Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
a982d6f90243aede557155fecfe9724d2609ed57Därför svängde Sverige och blev som de andra.
Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan.
Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan.
– Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld.
Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem.
Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld.
Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt.
– Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors.
– Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld.
I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten:
– När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan.
Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik.
– Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors.
Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett:
– Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack.
Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken.
– Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld.
I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet:
– Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan.
Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli.
– Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld.
Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik.
– Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut!
Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
2a7a3f79b942ead2dcb84aba41fd299e9b8b07d3
a982d6f90243aede557155fecfe9724d2609ed57
TITLE: Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok DESCRIPTION: Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett... Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan. Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan. – Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld. Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem. SD:s tillväxt spräckte undantaget Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld. Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt. – Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors. – Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld. I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten: – När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan. 2015 blev en förevändning Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik. – Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors. Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett: – Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack. Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken. – Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld. Stabilitet som argument I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet: – Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan. Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli. – Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld. Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik. – Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut! Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok DESCRIPTION: Därför svängde Sverige och blev som de andra. Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan. Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan. – Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld. Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem. SD:s tillväxt spräckte undantaget Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld. Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt. – Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors. – Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld. I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten: – När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan. 2015 blev en förevändning Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik. – Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors. Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett: – Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack. Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken. – Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld. Stabilitet som argument I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet: – Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan. Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli. – Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld. Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik. – Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut! Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
a982d6f90243aede557155fecfe9724d2609ed57
2a7a3f79b942ead2dcb84aba41fd299e9b8b07d3
2a7a3f79b942ead2dcb84aba41fd299e9b8b07d3Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett...
Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan.
Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan.
– Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld.
Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem.
Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld.
Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt.
– Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors.
– Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld.
I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten:
– När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan.
Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik.
– Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors.
Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett:
– Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack.
Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken.
– Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld.
I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet:
– Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan.
Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli.
– Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld.
Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik.
– Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut!
Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
2a7a3f79b942ead2dcb84aba41fd299e9b8b07d3
a982d6f90243aede557155fecfe9724d2609ed57
TITLE: Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok DESCRIPTION: Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett... Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan. Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan. – Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld. Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem. SD:s tillväxt spräckte undantaget Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld. Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt. – Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors. – Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld. I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten: – När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan. 2015 blev en förevändning Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik. – Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors. Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett: – Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack. Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken. – Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld. Stabilitet som argument I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet: – Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan. Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli. – Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld. Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik. – Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut! Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok DESCRIPTION: Därför svängde Sverige och blev som de andra. Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan. Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan. – Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld. Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem. SD:s tillväxt spräckte undantaget Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld. Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt. – Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors. – Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld. I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten: – När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan. 2015 blev en förevändning Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik. – Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors. Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett: – Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack. Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken. – Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld. Stabilitet som argument I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet: – Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan. Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli. – Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld. Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik. – Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut! Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
a982d6f90243aede557155fecfe9724d2609ed57
2a7a3f79b942ead2dcb84aba41fd299e9b8b07d3
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden.
Sveriges Radios Ekot har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt.
Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet.
”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio.
Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen.
Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker.
För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson:
”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida.
De största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn)
Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen.
(Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst).
Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda?
Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus.
Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning.
Lisa Pelling
Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffdd
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561
TITLE: Regeringen sitter i tobaksindustrins knä DESCRIPTION: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden. Sveriges Radios Kaliber har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt. Det stämmer inte Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet. ”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio. Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen. Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker. För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson: – Det finns ingenting i forskningen som visar på att snus eller det nu vita snuset är ett effektivt rökavvänjningsverktyg. På tobaksindustrins sida ”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida. Några av producenterna i Sverige, som Gotlandssnus AB och Skruf Snus AB är svenska företag. Men de största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn) Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen. (Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst). Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda? Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus. Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning. Lisa Pelling Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Regeringen sitter i tobaksindustrins knä DESCRIPTION: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden. Sveriges Radios Ekot har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt. Det stämmer inte Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet. ”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio. Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen. Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker. För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson: – Det finns ingenting i forskningen som visar på att snus eller det nu vita snuset är ett effektivt rökavvänjningsverktyg. På tobaksindustrins sida ”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida. De största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn) Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen. (Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst). Vem inbillar sig? Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda? Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus. Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning. Lisa Pelling Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffdd
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffddDet svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden.
Sveriges Radios Kaliber har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt.
Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet.
”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio.
Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen.
Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker.
För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson:
”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida.
Några av producenterna i Sverige, som Gotlandssnus AB och Skruf Snus AB är svenska företag. Men de största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn)
Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen.
(Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst).
Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda?
Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus.
Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning.
Lisa Pelling
Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffdd
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561
TITLE: Regeringen sitter i tobaksindustrins knä DESCRIPTION: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden. Sveriges Radios Kaliber har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt. Det stämmer inte Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet. ”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio. Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen. Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker. För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson: – Det finns ingenting i forskningen som visar på att snus eller det nu vita snuset är ett effektivt rökavvänjningsverktyg. På tobaksindustrins sida ”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida. Några av producenterna i Sverige, som Gotlandssnus AB och Skruf Snus AB är svenska företag. Men de största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn) Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen. (Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst). Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda? Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus. Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning. Lisa Pelling Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Regeringen sitter i tobaksindustrins knä DESCRIPTION: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden. Sveriges Radios Ekot har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt. Det stämmer inte Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet. ”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio. Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen. Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker. För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson: – Det finns ingenting i forskningen som visar på att snus eller det nu vita snuset är ett effektivt rökavvänjningsverktyg. På tobaksindustrins sida ”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida. De största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn) Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen. (Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst). Vem inbillar sig? Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda? Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus. Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning. Lisa Pelling Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffdd
ff2b0a369f4d7668200e4187e8231763b4b4803cFilmen är sevärd utan att nå de där riktiga höjderna.
Inlägget Finstämt drama om vandring och fattigdom dök först upp på Dagens Arena.
Filmen är sevärd utan att nå de där riktiga höjderna. Det tycker Jon Andersson som sett den brittiska filmen “Saltstigen”, med premiär i helgen.
Raynor (Gillian Anderson) och hennes make Moth (Jason Isaacs) blir vräkta från farmen de bor på och förlorar alla sina tillgångar efter att ha blivit lurade att spendera pengar i ett misslyckat affärsprojekt. Deras enda inkomst är 40 pund i veckan i socialbidrag. Men paret har inte bara pengaproblem. Moth har också blivit diagnostiserad med den obotliga sjukdomen CBD, som påverkar såväl rörelser som minnet.
Trots dessa svårigheter bestämmer sig paret för att ge sig ut på en hundra mil lång vandring längs den engelska kusten. Det blir ett sätt för dem att leva billigt och ger dem tid att tänka ut vad de ska göra härnäst.
Det är en fröjd att se Gillian Anderson och Jason Isaacs samspel som de äkta makarna Raynor och Moth Foto: TriArt Film
“Saltstigen” är baserad på Raynor Winns bok med samma namn och utgår från Raynor och Moths riktiga historia. En del av sanningshalten i historien har dock blivit ifrågasatt. Enligt en granskning som tidningen The Observer gjorde så ska paret ha förlorat sitt hem efter att Raynor stulit pengar från sin arbetsgivare. I granskningen ifrågasätts också om Moth verkligen lider av den obotliga sjukdomen.
Oavsett sanningshalten i historien är “Saltstigen” en i mångt och mycket engagerande film. Det är klart att man störs lite av det faktum att historien kanske inte stämmer till fullo, men det finns ändå mycket att gilla med filmen. Det är vackert filmat och den engelska naturen visas upp från sin bästa sida. Dessutom är det en fröjd att se Gillian Anderson och Jason Isaacs samspel som de äkta makarna Raynor och Moth. En annan förtjänst med filmen är hur den på ett öppet och osminkat sätt beskriver fattigdom.
“Saltstigen” är på det hela taget ett finstämt drama om vandring och fattigdom. En ovanlig kombination som fungerar förvånansvärt bra. Filmen når dock aldrig de där riktiga höjderna som skulle krävas för ett högre betyg.
Jon Andersson
Inlägget Finstämt drama om vandring och fattigdom dök först upp på Dagens Arena.
5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327dEtt välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt.
Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör.
Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning?
“The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen.
I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film
Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker.
“The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare.
Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey.
Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande.
“The Chronology of Water” har biopremiär fredag den 8 maj.
Jon Andersson
Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
c6ae293e0da6dcc0971a0da8f2254dd28a77f490
5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327d
TITLE: Stark regidebut av Kristen Stewart DESCRIPTION: Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Chronology of Water Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning? Stilmässig fullträff “The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker. “The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. Eget uttryck Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey. Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. Jon Andersson Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Stark regidebut av Kristen Stewart DESCRIPTION: Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Chronology of Water Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning? Stilmässig fullträff “The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker. “The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. Eget uttryck Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey. Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. “The Chronology of Water” har biopremiär fredag den 8 maj. Jon Andersson Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327d
c6ae293e0da6dcc0971a0da8f2254dd28a77f490
c6ae293e0da6dcc0971a0da8f2254dd28a77f490Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt.
Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör.
Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning?
“The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen.
I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film
Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker.
“The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare.
Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey.
Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande.
Jon Andersson
Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
c6ae293e0da6dcc0971a0da8f2254dd28a77f490
5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327d
TITLE: Stark regidebut av Kristen Stewart DESCRIPTION: Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Chronology of Water Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning? Stilmässig fullträff “The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker. “The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. Eget uttryck Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey. Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. Jon Andersson Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Stark regidebut av Kristen Stewart DESCRIPTION: Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Chronology of Water Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning? Stilmässig fullträff “The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker. “The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. Eget uttryck Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey. Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. “The Chronology of Water” har biopremiär fredag den 8 maj. Jon Andersson Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327d
c6ae293e0da6dcc0971a0da8f2254dd28a77f490
1b39eabc569a2b68434d13716fd7b7c2a3342f85Katarina Engberg, senior rådgivare vid Sieps, om Europas militära beredskap.
Inlägget Vad betyder Trumps besked för den europeiska försvarsförmågan? dök först upp på Dagens Arena.
Katarina Engberg, senior rådgivare vid Sieps, om Europas militära beredskap.
I fredags meddelade USA:s försvarsdepartement Pentagon att cirka 5000 amerikanska soldater ska flyttas från Tyskland. Ett besked som kom efter att Tysklands förbundskansler Friedrich Merz kritiserat USA:s krig i Iran. Är beskedet ett första steg mot att USA håller på att överge sina baser i Europa och vad betyder det i så fall för den europeiska försvarsförmågan?
Gäst: Katarina Engberg, senior rådgivare vid Sieps, Svenska institutet för europapolitiska studier.
Programledare: Jon Andersson.
Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.
Inlägget Vad betyder Trumps besked för den europeiska försvarsförmågan? dök först upp på Dagens Arena.
c89bb9697f14d8c1279c58fb99550b73fc6e2b1bStödet till kvinnorörelser har inte räknats upp på 20 år.
Inlägget Jämställdheten backar – öka stödet till kvinnors organisering dök först upp på Dagens Arena.
Det kommer att ta över 120 år innan kvinnor och män når full jämställdhet globalt, enligt World Economic Forum. Samtidigt saknar kvinnorörelsen tillräckliga resurser. Nu krävs det tydliga politiska prioriteringar för att Sverige fortsatt ska ha en stark, självständig kvinnorörelse, skriver Sveriges Kvinnoorganisationer.
Forskning visar att jämställdhet inte sker av sig själv. Nobelpristagaren i ekonomi Claudia Goldin har visat hur ojämställda och ojämlika strukturer består utan politisk vilja och aktivt arbete – och vilken betydelse kvinnorörelsen haft för tidigare framgångar.
Sverige ses ofta som ett föregångsland i jämställdhet, inte minst tack vare en stark kvinnorörelse som under decennier drivit på för politiska reformer, förändrat normer och räddat kvinnors och barns liv. Kvinnofridslagstiftning, förskola för alla, föräldraförsäkring, rätten till fri abort och den svenska sexköpslagen är några av alla reformer Sverige kan vara stolt över tack vare kvinnorörelsen.
I en tid då kvinnors och flickors könsbaserade rättigheter är på tillbakagång i hela världen är vikten av en stark och självständig kvinnorörelse viktigare än någonsin. Enligt World Economic Forum var endast 69 procent av könsgapet i världen stängt år 2025. I Sverige känner sig allt fler tjejer otrygga, en undersökning från Folkhälsomyndigheten 2025 visade att var fjärde ung tjej har utsatts för sexuellt våld. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har de senaste åren ökat till 10,2 procent.
Men trots det ökade behovet av nya kraftfulla jämställdhetsreformer har stödet till kvinnors organisering inte räknats upp på nära 20 år, detta i en tid av kraftig inflation. Det betyder i reala termer har stödet halverats, samtidigt som antalet organisationer som söker bidrag ökat kraftigt.
Om inte en uppräkning sker blir det svårare för den breda kvinnorörelsen, från Sveriges Kvinnoorganisationer till våra över 50 medlemsorganisationer, att arbeta mot mäns våld mot kvinnor och för ekonomisk jämställdhet – frågor som är avgörande för att kvinnor ska kunna lämna en våldsam relation eller leva ett liv fritt från hedersrelaterat våld och förtryck.
Om samhället och politiken på allvar vill nå målet om ett jämställt samhälle fritt från våld måste den svenska kvinnorörelsen få rimliga förutsättningar och möjligheter att organisera sig i hela landet.
I dag ser vi hur kvinnoorganisationer, inklusive de som bär upp det akuta skyddet så som kvinno- och tjejjourer, kämpar med svåra finansieringsförutsättningar. I slutändan leder detta till att kvinnor och flickor förlorar skydd, röst och inflytande.
Därför behöver politiken nu visa att de ser kvinnorörelsen som den samhällsbärande kraft den är, och öka stödet till kvinnors organisering – i stället för att urholka det. Menar regeringen verkligen allvar med målet om ett jämställt samhälle fritt från våld behöver den också tillföra pengar till sina ord.
Susannah Sjöberg, generalsekreterare, Sveriges Kvinnoorganisationer
Inlägget Jämställdheten backar – öka stödet till kvinnors organisering dök först upp på Dagens Arena.
984c492e529f9d15be2d06d89d0a13a5b2fac95eDet går inte att bygga ett starkt samhälle på rädsla och misstänksamhet.
Inlägget När allt fler säger ifrån mot migrationspolitiken dök först upp på Dagens Arena.
Det går inte att bygga ett starkt samhälle på rädsla och misstänksamhet, skriver Juan Fonseca.
Under lång tid har det känts som om den svenska migrationsdebatten blivit allt smalare. Som om det bara funnits ett håll att röra sig åt: hårdare regler, fler utvisningar, längre återreseförbud och färre möjligheter att stanna.
Människor som i åratal arbetat, betalat skatt, bildat familj och byggt sina liv här har reducerats till siffror i ett politiskt projekt där hårdheten i sig blivit ett mål.
Men något håller på att förändras.
Det märks på demonstrationerna. På uppropen från lärare, präster, socialsekreterare och arbetsgivare. På människor som tidigare varit tysta men som nu reagerar när barn som är födda och uppvuxna i Sverige hotas av utvisning. När unga människor som talar perfekt svenska och aldrig känt något annat land får besked om att de inte längre är välkomna. När familjer splittras trots årtionden av arbete och etablering.
Fler och fler säger ifrån.
Och det är positivt.
Bland de första som började protestera fanns kommunalråd runt om i hela landet. Inte bara i storstäderna, utan också i mindre kommuner där människor ser konsekvenserna på nära håll. De såg vad som hände när etablerade familjer skulle utvisas, när företag förlorade viktig personal och när barn som vuxit upp i svenska skolor plötsligt skulle ryckas upp från sina liv. Många kommunpolitiker förstod tidigt att den migrationspolitik som nu drivs fram inte bara handlar om statistik eller signalpolitik. Den påverkar verkliga människor och hela lokalsamhällen.
Nu börjar också ledande nationella politiker att reagera. Magdalena Andersson har uttalat att barn och ungdomar som är födda i Sverige, talar svenska och vuxit upp här inte ska utvisas. Hon har också sagt att människor som har uppehållstillstånd och gör rätt för sig inte ska utvisas. Det är viktiga uttalanden.
Visst, hon har inte tagit avstånd från hela det systemskifte som nu genomförs inom migrationspolitiken. Hon har inte ifrågasatt alla de lagändringar och den hårdare linje som vuxit fram under senare år. Men samtidigt är det betydelsefullt att Sveriges största oppositionsparti nu tydligare markerar mot några av de mest omänskliga konsekvenserna av dagens politik.
Det ska inte underskattas.
För under lång tid har många människor upplevt att det nästan saknats politiska röster som vågat försvara grundläggande principer om trygghet, proportionalitet och mänsklighet. Därför spelar det roll när en tidigare statsminister och möjlig framtida regeringschef öppet säger att människor som levt hela sina liv här inte ska skickas ut ur landet.
Kanske kan detta vara början på en förändring också inom socialdemokratin. Kanske växer insikten om att ett samhälle inte blir starkare av att skapa ständig rädsla hos människor som redan är en del av Sverige. Att integration inte byggs genom osäkerhet och hot om utvisning, utan genom stabilitet, arbete, språk och framtidstro.
Det handlar inte längre bara om asylpolitiken. Regeringen och Sverigedemokraterna skärper nu också kraven för att få svenskt medborgarskap. Längre väntetider, hårdare försörjningskrav, språkkrav och krav på ”hederligt levnadssätt” som riskerar att tolkas godtyckligt. För människor som levt i Sverige i många år skapas en växande känsla av att de aldrig riktigt kommer att accepteras, oavsett hur mycket de arbetar, studerar eller bidrar till samhället.
Det är en farlig utveckling.
Ett medborgarskap ska vara en väg in i samhället, inte ett politiskt verktyg för att sortera människor. När trösklarna höjs allt mer riskerar vi att skapa ett permanent exkluderat skikt där människor förväntas ta ansvar och bidra, men samtidigt hålls på avstånd från full delaktighet.
Under de senaste åren har Sverigedemokraterna och regeringen flyttat fram positionerna steg för steg. Det som för några år sedan hade uppfattats som extremt presenteras i dag som normalt. Tillfälliga uppehållstillstånd har blivit norm. Återreseförbud används mot människor med arbete och familj här. Möjligheten till spårbyte har avskaffats. Barn lever i ständig oro över att deras föräldrar ska försvinna.
Samtidigt har tonen hårdnat. Människor beskrivs allt oftare som problem innan de ens hunnit bli grannar, arbetskamrater eller klasskamrater.
Men det går inte att bygga ett starkt samhälle på rädsla och misstänksamhet.
Det är därför protesterna betyder så mycket. För de visar att det fortfarande finns något levande i Sverige. Att medmänskligheten inte har försvunnit. Att många människor, oavsett politisk tillhörighet, känner att utvecklingen gått för långt.
När arbetsgivare protesterar mot att uppskattade anställda utvisas, handlar det inte bara om arbetskraft. När lärare engagerar sig för sina elever, handlar det inte bara om skolresultat. När kommunalråd höjer rösten, handlar det inte om ideologi utan om ansvar för sina kommuner och sina invånare.
Det handlar om vilken sorts land vi vill vara.
Sverige har aldrig varit perfekt. Men det har funnits en idé om att människor som arbetar, gör rätt för sig och blir en del av samhället också ska få en chans att höra hemma här. Den idén håller på att försvagas. Därför är det viktigt att människor nu höjer rösten.
Kanske är det just nu vi ser början på en motreaktion. Inte driven av slagord eller hat, utan av något mycket starkare: insikten om att ett samhälle som tappar sin mänsklighet också riskerar att förlora sin själ.
Och kanske kan dagens växande protester också bana väg för en framtida socialdemokratisk regering som förmår föra en mer human, rättssäker och långsiktig migrationspolitik än den vi ser i dag.
Juan Fonseca
Inlägget När allt fler säger ifrån mot migrationspolitiken dök först upp på Dagens Arena.