Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden.
Sveriges Radios Ekot har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt.
Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet.
”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio.
Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen.
Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker.
För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson:
”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida.
De största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn)
Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen.
(Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst).
Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda?
Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus.
Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning.
Lisa Pelling
Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffdd
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561
TITLE: Regeringen sitter i tobaksindustrins knä DESCRIPTION: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden. Sveriges Radios Kaliber har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt. Det stämmer inte Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet. ”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio. Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen. Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker. För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson: – Det finns ingenting i forskningen som visar på att snus eller det nu vita snuset är ett effektivt rökavvänjningsverktyg. På tobaksindustrins sida ”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida. Några av producenterna i Sverige, som Gotlandssnus AB och Skruf Snus AB är svenska företag. Men de största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn) Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen. (Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst). Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda? Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus. Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning. Lisa Pelling Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Regeringen sitter i tobaksindustrins knä DESCRIPTION: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden. Sveriges Radios Ekot har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt. Det stämmer inte Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet. ”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio. Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen. Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker. För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson: – Det finns ingenting i forskningen som visar på att snus eller det nu vita snuset är ett effektivt rökavvänjningsverktyg. På tobaksindustrins sida ”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida. De största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn) Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen. (Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst). Vem inbillar sig? Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda? Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus. Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning. Lisa Pelling Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffdd
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffddDet svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden.
Sveriges Radios Kaliber har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt.
Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet.
”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio.
Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen.
Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker.
För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson:
”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida.
Några av producenterna i Sverige, som Gotlandssnus AB och Skruf Snus AB är svenska företag. Men de största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn)
Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen.
(Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst).
Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda?
Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus.
Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning.
Lisa Pelling
Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffdd
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561
TITLE: Regeringen sitter i tobaksindustrins knä DESCRIPTION: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden. Sveriges Radios Kaliber har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt. Det stämmer inte Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet. ”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio. Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen. Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker. För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson: – Det finns ingenting i forskningen som visar på att snus eller det nu vita snuset är ett effektivt rökavvänjningsverktyg. På tobaksindustrins sida ”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida. Några av producenterna i Sverige, som Gotlandssnus AB och Skruf Snus AB är svenska företag. Men de största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn) Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen. (Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst). Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda? Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus. Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning. Lisa Pelling Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Regeringen sitter i tobaksindustrins knä DESCRIPTION: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden. Sveriges Radios Ekot har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt. Det stämmer inte Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet. ”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio. Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen. Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker. För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson: – Det finns ingenting i forskningen som visar på att snus eller det nu vita snuset är ett effektivt rökavvänjningsverktyg. På tobaksindustrins sida ”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida. De största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn) Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen. (Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst). Vem inbillar sig? Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda? Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus. Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning. Lisa Pelling Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffdd
ff2b0a369f4d7668200e4187e8231763b4b4803cFilmen är sevärd utan att nå de där riktiga höjderna.
Inlägget Finstämt drama om vandring och fattigdom dök först upp på Dagens Arena.
Filmen är sevärd utan att nå de där riktiga höjderna. Det tycker Jon Andersson som sett den brittiska filmen “Saltstigen”, med premiär i helgen.
Raynor (Gillian Anderson) och hennes make Moth (Jason Isaacs) blir vräkta från farmen de bor på och förlorar alla sina tillgångar efter att ha blivit lurade att spendera pengar i ett misslyckat affärsprojekt. Deras enda inkomst är 40 pund i veckan i socialbidrag. Men paret har inte bara pengaproblem. Moth har också blivit diagnostiserad med den obotliga sjukdomen CBD, som påverkar såväl rörelser som minnet.
Trots dessa svårigheter bestämmer sig paret för att ge sig ut på en hundra mil lång vandring längs den engelska kusten. Det blir ett sätt för dem att leva billigt och ger dem tid att tänka ut vad de ska göra härnäst.
Det är en fröjd att se Gillian Anderson och Jason Isaacs samspel som de äkta makarna Raynor och Moth Foto: TriArt Film
“Saltstigen” är baserad på Raynor Winns bok med samma namn och utgår från Raynor och Moths riktiga historia. En del av sanningshalten i historien har dock blivit ifrågasatt. Enligt en granskning som tidningen The Observer gjorde så ska paret ha förlorat sitt hem efter att Raynor stulit pengar från sin arbetsgivare. I granskningen ifrågasätts också om Moth verkligen lider av den obotliga sjukdomen.
Oavsett sanningshalten i historien är “Saltstigen” en i mångt och mycket engagerande film. Det är klart att man störs lite av det faktum att historien kanske inte stämmer till fullo, men det finns ändå mycket att gilla med filmen. Det är vackert filmat och den engelska naturen visas upp från sin bästa sida. Dessutom är det en fröjd att se Gillian Anderson och Jason Isaacs samspel som de äkta makarna Raynor och Moth. En annan förtjänst med filmen är hur den på ett öppet och osminkat sätt beskriver fattigdom.
“Saltstigen” är på det hela taget ett finstämt drama om vandring och fattigdom. En ovanlig kombination som fungerar förvånansvärt bra. Filmen når dock aldrig de där riktiga höjderna som skulle krävas för ett högre betyg.
Jon Andersson
Inlägget Finstämt drama om vandring och fattigdom dök först upp på Dagens Arena.
5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327dEtt välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt.
Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör.
Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning?
“The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen.
I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film
Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker.
“The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare.
Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey.
Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande.
“The Chronology of Water” har biopremiär fredag den 8 maj.
Jon Andersson
Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
c6ae293e0da6dcc0971a0da8f2254dd28a77f490
5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327d
TITLE: Stark regidebut av Kristen Stewart DESCRIPTION: Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Chronology of Water Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning? Stilmässig fullträff “The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker. “The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. Eget uttryck Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey. Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. Jon Andersson Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Stark regidebut av Kristen Stewart DESCRIPTION: Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Chronology of Water Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning? Stilmässig fullträff “The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker. “The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. Eget uttryck Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey. Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. “The Chronology of Water” har biopremiär fredag den 8 maj. Jon Andersson Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327d
c6ae293e0da6dcc0971a0da8f2254dd28a77f490
c6ae293e0da6dcc0971a0da8f2254dd28a77f490Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt.
Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör.
Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning?
“The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen.
I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film
Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker.
“The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare.
Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey.
Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande.
Jon Andersson
Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
c6ae293e0da6dcc0971a0da8f2254dd28a77f490
5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327d
TITLE: Stark regidebut av Kristen Stewart DESCRIPTION: Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Chronology of Water Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning? Stilmässig fullträff “The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker. “The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. Eget uttryck Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey. Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. Jon Andersson Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Stark regidebut av Kristen Stewart DESCRIPTION: Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Chronology of Water Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning? Stilmässig fullträff “The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker. “The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. Eget uttryck Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey. Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. “The Chronology of Water” har biopremiär fredag den 8 maj. Jon Andersson Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327d
c6ae293e0da6dcc0971a0da8f2254dd28a77f490
1b39eabc569a2b68434d13716fd7b7c2a3342f85Katarina Engberg, senior rådgivare vid Sieps, om Europas militära beredskap.
Inlägget Vad betyder Trumps besked för den europeiska försvarsförmågan? dök först upp på Dagens Arena.
Katarina Engberg, senior rådgivare vid Sieps, om Europas militära beredskap.
I fredags meddelade USA:s försvarsdepartement Pentagon att cirka 5000 amerikanska soldater ska flyttas från Tyskland. Ett besked som kom efter att Tysklands förbundskansler Friedrich Merz kritiserat USA:s krig i Iran. Är beskedet ett första steg mot att USA håller på att överge sina baser i Europa och vad betyder det i så fall för den europeiska försvarsförmågan?
Gäst: Katarina Engberg, senior rådgivare vid Sieps, Svenska institutet för europapolitiska studier.
Programledare: Jon Andersson.
Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.
Inlägget Vad betyder Trumps besked för den europeiska försvarsförmågan? dök först upp på Dagens Arena.
c89bb9697f14d8c1279c58fb99550b73fc6e2b1bStödet till kvinnorörelser har inte räknats upp på 20 år.
Inlägget Jämställdheten backar – öka stödet till kvinnors organisering dök först upp på Dagens Arena.
Det kommer att ta över 120 år innan kvinnor och män når full jämställdhet globalt, enligt World Economic Forum. Samtidigt saknar kvinnorörelsen tillräckliga resurser. Nu krävs det tydliga politiska prioriteringar för att Sverige fortsatt ska ha en stark, självständig kvinnorörelse, skriver Sveriges Kvinnoorganisationer.
Forskning visar att jämställdhet inte sker av sig själv. Nobelpristagaren i ekonomi Claudia Goldin har visat hur ojämställda och ojämlika strukturer består utan politisk vilja och aktivt arbete – och vilken betydelse kvinnorörelsen haft för tidigare framgångar.
Sverige ses ofta som ett föregångsland i jämställdhet, inte minst tack vare en stark kvinnorörelse som under decennier drivit på för politiska reformer, förändrat normer och räddat kvinnors och barns liv. Kvinnofridslagstiftning, förskola för alla, föräldraförsäkring, rätten till fri abort och den svenska sexköpslagen är några av alla reformer Sverige kan vara stolt över tack vare kvinnorörelsen.
I en tid då kvinnors och flickors könsbaserade rättigheter är på tillbakagång i hela världen är vikten av en stark och självständig kvinnorörelse viktigare än någonsin. Enligt World Economic Forum var endast 69 procent av könsgapet i världen stängt år 2025. I Sverige känner sig allt fler tjejer otrygga, en undersökning från Folkhälsomyndigheten 2025 visade att var fjärde ung tjej har utsatts för sexuellt våld. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har de senaste åren ökat till 10,2 procent.
Men trots det ökade behovet av nya kraftfulla jämställdhetsreformer har stödet till kvinnors organisering inte räknats upp på nära 20 år, detta i en tid av kraftig inflation. Det betyder i reala termer har stödet halverats, samtidigt som antalet organisationer som söker bidrag ökat kraftigt.
Om inte en uppräkning sker blir det svårare för den breda kvinnorörelsen, från Sveriges Kvinnoorganisationer till våra över 50 medlemsorganisationer, att arbeta mot mäns våld mot kvinnor och för ekonomisk jämställdhet – frågor som är avgörande för att kvinnor ska kunna lämna en våldsam relation eller leva ett liv fritt från hedersrelaterat våld och förtryck.
Om samhället och politiken på allvar vill nå målet om ett jämställt samhälle fritt från våld måste den svenska kvinnorörelsen få rimliga förutsättningar och möjligheter att organisera sig i hela landet.
I dag ser vi hur kvinnoorganisationer, inklusive de som bär upp det akuta skyddet så som kvinno- och tjejjourer, kämpar med svåra finansieringsförutsättningar. I slutändan leder detta till att kvinnor och flickor förlorar skydd, röst och inflytande.
Därför behöver politiken nu visa att de ser kvinnorörelsen som den samhällsbärande kraft den är, och öka stödet till kvinnors organisering – i stället för att urholka det. Menar regeringen verkligen allvar med målet om ett jämställt samhälle fritt från våld behöver den också tillföra pengar till sina ord.
Susannah Sjöberg, generalsekreterare, Sveriges Kvinnoorganisationer
Inlägget Jämställdheten backar – öka stödet till kvinnors organisering dök först upp på Dagens Arena.
984c492e529f9d15be2d06d89d0a13a5b2fac95eDet går inte att bygga ett starkt samhälle på rädsla och misstänksamhet.
Inlägget När allt fler säger ifrån mot migrationspolitiken dök först upp på Dagens Arena.
Det går inte att bygga ett starkt samhälle på rädsla och misstänksamhet, skriver Juan Fonseca.
Under lång tid har det känts som om den svenska migrationsdebatten blivit allt smalare. Som om det bara funnits ett håll att röra sig åt: hårdare regler, fler utvisningar, längre återreseförbud och färre möjligheter att stanna.
Människor som i åratal arbetat, betalat skatt, bildat familj och byggt sina liv här har reducerats till siffror i ett politiskt projekt där hårdheten i sig blivit ett mål.
Men något håller på att förändras.
Det märks på demonstrationerna. På uppropen från lärare, präster, socialsekreterare och arbetsgivare. På människor som tidigare varit tysta men som nu reagerar när barn som är födda och uppvuxna i Sverige hotas av utvisning. När unga människor som talar perfekt svenska och aldrig känt något annat land får besked om att de inte längre är välkomna. När familjer splittras trots årtionden av arbete och etablering.
Fler och fler säger ifrån.
Och det är positivt.
Bland de första som började protestera fanns kommunalråd runt om i hela landet. Inte bara i storstäderna, utan också i mindre kommuner där människor ser konsekvenserna på nära håll. De såg vad som hände när etablerade familjer skulle utvisas, när företag förlorade viktig personal och när barn som vuxit upp i svenska skolor plötsligt skulle ryckas upp från sina liv. Många kommunpolitiker förstod tidigt att den migrationspolitik som nu drivs fram inte bara handlar om statistik eller signalpolitik. Den påverkar verkliga människor och hela lokalsamhällen.
Nu börjar också ledande nationella politiker att reagera. Magdalena Andersson har uttalat att barn och ungdomar som är födda i Sverige, talar svenska och vuxit upp här inte ska utvisas. Hon har också sagt att människor som har uppehållstillstånd och gör rätt för sig inte ska utvisas. Det är viktiga uttalanden.
Visst, hon har inte tagit avstånd från hela det systemskifte som nu genomförs inom migrationspolitiken. Hon har inte ifrågasatt alla de lagändringar och den hårdare linje som vuxit fram under senare år. Men samtidigt är det betydelsefullt att Sveriges största oppositionsparti nu tydligare markerar mot några av de mest omänskliga konsekvenserna av dagens politik.
Det ska inte underskattas.
För under lång tid har många människor upplevt att det nästan saknats politiska röster som vågat försvara grundläggande principer om trygghet, proportionalitet och mänsklighet. Därför spelar det roll när en tidigare statsminister och möjlig framtida regeringschef öppet säger att människor som levt hela sina liv här inte ska skickas ut ur landet.
Kanske kan detta vara början på en förändring också inom socialdemokratin. Kanske växer insikten om att ett samhälle inte blir starkare av att skapa ständig rädsla hos människor som redan är en del av Sverige. Att integration inte byggs genom osäkerhet och hot om utvisning, utan genom stabilitet, arbete, språk och framtidstro.
Det handlar inte längre bara om asylpolitiken. Regeringen och Sverigedemokraterna skärper nu också kraven för att få svenskt medborgarskap. Längre väntetider, hårdare försörjningskrav, språkkrav och krav på ”hederligt levnadssätt” som riskerar att tolkas godtyckligt. För människor som levt i Sverige i många år skapas en växande känsla av att de aldrig riktigt kommer att accepteras, oavsett hur mycket de arbetar, studerar eller bidrar till samhället.
Det är en farlig utveckling.
Ett medborgarskap ska vara en väg in i samhället, inte ett politiskt verktyg för att sortera människor. När trösklarna höjs allt mer riskerar vi att skapa ett permanent exkluderat skikt där människor förväntas ta ansvar och bidra, men samtidigt hålls på avstånd från full delaktighet.
Under de senaste åren har Sverigedemokraterna och regeringen flyttat fram positionerna steg för steg. Det som för några år sedan hade uppfattats som extremt presenteras i dag som normalt. Tillfälliga uppehållstillstånd har blivit norm. Återreseförbud används mot människor med arbete och familj här. Möjligheten till spårbyte har avskaffats. Barn lever i ständig oro över att deras föräldrar ska försvinna.
Samtidigt har tonen hårdnat. Människor beskrivs allt oftare som problem innan de ens hunnit bli grannar, arbetskamrater eller klasskamrater.
Men det går inte att bygga ett starkt samhälle på rädsla och misstänksamhet.
Det är därför protesterna betyder så mycket. För de visar att det fortfarande finns något levande i Sverige. Att medmänskligheten inte har försvunnit. Att många människor, oavsett politisk tillhörighet, känner att utvecklingen gått för långt.
När arbetsgivare protesterar mot att uppskattade anställda utvisas, handlar det inte bara om arbetskraft. När lärare engagerar sig för sina elever, handlar det inte bara om skolresultat. När kommunalråd höjer rösten, handlar det inte om ideologi utan om ansvar för sina kommuner och sina invånare.
Det handlar om vilken sorts land vi vill vara.
Sverige har aldrig varit perfekt. Men det har funnits en idé om att människor som arbetar, gör rätt för sig och blir en del av samhället också ska få en chans att höra hemma här. Den idén håller på att försvagas. Därför är det viktigt att människor nu höjer rösten.
Kanske är det just nu vi ser början på en motreaktion. Inte driven av slagord eller hat, utan av något mycket starkare: insikten om att ett samhälle som tappar sin mänsklighet också riskerar att förlora sin själ.
Och kanske kan dagens växande protester också bana väg för en framtida socialdemokratisk regering som förmår föra en mer human, rättssäker och långsiktig migrationspolitik än den vi ser i dag.
Juan Fonseca
Inlägget När allt fler säger ifrån mot migrationspolitiken dök först upp på Dagens Arena.
b3cc92be4d044687cdc8ca9e65e1b9da2c5185cbUSA:s tillbakadragande och det nya världsläget kräver nytt EU.
Inlägget En europeisk självständighetsförklaring dök först upp på Dagens Arena.
USA:s tillbakadragande och det nya världsläget kräver nytt EU.
Tysklands kansler Friedrich Merz dristade sig att kritisera USAs krig mot Iran. Han har tidigare gett Israel och USA sitt stöd.
Donald Trumps svarade förstås såsom han alltid gör. Hans agerande följer ett nu välkänt mönster. Så det blev ännu ett ”tjuvnyp”. I det här fallet en hämnd med en större symbolisk betydelse. USA tar hem fem tusen soldater från Tyskland.
För Europas säkerhet betyder det inte så mycket. Beslutet bekräftar emellertid Donald Trumps förhållningssätt till omvärlden och till Europa. Vi talar här om en symbol för en större förändring. USA håller på att lämna Europa åt sitt eget öde. Processen började inte med Trump, men innebörden har blivit allt mer uppenbar.
Efter terrorattacken den elfte september 2001 och Kinas ekonomiska ”mirakel” har USAs intresse förskjutits till Mellanöstern och Asien. Europa är inte i fokus för USA på samma sätt som tidigare.
Allt sedan andra världskriget har vi i Europa kunnat luta oss mot USA:s militära styrka, den utgjorde ett starkt skydd mot Sovjet, som redan hade införlivat stora delar av Östeuropa i sin intressesfär som styrdes av Moskvas kommunistiska marionetter.
Efter 1945 var mellan tvåhundra- och fyrahundratusen amerikanska soldater stationerade i västra Europa. Berlinmurens fall ledde till att antalet utstationerade soldater minskade. Men USA har fortfarande stora och viktiga militära baser i Tyskland och i Europa. Trumps beslut är inte någon omedelbar säkerhetspolitisk katastrof. Snarare är det vad beslutet i sin förlängning representerar som oroar, det är såväl symboliskt som reellt. USA sänder en signal till Europa att vi framgent får klara oss på egen hand.
Donald Trump har många gånger hotat att lämna NATO och kritiserade nyligen länder i Europa som inte ställt upp för USA i kriget mot Iran, som Trump startade på egen hand utan samråd med sina europeiska allierade, men förväntas i efterhand visa sig lojala. USA har redan överlämnat ansvaret för stödet till Ukraina till Europa. Vi bevittnar ett långt amerikanskt farväl till Europa.
Det är Trumps och USA:s budskap. Åtminstone för tillfället.
Allt detta skapar förstås en stor osäkerhet och oro i Europa, inte minst kopplat till vår säkerhet och militära försvarsförmåga. Europa har här lagt sig själv i träda och låtit USA ta det ekonomiska ansvaret, en roll landet i och för sig varit mer än villigt att ta. Det har också varit fördelaktigt för Europa, inte minst ekonomiskt.
På den punkten har den amerikanske presidenten, och hans föregångare som framfört samma kritik, rätt. USA har varit ett skydd mot Sovjetunionen men också en världspolis som ofta agerat på ett irrationellt sätt eller bara verkat utifrån landets egenintresse.
USA har själv valt att axla denna globala roll.
Vi befinner oss nu i ett nytt säkerhetspolitiskt landskap, laddat mer faror. Men kriser innebär också möjligheter. Detta kan leda till EU blir en mer självständig aktör globalt, och samtidigt frigör sig för den amerikanska tvångströjan.
USA:s globala makt har alltid haft sina mörka och ljusa sidor. Europa står fortfarande i tacksamhetsskuld till USA som spelade en helt avgörande roll när nazisterna besegrades. USA:s inträde i kriget skedde i och för sig först efter Japans attack mot Pearl Harbor. Icke desto mindre var den militära insatsen betydande.
Bara i Europa miste 250 000 amerikaner livet. Den ekonomiska insatsen var enorm.
Efter kriget bidrog USA genom Marshallhjälpen till Europas återuppbyggnad. Allt detta skapade starka band över Atlanten och innebar att demokratin i stora delar av västra Europa kunde säkras och stärkas. USA och NATO har sedan dess utgjort ett skydd för västvärldens demokratier. De globala institutioner som format världsordningen etablerades i samförstånd och samtal mellan framför allt Europa och USA.
Efter kriget inrättades FN, Världsbanken, IMF, NATO, GATT, Unicef och WHO, med flera andra. För övrigt organisationer och institutioner som Trump nu försöker skjuta sönder eller dra sig tillbaka ifrån. USA tar inte bara farväl till Europa utan också till den globala världsordning och det rättssystem landet en gång var med och formade.
Med det finns en mörkare sida av den amerikanska makten. USA har inlett en rad misslyckade och missriktade krig, som i Vietnam, Irak, Mellanöstern och nu Iran. USA försvarade Apartheidregimen i Sydafrika. För att inte tala om alla interventioner i Latinamerika där kampen mot kommunismen var viktigare än försvaret för demokratin. Många europeiska länder har låtit hälsan hemmavid tiga still och lagt band på sin kritik mot USA, och ibland aktivt ställt sig på USAs sida.
Ännu 2026 har det visat sig svårt för många europeiska länder att stå upp mot uppenbara amerikanska brott mot folkrätten, förmodligen på grund av de starka historiska banden med och beroendet av USA eller för att blidka den amerikanske presidenten. Vi har saknat en tydlig europeisk röst om Gaza och Iran. I alla relationer och förhandlingar med USA har det också inte bara funnits en öppen famn utan inte sällan också en knuten näve.
Under Kalla kriget stod två supermakter emot varandra: USA och Sovjetunionen. Efter Sovjets upplösning 1991 fanns bara en supermakt kvar. Det vill säga USA. I dag har vi konkurrerande supermakter i en allt mer multilateral värld. Inte minst på grund av det ekonomiska miraklet i i Syd och Öst. USA, Kina och Ryssland, som har skiftande ekonomiska och militära muskler, styrs i dag av Trump, XI och Putin, som är eller agerar som envåldshärskare. Alla har ambitioner att utöka sitt territorium.
Alla är därmed ett hot mot omvärlden och sina grannar. Det hotar freden och många länders nationella oberoende. En ny era av krig tycks stå för dörren.
Europeiska unionen kommer därför att behöva agera mer på egen hand. Frågan är vad Europa vill vara och bör bli. Säkerhet och försvar är förstås en akut fråga, särskilt om NATO faller isär.
Kommer ett NATO 2.O att resa sig ur askan eller kommer EU:s försvarspolitiska samarbete behöva ta ett kvalitativt språng?
Än så länge handlar det mest om samverkan när det gäller upphandlingar och produktion av försvarsmaterial, en i och för sig viktig sida av saken. Alla europeiska länder står inför stora utmaningar. Hur ska vi att finansiera de satsningar på försvaret som många länder har förbundit sig att göra. En del lånas nu upp. Men på sikt behöver de enskilda länderna öka sitt skatteuttag om inte tryggheten och välfärdssystemet ska erodera. Försvarsförmåga formas vidare av en rad faktorer som förutsätter ett bredare samhälleligt perspektiv. Den inkluderar säkerhetspolitik, ekonomi, försvar för demokrati och mänskliga rättigheter, hållbara välfärdssystem, ett starkt civilsamhälle, förmåga att hantera konflikter, klimatanpassning och hälsa i en osäker global värld. Försvarsförmåga byggs inte bara av tanks och drönare utan också av de band som håller medborgarna och samhällena samman.
EU behöver av allt att döma behöva ta nya kvalitativa språng. Det måste ske med respekt för balansen mellan det överstatliga och nationalstaterna. EU bör inte samla så mycket makt i händerna på en president som i USA. EU har inga territoriella anspråk på omvärlden. EUs ska bruka sin mjuka makt i världen inte bygga en hård makt, förutom till sitt eget försvar. EU behöver bli en tydlig röst för demokrati och folkrätt.
Här pågår redan strid i Europa, om vilka världen vi står för och vill verka för. Många europeiska länder inklusive Sverige lägger exempelvis om eller skär ner biståndet. Det är fel väg att gå. Det ligger i vårt intresse att utveckla relationerna till länderna i Syd och Öst, inte pressa dem in i någon av stormakternas famn. Allt detta kokar i grund och botten ner till om Europas plats i världen.
Vi befinner oss i vid ett avgörande historiskt vägskäl. Sverige gick med i EU efter 1989, den tidens stora globala skifte. Vi är medlemmar sedan 30 år. Sverige kan och bör spela en aktiv roll i den process som EU och Europa av allt att döma står inför. 1776 undertecknades den amerikanska självständighetsförklaringen. 250 år senare är det hög tid för Europas självständighetsförklaring. Europa är vårt öde. Europa är vårt ansvar.
Inlägget En europeisk självständighetsförklaring dök först upp på Dagens Arena.
924fe119849f7fecacb9f78d1944f9f867bbda4fKulturpolitiskt bråk har uppstått om författarsamtal är att betrakta som partipolitisk verksamhet.
Inlägget Bråk mellan S och SD om kultur och partipolitisk verksamhet dök först upp på Dagens Arena.
Ett kulturpolitiskt bråk har uppstått i Gävle kommun mellan S och SD. Bråket handlar om huruvida ett författarsamtal är att betrakta som partipolitisk verksamhet.
Den 25 maj ska författaren och journalisten Peter Gustavsson komma till Gävle för ett boksamtal. Samtalet utgår från boken “Hej då Tidö”. En bok där Gustavsson tillsammans med journalisten Mats Wingborg går igenom vad som hänt under de fyra år som Tidöpartierna haft makten. Under ett möte i kultur- och fritidsnämnden i Gävle i förra veckan blev evenemanget ett slagträ i debatten om vilken typ av verksamhet som ska tillåtas i kommunens lokaler. Bakgrunden är bestämmelser kring uthyrningen av Skottes Musikteater. En lokal som kommunen har ett avtal med när det gäller nyttjanderätt. I bestämmelserna står det att lokalen inte får hyras ut till partipolitisk verksamhet. Något som togs upp för diskussion på mötet.
Under sammanträdet som hölls den 28 april, och vars protokoll Dagens Arena tagit del av, yrkade SD-ledamoten Thomas Norrman och partikollegan Niklas Jansson på att de ville ändra i bestämmelserna för uthyrning så att “partipolitiska” budskap kan spridas. Något som i så fall skulle innebära att partier med mandat i kommunfullmäktige i Gävle skulle kunna hyra lokalerna. Ett yrkande som avslogs av de andra ledamöterna i nämnden. I samband med det tog Thomas Norrman (SD) upp boksamtalet som ett exempel på vad han menade kunde vara partipolitisk verksamhet. Det har lett till uppfattningen att SD skulle vilja stoppa boksamtalet. Något som Thomas Norrman skarpt dementerar.
– Mitt resonemang gällde de regler som gäller för Skottes musikteater och inte för Musikhuset, där det här arrangemanget ska hållas. Jag ställde därför frågan om det här boksamtalet hade kunnat vara i Skottes musikteater då det finns bestämmelser om att den lokalen inte får hyras ut för partipolitisk verksamhet. Vi har aldrig haft några åsikter om vad ABF har för arrangemang i sina lokaler. Jag tog endast upp det här boksamtalet som ett hypotetiskt exempel kring vad som skulle kunna räknas som partipolitisk verksamhet. Inget annat, säger Thomas Norrman (SD) till Dagens Arena.
Men resonemanget har fått Socialdemokraterna att ilskna till.
– Jag upplever att de ifrågasätter var gränsen går mellan partipolitisk verksamhet och författarsamtal . Min uppfattning är att de tycker att ett författarsamtal som arrangeras av ett parti är att betrakta som partipolitiskt budskap. För mig är det stor skillnad på partipolitisk verksamhet och ett författarsamtal, säger Lars-Erik Oxbacke (S), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden.
Kulturpolitiken i Gävleborg har varit uppe till diskussion tidigare. Det har att göra med att det rått delade meningar om hur mycket politikerna ska lägga sig i vilken kultur som utövas i länet. SD-politiker i Gävleborgs län har bland annat krävt attta bort offentlig konst,lägga ner Folkteatern och strypa pengarna till Symfoniorkestern. Ett synsätt som Lars-Erik Oxbacke nu menar är på väg att sprida sig även till kommunpolitiken.
– Det jag reagerar på är att vi ser samma tendens från SD i kommunen där de är i opposition som i Gävleborgs län där de sitter i den styrande koalitionen. Min uppfattning är att de har åsikter om huruvida den här typen av författarsamtal är att betrakta som partipolitisk verksamhet eller ej. För om ett boksamtal är att betrakta som politisk verksamhet kan man fråga sig om de kommer att ge utrymme för författare som är kritiska mot dem och Tidöpartierna om de kommer till makten i kommunen, säger Lars-Erik Oxbacke.
Rättelse: I en tidigare version av en artikel i detta ämne står det att SD ville stoppa boksamtalet. Det är felaktigt. Korrekt är att en ledamot för SD bedrivit ett hypotetiskt resonemang kring vilka verksamheter som ska räknas som partipolitisk verksamhet och då tagit upp boksamtalet som ett exempel.
Jon Andersson
Inlägget Bråk mellan S och SD om kultur och partipolitisk verksamhet dök först upp på Dagens Arena.