Tornevall Networks

Hur skulle den politiska dynamiken fram till valet se ut om Sverigedemokraterna lanserar ett expansivt program för en investeringsdriven tillväxt?

I den valrörelse som väntar är skillnaden i ekonomisk-politiskt synsätt mellan de två sidorna i politiken mycket små, men de exploateras av båda sidor på ett närmast maniskt sätt. Mycket lite av detta handlar om att verkligheten skulle förändras av de små skillnaderna, utan det handlar om att vinna bildsättningen av verkligheten. Bäst retoriska tagningar vinner valet, tycks strategin vara.

Men låt oss i stället föreställa oss följande.

Det är den 24 juni 2026 och det är Almedalsveckans tredje dag. Det är 80 dagar kvar till höstens riksdagsval. I sitt hyrda hus sitter Jimmie Åkesson och slipar på det omvälvande tal han om några timmar ska hålla i Almedalen.

Jimmie och Ulf överens

De bärande formuleringarna måste sitta klockrent. Trovärdigheten är a och o. Det är SD:s dag i dag och morgonens poll-of-polls ger Jimmie råg i ryggen. Vårens stiltje i opinionen består. Med Liberalerna endast halvvägs upp till riksdagsspärren och med övriga Tidöpartier som endast samlar 157 mandat, är det extremt osannolikt att nuvarande konstellation kommer att behålla regeringsmakten efter valet.

Den här bedömningen är Jimmie och Ulf överens om. Under vårens allt längre och djupare samtal har det även vuxit fram en gemensam uppfattning om att den enda game changer som skulle kunna vända opinionen till en valseger är att SD lyckas locka över fler arbetarväljare från socialdemokraterna.

För Ulf är det en svårsmält strategi, men alla alternativ är sämre. Efterkrigstidens ledande högerparti är därför nödd och tvunget att acceptera att den enda vägen till valseger riskerar att leda till att partiet ännu tydligare tvingas spela andrafiolen på sin sida i politiken.

Jimmie menar att den här strategin i stället ska ses som startskottet på det långsiktiga partnerskap som för evig tid gjuter fast socialdemokraterna i den politiska marginalen. Ulf accepterar Jimmies utsträckta hand.

Det reformpaket som rådgivarna har mejslat från åt Jimmie – och Ulf – är expansivt och skjuter in sig på det som Sveriges arbetare efterfrågar. Sverige ska återigen funka för landets arbetare.

Valrörelsen skulle bli en annan

Vägar och järnvägar ska rustas upp. Bostäder ska byggas. 6G-nätet ska byggas ut. Vatten och avlopp ska bytas ut. Yrkesutbildningarna ska utökas kraftigt. Industrin ska understödjas aktivt. Karensen i sjukförsäkringen och avtrappningen i a-kassan ska slopas. En mer generös än tidigare avdragsrätt för fackligt medlemskap ska införas.

Det är hur detta ska formuleras som Jimmie nu sitter och filar på. Han ställer frågor till sina rådgivare. Hur uttrycker vi oss när vi säger att en investeringsdriven höjd statsskuld till 60 procent av BNP är att ta ansvar för Sverige och dess arbetare – att det gör oss alla rikare och är förenlig med EU:s skuldkrav.

Hur formulerar vi att det finns en del sura äpplen och tvära kast, men att detta paket är det bästa för Sverige, med betydligt högre tillväxt och lägre arbetslöshet än vad oppositionen mäktar med?

Vilka ord ska vi använda när vi bildsätter att socialdemokraterna under lång tid har svikit Sveriges arbetare genom att välja att sätta sig i knät på ett parti som föraktar facket och som alltid är redo att försämra livet för vanligt folk?

När Jimmie kliver av scenen, vet han att valrörelsen kommer att bli en annan än vad oppositionen har förberett sig för. Hur kommer socialdemokraterna att svara? Hur kommer arbetarfacken att reagera? Hur viktig är den benhårda principen om att spara i ladorna, när allt ställs på ända? Kan de två benen enas om ett samfällt svar?

Kommer Jimmies och Ulfs strategi att lyckas?

Med största sannolikhet kommer vi aldrig att få något svar på frågan, för någon sådan strategi kommer de inte lansera, men den bör ändå ställas, inte minst i ljuset av att den ekonomisk-politiska mångfalden hela tiden växer i vår omvärld.

Daniel Lind

Inlägget Tacka gudarna för Sverigedemokraternas kulturkrig dök först upp på Dagens Arena.

I veckans avsnitt av DA-tv träffar vi Helle Klein.

Helle Klein, direktor på Sigtunastiftelsen, som pratar om vikten av dialog i en tid av polarisering, medialiseringens skuld och varför Sigtunastiftelsen spelat en roll för detta historiskt. Vi träffar också Vilgot, Vanessa, Mia och Fredrik, som alla bidrar med sina kunskaper om statistik, kampanjer och motstånd. Programledare: Jesper Bengtsson och Silvia Kakembo.

Se avsnittet här. 

Inlägget Är medielogiken skuld till polariseringen? dök först upp på Dagens Arena.

Dags att gå vidare med modell för omsorg efter behov inom äldreomsorgen.

Stockholms stad överväger att skrota Lagen om valfrihet (LOV) inom äldreomsorgen. Döm om min lycka när jag såg rubriken.

Äntligen tas det steg för att trycka tillbaka marknadskrafterna inom välfärden. Och äntligen kan jag slippa de tiotals olika hemtjänstföretag som har ärenden i min trappuppgång. Nu får det vara slut på resursslöseriet.

Fungerar inte i praktiken

Jag har egentligen ingenting emot den fria marknaden. På många sätt kan den både vara effektiv och tjäna samhället, individen och företagare väl. Men på vissa områden – som i äldreomsorgen, skolan och i sjukvården – hör den helt enkelt inte hemma.

Att ogilla vinstlogik inom välfärdens område kan vara en ideologisk utgångspunkt. Så är det för mig. Men om det hade visat sig fungera bra i praktiken hade jag varit beredd att byta ståndpunkt. Tyvärr verkar det fungera sämre än vad man i teorin haft anledning att tro. 

Listan kan göras lång:

• Ökad vinst möjliggörs av att ägarna håller nere verksamhetens kostnader. Okvalificerad personal är billigare än utbildade och erfarna medarbetare. Ju sämre arbetsvillkor personalen har, desto högre kan vinsten bli. Samma sak är det med maten, uppvärmning av lokalerna eller de äldres rekreation. Sådant som skapar guldkant på tillvaron för en brukare drar samtidigt ner vinsten. De sinsemellan oförenliga logikerna omöjliggör en god omsorg.

• När vem som helst får etablera en verksamhet var som helst och ta del av våra gemensamma resurser, då drar det till sig oseriösa aktörer. Mira Hjort Klingberg och Karl Martinsson beskriver förtjänstfullt i sin bok Hemtjänstmaffian hur det gått till när den organiserade brottsligheten infiltrerat äldreomsorgen och hur våra skattepengar läcker ut i svarta hål medan otillräcklig omsorg bedrivs.

• Jakten på vinst gör också att särskilda boenden eller hemtjänst etableras i de områden och stadsdelar där företag tror sig kunna tjäna en hacka. Och i detta gör de inget fel, de följer bara de rådande reglerna. Men det ger knappast omsorg efter behov. I Tankesmedjan Tidens rapport visar forskaren Marta Szebehely att hemtjänsttimmarna hos privata utförare i snitt är många fler. Orsaken till detta är okänd, men man kan ana att det finns skäl för de privata utförarna att driva upp antalet timmar, oavsett faktiskt omsorgsbehov.

• Att ett oändligt antal aktörer fritt får etablera sig i min stad, verkar också vara ett resursslöseri. Jag som bor i ett pensionärstätt lägenhetsområde där många är i behov av hemtjänst ser den ena vårdaren efter den andra komma körandes, cyklandes eller gåendes till vårt område. Istället för att ett fåtal personer ansvarar för området, och därmed slipper transportsträckan mellan brukarna, så är omsorgen fördelad på ett stort antal aktörer. 

• På grund av de vinstdrivande företagen behöver kommuner bygga upp kontrollapparater som ska se till att de sköter sig: Att de inte fuskar med timrapportering, att de levererar den omsorg som brukare har rätt till och att de lever upp till den bemanning som är avtalad. Dessa pengar skulle givetvis komma till bättre nytta om de användes till mer personal i omsorgsverksamheten.

Jag kan förstå att valfriheten, för vissa, är väldigt viktig. Det fina i kråksången är att det går att få valfrihet utan vinstjakt. Lösningen stavas idéburna aktörer. Här i Stockholm erbjuder den ideella organisationen Ersta Diakoni hemtjänst och särskilt boende för äldre. Vinsten återinvesteras i verksamheten. Kommuner borde i sina upphandlingar ge större utrymme åt liknande stiftelser och organisationer.

I framtiden lär Stockholms stad istället för Lagen om valfrihet använda sig av klassisk upphandling. När de ser hur behovet av äldreomsorg ser ut, kan de gå ut och söka efter företag som – i kombination med kommunens egen verksamhet och egna anställda – kan svara mot behovet. Resultatet blir troligen att man i en stadsdel har två eller tre upphandlade aktörer, istället för ett femtiotal som – i valfrihetens namn – kan springa upp och ner i min trappuppgång.

Stockholms stad blir i och med sitt kommande beslut i gott sällskap med cirka 20 kommuner som redan beslutat sig för att skrota Lagen om valfrihet. Men givet Stockholms storlek och tidigare roll som borgerlig experimentverkstad är det särskilt viktigt att förändringen sker just här. Grattis, Stockholm!

Nu har vi testat privata aktörer och vinstlogik i välfärden, och konstaterat att det ger för många negativa effekter. Det är dags att föra experimentet till handlingarna och gå vidare till en modell som i högre utsträckning garanterar omsorg efter behov, schyssta arbetsvillkor för omsorgspersonal och som inte öppnar upp för organiserad brottslighet i välfärden.

Silvia Kakembo

Inlägget Grattis, Stockholm! dök först upp på Dagens Arena.

När Elin Ylvasdotter och Nalin Baksi skriver om sina släkters hemligheter och skam berättar de samtidigt en nutidshistoria om intolerans, hat och rasism. Och om att våga vara obekväm när det behövs.

»Var inte en blindpipa! «

Rådet fick en mig närstående av sin mamma, pressare i textilindustrin i Borås och fackligt aktiv. Det handlade om något viktigt: Att våga tala, även när andra tycker att du ska tiga.

En blindpipa är, enligt uppslagsverk, en orgelpipa som saknar funktion och bara fungerar som prydnad, en »icke ljudande pipa«, det vill säga obehövlig för musiken. Såna finns det dessvärre alltför gott om.

Att vara en ljudande pipa kommer med ett pris, tänker jag vid läsningen av två nyutkomna böcker där Elin Ylvasdotter och Nalin Baksi sätter ljus på hemligheter som hållit deras släkter fångna i tystnad i decennier.

Hon skriver om tystnaden

De har inte sökt upp problemen, dessa har lagts i deras knä av historien.

Båda har vågat vara obekväma och stå på sig i kontroversiella frågor. De har utsatts för hot för sin frispråkighet.

Nalin har suttit i riksdagen och varit ordförande i S-kvinnor (2003- 2011), Elin har bland annat varit ordförande i S-studenter (2015-2017) och även skrivit krönikor i Dagens Arena.

I Nalin Baksis självbiografi Mina strider (Volante) talar hon om sin egen integration, fajterna i motvind och om smärtsamma minnen av våld och även mord. Dit hör hedersmordet på Fahime Sahindal, en ung kurdisk kvinna som hon försökte hjälpa, och de politiska morden på hennes två fastrar.

Hon skriver om tystnaden runt fastrarna, den ena aktiv i PKK, den andra mördad av turkisk militär, och hur plågsamt sökandet efter sanningen blev.

»Om man kunde drunkna i sina egna tårar, hade jag gjort det under tiden jag skrev den här boken. /–/Flera gånger var jag nära att ge upp. Ändå fortsatte jag. Jag bet ihop och höll fast – för någonstans inom mig fanns en känsla av plikt. En skyldighet, framför allt gentemot barnen i vår släkt.»

»Som vuxen har jag förstått att min släkts överlevnadsstrategi har varit att aldrig närma sig smärtan.«

Sin farfars förflutna

Elin Ylvasdotters debutroman Skammen vi ärvde (Romanus & Selling) bygger på en verklig historia med hennes farmor och farfar som förebilder. Det är en roman om rädsla, kärlek och hemligheter som ska döljas. Romanens Ruth är judinna, som 1942, mitt under Andra Världskriget, förälskar sig i Carl, en student som varit aktiv nazist. Hans föräldrar, med hög status i Uppsalas akademiska värld, förblir det hela livet.

Elin Ylvasdotter tog beslutet att skriva när hon för några år sedan hittade lådor med brev från sin farfars förflutna i sommarstugan. Den första känslan är skam, berättar hon:

»Hittar man hakkors i sin sommarstuga, brev till Nazityskland, hyllningstexter till Hitler, då är det enklare på ett personligt plan att lägga tillbaka allt i kartongen och plasta om ordentligt. Men det är inte att ta ansvar. För nazismen och antidemokratin dog ju inte 1945.« »Det kan inte bara vara de hjältemodigas berättelse som skildras, vi måste berätta om de andra också.«

När psykiatrisjuksköterskan och troende muslimen Nalin Baksi bär davidsstjärna i solidaritet med judar, protesterar mot religiösa klädkoder i Tensta, hedersförtryck och växande inflytande för auktoritär islamism i samhället möts hon i början av stark motvind. Hoten ledde till att hon lämnade riksdagen och partipolitiken. Men engagemanget för frågorna finns kvar, rädslan är borta. Och hon är fortfarande socialdemokrat, en kritisk och frispråkig sådan.

Prata om sitt judiska påbrå

Som tonåring bestämmer sig Elin Ylvasdotter för att bryta sin farmors långa tystnad och prata öppet om sitt judiska påbrå i skolan, till skillnad från sin farmor som »höll sin judiska identitet i det fördolda hela livet. Nerpackad och hårt igenslagen. /–/ Skammen »hade legat som en cementklimp över hennes rötter, kvävt allt syre som möjliggjorde tillväxt.«

Hon skriver:

»Det dröjde inte länge innan ”skämten” började komma.

”känner ni hur det luktar gas?”

”Visa din tatuering!”

”Var är din randiga pyjamas?”

Killarna frustade av skratt. Jag försökte ignorera dem så gott jag kunde. Ledsammast var att ingen alls sa ifrån.«

Hon får höra, precis som romanens Ruth, att Förintelsen var judisk propaganda, att den inte hänt. En natt i sommarhuset ringer telefonen och hon får frågan om hon är jude.

»Innan jag hunnit komma på ett bra svar fortsatte den hesa stämman: ”Synd att du inte gasades ihjäl. Det ska vi se till att du gör judejävel.”

Sedan sov jag inte en blund till den natten. Återigen bestämde jag mig för att aldrig låta någon få veta om mitt judiska påbrå.«

Hon fick skäl att ändra sig i gymnasiet när en fråga på naturkunskapsprovet var: »Vilka för- respektive nackdelar finns det med att två människor av olika raser får barn ihop?«

Hon skriver:

«Det hade varit enklare att ligga lite lågt, att välja sina strider, som det så vackert heter. Men det här var mitt arv, att försvara min farmor. Tyckte folk att jag var jobbig så var det värt det. Herregud, min farmor kunde ha mördats, detta var det minsta jag kunde göra för henne.«

Viktiga dokument

Pappan Carl Henrik Carlsson är romanens lillebror Per, som »hade börjat släppa den oberättade berättelsen fri. Han började skära bort en del av skammen.»

Carl Henrik Carlssons bok om judarnas historia i Sverige belönades med Augustpriset för fem år sedan.

«Farmor försökte sopa undan alla spår, men hennes son – min pappa – har nosat upp det och nu är det min tur att föra det vidare, trots min egen rädsla.«

Elin och Nalins texter är viktiga dokument om förhållanden som gäller även i nutiden.

Fler behöver tala istället för att tiga om fördomar, rasism och intolerans som fortfarande frodas och skapar rädsla i samhället. Ingen ska vara en blindpipa!

Liv Beckström

Inlägget Elin och Nalin gör upp med skammen dök först upp på Dagens Arena.

Svensk ekonomi är starkt beroende av utvecklingen på den inre marknaden. EU-samarbetet behöver stärkas och att öka den gemensamma budgeten är ett sätt att göra det möjligt. Det kan även krävas ett EU som går i olika takt.

Europadagen firas den 9:e maj och den är värd att fira. För hur det går för den europeiska ekonomin är helt avgörande för hur det går för den svenska ekonomin. Statistik från SCB visar nämligen att mer än två tredjedelar av den svenska exporten gick dit 2025 och mer än tre fjärdedelar av importen kom därifrån.

Det är viktigt att varor, tjänster, arbetskraft och kapital enkelt kan röra sig mellan medlemsländerna. En väl fungerande inre marknad stärker hela Europas utveckling och säkerhet.

Men EU:s grundläggande idé om öppenhet och samarbete utmanas av en omvärld som präglas av krig och protektionism. Dessutom verkar både USA och Ryssland aktivt för en splittring genom att stödja politiskt likasinnade ledare och på olika sätt undergräva samarbetet. Det finns även statschefer som ifrågasätter delar av samarbetet och, inte minst, stödet till Ukraina. Ungerns förre premiärminister Orbán var en av dem.

Mer resurser behövs

Ett flertal politiker använder EU som hävstång för sina egna politiska ambitioner. Men för Sveriges del bör vi inse att Europas framtid också är vår. Europapolitiken måste få större utrymme i den offentliga diskussionen.

Det pågår förhandlingar om EU:s långtidsbudget 2028–2034. Kommissionen bedömer att det behövs mer resurser för att öka takten i klimatomställningen, stärka innovationskraften och utveckla den inre marknaden. Mer resurser behövs också för utvidgningen. En del medlemsländer är tveksamma till att ge kommissionen större budget eftersom den då får större inflytande över fler beslut. Det finns också spänningar mellan länder där de med starka statsfinanser inte vill bidra till finansiering av insatser i länder med svaga finanser.

Förhandlingarna handlar egentligen om en ganska liten summa. Hela EU-budgeten uppgick 2024 till knappt 1 procent av EU-ländernas samlade bruttonationalinkomster. Den svenska avgiften 2024 var cirka 0,5 procent av bruttonationalinkomsten, eller ungefär 40 miljarder kronor. En del av avgiften betalas sedan tillbaka i form av olika EU-satsningar i landet. Räknas sådana satsningar bort var avgiften nästan hälften så stor. Avgiften varierar från år till år beroende på EU:s utgifter och ekonomiska utveckling.

Fördjupa samarbetet för de som vill gå före

Exporten av varor och tjänster till EU ger en signal om värdet av medlemskapet. För svensk del uppgick den 2025 till ungefär 1 700 miljarder. Det är svårare att värdera vinsterna av att medborgare i ett EU-land kan bo, arbeta, studera och pensionera sig i vilket EU-land som helst. Det är också svårt att värdera betydelsen av forskningssamarbeten, fred och att 27 länder återkommande möts för att försöka lösa gemensamma problem som kan påverka generationer.

I dag kan viktiga framtidsbeslut försenas eller helt blockeras när ett land väljer att lägga sitt veto. Lösningen på det problemet måste ligga överst på den EU-politiska dagordningen. För världsläget gör att EU kan behöva fatta snabba beslut.

Utvecklingen av EU kanske kräver att vissa länder går före med ett fördjupat samarbete och andra följer efter. Det kan också vara det som behövs för en framgångsrik utvidgning.

En större budget och starkare mandat till kommissionen är ingen garanti för varken starkare konkurrenskraft eller en säkrare framtid. Men det är definitivt värt ett försök!

Sofia Rydgren Stale, ordförande Saco

Inlägget EU behöver kraft, fart och pengar dök först upp på Dagens Arena.

Inför riksdagsvalet i höst vore det välkommet med en så tydlig debatt som möjligt om EU:s framtid, skriver företrädare för Svenska Europarörelsen.

 Vid denna tid för 81 år sedan tystnade vapnen i Europa. I Stilla havet fortsatte striderna ytterligare ett tag, men på vår kontinent var andra världskriget över.

Idag på Europadagen firar vi ett annat, enat Europa runt om inom EU bland annat med en Europafestival i Kungsträdgården i Stockholm. Vi gör det just den 9 maj till minne av den så kallade Schuman-deklarationen som lade grunden till EU.

Det var ur spillrorna av en sönderbombad kontinent det vi idag kallar EU skapades. I framtiden skulle relationen mellan Europas länder inte längre baseras på hot och vapenmakt utan på fred, frihandel och mänskliga rättigheter.

När den regelbaserade världsordningen idag krackelerar och autokratiska ledare tar för sig, är det europeiska samarbetet, byggt på en gemensam demokratisk värdegrund, viktigare än någonsin.

Varje val är ett EU-val

EU-lagstiftning och EU-beslut präglar numera den europeiska vardagen. EU-samarbetet är inte en utrikesfråga utan handlar i hög grad om att många inrikesfrågor numera beslutas gemensamt.

Kommissionen tar fram förslagen. Besluten fattas oftast gemensamt av regeringarna (i ministerrådet) och Europaparlamentet.

2024, för två år sedan, hade vi EU-val. Då utsåg vi svenska representanter i Europaparlamentet, det ena av unionens två lagstiftande organ. I höst är det åter EU-val. För när vi väljer riksdag, avgör vi samtidigt vilka som ska representera oss på den andra sidan förhandlingsbordet, i ministerrådet.

Men trots att många av de beslut som allra mest påverkar vår vardag beslutas på unionsnivå, och att riksdagsvalet ur ett EU-perspektiv snarast är viktigare än valet till Europaparlamentet, ger våra partier sällan besked till väljarna om vilket håll de vill driva EU åt om de får regeringsmakten. Det är talande att befintliga valkompasser bara i liten utsträckning tar upp sådant. Partierna talar inte om, och media glömmer att fråga.

Samtidigt vimlar det av viktiga EU-frågor där partierna borde visa korten inför höstens val. Några exempel:

– Om kravet på enighet i utrikesfrågor överges, skulle EU:s möjligheter att globalt balansera USA och Kina troligen stärkas, kortsiktigt skulle stödet till Ukraina kunna effektiviseras. Är partierna positiva, trots att utrymmet för Sverige att driva en egen linje i så fall begränsas?

Bör EU öka det gemensamma försvaret?

– Att EU gått i spetsen för det globala klimatarbetet har varit avgörande, men kan ibland kosta på kort sikt. Bör EU slå av på takten och därmed minska ambitionerna att påverka globalt? Eller bör politiken tvärtom skärpas trots att det antagligen kräver högre priser på fossila drivmedel?

– Givet att Nato-samarbetet med USA är i gungning; vill partierna öka det militära samarbetet mellan EU-länderna också utanför försvarsindustrifrågor?

– I Sverige är enigheten stor om att Ukraina och andra kandidatländer snabbt bör integreras i EU. Är partierna beredda att acceptera ett mer flexibelt samarbete i EU för att möjliggöra detta? Och vilka konsekvenser kan det få för oss själva, t ex i eurofrågan?

– EU:s sjuårsbudget kommer att förhandlas intensivt i höst och nästa år. Ska Sverige fortsatt vara ”snålast i EU” eller behövs en alternativ, svensk linje?

– En väldigt konkret, men omdiskuterad fråga: Lägre elpriser skulle gynna ekonomin i alla medlemsstater. Bör export av billig, svensk el bidra, eller går låga priser på hemmaplan alltid före?

– Det vore också välkommet med en så tydlig debatt som möjligt om EU:s framtid. Är den nuvarande avvägningen mellan mellanstatligt samarbete och överstatlighet den lämpliga också för de närmaste åren eller bör utrymmet för gemensamt beslutsfattande vidgas?

I september är det EU-val. Vad vill partierna göra?

Staffan Herrström, ordförande Svenska Europarörelsen

Lars Danielsson, vice ordförande Svenska Europarörelsen

Magnus Nilsson, styrelsemedlem Svenska Europarörelsen

Inlägget Vad vill partierna med EU? dök först upp på Dagens Arena.

Lennart Pehrsons nya bok visar på tydliga paralleller till den förgyllda eran.

I januari 2025, under sin första dag som president, skrev Donald Trump under en presidentorder om att döpa om berget Mount Denali till Mount McKinley. Efter William McKinley, president mellan 1897 och 1901.

Berget i Alaska hette länge Mount McKinley, men bland Alaskas urbefolkningar hade namnet Denali alltid använts, och 2015 ändrade president Obama det officiella namnet till detta.

På ytan framstår återställandet av det tidigare namnet som ännu ett av många udda inslag i Trumps presidentskap. Men läser man journalisten Lennart Pehrsons nya bok Den förgyllda eran framstår det som både logiskt och starkt symboliskt för Trumps hela presidentskap.

Tullar som främsta politiska fråga

President McKinleys främsta politiska fråga var att införa tullar mot omvärlden. Under 1890-talet, även åren innan han vann presidentvalet, byggde hela hans ekonomiska politik på den idén. Skydda amerikanska industrier, även till priset av att varor och tjänster blir väldigt dyra.

För Donald Trump, som så sent som i veckan på nytt hotade EU med kraftigt höjda tullar, är McKinley med andra ord en av de främsta inspirationskällorna.

Det är klart grabben ska ha ett berg uppkallat efter sig.

Den förgyllda eran (The gilded age) syftar på tiden mellan cirka 1870 och 1900 i USA:s historia. En period som kännetecknades av snabb industrialisering, utbyggnad av järnvägen och oljans inträde som avgörande energislag. Men också av framväxten av hyperrika industrimagnater, som John D. Rockefeller och Andrew Carnegie och Cornelius Vanderbilt, omfattande invandring och en dramatiskt ökande ojämlikhet.

Lennart Pehrson går igenom alla de aspekterna, och det bränner till extra i avsnittet om hur regeringen i samspel med rövarbaronerna slår ned alla betydande arbetarprotester och försök att organisera löntagarna fackligt.

Det är en skickligt upplagd berättelse. Dess inledning består i huvudsak av korta biografier över den tidens rövarbaroner (och av Mark Twain). Då känns boken spretig och lite futtig. Men efter hand växer likheterna med vår tid fram. De extremt rika som styr Vita husets politik. Den växande fattigdomen. Invandrarna, vid den tiden främst katoliker från östra och södra Europa, som anses alltför främmande religiöst och kulturellt för att passa in i det USA som byggts på vit, protestantisk grund, och på flera sätt får skulden för samhällsproblemen.

Utrikespolitiken tydlig

När alla de där trådarna vävs samman blir boken både folkbildande och en rik källa till tankar och fortsatt analys.

President McKinley kom till makten på med vallöften om att säkra vardagen för ”vanliga” amerikaner. Minska fattigdomen. Trygga amerikanska jobb.

Efter att han valts visade han sig vara en president främst för de superrika.

Likheterna med Trump är slående.

När Lennart Pehrson sedan skriver om McKinleys utrikespolitik blir det ännu tydligare. McKinley klev in i Vita huset när USA var på väg att bli en världsmakt att räkna med, samtidigt som det inte längre fanns några landområden kvar att erövra på den nordamerikanska kontinenten. Det fanns inte längre någon ”frontier”. I det läget expanderade USA i stället över haven, och började likna en klassisk kolonialmakt.

Det var nu Hawaii blev en del av USA. Krig mot Spanien ledde till att USA annekterade Puerto Rico och Guam och i praktiken kunde kontrollera Kuba, och dessutom, efter ett blodigt krig mot lokalbefolkningen, lade man under sig Filippinerna.

Det var också under den här tiden som USA drev på det arbete som ledde till att Panamakanalen öppnades.

Förebild på flera sätt

Många experter och analytiker har blivit förvånade över att Donald Trump, som i valrörelsen framstod som en isolationist, har startat anfall och krig mot flera länder.

Men kanske finns svaret den gåtan i hans första beslut att döpa om Mount Denali. Kanske vill han faktiskt efterlikna president McKinley på fler sätt än bara när det gäller förkärleken för tullar.

Hans tal om att lägga under sig Grönland och (återigen) Panamakanalen.  Anfallet mot Venezuela för att ta kontrollen över oljan. Och hans ord om Kuba: ”We´re going to take it.”

”Vi kommer att ta det.”

President McKinley hade känt sig hemma.

Jesper Bengtsson

Inlägget Tiden Trump drömmer sig tillbaka till dök först upp på Dagens Arena.

Regeringens kriminalpolitik med kraftigt höjda straff skulle placera Sveriges fängelsebeläggningen bland de högsta i Europa och i samma grupp som icke-demokratiska stater som Belarus och Ryssland. Det är en osvensk politik och den är en skam för Sverige, skriver Henrik Tham.

Det kanske tydligaste uttrycket för Tidöregeringens paradigmskifte i kriminalpolitiken är förskjutningen från en instrumentell till en expressiv strafflagstiftning. Kriminaliseringar och straffskärpningar berättigas inte främst med hänvisning till lagstiftningens brottsförebyggande effekt utan att regeringen härigenom ger uttryck för rättvisa, samhällets avståndstagande, det allmänna rättsmedvetandet eller för att upprätthålla tilltron till straffsystemet. Den stora straffreformutredningen (SOU 2025:66), vars förslag nu ska bli lag, skulle enligt direktiven åstadkomma ”en mer påtaglig ökning av repressionsnivån” för att bättre återspegla brottens allvar.

Det är inte helt enkelt att här förstå regeringens argumentation. Vilken grunden är för att påstå att straffen måste höjas för att bli mer rättvisa eller tydligare markera brottets allvar är högst oklart. Vem samhället måste markera mot för att visa att grova våldsbrott inte är acceptabla framgår inte.

Den slentrianmässiga hänvisningen till att medborgarna kräver hårdare straff saknar empirisk grund och överensstämmer inte med forskningen på området. Påståenden om behov av skärpta straff för att allmänheten inte ska tappa tilltro till rättsväsendet förefaller ogrundade, då återkommande undersökningar visar att tilltron är hög och också stigande.

Kriminalpolitik som högerpopulism

Det är kanske något förvånande att satsa på straff för dess egen skull när målet för svensk kriminalpolitik är att minska brottsligheten och öka tryggheten. Nu förefaller syftet med regeringens kriminalpolitik främst vara att bidra till en allmän högerpopulistisk politik. Statsvetare identifierar ett antal karaktäristiska drag i högerpopulistisk politik: alarmism, auktoritarism, emotionalism, nationalism och antielitism. Dessa allmänna drag illustreras pedagogiskt väl genom Tidöregeringens kriminalpolitik.

Alarmismen uttrycks som att den organiserade brottsligheten är systemhotande och en fara för demokratin. Detta har nu sagts i tjugo år i budgetpropositionen och sedan varje år följts av påståenden att denna brottslighet blivit grövre och mer omfattande. Det är förvånande, givet dessa bilder, att Sverige fortfarande håller samman. Internationella utblickar visar att Sverige är ett tryggt land och som jämförelse kan nämnas att antalet dödsskjutningar i förhållande till folkmängden är tretton gånger högre i USA.

Auktoritarismen visar sig i att regeringen, efter att närmast ha frammanat behovet av ett undantagstillstånd, förväntar sig att medborgarna ska acceptera frihetsinskränkningar som är främmande för Sveriges rättstradition. Det handlar till exempel om preventiv övervakning, visitationszoner, vandelsprövning och ansiktsigenkänning i realtid.

Lyfter återkommande Nytorgsmannen

Emotionalismen tar sig uttryck i att enskilda allvarliga brott får dominera motiven för lagstiftningen i stället för systematiska beskrivningar av brottsligheten och kostnaderna för längre straff. Både justitieministern och andra företrädare för Tidöpartierna lyfter återkommande fram den så kallade Nytorgsmannen och pedofiler som skäl för att införa livstid för upprepad våldtäkt men utan att ange hur många som återfaller.

Nationalismen i kriminalpolitiken är mer än uppenbar. Genom att knyta brottsligheten till personer med utländsk bakgrund skapas argument för att stoppa invandringen och i ökande utsträckning utvisa dem som begått brott. Brottslighet görs till den dominerande egenskapen hos invandrare när andelen som är engagerade i de gängrelaterade dödskjutningarna rör avsevärt mindre än en promille av den invandrade delen av befolkningen.

Antielitismen visar sig tydligast i lagförslagen. Här anges att remissinstanserna som Lagrådet, Polismyndigheten, domstolar, Kriminalvården och universiteten, motsätter sig propositionernas förslag. Denna redovisning följs sedan regelmässigt av att regeringen ger myndigheterna fingret genom att säga att man inte håller med remissinstanserna. Det är ett brott med den expert- och ämbetsmannatradition som byggts upp under lång tid och som ansetts central för en fungerande demokrati i Sverige.

Kostnaderna är enorma

Vad gäller den lagstiftning som direkt motiveras som medel för brottsbekämpning har dessa förhoppningar på goda grunder kritiserats av remissinstanserna. Förväntningarna på att fängelsestraff på något avgörande sätt skulle påverka brottsnivåer eller brottstrender saknar helt enkelt empiriskt stöd. Regeringen har heller inte gjort troligt att några sådana effekter skulle uppnås.

Samtidigt är kostnaderna för genomförd och planerad strafflagstiftning enorma. Antalet fångar har redan fördubblats sedan tio år tillbaka. Kriminalvården planerar för att antalet som ett resultat av strafflagstiftningen kommer att öka 2,4 gånger från 2025 till 2034. Kostnaderna för antalet fångar skulle då på tio år ha ökat med 30 miljarder per år, kostnader för fängelsebyggandet oräknade.

För denna kostnad hade till exempel 30 000 lärare eller 50 000 biträden inom äldrevården kunnat anställas, barnbidraget höjas med 1 000 kronor i månaden, ett 30-tal JAS 39 Gripen skickas till Ukraina varje år och för kostnaden under två år hade stambanorna kunnat rustas upp för att få bukt med tågeländet. Tidöregeringen väljer att prioritera en höjd repressionsnivå för att visa att man ser allvarligt på brott.

En sådan utveckling skulle placera Sveriges fängelsebeläggningen bland de högsta i Europa och i samma grupp som icke-demokratiska stater som Belarus och Ryssland. Det är inte i överensstämmelse med svenska värden. Det är en osvensk politik och den är en skam för Sverige.

Henrik Tham, professor emeritus vid Stockholms universitet

Inlägget Regeringens brottssyn handlar om ideologi – inte kunskap dök först upp på Dagens Arena.

Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan.

Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan.

– Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld.

Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem.

SD:s tillväxt spräckte undantaget

Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld.

Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt.

– Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors.

– Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld.

I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten:

– När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan.

2015 blev en förevändning

Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik.

– Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors.

Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett:

– Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack.

Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken.

– Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld.

Stabilitet som argument

I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet:

– Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan.

Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli.

– Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld.

Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik.

– Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut!

Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.

Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan.

Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan.

– Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld.

Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem.

SD:s tillväxt spräckte undantaget

Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld.

Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt.

– Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors.

– Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld.

I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten:

– När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan.

2015 blev en förevändning

Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik.

– Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors.

Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett:

– Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack.

Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken.

– Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld.

Stabilitet som argument

I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet:

– Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan.

Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli.

– Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld.

Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik.

– Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut!

Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.