Tornevall Networks

Jag hade hoppats att LO skulle stå på de arbetandes sida när människor utvisas trots att de arbetar på villkor som LO själva varit med och förhandlat fram, skriver Juan Fonseca i en replik till LO.

Tack till Mattias Schulstad och Johan Enfeldt för repliken.

Men jag har svårt att se att den egentligen bemöter det som var kärnan i min krönika.

LO argumenterar för behovsprövning av arbetskraftsinvandringen. Det är en legitim ståndpunkt. Men min krönika handlade inte om huruvida Sverige ska ha fri arbetskraftsinvandring eller inte.

Den handlade om människor som redan finns här.

Människor som arbetar, betalar skatt, följer kollektivavtal och försörjer sig själva men som ändå riskerar att utvisas därför att deras lön inte når upp till ett politiskt fastställt lönekrav.

Varför ska staten underkänna parternas löner?

LO skriver att arbetskraftsinvandring är en migrationspolitisk fråga och att kollektivavtal därför inte kan vara avgörande. Men då uppstår en annan fråga: Varför ska staten underkänna löner som arbetsmarknadens parter själva har förhandlat fram?

Om en lön är tillräckligt hög för att vara avtalsenlig och laglig på svensk arbetsmarknad, varför ska samma lön plötsligt vara otillräcklig för att personen ska få stanna i Sverige?

Det är just där jag menar att staten sätter sig över den svenska modellen.

LO skriver också att ett ökat utbud av arbetskraft pressar lönerna. Det är ett argument som kan diskuteras när det gäller framtida arbetskraftsinvandring. Men återigen handlar min text om personer som redan arbetar här.

Vilken lönedumpning motverkas genom att utvisa en undersköterska, en kock eller en restauranganställd som redan har ett arbete, redan betalar skatt och redan omfattas av svenska kollektivavtal?

Ska människor som bidrar utvisas?

Jag har under många år företrätt människor som gjort precis det samhället har uppmanat dem att göra: arbetat, integrerats och byggt sina liv här. Nu möter de ett budskap som är svårt att förstå: att deras arbete duger så länge det utförs, men inte är tillräckligt värdefullt för att ge dem rätt att stanna.

Det är den verkligheten jag beskrev i min krönika.

Frågan är därför inte bara hur arbetskraftsinvandringen ska regleras.

Frågan är också om Sverige ska fortsätta vara ett land där arbete, egen försörjning och etablering väger tungt – eller om människor som redan bidrar till vårt samhälle ska kunna utvisas därför att politiken har bestämt att deras yrke eller lön inte längre anses önskvärda.

Jag hade hoppats att LO, som historiskt försvarat arbetare oavsett födelseland, skulle stå på de arbetandes sida när människor utvisas trots att de arbetar på villkor som LO själva varit med och förhandlat fram.

Det är en fråga som förtjänar ett tydligare svar än det som gavs i repliken.

Juan Fonseca

Inlägget Slutreplik: Det handlar om människor som redan finns här dök först upp på Dagens Arena.

Public service-uppdraget ställe krav på mångfald. Ändå spelas så gott som aldrig msuik med texter på något annat språk än svenska och engelska i P4. Dags att bredda musikutbudet så fler lyssnare kan känna igen “gamla godingar” på radion, skriver Fayme Alm.

Det är Kristi himmelsfärdsdag och tidig morgon. Sveriges radio P4 sänder ett avsnitt av programmet ”Helgpasset” där Carolina Bladh intervjuar författaren Lydia Sandgren, omtalad för sin debutbok ”Samlade verk”.  Inringare har också möjlighet att ställa frågor.

Programmet genomförs professionellt och ger lyssnarna aspekter och perspektiv på författarskap och mänsklig tillvaro, Sandgren är även legitimerad psykolog.

Samma vecka pågår finalerna till Eurovision Song Contest. En tävling med stor popularitet vilket biljettefterfrågan till de fysiska evenemangen liksom den omfattande mediebevakningen, inte minst hos Sveriges radio, vittnar om. Enligt företagets Eko-redaktion hörs ovanligt många språk i årets tävling där 35 länder deltar med var sin låt.

Under det två timmar långa Helgpasset som P4 sänder under torsdagen blandas samtalen med musik, så som konceptet är i denna kanal. Musikurvalet består till övervägande del av låtar med text på engelska, ett fåtal med text på svenska. Inga andra språk hörs i den valda musiken.

Sällan musik på andra språk än engelska och svenska

Under programmet framkommer det mer än en gång att Lydia Sandgren har anknytning till Frankrike, ett land med stor inhemsk musikproduktion. Enligt svenska statliga myndigheten Konstnärsnämnden har Frankrike idag världens femte största marknad för musik. En realitet som den som lyssnar på P4 inte kan ana. Med lite tur går det att få höra ”Joe, le taxi” med Vanessa Paradis. Den kom 1987.

Värt att nämna är att Konstnärsnämnden skriver: ”Även om konstmusik fortfarande är en viktig del av franskt kulturarv är det 80-talets syntmusik samt 90-talets elektroniska dansmusik man främst förknippar med fransk musik idag.”

 I P4 spelas mycket sällan – för att inte säga ytterst sällan – musik på andra språk än engelska och svenska i. För att i denna kanal få lyssna på musik från till exempel Portugal är sällsynt. Det räcker ens en gång inte att vinna nämnda musiktävling, vilket Portugal gjorde 2017 med låten ”Amar pelos dois”. Uppskattningsvis har denna vinnarlåt endast spelats ett fåtal gånger i P4. Att jämföra med ”gamla godingar”, ett begrepp som myntades under 1980-talet och gäller låtar med sångtexter på engelska. Låtar som spelas år efter år, decennium efter decennium. Som om musikläggarna fastnat i en loop omöjlig att ta sig ur, med SR-ledningens goda minne.

Samma begränsning gäller musik där sången framförs på något av de nordiska språken. Trots att dessa länder har ett språksamarbete reglerat i Helsingforsavtalet, kulturavtalet, språkdeklarationen och språkkonventionen.

Statistik finns över när och hur många gånger en viss låt spelas i Sveriges radio, men är tillgänglig endast för ett fåtal utvalda. Vad Sveriges radio väljer att öppet redovisa är en klumpsumma: ”Inte mindre än 98 283 musiktitlar sändes i Sveriges Radio under 2025, i någon av de linjära kanalerna eller on demand.”

Vilka lyssnare ska känna sig hemma med P4:s musik?

Vad bygger då konceptet för P4:s musikutbud på? Gissningsvis ”igenkänning”. En viss grupp lyssnarna ska känna igen sig utifrån musiken som spelas i kanalen. Den givna följdfrågan blir då:  Vilka lyssnare ska känna sig ”hemma” när de lyssnar på P4?

Idag har Sverige en befolkning där drygt 20 procent är födda i ett annat land. De invandrade får, med undantag från dem som kommer från engelskspråkiga länder, aldrig i P4 höra musik från sina tidigare hemländer.

Om så skedde skulle lyssnarna – genom det kulturella uttrycksmedel som musik är – bredda sina föreställningar om omvärlden vilket är företagets vision. Sveriges radio vill, skriver man, ”skildra människors vardag och händelser i hela landet och runtom i världen”.

Musik tillhör för de flesta människor tillhör vardagen. Därför bör musikutbudet i P4 – som också är landets beredskapskanal – breddas. om visionen ska realiseras och fler invånare än idag kunna känna sig hemma i P4.

Det är hög tid med tanke på formuleringarna i det public service-uppdrag som nu och fram till och med 2033 gäller för Sveriges Radio. I det nämns ”mångfald” fyra gånger, ”mångsidigt” också fyra gånger och ”mångsidighet” en gång.

Frågan till Sveriges radios ledning är: När kommer dessa krav på mångfald och mångsidighet speglas i P4:s musikutbud så att kanalen blir hela folkets kanal?

Fayme Alm, fil mag i journalistik, skribent och Nordenkorrespondent

Inlägget P4 – hela folkets kanal. Eller? dök först upp på Dagens Arena.

Pär Österholm bjuder i tidskriften Ekonomisk Debatt in till diskussion om den höga svenska arbetslösheten. Men hans analys lider av flera brister, skriver Daniel Lind och German Bender.

I Ekonomisk Debatt 3/2026 lyfter ekonomiprofessor Pär Österholm den höga svenska arbetslösheten, som han menar har strukturella orsaker. Konjunkturinstitutet uppskattar den så kallade jämviktsarbetslösheten till 7,3 procent. Det är denna nivå Österholm tar som utgångspunkt.

Han konstaterar att utbildningsinsatser och subventionerade anställningar har brett stöd men knappast räcker, och vänder i stället blicken mot lönebildningen. Österholm anser att den höga arbetslösheten motiverar en mer nyanserad bild av lönebildningen. Han efterlyser reformer mot en mer decentraliserad och flexibel lönebildning.

Tunn analys

Jämviktsarbetslösheten är avgörande i Österholms text eftersom det är den som påvisar problemets vidd. Ändå accepterar han okritiskt begreppet och Konjunkturinstitutets nivå. Det är alltså så ”lågt” arbetslösheten antas kunna pressas innan den blir inflationsdrivande.

Men jämviktsarbetslösheten går inte att observera, det är en teoretisk konstruktion på mycket skakig grund. Felmarginalen är därtill stor och antagandena har svag verklighetsförankring. Värre är att en felaktigt hög uppskattning kan bli självuppfyllande: om finans- och penningpolitiken stramar åt för tidigt skapas hysteresis – att arbetslösheten biter sig fast. Frågan är om en viktigare förklaring till den höga arbetslösheten snarare är just den teoribildning som Österholm bekänner sig till.

Vi kommer att återkomma med en längre replik i Ekonomisk Debatt efter sommaren. Men för att ändå kasta in ett vedträ i brasan när debatten nu går varm, vill vi i den här kortare texten lyfta fram tre saker som Österholm borde ha resonerat om.

Löneökningarna inte orsak 

För det första har ingen konjunkturnedgång sedan 90-talskrisen orsakats av lönedriven inflation. IT-kraschen, finanskrisen, eurokrisen, pandemin och kriget i Ukraina har inget med svenska lönekrav att göra. Vi har alltså inte på tre decennier testat hur långt arbetslösheten kan sjunka innan facken skulle ställa oansvariga krav. Med ett lönemärke som utgår från den långsiktiga produktiviteten är det svårt att se hur en löne-pris-spiral ens skulle kunna uppstå.

Studenterna hindrar inte facken

För det andra blir Sveriges arbetslöshet betydligt lägre jämfört med andra EU-länder om heltidsstuderande exkluderas – omkring 6 procent. Med KI:s jämviktsnivå om 7,3 procent blir slutsatsen att det just nu är studenterna som hindrar lönekraven från att skena. Det är en orimlig tolkning, och den pekar i stället mot att jämviktsarbetslösheten är lägre än Österholm antar.

Varför 4-5 procent i delar av landet?

För det tredje är de stora regionala variationerna oförenliga med Österholms tankeram. Arbetslösheten ligger exempelvis på 4-5 procent i Norrbotten, Västerbotten och Dalarna. Hur uppnås det när lägstalöner, centralisering och lönemärke är desamma som i regioner med dubbelt så hög arbetslöshet? Svaret är att efterfrågan på arbetskraft spelar stor roll. Även den regionala variationen indikerar alltså en lägre faktisk jämviktsarbetslöshet än Konjunkturinstitutets och Österholm teoretiska antagande.

Politiken har misslyckats

Med rötter hos Milton Friedman hävdas vanligen att jämviktsarbetslösheten bara kan sänkas genom utbudsreformer som ökar ”flexibiliteten”. Det är åt det hållet Österholm tittar när han uppmanar läsarna att tänka ”fritt och rätt”.

Men det vore att fortsätta i samma hjulspår som bevisligen har misslyckats. Minskad facklig organisationsgrad, urholkad a-kassa, fattiggörande försörjningsstöd, lägre skatter, fler tillfälliga anställningar och svagare anställningstrygghet har inte sänkt jämviktsarbetslösheten.

Varför skulle mer av samma vara lösningen?

Österholm har rätt i att dålig matchning är en viktig förklaring, men fel i att huvudsakligen hänföra den till invandringen. Utrikes födda är inte arbetslösa för att de är utrikes födda, lika lite som svenskfödda är det för att de är svenskfödda. Orsaken är att utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken inte har svarat mot de tuffare kraven. Antalet i arbetsmarknadsutbildning är försvinnande litet i förhållande till de kanske 250 000 arbetslösa med svag anknytning till arbetsmarknaden, en direkt följd av att den aktiva arbetsmarknadspolitiken bantats – oavsett politisk majoritet. Att etnifiera ett politikmisslyckande löser inte problemet.

Kan öka arbetslösheten och sänka produktiviteten

Österholm kan inte frigöra sig från den klassiska teoretiska modellen av arbetsmarknaden som en perfekt marknad, trots att den internationella forskningsfronten alltmer fokuserar på betydande imperfektioner. Två saker bör nämnas.

För det första är arbetsgivares makt att runt om i världen sätta löner under de anställdas värdeskapande betydande. Den här lönesättarmakten håller tillbaka både produktivitet och sysselsättning, även i länder som Tyskland, Danmark och Norge. Preliminära analyser av Sverige pekar i samma riktning.

Om lönesättarmakten är påtaglig bidrar facklig organisering, kollektivavtal och centraliserad lönebildning till att öka sysselsättning och produktivitet, i den mån de begränsar denna makt. Österholm befinner sig fortfarande i Milton Friedmans empiriskt motbevisade Nairu-värld, där marknaden antas fungera perfekt och alla regleringar därmed hämmande. Hans förslag om mer decentraliserad lönebildning riskerar att stärka arbetsgivarnas lönesättarmakt.

Österholm beaktar inte forskningsfronten 

För det andra överskattar Österholm lägstalönernas effekter. Ny forskning visar otvetydigt att lägstalöner har långt mindre negativ sysselsättningseffekt än den perfekta marknadens teori länge hävdat. I Storbritannien har till exempel lägstalönen höjts 60–70 procent realt utan nämnvärda jobbförluster, och Tysklands relativt högt satta minimilön från 2015 tycks ha haft samma begränsade effekt.

Svenska lägstalöner är dessutom inte så höga som många tror – varken mätt i växelkurser eller köpkraft är de systematiskt högre än i Storbritannien, Tyskland, Nederländerna, Belgien eller Frankrike. Trots detta är sysselsättningsgraden bland lågutbildade högre i Sverige än i nästan alla jämförbara länder och arbetskraftsdeltagandet ännu mer utmärkande.

Slutsatsen måste rimligen vara att drägliga lägstalöner och inkomstbaserade trygghetssystem gör det attraktivt att vara på arbetsmarknaden. Det är på den vägen vi bör fortsätta, inte den motsatta som innebär lägre lägstalöner och urholkade trygghetssystem.

Ett blindspår i debatten

Österholm missar de frågor och svar som dominerat de senaste decenniernas arbetsmarknadsforskning och därmed kopplingen till hur svensk arbetsmarknad faktiskt fungerar och levererar. Hans resonemang präglas dessutom av tveksamma generaliseringar: den som tänker ”fritt och rätt” måste landa i hans slutsatser, medan andra tänker ofritt och fel.

Det är en udda utgångspunkt för en saklig diskussion.

Vi menar, kort sagt, att lönebildningen inte är problemet. Tvärtom gör parterna mycket som drar åt rätt håll.

Det som krävs är i stället något helt annat än det vi sett sedan 1990-talet: en politik som inte stramar åt infrastruktur, välfärd, utbildning, arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar och bostäder. Precis som hysteresis kan uppstå av oklok politik, kan fler få varaktigt fotfäste om hög efterfrågan tillåts verka över längre tid.

Mer av samma är inte vägen framåt.

Daniel Lind, forskningsledare på Facken inom industrins produktivitetskommission

German Bender, utredningschef på Arena Idé

Inlägget Lönebildningen är inte orsaken till arbetslösheten dök först upp på Dagens Arena.

Nick Alinias medverkan i det nu inställda programmet säger mer än att SVT böjer sig för högersvansen.

SVT trampade rejält i klaveret när de först bad ytterhögeraktivisten Nick Alinia medverka i underhållningsprogrammet Svenska för invandrare, och sedan, när det utbröt en debatt om saken, bestämde sig för att inte sända det redan inspelade programmet.

Dessutom har cheferna på SVT kastat omkring ansvaret.

Ingen verkar riktigt ha varit informerad om att Alinia hade blivit tillfrågad, men producenten säger sig ha pitchat Ainias namn vid något tillfälle.

Varför ge plattform åt honom?

Från högerkanten skriker man som vanligt högljutt om censur, cancelkultur och väntervridning i medierna. Men, som DN:s krönikör Johannes Klenell bland annat konstaterat, handlar inte den här frågan om åsikter.

Den handlar istället om att Nick Alinia gjort till sin grej att trakassera, hänga ut och skapa hatstormar mot enskilda människor. Till exempel journalister, eller ett par bibliotekarier som arrangerade sagoläsning för barn. Han har också samröre med våldsbejakande extremister på högerkanten.

Att han gjorde tecknet för ”white power” i tv-studion och lade ut det i sina sociala medier visar väl ungefär vad det handlar om.

Varför skulle SVT ge en plattform åt honom? Det ingår inte i public service-uppdraget och har inget med åsiktsmångfald att göra.

Från vänsterhåll verkar vreden vara nästan lika stor. Där ser man SVT:s första hållning, att boka Alinia, som en eftergift åt den extremhöger som inte längre hyser förtroende för SVT.

Det ligger något i det, förstås, men låt mig ge ytterligare en tänkbar förklaring: Nick Alinia är numera en kändis.

Låt vara att han mest är känd i den sfär av internet som domineras av testosteronstinna män, rasister och allmän extremhöger, eller för den delen att han blivit känd just för att han trakasserar människor han inte håller med, men känd är han lik förbannat.

Klart att grabben ska vara med i ett lekprogram på tv!

Beviset för framgång

Dagens medieklimat är ju av den karaktären att alla jagar efter nätets kändisar. Når du många i sociala medier kan du få snabba bokkontrakt, gå på premiärer och dricka bubbel med andra kändisar.

Kändisskapet är hårdvaluta, både för den enskilda personen och för de företag och andra som kan knyta personen till sig. Det drar läsare, lyssnare, tittare och köpare.

Och lekprogram i tv är i dag det yttersta beviset för att du har kvalat in. För att du har lyckats.

Och detta skriver jag inte för att jag själv aldrig blivit inbjuden till ett lekprogram. Nej, jag är inte bitter. Inte alls.

Men när konkurrensen med sociala medier och andra gammalmediekanaler paras med en rädsla för att tappa de män som lutar kraftigt åt höger blir det till slut logsikt, om än moraliskt tveksamt, att bjuda in även Nick Alinia till de där lekprogrammen.

Fast den här gången drog SVT ändå i bromsen.

Den gränsen passerades inte.

Kanske måste Nick Alinia skaffa sig ytterligare ett par hundra tusen följare innan det blir aktuellt igen.

Jesper Bengtsson

Inlägget Det viktigaste är ändå att vara känd dök först upp på Dagens Arena.

Fler kvinnojourer har tvingats stänga boenden sedan lagen om tillståndsplikt började gälla. Men det är ingen orättvisa, utan ett tecken på att kvinnojourerna inte hängt med i utvecklingen och anpassat sin verksamhet, skriver Magnus Falkman, Mansfrid Sverige.

Svar till de forskare som den 5 maj satte fokus på att flera ideellt skyddade boenden har fått lägga ned på grund av den nya tillståndsplikten.

De första ideella skyddade boendena startades på 1970-talet. Under 1980-talet växte verksamheterna och under 1990-talet etablerades samarbeten med socialtjänsten. Boendena bestod ofta av en eller två lägenheter och drevs av volontärer som kollektiva boenden. Kvinnojourerna gjorde ett mycket bra arbete utifrån de förutsättningar som fanns.

Men tiderna har förändrats och idag ställer kommunerna helt andra krav på skyddade boenden.

Statskontorets rapport visar att kommuner som upphandlat skyddade boenden i vissa fall ställt högre krav än vad tillståndsplikten kräver. Så har det varit under en längre tid.

Fler män behöver skydd idag

Det är fler grupper än tidigare som behöver erbjudas skydd. Några av dessa är personer med psykisk ohälsa, missbruksproblematik, hedersrelaterad utsatthet, erfarenhet av människohandel eller prostitution, samt personer som lever under hög hotbild. Närmare en femtedel av placeringarna gäller idag män, ofta med kopplingar till gängkriminalitet.

Men hos många ideellt skyddade boenden har tiden stått stilla. Fram till dess att tillståndsplikten infördes bedrev många fortfarande sin verksamhet i form av mindre kollektiva boenden. Där ovanstående grupper ofta är svårplacerade och volontärer ofta saknat den kompetens som krävs för att kunna bemöta dessa grupper av utsatta.

Det har medfört att man under flera år successivt har förlorat marknadsandelar. Innan tillståndsplikten infördes hade man inte mer än drygt 30 procent av marknaden.

Tillståndsplikten har syngliggjort problem

De ideellt skyddade boenden som i dag är framgångsrika är de som har varit lyhörda för utvecklingen och anpassat sina verksamheter. De har investerat i kompetens för att kunna möta bredare grupper eller erbjuder egna lägenheter/boenden, satsat på skalskydd eller på annat sätt anpassat sig efter de nya behoven.

Att vissa ideellt skyddade boenden har tvingats stänga beror inte på tillståndsplikten. Tillståndsplikten har bara synliggjort ett problem som funnits under lång tid. Att allt för många ideellt skyddade boenden inte utvecklats i takt med behovet och med tiden tappat sin relevans.

Vi ska visa stor tacksamhet för vad kvinnojourerna betytt för de skyddade boendena. Men det är ett misstag att tro att verksamheter kan leva på sina historiska meriter. Våldsutsatta män och kvinnor behöver inte gårdagens lösningar – de behöver verksamheter som kan möta dagens behov och morgondagens utmaningar.

Magnus Falkman, Ordförande Mansfrid Sverige

Inlägget Replik: Kvinnojourer dåligt anpassade till dagens problem dök först upp på Dagens Arena.

Regeringens förslag till ny skogspolitik fokuserar på ökad tillväxt och produktion med hjälp av tveksamma åtgärder som ökad gödsling och nya arter. Men skogsbruket behöver läggas om för att värna biologisk mångfald och öka kolinbindning, skriver företrädare för Klimatriksdagen.

Den skogsproposition som riksdagen beslutar den 15 juni löser inte skogsbrukets grundläggande problem. Skogsstyrelsen visar att miljökvalitetsmålet Levande skogar inte nås och att skogens ekosystem och kollager utarmas. Propositionen saknar ett långsiktigt perspektiv, en omvärldsanalys och en riskanalys för hur skogen ska kunna bidra med viktiga samhällsnyttor som långlivade trävaror, klimatreglering, biologisk mångfald, vattenhushållning och människors välbefinnande i ett förändrat klimat.

Regeringens fokus är ökad tillväxt och produktion. Skogsstyrelsen får ett minskat tillsynsansvar. Skogsägare skall själva ansvara för skydd av skogens artrikedom, trots att de får begränsade resurser och har varierande kompetens. Kraven på samråd minskar och tiden för kontroll av naturvärden halveras.

Man föreslår ökad gödsling och introduktion av främmande arter för att öka tillväxten. Det förra strider mot EU:s Vattendirektiv, det andra hotar den biologiska mångfalden. Granen kommer att försvinna från södra Sverige och skogsägarna och skogsindustrin måste anpassas till mycket mer lövträd.

Sverige saknar en riskanalys

Sverige måste uppfylla EU:s krav på ökad kolinbindning till 2030 och ökning av biologisk mångfald till 2050 (utesluter kalhyggen). Trots det prioriteras tillväxt och stora avverkningar med kalhyggesbruk, vilket bidrar till fortsatt förlust av biologisk mångfald, urlakning av mark och utsläpp av lagrat kol.

Brittiska MI6 varnar för att nordliga boreala skogar kan kollapsa före 2050 och sluta binda kol. Sverige saknar en motsvarande riskanalys. Förslaget att öka produktionen tar inte heller hänsyn till skogens andra värden som ekosystemtjänster, hälsoeffekter, besöksnäring, jakt, fiske och landsbygdsutveckling.

Den globala konkurrensen har samtidigt vuxit. Länder i Sydamerika och Kina producerar billigare pappersmassa med extremt snabbväxande träd, medan kvaliteten på svenskt virke sjunker. Sysselsättningen i skogsnäringen har minskat kraftigt samtidigt som naturturism och besöksnäring vuxit och är i dag lika stora som skogsnäringen.

Kolinbindning uppnås genom minskad avverkning

Skogsindustrins påståenden om stora klimatvinster genom substitution där träprodukter ersätter fossila alternativ är dessutom osäkra och omdiskuterade. Ekvationen som presenteras som underlag är felaktig enligt ISO 13391. Forskning pekar på att ökad kolinbindning främst uppnås genom minskad avverkning.

Det som krävs nu är en ny skogsvårdslag med fokus på biologisk mångfald, kolinbindning och fungerande ekosystem med följande innehåll:

• total övergång till lokalt anpassat naturnära skogsbruk (kontinuitetsskogsbruk)

• formellt skydd av 20 procent av skogsmarken inkl. all naturskog till 2030

• ett ersättningssystem till de skogsägare som ökar kolinbindningen

• en restaureringsplan för återställande av skogsmiljöer med fungerande ekosystem dvs med fler arter och trädstorlekar

• utveckling av skogsindustrin till fler hållbara jobb med vidareförädling och långlivade träprodukter och med ökad plats för besöksnäring och friluftsliv.

Riksdagen måste därför företräda allmänintresset – inte enbart skogsindustrins ekonomiska intressen. Skogspolitiken behöver bygga på vetenskap, långsiktighet och ett ansvar för kommande generationer.

Linn Rabe, ordförande Klimatriksdagen

Inger Björk, Stellan Hamrin och Ulla Tengblad, Klimatriksdagens skogsgrupp

Inlägget Regeringens skogslag gynnar enbart skogsindustrin dök först upp på Dagens Arena.

Varför visar moderater en sådan passion för tobaksbolagen?

Det är förståeligt att man har ett stort engagemang för snus, om man själv är storkonsument av varan, men att ha ett politiskt engagemang för en hälsoskadlig produkt, är inte det att lägga sitt politiska krut och sitt engagemang på fel ställe?

I veckan kallades Benjamin Dousa till socialutskottet för att förklara varför han använt tobaksbranschens remissvar och argument som fakta i ett brev till sin franska motsvarighet. Ungefär samtidigt framkom det att riksdagsledamoten Jesper Skalberg Karlsson föreläst på internationella event arrangerade av tobakslobbyn. 

Varför vurmar moderater för tobaksbranschens affärsmål, att fler europeiska ungdomar ska bli beroende av vitt snus? Det kan man verkligen undra.

Inte tillräckliga belägg

Dousa och Skalberg Karlsson tror mer på tobakslobbyns undersökningar än på utlåtanden från de egna oberoende experterna på Folkhälsomyndigheten. Visst är det så att rökningen har minskat och att snusandet under samma period ökat. Men att det förra skulle bero på det senare menar experterna att det inte finns tillräckligt belägg för.

Något annat som inte är tillräckligt utforskat är det vita snusets långsiktiga hälsoeffekter. Det är först de senaste tio åren som produkten börjat användas på bred front. Men man kan väl ana att långsiktig användning av giftigt nikotin inte är toppen för kroppen.

Dousa vill få det till att han vill försvara resande svenskars livsstil. Man måste kunna köpa snus när man turistar på kontinenten, menar han. Struntprat. Så svårt är det inte att packa en stock eller två i väskan så att man klarar sig när man är borta.

Anledningen till att andra länder med svagare snustradition än Sverige nu förbjuder produkterna är just för att de är hälsofarliga. Om vi hade presenterats för snus eller cigaretter i dag hade vi troligen agerat likadant, till tobakslobbyns stora förtret. Den europeiska tillväxten vad gäller just snusförsäljning är hotad.

Har längtat ett tag

Som utrikeshandelsminister menar Dousa att han bryr sig om svenska jobb. Jo, tack, det har jag och de 550 000 som är arbetslösa i Sverige längtat efter ett tag. 

På Sveriges största tobaksbolag jobbar det ungefär 850 personer. Branschen är ganska liten och omfattar ytterligare ett par tusen arbetstillfällen. Det är såklart inte en obetydlig mängd arbeten, men tillväxt i branschen lär inte rå på den breda arbetslösheten. Och att försämra franska, belgiska, tyska och österrikiska invånares hälsa för att generera ett par hundra jobb till i Sverige, kan väl knappast ses som något regeringen borde driva.

I Sverige saknar vi otroligt nog ett transparensregister, alltså en lista över vilka företag och intresseorganisationer som uppvaktar politiker. Det finns inte heller någon skyldighet att redovisa vilka partierna tar emot ekonomiskt stöd från. Det går alltså inte att veta hur många möten tobaksbolag haft med våra folkvalda riksdagsledamöter eller om de stöttat ett parti. 

Man kan tänka sig att tobaksbolagens mål med lobbyarbetet har varit just det som nu kommit upp till ytan — att få regeringskansliet att uttala stöd för det vita snusets påstått ”goda hälsoeffekter” och att få riksdagsledamöter att legitimera deras hälsoskadliga affärer. 

Ska kunna presentera oberoende studier

Själv hade jag skämts ögonen ur mig om jag blivit påkommen med att klistra in meningar från tobaksbolagens underlag i mina skrivelser till kollegor på kontinenten. Det kan väl inte heller vara för mycket begärt att politiker ska kunna presentera oberoende studier som visar att de frågor man driver ger en positiv samhällsnytta? 

Jag förstår att moderater är under stark press från tobaksföretagen. Företagen har allt att vinna på att expandera sin verksamhet. Men som folkvald måste man kunna stå emot påtryckningar från intressen som uppenbart saknar evidens och talar i egen sak. 

Den enda glädjen är att det är val i höst. Då kan man rösta bort politiker som man misstänker sätter tobaksbolagens affärsnytta framför folkhälsan och den enskildes väl och ve.  

Silvia Kakembo

Inlägget Dousa och Skalberg Karlsson tror på tobakslobbyn dök först upp på Dagens Arena.

Socialdemokraterna svängde i frågan om att återkalla medborgarskap och har därmed gjort en grundlagsändring möjlig. Men både utredaren och flera tunga remissinstanser ifrågasätter lagligheten i formuleringen brott mot “Sveriges vitala intressen” som grund för att berövas sitt medborgarskap.

Den 20 maj röstade riksdagen igenom en grundlagsförändring som ska göra det möjligt att återkalla svenskt medborgarskap vid vissa brott för de som har dubbla medborgarskap. Socialdemokraternas stöd blev avgörande, då det kräver en större riksdagsmajoritet för att kunna göra ändringar i grundlagen än vid vanliga beslut. Dessutom krävs en ny omröstning efter nästa riksdagsval för att grundlagsändringen ska gå igenom.

När lagförslaget presenterades sa Johan Forssell att det inte hör till vanligheterna att man parallellt har lagt fram förslag om grundlagsändring och samtidigt utreder vilka omständigheter det kan handla om som ligger till grund för att få sitt medborgarskap återkallat:”Men vi bedömer att det finns ett väldigt berättigat intresse här, och ett egenvärde i att kunna skydda och uppvärdera det svenska medborgarskapet”.

Utredningen om Återkallelse av medborgarskap hade till uppdrag att ge två förslag: ett enligt en mer snäv brottsdefinition där fokus ligger på brott som landsförräderi och spioneri. Ett annat som skulle bygga på det vidare begreppet ”brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen”.

Begreppet ”brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen” var det som regeringen valde att gå vidare med i propositionen om ändring av grundlagen som behandlades av riksdagen under våren. Det omfattar en bredare definition av brott. Där ingår både till exempel grov ekonomisk brottslighet och bidragsbrott bland flera andra brott.

Vag definition

Men utredaren Anita Linder säger att det är tveksamt om en så pass vid definition av begreppet vitalt intresse är förenligt med internationella konventioner om medborgarskap som Sverige skrivit under.

– Vi skriver i betänkandet att vi är tveksamma om det kan vara en så här omfattande brottslighet som kan vara ett hot mot Sveriges vitala intressen.

Även remissinstanser som Justitiekanslern, Brottsförebyggande rådet och Domstolsverket uttrycker tveksamhet kring formuleringen om “Sveriges vitala intressen” och om det är förenligt med FN-konventionen om statslöshet och Europakonventionen om medborgarskap. Justitiekanslern och Domstolsverket efterfrågar dessutom en tydligare definition av vad som avses med “kriminella närverk” innan lagstiftningen antas.

Utredningen har försökt avgränsa vad skrivningen om “Sveriges vitala intressen” kan avse:

– I vårt förslag har vi försökt definiera vilka brott det kan handla om. Vi föreslår också att det ska vara brott som har minst 4 års fängelse i straffskalan. Sedan kan såklart regeringen välja att föreslå något annat. Men en tydlig brottskatalog måste det ändå vara, säger Anita Linder.

Hon lägger till:

– Att återkalla någons medborgarskap är en oerhört ingripande åtgärd.

På frågan om hur utredningen kom fram till att gränsen ska gå vid 4 års fängelse som maxstraff i straffskalan säger hon:

– Det är ett sätt att begränsa vilka brott det handlar om och då hamnar man på ganska grova brott, som till exempel mord, rån, spioneri, grov misshandel och grov ekonomisk brottslighet. Vi syftar då på mycket allvarlig brottslighet som skulle kunna skada Sveriges vitala intressen.

Hur skulle misshandel eller rån kunna vara sådana systemhotande brott?

– Det skulle kunna vara om man sätter i system att misshandla politiker eller invandrare till exempel, men såklart inte enstaka fall av misshandel. Så som vi har definierat det måste det vara organiserat.

Borde inte ha lagts fram

Jenny Nguyen är senior jurist på Civil Rights Defenders. Hon säger att de konventioner som reglerar medborgarskap kan innehålla formuleringar som rör ”en stats vitala intressen”.

– Men konventionerna är också tydliga med att ”vitala intressen” innebär tydligt illojala brott som förräderi och spioneri. I de brotten ingår inte allmänna brott som bidragsbrott eller liknande, säger hon.

Jenny Nguyen, Civil Rights Defenders.

Utredaren uttrycker en tveksamhet kring om det är överensstämmande med internationella konventioner att möjliggöra för en så bred kategori av brott att ligga till grund för att bli av med medborgarskap. Därför menar utredningen att det blir upp till riksdagen och i slutänden myndigheten och domstolar att bedöma om lagen går att tillämpa. Men det resonemanget avfärdas av Civil Rights Defenders.

– Vi menar att det är oacceptabel lagstiftning att lägga fram förslag som man inte anser går ihop med internationella konventioner. Utredaren uttrycker en massa reservationer i sina förslag, och då borde lagförslaget inte läggas fram, säger Jenny Nguyen.

Socialdemokraterna var till en början negativa till regeringens förslag. Partiets talesperson Ida Karkainen uttryckte att begreppet ”Sveriges vitala intressen” var vagt formulerat.

S känner sig trygga

Men redan i januari i år svängde Socialdemokraterna och meddelade att de stöder förslaget. Idag säger Ida Karkainen till Dagens Arena att det motiveras av den grova organiserade brottsligheten.

– Det vi har sett i Sverige den senaste tiden är ju en kraftig våldseskalering och framförallt då personer som har svenskt medborgarskap och dubbelt medborgarskap som sitter i utlandet och beställer brott.

Hon förklarar också att Socialdemokraterna först lade fram ett förslag som skulle bygga på ett antal tydligt definierade brott, men att regeringen ändå valde att gå vidare med ett lagförslag byggt på den vidare formuleringen om ”brott som skadar Sveriges vitala intressen”.

– Vi kände tveksamhet inför den skrivningen. Men sedan har regeringen förtydligat vad vitala intressen är för någonting och också hänvisat till de internationella konventionerna som ger en väldigt begränsad ram för när du får återkalla medborgarskap på grund av brott, säger Ida Karkainen.

Ida Karkainen säger att hur man tolkat konventionerna i andra länder innebär att om någon är gängkriminell räcker det inte för att få sitt medborgarskap återkallat, utan man måste ha begått en handling som är så pass grov att den skadar en stats intressen.

– En framtida regering måste ju fortfarande utgå från vad de internationella konventionerna sätter för ramar och begränsningar. Annars bryter man mot de internationella konventionerna och det får man ju inte göra, säger Ida Karkainen.

Och den här skrivningen och konventionerna är tillräckligt starka för att man inte kommer göra det?

– Alltså en illvillig regering kan ju hitta på egentligen vad som helst. Kommer den typen av auktoritära makter i regeringsställning är det här ett av de mindre problemen.

Svårt att förutse

Men Jenny Nguyen, senior jurist på Civil Rights Defenders, menar att det inte går att luta sig mot internationella konventioner som garanti för att lagen inte kommer att få ett brett tillämpningsområde.

– Jag tänker inte alls att man kan vara trygg med att det här inte kommer få en bred tillämpning och att det inte kommer riskera att gå fel när man lägger fram en så här bred brottskatalog. Det här skulle kunna gälla till exempel sabotage, vilket vi har sett tillämpas i domstol mot klimataktivister. Så man kan verkligen inte lita på att det här håller när vi är i en process av att helt lägga om vårt straffsystem och vilka handlingar som är straffbara. Det finns risk att det används väldigt brett, på ett sätt som vi inte kunnat förutse, säger Jenny Nguyen.

Ida Karkainen säger att hon förstår att det kan finnas en oro bland vissa i Sverige, eftersom Tidöpartierna har haft ett ”högt tonläge” i diskussionerna kring bland annat vandelslagen och olika migrationslagar. Men när det gäller medborgarskap intygar hon att vanliga människor inte har något att oroa sig för:

– Om man inte är en gängtopp kan man känna sig lugn och trygg, säger hon.

När det gäller om lagstiftningen faktiskt kommer att ha några praktiska konsekvenser för den grupp man vill komma åt, som gängledare, säger hon:

– Jag tror ju att många av de här gängtopparna som sitter och orkestrerar brotten gentemot Sverige, de kommer inte att komma till Sverige för kommer de till Sverige så blir de gripna och fängslade. Och så ska det ju också vara. Men det är en viktig markering gentemot den här typen av brottslingar och kriminalitet.

Så får lagen i praktiken mest en symbolisk betydelse?

– Jag tror faktiskt att det viktigaste är just symboliken, att Sverige markerar gentemot dig att du är inte längre välkommen till vårt land.

I våra grannländer Norge, Danmark och Finland finns redan möjlighet att återkalla medborgarskap, men där är kriterierna mer snävt definierade, enligt utredaren Anita Linder. Danmarks lagstiftning omfattar dock fler brott än i Norge och Finland.

Regeringen har nämnt siffran 1 400 personer, vilka är så många som polisen bedömer är aktiva i kriminella nätverk i Sverige och har dubbla medborgarskap. Men Anita Linder tror inte att återkallande av medborgarskap på grund av skada mot Sveriges vitala intressen kommer att bli aktuellt för särskilt många personer.

Kan finnas hinder

– Vi tror inte att det kommer handla om särskilt många fall. Dels ska man ha varit dömd för brott, och man måste ha ett annat medborgarskap. Vi har försökt att uppskatta antalet fall och tror att det kan handla om mellan 100 och 300 fall per år. I de andra nordiska länderna handlar det om några enstaka fall per år där personer blivit av med sitt medborgarskap, säger Anita Linder.

Även om någon blir av med sitt medborgarskap kan det finnas hinder för att utvisa den personen, till exempel om den riskerar tortyr eller förföljelse i sitt hemland.

När det gäller återkallande av medborgarskap som någon har fått på grund av oriktiga uppgifter berör det troligen ännu färre personer, tror Anita Linder.

Inte heller Jenny Nguyen på Civil Rights Defenders tror att lagen kommer att träffa särskilt många personer, men att det inte desto mindre blir väldigt ingripande för de som påverkas.

Att det saknas en realistisk beskrivning av hur lagen bidrar till sitt syfte får också kritik av Civil Rights Defenders:

– För all slags lagstiftning, men särskilt grundlagsändringar med så allvarliga följder för individer måste regeringen kunna peka på någon evidens för att man kommer att uppnå sina mål med de här förändringarna. De pratar om att kriminella nätverk hotar Sveriges vitala intressen och att lagen skulle kunna ha en preventiv funktion, men finns inget stöd för det, säger Jenny Nguyen.

Två sorters medborgarskap

Dessutom vänder sig organisationen mot att det saknas en juridisk definition av ”kriminellt nätverk”.

– Första uppluckringen var i Göteborg där polisen klassade ett supporternätverk som kriminellt nätverk. Redan där ser man en glidning som vi har varnat för. Frågan blir: hur kan man avgränsa detta på ett sätt som rättsstatliga principer kräver?

Civil Rights Defenders huvudinvändning mot att återkalla medborgarskap är att det riskerar att leda till diskriminering.

– Vår främsta kritik är att man i praktiken kommer att skapa två sorters medborgarskap där det ena är starkare och det andra är svagare; det som gäller personer med utländsk bakgrund, säger Jenny Nguyen.

Men Socialdemokraterna ser annorlunda på saken:

– Utifrån ett jämlikhetsideal och utifrån rådande läge skulle jag säga att jag tror inte det finns någon förståelse alls faktiskt i varför man ska få behålla sitt svenska medborgarskap om man har ett dubbelt medborgarskap och bedrivit så grov kriminell verksamhet gentemot staten Sverige så att det har skadat landet, säger Ida Karkainen.

Elsa Persson

Inlägget Lagliga frågetecken kring att återkalla medborgarskap dök först upp på Dagens Arena.

Men 14-årsgräns för fängelsestraff är inte så mycket bättre.

Regeringen drar tillbaka förslaget att rättsväsendet ska kunna sätta 13-åringar i fängelse. Det är ett gigantiskt bakslag för Tidöpakten, och för justitieminister Gunnar Strömmer. Under det senaste året har han gång på gång talat sig varm för förslaget, och förklarat att alla de remissinstanser som varit negativa, vilket i princip varit alla, har fel. Både han och andra ministrar har flera gånger antytt, eller sagt rakt ut, att de som experter, jurister och myndigheter som varit kritiska egentligen har varit aktivister.

Dock har det sett ut som att regeringen haft en majoritet i riksdagen bakom sig.

Så är det uppenbarligen inte längre.

– Det finns ett fåtal ledamöter även i vårt underlag som är tveksamma till förslaget. Sedan har vi även den allmänna osäkerheten om kvittningssystemet, sade Strömmer på presskonferensen.

Det är ingen vild gissning att det är ett antal Liberaler som tänker lämna riksdagen på grund av att deras parti knutit sig ännu närmare Sverigedemokraterna, som sagt att de tänker strunta i partipiskan och i stället rösta efter sina egna åsikter.

Om det är det havererade kvittningssystemet som är orsaken är det närmast komiskt. Det rasade samman för att Sverigedemokraterna inte längre respekterade det, och det kan nu alltså ha fått konsekvensen att ett av partiets verkliga profilfrågor, detta att sätta barn i fängelse, har fått ta ett steg tillbaka.

Men den hårda linjen är inte på något sätt övergiven. Strömmer säger att man tänker återkomma med ett förslag om att sänka åldern till 14 år. Det kommer gå igenom i riksdagen, eftersom Socialdemokraterna sedan länge driver en sådan förändring. Även det på tvärs om experter, jurister och myndigheter.

Inte heller kriminaliteten bland 14-åringar kommer minska för att de hamnar i fängelse. Det krävs andra åtgärder för att minska kriminaliteten bland barn och unga. Andra åtgärder för att komma åt gängen.

Men på samma sätt som beslutet att skapa en ventil som stoppar tonårsutvisningarna visar detta ändå att något har hänt i den svenska debatten. Det visar detta att det trots allt inte fanns stöd för att sätta 13-åringar i fängelse.

När partipiskan slutade vina fick regeringen backa.

Jesper Bengtsson

Inlägget Strömmer tvingades backa dök först upp på Dagens Arena.

The Furious

Det är brutalt, blodigt och extremt välgjort. De välkoreograferade actionscenerna borde göra Tom Cruise grön av avund.  Jon Andersson har sett Hong Kong-actionfilmen “The Furious”, med svensk premiär i helgen. 

När hans dotter kidnappas av ett brutalt brottssyndikat bestämmer sig Wang Wei (Xie Miao) för att göra allt i sin makt för att få tillbaka henne. Till sin hjälp får han snart den hänsynslöse journalisten Navin (Joe Taslim), vars fru också tillfångatagits av den kriminella organisationen. Tillsammans ger dig sig ut på en jakt för att finna sina anhöriga och förgöra det onda syndikatet.

Grundstoryn i Kenji Tanigakis “The Furious” är inte särskilt komplicerad. Men det är knappast berättelsen eller karaktärsutvecklingen som är det viktiga i den japanska regissörens actionfilm. 

Stilistiskt avancerat

Ni som inte gillar pulshöjande action och oändliga kung-fu slagsmål kan alltså sluta läsa nu. För er som läser vidare är det bara att konstatera att Tanigaki lyckats med precis det han föresatt sig att göra. “The Furious” är en fullfjädrad Hong Kong-action med alla element av underhållningsvåld som det kräver. Det är brutalt, underhållande och framför allt väldigt välgjort.

Wang Wei (Xie Miao) på jakt efter skurkarna som kidnappat hans dotter. Foto: NonStop Entertainment.

Actionscenerna är ytterst välkoreograferade och jag skulle vilja påstå att de flesta Hollywoodactionfilmer står sig slätt i jämförelse med “The Furious”. Det är inte lika påkostat och spektakulärt som i till exempel Mission: Impossible- filmerna men rent stilistiskt är det minst lika avancerat. Det Xie Miao och Joe Taslim åstadkommer i filmen borde göra Tom Cruise grön av avund. Slutstriden på polisstationen är en av de bästa actionscenerna jag sett på film. 

Med det sagt. Det här är inte en film för alla. Det är brutalt och blodigt. Inte minst i den senare delen av filmen. Mission: Impossible eller James Bond framstår som rena familjefamiljerna i jämförelse.

Kenji Tanigaki, som har en bakgrund som stuntman och actionkoreograf, följer i spåren på andra framstående filmskapare inom genren Hong Kong-action. En stil som kopierats otaliga gånger i Quentin Tarantinos filmer. Inte minst i “Kill Bill” som nyligen gick upp på svenska biografer igen. 

Xie Miao som Wang Wei och Yang Enyou som hans dotter Rainy. Foto: Foto: NonStop Entertainment.

Känslomässiga grepp

Precis som i filmerna av John Woo, den kanske främste företrädaren för Hong Kong-action,  tar “The Furious” också till en hel del känslomässiga grepp. Det visar sig snart att det kriminella syndikatet har satt i system att kidnappa barn för att använda dem som gratis arbetskraft. En sorts modernt slavarbete alltså. Polischefen som är djupt korrumperad ser mellan fingrarna och låter kidnappningarna pågå. Det finns alltså en orättvisa som rättfärdigar att Wang Wei och Navin dödar skurkar på löpande band. Ett lättköpt grepp kan tyckas, men det funkar.  

“The Furious” är inte en film för kräsmagade. Men för alla er andra som fortfarande läser den här texten och planerar att gå och se filmen kan jag utlova en sjuhelsikes åktur. Bättre actionfilm än så här kan det knappast bli. 

Jon Andersson

Inlägget Bättre actionfilm än så här kan det knappast bli dök först upp på Dagens Arena.