Tornevall Networks

Den höga arbetslösheten i kombination med svag arbetsmarknadspolitik leder till fler studenter. Om strategin fortsatt ska vara att låta lärosätena täcka upp för en hög ungdomsarbetslöshet behöver den strategin finansieras, skriver Victor Nygren och Kai Wiklund från Stockholms universitets studentkår. 

Nu har ansökningen till studier för höstterminen stängt och sannolikt kommer fler än någonsin söka sig till högre utbildning. I tider av hög arbetslöshet för unga är det naturligt att fler söker sig till högre utbildning.

När arbetslösheten för nyexaminerade akademiker dessutom är rekordhög ser vi även tydligt hur många fler fortsätter att plugga, även efter examen. Samtidigt har var fjärde nyexaminerad lägre inkomst än när de hade studiemedel, vilket undergräver hela idén om utbildning som en trygg väg in i arbetslivet.

Unga vuxna navigerar en arbetsmarknad som förändras snabbt och oförutsägbart. Den som valde utbildning för ett par år sedan kunde inte förutse hur teknikutveckling och ett förändrat världsläge skulle påverka efterfrågan på deras kompetens.

De utbildningar som beskrevs som säkra framtidskort visade sig ha hög konkurrens om ett litet antal tjänster. När jobbmöjligheterna uteblir blir lösningen för många att studera vidare, inte av ambition utan av brist på alternativ.

Inga åtgärder i vårbudgeten

Trots denna utveckling saknas tydliga initiativ från regeringen. I vårbudgeten fanns inga konkreta åtgärder för att underlätta övergången från studier till arbete för nyexaminerade. Konsekvensen av svag arbetsmarknadspolitik kommer att överbelasta universiteten, utan att öka ersättningen för det ökade antalet studenter.

Det hade inte behövt vara så. Men det blir verkligheten när de få satsningar som gjorts på högre utbildning under mandatperioden snabbt ätits upp av kostnadsökningar, stigande lokalhyror och produktivitetsavdrag. Om strategin fortsatt ska vara att låta lärosätena täcka upp för en hög ungdomsarbetslöshet hade det också varit brukligt att också finansiera den strategin.

Om högre utbildning inte ska fungera som en tillfällig lösning på arbetslöshet krävs en politik som tar ansvar för vad som händer efter examen. Som studentkår föredrar vi det sistnämnda, att utbilda sig ska vara en investering i individen och samhället.

Nu krävs politiskt ledarskap.

Victor Nygren, Ordförande Stockholms universitets studentkår

Kai Wiklund, Vice ordförande Stockholms universitets studentkår

Inlägget Universiteten blir väntsal till arbetsmarknaden dök först upp på Dagens Arena.

Kriget saknade mål, men Trumperan kan gå mot sitt slut.

Efter snart två månaders krig har USA och Donald Trump kört fast. Det var redan från början ett krig med oklara målsättningar utan en sammanhållen och genomtänkt strategi. Kriget är i sig en tragedi, så många har dödats, så många har fått sina liv förstörda eller förlorat en vän eller familjemedlem. För att inte tala om all förödelse och förstörelse. Dessutom är kriget inte förenligt med folkrätten.

Israel trodde sig kunna göra en definitiv attack mot Hizbollah, kriga fram fred och säkerhet för landet. Ockupationen av södra Libanon har tvingat fram en enorm flyktingström. Allt medan palestinierna medels våld och israeliska bosättningar tvingas bort från Västbanken, meter för meter, hur för hus. Samtidigt fortsätter dödandet i Gaza.

Det är ”vapenstillestånd” utan fred.

Ingen fred i sikte

Donald Trump lockades av allt att döma in i kriget av Benjamin Netanjahu, en politiker med samma världsbild och temperament som han själv.  Men även om vapenvilan har förlängts är en fred inte i sikte. Kriget såldes in som en snabb manöver, ungefär som USAs kidnappning av Maduro i Venezuela.

Hur såg Donald Trumps plan ut, fanns det något? Var det att byta regim i Iran som det sas i början. Vilket verkligen är önskvärt efter alla decennier av hård islamistisk repression, terror och mord. Men på kort sikt har förmodligen det nuvarande iranska styret snarare stärkts, vilket ofta tenderar att ske i krig och kriser. Regimskifte är inte längre något Trump talar om. Om målsättningen var att slå ut Irans militära kapacitet eller kärnvapenförmåga är utfallet mycket oklart. Det är lättare att starta än att avsluta krig, vilket redan kriget i Vietnam borde ha lärt amerikanarna.

Den konkreta utmaningen är att kriget i praktiken omöjliggjort oljetransporter genom Hormuzsundet. Och inte heller kommit igång trots att vapnen för tillfället vilar. Iran har här ett ekonomiskt vapen som riktas mot hela världsekonomin. Stoppet har redan fått omfattande och långsiktiga ekonomiska effekter. Varje dag blockaden pågår kommer mer än tio miljoner fat inte ut på världsmarknaden. Priset på olja och bränsle har rakat i höjden. Det kommer att ta år innan balansen återställs, även om stoppen av trafiken i Hormuzsundet skulle upphöra imorgon. Mönstret känns igen från Suezkriget 1956, oljekrisen 1973 och Iran-Irak-kriget några år senare. I de två första fallen blev det omfattande ransoneringar av olja och bensin, och förstås högre priser på olja och bensin. Ransoningar står nu ännu en gång för dörren, redan om några veckor. Trots att de stora beredskapslager som byggts upp (efter de tidigare oljekriserna) nu tagits i anspråk. Redan så här långt har tiotusentals flygresor ställts in, och fler lär det bli de närmaste veckorna och dagarna, om ingen överenskommelse som öppnar sundet kan slutas.

Asien lär drabbas hårdast

Flygbränslepriserna har fördubblats. Högre oljepriser leder i sin tur till att även andra priser går upp. Det slår direkt på plast- och gödningsmedelspriserna. Livsmedelspriser drivs upp eftersom transportkostnaderna ökar. Och därmed stiger inflationen igen, efter att ha stabiliserat sig på en låg nivå efter den inflationskris vi nyss tagit oss igenom. Räntorna kommer att höjas. Bankerna har redan prisat in högre räntor till vanliga låntagare. Sammantaget dämpas den ekonomiska återhämtningen och tillväxten, och kan vara inledningen på en djupare nedgång i ekonomin, recession eller i värsta fall en depression. Vi riskerar att få både inflation och stagnation, det vill säga ”stagflation”. Efter tidigare kriser som eurokrisen, pandemin och inflationskrisen är detta ett tungt bakslag och utgör en djupgående politisk utmaning.

Vi i Europa är visserligen inte lika beroende av olja som under 1970-talet. Men vi kommer förstås att påverkas. De asiatiska länderna som haft en enorm ekonomisk utveckling de senaste decennierna lär drabbas hårdast. De har också Mellanöstern som sin främsta leverantör av olja. Detta är redan en realitet i flera länder i Asien, där bensin börjar bli en bristvara och nu ransoneras. Generellt får fattiga länder ta den största smällen. Det är också de mindre välbesuttna medborgarna som drabbas hårdast av ökade priser och levnadsomkostnader, här som där. Oljeproducenterna kan kamma hem ökade vinster med högre priser. Företag kan alltid kompensera med att driva upp sina priser. Vanliga löntagare får betala priset. Det gäller förstås även i USA och i Europa.

Bort från oljeberoendet

Plånboksfrågor har som alltid en särskild politisk laddning. De bör aldrig negligeras eller spelas ned. Det var ökade priser som ledde till de demonstrationer i Iran under förra året som regimen slog ner med extrem brutalitet, med enligt vissa uppgifter tiotusentals dödsoffer.

I Europa har ökade levnadsomkostnader fått stora politiska följder de senaste åren. Nu blir det ännu värre, om inte Hormuzsundet öppnas snart. Samtidigt är krisen en påminnelse om att vi behöver komma bort från vårt oljeberoende och fasa ut fossila bränslen. I värsta fall kan även den svenska valrörelsen komma att handla om energipriserna, precis som i förra valet.

Även i USA drabbas hushållen av effekterna av Donald Trumps misslyckade krig. De får betala priset, det högre priset på i princip allting. Detta kan mycket väl påverka utgången av höstens mellanårsval. En demokratisk framgång i Kongressen kan sätta stopp för Donalds Trumps värsta politiska stolligheter.

Det enda positiva är alltså att Trumperan kan gå mot sitt slut. Det är bara att hoppas att vi sedan kan börja bygga en annan, mer demokratisk och tryggare värld.

Håkan A Bengtsson

Inlägget Vi riskerar att få både inflation och stagnation dök först upp på Dagens Arena.

Vi vet vad en kebab kostar – men inte ett jobb.

Minns ni kebabkriget på Södermalm i Stockholm?

Under 90-talet öppnade två bröder varsitt kebabställe mittemot varandra på Götgatan: Kebabkungen och Jerusalem Kebab. Någonting hände mellan dem – ett bråk, säger ryktet, och snart därefter började de göra upp om Götgatans kunder med ett priskrig.

Priset på kebab pressades ner, steg för steg. Från 25 kronor. Till 20. Till 15. Till fem.

Till slut 4,95 kr.

I ett reportage i DN från januari 1996 beskrivs det som ett krig som ”skördat många offer i branschen”.  För en kebab för 15 kronor betalar sig inte. Inte ens på 90-talet.

En marknad utan insyn

På just Götgatan visste alla vad en kebab kostade. Och det är just det som får en marknad att fungera: priser är synliga, de går att jämföra. Två ställen, mittemot varandra, med samma kunder. För att vinna konkurrensen så pressar de ner priserna – tills någon inte klarar av det längre.

Visst hade det varit enklare för kebabhaken att höja priserna i smyg tillsammans. Men det går inte.

Kunderna på Götgatan vet ju vad en kebab ska kosta. De märker direkt när något inte stämmer.

Kebabhaken har inget egentligt informationsövertag över kunderna.

På arbetsmarknaden är spelreglerna helt annorlunda. Här finns inget skyltfönster där lönen står uppskriven. Som arbetssökande kliver du in i en intervju utan att egentligen veta vad jobbet är värt, och förväntas samtidigt kunna förhandla om något du saknar referenspunkt för. Vad tjänar kollegorna? Vad fick personen som hade rollen innan dig? Och vad är egentligen rimligt att begära?

Transparens som maktbalans

Mot den här bakgrunden har EU röstat igenom ett lönetransparensdirektiv. I grunden handlar det om något väldigt enkelt: att göra löner synliga. Arbetsgivare ska redan i jobbannonser – eller åtminstone innan själva intervjun – ange en ingångslön eller lönespann. Du som jobbsökare ska få högre transparens, och man hoppas även utjämna löneskillnader kvinnor och män emellan med detta.

Och kanske viktigast av allt – arbetsgivare får inte längre fråga vad du tjänade tidigare, så att gamla löner inte ska följa med i nästa förhandling.

Idag ser det inte ut så på arbetsmarknaden. Lönen kan skilja sig kraftigt beroende på erfarenhet, bakgrund, men också hur trygg du är i en förhandling. Vågar en nyexaminerad student förhandla om lönen på sitt första jobb? Hur ska du veta vad som är rimligt, när du inte ens vet var du ska börja?

Samtidigt bygger den svenska arbetsmarknaden på kollektivavtal, där löner sätts mellan fack och arbetsgivare. Tanken är att ingen ska behöva förhandla i blindo. Den svenska modellen har fungerat i decennier – men trots det kvarstår löneskillnader mellan kvinnor och män.

Kritik från näringslivet

Sverige röstade nej när direktivet först antogs, med hänvisning till den svenska modellen. Samtidigt är arbetsmarknadens parter splittrade. Många fackförbund som Unionen ser ökad insyn som ett sätt att minska löneskillnader, även om frågan helst hade lösts genom kollektivavtal. Arbetsgivarorganisationer som Svenskt Näringsliv har varit kritiska och varnar i sin tur för ökad administration och minskad flexibilitet.

24 av 27 EU-länder röstade för. Och det stannar inte här. Efter tre års implementeringstid, vill regeringen nu skjuta på införandet samt omförhandla direktivet i efterhand.

Att fördröja ett EU-direktiv är ju inte bara en politisk markering som kan skada Sveriges legitimitet, men notan riskerar att bli dyr. Senast Sverige hamnade i en liknande situation slutade det med böter på 100 miljoner kronor.

Idag står en halv miljon utan jobb i Sverige. Saco studentråd rapporterar att en betydande andel nyexaminerade akademiker har en inkomst lägre än studiemedelsnivån fyra månader efter examen. I ett sådant läge förskjuts maktbalansen ytterligare till arbetsgivarnas fördel. Att då försöka skjuta på reformer som gör löner mer transparenta är svårt att förstå, det riskerar att förvärra en situation där arbetssökande redan är i ett underläge.

Att försöka omförhandla direktivet i efterhand känns dessutom orealistiskt, givet hur överväldigande stödet var när det först antogs.

På Götgatan visste alla vad en kebab kostade. Det borde vi också veta på arbetsmarknaden.

Julia Qiu

Inlägget Vad kebabkriget på Söder lärde oss om löner dök först upp på Dagens Arena.

Dead Man’s Wire

Gus Van Sants film om ekonomiskt utblottad gisslantagare blir aldrig riktigt engagerande. Det tycker Jon Andersson som sett “Dead Man’s Wire”, med Bill Skarsgård i huvudrollen.

Den 8 februari 1977 kommer för alltid varit inskrivet i Indianapolis historia. Det var då 44-årige Anthony G. “Tony” Kiritsis gick in på låneföretaget Meridian Mortgage Companys kontor i Indiana och tog bolånechefen Richard O. Hall som gisslan. Kiritsis använde sig av ett avsågat hagelgevär kopplat med ett så kallat “död mans-grepp”, från avtryckaren till Halls huvud. Fallet fick stor uppmärksamhet och tv-tittare i hela landet kunde följa dramat. 

Ingen vanlig kidnappare

Kiritsis var ingen vanlig kidnappare som bara ville ha pengar. Det hela var i stället en personlig uppgörelse med låneföretaget och dess representanter. Kiritsis hade lånat pengar av företaget för att köpa mark, där han planerade att utveckla ett shoppingcenter. Men Kiritsis hamnade efter med betalningarna och Hall vägrade ge Kiritsis mer tid för för att betala av lånet. Det ledde till att Kiritsis tog Hall som gisslan. För att släppa bolånechefen krävde Kiritsis 5 miljoner dollar och en personlig ursäkt från Hall. Kiritsis menade nämligen att Hall och dennes far hade saboterat hans planer och ville ha ha marken för att kunna sälja den med hög vinst. En klassisk rättshaverist alltså. Om det inte vore för det där med hagelgeväret. 

Foto: Stefania Rosini/Row K Entertainment

Det är denna händelse som skildras i Gus Van Sants nya film “Dead Man’s Wire”, med svensk premiär i helgen. Van Sant har tidigare visat sig skicklig på att göra film av dramatiska händelser som inträffat i verkligheten. Jag tänker framför allt på “Elephant” från 2003. En film som inspirerades av massakern vid Columbine High School, då två tonårskillar dödade 13 av sina skolkamrater vid en masskjutning. “Last Days”, som kom några år senare, var en vacker och känslosam skildring av Kurt Cobains sista dagar. 

Tekniskt skickligt

“Dead Man’s Wire” håller tyvärr inte samma klass. Rent tekniskt finns det inget att klaga på. Miljöerna är väl utvalda och det hela är skicklig filmat. Ändå är det något som saknas. Filmen får aldrig riktigt upp farten.

Bill Skarsgård är visserligen skicklig i huvudrollen som Kiritsis men det känns inte som att han har så mycket att jobba med. Vi får aldrig någon riktig känsla för vem Kiritsis egentligen är. Det är som att Van Sant blivit så fixerad att berätta historien på ett tekniskt fulländat sätt att han glömmer människorna bakom. Det gör att “Dead Man’s Wire” aldrig riktigt lyfter. 

Jon Andersson

Inlägget Gisslandrama med Bill Skarsgård lyfter aldrig dök först upp på Dagens Arena.

Alpha

Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen.

Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga.

Socialt isolerad

I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. 

När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad. 

När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment

”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade.  Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. 

Känns lite utdaterad

Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. 

Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare.

Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. Det känns som att det är minst 30 år försent. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent.

Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment

Familjehistorien bäst

”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva.

Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. 

Jon Andersson

Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.

Han har kritiserat den svenske ministern Carl-Oscar Bohlin (M) och anser inte att det kan kallas skadegörelse när färg kastas mot byggnader i samband med en fredlig demonstration. FN:s särskilda rapportör Michel Forst har på senare tid gjort sig känd i Sverige.

FN:s särskilda rapportör för Århuskonventionen skulle ha kommit till Sverige i början av april. Han var inbjuden av försvaret till rättegången mot 17 aktivister i en protest mot privatflygplan vid Bromma flygplats. Men domstolen avvisade möjligheten för honom att vittna på plats:

– Jag blev väldigt förvånad av att en domstol i Sverige inte lät mig vittna. Istället skickade vi in ett långt uttalade till domstolen för att försöka förklara vad jag hade velat säga på plats i domstolen, säger Michel Forst i ett videosamtal med Dagens Arena.

Åtalas kollektivt

Michel Forst blev involverad i rättsfallet med de 17 klimataktivisterna då en av de åtalade, Isabelle Letellier, kontaktade honom. Det ledde till att han engagerade sig i hennes fall och att han skickade ett uttalande till domstolen i Sverige.

– Min största oro handlar om att hon i mina ögon inte gjorde något olagligt. Det var en fredlig demonstration och hon höll bara en banderoll som protesterar mot att regeringen inte gör tillräckligt när det gäller klimatet.

Han anser att domstolen bryter mot internationella konventioner då de åtalar demonstranterna kollektivt och håller alla ansvariga för skadegörelse:

– Det är ett individuellt fall och de borde inte bli behandlade som en grupp av demonstranter. Det är väldigt tydligt enligt internationell lag att man inte ska behandla liknade fall på det här sättet.

Som Dagens Arena tidgare har berättat har Isabelle Letellier bott i Sverige sedan 2010 och har sin familj och två svenska barn här. Att hon trots det nekades svenskt medborgarskap med hänvisning till brottsanklagelsen om skadegörelse är allvarligt, enligt Michel Forst.

– Om hon först döms till fängelse och sedan troligen nekas svenskt medborgarskap skulle det utgöra en dubbel bestraffning, säger han.

“Handlar inte om våld”

När det gäller skadegörelse-anklagelsen är han tveksam till den, även för de två personer som faktiskt kastade färgen.

– Man kan ifrågasätta benämningen skadegörelse. Det handlar om vattenlöslig färg som inte åsamkar skada. I exempelvis Storbritannien, där de är extremt hårda mot klimataktivister generellt, lades ett fall ned där aktivister just hade kastat vattenlöslig färg. Det handlar inte om våld. Det är ett sätt att protestera som skyddas av internationell lag.

Michel Forst har på senare tid omskrivits i svenska medier. Det började med det som kallas ”fallet Marie”. Det handlar om en kvinna som fick sparken från Energimyndigheten efter att uppgifter spridits i Fokus och på Svenska Dagbladets ledarsida om att hon var aktiv i klimatorganisationen Rebellmammorna. En källa i artikeln i Fokus pekade ut Marie som en risk, kopplat till hennes roll på Energimyndigheten. Ett par dagar efter att Marie fått veta att hennes provanställning skulle avslutas twittrade ministern för civilt försvar, Carl-Oscar Bohlin (M), om händelsen och beskrev själv att han kontaktat Energimyndigheten.

Ministerns inblandning i den här frågan fick Michel Forst att rikta kritik mot Sverige, då han menade att Bohlin kan ha brutit mot en FN-konvention. Händelsen ledde till att Michel Forst kom till Sverige för två månader sedan för att möta regeringens representanter och diskutera hur aktivister behandlas här.  Diskussionerna, med högt uppsatta tjänstemän, beskrivs som ”konstruktiva under själva samtalet”. Men de landade inte i vad Forst hade hoppats på.

– Då bestämde jag mig för att publicera ett uttalande, vilket jag gör enbart när jag ser att regeringen ifråga inte förstår eller lyssnar på vad jag säger.

Internationell utveckling

Michel Forst har reagerat över vad han menar är ett nytt sätt att behandla demonstranter i Sverige:

– Jag blev väldigt förvånad över vad som händer i Sverige. För mig är det ett väldigt demokratiskt samhälle där rätten att protestera är skyddad av internationella lagar. Det jag ser är att man åtalar klimataktivister för nya brott i samband med protester, till exempel för sabotage, vid fredliga protester, säger Michel Forst.

Dagens Arena har tidigare rapporterat om ökningen av sabotage-domar gentemot klimataktivister. Men att klimatdemonstranter behandlas allt hårdare är en del av en internationell utveckling. Michel Forst nämner länder som Frankrike och Storbritannien som exempel:

– Det är inte bekräftat av forskning än, men för mig så är det ett slags laboratorium som pågår när det gäller hur man behandlar klimataktivister. Stater testar nya former av repression.

Advokaten Pia Björstrand, som försvarade Isabelle Letellier i ovannämnda mål, menar att åklagare och domstolar inte är så självständiga från politiken som de borde. Michel Forst vill dock inte göra något sådant generellt uttalande.

– Det är svårt att säga för det ser olika ut i olika länder. Det skiljer sig också åt mellan olika domstolar. Det jag ser är att åklagare tenderar att försvara den allmänna ordningen, säger Michel Forst.

Kunskapsbrist

Till det kommer att kunskapen om internationella lagar och regelverk brister bland de som arbetar inom rättssystemen. Han menar att domstolar ibland tackar honom för att han upplyser om de internationella lagar som också ska följas i nationella mål.

Samtidigt ser han nu att allt fler mål prövas, även i Europadomstolen som bevakar mänskliga rättigheter. Ett par domar har redan kommit, och fler är på väg.

– Min förhoppning är att domstolen kommer att ge vägledning till medlemsländerna om hur de ska förhålla sig till den här sortens protester och till staters passivitet i klimatfrågan.

Det är lätt att få intrycket att kritik som den från Michel Forst och FN:s särskilda rapportörer på andra områden inte tas riktigt på allvar av politiken. Men Michel Forst förhåller sig optimistisk:

– Jag har haft många olika roller inom FN sedan 2008. Och jag ser konkreta och positiva resultat på många sätt. Det är såklart lätt att hitta exempel på bristande resultat eller passiva regeringar. Men i många länder blir vi förstådda och lyssnade på, och även om vi inte får resultat omedelbart kan länder till slut förstå att de gör fel, när vi återkommer med nya ärenden

En kollega till Michel Forst som inte har ignorerats, utan snarare attackerats, är Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena. Efter sin hårda kritik mot Israel i samband med Gazakriget har hon bland annat utsatts för sanktioner av USA .

– Francesca Albanese är en vän till mig. Hon har attackerats av många regeringar, bland annat den franska, som vill att hon ska lämna sin tjänst, men i mina ögon gör hon ett fantastiskt jobb. Hon försöker verkligen öka medvetenheten om vad som händer i Palestina, precis det som är hennes uppdrag.

Dom i målet mot de 17 klimataktivisterna meddelas 4 maj

Inlägget FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige dök först upp på Dagens Arena.

Thand Ringqvist nej till Vänsterpartiet i regering är på väg att förstöra Centerpartiet såsom SD-närmandet förstörde Liberalerna. Och det beror på att båda vägvalen har en sak gemensamt; att partiledaren ignorerar väljarnas önskningar till förmån för lobbyisters. 

Det är tydligt att en överlägsen majoritet av Centerpartiets väljare föredrar Magdalena Andersson som statsministerkandidat. Ändå säger Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist att hon har två statsministerkandidater – Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Och hon vägrar ingå i en regering som Vänsterpartiet sitter i.

Varför i all sin dar gör hon såhär när hennes väljare tydligt föredrar Magdalena Andersson, Vänsterpartiet gjort så mycket för att visa sig kompromissvilliga och vänsterblockets oförmåga att samarbeta framställs som deras största svaghet av högerblocket?

Mindre höger än någonsin

Alla vet att Vänsterpartiet och Centerpartiet har många olikheter i sin politik men, det finns områden där de borde kunna samarbeta. Det gäller till exempel klimat, jämställdhet och glesbygdspolitik.

Studier visar att Centerpartiska väljare är mindre höger än någonsin.Så är det verkligen på grund av dem som Thand Ringqvist motsätter sig Vänsterpartiet i regering?

I sin bok ”Bananrepubliken Sverige: hur politiker, välfärdskapitalister och pr-byråer utarmar demokratin” visar Johannes Klenell hur väljarnas önskningar blivit allt mindre viktiga för politiker och hur företags åsikter fått större betydelse.

Han skriver till exempel om hur Liberalernas val av Nyamko Sabuni och en SD-vänlig inriktning tog sin början med en opinionsundersökning, som  SvD kunde rapportera beställts av en lobbyfirma kallad Nordic Public Affairs. Grundaren var Lars Leijonborgs tidigare partisekreterare som också introducerat språktester och den så kallade ”batongliberalismen” i partiet. Och som av en händelse förespråkade byrån en politik som sedan kom att bedrivas av Sabuni.

När Centerpartiet skulle välja efterträdare till partiledaren Muharrem Demirok skrev Klenell även en krönika om att valberedningens ordförande var den mångårige riksdagsledamoten Anders Åkesson som kombinerar sitt uppdrag med att vara konsult för just byrån Nordic Public Affairs.

Han skrev även om att Demiroks accepterande av förbud mot vinster i välfärden av vissa sågs som ett misstag och att Expressen pekat ut Thand Ringqvist som den drivande kraften i att få Demrok avsatt och att hon tidigare varit vd för intresseorganisationen Företagarna och att hon därmed under 10-talet hade flera möten med SD-toppen Oscar Sjöstedt för att få partiet att närma sig näringslivet.

Klenell skrev: ”Ännu en strid om välfärdsföretagen, ännu en kamp om frågan huruvida man ska närma sig Sverigedemokraterna. Känns det igen?”

Ska samma sak hända med C?

Och visst känner man en slags maktlöshet när man beskådar det hela. Liberalerna, ett parti vars väljare verkligen inte ville samarbeta med SD, manipuleras och förs ändå i den riktningen och sedan rakt ned i diket. Medan de personer som manipulerat partiet skrattande går därifrån och har tjänat pengar och inflytande.

Ska nu samma sak hända med Centerpartiet?

Svenska folket är tydligt negativa till vinster i välfärden, drygt 70 procent är emot. Klenell skriver om hur friskolekoncernern därför menat att man måste ”runda väljarkåren” genom att omforma partierna. Skolkoncernägaren Hans Bergström formulerar det i ett mejl till Sverigedemokraternas Linus Bylund som att det är ”dags att välta båten.”

Kan detta förklara varför det verkar viktigare för Thand Ringqvist att hålla Vänsterpartiet från regeringsmakten än att gå sina väljare till mötes och visa upp en enad front inför valet?

Det är så klart svårt att veta.

Men det är slående hur ologiskt Centerpartiet agerar sett till att de skulle ha sina väljares intressen för ögonen. Då vore det väl angeläget och möjligt att komma till någon slags kompromiss med Vänsterpartiet. Och inte borde partiet riskera att förlora särskilt många väljare på det, med en väljarbas där majoriteten beskriver sig som ”varken till höger eller vänster” och där rekordmånga nu beskriver sig som vänster.

Kan man lita på C?

Kan man lita på Centerpartiet och vems agenda följer partiet egentligen? Partiets öppenhet, som Thand Ringqvist beskriver som en fördel, bidrar ju också till osäkerhet:

Hur ska vänsterblocket kunna regera om Vänsterpartiet kräver att sitta i regering och Centerpartiet förvägrar dem det? Och kan vi lita på att Thand Ringqvist kommer välja Magdalena Andersson även om Liberalerna klarar spärren och högern skulle sätta några slags gränser mot SD?

Kanske borde de tänka lite på att Centerpartiets väljare är närmare Socialdemokraterna än någonsin och att det faktiskt också betyder att sossarna kan sno dem.

Hade man kunnat avslöja Sabunigängets plan för Liberalerna tidigare och fått bort alla tvivel om att det var en helomläggning av partiet som var i antågande hade man  kanske kunnat få till en tillräckligt stark motrörelse inom partiet medan tid fortfarande fanns.

Och kanske är det något liknande som behövs nu?

I stället för att smöra för Centerpartiet vore det kanske en god idé om Socialdemokraterna påminde både sig själva och Centern om att deras väljare skulle kunna gå över till dem och att det faktiskt ligger i Thand Ringqvists intresse att visa att hon är att lita på gällande motståndet mot SD och stödet för Andersson.

Och så länge hon låter motsägelsefull där är det nog klokt att som väljare i stället lägga sin röst på S, MP eller V om man verkligen vill vara säker på att rösta för maktskifte

Virve Ivarsson, är frilansjournalist

Inlägget Rösta inte på C om du vill ha maktskifte i höst dök först upp på Dagens Arena.

Men hur stor vill du att den ska vara?

En av de vanligaste missuppfattningarna kring Sveriges pensionssystem är att vi inte kommer få någon pension i framtiden. Den sägs som en sanning och jag har själv hört den i förbifarten under fikat på kontoret. Tillkomsten av denna missuppfattning beror troligen på en blandning av faktakunskap som på olika sätt är kopplade till pensionen.

Folk vet att vi har en åldrande befolkning, pensionsåldern har höjts de senaste åren och dessutom kommer ofta kritik om att pensionerna redan i dag är för låga. Addera därtill en generellt bristande framtidstro och det är inte så konstigt att folk tror att det inte blir några pensioner i framtiden.

Ganska osannolikt

Men det är som sagt fel.

Även min egen generation kommer få pension.

Det finns förstås scenarion där det inte blir så, men det bygger på händelser som är så allvarliga att pensionsfrågan i ett sådant sammanhang kommer anses trivial. Det kan till exempel vara om typ hela befolkningen under en mycket lång tid går arbetslösa, eller om barnafödandet fortsätter sjunka till ännu lägre nivåer utan att någonsin stiga. Det är inte omöjliga händelser, men rätt osannolika.

Oavsett om de inträffar är det inte scenarion vi borde dimensionera  pensionssystemet för. Även om det är en rolig tanke att mänskligheten dör ut men att den sista människan åtminstone har en schysst pension…

Så, bortsett från de hopplösa extremfallen borde diskussionen vid nästa kafferast handla om

1. vid vilken ålder ska vi gå i pension och

2. hur hög ska pensionen vara.

Dagens pensionssystem ger för den som jobbar heltid under hela arbetslivet knappt 50 procent av slutlönen i pension. Tjänar du 40 000 kronor i månaden innan du går i pension, kommer du alltså få en pension på ungefär 19-20 000 kronor. Därtill läggs eventuell tjänstepension, vilket alltid ingår om du har kollektivavtal.

Höj inbetalningen

För några veckor sedan presenterade LO förslag på ett mer rättvist pensionssystem. Det bygger till stor del på högre pensioner genom att höja inbetalningen. Men det angriper också en potentiell tredje fråga som bör beaktas i pensionssammanhang: vad ska avgöra vilken pension du får? I dag är det – bortsett från garantipensionen – helt baserat på livsinkomstprincipen. Något förenklat, ju mer du tjänar, desto högre blir din pension. LO vill här lägga till en del som även tar hänsyn till hur länge man arbetat.

Som så många gånger förr kommer diskussionen till slut ned till finansiering och skatt. För att få igenom högre pensioner eller bibehålla pensionsåldern trots en ökad livslängd, krävs mer pengar i systemet. Det är en politisk fajt som den som vill höja pensionerna måste gå vinnande ur.

Vilgot Österlund

Inlägget Lugn, du kommer få pension dök först upp på Dagens Arena.

 Det är nödvändigt att ställa högre krav och att omgående vidta åtgärder, skriver Ban Najar.

Under perioden 2020–2025 har flera läkare, utbildade i EU-länder i Öst- och Centraleuropa, blivit anmälda till Inspektionen för vård och omsorg av sina arbetsgivare. Anmälningarna grundar sig i att dessa läkare saknar grundläggande kompetens inom de centrala ämnen som krävs för utbildningen, vilket innebär en risk för patienternas säkerhet.

Detta är att betrakta som en allvarlig systemkris, ovärdigt ett välfärdsland som Sverige. Det krävs omgående åtgärder.

Förtroendet kan undermineras

Legitimerade läkare på svenska vårdcentraler som saknar kunskap om hur man hanterar första patientmötet, utför undersökningar i fel ordning och ändrar medicinering utan tydliga underlag, visar att systemet har allvarliga brister. Det är detta som uppmärksammas i P1:s program Kaliber, ”genvägen till läkarlegitimation”.

Om inte åtgärder vidtas riskerar förtroendet för svensk sjukvård att undermineras.

Gymnasiebetyg och högskoleprovsresultat utgör de viktigaste urvalsmetoderna för antagning till svenska universitet och högskolor. För läkarutbildningen krävs vanligtvis toppbetyg från naturvetenskaplig linje eller ett högskoleprovsresultat mellan 1,6 och 2,0 poäng. Läkarutbildningen omfattar 5,5 år, följt av obligatorisk allmäntjänstgöring (AT) om 18–21 månader för att erhålla legitimation. Därefter krävs minst fem års specialisttjänstgöring (ST) för att bli specialistläkare.

Intresset för medicinstudier utomlands har varierat över tid, men mellan 1991 och 1996 blev det allt större. Engelskspråkiga läkarprogram i Öst- och Centraleuropa: Polen, Ungern, Tjeckien, Lettland, Litauen, Bulgarien och Rumänien, gjorde det möjligt för fler att studera till läkare, även de med yrkesförberedande gymnasieutbildning eller låga resultat på högskoleprovet. Ett EU-direktiv gör att dessa läkarutbildningar automatiskt ska godkännas och under perioden 2020–2025  erhöll 1 700 svenskar läkarlegitimation efter avslutade medicinstudier vid något av dessa universitet.

Sedan början av 2010-talet har flera artiklar och granskningar publicerats som belyser kunskapsluckor och kompetensbrist hos svenska legitimerade läkare utbildade i Öst- och Centraleuropa, jämfört med de som utbildats i Sverige. Orsakerna är väl dokumenterade: fusk, korruption och brister på dessa läkarutbildningar. Svenska Dagbladet publicerade 2012 en granskning om fusk och korruption på utbildningarna i Rumänien, och Aftonbladet avslöjade 2023 samma problem i Östeuropa. Den 25 mars 2026 publicerade Ekot granskningen, ”Genvägen till läkarlegitimation”.

Klarar inte ytterligare kompetensbrist

Nya läkare med bristande kunskaper och minimal patientkontakt får svensk legitimation inom fyra veckor, och det är dessa läkare som behandlar våra barn och äldre. Sjukvårdsminister Elisabeth Lann (KD) kommenterar i SR: ”otroligt bekymmersamt”, och hänvisar till ”EU-direktivet som Sverige måste förhålla sig till” samt ”vi ska stötta upp regionerna”. Högskoleminister Lotta Edholms (L) statssekreterare Maria Nilsson säger: ”det låter väldigt allvarligt”.

Sveriges Läkarförbund kräver att regeringen agerar. ”Vi hade verkligen önskat att regeringen visat att detta är en viktig fråga”, säger Emelie Hultberg, ordförande i Läkarförbundets utbildnings- och forskningsråd.

Detta är en mycket viktig och aktuell fråga. Svensk sjukvård klarar inte av ytterligare kompetensbrist bland läkare eller bristande ansvar från politiska beslutsfattare. Precis som politiken snabbt vidtagit åtgärder mot gängkriminalitet, bör insatser riktas mot att stoppa oseriösa utbildningar. Trots de höga antagningskraven för svenska läkarstudenter råder en betydligt mer liberal tillämpning för svenskar som erhållit sin läkarexamen från universitet i Öst- och Centraleuropa.

Regeringen måste agera

Svenska läkare är redan hårt belastade, och måste dessutom handleda kollegor med utländsk examen för att upprätthålla kvaliteten. Nu behövs konkreta åtgärder: stoppa antagningar till dessa universitet, begränsa CSN stödet till enbart läkerutbildningar inom Sverige, och inför kunskapsprov för alla läkare med utländsk examen från Öst- och Centraleuropa.

När EU-direktiv riskerar att underminera välfärdssamhället och äventyra svenska folkets liv och hälsa, är det regeringens ansvar att agera. Även om det innebär att gå emot EU-direktiven.

Ban Najar, arbetar som cytodiagnostiker på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, styrelseledamot i Fässbergs socialdemokratiska förening.

Inlägget Låt inte läkare utan rätt kompetens arbeta i svensk vård dök först upp på Dagens Arena.

Centerpartiet kommer att kräva marknadshyror vid nyproduktion om man får inflytande efter valet i höst. Vänsterpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Ida Gabrielsson säger till Dagens Arena att man inte kommer att gå med på det.

Om Centerpartiet får inflytande efter valet i höst kommer man att driva kravet om att införa marknadshyror vid nyproduktion. Det säger partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist i en intervju med Ekot.

– För oss är det fortfarande viktigt med marknadshyror i nyproduktion, det är vad de som bygger säger att de vill ha för att få i gång byggandet, säger hon i intervjun.

Kravet fanns med som en punkt i januariavtalet mellan S, MP, C och L och ledde till regeringskris sommaren 2021 när Vänsterpartiet krävde misstroendeomröstning mot den S-ledda regeringen som då föll. Elisabeth Thand Ringqvist säger till Ekot att hon tror att det kommer att bli enklare att förhandla om frågan inför nästa mandatperiod. 

– Kanske för att arbetslösheten är ännu större nu och behovet av nya bostäder efter den här långa lågkonjunkturen är ännu större. Då måste alla titta på vad det är för pusselbitar som behövs för att få till nybyggnationen. 

Inget stöd

Socialdemokraterna gick nyligen ut med att man ”avisar marknadshyror i alla dess former”. Och Vänsterpartiet, som ställer krav på att sitta i en rödgrön regering, säger tvärnej till att förhandla om frågan.

– Det byggs redan i dag för dyra bostäder som ingen har råd med. Hyresgäster är hårdast drabbade av kostnadschocken, att då lägga det här i knät på dem är inte sunt förnuft grundat i någon verklighet, säger partiets ekonomiskpolitiske talesperson Ida Gabrielsson till Dagens Arena.

Hon menar att förslaget varken har stöd bland Centerpartiets väljare eller hos de övriga oppositionspartierna. 

– Centerpartiet behöver lägga det här åt sidan. Varken väljarna eller hyresgästerna vill ha det. Jag börjar förstå varför man inte vill ha oss vid förhandlingsbordet, för man fick igenom detta förra gången med MP och S och hoppas få gehör nu med. Därför är det viktigt att vi är med. Vi är garanten för att det inte blir marknadshyror, säger Ida Gabrielsson. 

Ni kräver att sitta i regering, kan det här vara en fråga ni kan tänka er att kompromissa om för att Centerpartiet ska gå med på det?

– Det här har vi redan avfärdat. De får packa det längst ner i ryggsäcken och fokusera på det som väljarna gillar. Till exempel rättssäkerheten och att det inte ska vara några tonårsutvisningar. Det är klart att Centerpartiet ska ha något men man kan inte kräva sådant som avgör hela den ekonomiska politiken eller bostadspolitiken. På vår sida har vi andra uppfattningar. Då får man välja mellan oss eller att höja hyrorna med högernationalisterna, säger Ida Gabrielsson. 

Dagens Arena har sökt Socialdemokraterna för en kommentar.

Inlägget ”Vänsterpartiet är garanten för att det inte blir marknadshyror” dök först upp på Dagens Arena.