upp på TT – 10 lämnar frivilligt DESCRIPTION: TT Nyhetsbyråns sparpaket är färdigförhandlat. Tre journalister sägs upp och tio lämnar med avgångserbjudande. – Vi är djupt oroliga över hur det kommer att bli, säger klubbordförande Marcus Alexandersson. CONTENT: Nu står det klart hur många som lämnar TT Nyhetsbyrån i det sparpaket som förhandlats under senvåren. Tre journalister sägs upp: en reporter i vardera Göteborg och Malmö, och den… Läs hela artikeln på journalisten.se
TITLE: Tre sägs upp på TT – 10 lämnar frivilligt DESCRIPTION: TT Nyhetsbyråns sparpaket är färdigförhandlat. Tre journalister sägs upp och tio lämnar med avgångserbjudande. – Vi är djupt oroliga över hur det kommer att bli, säger klubbordförande Marcus Alexandersson. Uppdaterad. CONTENT: Nu står det klart hur många som lämnar TT Nyhetsbyrån i det sparpaket som förhandlats under våren. Tre journalister sägs upp: en reporter i vardera Göteborg och Malmö, och den… Läs hela artikeln på journalisten.se
a03658b371f184c96a9f4ab7d97c2ed3c8925452
58134c6ba4101d17d7fba0fa24a86f6d3e2dbb78
81b5e7d1027b4d4d855e2ad66faf951a93377762Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon.
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.
Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.
– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.
Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.
I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.
I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.
Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.
Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.
– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.
Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.
– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.
För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv
Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.
– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.
Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.
När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.
– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.
På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.
På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.
Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.
Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.
– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.
Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.
– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.
Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.
Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation
– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.
Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.
– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.
Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.
Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.
– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.
Vad drömde du om under åren i fängelse?
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.
Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.
Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.
– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
cbd70c81d951acc9d776e5410830e5c36e1e0add
81b5e7d1027b4d4d855e2ad66faf951a93377762
TITLE: ”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet” DESCRIPTION: Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon CONTENT: År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020. Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse. – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva. Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse. I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil. I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset. Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier. Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten. – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell. Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg. – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen. – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj. Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt. När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap. – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan. På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo. På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge. Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke. – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån. Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell. – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans. Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning. – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes. Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet. – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation. Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse. Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet. – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse. Vad drömde du om under åren i fängelse? – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen. Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin. Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad. – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
TITLE: ”Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag” DESCRIPTION: Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon. CONTENT: År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020. Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse. – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva. Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse. I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil. I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset. Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier. Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten. – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell. Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg. – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen. – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj. Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt. När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap. – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan. På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo. På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge. Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke. – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån. Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell. – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans. Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes. Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet. – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation. Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse. Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet. – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse. Vad drömde du om under åren i fängelse? – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen. Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin. Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad. – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
ff518402991b43989cb7a91104b2ef127db747a5
cbd70c81d951acc9d776e5410830e5c36e1e0add
TITLE: ”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet” DESCRIPTION: Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon CONTENT: År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020. Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse. – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva. Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse. I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil. I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset. Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier. Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten. – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell. Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg. – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra. Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen. – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj. Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt. När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap. – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan. På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo. På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge. Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke. – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån. Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell. – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans. Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning. – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes. Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet. – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation. Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse. Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet. – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse. Vad drömde du om under åren i fängelse? – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen. Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin. Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad. – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
TITLE: ”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet” DESCRIPTION: Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon CONTENT: År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020. Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse. – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva. Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse. I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil. I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset. Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier. Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten. – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell. Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg. – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen. – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj. Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt. När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap. – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan. På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo. På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge. Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke. – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån. Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell. – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans. Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning. – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes. Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet. – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation. Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse. Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet. – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse. Vad drömde du om under åren i fängelse? – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen. Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin. Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad. – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
81b5e7d1027b4d4d855e2ad66faf951a93377762
cbd70c81d951acc9d776e5410830e5c36e1e0add
ff518402991b43989cb7a91104b2ef127db747a5
cbd70c81d951acc9d776e5410830e5c36e1e0addDen belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.
Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.
– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.
Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.
I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.
I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.
Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.
Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.
– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.
Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.
– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.
För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv
Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.
– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.
Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.
När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.
– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.
På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.
På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.
Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.
Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.
– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.
Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.
– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.
Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.
– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.
Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.
– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.
Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.
Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.
– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.
Vad drömde du om under åren i fängelse?
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.
Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.
Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.
– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
cbd70c81d951acc9d776e5410830e5c36e1e0add
81b5e7d1027b4d4d855e2ad66faf951a93377762
TITLE: ”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet” DESCRIPTION: Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon CONTENT: År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020. Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse. – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva. Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse. I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil. I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset. Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier. Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten. – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell. Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg. – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen. – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj. Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt. När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap. – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan. På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo. På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge. Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke. – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån. Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell. – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans. Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning. – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes. Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet. – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation. Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse. Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet. – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse. Vad drömde du om under åren i fängelse? – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen. Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin. Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad. – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
TITLE: ”Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag” DESCRIPTION: Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon. CONTENT: År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020. Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse. – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva. Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse. I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil. I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset. Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier. Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten. – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell. Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg. – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen. – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj. Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt. När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap. – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan. På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo. På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge. Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke. – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån. Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell. – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans. Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes. Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet. – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation. Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse. Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet. – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse. Vad drömde du om under åren i fängelse? – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen. Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin. Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad. – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
ff518402991b43989cb7a91104b2ef127db747a5
cbd70c81d951acc9d776e5410830e5c36e1e0add
TITLE: ”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet” DESCRIPTION: Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon CONTENT: År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020. Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse. – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva. Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse. I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil. I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset. Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier. Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten. – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell. Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg. – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra. Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen. – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj. Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt. När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap. – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan. På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo. På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge. Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke. – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån. Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell. – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans. Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning. – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes. Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet. – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation. Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse. Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet. – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse. Vad drömde du om under åren i fängelse? – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen. Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin. Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad. – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
TITLE: ”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet” DESCRIPTION: Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon CONTENT: År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020. Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse. – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva. Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse. I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil. I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset. Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier. Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten. – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell. Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg. – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen. – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj. Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt. När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap. – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan. På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo. På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge. Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke. – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån. Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell. – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans. Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning. – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes. Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet. – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation. Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse. Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet. – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse. Vad drömde du om under åren i fängelse? – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen. Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin. Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad. – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
81b5e7d1027b4d4d855e2ad66faf951a93377762
cbd70c81d951acc9d776e5410830e5c36e1e0add
ff518402991b43989cb7a91104b2ef127db747a5