Tornevall Networks

Dagens politiska föreställning är inte förankrad i verkligheten, skriver Juan Fonseca.

Det har blivit ett återkommande påstående i svensk politik: att Sverige är kravlöst. Att människor kan komma hit, få uppehållstillstånd – och sedan leva utan motprestation.

Det är inte bara fel. Det är en grov förvanskning av verkligheten.

Jag har arbetat som ombud i migrationsärenden i över 25 år. Jag har företrätt människor som försöker göra rätt för sig: arbeta, betala skatt, bygga ett liv. Deras verklighet präglas inte av kravlöshet – utan av ett system med mycket höga och ofta svårförutsägbara krav.

Små marginaler

Den som söker arbetstillstånd måste ha ett arbete ordnat innan inresa. Lönen ska motsvara kollektivavtal. Försäkringar ska vara korrekta från första dagen. Tjänsten ska ha annonserats inom EU.

Men det mest talande är hur små marginalerna är.

Ett enda misstag – ofta från arbetsgivarens sida – kan leda till att tillståndet återkallas. Jag har företrätt personer som arbetat i flera år, betalat skatt och levt lagligt i Sverige, men ändå tvingats lämna landet för att en försäkring tecknats för sent.

Detta är inte kravlöst. Det är ett system där människor lever med en ständig risk att förlora allt.

Den som vill leva med sin partner i Sverige måste dessutom uppfylla försörjningskrav. Det krävs en tillräckligt hög och stabil inkomst, samt en bostad av viss storlek och standard. Krav som många heltidsarbetande i Sverige i dag har svårt att uppfylla.

Permanent uppehållstillstånd har samtidigt gått från att vara en naturlig följd av etablering till att bli ett nålsöga. Människor ska inte bara arbeta – de ska arbeta tillräckligt länge, utan avbrott, på rätt villkor. Och politiken rör sig mot ytterligare krav, som språktest och samhällskunskapstest.

Handlar inte om fakta

Inte heller studenter eller asylsökande omfattas av något kravlöst system. Internationella studenter betalar ofta höga studieavgifter och måste visa att de kan försörja sig själva. Asylsökande genomgår omfattande prövningar där varje uppgift granskas och där avslagen är många.

En annan seglivad myt är att invandrade människor i huvudsak skulle vara arbetslösa. Visst finns det arbetslöshet, särskilt bland dem som kommit till Sverige på senare år, men bilden är kraftigt överdriven. Den stora majoriteten arbetar, och i flera sektorer – som vård, omsorg, transport och restaurang – utgör personer med invandrarbakgrund själva ryggraden i verksamheten.

När Sverigedemokraterna talar om kravlöshet handlar det inte om fakta. Det handlar om att skapa en berättelse – en bild av människor som passiva mottagare snarare än aktiva deltagare i samhället.

Men den bilden stämmer inte.

Sverige har inte ett kravlöst system. I många delar är det i stället så strikt att det leder till orimliga konsekvenser: människor utvisas trots arbete, familjer splittras trots etablering, barn rycks upp ur det enda land de känner.

Den politiska diskussionen utgår i dag från en föreställning som inte är förankrad i verkligheten.

Kanske är det där vi måste börja.

Juan Fonseca

Inlägget Myten om det kravlösa Sverige dök först upp på Dagens Arena.

Det nya medborgarskapet urholkar tillit och demokrati då det bygger på att du måste arbeta och klara av ett prov i svenska och samhällskunskap. Ändå ställde sig en stor majoritet i riksdagen bakom förslaget. Det borde skapa mer debatt, skriver Lan Kieu.

Den 29 april 2026 röstade riksdagen igenom det nya svenska medborgarskapet, som träder i kraft den 6 juni 2026. Konsensusen bland partierna är påfallande stor: 258 röstade ja och bara 33 nej. Siffrorna är särskilt talande från S, det största oppositionspartiet, som bidrog med 91 ja-röster, en nej-röst och 14 frånvarande.

Det är anmärkningsvärt att den här konsensusen knappt syns i svenska medier. Ingen expert eller kändis som kallas till tv-rutan eller radion verkar fundera på vad den säger om den svenska demokratin. I stället riktar medierna strålkastarljuset mot ett annat spel: att SD fuskat med två röster mot övergångsbestämmelserna.

Det är inte ett oviktigt ämne – övergångsbestämmelserna avgör om de som redan ansökt om medborgarskap före den 6 juni, och väntat i flera år på besked från Migrationsverket, ska bedömas enligt de regler som gällde när de sökte. Utan sådana bestämmelser undergrävs tilliten till systemet, vilket är en välgrundad poäng från oppositionen.

Högre krav än för infödda svenskar

Men det är inte hela bilden. Att göra mediedrama av just det spelet – och ignorera hur det nya medborgarskapet i sig urholkar tillit och demokrati genom exkluderande och diskriminerande krav riktade mot samhällets svagaste – är ansvarslöst, och i förlängningen en form av medskyldighet. Det gäller inte minst för en public service som ser sig som oberoende granskare av makten.

Problemet är att det nya medborgarskapet inte vilar på principerna om demokrati, gemenskap och solidaritet – utan på prestation, meriter och inkomst. För att förtjäna ett svenskt medborgarskap måste man nu ha bott i Sverige i minst åtta år (tidigare fem), klara ett prov i svenska och samhällskunskap samt ha en inkomst på minst 20 150 kronor i månaden och inte ha mottagit försörjningsstöd under en period som sammanlagt överstiger sex månader. Centerpartiet går ännu längre och föreslår ett snabbspår för dem med ännu högre inkomst.

Frågan är om alla infödda svenskar skulle klara dessa krav – om de nu ställdes på dem. Har alla alltid haft ett jobb med minst 20 150 kronor i månaden? Har ingen någon gång i livet varit arbetslös och levt på a-kassa eller försörjningsstöd? Är alla friska nog att klara språk- och samhällskunskapsprov? Finns det verkligen ingen som är för gammal, för sjuk eller helt enkelt ovan vid studier?

Statslösa, sjuka, äldre utesluts

Det nya medborgarskapet belönar en viss typ av människa: den som lyckats få och behålla ett välbetalt arbete. Det utestänger och bestraffar dem som saknar fast anställning, arbetar som timvikarier eller har gigarbeten och aldrig nått upp till inkomstgränsen.

Det drabbar de statslösa, de sjuka, de äldre – och de kvinnor som stannar hemma och tar hand om barn, ironiskt nog i ett land som gärna ser sig som en förebild för jämställdhet. Dessa människor kan aldrig bli svenska medborgare, aldrig få trygghet från systemet och aldrig bli fullt delaktiga i det svenska samhället.

Det är en utpräglad klass- och rasifieringspolitik – och den bedrivs i bred konsensus av både Tidöpartierna och deras opposition, S och C. Den politiska teoretikern Chantal Mouffe påminner oss om att demokratin kräver agonism: en verklig konflikt mellan tydliga alternativ. Utan den urholkas demokratin inifrån.

När S ställer sig bakom Tidöpolitiken och blocken konvergerar, försvinner inte bara konflikten – utan också alternativen. Kvar blir en politik utan motsättning, där de som drabbas lämnas utan röst. Samtidigt sviker medierna sitt uppdrag och väljer att titta bort.

Lan Kieu, filosofie doktor i genusvetenskap som har arbetat med utsatta ungdomar inom socialtjänsten

Inlägget Nytt medborgarskap urholkar demokratin – medier är tysta dök först upp på Dagens Arena.

Mycle Schneiders rapport presenterar fakta kring vilket energislag som tillhör framtiden.

– Det finns ett chockerande gap mellan den allmänna uppfattningen om kärnkraftens möjligheter och den industriella verkligheten. Årets siffror visar detta tydligare än någonsin, och det är raka motsatsen till det man kan läsa i vilken tidning som helst eller i vilket tv- eller radioprogram som helst, där får man intrycket att allt blomstrar när det gäller kärnkraftsindustrin.

Det säger Mycle Schneider, Paris-baserad energianalytiker och huvudkoordinator till rapportserien World Nuclear Industry Status Report.

Rapporterna började ges ut 2007 och går sakligt igenom världsläget vad gäller antal reaktorer, hur mycket el kärnkraften producerar, kostnader för konstruktionen, nedläggningar och jämför dessa parametrar med förnybar energi.

Rapporten för 2025 visar att svart på vitt att kärnkraften betyder mindre och mindre. Den globala kärnenergiproduktionen ökade med 2,9 procent, efter att ha minskat med 4,4 procent 2024. Men ökningen beror helt och hållet på att Kina byggt fler reaktorer. Utanför Kina minskade produktionen från kärnkraft med 14 procent från 2006 och den utgör en allt mindre andel av den globala energimixen.

Men till och med i Kina överstiger investeringarna i sol- och vindkraft under 2025 med råge de i kärnkraft. Kärnkraftens kapacitet i Kina ökade med 2,5 GW samtidigt som solenergins kapacitet ökade med 300 GW. Redan 2024 genererade sol- och vindkraften fyra gånger så mycket elektricitet som kärnkraften i landet.

Globalt genererade vind- och solkraftsanläggningar 70 procent mer elektricitet än kärnkraften under 2025.

– Kärnkraften är inte relevant på dagens globala energiproduktionsmarknad, säger Mycle Schneider.

Kärnkraften är inte ett alternativ

Ändå handlar mycket av debatten kring energifrågorna just om kärnkraft. Det märks inte minst i Sverige, där Tidöregeringen lovat att bygga flera nya reaktorer och står redo att lägga flera hundra miljarder av skattebetalarnas pengar på att det ska bli verklighet.

– Ytterst handlar hela den här diskussionen om klimatförändringar. Vi behöver koldioxidsnåla teknologier och då har många politiker, inte minst inom extremhögern, tagit kärnkraften till sin position, för att skilja sig från de på andra sidan.

Mycle Schneider menar att kärnkraften har blivit en del av deras identitet.

– Man upprepar en berättelse och till slut fastnar den. Och sedan växer den som en snöboll och alla pratar om kärnkraft, och därför måste vi också prata om kärnkraft. Nästa steg är att alla tror på kärnkraft, även om de egentligen inte förstår någonting om den. Vi har hamnat i kärnkraftens la-la-land.

– Hypen är väldigt skadlig. Det avleder resurser och uppmärksamhet till fantasier och gör att man inte satsar på det som redan är tillgängligt. Debatten handlar om ifall kärnkraft är bra eller dåligt, vilka som är för- och nackdelarna. Men poängen är att det inte är ett alternativ ens i utgångsläget.

Större investeringar i andra energislag

Han pekar på hur investeringarna i världen ser ut. Under 2024 investerades 21 gånger så mycket i förnybar elektricitetskapacitet (vattenkraften inte inräknad) som i kärnkraft.

Huvudskälet till den utvecklingen, säger Mycle Schneider, är att det är för dyrt att bygga ny kärnkraft, och det tar för lång tid. Klimatförändringarna gör att världens länder snabbt och effektivt måste röra sig bort från fossilberoendet.

– Det finns inget kärnkraftsprojekt i världen som har hållit budget eller tidsplan. Det slutar alltid med att det blir dyrare och tar längre tid. Det är därför antalet länder som bygger ny kärnkraft har minskat. 

Han pekar också på stora problem med de så kallade modulära reaktorerna, SMR, som varit en viktig punkt i den svenska regeringens kärnkraftsretorik.

– SMR existerar knappt i verkligheten ännu. Det finns ingen i Europa och ingen i USA. Kina har byggt två, men konstruktionstiden dubblerades jämfört med den ursprungliga planen. och när de väl startade sänktes kapaciteten i dem med en fjärdedel. Det enda land utöver Kina som har en SMR är Ryssland och där tog konstruktionen 12,7 år istället för planerade 3,7 och produktionen är en besvikelse.

Snabb utveckling för batterilagring

Den stora förändringen i energisektorn under de senaste åren är i stället att kapaciteten för batterilagring av energi har ökat. Mycle Schneider visar en graf från Goldman & Sachs som visar hur priset på batterier för energilagring sjunkit drastiskt de senaste åren. Med 40 procent 2024 och med ytterligare 45 procent 2025.

– Nätanslutna batterier är det verkligt banbrytande. Det är vad de stora energibolagen talar om nu, batterier plus solenergi, eller batterier plus vindkraft.

Han betonar också att den årliga rapporten World Nuclear Industry Status Report inte handlar om opinionsbildning.

– Det finns inga för- eller emotargument, ingen opinionsbildning, inga krav eller rekommendationer. Den är först och främst en grundlig verklighetskontroll av energibranschen.

Jesper Bengtsson

Inlägget ”Vi har hamnat i kärnkraftens la-la-land” dök först upp på Dagens Arena.

I takt med en växande privat hyressektor minskade segregationen i storstäderna. Samtidigt ökade segregationen i mindre kommuner. Detta visar en ny studie från Stockholms universitet.

Privatiseringen av allmännyttan har varit föremål för intensiv debatt i många år. Sedan början av 2000-talet har över 100 000 kommunala hyresrätter sålts till privata fastighetsägare, enligt en rapport från Bostad 2030. Cirka 13 lägenheter om dagen. Oro över hyreshöjningar, konceptrenoveringar och ägarkaruseller har lett till protester bland hyresgäster när de kommunala bostadsbolagen planerar att sälja delar av sitt bestånd.

Även oron över att låginkomsttagare trängs bort har medfört kritik mot försäljningarna. Frågan om vilken påverkan den växande privata hyressektorn har på segregationen ute i landet intresserade Ana Tramosljanin, doktorand vid Kulturgeografiska institutet vid Stocksholms universitet, och i en ny studie har hon undersökt om det finns någon korrelation. Resultatet överraskade henne.

– Det mest intressanta är den geografiska skillnaden. I de mer urbana områdena, som storstäder, pendlingskommuner nära storstäder och mellanstora städer, där minskade segregationen samtidigt som den privata hyressektorn ökade. I de mindre tätbefolkade kommunerna ökade i stället segregationen, säger Ana Tramosljanin.

Inlåsta

Ana Tramosljanin hade förväntat sig samma resultat i hela landet. Hon konstaterar att studien är deskriptiv och att hon inte tittat närmare på orsakerna bakom de geografiska skillnaderna. Men hon tror att det finns flera faktorer som påverkar. Inte minst att bostadsmarknaden i storstäderna är mer ansträngd än på mindre orter.

– Om allmännyttan i storstäderna privatiseras kommer de som bor där inte ha så många alternativ att flytta till. De är inlåsta och mer bundna till sin plats, säger Ana Tramosljanin.

Det innebär att även om de privata värdarna använder sig av affärsstrategin att renovera lägenheterna för att höja hyrorna tvingas hyresgäster med lägre inkomster bo kvar och bära de ökade hyreskostnaderna. När nya hyresgäster flyttar in är det oftare personer med högre inkomster som klarar de privata värdarnas inkomstkrav. Det kan bidra till en större social blandning i områdena och därmed lägre segregation över tid, spekulerar Ana Tramosljanin.

Koncentration av fattiga

I mindre kommuner är det inte lika stor bostadsbrist och hyresgäster med låg inkomst har större möjlighet att flytta till den allmännytta som finns kvar, och koncentreras då till dessa områden.

– I de mindre urbana kommunerna ser man en residualiseringsprocess, att låginkomsttagare och andra utsatta grupper bor exklusivt i allmännyttan, säger Ana Tramosljanin.

Inlägget Minskad segregation när allmännyttan privatiserades i storstäderna dök först upp på Dagens Arena.

Samtidigt ökade segregationen i mindre kommuner. Detta visar en ny studie från Stockholms universitet. 

Privatiseringen av allmännyttan har varit föremål för intensiv debatt i många år. Sedan början av 2000-talet har över 100 000 kommunala hyresrätter sålts till privata fastighetsägare, enligt en rapport från Bostad 2030. Cirka 13 lägenheter om dagen. Oro över hyreshöjningar, konceptrenoveringar och ägarkaruseller har lett till protester bland hyresgäster när de kommunala bostadsbolagen planerar att sälja delar av sitt bestånd.

Även oron över att låginkomsttagare trängs bort har medfört kritik mot försäljningarna. Frågan om vilken påverkan den växande privata hyressektorn har på segregationen ute i landet intresserade Ana Tramosljanin, doktorand vid Kulturgeografiska institutet vid Stocksholms universitet, och i en ny studie har hon undersökt om det finns någon korrelation. Resultatet överraskade henne.

– Det mest intressanta är den geografiska skillnaden. I de mer urbana områdena, som storstäder, pendlingskommuner nära storstäder och mellanstora städer, där minskade segregationen samtidigt som den privata hyressektorn ökade. I de mindre tätbefolkade kommunerna ökade i stället segregationen, säger Ana Tramosljanin.

Inlåsta

Ana Tramosljanin hade förväntat sig samma resultat i hela landet. Hon konstaterar att studien är deskriptiv och att hon inte tittat närmare på orsakerna bakom de geografiska skillnaderna. Men hon tror att det finns flera faktorer som påverkar. Inte minst att bostadsmarknaden i storstäderna är mer ansträngd än på mindre orter.

– Om allmännyttan i storstäderna privatiseras kommer de som bor där inte ha så många alternativ att flytta till. De är inlåsta och mer bundna till sin plats, säger Ana Tramosljanin.

Det innebär att även om de privata värdarna använder sig av affärsstrategin att renovera lägenheterna för att höja hyrorna tvingas hyresgäster med lägre inkomster bo kvar och bära de ökade hyreskostnaderna. När nya hyresgäster flyttar in är det oftare personer med högre inkomster som klarar de privata värdarnas inkomstkrav. Det kan bidra till en större social blandning i områdena och därmed lägre segregation över tid, spekulerar Ana Tramosljanin.

Koncentration av fattiga

I mindre kommuner är det inte lika stor bostadsbrist och hyresgäster med låg inkomst har större möjlighet att flytta till den allmännytta som finns kvar, och koncentreras då till dessa områden.

– I de mindre urbana kommunerna ser man en residualiseringsprocess, att låginkomsttagare och andra utsatta grupper bor exklusivt i allmännyttan, säger Ana Tramosljanin.

Inlägget Minskad segregation när allmännyttan privatiserades i storstäderna dök först upp på Dagens Arena.

Men det är inte fel att satsa på kollektivtrafiken, och oppositionen borde haka på.

Tidöregeringens förslag att under en kort period halvera priset på kollektivtrafiken är förstås rent valfläsk.

Den här gången har den blinda hönan dock hittat ett korn, och precis som bland andra Katalys föreslår borde Socialdemokraterna och de rödgröna partierna nu gå ut och lova att de halverade priserna permanentas om de vinner valet.

Det var nog många som höjde på ögonbrynen när förslaget om att lägga drygt 7 miljarder kronor för att under en kort period subventionera resor med kollektivtrafiken presenterades på tisdagen.

Hade en regering som under mandatperioden lagt miljarder och åter miljarder på att gynna bilresor med bensindrivna bilar plötsligt förvandlats till sossar och miljöpartister?

Svaret är förstås nej.

Klassisk vänsterpolitik

Det här beskedet handlar inte om något annat än att regeringen ligger mycket illa till i opinionen. Enligt de senaste opinionsmätningarna har avståndet till oppositionen dessutom ökat. Enligt Verian är det nu övar 10 procent, och då är Liberalerna, som enligt de flesta mätningar är på väg ut ur riksdagen, ändå medräknade på Tidösidan.

I det läget måste något förstås göras, och den här karamellen blev alltså resultatet.

Det är förvånande även av andra skäl än att det låter som klassisk vänsterpolitik och går emot vad regeringen gjort under snart fyra år.

Helt nyligen sade Elisabeth Svantesson nämligen att pengarna var slut. Det skulle inte bli några fler reformer, och det gällde inte bara för 2026 utan även för hela nästa mandatperiod.

Tidöregeringen skulle alltså ha gjort slut på pengarna även för nästa regering.

Bakgrunden är att regeringen i höstas lade fram en budget med nya utgifter på 80 miljarder kronor, med fokus på sänkta skatter, sänkt matmoms, sänkt elskatt och sänkta arbetsgivaravgifter. Dessutom lånar regeringen upp miljarder till försvaret och stödet till Ukraina.

Inget av detta påverkade opinionen, och trots Svantessons påstående att pengarna är slut kom det nyligen besked om ytterligare sänkt bensinskatt.

Men inte heller det gav Tidö ökat stöd.

Så beskedet om kollektivtrafiken får ses som den sista (?) försöket.

Se till att satsningen permanentas

Att det rör sig om valfläsk måste ändå bevisas av att både den sänkta bensinskatten och det nya stödet bara ska gälla under några månader. Som av en händelse över valdagen.

Samtidigt är det avgörande för klimatomställningen att vi svenskar åker mer kollektivt. Och alla som gör det regelbundet, inte minst med tåg, vet att det är dyrt. Ibland väldigt dyrt.

I det läget är det rätt att lägga skattepengar på att öka det gemensamma resandet.

Och stimulansen är för viktig för att bara gälla över valet.

Detta borde Socialdemokraterna och de andra rödgröna partierna ta fasta på. Se till att de lägre priserna permanentas om ni vinner valet.

Exakt hur detta ska göras är en annan fråga. Det finns alltid risker med direkta subventioner av det här slaget. De som företag som sköter kollektivtrafiken kan se det som en chans att ta ut högre priser. Vi som reser kollektivt ser inte röken av några extra pengar.

Men sådant bör gå att lösa.

Så håna gärna Tidöregeringens uppenbara ängslighet och opportunism. Det är den värd.

Men lägg egna förslag som gör att kollektivtrafiken får (om uttrycket ursäktas) en skjuts framåt.

Jesper Bengtsson

Inlägget Uppenbar populism dök först upp på Dagens Arena.

Integrationsbyrån lanserar i en ny rapport flera ambitiösa förslag för bättre integration.

Rapporten “Ett personcentrerat system är avgörande för en fungerande integration” ges ut av Integrationsbyrån, ett initiativ som startats upp av Silvia Kakembo, vice vd för Arenagruppen och Malpuri Groth, egenföretagare men en bakgrund på Diskrimineringsombudsmannen (DO) och inom kvinnorörelsen.

Förslagen i rapporten bygger bland annat på samtal med runt 200 personer i bostadsområden på olika håll i landet där många invånare har kommit som flyktingar till Sverige.

– Det som kom upp under vår Sverigeturnén är i mångt och mycket i linje med det forskning säger: att man behöver få tidiga och effektiva insatser för att integrationen ska fungera. Det vi hör är att språk- och arbetsmarknadsinsatser i hög utsträckning inte fungerar. Det är tydligt att insatserna idag inte är individanpassade, säger Malpuri Groth.

Rapporten presenterar 31 förslag inom nio samhällsområden.Till de övergripande förslagen hör att införa en Sverigelots som ska koordinera och hålla samman flera processer och kontakter för den nyanlända. Dessutom föreslås ökad individanpassning i SFI och att SFI ska kunna kombineras med praktik eller jobb, differentierade krav i hyresbostäder som ska motverka boendesegregation, språk-år i skolan för barn från 10 år och en sammanhållen vårdkedja.

Allmängiltiga förslag

Vissa förslag är tydligt allmängiltiga och inte enbart riktade till nyanlända, som exempelvis att använda finanspolitiken till stora investeringar som kan dämpa arbetslösheten.

Förslag som det om en Sverigelots består bland annat av att alla berörda myndigheter och aktörer kring en asylsökande ska samlas i regelbundna konferenser tillsammans med den nyanlända för att gemensamt planera integrationsprocessen inom olika områden. I början ska den asylsökande få en individuell bedömning av kompetenser och önskemål för att därefter planera till exempel arbetsmarknadsinsatser eller studieinsatser.

För vården gäller att den nyanlända bör få en fast läkar- och sjuksköterskekontakt redan när de anländer till landet, och att gravida kvinnor ska försäkras kontinuitet genom kontakt med samma barnmorska eller team av barnmorskor genom hela graviditeten.

Flera förslag är så ambitiösa så de verkar överträffa vad de flesta i Sverige kan vänta sig idag. Till exempel gemensamma möten med myndigheter och en fast kontakt i vården. Hur realistiska är de förslagen är?

– Där tänker vi till exempel med vården att samordning och kontinuitet behöver bli bättre för alla. Det är en generell förbättring snarare än något bara för nyanlända. Modellen med team av flera aktörer och myndigheter finns i specialistsjukvården, och man har sett att det är ett effektivt sätt att arbeta genom att utarbeta en gemensam plan.

Övergripande ser Integrationsbyrån att även kostsamma insatser blir lönsamma på sikt.

– Att minska arbetslösheten i stort är såklart en jätteambitiös satsning men på sikt kommer det också ge resultat i form av skatteintäkter. Även Sverigelotsen, som är vårt viktigaste förslag, är en omfattande förändring initialt, men vi är övertygade om att den leder till snabbare integration och då i sin tur minskade samhällskostnader och ökade skatteintäkter.

Vill integrera före upphållstillstånd

Integrationsbyrån är positiva till att Ebo-lagen avskaffats, eftersom man ser att nyanlända behöver fördelas på många olika platser i landet, både större stöder och i glesbygd. Därför är de också kritiska till de förslag som snart genomförs som en del i EU:s asyl- och migrationspakt som bygger på att asylsökande ska samlas på några få utvalda orter i Sverige med mottagandecenter.

Integrationsbyrån vill istället att asylsökande ska anvisas till olika orter i Sverige, av Migrationsverket, redan under asylprocessen. Insatser till asylsökande ska starta inom 30 dagar från att man anlänt till Sverige, oavsett om man fått besked om man får stanna eller inte.

– En välfungerande integration sker varken i isolering eller bara bland människor som pratar ens modersmål.  Vi ser gärna att man så snabbt som möjligt ska komma till ett område där det finns svenskar som bott i flera generationer.

Ni har ambitiösa förslag om individanpassad SFI och stöd till arbete, men ni vill också  motverka boendesegregation och fördela människor över landet. Kan det innebära en motsättning när det gäller att det ska finnas kompetens och språkkunskaper som kan stötta nyanlända även på mindre orter? 

– Vad gäller SFI tänker vi oss att man jobbar med moduler med olika nivåindelningar. På större orter bör man kunna dela in grupper inom SFI mer efter behov, än efter var man bor. Sen är det är klart att det finns svårigheter i väldigt små orter men här brukar kommunerna vara kreativa och hitta bra lösningar. Det viktiga är att man strävar mot så individuella anpassningar som möjligt.

 På frågan om det finns en total samstämmighet mellan de problem som intervjuade personer tagit upp och de förslag som presenteras i rapporten säger Malpuri Groth att många har uttryckt kritik av medier. Det har inte föranlett politiska förslag.

–  Det finns såklart saker där politiken inte ska in och peta för mycket. Många har till exempel sagt att de är besvikna på att medier skildrar invandrare på ett negativt sätt som förstärker rasism och fördomar, säger Malpuri Groth.

Inlägget Nya förslag: Individanpassad integration från dag ett dök först upp på Dagens Arena.

Tacken för ett långt arbetsliv blir ofta mindre än 60 procent av slutlönen. Tjänstemän med höga inkomster gynnas, medan arbetare ofta inte orkar arbeta ända fram till pensionen. Dags att förbättra tryggheten och pensionerna, skriver företrädare för Kommunal Norrbotten.

Vad betyder det egentligen att ha jobbat ett långt och slitsamt arbetsliv? När det orange kuvertet kommer känns det som ett slag i magen. Ångesten och oron sprider sig snabbt genom hela kroppen. Är det tacken från samhället?

Pension, som en gång var en central del av välfärden och en trygghet på ålderns höst, har istället blivit en huvudvärk för många. Ett system som var tänkt att skapa trygghet riskerar idag att göra motsatsen.

Det förutsätter såklart att man klarar att jobba fram till pensionen. När arbetsmiljön i fysiskt tunga arbeten gör att inte alla håller hela vägen fram. För att inte nämna ofrivillig deltid och vilken förödande påverkan det får på pensionen. 60 procent av slutlönen blir i praktiken ofta betydligt mindre för många.

Svårt att orka till pensionen

Pensionsåldern blir högre och högre. Många känner redan idag oro för att orka hela vägen fram.

Det blir en dubbelbestraffning i praktiken. När många, speciellt inom välfärden, har en arbetsmiljö och en bemanning som inte är hållbar. Sjukskrivningstalen inom välfärden är bland de högsta på svensk arbetsmarknad. Ingen ska bli sjuk av sitt arbete, och det är verkligen hög tid att sluta normalisera ett systemfel.

Tjänstemän med höga inkomster gynnas av dagens system där inkomst är den största faktorn. Lägg därtill att tjänstemän i snitt lever längre än arbetare och har en mindre fysiskt tung arbetsmiljö.

Låt antal arbetade år betyda mer

Det är dags för åtgärder. Det handlar om respekt för människorna som får Sverige att fungera.

 – Höj pensionen, inte pensionsåldern.

– Antal arbetade år ska spela större roll.

– Inför arbetslivstillägg för antalet arbetade år.

– Trygghet måste finnas för dem som blivit utslitna efter ett långt och slitsamt arbetsliv.

– Höj den allmänna pensionen.

Finansiellt hållbart är såklart viktigt och en förutsättning. Men politik handlar om prioriteringar och värderingar. Har man råd att sänka skatterna för dem med högst inkomster så går det se till att vanligt folk har rimliga pensioner. Det är en del av den svenska välfärden och vad vi en gång i tiden var stolta över i Sverige.

I höst är det val. Nu är det hög tid att politiker bekänner färg om en så väsentlig fråga som pensioner. Vanligt folk förtjänar pensioner att leva på och trygghet på ålderns höst. Ett helt arbetsliv ska löna sig. Inget annat duger!

Victor Markström, Valledare Kommunal Norrbotten 

Veronica Ökvist, Ombudsman Kommunal Norrbotten 

Inlägget Pensionen har blivit en klassfråga dök först upp på Dagens Arena.

Ett gediget forskningsarbete solkas av felaktiga och tendentiösa slutsatser.

“Allt fler miljardärer – men klyftorna har ändå inte vuxit”, så lyder rubriken i DN-debatt måndag 25 maj. Artikeln, författad av en grupp nationalekonomer med Daniel Waldenström i spetsen, lovar att vi alla blir rikare och inte behöver oroa oss över förmögenhetsfördelningen i samhället.

Eftersom de är förtrollade av idén att privat ägande alltid innebär högre rikedom än gemensamma lösningar når dock författarna sin slutsats genom att tolka bokföringstekniska förändringar som intäkt för ökad förmögensutveckling.

Rentav felaktig slutsats

Innan jag återkommer till felaktigheterna är en bakgrund på sin plats. Forskarna bakom artikeln har gjort ett minst sagt gediget arbete med att skapa en databas över förmögenhetsfördelningen i Sverige. I ett land som sedan 2007 saknar ett register över befolkningens tillgångar och skulder är det lättare sagt än gjort. Med hjälp av registerdata, ägaruppgifter och statistisk modellering har forskarna gjort en uppskattning av Sveriges förmögenhetsfördelning mellan åren 1999-2020.

Som det själva skriver önskar de att databasen kan “…bidra till en mer nyanserad diskussion om sambandet mellan tillväxt, ägande och jämlikhet.” Gott så, även Arena Idé fick ta del av den nya databasen i arbetet med skatteöversynen.

Problemet är att forskarnas främsta slutsats – att klyftorna inte vuxit – snällt kan sägas vara diskuterbar, rent av felaktig om man är mer uppriktig.

Vad är det då som är så problematiskt med forskarnas bild av förmögenhetsutvecklingen?

I databasen ingår förutom skulder, aktie- och fondinnehav, banktillgångar och fastigheter även pensionstillgångar. För mediansvensken är det de senare som stigit mest: från att utgöra 23 procent av bruttotillgångarna år 1999 till 39 procent år 2020. Till pensionstillgångarna räknas tjänstepension och den allmänna premiepensionen och om dessa tas bort från de förmögenhetstillgångarna har klyftorna tvärtom forskarnas slutsatser ökat. Problemet med att pensionstillgångarna ingår i förmögenhetsberäkningen kan delas in i två delar:

Uppskjuten lön

För det första är pensionen inte att betrakta som en förmögenhet utan som uppskjuten lön. Vi avsätter löneutrymme för en framtida pension och det finns dessutom strikta regler över hur och när pensionen kan tas ut. Pensionstillgångar i form av tjänstepension eller premiepension är därmed inte alls att jämföra med andra typer av förmögenheter som kan säljas eller bytas mot andra tillgångsslag.

För det andra är den avgränsning av förmögenheter till fonderade pensionstillgångar som forskarna använder direkt felaktig att jämföra över tid.

År 1999, samma år som forskarnas tidsserie börjar, gjordes Sveriges pensionssystem om i grunden. Hade pensionsreformen 1999 varit Sveriges första pensionssystem hade forskarnas beskrivning av förmögenhetsutvecklingen möjligen kunnat ses som rättvisande, men svenskarna fick ju pension även innan 1999. Många anser till och med att det gamla ATP-systemet var ett bättre pensionssystem eftersom det ofta gav högre pensioner. Även i det gamla systemet tjänade man in till sin pension på individuell basis, men pensionen var inte fonderad på personnivå.

Det skulle naturligtvis gå att beräkna ett förmögenhetsvärde även på den nuvarande inkomstpensionen och på det tidigare ATP-systemet, men med tanke på sjunkande ersättningsnivåer i pensionssystemet skulle det inte stärka tesen om minskande förmögenhetsklyftor.

I stället lyckas forskarna på detta vis med konststycket att få några privata brödsmulor att se bättre ut än en gemensam kaka med större bitar.

Inlägget Hellre en privat brödsmula än en gemensam kaka? dök först upp på Dagens Arena.

På tisdag röstar riksdagen om regeringens förslag om bidragstak och förändrat försörjningsstöd. Tapio Salonen, seniorprofessor i socialt arbete vid Malmö universitet, varnar för att reformen kommer att slå hårt mot redan utsatta hushåll.

– Det här spär bara på den situation som vi har med en fortsatt ökad ojämlikhet mellan hushållen i Sverige, säger han.

Det lönar sig för dåligt att gå från bidrag till arbete. Det menar regeringen som därför vill införa ett bidragstak och strama åt riksnormen för försörjningsstöd. Riksnormen ska bättre återspegla ”dagens konsumtionsmönster” och inte ”beräknas utifrån dyrare livsval”, menar regeringen. Dessutom ska stödet räknas ner för större familjer från och med det fjärde barnet.

– Det här handlar om rättvisa. Det måste löna sig mer att arbeta än att inte göra det. Konsekvensen av ett långvarigt bidragsberoende är förödande. Både för den som cementeras in i ett bidragsberoende och för de barn som växer upp utan att se sina föräldrar gå till jobbet, säger äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje, i ett pressmeddelande.

Stödet har urholkats

Men Tapio Salonen, seniorprofessor i socialt arbete vid Malmö universitet, menar att nivån för försörjningsstödet redan i dag är för lågt.

– På 90-talet var man överens från både höger och vänster om att man ska ha en skälig levnadsnivå. Man angav i socialtjänstförordningen att försörjningsstödet ska kopplas till den vanliga prisutvecklingen och till Konsumentverkets årliga prisundersökningar. Men 2006 gjorde man avsteg från det och knöt stödet till KPI, konsumentprisindex, säger Tapio Salonen.

Eftersom inflationen var låg från slutet av 00-talet till början av 2020-talet höjdes riksnormen i försörjningsstödet långsamt. När inflationen sedan steg kraftigt mellan 2022 och 2024 och priserna på bland annat mat, hyror och drivmedel ökade snabbt, hann stödet inte följa med, framhåller Tapio Salonen. Detta eftersom riksnormen räknas upp årsvis utifrån tidigare prisnivåer.

– Så värdet av riksnormen har redan i utgångsläget, innan de här förändringarna regeringen föreslår, försämrats. Hushåll som lever på försörjningsstöd ligger på en mycket lägre nivå i förhållande till normala levnadsförhållanden än tidigare. Forskningen är väldigt entydig med att den nivå som riksnormen ligger på nu, den kan inte sägas uppfylla lagens andemening om skälig levnadsnivå, säger han.

Civilsamhället larmar

Samtidigt som värdet på försörjningsstödet minskat har också andelen hushåll som får stödet minskat med omkring 30 procent sedan 2018, framhäver Tapio Salonen. Bland annat på grund av att de som kom till Sverige under den stora flyktinginvandringen på mitten av 10-talet i högre grad är självförsörjande i dag.

– Det är färre som får försörjningsstöd, men för dem som får det är den relativa nivån mycket lägre än tidigare. Civilsamhället larmar om detta. Att det är många som nu söker sig till Stadsmissionen, Matmissionen och andra frivilliga organisationer. Nu föreslår man att den generella riksnormen ska ligga ännu lägre. Och som grädde på moset föreslår man då ytterligare sänkningar av hjälpnivån för familjer med många barn. Vilket inom parentes är väldigt få hushåll egentligen, säger Tapio Salonen.

Politiska symbolsignaler

Han påpekar att debatten kommit att handla om några extremfall som skulle få ut väldigt mycket i bidrag, men att man då glömmer hur försörjningsstödet är utformat. Det är ett kompletterande stöd som bara fyller upp hushållets inkomster till den nivå som riksnormen anger. Man drar av för bostadsbidrag, barnbidrag och underhållsstöd samt aktivitetsersättning och sjukersättning. 

– De genomsnittliga utbetalningarna av försörjningsstöd ligger på en relativt låg nivå, säger Tapio Salonen.

Enligt regeringen ska reformen leda till att fler kommer i arbete då det lönar sig bättre än att gå på bidrag. Tror du inte att det kan bli så?

– Det finns inget som helst forskningsmässigt stöd för sådana påståenden. Vi som är insatta i de här frågorna är helt överens om att den här reformen går rakt i motsatt riktning mot all kunskap på det här området. Det här spär bara på den situation som vi har i Sverige med en fortsatt ökad ojämlikhet mellan hushållen. Det blir en bottenplatta för fortsatt otrygghet för barn och unga som växer upp i knappa ekonomiska villkor. Den här kontrollpolitiken har inte visat att den kan uppnå sina påstådda syften, säger Tapio Salonen och tillägger:

– Detta är en mycket cynisk och populistisk politik. Det handlar mer om politiska symbolsignaler än om vilket stöd hushållen faktiskt behöver.

Olle Bergvall

Inlägget Forskare om bidragstaket: ”Cynisk och populistisk politik” dök först upp på Dagens Arena.