Tornevall Networks

Vi frågade PR-konsulten Paul Ronge, med anledning av att Almedalsveckan drar igång i dag.

Vilken betydelse har Almedalen för de politiska partierna när det är valår?

De politiska partierna får ofta en rejäl massmedial uppmärksamhet. Om de lyckas kanalisera den till valvinnande utspel så kan det ha stor betydelse. Det är ju hård konkurrens om utrymmet så partierna kan vara glada om åtminstone ett utspel lyfter i media.

Kan det partierna gör i Almedalen påverka valutgången? 

Jag tror valutgången ändå bara kan påverkas på marginalen, framför allt om någon av partiledarna sticker ut på ett oväntat sätt, positivt eller negativt.

Har Almedalsveckan minskat i betydelse?

Ja, jag tror det har blivit för mycket av en tummelplats där alltför många kämpar om uppmärksamheten. Men för politiker är det fortfarande en viktig arena. Jag tror många opinionsbildare, lobbyister, föreningsmänniskor och lokalpolitiker ser ett stort värde i att det är så lätt att knyta kontakter. Men betydelsen att påverka den stora allmänheten politiskt minskar. SVT och de stora dagstidningarna är inte längre de lägereldar de en gång var.

Jon Andersson

Inlägget Vilken betydelse har Almedalen för de politiska partierna? dök först upp på Dagens Arena.

Leviticus

Filmskaparna använder ett smart och annorlunda grepp för att beskriva samhällets intolerans. Det tycker Jon Andersson som sett den australiensiska skräckfilmen ”Leviticus”, med svensk premiär på fredag.

Skräckfilm har allt mer blivit synonymt med kvalitet. En viktig del i den utveckling som förvandlat skräck från en  b-filmsgenre med dåligt anseende till kvalitetsfilm har att göra med hur filmskaparna blivit allt bättre på att väva in samhällskritik i berättelserna. 

Följer tradition

En regissör som gått i bräschen för detta är amerikanen Jordan Peele, vars debutfilm ”Get Out” (2017) inte bara var en välgjord skräckis utan också en satir över rasismen mot svarta i USA. Med ”Us” (2019) och ”Nope” (2022) har Peele fortsatt att göra skräckfilmer med samhällskritiska budskap. Ett annat exempel är ”Sinners” (2025) som var en av förra årets bästa filmer, inte minst på grund av skildringen av rasism och vitt appropriering av svart kultur. 

Det är med den bakgrunden som jag sätter mig ner i biosalongen för att titta på australiensiska ”Leviticus”, med svensk premiär på fredag. Det står ganska snart klart att det här är en film som följer i samma tradition som ovan nämnda filmer. Dock med ett lite annat tema.  

En mardröm

Naim (Joe Bird) och Ryan (Stacy Clausen) växer upp i ett strikt religiöst samhälle någonstans i Australien. De båda killarna upptäcker snart att de är dragna till varandra. Något som såklart är strikt förbjudet i den fanatiskt kristna miljö de lever i. 

När det uppdagas att Naim, Ryan och ytterligare en kamrat har homosexuella böjelser bestämmer sig föräldrarna för att de ska göra allt de kan för att ”bota” killarna. En så kallad ”Deliverance Healer” kallas in för att lösa problemet. Det blir början på en mardröm för de båda killarna. 

Joe Bird i huvudrollen som Naim. Foto: Rio Pictures

Australisk skräckfilm har blivit omtalad på senare år. Framför allt tack vare tvillingparet Danny och Michael Philippou, som gjort stor succé med skräckfilmerna ”Talk to Me” (2022) och ”Bring Her Back” (2025). Bakom såväl bröderna Philippous filmer som ”Leviticus” står det australienska produktionsbolaget Causeway Films. Ett bolag som gjort sig kända för att satsa på unga australienska filmskapare, gärna med skräcktema.

”Leviticus” är ytterligare en lyckad film från produktionsbolaget. Långfilmsdebutanten Adrian Chiarellas film innehåller såväl ömhet som skräck. Men framför allt är det en kritik mot religiös fanatism och mot alla de som inte tycker att människor ska få ha rätt att älska den de vill. 

Smart och annorlunda grepp 

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer med Naim och Ryan. Det räcker med att säga att helaren ”lyckas” med sitt uppdrag. Efter att de två tonårskillarna genomgått helarens behandling kommer de snart att frukta det de älskar mest – varandra. Det är ett smart och annorlunda grepp för att beskriva samhällets intolerans och den fanatiskt kristna uppfattningen om att homosexualitet är synd. 

En stor behållning med filmen är det fina samspelet mellan Stacy Clausen och Joe Bird. Foto: Rio Pictures

En annan behållning är det fina samspelet mellan Stacy Clausen och Joe Bird, som slog igenom redan som fjortonåring i ovan nämnda ”Talk to Me”. De båda skådespelarna bidrar i högsta grad till att kärlekshistorien känns äkta. Något som är en förutsättning för att man på allvar ska beröras och skrämmas av filmen. 

Min enda stora invändning med filmen är att manuset skulle behövt en twist eller två till. Nu känns det lite som att filmen går på tomgång efter ett tag. Betyget stannar därför på en stark trea. 

Jon Andersson

Inlägget Samhällskritisk skräckis om homofobi i kristen miljö dök först upp på Dagens Arena.

Medan afghanska pass är giltiga som id-handling nekar svenska myndigheter afghaner möjligheten att få sin utbildning från landet godkänd i Sverige. Varför skapas inget alternativt sätt att verifiera utbildningar från Afghanistan? undrar Najwa Alimi.

”Universitets- och högskolerådet kan inte bedöma din utbildning.”

Detta standardiserade svar skickade Universitets- och högskolerådet (UHR) till mig efter att ha mottagit mitt diplom i kemi från Kabuls universitet. UHR tar nämligen inte utbildningsdokument med afghanskt ursprung på allvar.

Under de senaste åren har UHR inte kunnat bedöma utbildningshandlingar från Afghanistan, eftersom det inte finns möjlighet att kontrollera och verifiera dem. Jag är inte den enda som drabbats av UHR:s hållning och agerande. Konsekvenserna har varit direkta och omfattande för många afghanska migranter i Sverige. Personer som har studerat under flera år i hemlandet betraktas i praktiken som om de saknar utbildning.

Vilka alternativ finns då för att fortsätta studera eller arbeta när utbildningshandlingar inte kan bedömas? Många tvingas gå om sin utbildning från början i Sverige och lägga flera år på att nöta grundskole- och gymnasiebänkar i onödan.

Högutbildade tvingas börja om

UHR:s hjärtlösa agerande har påverkat många svensk-afghaners liv. En av dem som drabbats hårt är den 32-årige Hamid Formuli som arbetade i över fem år som inspektör  på Finansdepartementet i Kabul. Efter talibanernas maktövertagande i Afghanistan kom han till Sverige 2022.

”Trots att jag redan har studerat och klarat mina kurser måste jag nu börja om. Det gör att jag förlorar tid och inte kan gå vidare med mina planer”, säger Hamid.

Den 22-årige Husna Opiani som kom till Sverige 2025 efter att ha arbetat inom medierna i Afghanistan:

”Min utbildning stoppades redan 2021 av talibanerna. När jag kom till Sverige var min förhoppning att kunna fortsätta där jag tvingades sluta. Det här beslutet sätter stopp för mina studier igen – inte på grund av bristande förmåga, utan på grund av omständigheter som jag inte kan påverka”, säger hon till mig.

Situationen har lett till hopplöshet bland svensk-afghaner. Åratal av utbildning och arbetslivserfarenhet förlorar i praktiken allt sitt värde och människor behandlas som om de saknar erfarenheter. Det påverkar både deras möjligheter att studera och att få ett arbete.

Vem som helst förstår att utan en formell bedömning blir vägen till kvalificerade yrken svår. Många tvingas ta arbeten som inte motsvarar deras kompetens och går in i okvalificerade jobb. På sikt riskerar detta att skapa en grupp med outnyttjad kompetens i samhället.

Denna fråga har också en djupare innebörd. Samtidigt som kvinnor i Afghanistan förvägras rätten till utbildning möter vissa av dem, som har lyckats studera, ytterligare hinder i Sverige på grund av att deras dokument inte erkänns. Det får både psykologiska och ekonomiska konsekvenser och försvårar integrationen i det nya samhället.

Varför accepteras afghanska pass men inte andra dokument?

Och situationen är minst sagt motsägelsefull. Afghanska identitetshandlingar, som pass, accepteras i Sverige – men utbildningsdokument kan inte ens prövas. Samtidigt är Afghanistans ambassad i Sverige aktiv och erbjuder konsulära tjänster.

32-åriga Muska hade väldigt fina arbeten i Afghanistan, först som ekonom och sedan som distributionschef inom ett privat företag. Hon kom till Sverige för nästan tre år sedan och har drabbats hårt av att hennes utbildning i hemlandet  inte räknas i Sverige.

”Denna situation har haft stor påverkan på mitt liv, både tidsmässigt och psykiskt. Flera år har gått åt till att försöka lösa detta, och det har lett till stress, hopplöshet och psykisk press”, säger hon.

Den centrala frågan kvarstår: varför har inget alternativ utvecklats när verifiering av utbildningsdokument inte är möjlig?

Om målet med ett utbildningssystem är att skapa lika möjligheter, måste systemet också kunna hantera särskilda situationer. Det är orimligt att kräva att människor som redan har gått igenom krig och kriser ska börja om från noll – enbart för att deras dokument inte kan verifieras.

Det svenska utbildningssystemet behöver utveckla alternativa vägar. Bedömningar kan baseras på erfarenhet, arbetsprover och faktisk kompetens. Om inget görs riskerar vi att skapa en generation som inte saknar förmåga, men som hålls tillbaka av administrativa strukturer.

Till sist: Förstör inte fler svensk-afghaners liv, UHR!

Najwa Alimi, svensk-afghansk journalist

Översättning från engelska och svensk bearbetning: Kurdo Baksi

Inlägget Svenska myndigheter sätter stopp för svensk-afghaners liv dök först upp på Dagens Arena.

Labourpolitikern står inför stora utmaningar om han tar över efter Starmer. 

Andy Burnham vann fyllnadsvalet i Manchester, med en överraskande stor majoritet. Men de politiska utmaningarna som hans parti Labour står inför är många och svåra. Något han själv inför nästa val  måste hitta en gångbar formel för. Om han blir partiledare och premiärminister, vilket av allt att döma framstår som högst troligt. 

Oklart var han står

Ingen av de andra kandidaterna som vill ta över partiledarposten förefaller ha ett tillräckligt brett stöd. 

Den ena, Wes Streeting, uppfattas vara lite för mycket New Labour. Och den andra, Agnela Rayner, kanske står lite för långt till vänster, och hon tvingades ju avgå på grund av att hon missat betala in en skatt. Andy Burnham då, vad står han för? Ja, han har väl varit lite ”all over the place”. 

Det finns en historia som berättas i Manchester, och brittisk humor är ju en sida av saken som gör att man har fördragsamhet med mindre smickrande sidor av detta lands historia och förmåga att hantera samhälleliga utmaningar. Den går ungefär så här: Tony Blair, Gordon Brown och Jeremy Corbyn kommer in på en pub i Manchester. Vi talar om tre representanter för tre olika falanger i Labour. Då säger bartendern: Hello, Andy!

Han har ju varit minister i såväl Blairs som Brown regeringar. Och anpassat sig till Corbyns ledarskap. Så gör kanske alla politiker som vill överleva och göra karriär i ett parti. Han har ställt upp i två tidigare partiledarval, men inte blivit vald. Vad han står för i den nationella politiken är därför lite oklart. 

Mer folklig 

Som borgmästare i Manchester har han lyckats lyfta staden vilket gjort honom till landets mest populära politiker. Det är ingen dålig egenskap i politiken. Han är mer folklig än Starmer, mer avslappnad och klär sig i svarta bomberjackor och t-shirts. Snart blir det mer kostymer, det vill säga om han blir premiärminister. 

Han har lokalt sett till att staden Manchester har återtagit kontrollen över lokaltrafiken. Kanske en indikation om att staten och det offentliga måste ta ett större ansvar för service och infrastruktur, om han blir högsta hönset. Det ligger väl i och för sig i linje med vad Labour sagt under senare år. 

Det rimligaste är nog att säga att Andy Burnham befinner sig i Labours mittfåra, lite till vänster om Blair-Brown-åren men inte långt till vänster. Han vill se mer decentralisering av den brittiska förvalningen och argumenterar för att reformera hela valsystemet och överge dagens majoritetsval, till ett proportionellt system som det vi har i Sverige. Men om eller snarare när han ställer upp som kandidat till partiledarposten, vilket lär ske mycket snart, kan man tänka sig att vi får veta mer hans politiska prioriteringar.

Ingen enkel resa

Icke desto mindre kommer det med intill visshet gränsande sannolikhet inte att bli en enkel politisk resa för honom när han väl sitter på premiärministerposten. Att leda en regering och ett land som Storbritannien är inte någon enkel uppgift. Särskilt som de ekonomiska utmaningarna är enorma. Ekonomin är svag. Statens skuldbörda mycket tung. Det är därför dyrt att låna. Det finns stora behov av investeringar i infrastruktur och offentlig verksamhet. Britterna är innerligt trötta på alla år av allt knaprare levnadsvillkor. 

Och ovanpå allt detta ska försvaret rustas upp. Ingen enkel ekvation för den som ansvarar för statens budget. Brittisk ekonomi skulle kort sagt behöva några goda år och därmed högre skatteintäkter. Det står nog på alla politikers önskelista just nu.

Den politiska utmaningen blixtbelyses i utvecklingen i den valkrets Andy Burnham just vann. Makerfield är klassisk Labour-terräng. Men i denna nästan helvita valkrets har Reform nu ett starkt stöd, och fick 32 procent redan 2024.

Manual för politiska strider

I nästa val kommer Labour nationellt att ställas inför ett nytt högerfenomen, en populistisk höger som attraherar vanliga väljare i mycket högre grad än Tory som ju varit mer överklassigt. Som i Makerfield. Frågan är om Reform och uppstickaren Restore Britain konkurrerar bort vandra på högerkanten. Och om Tory kan återhämta sig. Allt handlar ju om att bli tillräckligt stora för att få många mandat, i ett valsystem som det brittiska. 

För Andy Burnhams är utmaningen att inympa nytt mod i det skadskjutna Labourpartiet. Det hänger förstås på vilket politiskt program en ny regering under hans ledning sätter i sjön, och om ekonomin utvecklas väl. Och om Labour kan dra till sig väljare som gått till de Gröna och andra partier på den progressiva sidan av politiken. Men även att vinna väljare i valkretsar som Makerfield. Det är sannerligen ingen enkel uppgift.

Det vi nu kan iaktta i Storbritannien är en slags manual för framtidens politiska strider. På ena kanten allt starkare högerradikala och högerpopulistiska partier. Och på den andra progressiva partier som behöver ta sig samman, som är pragmatiska men också kan utlova förändring, inte bara i ord utan också i handling. Därför gör vi klokt i att noga följa händelseutvecklingen på de brittiska öarna. För förr eller senare kommer den hit. Om den inte redan har gjort det.

Inlägget Nu talar allt för att Andy Burnham blir premiärminister dök först upp på Dagens Arena.

Mittpunkten i brittisk politik har snabbt förskjutits högerut

I dagarna är tio år sedan folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EU. Britterna röstade för Brexit. Senare samma år vann Donald Trump presidentvalet i USA. Det var inledning på en ny era, eller möjligen var det bekräftelse på politiska förändringar som vi kunnat se under ett antal år. 

Högerradikal era

Vi lever i en högerradikal era, där nationalismen på olika sätt utmanar globalismen, där den ena krisen har följt efter den andra. Där många ekonomier har stått och stampat och gjort levnadsomkostnadsfrågan till en brännande fråga och där invandrarkritiken dominerar den politiska agendan. Och i en värld där våldet blivit en del av politiken på ett helt annat sätt än tidigare. Inte bara i USA. 

Under folkomröstningskampanjen 2016 mördades Labours parlamentsledamot Joe Cox. Så här tio år senare kan det mordet ses som ett förebud om vad som skulle komma. Hon mördades av en man med psykiska problem, men som också hade kopplingar till ett högerextremt parti och nynazistiska organisationer. 

Det finns skäl att påminna om att det inte var kravaller eller våldsdåd mot högerradikala grupper eller personer med psykisk ohälsa. Till skillnad från i dag då knivdåd mot vita britter utförda av personer med invandrarbakgrund eller som är asylsökande lett till omfattande kravaller och våld riktat mot invandrare. Molotovcocktails kastas mot hus i i områden där det bor många invandrare. Våldet har alltså drabbat asylsökande som inte har något med dessa förfärliga våldsdåd att göra. Vi har sett våld på en rad orter i Storbritannien, nu senast i Belfast. 

Våldet har eldats på av högerpopulister och högerradikala, som har talat om att det är hög tid för ”vit vrede”.

Komplex bild

Framgångarna för högerpopulister och den radikala högern sätter sin prägel på Storbritannien just nu, efter all turbulens kring Tories regeringsperiod och Labours oförmåga att leva upp till förväntningarna. Väljarna har förflyttar sina sympatier högerut. Invandringen har länge varit en laddad fråga, och var en viktig faktor bakom Brexit. Men den har fått nytt bränsle av att invandringen ökat igen efter Brexit och pandemin. 

Men bilden är komplex om man ser till hela befolkningens politiska preferenser. Det finns undersökningar som vittnar om att toleransen för pluralism och acceptansen för olikhet har ökat under senare år. 93 procent anser till exempel att man inte behöver vara vit för att vara britt. Fler än tidigare säger att de skulle vara glada om deras barn gifter sig med någon med en annan etnisk bakgrund.

Men det finns också andra bilder. Kanske särskilt efter Nigel Farages enorma framgångar på sistone. I rapporten “State of Hate 2026. It could happen here” (Hope) kartläggs högerradikala grupper och partier i Storbritannien, det vill säga partier som står längre till höger än höger-mittenpartier som Tory eller Moderaterna här i Sverige. Det här är något annat än gammal hederlig eller nattstånden konservatism. 

Odemokratiskt synsätt 

En viktig pusselbit i dagens högerradikalism är att den åtminstone hittills accepterar demokratins formella sida (rösträtten) men att den vill montera ner värden och lagstiftning som vi förknippar med den liberala demokratin, som minoriteters rättigheter och i en vidare bemärkelse den samhälleliga pluralism som kännetecknar en levande demokrati. Det mönstret märks också i Sverige i form av sverigedemokratiska politiska instinkter. 

Hopes rapport vittnar också om att ett odemokratiskt  synsätt har ett överraskande stort stöd i den brittiska befolkningen. 40 procent av britterna tycker att det är bättre att ha en ledare som har auktoritet att köra över parlamentet. Bland anhängarna till den högerextreme Tommy Robinsson, en ökänd högeraktivist som varit med i British National party och bildade English Defence League, är det 59 procent som anser att det vara rimligt att använda våld för politiska syften, bara 22 procent är emot, 18 procent svarade att dom inte visste.

Och som sagt den politiska mittpunkten har snabbt förskjutits högerut. Brexit radikaliserade också Tory. Men Farages nya parti Reform är i dag största parti, har flest medlemmar och mest pengar. Partiet skulle få en stor egen majoritet om det vore val i dag. 

Nytt parti

Men i början av året bildades ett nytt parti till höger om Reform, som under kort tid lyckats attrahera många väljare. Partiet bildades av Rupert Lowe, som har en plats i underhuset, han valdes in för Reform 2024.  Partiet heter Restore Britain och har i grunden samma politik som Reform, som massdeportation av invandrare och återinförande av dödsstraffet. 

Det verkar ha skurit sig mellan Farage och Lowe, vilket förklarar brytningen. Men det nya partiet attraherar också många av de radikalaste högeraktivisterna, som Tommy Robinsson. Farage har tidigare distanserat sig ifrån honom och de mest extrema högeraktivisterna. 

Det var också skälet till att Elon Musk bröt med Reform som han tidigare backade upp. Nu ger han Restore Britain sitt helhjärtade stöd. Han sänder ut tweets där han ”informerar” om var demonstrationerna ska äga rum. Konkurrensen mellan Reform och Restore radikaliserar också Nigel Farage. 

Så går det till när höger radikaliserar sig själv. Farage har efter knivdåden mot vita britter sagt att invandringen lett till att ”vita liv betyder mindre än liv från etniska minoriteter”. Våldet i dess olika skepnader är kort sagt i dagen politisk realitet.

Hope har också ställt frågan om britterna tror att det kan bli ”inbördeskrig” i landet de närmaste fem åren. 66 procent av Reforms sympatisörer tror det. Så ligger landet tio år efter Brexit. Så ser de politiska utmaningarna ut. Det handlar inte bara om att minoriteter attackeras när de utsätts för kollektiv skuldbeläggning. Även demokratin är satt under hård press.

Inlägget Den radikala högern sätter sin prägel på Storbritannien just nu dök först upp på Dagens Arena.

Rekrytering av allt yngre barn till kriminalitet ökar. Men problemet ligger nämligen varken i för lite pengar eller för hårda tag, utan snarare i att dagens skola är skapad utifrån det förlegade synsättet att alla barn förväntas fungera ungefär lika, skriver Jessica Svedjelund.

Vi befinner oss i ett läge där den kriminella rekryteringen av allt yngre barn ökar för varje dag. Samhällets svar är att kasta miljarder i slutet på samhällskedjan. Vi bygger nya ungdomsfängelser, slopar straffrabatter och regeringen går vidare med lagförslag om kraftigt skärpta regler för unga lagöverträdare. Men trots dessa massiva krafttag står vi maktlösa inför det faktum att nya barn ständigt kliver in i gängens armar.

Varför?

För att vi vägrar se att den största rekryteringsmyndigheten opererar mitt framför näsan på oss varje vardag mellan klockan 08 och 15. Nämligen den svenska skolan.

Debatten om kriminaliteten har reducerats till en ideologisk smutskastning där högern anklagar vänstern för att kasta resurser på verkningslösa system medans vänstern menar att högen bedriver en ineffektiv och inhuman kriminalpolitisk inriktning. Sanningen är att båda sidor har rätt i sin kritik av motståndaren – men båda har också fundamentalt fel i sin egen lösning. Det vi bevittnar kan ses som resultatet av ett totalt politiskt och systematiskt dödläge, och priset betalas av våra barn.

Problemet ligger nämligen varken i för lite pengar eller för hårda tag, utan snarare i att dagens skola är skapad utifrån det förlegade synsättet att alla barn förväntas fungera ungefär lika.  Skolans ryggrad utgörs av krav på tidig teoretisk kongruens, sex timmars stillasittande och anpassning. För barn som föds med ett mer intensivt temperament, där den medfödda neurobiologiska kalibreringen är byggd för hög energi, risktolerans och ett starkt autonomibehov, blir denna miljö en fälla.

Felanpassad miljö för vissa barn

För när dessa barn naturligt reagerar på den felanpassade miljön möts de inte av pedagogisk flexibilitet utan snarare av ett systematiskt utanförskap. De stämplas, diagnostiseras och flyttas till korridorer eller resursgrupper för att “studiero” ska kunna erbjudas för de övriga eleverna. Vi patologiserar ett medfött temperament för att rädda strukturen på ett förlegat system, medan de kriminella nätverken gör exakt tvärtom.

Gängen använder sig av det styrkebaserade förhållningssättet som skolan misslyckats med. Där skolan ser ett ”problembarn” med koncentrationssvårigheter, ser gängen en lojal, orädd och strategisk tillgång. Där skolan ser impulsivitet, ser gängen någon som vågar agera under press.

I denna självbildsförvirring erbjuder gängen en frustrationslösning genom att tillgodose exakt de biologiska drifter (självständighet, problemlösning, energi och status) som skolan aktivt försöker fostra eller medicinera bort.

Inom kriminologin och sociologin är mekanismen välkänd: när individer med hög kapacitet och starkt driv systematiskt exkluderas från de legitima institutionerna, uppstår en antisocial identitetsformering. Det är en berättelse om missförstådd kapacitet som i brist på en trygg miljö som erbjuder tillhörighet muterar till destruktivitet.

Känns igen från populärkulturen

Vi känner igen fenomenet från populärkulturen där vi lärt oss att ingen föds ond. De karaktärer som till slut vänder sig mot samhället och blir ”superskurkar” är nästan undantagslöst individer med enorm potential, skärpa och unika styrkor, men som i barndomen har utsatts för utanförskap, mobbning, oförståelse och ensamhet.

För när ett barn med extrem kapacitet systematiskt möts av budskapet att ”du passar inte in”, uppstår lätt en farlig statusfrustration. Gängen blir då den enda arenan där deras medfödda styrkor tas tillvara och där de tillåts uppleva sig dugliga.

Vi står helt enkelt för nära problemet för att se att det är våra egna system skapar morgondagens förövare.

För de individer som idag leder och strategiskt bygger upp kriminella organisationer besitter en extrem, medfödd ledarkapacitet, logisk skärpa och en förmåga att hålla samman komplexa strukturer under dödshot. Det är exakt samma neurobiologiska egenskaper som kännetecknar våra mest framgångsrika entreprenörer, visionärer och förändringsledare.

Skolan stöter bort dessa intensiva temperament som har den medfödda drivkraften att dra ett samhälle framåt. Samtidigt står det legitima samhället kvar, dränerat på den handlingskraft och energi vi så väl hade behövt i våra företag, i vår forskning och i vår samhällsuppbyggnad.

Ge plats åt kunskap om medfödda temperament

Att fortsätta tro att vi kan lösa denna kris genom att antingen skärpa reglerna ytterligare för unga lagöverträdare eller skjuta till mer pengar till en skola som fortsätter att exkludera mänsklig biologi, är en kollektiv illusion.

Om vi vill bryta det politiska och ideologiska dödläget måste vi våga testa nytt. Vi måste låta vetenskapen om medfödda temperament och neurobiologi ta betydligt mer plats i skolan, på BVC och inom socialtjänsten. Skolsystemet måste dessutom sluta bekämpa barnens medfödda drifter och istället börja kanalisera dem.

De mest intensiva och dominanta profilernas drivkrafter behöver kanaliseras i konstruktivt ansvar, verklig självständig problemlösning och praktisk status inom systemets ramar innan de kriminella nätverken hinner erbjuda det samma. Genom att ge de handlingskraftiga barnen ett konstruktivt utlopp för sitt driv, skapar vi samtidigt studiero, harmoni och den trygghet som utgör en mer passande tillvaron för skolans mer lågmälda, samarbetsvilliga och struktursökande elever.

Om vi fortsätter som idag kommer gängen att fortsätta växa, oavsett hur mycket vi sänker straffåldrarna. Vi kommer att tvingas se en hel generation av färgstarka, handlingskraftiga barn mutera till destruktivitet. Det är dags att sluta fostra morgondagens superskurkar, lyfta blicken ovanför partipolitiken, och börja möta människan som hon faktiskt är skapt.

Jessica Svedjelund, socionom, utbildare och grundare av Barnkompassen.se

Inlägget Så fostras morgondagens kriminella i klassrummet dök först upp på Dagens Arena.

Det är tredje gången Birgitta Ed är föremål för tillsyn i domkapitlet i Strängnäs stift. Senast i maj avslutades ett tillsynsärende, kan Dagens Arena avslöja.

Efter Aftonbladets granskning av statsministerns fru och prästen Birgitta Eds stiftelse i Fållökna har ett tiotal anmälningar inkommit till Strängnäs stift om att utreda hur det står i relation till prästlöftena. Domkapitlet i stiftet har därför inlett en utredning av Birgitta Ed. Och det är inte första gången, kan Dagens Arena nu berätta.

I september 2024 kom det in en anmälan gällande Birgitta Ed och kyrkans vigningstjänst. Även i maj i år kom en liknande anmälan in. Vad anmälningarna handlar om är sekretessbelagt men vid båda tillfällena inledde Domkapitlet ett tillsynsärende. I ärendet från 2024 blev åtgärden att ”biskopen ämnar föra samtal med aktuell präst”, står det i beslutet. I det andra blev det ingen åtgärd. Bägge ärendena har avslutats.

Jävsituation

Ett beslut kring den pågående granskningen av Birgitta Ed kan komma tidigast under domkapitlets nästa sammanträde den 20 augusti. Det kan bli en skriftlig erinran, en tre års prövotid eller den mest allvarliga åtgärden: att prästen förlorar rätten att utöva kyrkans vigningstjänst tillsvidare, så kallad avkragning. Det kan också bli att det inte blir någon påföljd alls.

Tre ledamöter i domkapitlet har hoppat av processen på grund av jävsituation, meddelade Strängnäs stift under torsdagen. Det är domarledamoten Roberg Schött som meddelade jäv då har för närvarande har uppdrag för regeringen, domprost Christofer Lundgren som är arbetsgivare för Birgitta Ed samt biskop Johan Dalman som var med om att besluta att inleda utredningen. Enligt biskop Johan Dalman har han hoppat av på grund av att det hävdats att det finns kopplingar mellan honom och Fållöknastiftelsen. Något han menar inte stämmer.

Per Hansson är professor emeritus i pedagogik vid Uppsala universitet och har studerat klagomål mot präster. Han säger att det är rimligt beslut att de ledamöter som förklarat sig jäviga gör så: ”Strängnäs är en liten stad där många umgås med varandra”.

Men det finns ingen anledning att tro att granskningen inte kommer att vara opartisk, menar Per Hansson. Det finns ersättare för de olika ledamöterna i domkapitlet – något som krävs för att vara beslutsföra.

– De övriga ledamöterna är inte nödvändigtvis från Strängnäs, eftersom stiftet är större än så. Sedan får man väl ändå förutsätta att de försöker göra detta så opartiskt som möjligt. I det här fallet fungerar domkapitlet som en domstol. De ska göra en gärningsbeskrivning: på vilka punkter, när och hur, och det ska Birgitta Ed sedan ta ställning till.

Inga formella krav för att granska präster

Det finns inga formella krav för vad som kan föranleda att domkapitlet granskar en präst. Domkapitlet har också möjlighet att själva ta initiativ till granskningar, men det är enligt Per Hansson mindre vanligt. Det kan finnas en sållning i vissa stift av vilka ärenden som domkapitlet tar upp, men varje stift har självständigt styre över frågorna:

– Domkapitlet bestämmer själv, i Göteborgs stift tittade biskopen på anmälningar och avskrev de hon inte tyckte var något.

Enligt Per Hansson är det inte är ovanligt med vad han kallas okynnesanmälningar, där man anmäler ”istället för att pratas vid”. Det kan också förklara är att ärenden inte leder till någon reprimand:

– I ungefär hälften av alla anmälningar beslutar domkapitlen om ingen åtgärd eller gör ett uttalande.

Skulle du bedöma att systemet med domkapitlets granskningar överlag fungerar väl? Eller finns det en ovillighet att utreda och eventuellt bestraffa sina kolleger?

– Jag tror inte att man är ovillig att utreda sina kolleger. Det finns en stiftsjurist som håller i frågorna. Det är som en förvaltningsdomstol i Sverige. Det har kritiserats en del under åren att domkapitlet både utreder och beslutar, och där har det gjorts en del ändringar, säger Per Hansson som dock inte har följt dessa förändringar i detalj.

Vad tänker du om att Birgitta Ed nu anmäls en tredje gång?

– Det beror ju på vad det handlar om.

Den uppståndelse som har varit kring Birgitta Ed talar för att domkapitlet tar granskningen på allvar:

– De kommer vara väldigt noga med att se till att det inte ska falla någon skugga över stiftet här.

Olle Bergvall och Elsa Persson

Inlägget Avslöjar: Birgitta Ed har granskats av kyrkan två gånger tidigare dök först upp på Dagens Arena.

Domkapitlet i Strängnäs stift har efter flera anmälningar mot Birgitta Ed inlett en utredning om hur hon utför sitt uppdrag som präst. Tre ledamöter har nu hoppat av processen på grund av jävsituationer.

Dagens Arena kunde i veckan avslöja att det inkommit ett tiotal anmälningar mot Birgitta Ed efter Aftonbladets granskning av hennes stiftelse i Fållökna, och att domkapitlet i Strängnäs stift därför inlett en utredning om det strider mot prästlöftena.

– Anmälningarna står i relation till det som uppmärksammats i media och om det är förenligt med prästlöftena, som att följa kyrkans ordning och att utöva uppdraget så att kyrkan blir uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen, sa stiftsjurist Lotta Lind till Dagens Arena.

Nu har tre av sju ledamöter meddelat att de inte kommer att delta i den fortsatta processen i tillsynsärendet. Vid domkapitlets sammanträde i juni meddelades två jävsituationer. Det är domarledamoten Roberg Schött som meddelade jäv då har för närvarande har uppdrag för regeringen och domprost Christofer Lundgren som är arbetsgivare för Birgitta Ed.

Delar inte bilden

Även biskop Johan Dalman, som var med om att besluta att starta utredningen, har i veckan meddelat att han inte kommer att delta i den fortsatta processen.

– Det har hävdats att det finns kopplingar mellan mig och Fållöknastiftelsen som skulle äventyra min opartiskhet. Jag delar inte den bilden. Jag har endast varit där vid ett tillfälle samt delat en bibelbetraktelse för deras sociala medier. Men eftersom det inte ska råda något tvivel om utredningens och beslutets opartiskhet, har jag anmält jäv i ärendet, säger Johan Dalman i ett pressmeddelande.

Utredningen väntas ta några månader. Tidigast vid nästa sammanträde för domkapitlet den 20 augusti tas ärendet upp igen, för beslut eller fortsatt beredning.

Olle Bergvall

Inlägget Ledamöter i domkapitlet hoppar av utredningen av Birgitta Ed dök först upp på Dagens Arena.

Det här blev ledartexten som vände.

Den här texten började för snart två månader sedan. “Nyheten” om Dagens Nyheter intervjuprogram med partiledarna, som skulle ledas av programledaren och poddaren Edvin Törnblom, kom i slutet av april. Några dagar senare blev det större rubriker när det kom fram att varken Ebba Busch, Ulf Kristersson eller Jimmie Åkesson skulle vara med i programmet. Skälet var att Törnblom tidigare uttalat stöd för Magdalena Andersson som statsminister.

Hot mot demokratin

Patrik Lundberg på DN gjorde en intressant spaning om att Tidöledarna genom en medverkan skulle haft möjlighet att plocka väljare bland Törnbloms följare, men prioriterade att hellre vinna kulturkriget än valet. 

Problematiskt tyckte många Tidökritiker, vissa ansåg det till och med vara ett hot mot demokratin att företrädare för regeringspartierna inte lät sig intervjuas. Efter att ha sett rubrikerna från de första programmen skämdes jag nästan över dessa kommentarer. Det är väl ändå inte ett hot mot demokratin att inte ställa upp på en intervju som bara handlar om hur mycket man festar eller om man tycker att ens partner ska klippa av sig hästsvansen?

Varför tar man inte unga personer – eller andra personer som inte dagligen följer det politiska spelet – på större allvar? Många människor är oroade över samhällsutvecklingen, vissa över hyrorna eller priserna i matbutiken, andra över otrygghet och arbetslöshet. Självklart är de här människorna kapabla att höra partiledarna intervjuas i format som inte bara bygger på flams och trams. Det får bli en ledartext!

Så jag satte mig ned och tittade på programmet. 

Underhållande

Efter att ha sett alla avsnitt med de partiledare som hittills blivit intervjuade, Simona Mohamsson, Elisabeth Thand Ringqvist, Nooshi Dadgostar och Magdalena Andersson, föll min textidé som ett korthus. Programmet lyckas både vara underhållande och handla om politik. Den som saknar Anders Holmbergs program 30 minuter kommer kanske bli besviken, men de intervjuade får bland annat höra “vanliga människor” beskriva sina samhällsproblem och sedan svara på vad de vill göra för att förbättra situationen. 

Nu ska jag i Ulf Kristerssons frånvaro titta på Edvin Törnbloms intervju med Carl Bildt. Den som tycker politik i tv var bättre förr kan för övrigt se alla slutdebatter i SVT sedan 1976 på Öppet Arkiv. 

Inlägget Edvin Törnbloms DN-program är bra dök först upp på Dagens Arena.

Arbetslöshetens konsekvenser syns över allt i samhället. Många har inget jobb att gå till, men lika många går till arbeten i välfärden som är direkt skadliga på grund av den kroniska underbemanningen. Det behöver inte vara så. Kommunal visar att 50 000 nyanställda i offentlig sektor skulle kosta långt mindre än det senaste jobbskatteavdraget.

Medlemmarna i Kommunal har under snart fyra decennier stått i frontlinjen för den nyliberala omordning av arbetsmarknaden som tog sin fart på slutet av 80-talet. Äldreomsorgen och förskolan har sedan dess reformerats, privatiserats och effektiviserats i samma tempo som verksamheterna byggdes upp under 60-, 70-, och 80-talen. Det fanns goda grunder att se över den offentliga sektorn och hur vi investerade våra skattepengar, men det var knappast hit vi ville.

Idag har äldreomsorgen de högsta sjuktalen på svensk arbetsmarknad, personalen i förskolan går på knäna och barnskötare larmar om att de inte kan garantera barnens säkerhet. Upprepade analyser av såväl myndigheter som forskare visar att omsorgen av våra barn och gamla är underprioriterad, underfinansierad och underbemannad.

Samtidigt har vi en massarbetslöshet som ökar år efter år. Hundratusentals människor som inte vill annat än att delta, bidra och vara behövda. Vi måste våga slå fast att marknadsexperimentet kombinerat med massiva skattesänkningar (var femte skattekrona har försvunnit) inte har levererat det förespråkarna hoppades på.

Det är ett gigantiskt misslyckande – men – det behöver inte vara så här.

Angrip underbemanning och arbetslöshet

I ”En offensiv sysselsättningspolitik” presenterar Kommunal beräkningar där vi visar att Sverige, till mycket begränsade offentligfinansiella kostnader, skulle kunna angripa både underbemanningen och arbetslösheten. Att anställa 50 000 personer, från a-kassa, aktivitetsersättning och försörjningsstöd, skulle kosta ungefär en tredjedel av det senaste, elfte (!), jobbskatteavdraget och mindre än sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga som genomfördes för ett par månader sedan.

Stat och kommuner bär redan kostnaderna för dessa grupper, men skulle kunna få ut så mycket mer samtidigt som människor i arbetslöshet erbjuds det många av dem önskar sig allra mest – ett riktigt jobb.

Självfinansieringsgraden när ett vårdbiträde går från a-kassa till arbete är över 70 procent. Räknar vi med ökade momsintäkter sjunker kostnaden ytterligare. Till detta kommer det offentliga kunna räkna in dynamiska effekter som exempelvis minskade kostnader för sjukskrivningar i befintliga verksamheter, minskade utbetalningar av bostadsbidrag och på längre sikt exempelvis lägre kostnader för garantipensioner vilket ökar självfinansieringsgraden ytterligare.

Incitamentspolitikens tid är förbi

Ökad konsumtion, vilket kommer som ett brev på posten när människor med låga inkomster får mer pengar, kommer dessutom leda till tillväxt i den privata sektorn – något som är avgörande för att bryta den långa lågkonjunktur vi befinner oss i.

I flera decennier har politikens verktyg för att komma åt arbetslösheten varit sänkta skatter och lägre nivåer inom transfereringssystemen. Den politiken har nått vägs ände och misslyckandet kan inte beskrivas som annat än monumentalt. Sverige har idag Europas tredje högsta arbetslöshet och vi ser konsekvenserna överallt i samhället. Det är en cynisk och inhuman politik, men den är också ekonomiskt irrationell.

Fler behöver se sina föräldrar gå till jobbet, men fler behöver också slippa se dem komma hem som urvridna trasor från underbannade verksamheter. Det är dags för politiken att lämna det nylibserala passagerarsätet och ta över ratten igen. Det är dags för en ny offensiv sysselsättningspolitik.

Josefine Boman, chef välfärdspolitiska enheten Kommunal

Anders Bucht, utredare Kommunal

Inlägget Dubbla vinster med offensiv sysselsättningspolitik dök först upp på Dagens Arena.