Tornevall Networks

Trots de stora lagändringar som gjorts sedan Sverigedemokraterna fick inflytande över regeringen har ingen drastisk nedmontering av demokratin skett i Sverige. Skälet är att den snäva nationalism som präglar SD har svagt stöd i befolkningen, skriver sociologen Daniel Gabrielsson.

Under Tidöåren har Sverige fått se vad som händer när SD-nationalism blir regeringspolitik. Migrationspolitiken har skärpts, permanenta rättigheter har gjorts osäkra och likhet inför lagen har fått stå tillbaka för frågan om vem som anses höra till nationen. Ändå har Sverige inte genomgått någon demokratisk nedmontering av ungerskt slag, där rättsstaten, mediernas frihet och den politiska jämlikheten steg för steg urholkas.

Skälet är inte att de borgerliga partierna har fungerat som demokratins grindvakter. Skälet är snarare att den snäva nationalism som präglar SD har svagt stöd i befolkningen, i alla fall än så länge. Det gör höstens val till en fråga om vilken sorts gemenskap Sverige ska vara: en demokrati byggd på jämlikt medlemskap i nationen, eller en nationalistisk gemenskap som på sikt underminerar demokratin?

Med nationalism menar jag här den klassiska form som gör nationstillhörighet till en fråga om ursprung och fixering vid idén om ”ett folk, en nation”. I ett globalt perspektiv finns ett tydligt mönster: ju mer nationalism, desto svagare demokrati. Min och mina kollegors forskning, baserad på data från över 60 länder under tre decennier, visar att en nationalistisk politisk elit har en negativ inverkan på demokratin. Sambandet är särskilt starkt i fattigare länder med mindre robusta institutioner.

Andel nationalister i befolkningen har också betydelse. Ju större andel nationalister, desto svagare demokrati. Samma relation mellan nationalism och demokrati finns på individnivå. Nationalister visar svagare stöd för demokrati som statsskick och föredrar en stark ledare som inte behöver bry sig om demokratiska val. Om ett land har både en nationalistisk regim och nationalistisk befolkning är utsikterna för demokrati mycket små.

Demokrati står i motsats till nationalism

Förklaringen är enkel. Motsättningen mellan nationalism och demokrati är principiell. Demokrati förutsätter politisk jämlikhet: medborgare är jämlika inför lagen och har samma grundläggande rättigheter och skyldigheter. Nationalism bryter med detta när nationstillhörighet knyts till ursprung. Då görs vissa medborgare till mer självklara medlemmar än andra och avsteg från likhet inför lagen blir lättare att motivera. När nationalism kodifieras i lag försvagas demokratin.

SD:s nationalism som präglar Tidöregeringen handlar inte bara om en stram migrationspolitik. Åkesson knyter svenskhet till släktled som har ”slagits och ätit bark för denna jordplätt” och hävdar att fullt praktiserande muslimer inte kan vara svenskar. Det är precis denna typ av nationalism som påverkar demokratin negativt. Vi ser att konflikten återkommer på område efter område.

Migrationspolitiken handlar inte längre bara om att reglera inflödet. Den har blivit ett redskap för att urskilja dem som fullt ut anses höra till nationen. Därför ser vi tonårsutvisningar, bebisutvisningar, slopat spårbyte, hot om att riva upp permanenta uppehållstillstånd och retroaktivt vandelskrav. Vurmen för ”ett folk, en nation” sätts över likhet inför lagen och jämlikt medlemskap i nationen.

Det märks också i synen på rättsstaten. Remissinstanser, Lagråd och juridisk expertis behandlas inte längre som legitim kontroll utan som politiskt motstånd. Regeringen driver igenom förslag trots massiv kritik om retroaktivitet, gummiparagrafer, bristande proportionalitet och svag förutsebarhet. Befolkningsfrågan tillåts trumfa rättssäkerhet och demokratins kärnvärden.

Men varför har Sverige ändå inte blivit Ungern? Sveriges demokrati rankas ju fortfarande högt. För det första tar demokratisk nedmontering tid. För Orbáns Ungern tog det mer än ett decennium.  För det andra har Sverige robusta demokratiska institutioner. Men det viktigaste skälet ligger sannolikt i svenskarnas sätt att tänka om vem som tillhör nationen.

Data från International Social Survey Programme (2023) visar att andelen som knyter tillhörighet till ursprung är 64 procent i Ungern. I Sverige är siffran 16 procent. Om kristendom också inkluderas som krav för nationstillhörighet, i linje med SD syn på svenskhet, är siffrorna 43 procent i Ungern och 4 procent i Sverige. Det är enklare att via majoritetsprincipen köra över de principer som möjliggör demokrati om majoriteten av befolkningen är nationalister.

Tidös ambitioner hindras av befolkningen

Att det är Sveriges invånare, snarare än de borgerliga partierna, som utgör demokratins grindvakter blir tydligt när den nationalistiska politiken omsätts i praktiken. I Novus mätningar för Göteborgs-Posten och TV4 motsätter sig 76 procent tonårsutvisningarna, medan 58 procent säger nej till att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd. I efterdyningarna av Jokkmokksupproret har 165 kommuner tackat nej till att samarbeta med regeringens samordnare om återvandringsbidraget. Protesterna mot tonårsutvisningarna speglar att nationalismen inte bär i folkdjupet.

Tidöregimen kan utmana demokratin, men dess negativa effekter blir begränsade när befolkningen inte delar den snäva synen på vem som hör till nationen. Därför är det av yttersta vikt att civilsamhället försätter att organisera motstånd när demokratis kärnvärden försummas.

Här finns en lärdom för oppositionen. Det är tämligen riskfritt att uttrycka en demokratisk nationell identitet som i huvudsak bygger på språket och respekt för lagar och institutioner som frivillig grund för samhällsgemenskapen. Det är inte bara enkelt att försvara, eftersom samma princip kan gälla alla, utan ligger också nära hur en stor del av befolkningen redan anser att nationstillhörighet bör definieras. Forskningen visar att det är just en sådan nationell identitet som stärker demokratin över tid.

Alltså, sett ur ett perspektiv som värdesätter demokrati är problemet inte bara SD:s nationalism, utan även att de traditionella partier som borde vara demokratins grindvakter har släppt in den i regeringspolitiken. Forskningen visar att nationalism hos politiska eliter försvagar demokratin, särskilt där institutionerna är svaga och befolkningen är nationalistisk. När politikerna sviker blir det folkets mer inkluderande syn på svenskhet och tjänstemännens skyldighet att upprätthålla saklighet och opartiskhet som begränsar Tidöregeringens negativa inverkan på demokratin.

En viktig fråga i årets val är därför vilken sorts gemenskap Sverige ska vara, en demokrati byggd på jämlikt medlemskap i nationen, eller en nationalism som är oförenlig med en fullt utvecklad liberal demokrati.

Daniel Gabrielsson, doktor i sociologi och lektor vid Mittuniversitetet vars avhandling handlar om relationen mellan nationell identitet och demokrati

Inlägget Varför har Sverige ännu inte blivit Ungern efter fyra år med Tidö? dök först upp på Dagens Arena.

Rebuilding

Det är de små nyanserna som gör filmen sevärd. Det tycker Jon Andersson som sett  Max Walker-Silvermans ”Rebuilding”, med svensk premiär i dag.

Hur återuppbygger man sitt liv efter att ha förlorat allt i en eldsvåda? Den frågan får Dusty (Josh O’ Connor) ställa sig redan i inledningen av Max Walker-Silvermans ”Rebuilding”, med svensk premiär i dag. När vi kommer in i handlingen har en rasande skogsbrand precis förstört hela hans farm. Det är inte bara Dustys hem utan också hans livsverk. Att förlora sin identitet som cowboy är minst lika smärtsamt som de ekonomiska förlusterna. 

Fin kemi

Sällan har en film haft ett så passande namn. Rebuilding, betyder ju som bekant bygga upp eller att återuppbygga något. Och det är precis det Dusty ägnar sig åt under hela filmen. Det handlar dels om att bygga upp ett nytt hem och en ny tillvaro, men också att bygga upp relationen med hans nioåriga dotter Callie Rose (Lily LaTorre). En relation han inte vårdat väl efter separationen från dotterns mamma. 

Det är här i relationen mellan Dusty och dottern som filmens emotionella kärna ligger. Lily LaTorre är ett fynd i rollen som Callie Rose och har en fin kemi med Josh O’ Connor i rollen som Dusty. Att Dusty planerar att flytta till Montana för att jobba på en ranch och lämna sin dotter, så att hon endast får bo hos sin mamma,  är svårt att förstå.  Ser han inte hur bra han och dottern har det och hur mycket han betyder för henne? Vad ska krävas för att han ska upptäcka det innan det är försent? 

Josh O’ Connor i huvudrollen som Dusty. En man som förlorat sin farm i en skogsbrand. Foto: Lucky Dogs

Eftersom Dusty blivit av med sin bostad tilldelas han snart ett tillfälligt boende på en trailerpark tillsammans med andra som också förlorat sitt hem i branden. Här byggs en fin gemenskap och solidaritet upp mellan de boende. Dusty får hjälpa ett äldre par, som saknar dator, med att göra en anmälan till deras försäkringsbolag på internet. Han får i sin tur hjälp att få igång vattnet i hans trailer med hjälp av en man som är rörmokare. På kvällarna har de nya grannarna gemensam grillning och delar med sig av sina erfarenheter. 

Värme och närhet

Filmen har jämförts med “Nomadland”, som vann Oscar för bästa film 2021. Och det finns vissa likheter. Inte minst i den solidaritet som uppstår mellan de boende på den trailerpark som Dusty bor på. De befinner sig alla i samma situation och nu försöker de hjälpa varandra för att klara vardagen så gott det går. Filmen visar på ett tydligt sätt hur mycket lättare saker och ting blir när man hjälps åt i stället för att försöka klara sig själv utan hjälp från andra. Ett fint budskap i tider då individens egna intressen ofta får företräde framför det kollektiva och gemensamma. 

Dusty (Josh O’ Connor) våndas över att han snart kanske kommer att behöva lämna sin dotter Callie Rose (Lily LaTorre) för att flytta till Montana.

Omgivningarna och naturen där Dusty befinner sig är fint filmat och det countrydoftande soundtracket bidrar till filmens melankoliska och vackra atmosfär. “Rebuilding” bjuder mestadels inte på någon större dramatik, men det är egentligen bara positivt. Det är de små nyanserna som gör filmen sevärd. Som när Dusty, Callie Rose och hennes kompis sätter upp stjärnor som lyser när det blir mörkt på trailerns väggar eller när far och dotter ligger på flaket på Dustys truck och läser högt ur en bok. 

Slutet känns möjligen en aning sockersött. Samtidigt har jag svårt att inte unna människorna i filmen en hoppfull framtid. Det säger ändå något om filmens styrka att filmskaparna lyckas skapa en sådan värme och närhet till karaktärerna på bara drygt en och en halv timme att jag så gärna vill att det ska gå bra för dem. Det är långtifrån alla filmer som lyckas med det. 

Jon Andersson

Inlägget Melankoliskt och vackert om solidaritet, förlust och föräldraskap dök först upp på Dagens Arena.

Jämlikheten och välfärden dominerande Magdalena Anderssons tal.

Magdalena Andersson valde jämlikheten som sitt bärande tema i Almedalen. Det är logiskt. Ett kraftigt ökat fokus på jämlikhet, eller om man så vill ett samhälle som håller ihop bättre, har varit ett av de bärande benen i den politik Andersson drivit sedan hon tillträdde.

Nu handlade det om pensionerna. Tidigare under dagen lanserade Socialdemokraterna ett förslag som ska ge pensionärer som måste ta ut sin pension i förtid bättre ekonomiska villkor.

Det är lite oklart hur det skiljer sig från det förslag som partiet presenterade redan för några år sedan, influerat av den danska så kallade Arne-pensionen, men oberoende av vilket är det välkommet.

Nytt tonfall

Andersson talade också om att minska antalet elever per lärare i lågstadiet till tolv och att satsa på välfärden i allmänhet. Egentligen vad man kan förvänta sig av en socialdemokratisk statsministerkandidat, men inte alltid framfört med sådan konsekvens.

Det var också intressant att notera ett skifte i tonfall kring migrationsfrågorna. Hon upprepade visserligen vikten av ”stram migration” men betonade också att tonåringar som är ”skötsamma och välintegrerade” måste få stanna.

Ett tydligt tecken på att Socialdemokraterna tagit åt sig av det senaste halvårets debatt och vindkantring i just den frågan.

Låt mig därför också ge ett tips inför valrörelsen.

I augusti kommer Tidöregeringen gå fram med ett nytt förslag om att sänka straffrättsålderna. När det kom till kritan fanns det ingen majoritet för att sänka den till 13 år, som Gunnar Strömmer och andra ministrar argumenterat för med stor emfas under minst ett år.

I stället kommer de lägga fram ett förslag om att sänka den till 14 år. Det har Socialdemokraterna tidigare sagt jag till. Ja, de har till och med drivit frågan med stor kraft genom sin talesperson Teresa Carvalho.

Gör en positionsförändring

Givet det enorma motståndet från experter, jurister, professorer och människorättsorganisationer kommer den hållningen bli svår att upprätthålla med självrespekten i behåll.

Så passa på nu. Gör en positionsförändring. Säg att ni tagit till er av den massiva kritiken.

Magdalena Andersson talade också om grön teknik och satsningen på gröna näringar, ett sätt att möta både klimathotet och vara en del av utvecklingen.

Där kan Socialdemokraterna ändå möta Miljöpartiet, vars språkrör Daniel Helldén talade tidigare på dagen.

Hans tal handlade till 80 procent om klimatfrågan, men också om vikten av ökad jämlikhet.

Oberoende av hur Magdalena Andersson förhåller sig till Vänsterpartiet efter en eventuell valseger kommer hon rent matematiskt med största säkerhet att behöva stöd av Miljöpartiet. Om det inte blir samarbeta med Moderaterna, men det är knappast troligt.

Då kan gröna näringar bli en brygga. För utöver det var Anderssons tal fritt från klimatfrågor och klimatpolitik.

Det handlade om jämlikheten och välfärden.

Exakt där Socialdemokraterna vill att valdebatten ska hamna.

Jesper Bengtsson

Inlägget Dags att vända även om 14-åringarna dök först upp på Dagens Arena.

The Match

Filmen om matchen mellan England och Argentina i fotbolls-VM 1986 berör alltifrån politik, till fusk och ren fotbollskonst. Att göra en hel dokumentärfilm som fokuserar på den här klassiska matchen är ett genidrag. Det tycker Jon Andersson som sett “The Match”, med svensk premiär i helgen.

Det finns matcher och så finns det matcher. Matcher som är så speciella att de för alltid kommer att vara inpräntade i historien, hur långt det än har gått sedan de spelades. Frågan är om det någonsin i fotbollshistorien spelats en så ikonisk match som VM-kvartsfinalen mellan England och Argentina den 22 juni 1986 på Aztekastadion i Mexico City. 

Alla som kan sin historia vet att det här var mycket mer än en vanlig fotbollsmatch. Det var en match som hade allt både på och utanför planen.

Mer än bara fotboll

Filmen tar sin början 221 år innan matchen spelades. 1765 var nämligen året då Storbritannien för första gången upprättade en koloni på Falklandsöarna. Men ön var omstridd. Efter Argentinas självständighet på 1800-talet gjorde landet anspråk på ön. En konflikt som levde långt in på 1900-talet och nådde sin kulmen med Argentinas invasion av Falklandsöarna i april 1982. Något som ledde till det så kallade Falklandskriget som efter 74 dagar vanns av britterna. Kriget resulterade i hundratals dödade på båda sidor och satte av naturliga skäl djupa spår i de båda nationerna. Det dröjde ända till 1989 innan Storbritannien och Argentina återupprättade diplomatiska förbindelser. 

När England och Argentina möttes i den där historiska matchen i juni 1986 hade det alltså bara gått drygt fyra år sedan kriget tagit slut. Något som förstås märktes av i rapporteringen inför matchen, även om spelarna och tränarna vill undvika att prata politik. Att det här var en match som handlade om så mycket mer än bara fotboll var uppenbart för alla. 

Den engelske anfallsspelaren Gary Lineker fungerar som berättare men delar också med sig av sina minnen tillsammans med de andra spelarna. Foto: TriArt Film

Och vilken match det blev sedan. En match som totalt kom att domineras av Diego Maradonas två mål. Det första målet, som Maradona slog in med handen, för att det kom att förknippas med fusk och mygel. Det andra för att det skulle komma att betraktas som det snyggaste målet som någonsin gjorts i VM-historien. Fotbollens vackraste och fulaste sida. Personifierad av Diego Maradona. En fuskare och fotbollskonstnär i en och samma person. 

Intervjuar spelare

När ett gäng spelare från båda lagen nu samlas för att berätta om sina minnen från den där dagen för 40 år sedan är huvudpersonen inte längre med oss. Diego Maradona gick bort 2020, endast 60 år gammal. Med i filmen är dock hans gamla nemesis målvakten Peter Shilton och flera andra spelare från båda lagen. 

Det är ett smart upplägg. Intervjuer med spelarna, helt filmade i svartvitt, varvas med arkivbilder från uppladdningen och själva matchen. Den engelske anfallsspelaren Gary Lineker och hans argentinska motsvarighet Jorge Valdano fungerar som berättare men delar också med sig av sina minnen tillsammans med de andra spelarna. 

Den argentinske anfallsspelaren Jorge Valdano fungerar som berättare men delar också med sig av sina minnen tillsammans med de andra spelarna. Foto: TriArt Film

Det märks att de flesta av de engelska spelarna har en ganska avslappnad attityd till matchen i dag. De kan både hylla Maradonas andra mål och samtidigt vara kritiska mot hur det första målet kom till och att det aldrig dömdes bort. Alla utom Peter Shilton, som fortfarande verkar bitter efter handbollsmålet och över att Maradona aldrig erkände eller bad om ursäkt. För de argentinska spelarna är det förstås lite lättare. De erkänner att det var handboll men är samtidigt glada för att de vann matchen och till sist också hela VM-turneringen. 

Genidrag 

Att göra en hel dokumentärfilm som fokuserar på den här matchen är ett genidrag. Filmskaparna lyckas på ett skickligt sätt förmedla alla intressanta detaljer kring matchen. Bland annat får vi veta varför de argentinska spelarna hade på sig tröjor inhandlade på en mexikansk marknad, hur ett samtal utanför en vägtull mellan Argentinas förbundskapten Carlos Bilardo och försvarsspelaren Julio Olarticoechea spelade en avgörande roll för matchens utgång, hur uttrycket “Guds hand” egentligen kom till och vad som hände med Maradonas tröja efter matchen. Plus en del andra detaljer.

Filmens styrka ligger i att filmskaparna lyckats samla de flesta viktiga nu levande aktörer från matchen på både den argentinska och den engelska sidan. Det ger en närvarokänsla som gör att det känns som att man nästan är där på plats på Aztekastadion den där dagen i juni 1986. 

Juan Cabral och Santiago Francos film berör alltifrån politik, till fusk och ren fotbollskonst. Gillar ni sportdokumentärer är “The Match” ett måste. 

Jon Andersson

Inlägget Underhållande dokumentär om fotbollsmatchen som hade allt dök först upp på Dagens Arena.

De fascistoida inslagen som finns i dagens politik kommer få mycket större genomslag om Sverigedemokraterna får regeringsmakt efter valet. Dagens opposition måste göra klart för väljarna att valet ytterst gäller den svenska demokratins framtid, skriver Carl Tham och Sverker Gustavsson.

Europas största politiska utmaning är hotet från högerradikalismen som har starka fascistiska inslag, framför allt i hatet mot ”främlingar”, förtalet av demokratin och rättsstaten, den fria debatten och massmedia. Orbans fall var ett glädjande steg i motsatt riktning,. Men ytterhögern förblir stark och ökar i styrka, i Frankrike, Tyskland, Italien och England.

Den påverkar hela det politiska fältet och har drivit fram en kamp mot invandrare som också präglar EU-politiken. SD:s ledande man på EU-fältet utropar ”äntligen deportationer”. I Tyskland pressas den borgerliga-socialdemokratiska regeringen hårt av AfD:s opinionsframgångar men den politiska borgerligheten  tar ändå bestämt avstånd från samröre med ett parti som är ett hot mot den liberala demokratin och mänsklig anständighet.

Detta till skillnad från Sverige där borgerligheten bokstavligen kramar Afd:s svenska kollega SD  och utlovar regeringsmedverkan om blocket får ny majoritet.

Detta är en historisk brytpunkt för den svenska borgerligheten. Inte ens under 30-talet då fascism och nazism triumferade i en rad europeiska länder med Tyskland som dominant gav den svenska högern vika för sin tydligt  nazistiska  ”ungdomsrörelse”, som uteslöts ur partiet. Det var detta beslut av partiledaren Arvid Lindman och Per Albin Hansons krispolitik  som räddade Sverige från nazismen. Men det är uppenbart inget som imponerar på Kristersson.

De borgerliga tror de kan hålla SD i styr

Det förefaller som om de borgerliga partierna inbillat sig att SD är en mer beskedlig variant av den europeiska nyfascismen och att de kan hålla partiet i styr. Men allt som hänt under snart fyra år visar på motsatsen. Det är SD som angett tonen och bestämt i flertalet av de frågor som står på deras ideologiska dagordning. Alla inser att partiets makt blir ännu större om det också besätter 8-10 ministerposter.

Detta är den internationella och nationella ramen för årets val. Läget är på alla sätt allvarligt och hotande. För en gångs skull kan vi med rätta säga att det är ett ödesval. Vi måste också inse att Sverige inte är unikt. Ödesfrågan är europeisk och internationell.. Vinner SD-blocket kommer Sveriges framtid ges en ny riktning, bort från den liberal-sociala och demokratiska samhällsmodell som präglat Sveriges nutidshistoria.

Om den nya kursen kan det knappast råda något tvivel. De fascistoida inslagen som finns i dagens politik kommer få mycket större genomslag. Hatet mot invandrare och ”främlingar”, föraktet för rättsstaten och sakkunniga, attacker mot forskning som inte stämmer med den rådande ideologin liksom mot förvaltningens rättsstatlighet och objektivitet.

Nedtrappning till en slutlig nedläggning av stödet till folkbildning och folkhögskolor, nya begränsningar i kampen mot den fossila miljökatastrofen, fortsatt minskade anslag till biståndet och förvridning av dess syfte. Begränsningar av Sveriges internationella samarbete, nya neddragningar av det fria kulturlivet, minskade resurser till och politisk styrning av Sveriges radio och TV samt lagar och påbud som direkt är riktade  mot socialdemokratin– allt detta och mer ingår i SD-paketet.

Oppositionen behöver inga röda linjer

Dagens opposition måste göra klart för väljarna att valet ytterst gäller den svenska demokratins framtid. Partierna har naturligtvis olika ståndpunkter i en rad frågor men just i detta avseende måste de vara eniga och tydliga. Huvudmålet måste vara att försätta Tidöpartierna i minoritet och därmed rycka undan grunden för SD:s starka politiska inflytande.

Den nya majoritetens partier måste ingå i eller stödja en ny regering. Socialdemokratin blir genom sin storlek den naturliga regeringsbildaren. Men Vänstern, De Gröna och Centern måste  också ta ansvar för att en handlingskraftig regering kommer till stånd. Alla partier måste kompromissa, självfallet också socialdemokratin. Att då i valrörelsen utfärda drakoniska krav och dra röda linjer hit och dit är oförsiktigt. Att låsa sig så att man till sist börja leka med nyvalstanken är grovt ansvarslöst, ett svek mot väljarna och skulle med all säkerhet ytterst gynna Sverigedemokraterna.

Vi måste utgå ifrån att något sådant inte kommer att hända och att dagens oppositionspartier förstår vilket farligt läge vi befinner oss i och handla därefter.

Sverker Gustavsson, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet

Carl Tham, tidigare utbildningsminister (S) och generaldirektör

Inlägget RIksdagsvalet handlar om att stoppa fascismen dök först upp på Dagens Arena.

The Death of Robin Hood

Det är en helt annan Robin Hood än den klassiska hjälten vi möter i regissören och manusförfattaren Michael Sarnoskis “The Death of Robin Hood”.

Året är 1247. Den engelske banditen Robin Hood (Hugh Jackman) är gammal och trött. Han ägnar tiden åt att ströva runt i skog och mark i jakt på något bytesdjur eller någon han kan råna. 

En dag stöter han på sin gamle kamrat Lille John (Bill Skarsgård), som han inte sett på många år. Det visar sig att John numera kallar sig William, efter en bonde som han dödat. John undrar om Robin kan hjälpa honom med en sista tjänst. Att återta hans bondgård och rädda hans fru och dotter, som är tillfångatagna av familjen som äger marken. Robin tackar ja. Han är ändå trött på livet. Han kan lika gärna dö i strid. Men Robin överlever den våldsamma striden och blir tagen till ett kloster för att läka från skadorna han ådragit sig.

En annan Robin Hood

Historien om Robin Hood har filmats otaliga gånger. “The Adventures of Robin Hood” från 1938 med Errol Flynn i huvudrollen är en av de mest klassiska. Efter det har skådespelare som Sean Connery, Kevin Costner och Russell Crowe alla gestaltat den legendariske rövaren. Lägg där till Disneys version från 1970-talet och Mel Brooks 90-talsparodi “Robin Hood: Men in Tights”. Då har jag ändå bara tagit med en bråkdel av alla filmatiseringar om banditen, som enligt legenden tar från de rika och ger till de fattiga.

Hugh Jackman som Robin Hood och Jodie Comer som nunnan syster Brigid. Foto: Noble Entertainment

Det är en helt annan Robin Hood än den klassiska hjälten vi möter i regissören och manusförfattaren Michael Sarnoskis “The Death of Robin Hood”, med svensk premiär i helgen. Enligt filmen är Robin Hood inte alls den hjälte han uppges vara enligt legenden. Robin är egentligen bara en simpel stråtrövare som mördar och stjäl som vilken bandit som helst. Historierna om hur han stått upp för de svaga är bara skrönor. Många av dem har Robin själv hittat på.

Reflekterar över synder

Det är en intressant vinkling på legenden om Robin Hood. I stället för att vara en hjälte i kampen mot den onde sheriffen av Nottingham är det i stället Robin Hood som är skurken. Åtminstone delvis. 

En stor del av filmen utspelas på klostret, där Robin får tid att reflektera över sina gamla synder. Hugh Jackman gör en stabil insats som den hårdföre Robin Hood som drabbas av allt större samvetskval. Ju närmare han kommer syster Brigid (Jodie Comer), som driver klostret, ju värre blir det.

“The Death of Robin Hood” blir därför ett drama som fokuserar mindre på våld och action (även om det finns en del sådant i filmens första del) och mer på skuld och försoning. Det gör “The Death of Robin Hood” till ett välkommet och delvis nytt verk om den gamle rövaren. 

Jon Andersson

Inlägget Fokus på skuld och försoning i ny film om Robin Hood dök först upp på Dagens Arena.

SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre.

Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss.

Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden.

Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet.

I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff.

Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”.

Och tvångsintegration kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto.

Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna.

Fluffiga motbilder

Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet.

Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal.

Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus.

Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet.

Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa.

Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken.

Inte vikande siffror

Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson.

Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av.

För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen.

Jesper Bengtsson

Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.

SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre.

Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss.

Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden.

Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet.

I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff.

Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”.

Och tvångsförflyttning kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto.

Fluffiga motbilder

Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna.

Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet.

Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal.

Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus.

Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet.

Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa.

Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken.

Inte vikande siffror

Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson.

Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av.

För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen.

Jesper Bengtsson

Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.

Sveriges system med köp-och säljbara fiskekvoter med stort marknadsvärde kräver en oberoende granskning av makt, inflytande och miljöeffekter för att värna svenskt Östersjöfiske. Annars riskerar vi vår livsmedelsförsörjning vid kris eller krig, skriver forskaren Cecilia Solér.

Inför det stundande valet har en mycket viktig demokratisk fråga kommit i skymundan. Havs- och vattenmyndigheten, HaV, har fått regeringens uppdrag att utvärdera överlåtbara fiskerättigheter, så kallade ITQ:s (Individual Transferrable Quotas) inom det pelagiska fisket som omfattar fiske av till exempels strömming och skarpsill som lever i stora stim ute i havet.

ITQ-systemet innebär att en gemensam naturresurs, i detta fall svensk fisk i havet, fördelas som individuella fiskerättigheter som kan köpas och säljas. När ITQ-systemet infördes gjordes rätten att fiska till en handelsvara. De som ville eller tvingades lämna det pelagiska fisket på grund av kvottilldelningen, sålde sina rättigheter till större och mer kapitalstarka aktörer. På så sätt flyttades fisket från många små till medelstora fiskebåtar utmed den svenska Östersjökusten till färre och större fiskefartyg. Resultatet blev en kraftig koncentration av de pelagiska fiskerättigheterna till västkusten, särskilt runt Göteborg

Regeringens initiativ att utvärdera ITQ-systemet är bra. Men att ge detta uppdrag till HaV väcker en demokratisk fråga: kan en myndighet ensam granska ett system som den själv har varit med och förvaltat? Och vad händer när myndighetens starka kopplingar till storskaliga pelagiska intressen riskerar att sättas före vår framtida livsmedelsförsörjning och utveckling av kusten utmed Östersjön?

Stora ekonomiska intressen står på spel

ITQ-systemet infördes 2009 med syftet att minska överkapaciteten, öka lönsamheten och skapa en mer rationell fartygsstruktur inom det pelagiska fisket. När fiskerättigheter görs överförbara uppstår samma företagsekonomiska mekanismer som på andra marknader: kapitalackumulation och ägarkoncentration. Kvoterna får ett marknadsvärde, kan överlåtas och fungerar i praktiken som ekonomiska tillgångar som kan användas som grund för investeringar. Politiska beslut som syftar till att omfördela, begränsa eller återta fiskerättigheter riskerar därför att leda till stora ekonomiska förluster för de aktörer som byggt sin verksamhet kring dessa tillgångar.

Samtidigt är Östersjöns fiskbestånd hårt pressade. Bestånden påverkas av övergödning, klimatförändringar, syrebrist, miljögifter och förändrade ekosystem. Det är inte fastställt att ITQ-systemet ensamt har orsakat nedgången. Därför måste utvärderingen undersöka hur ägarkoncentration, storskalighet, fiskemönster och kvotfördelning påverkar ekosystem och småskaligt fiske.

Frågan om fiskets roll i svensk beredskap gör detta ännu viktigare. Det räcker inte att säga att Sverige behöver ett fungerande fiske. Vi måste också fråga vilken sorts fiske som stärker beredskapen. Är det ett system där kvoter, kapital och fångster koncentreras till ett fåtal stora aktörer, eller ett mer diversifierat fiske där fler båtar, kustsamhällen och regionala beredningsled kan bidra i kris?

Det storskaliga pelagiska fisket har ingen formell rätt till större inflytande än kustfisket, miljöorganisationer eller lokalsamhällen. Men stora kvotinnehavare har helt andra resurser. När fiskerättigheter blir mycket värdefulla – som i fallet med hur ITQ-systemet möjliggjort trålning i industriell skala i Östersjön och svenskt delägande i dansk foderindustri – skapas starka incitament att påverka hur systemet beskrivs, försvaras och utvärderas.

Det är inte fel att branschen deltar i remisser, samråd och myndighetskontakter. Berörda aktörer ska få yttra sig. Men myndighetsbeslut måste vila på saklighet, opartiskhet, tillräckligt beslutsunderlag och transparenta kriterier.

Kvotsystemet har inneburit stort inflytande för fiskebranschen

Här finns en risk som inte bör underskattas. Fiskeriverket, som avvecklades 2011, var centralt i framtagandet av systemet tillsammans med företrädare för det pelagiska fisket. Flera förvaltningsuppgifter inom Fiskeriverket fördes därefter över till HaV. Sedan ITQ-systemet infördes har branschföreträdare för det pelagiska fisket haft stort inflytande i frågor om kvotfördelning, överlåtelser och ägarkoncentration. Det betyder inte att något otillbörligt har skett. Men det skapar risker för informationsövertag, informella nätverk och intressekonflikter som än idag påverkar HaV:s arbete med och syn på ITQ-systemet.

Det handlar inte om att utestänga näringen, utan om att ingen aktör ska få oproportionerlig möjlighet att definiera problemet eller påverka tolkningen av resultaten. Om Östersjöns kris främst beskrivs av företrädare för det pelagiska fisket relaterat till klimat, övergödning och miljögifter (GP Debatt, 22 maj, 2026) riskerar en utvärdering av hur fiskets organisering påverkar Östersjön att hamna i skymundan.

Som forskare har jag själv erfarit hur känsligt detta område är. I forskningsprojekt om det pelagiska fisket har jag mött påtryckningar, bland annat krav på representation i styrgrupper och försök att påverka villkor för forskningsfinansiering. Det visar varför en utvärdering av ITQ-systemet måste inkludera en genomlysning av makt, inflytande och transparens inom ramen för ITQ-systemet.

Regeringens uppdrag till HaV bör därför kompletteras med skyddsmekanismer: extern vetenskaplig granskning, full offentlighet kring möten och underlag, tydlig jävsprövning och lika tillgång för olika intressen. Kustnära fiske, miljöorganisationer, oberoende forskare och lokala samhällen måste få påverka vilka frågor som ställs och hur resultaten tolkas.

Frågan handlar ytterst inte bara om fiskekvoter. Den handlar om förtroendet för svensk förvaltning. När rätten att fiska får högt ekonomiskt värde får staten ett särskilt ansvar att visa att besluten inte styrs av dem som har mest att vinna på att dagens system bevaras. Detta är också en valfråga.

Cecilia Solér, docent i företagsekonomi, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

Inlägget Storskaliga fiskare riskerar att få för stor makt över fiskekvoter dök först upp på Dagens Arena.

Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet.

Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik.

Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv.

Men retorisk som få.

Och taktisk.

Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt.

Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna.

Illa dold triangulering

Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården.

”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer.

Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan.

För det gör hon.

Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig?

Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här.

Så nej, hon vill inte utvisa honom.

Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det?

Enorma hål i finanserna

Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa.

För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet.

Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt.

Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna.

Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin och ställde islam mot judisk-kristna värderingar.

Fattig strategi

Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson.

Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige.

Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare.

På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti.

Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal.

Känns inte det lite fattigt som politisk strategi? Särskilt mot bakgrund av att alla mätningar visar att väljarna är betydligt mer oroade över det stora partiet på andra sidan av det politiska spektrat.

Jesper Bengtsson

Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.