Tornevall Networks

Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet.

Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik.

Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv.

Men retorisk som få.

Och taktisk.

Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt.

Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna.

Illa dold triangulering

Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården.

”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer.

Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan.

För det gör hon.

Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig?

Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här.

Så nej, hon vill inte utvisa honom.

Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det?

Enorma hål i finanserna

Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa.

För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet.

Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt.

Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna.

Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin.

Fattig strategi

Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson.

Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige.

Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare.

På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti.

Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal.

Känns inte det lite fattigt som politisk strategi?

Jesper Bengtsson

Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.

Tiden har sprungit ifrån de ideellt drivna kvinnojourerna, skriver Magnus Falkman från Mansfrid Sverige. Men kvinnojourerna har en ovärderlig kompetens som behöver kunna valideras på ett bättre sätt, skriver sex forskare.

Regeringen hävdar att de tar kvinnors våldsutsatthet på allvar. I en debattartikel den 4 juni uppmanar vi den att visa det genom att ta kvinnojourernas långvariga och väldokumenterade kunskapsbyggande och lagändrande arbete på allvar.

Vi påpekar att den så kallade tillståndsplikten för skyddade boenden tvärtom underminerar skydd av våldsutsatta. Genom att tillåta marknadsaktörer att leverera skyddat boende har behov av regelverk i syfte att förhindra oegentligheter uppstått.

Tillståndsplikten hanteras av IVO i form av standardiserade mallar som inte omfattar kvinnojourerna särskilda kompetens. Det innebär att den rörelse som byggt upp kunskap och kompetens om skyddets utformning får avslag på sina ansökningar med hänvisning till att de saknar kunskap. I sin nuvarande utformning riskerar marknadsanpassningen leda till att allt färre kvinnor och barn som utsätts för våld i hemmet och/eller på grund av människohandel kan erbjudas adekvata stödåtgärder.

Kvinnojourers kompetens ska kunna valideras

Vi föreslår att regeringen säkrar att kvinnojourernas kompetens tas tillvara genom validering av kvinnojourskompetens, samt långsiktig finansiering. Kvinnojourerna bör få möjlighet att förändra sin verksamhet i enlighet med de nya kraven och inte tvingas stänga under tiden som de arbetar för att uppfylla de nya kraven.

Uppmuntrad av vår debattartikel har Magnus Falkman skrivit om andra gruppers behov av skydd, som vi inte berör i vår debattartikel. Vi berör inte heller de globala, neoliberala samhällsförändringar som genom minskad jämlikhet och jämställdhet har gjort livet allt farligare för världens utsatta med allt vad det innebär av våld och utnyttjande av flickor och kvinnor. Men givetvis också för andra grupper, för vilka flertalet samspelande ojämlikheter har avgörande betydelse.

Allas rätt till ett våldsfritt liv är ett självklart mål för allt våldsarbete. Samtidigt tar inte våldet ledigt under tiden som ett stödsystem förändras och förnyas. Ingen får det bättre av att våldsarbetet hanteras som ett nollsummespel där grupper ställs emot varandra.

Åsa Eldén, Fil.dr i sociologi, forskare Uppsala universitet

Rúna í Baianstovu, Fil.dr i socialt arbete, forskare Örebro universitet

Dolores Calvo, Fil.dr i sociologi, Uppsala universitet

Eva Diesen, Jur.kand. Stockholm universitet

Linnea Bruno, Fil.dr i sociologi och docent i barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet

Carin Holmberg, Fil.dr i sociologi

Inlägget Replik: Kvinnojourer behöver tid att anpassa sig till nya krav dök först upp på Dagens Arena.

För att minska fattigdomen och klyftorna mellan fattiga och rika behövs en omfördelande politik. Det krävs också att politikerna lyssnar mer till folkviljan än till lobbyisterna, skriver Tommy Naumovski.

730 000 människor i Sverige lever i dag i materiell och social fattigdom enligt Statistiska centralbyrån. Det betyder att många saknar resurser för sådant som de flesta av oss betraktar som självklart: att betala en oväntad utgift, att hålla hemmet varmt eller att delta i sociala aktiviteter.

Sverige var en gång ett land som byggde bort fattigdomen. Genom arbete, starka trygghetssystem och en generell välfärd. I dag ser vi i stället hur klyftorna växer och hur allt fler människor pressas in i fattigdom.

Det är ingen naturlig utveckling. Det är resultatet av politiska beslut.

För den här regeringen gör oss vanliga människor fattigare samtidigt som den gör sig själv rikare. Storbankerna och storgrossisterna har gjort rekordvinster under de hårda ekonomiska åren under 2020-talet, samtidigt som SD-regeringen höjt sina arvoden och gett sig själva skattebonusar.

Tyvärr stannar det inte där.

Lobbyister viktigare än folkviljan för högern

Högern arbetar hellre emot folkviljan än att säga nej till lobbyisterna. För trots att omkring 74 procent av svenskarna vill förbjuda vinstdrivande företag från att driva skolor, väljer högern, från SD till ”skolpartiet” Liberalerna, att ha kvar detta system. Ett system som är världsunikt – inget annat land vill driva skolor med så ansvarslös skattehantering.

Inte ens det räcker.

Den borgerliga tankesmedjan Timbro och SD-kopplade tankesmedjan Oikos föreslår i sitt dokument ”Tidö 2.0” att man borde införa terminsavgifter på universitet och höja lånedelen i studiemedlet. Istället för att se till att alla ska ha en chans att få plugga oavsett social bakgrund vill man skrämma bort unga från mindre bemedlade familjer från att söka sig till en högre utbildning.

Att sedan höja lånedelen i studiemedlet, när många studenter redan idag börjar sina vuxenliv med tunga studieskulder, skapar ännu högre trösklar för den som växer upp utan stödkapital från sina föräldrar.

Det här är kärnan i högerns politik: att ge mer till de som redan har, på vanliga människors bekostnad.

Girigheten, där de rika bara vill ha mer, drar Sverige isär.

Folket måste göra motstånd

När klyftorna växer minskar också tilliten. Forskning visar gång på gång att jämlika samhällen är starkare samhällen, med bättre hälsa, lägre kriminalitet och högre ekonomisk tillväxt. Ändå väljer regeringen en väg som medvetet ökar skillnaderna.

Högern talar gärna om ansvar. Men de tar inte ansvar för helheten. De tar ansvar för sina egna plånböcker, inte för Sverige.

Vi skulle kunna göra annorlunda.

Vi skulle kunna investera i fler lärare och mindre klasser. Stärka trygghetssystemen så att människor faktiskt kan leva, inte bara överleva. Se till att den som arbetar kan ha tid och råd med mat, medicin och tandvård, men också med en familjeresa någon gång eller nya kläder när det behövs.

Men för att det ska bli verklighet krävs ett kraftfullt motstånd från folket. Vi måste visa att vi har fått nog.

Jag är övertygad om att det är vad som kommer hända i september. Sveriges medborgare kommer att visa att vi är ett solidariskt samhälle i grunden. Att vi är människor som står upp för varandra. Det är vad valet i höst handlar om.

Solidaritet eller girighet. Sammanhållning eller splittring. Jag vet vad jag väljer.

Vad väljer du?

Tommy Naumovski, universitetsstudent och nuvarande praktikant på Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Inlägget Högerns girighet drar Sverige isär dök först upp på Dagens Arena.

Nytt avsnitt av Tisdagsmagasinet, det sista innan sommaren.

Keir Starmer avgår, men varför då, och hur hänger det och de senaste årens många avgångar ihop med Brexit? Och vad kan näste premiärminister, som troligen heter Andy Burnham, egentligen göra? Dessutom pratar vi om Fållöknastiftelsen och Tidöpartiernas möjlighet att få ett lyft under politikerveckan i Almedalen. Och Jesper berättar om sitt möte med Gösta Bohman och 15 raggare.

Med Cecilia Malmström och Jesper Bengtsson.

Lyssna på avsnittet här.

Inlägget Starmer avgår, och kan Tidöpartierna resa sig under Almedalen? dök först upp på Dagens Arena.

Dagens Arena har pratat med Håkan A Bengtsson om den brittiske premiärministern Keir Starmers avgångsbesked.

På måndagsförmiddagen kom det väntade beskedet att Storbritanniens premiärminister Keir Starmer avgår.

Enligt Håkan A Bengtsson, Vd på Arenagruppen som följt brittisk politik under många år, finns det flera skäl till att Keir Starmer nu tvingas avgå. 

– Det handlar dels om Keir Starmer som person. Det är en hedervärd person med en bra moralisk kompass. Men han saknar politisk erfarenhet, vilket legat honom i fatet. De här två åren som han varit premiärminister har också varit väldigt röriga där flera ledande personer i staben och en del ministrar fått avgå. Han har även gjort en del ifrågasatta utnämningar. Inte minst utnämningen av Peter Mandelson, som ambassadör i USA. 

Inkonsekvent budskap

Det politiska budskapet från premiärministern och hans regering har dessutom varit långtifrån konsekvent. Något som Håkan A Bengtsson menar har skadat Starmer och hans parti.

– Man har inte haft någon tydlig politisk linje och har hattat fram och tillbaka när det gäller till exempel skattehöjningar och huruvida man ska skära i det sociala trygghetssystemet. Det faller i slutändan tillbaka på Starmer och hans omgivning. 

Men den avgående brittiske premiärministern har också haft en minst sagt tuff politisk verklighet att förhålla sig till.

– I grunden handlar det om ett land som under väldigt lång tid har brottats med stora ekonomiska utmaningar. Något det finns ett jättestort missnöje med bland väljarna. Labour gick till val på att man skulle få ekonomin att växa igen. Men det har varit lättare sagt än gjort. Det politiska handlingsutrymmet har varit ytterst begränsat. 

Stora ekonomiska utmaningar

Starmers och Labours popularitet har dalat sedan valet för två år sedan. Något som visat sig både i opinionsmätningarna och i de lokalval som hållits. Högerpopulistiska Reform ligger i dag på runt 30 procent i opinionsmätningarna. Med det brittiska valsystemet innebär det att partiet skulle få lika stor majoritet som Labour just nu har om det var val i dag. 

Nu talar det mesta för att Andy Burnham tar över som partiledare och premiärminister. Om han lyckas vända partiets negativa opinionssiffror återstår att se. 

– De ekonomiska utmaningarna kommer att vara detsamma. Men personlighet betyder mycket och där tror jag att han kan bidra med en mer folklig image. Sen om det innebär att han kan vända opinionssiffrorna är omöjligt att säga. Han måste visa att han kan åstadkomma förändring för vanliga britters ekonomi och liv. Det kommer att bli en mycket svår uppgift, oavsett vem som är premiärminister. 

Jon Andersson

Inlägget “Starmers efterträdare måste kunna åstadkomma förändring” dök först upp på Dagens Arena.

Starmers avgång blev till slut självklar, men vad vill den troligen efterträdaren?

Det kunde väl egentligen bara gå på ett sätt, och till slut blev det så. På måndagsförmiddagen meddelande Storbritanniens premiärminister Keir Starmer att han avgår som premiärminister.

Trycket på att han skulle lämna blev till slut för stort, och utmanaren Andy Burnhams seger i ett fyllnadsval till parlamentet, som gör att han på allvar kan utmana Starmer, blev en avgörande faktor.

Starmer fick sex år som partiledare för Labour och två år som premiärminister. Den senare uppgiften hade han svårt att axla. Han har framstått som byråkrat och förvaltare snarare än som en politiker med vilja att åstadkomma förändring. En förändring som britterna behöver, efter 20 års ekonomisk kräftgång och ett utträde ur EU som skadat landet både ekonomiskt och politiskt.

Styrt med framgång

Det är också intressant att notera att Labour inte var vaccinerat mot det politiska kaos som präglat landet sedan Brexitomröstningen för nästan exakt tio år sedan. Starmer är den sjunde premiärministern sedan folkomröstningen. En avgångstakt som man annars förknippat mer med länder som Italien eller de färskare demokratierna i östra Europa.

Nu framstår alltså Andy Burnham som den främste utmanaren om posten.

Burnham har försökt två gånger tidigare, men förlorat till först Ed Milliband och sedan Jeremy Corbyn. Den senare gången var han länge favorit, tills en omfattande och mer radikal gräsrotskampanj gjorde att Corbyn valdes.

Därefter har Burnham under nio år och med stor framgång styrt Manchester. Han framstår, i kontrast mot Starmer, som en folklig politiker, med bägge fötterna i den nordengelska myllan, eller möjligen på gatorna i de slitna nordengelska städerna.

Och den här gången saknar Burnham starka motkandidater. Dessutom är det inte bara posten som partiledare som väntar. Nästa val kan dröja tre år och han får tid på sig att sjösätta ett eget politiskt program.

Frågan är vad ett sådant program kommer bestå av. Brittiska BBC gjorde nyligen en genomgång av några tänkbara svar på den frågan.

Sparsam policy

Som Håkan A Bengtsson nyligen konstaterade i Dagens Arena står Burnham rent politiskt i mitten i Labour. En bra position för den som vill vinna stöd.

Han har sagt att han som premiärminister kommer följa de finanspolitiska regler som finansminister Rachel Reeves har satt upp. Konkret betyder det att han inte planerar att öka statens upplåning. Dessutom håller han fast vid Labours löfte att inte höja flera av de stora skattesatserna.

Det skapar ett ekonomiskt politiskt problem, för den brittiska ekonomin är hårt pressad, och dessutom planerar landet att göra som alla andra europeiska länder och höj försvarsutgifterna. Ett område där han aviserat ökade intäkter för staten är äldreomsorgen, där han vill införa en progressiv avgift, alltså högre för de rika, som skulle ge statskassan ökade muskler, om än oklart hur mycket.

I hans politiska program finns också punkter om att återindustrialisera norra England, bland annat genom sänkta företagsskatter, och att återta den nationella och demokratiska kontrollen över vatten- och avloppssystemen, liksom över järnvägssystemet, en fråga som även Starmers regering drivit. Under sin tid i Manchester har Burnham ökat den offentliga kontrollen över lokaltrafiken där.

Ett annat område Burnham lyft fram är behovet av nya bostäder, och han vill sjösätta ett omfattande program för att bygga kommunala bostäder.

Blir han vald?

Burnhams egna erfarenheter från ledarstriden med Corbyn gör att han inte kan ta ut något i förskott, men allt tyder på att det blir han som blir ny premiärminister.

I sitt avskedstal sade Keir Starmer att en ny person på posten bör finnas på plats innan hösten.

Sedan återstår att se om Andy Burnham kan styra skutan med en tydligare linje än Starmer har klarat av att göra.

Man brukar säga att människor helst av allt röstar på politiker de skulle vilja ta en öl med. Starmer såg de nog med som en tillförlitlig familjeadvokat.

Återstår att se hur långt Andy Burnhams starkare folkliga framtoning räcker.

Jesper Bengtsson

Inlägget Vilken är Andy Burnhams politik? dök först upp på Dagens Arena.

Regeringens förslag för att ändra de hårt kritiserade tonårsutvisningarna är ingen lösning, bara en förskjutning i tid. De flesta har liten chans att få stanna i Sverige när de fyllt 21, skriver Flyktinggruppernas riksråd (FARR) och Civil Rights Defenders.

I början av juni presenterade regeringen efter flera månaders påtryckningar tilslut sina lösningar på problemet med tonårsutvisningar. Vi välkomnar att regeringen gett uttryck för att vilja lösa det problem de själva varit med att skapa.

Trots vissa lättnader är lagförslagen dock utformade på ett sätt som riskerar göra att många ungdomar faller mellan de olika kategorierna av lösningar. De så kallade lösningarna angriper inte heller den grundläggande problematiken med dagens migrationspolitik.

I grunden innebär regeringens förslag inte en lösning, utan en förskjutning. Ventilen för 18-21 åringar ger visserligen möjligheten för många ungdomar att slutföra gymnasiet, men när de har fyllt 21 skulle de ställas inför exakt samma situation som 18-åringar befinner sig i idag. Regeringen menar att en gräns måste dras någonstans, men att utvisas från sin familj är naturligtvis inte mindre traumatiskt bara för att man fyllt 21.

För att en ungdom över 21 ska beviljas arbetstillstånd krävs en lön på 33 390 kr i månaden, alltså långt över de flesta 21-åringars inkomst. Yrken såsom undersköterska, vårdbiträde och svetsare undantas lönekravet, men kravet på att hitta en långvarig anställning och varaktig försörjning kvarstår.

Svårt få stanna för både arbete och studier

Trots regeringens iver att distansera sig från gymnasielagen är konsekvenserna för de berörda slående lika – oavsett arbetsmarknadens omständigheter behöver du snabbt hitta arbete som uppfyller alla krav eller riskera utvisning. För ungdomar som istället söker uppehållstillstånd för högskolestudier kvarstår problemet att många får avslag bara för att de har sin familj i Sverige.

Vi är flera organisationer som har lyft att avskaffandet av särskilt ömmande omständigheter 2023 förvärrade situationen och bidrog till fler inhumana utvisningar. Migrationsministern påstår att utökade humanitära skäl inte skulle lösa problemet med tonårsutvisningar eftersom den tidigare lagstiftningen inte nämnde tonåringar.

Mer än något annat visar argumentet på bristande politisk vilja. Om man vill utforma lagstiftning av humanitära skäl så att det motverkar att personer som rotat sig i Sverige utvisas, är det fullt möjligt.

Det kvarstår att grundorsaken till tonårsutvisningarna är övergången från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd som skett de senaste åren, vilket regeringen inte alls tar hänsyn till. Hade de berörda ungdomarna likt tidigare fått permanenta uppehållstillstånd som barn skulle de idag kunna fokusera på gymnasiet i stället för att oroa sig för att bli utvisade. Att fler som levt länge i Sverige får utvisningsbeslut idag än tidigare, beror i de flesta fall på att man nekas just förlängning.

Regeringen vill göra det svårare att anhöriginvandra

Det som på riktigt skulle lösa de problem vi ser idag är permanenta uppehållstillstånd, men där går utvecklingen åt helt motsatt håll. Då lösningarna för tonårsutvisningar presenterades gick regeringen också vidare med det starkt kritiserade förslaget om försörjningskrav för anhöriginvandring även vid förlängning. Förra veckan avskaffade regeringen också permanenta uppehållstillstånd för asylsökande och deras anhöriga.

Vi vill vara tydliga med att båda dessa lagändringar kommer utvidga problematiken med inhumana och godtyckliga utvisningar till helt nya grupper av migranter.

Det är mycket positivt att protesterna mot tonårsutvisningar fick regeringen att backa och presentera lösningar. Om man på riktigt vill gå till botten med problematiken av rättsosäkra och inhumana utvisningar krävs dock mer än lappande och lagande. Det som idag saknas är politisk vilja att se över de grundläggande problemen som de senaste åren byggts in i migrationspolitiken.

Vi ser ett starkt behov av humanitära skäl som faktiskt går att nå upp till och för permanenta uppehållstillstånd som huvudregel fortsatt. Omröstningen av regeringens lagförslag lär ske efter riksdagens sommaruppehåll. Ett tungt ansvar vilar nu på regeringspartierna att visa att de lyssnar på de drabbade ungdomarna och att de inte sviker dem ännu en gång.

Markus Henriksson, ordförande Flyktinggruppernas Riksråd (FARR)

John Stauffer, chefsjurist på Civil Rights Defenders

Inlägget Ingen lösning att skjuta fram tonårsutvisningar till 21 år dök först upp på Dagens Arena.

Synen på människor har förändrats. Men systemskiftet började inte med Tidöavtalet. Efter flyktingkrisen 2015 började Sverige röra sig i en ny riktning. Det skriver Juan Fonseca.

Under snart två decennier har jag suttit mittemot människor som försökt bygga sina liv i Sverige. Jag har mött ungdomar som gått hela sin skolgång här. Föräldrar vars barn är födda i Sverige. Arbetstagare som försörjt sig själva i många år. Företagare som skapat arbetstillfällen och betalat skatt.

Leder till tillhörighet

Gemensamt för dem har varit tron på att etablering leder till tillhörighet. Att den som arbetar, följer lagen, bildar familj och blir en del av samhället också gradvis blir en del av Sverige.

Den tron är svårare att upprätthålla i dag. Under det senaste decenniet har svensk migrationspolitik genomgått ett systemskifte. Debatten har ofta handlat om enskilda lagar och reformer, men det som skett är större än så. Det handlar om att synen på människor har förändrats.

Från integration till kontroll. Från långsiktighet till tillfällighet. Från inkludering till villkorad tillhörighet.

Sverigedemokraterna har varit den tydligaste drivkraften bakom denna utveckling. Med Tidöavtalet fick partiet ett inflytande över migrationspolitiken som saknar motstycke i modern svensk historia. Men om vi ska förstå hur vi hamnade här måste vi också våga tala om socialdemokratins ansvar.

Började inte med Tidö

Systemskiftet började inte med Tidöavtalet. Efter flyktingkrisen 2015 började Sverige röra sig i en ny riktning. Åtgärder som presenterades som tillfälliga blev permanenta. Undantag blev norm. Steg för steg flyttades den politiska mittpunkten. När Tidöpartierna tog över fanns redan grunden lagd.

Under de senaste åren har reformerna avlöst varandra. Spårbytet har avskaffats. Permanenta uppehållstillstånd har monterats ned. Familjeåterförening har försvårats. Kraven för medborgarskap har skärpts. Återreseförbud används i situationer som för bara några år sedan hade framstått som orimliga. Varje reform har motiverats för sig. Men tillsammans berättar de en större historia. Den som en gång fick möjlighet att bygga ett liv i Sverige skulle också ges möjlighet att stanna. I dag möter många i stället ett system där tillfälligheten blivit permanent.

Den kanske tydligaste symbolen för denna utveckling är vandelslagen. Tidigare har staten i huvudsak bedömt människor utifrån vad de gjort. Nu öppnas möjligheter att i större utsträckning bedöma människor utifrån hur de anses leva sina liv. Gränsen mellan konkreta handlingar och mer allmänna värderingar av en människas levnadssätt blir mindre tydlig. Det är inte bara en ny lag. Det är ett nytt synsätt.

Rättssäkerhet

Men systemskiftet handlar också om rättssäkerhet. Svensk rätt bygger på att människor ska kunna planera sina liv utifrån de regler som gäller. Den som arbetar, betalar skatt, bildar familj och investerar sin framtid i Sverige måste rimligen kunna utgå från att spelreglerna inte förändras i grunden efteråt. Ändå är det just detta som många invandrare har upplevt.

Människor som kommit hit under ett regelverk har senare fått sina liv prövade enligt helt andra regler. Formellt är detta kanske inte retroaktiv lagstiftning i juridisk mening. Men för den som drabbas blir effekten ofta densamma. Livsval som gjorts under en uppsättning regler bedöms senare utifrån en annan. Det har skapat något som borde oroa alla som värnar rättsstaten.

Migrationsrätten har gradvis utvecklats till ett område där principer om förutsebarhet och berättigade förväntningar väger lättare än på många andra rättsområden. För svenska medborgare framstår det som självklart att staten inte ska förändra villkoren för grundläggande rättigheter i efterhand. För många invandrare har osäkerheten blivit en del av vardagen.

Därmed riskerar vi att skapa två nivåer av trygghet inför lagen. En för dem vars tillhörighet aldrig ifrågasätts och en annan för dem vars rätt att stanna alltid kan omprövas.

Svenska modellen har påverkats

Även den svenska modellen har påverkats av utvecklingen. När staten införde ett lönegolv för arbetskraftsinvandring flyttades makt från arbetsmarknadens parter till politiken. I generationer har arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen försvarat principen att löner ska sättas genom förhandlingar mellan parterna och inte genom politiska beslut. Trots det accepterades ett statligt fastställt lönekrav för en särskild grupp arbetstagare utan någon större principiell debatt.

Även detta är ett systemskifte.

Men om Sverigedemokraterna har varit motorn bakom utvecklingen måste socialdemokratin våga granska sin egen roll. Under många år kom partiet att anpassa sig till en politisk dagordning som i hög grad formulerades av motståndarna. I stället för att formulera ett tydligt alternativ diskuterades ofta hur restriktionerna skulle utformas snarare än om de borde införas.

Steg för steg flyttades gränserna för vad som ansågs möjligt och acceptabelt. Det är en självkritik som mitt eget parti behöver våga göra.

Vilket Sverige vill vi ha?

Jag har bott i Sverige i snart femtio år. Jag blev svensk medborgare 1983. Under större delen av den tiden har Sverige varit ett land som utgått från att människor som arbetar, bildar familj och engagerar sig i samhället också ska få möjlighet att bli en del av det. Det är inte längre lika självklart.

Därför handlar debatten inte bara om migrationspolitik. Den handlar om vilket Sverige vi vill vara. Ett samhälle där människor gradvis växer in i gemenskapen och blir en självklar del av landet. Eller ett samhälle där tillhörigheten för vissa grupper alltid är tillfällig, villkorad och möjlig att ompröva.

Det är kanske den viktigaste frågan av alla. Inte därför att den handlar om invandring. Utan därför att den handlar om vilket Sverige vi håller på att bli.

Jag skriver detta som socialdemokrat, men framför allt som någon som under många år mött människorna bakom lagarna, statistiken och de politiska besluten.

Juan Fonseca

Inlägget Det stora systemskiftet som förändrade Sverige dök först upp på Dagens Arena.

Vi frågade PR-konsulten Paul Ronge, med anledning av att Almedalsveckan drar igång i dag.

Vilken betydelse har Almedalen för de politiska partierna när det är valår?

De politiska partierna får ofta en rejäl massmedial uppmärksamhet. Om de lyckas kanalisera den till valvinnande utspel så kan det ha stor betydelse. Det är ju hård konkurrens om utrymmet så partierna kan vara glada om åtminstone ett utspel lyfter i media.

Kan det partierna gör i Almedalen påverka valutgången? 

Jag tror valutgången ändå bara kan påverkas på marginalen, framför allt om någon av partiledarna sticker ut på ett oväntat sätt, positivt eller negativt.

Har Almedalsveckan minskat i betydelse?

Ja, jag tror det har blivit för mycket av en tummelplats där alltför många kämpar om uppmärksamheten. Men för politiker är det fortfarande en viktig arena. Jag tror många opinionsbildare, lobbyister, föreningsmänniskor och lokalpolitiker ser ett stort värde i att det är så lätt att knyta kontakter. Men betydelsen att påverka den stora allmänheten politiskt minskar. SVT och de stora dagstidningarna är inte längre de lägereldar de en gång var.

Jon Andersson

Inlägget Vilken betydelse har Almedalen för de politiska partierna? dök först upp på Dagens Arena.

Leviticus

Filmskaparna använder ett smart och annorlunda grepp för att beskriva samhällets intolerans. Det tycker Jon Andersson som sett den australiensiska skräckfilmen ”Leviticus”, med svensk premiär på fredag.

Skräckfilm har allt mer blivit synonymt med kvalitet. En viktig del i den utveckling som förvandlat skräck från en  b-filmsgenre med dåligt anseende till kvalitetsfilm har att göra med hur filmskaparna blivit allt bättre på att väva in samhällskritik i berättelserna. 

Följer tradition

En regissör som gått i bräschen för detta är amerikanen Jordan Peele, vars debutfilm ”Get Out” (2017) inte bara var en välgjord skräckis utan också en satir över rasismen mot svarta i USA. Med ”Us” (2019) och ”Nope” (2022) har Peele fortsatt att göra skräckfilmer med samhällskritiska budskap. Ett annat exempel är ”Sinners” (2025) som var en av förra årets bästa filmer, inte minst på grund av skildringen av rasism och vitt appropriering av svart kultur. 

Det är med den bakgrunden som jag sätter mig ner i biosalongen för att titta på australiensiska ”Leviticus”, med svensk premiär på fredag. Det står ganska snart klart att det här är en film som följer i samma tradition som ovan nämnda filmer. Dock med ett lite annat tema.  

En mardröm

Naim (Joe Bird) och Ryan (Stacy Clausen) växer upp i ett strikt religiöst samhälle någonstans i Australien. De båda killarna upptäcker snart att de är dragna till varandra. Något som såklart är strikt förbjudet i den fanatiskt kristna miljö de lever i. 

När det uppdagas att Naim, Ryan och ytterligare en kamrat har homosexuella böjelser bestämmer sig föräldrarna för att de ska göra allt de kan för att ”bota” killarna. En så kallad ”Deliverance Healer” kallas in för att lösa problemet. Det blir början på en mardröm för de båda killarna. 

Joe Bird i huvudrollen som Naim. Foto: Rio Pictures

Australisk skräckfilm har blivit omtalad på senare år. Framför allt tack vare tvillingparet Danny och Michael Philippou, som gjort stor succé med skräckfilmerna ”Talk to Me” (2022) och ”Bring Her Back” (2025). Bakom såväl bröderna Philippous filmer som ”Leviticus” står det australienska produktionsbolaget Causeway Films. Ett bolag som gjort sig kända för att satsa på unga australienska filmskapare, gärna med skräcktema.

”Leviticus” är ytterligare en lyckad film från produktionsbolaget. Långfilmsdebutanten Adrian Chiarellas film innehåller såväl ömhet som skräck. Men framför allt är det en kritik mot religiös fanatism och mot alla de som inte tycker att människor ska få ha rätt att älska den de vill. 

Smart och annorlunda grepp 

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer med Naim och Ryan. Det räcker med att säga att helaren ”lyckas” med sitt uppdrag. Efter att de två tonårskillarna genomgått helarens behandling kommer de snart att frukta det de älskar mest – varandra. Det är ett smart och annorlunda grepp för att beskriva samhällets intolerans och den fanatiskt kristna uppfattningen om att homosexualitet är synd. 

En stor behållning med filmen är det fina samspelet mellan Stacy Clausen och Joe Bird. Foto: Rio Pictures

En annan behållning är det fina samspelet mellan Stacy Clausen och Joe Bird, som slog igenom redan som fjortonåring i ovan nämnda ”Talk to Me”. De båda skådespelarna bidrar i högsta grad till att kärlekshistorien känns äkta. Något som är en förutsättning för att man på allvar ska beröras och skrämmas av filmen. 

Min enda stora invändning med filmen är att manuset skulle behövt en twist eller två till. Nu känns det lite som att filmen går på tomgång efter ett tag. Betyget stannar därför på en stark trea. 

Jon Andersson

Inlägget Samhällskritisk skräckis om homofobi i kristen miljö dök först upp på Dagens Arena.