Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
0c8fe7b3510f38fd862f6ab4dea8c7bc454b8df4Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval.
Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.
Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU.
Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget.
De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister.
Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser.
Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd.
– När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London.
Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med.
Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare.
Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar.
Andrew Blick
Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories.
Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone:
– Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan.
I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien.
Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur.
Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska.
I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar:
– Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem.
Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder.
Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror.
– Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick.
Pia Petersson
Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.
2ac7637b5bd70ef19691e50e4f24c3a749938f61
0c8fe7b3510f38fd862f6ab4dea8c7bc454b8df4
TITLE: Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval DESCRIPTION: Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU. Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget. Högerpopulism blivit rumsren De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister. Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser. Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd. – När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London. Från The Brexit Party till Reform UK Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med. Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare. Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar. Andrew Blick Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories. Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone: – Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan. I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien. Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur. Slutet för “first past the post”? Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska. I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar: – Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem. Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder. Vad händer om de kommer till makten? Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror. – Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick. Pia Petersson Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism DESCRIPTION: Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval. Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU. Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget. Högerpopulism blivit rumsren De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister. Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser. Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd. – När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London. Från The Brexit Party till Reform UK Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med. Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare. Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar. Andrew Blick Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories. Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone: – Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan. I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien. Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur. Slutet för “first past the post”? Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska. I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar: – Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem. Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder. Vad händer om de kommer till makten? Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror. – Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick. Pia Petersson Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.
0c8fe7b3510f38fd862f6ab4dea8c7bc454b8df4
2ac7637b5bd70ef19691e50e4f24c3a749938f61
2ac7637b5bd70ef19691e50e4f24c3a749938f61Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism
Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.
Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU.
Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget.
De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister.
Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser.
Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd.
– När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London.
Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med.
Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare.
Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar.
Andrew Blick
Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories.
Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone:
– Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan.
I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien.
Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur.
Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska.
I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar:
– Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem.
Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder.
Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror.
– Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick.
Pia Petersson
Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.
2ac7637b5bd70ef19691e50e4f24c3a749938f61
0c8fe7b3510f38fd862f6ab4dea8c7bc454b8df4
TITLE: Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval DESCRIPTION: Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU. Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget. Högerpopulism blivit rumsren De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister. Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser. Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd. – När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London. Från The Brexit Party till Reform UK Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med. Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare. Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar. Andrew Blick Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories. Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone: – Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan. I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien. Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur. Slutet för “first past the post”? Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska. I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar: – Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem. Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder. Vad händer om de kommer till makten? Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror. – Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick. Pia Petersson Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism DESCRIPTION: Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval. Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU. Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget. Högerpopulism blivit rumsren De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister. Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser. Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd. – När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London. Från The Brexit Party till Reform UK Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med. Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare. Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar. Andrew Blick Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories. Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone: – Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan. I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien. Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur. Slutet för “first past the post”? Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska. I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar: – Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem. Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder. Vad händer om de kommer till makten? Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror. – Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick. Pia Petersson Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.
0c8fe7b3510f38fd862f6ab4dea8c7bc454b8df4
2ac7637b5bd70ef19691e50e4f24c3a749938f61
9df7706be0a1f5d8a2f9c90888bc7b9533fe41a0Hyreshöjningar på över 70 procent. ”En kostnadschock som få har råd med.”
Inlägget Ny rapport: Så mycket högre blir hyran med marknadshyror dök först upp på Dagens Arena.
Enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen skulle hyran chockhöjas i flera städer. I vissa områden med över 70 procent. I Stockholm skulle hyresgästerna behöva lägga i genomsnitt 11 procent mer av sin inkomst på hyran.
– Det är en kostnadschock som få har råd med, säger Joel Landh, bostadspolitisk strateg på Hyresgästföreningen region Stockholm.
Debatten om marknadshyror har blossat upp under det senaste halvåret. Moderaterna gick i höstas ut med att man vill införa något man kallar ”trygghetshyra”, att hyresgäst och hyresvärd själva tecknar avtal om en hyra vid inflyttning som sedan justeras enligt ett fast index. Hyresgästföreningen och oppositionspartierna Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har rasat och Hyresgästföreningen kallar förslaget för ett annat ord för marknadshyra.
Nu har Hyresgästföreningen låtit konsultföretaget Ramboll räkna på hur mycket hyrorna skulle öka om marknadshyror införs i Sverige. Uppskattningarna visar på chockhöjningar i flera städer och stadsdelar. I Stockholm och Uppsala skulle hyrorna kunna öka med i genomsnitt 39 procent, i Göteborg med 36 procent och i Örebro 24 procent.
I Stockholm skulle hyresgästerna behöva lägga i genomsnitt 11 procent mer av sin disponibla inkomst på hyran, enligt rapporten.
– Stockholmarna lägger redan en större del av sin lön än resten av svenskarna på att bo. Om den kostnaden ökar ytterligare försvinner pengar direkt från mat, fritidsaktiviteter och vardagliga utgifter. Det är en kostnadschock som få har råd med, säger Joel Landh, bostadspolitisk strateg på Hyresgästföreningen region Stockholm i ett pressmeddelande.
Hur mycket högre hyran blir skiljer sig dock stort mellan olika områden. I Norra Innerstan i Stockholm skulle hyran höjas med 76 procent för en tvåa på 57 kvadratmeter, till cirka 16 000 kronor i månaden. I Skarpnäck med 41 procent till cirka 8 000 kronor för en likadan lägenhet. I Järva skulle hyran i stället sänkas med 2 procent.
Källa: Hyresgästföreningen.
I Göteborg skulle hyresgästerna i Majorna-Linné och Centrum få betala 58 procent högre hyra en tvåa på 57 kvadratmeter. I Angered 23 procent och i Västra Hisingen 9 procent.
Källa: Hyresgästföreningen.
– Rätten till en god bostad är grundläggande. Vi vill inte se en utveckling där pengarna enbart räcker till hyran och inget annat, eller att många människor troligen skulle tvingas flytta. Därför kommer Hyresgästföreningen att kämpa mot marknadshyra. Alla ska ha rätt till ett tryggt och bra boende, säger Ronny Bengtsson, regionordförande i Hyresgästföreningen Västra Sverige, i ett pressmeddelande.
Till Fastighetstidningen säger Moderaternas bostadspolitiske talesperson David Josefsson att inga hyror skulle höjas retroaktivt med partiets förslag. Det är bara när en ny hyresgäst flyttar in som man avtalar om en ny hyra.
– Vårt förslag bygger just på att ingen ska behöva flytta och att ingen i nuvarande kontrakt ska råka ut för några chockhöjningar. Det är därför vi kallar det Trygghetshyra, säger David Josefsson till tidningen.
I riksdagen finns i dagsläget ingen majoritet för varken fri hyressättning vid nyproduktion, som Centerpartiet sagt man kommer att kräva om man får inflytande efter valet, eller Moderaternas ”trygghetshyra”. Sverigedemokraterna sa nyligen till tidningen Hem & Hyra att man inte stöder Moderaternas förslag då man vill slå vakt om det hyressättningssystem vi har i dag, med bruksvärdesprincipen och att en förening förhandlar hyran åt alla i en fastighet.
– Det är ett löfte att vi inte kommer att medverka till att de (marknadshyror, reds anm.) införs. Jimmie Åkesson har uttalat sig i partiledardebatten om att vi inte är för marknadshyror. Så den åsikten är väl rotad i partiet. En röst på Sverigedemokraterna är en röst på bruksvärdesprincipen med förhandlingsordning, säger partiets bostadspolitiske talesperson Mikael Eskilandersson till Hem & Hyra.
Inlägget Ny rapport: Så mycket högre blir hyran med marknadshyror dök först upp på Dagens Arena.
52ae6b093e7bd9a2f0d125be0168db39849561dcOm Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem.
Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen. Journalisten Thord Eriksson har träffat de två familjerna i Bergsjön, Göteborg.
I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.”
Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång.
Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl.
Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem.
Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma.
– Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell?
Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal.
Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson
Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid.
– På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han.
Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse.
De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?”
Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell.
Men de sa nej.
Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun.
– Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa.
Zakariya Ali Abdullah Foto: Thord Eriksson.
Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen.
Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte.
Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över.
– Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya.
Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro.
”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl.
Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige.
– Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia.
Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet:
– Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar.
Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn.
– Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya.
Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv.
Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga.
Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde.
– Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen.
Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv.
”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning.
Samma gäller det barnrättsliga perspektivet.
”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.”
Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar.
Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet.
Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar.
Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar.
– Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå.
Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg.
– Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter:
– Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord.
Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar.
Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd.
Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande.
– Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg.
Thord Eriksson
Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
24adf2356efa5cf8d61bf61715bd881526c6af87
52ae6b093e7bd9a2f0d125be0168db39849561dc
TITLE: Pappor som ska utvisas DESCRIPTION: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen. I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.” Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång. Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl. Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem. Galen av frustration Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma. – Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell? Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid. – På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han. Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse. De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?” Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell. Men de sa nej. Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun. – Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa. Inspärrade hela hösten och vintern Zakariya Ali Abdullah Foto: Thord Eriksson. Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen. Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte. Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över. – Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya. Forssell upprepade påstående Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro. ”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl. Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige. – Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia. Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet: – Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar. Godkänner inte identitetshandlingar Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn. – Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya. Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv. Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga. Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde. – Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen. Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv. ”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning. Samma gäller det barnrättsliga perspektivet. ”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.” Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar. Inte konsekventa domar Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet. Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar. Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar. – Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå. Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg. – Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter: – Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord. Oklart vad det betyder för andra Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar. Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd. Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande. – Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg. Thord Eriksson Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Pappor som ska utvisas DESCRIPTION: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen. Journalisten Thord Eriksson har träffat de två familjerna i Bergsjön, Göteborg. I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.” Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång. Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl. Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem. Galen av frustration Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma. – Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell? Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid. – På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han. Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse. De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?” Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell. Men de sa nej. Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun. – Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa. Inspärrade hela hösten och vintern Zakariya Ali Abdullah Foto: Thord Eriksson. Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen. Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte. Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över. – Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya. Forssell upprepade påstående Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro. ”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl. Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige. – Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia. Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet: – Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar. Godkänner inte identitetshandlingar Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn. – Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya. Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv. Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga. Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde. – Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen. Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv. ”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning. Samma gäller det barnrättsliga perspektivet. ”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.” Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar. Inte konsekventa domar Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet. Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar. Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar. – Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå. Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg. – Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter: – Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord. Oklart vad det betyder för andra Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar. Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd. Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande. – Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg. Thord Eriksson Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
52ae6b093e7bd9a2f0d125be0168db39849561dc
24adf2356efa5cf8d61bf61715bd881526c6af87
3c8cbf17b3879bebcd0c5bf864afed8c3950cda2Bilden av iranska motståndsrörelsen stämmer inte. Vi är barn till förkämparna.
Inlägget Vi är barnen ni talar om och drevet tjänar mullorna dök först upp på Dagens Arena.
Medan Iran avrättar politiska fångar krävde svenska politiker och journalister att Anne Ramberg ska förlora sitt uppdrag för att hon stöttat den motståndsrörelse de avrättade tillhör. Vi är några av de barn som dessa debattörer påstår sig bekymra sig över. Vi känner inte igen oss och kan inte längre vara tysta medan drevet gör mullornas jobb.
Nyligen avrättade den iranska regimen sex politiska fångar med koppling till den iranska motståndsrörelsen, Folkets mujahedin, MEK. Samma vecka krävde ett fåtal svenska riksdagsledamöter att Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare skulle förlora sitt uppdrag som konsistoriets ordförande vid Uppsala universitet, för att hon stöttat just denna motståndsrörelse. Detta bör få oss att stanna upp.
När Anne Ramberg uttryckte stöd för kvinnors rättigheter i Iran vid en konferens arrangerad av iranska motståndsrörelsen, utlöstes ett medialt drev. Sverigedemokraterna krävde hennes avgång. I en ledarartikel utmålas motståndsrörelsen som en sekt som tvångsseparerat nästan tusen barn från sina föräldrar. Debatten har kretsat kring vittnesmål från ett fåtal personer. Deras berättelser har stått oemotsagda.
De flesta av oss kom till Europa utan våra föräldrar och växte upp hos fosterfamiljer. Våra erfarenheter skiljer sig från de berättelser som idag dominerar mediernas rapportering. Debatten har i hög grad byggt på ett begränsat antal vittnesmål som fått definiera hundratals andra barns historia och uppväxt. Dessa berättelser innehåller påståenden att barn skulle ha förts bort eller utnyttjats i organiserad form. Detta är allvarliga anklagelser. Den bild som förmedlas känner vi inte igen oss i.
Under Gulfkriget 1991 befann sig omkring 900 barn plötsligt i en krigszon i Irak, där den iranska motståndsrörelsen vid denna tid hade sin bas. Deras familjer deltog i motståndsrörelsens kamp mot regimen i Iran. Enligt UNICEF dog hundratusentals irakiska barn under denna period till följd av kriget och sanktionerna.
I den verkligheten ställdes föräldrar inför ett smärtsamt val: att lämna tillsammans med sina barn eller stanna kvar för att kunna fortsätta kampen medan barnen skickades i säkerhet. Det var varje familjs eget beslut. Många valde det senare, att låta barnen resa iväg för att ge dem en tryggare tillvaro långt från kriget. Liknande beslut har fattats i andra krig. Under Vinterkriget och de efterföljande krigsåren skickades omkring 70 000 finska barn till Sverige. I vår egen tid har många föräldrar i Ukraina ställts inför samma svåra val.
Under andra världskriget genomförde Storbritannien “Operation Pied Piper” där strax under en miljon barn evakuerades från London till fosterfamiljer på landsbygden, för att undkomma de tyska bombningarna. Föräldrar skildes från sina barn under flera år, inte av grymhet, utan för att rädda deras liv. Ingen anklagar dessa föräldrar för att tillhöra en sekt.
MEK har under decennier kämpat mot mullornas regim och avslöjat deras brott mot mänskliga rättigheter, långt innan många andra orkade eller vågade höja sin röst. Det var också MEK som först avslöjade den iranska regimens hemliga kärnvapenprogram. Därför betalar de också ett högt pris. Många av dess anhängare har avrättats av regimen i Iran. Att beskriva denna rörelse som islamistisk är därför inte bara fel – det är en grov förvrängning av verkligheten.
Över 100 000 av dess anhängare har avrättats av regimen, ett pris som ingen annan rörelse har betalat i kampen mot just islamismen. Därför har regimen i årtionden bedrivit omfattande propaganda för att svartmåla rörelsen och tysta röster som stöttar den. Anklagelserna om sekterism och hjärntvätt är inte nya – de är hämtade från Teherans propagandamaskineri, som gör allt för att avlegitimera och försvaga organiserat motstånd mot den iranska regimen.
MEK terrorstämplades på begäran av den iranska regimen, men avfördes från terrorlistorna i EU 2009 och i USA 2012 efter att flera domslut slagit fast att listningen var olaglig. När svenska medier okritiskt återanvänder regimens narrativ går de rakt in i dess desinformationsfälla.
Att en diktatur i praktiken kan påverka terrorlistningen av en oppositionell motståndsrörelse i demokratiska stater väcker allvarliga frågor om rättssäkerhet och politisk påverkan i eftergiftspolitikens spår. Att dessa ogrundade anklagelser fortsätter att återkomma i en rättsstat, även efter att de prövats och underkänts i domstol, är ett underbetyg för debattörer som för vidare dessa narrativ.
Men det som oroar oss mest är metodiken.
Drevet mot Anne Ramberg följer ett välbekant mönster: högljudda anklagelser, krav på avsked, moralisk stigmatisering av alla som vågar uttrycka stöd – och framför allt målet att tysta människor med andra åsikter. Det är inte ett samtal. Det är en utmattningsstrategi. Syftet är att göra det så kostsamt att ta ställning att folk väljer tystnaden. Det är exakt så den iranska regimen alltid har arbetat: inte genom att vinna debatten, utan genom att göra det för farligt att föra den. När den strategin nu replikeras i svensk offentlighet bör vi fråga oss hur det kunde gå så långt.
Samtidigt pågår en våg av avrättningar av politiska fångar i Iran. Människor döms till döden för sin anknytning till just denna motståndsrörelse. När stöd uttrycks för den iranska oppositionen borde diskussionen handla om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. I stället återanvänds gamla narrativ för att misstänkliggöra en hel motståndsrörelse, och indirekt oss som vuxit upp i den kontexten.
Att växa upp utan föräldrar i ett främmande land var inte lätt. Men våra liv vittnar inte om barn som går under. De vittnar om människor som, trots svåra erfarenheter, har byggt kunskap, yrkesliv och framtid. Några anslöt sig senare till motståndsrörelsen, andra gick sina egna vägar. Vi valde att bygga våra liv istället för att ta på oss offerkoftan. Bland oss finns läkare, ingenjörer, professorer, entreprenörer och andra yrkesverksamma.
Frågan är om det är värt att några offrar allt för att en hel nation en dag ska kunna leva i frihet? Vi har redan besvarat frågan för oss själva. Men frågan bör inte riktas till oss – som barn till en motståndsrörelse – utan till ett framtida fritt Iran.
Vi är stolta över våra föräldrars mod att inte vika sig för en av världens brutalaste diktaturer. De valde att offra sin egen framtid för det iranska folkets frihet, samtidigt som de gav oss möjligheten att växa upp och utvecklas i demokratiska samhällen och göra våra egna val. Vi är också tacksamma mot Sverige och de andra länderna, samt mot de fosterfamiljer som tog emot oss som barn. Alternativet för oss hade varit att bli kvar i ett krig utan framtid.
Hanifeh Khayyeri, doktor i biomekanik och entreprenör, Sverige
Sara Zahedi, professor i numerisk analys, Sverige
Emad Bagarzadeh, ingenjör, Sverige
Zoha Saket, överläkare, Sverige
Massud Kiani, civilingenjör, Sverige
Sahra Rahbari, ekonom, HR-chef, Sverige
Reza Khansari, civilingenjör, Sverige
Maryam Ossati, socionom, Sverige
Milica Javdan, statsvetare med specialisering inom islamism, Norge
Maryam Hadizadeh, specialistutbildad socionom inom psykisk hälsa och missbruk, Norge
Hamid Motegi Taleb, familjeterapeut, Norge
Inlägget Vi är barnen ni talar om och drevet tjänar mullorna dök först upp på Dagens Arena.
24adf2356efa5cf8d61bf61715bd881526c6af87Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem.
Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen.
I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.”
Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång.
Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl.
Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem.
Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma.
– Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell?
Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal.
Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson
Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid.
– På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han.
Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse.
De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?”
Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell.
Men de sa nej.
Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun.
– Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa.
Zakariya Ali Abdullah Foto: Thord Eriksson.
Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen.
Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte.
Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över.
– Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya.
Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro.
”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl.
Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige.
– Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia.
Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet:
– Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar.
Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn.
– Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya.
Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv.
Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga.
Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde.
– Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen.
Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv.
”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning.
Samma gäller det barnrättsliga perspektivet.
”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.”
Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar.
Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet.
Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar.
Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar.
– Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå.
Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg.
– Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter:
– Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord.
Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar.
Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd.
Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande.
– Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg.
Thord Eriksson
Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
24adf2356efa5cf8d61bf61715bd881526c6af87
52ae6b093e7bd9a2f0d125be0168db39849561dc
TITLE: Pappor som ska utvisas DESCRIPTION: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen. I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.” Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång. Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl. Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem. Galen av frustration Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma. – Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell? Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid. – På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han. Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse. De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?” Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell. Men de sa nej. Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun. – Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa. Inspärrade hela hösten och vintern Zakariya Ali Abdullah Foto: Thord Eriksson. Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen. Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte. Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över. – Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya. Forssell upprepade påstående Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro. ”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl. Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige. – Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia. Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet: – Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar. Godkänner inte identitetshandlingar Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn. – Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya. Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv. Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga. Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde. – Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen. Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv. ”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning. Samma gäller det barnrättsliga perspektivet. ”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.” Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar. Inte konsekventa domar Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet. Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar. Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar. – Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå. Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg. – Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter: – Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord. Oklart vad det betyder för andra Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar. Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd. Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande. – Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg. Thord Eriksson Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Pappor som ska utvisas DESCRIPTION: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen. Journalisten Thord Eriksson har träffat de två familjerna i Bergsjön, Göteborg. I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.” Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång. Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl. Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem. Galen av frustration Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma. – Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell? Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid. – På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han. Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse. De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?” Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell. Men de sa nej. Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun. – Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa. Inspärrade hela hösten och vintern Zakariya Ali Abdullah Foto: Thord Eriksson. Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen. Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte. Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över. – Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya. Forssell upprepade påstående Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro. ”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl. Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige. – Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia. Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet: – Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar. Godkänner inte identitetshandlingar Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn. – Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya. Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv. Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga. Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde. – Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen. Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv. ”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning. Samma gäller det barnrättsliga perspektivet. ”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.” Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar. Inte konsekventa domar Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet. Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar. Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar. – Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå. Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg. – Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter: – Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord. Oklart vad det betyder för andra Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar. Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd. Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande. – Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg. Thord Eriksson Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
52ae6b093e7bd9a2f0d125be0168db39849561dc
24adf2356efa5cf8d61bf61715bd881526c6af87
3285ba4750d950a66bb7078e3caa7caa2a32576aTidöföreträdare tycker det är rimligt att tysta röster som säger emot dem.
Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten.
Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle.
Sverigedemokraterna i kommunen tycker att detta är partipolitisk verksamhet, som i så fall inte hör hemma i lokaler som är finansierade av kommunen.
Tyvärr är detta inte det enda exemplet på att SD naggar i kanten på förutsättningarna för att kunna föra samtal om politiska frågor, även när det handlar om kritik mot Tidöregeringen.
Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket.
Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta.
I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö.
I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson.
I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna.
Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt.
För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem?
Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång.
Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt.
Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel.
Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt.
I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter.
Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danielioch tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll.
Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang?
Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka.
Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt.
Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin.
För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten.
Jesper Bengtsson
Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
678e28e034a17e9f81fed3c7621568ec4a135fe9
3285ba4750d950a66bb7078e3caa7caa2a32576a
TITLE: De vill tysta sina kritiker DESCRIPTION: Tidöföreträdare tycker det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten. Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle. Men inte om Sverigedemokraterna i kommunen får som de vill. Tidöstyret ska enligt dem inte få kritiseras i en lokal ”som finansieras av kommunen”. Ett tydligare exempel på att Sverigedemokraterna inte förstår sig på detta med demokrati är svårt att hitta. Men tyvärr är det inte det enda. Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket. Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta. Odemokratiskt och något alldeles nytt I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö. I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson. I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna. Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt. För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem? Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång. Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt. Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel. Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt. Inte längre upplåtas åt politik? I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter. Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danieli och tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll. Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang? Ökade krav på att tysta Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka. Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt. Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin. För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten. Jesper Bengtsson Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: De vill tysta sina kritiker DESCRIPTION: Tidöföreträdare tycker det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten. Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle. Sverigedemokraterna i kommunen tycker att detta är partipolitisk verksamhet, som i så fall inte hör hemma i lokaler som är finansierade av kommunen. Tyvärr är detta inte det enda exemplet på att SD naggar i kanten på förutsättningarna för att kunna föra samtal om politiska frågor, även när det handlar om kritik mot Tidöregeringen. Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket. Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta. Odemokratiskt och något alldeles nytt I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö. I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson. I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna. Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt. För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem? Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång. Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt. Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel. Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt. Inte längre upplåtas åt politik? I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter. Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danieli och tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll. Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang? Ökade krav på att tysta Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka. Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt. Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin. För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten. Jesper Bengtsson Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
3285ba4750d950a66bb7078e3caa7caa2a32576a
678e28e034a17e9f81fed3c7621568ec4a135fe9
678e28e034a17e9f81fed3c7621568ec4a135fe9Tidöföreträdare tycker det är rimligt att tysta röster som säger emot dem.
Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten.
Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle.
Men inte om Sverigedemokraterna i kommunen får som de vill.
Tidöstyret ska enligt dem inte få kritiseras i en lokal ”som finansieras av kommunen”. Ett tydligare exempel på att Sverigedemokraterna inte förstår sig på detta med demokrati är svårt att hitta.
Men tyvärr är det inte det enda.
Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket.
Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta.
I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö.
I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson.
I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna.
Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt.
För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem?
Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång.
Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt.
Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel.
Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt.
I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter.
Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danielioch tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll.
Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang?
Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka.
Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt.
Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin.
För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten.
Jesper Bengtsson
Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
678e28e034a17e9f81fed3c7621568ec4a135fe9
3285ba4750d950a66bb7078e3caa7caa2a32576a
TITLE: De vill tysta sina kritiker DESCRIPTION: Tidöföreträdare tycker det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten. Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle. Men inte om Sverigedemokraterna i kommunen får som de vill. Tidöstyret ska enligt dem inte få kritiseras i en lokal ”som finansieras av kommunen”. Ett tydligare exempel på att Sverigedemokraterna inte förstår sig på detta med demokrati är svårt att hitta. Men tyvärr är det inte det enda. Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket. Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta. Odemokratiskt och något alldeles nytt I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö. I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson. I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna. Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt. För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem? Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång. Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt. Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel. Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt. Inte längre upplåtas åt politik? I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter. Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danieli och tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll. Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang? Ökade krav på att tysta Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka. Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt. Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin. För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten. Jesper Bengtsson Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: De vill tysta sina kritiker DESCRIPTION: Tidöföreträdare tycker det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten. Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle. Sverigedemokraterna i kommunen tycker att detta är partipolitisk verksamhet, som i så fall inte hör hemma i lokaler som är finansierade av kommunen. Tyvärr är detta inte det enda exemplet på att SD naggar i kanten på förutsättningarna för att kunna föra samtal om politiska frågor, även när det handlar om kritik mot Tidöregeringen. Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket. Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta. Odemokratiskt och något alldeles nytt I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö. I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson. I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna. Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt. För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem? Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång. Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt. Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel. Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt. Inte längre upplåtas åt politik? I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter. Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danieli och tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll. Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang? Ökade krav på att tysta Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka. Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt. Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin. För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten. Jesper Bengtsson Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
3285ba4750d950a66bb7078e3caa7caa2a32576a
678e28e034a17e9f81fed3c7621568ec4a135fe9
9469ae92fa9929074d902c32ec451c04bca374dbSocialdemokraterna: "Det är skillnad på partipolitisk verksamhet och ett författarsamtal"
Inlägget SD vill förbjuda boksamtal i Gävle dök först upp på Dagens Arena.
SD vill förhindra ett samtal om boken “Hej då Tidö” som ska hållas i Gävle den 25 maj. Enligt SD strider samtalet mot bestämmelserna att lokalerna inte ska användas för partipolitiska budskap. Socialdemokraterna är kritiska.
– Det är skillnad på partipolitisk verksamhet och ett författarsamtal, säger Lars-Erik Oxbacke (S), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden.
Den 25 maj är det tänkt att författaren och journalisten Peter Gustavsson ska komma till Gävle för ett boksamtal. Samtalet utgår från boken “Hej då Tidö”, där Gustavsson tillsammans med journalisten Mats Wingborg går igenom vad som hänt under de fyra år som Tidöpartierna haft makten. Men nu vill SD i Gävle stoppa boksamtalet då de menar att det strider mot förbudet att använda lokalerna i Musikhuset i Gävle för partipolitiska budskap.
Lars-Erik Oxbacke (S), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Gävle kommun är kritisk till SD:s agerande.
– Det är skillnad på partipolitisk verksamhet och ett författarsamtal. Det här är enbart en metod för att gå till angrepp mot arbetarrörelsen. Det är väldigt tydligt att det är det de gör, säger Oxbacke till Dagens Arena.
Lars-Erik Oxbacke är rädd att SD skulle vara beredda att gå betydligt längre om de vinner valet i höst.
– De förstår de här strukturerna. Att de väljer att blunda för det och ger de här signalerna till väljarna tycker jag är oprofessionellt. Jag undrar vad som händer om SD och deras samarbetspartier får makten i Gävleborg efter valet. Kommer de att plocka bort böcker från biblioteket om innehållet kritiserar Sverigedemokraterna då?
Det är inte första gången som SD-politiker i Gävle har försökt få bort kultur som de inte gillar. Tidigare har de bland annat krävt att ta bort offentlig konst,lägga ner Folteatern och strypa pengarna till Symfoniorkestern.
Dagens Arena har sökt Thomas Norrman (SD), ledamot i kultur- och fritidsnämnden för en kommentar.
Jon Andersson
Inlägget SD vill förbjuda boksamtal i Gävle dök först upp på Dagens Arena.
96cda04dec65fc4788076a7e76346665b385c176Svaret är inte mer utan mindre kommunikation från offentlig sektor. Det skriver Mats Alvesson, professor i organisationsteori i ett svar...
Inlägget Offentlig sektor är ineffektiv och kommunicerar floskler dök först upp på Dagens Arena.
Svaret är inte mer utan mindre kommunikation från offentlig sektor. Det skriver Mats Alvesson, professor i organisationsteori i ett svar till Dagens Arenas Vilgot Österlund.
I ett inlägg den 7.april framhåller Vilgot Österlund, med anspelning på Leif Östlings berömda fråga “vad fan får jag för pengarna?” att “Du får så jävla mycket för pengarna”
Vilgot nämner så utgiftsposterna. Pengar går bland annat till socialt skydd, hälso- och sjukvård samt utbildning. Bortsett från högre bidrag och löner till offentliganställda önskar dock Vilgot mer kommunikation. “Det vi möjligen kan rikta kritik mot i svensk offentlig förvaltning är – vilket dock är en följd av dess effektivitet och uppdragsfokus – bristen på att kommunicera till allmänheten just hur kostnadseffektiv och omfattande verksamheten är.” Mildare än så kan nog inte kritik uttryckas.
Själv tycker jag det är bra med höga skatter. Högskatteländer har en mer tillfredsställd och välmående befolkning. Och stöd till Ukraina, klimatfrågan och infrastruktur som järnvägen motiverar fler insatser. Det är bra att vi kan hålla igen på privatkonsumtionen. I överflödssamhället köps, konsumeras och slängs det för mycket, närmare dubbelt så mycket som för 30 år sedan. Skatt kan vara bra som konsumtionsdämpare.
Men för att komplettera och nyansera Vilgots inlägg kan man anföra a) vi får djävligt mycket byråkrati för pengarna, b) det är si och så med kostnadseffektiviteten och c) kommunikationen är minst sagt omfattande.
För ett par år sedan undersökte en grupp överläkare som arbetar på Västra Götalandsregionen (förkortat VGR) hur förhållandet mellan personer som arbetar inom hälso- och sjukvården och personer som utför administrativt arbete hade förändrats under 20 år. Detta är vad de fann:
År 2001 fanns 42 837 årsarbetare, år 2021 är det 43 957. Det är en minskning, eftersom patientunderlaget under samma period ökat från 1,5 till 1,7 miljoner. VGR har minskat på vårdpersonal. Andelen av de anställda som är sjuksköterskor och undersköterskor sjönk från 52 procent 2001 till 39 procent 2021. Det betyder att vårdyrken ersatts med anställningar i annan verksamhet.
Vilka verksamheter har då vuxit i VGR? Där utmärker sig administrationen. År 2001 var posten administrativ personal 3958, en siffra som 2021 ökat till 5953. Bara i det som kallas “koncernkontoret” och närhälsans “stab” finns nästan 2000 anställda. Då de lönemässigt ligger högre (över 10 procent är chefer) blir deras årliga lönekostnad cirka 1,6 miljarder.
Av dessa 2000 personer är i princip ingen direkt inblandad i vård av patienter. Deras arbetsdag genomförs via datorer och möten, som genererar presentationer, rapporter och dokument. Men är de inte viktiga ändå? Det korta svaret är nej. Givetvis behövs personal inom övergripande funktioner så att till exempel IT och varuinköp fungerar. Men de sakerna behövdes också 2001.
Överläkarna skriver att aktiviteter utan patientkontakt har ökat på bekostnad av den reguljära vården. Till exempel är 600 personer på gruppkontoret och hundratals ute på sjukhusen anställda som ”utvecklare” i någon form. Idén att regionen behöver ”utvecklare” är en skrivbordsprodukt. Detta blev klart under covid-19-pandemin när hälso- och sjukvården behövde utveckla vården. Detta gjordes av vårdpersonalen, utan någon inblandning från regionens utvecklare.
De många lagren av anställda innebär tyvärr ofta en broms på utvecklingen. Många administratörer bidrar till att handlingskraften för initiativ från hälso- och sjukvården dör på vägen. Arbetet resulterar vanligtvis i fyrkantiga direktiv som stör patientrelaterade aktiviteter i sådan utsträckning att nettoeffekten för patienterna i slutändan blir negativ. I bästa fall produceras powerpoint-bilder eller ett meddelande på intranätet, framhåller läkarna. Mycket kommunikation således.
Polisen är också ökänd för låg effektivitet. En fördubbling av resurser verkar inte medföra bättre resultat. Vi kan, med Vilgots logik, vara glada för polisverksamhet för 45 miljarder. Gladare vore vi kanske om det lett till något gott. Som Hanne Kjöller noterar apropå krav på ökade anslag: “Men om polisen löste fler brott med en budget på 21 miljarder (2015) än med 45 miljarder (2025) – hur illa ska det då inte bli med en tredubbling till 2029?”
Apropå kommunikationen om den offentliga sektorns förträfflighet så är det nog en paradgren för många. Vi lever i en tid som dyrkar grandiositet och yta. Offentlig sektor är här näringslivet i hälarna. De tre stora kommunerna har 153 (Malmö), 289 (Göteborg) och 257 (Stockholm). Linköpings Universitet har 118 kommunikatörer – en tre-dubbling på tio år En hel del kraft går ut på att kommunicera fina visioner , värdegrunder och annat varumärkande. Några exempel på hur kommuner presenterar sig själva:
Vi inser att vi också får många floskler för skattepengarna. Kanske känns det bra för en del men vår studie av värdegrunder visade att arbete med sådana knappast har någon effekt. Folk vet inte vad vaga ord betyder, kommer inte ihåg dessa och de gör ingen skillnad. Utöver att hålla ledning och kommunikatörer sysselsatta.
Således: gärna mer kommunikation av faktiska resultat, men först bra sådana. Gärna mer skatt men först kan vi söka att få mer för pengarna.
Mats Alvesson, organisations- och ledningsforskare, professor vid University of Bath och Lunds Universitet, och författare. Han har nyligen publicerat Tomhetens triumf (Atlas, 3 upp), The Art of Less (Bloomsbury, m André Spicer) och Värdet av värdegrunder (Fri Tanke, m Blom & Jansson).
Inlägget Offentlig sektor är ineffektiv och kommunicerar floskler dök först upp på Dagens Arena.