Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
b3cc92be4d044687cdc8ca9e65e1b9da2c5185cbUSA:s tillbakadragande och det nya världsläget kräver nytt EU.
Inlägget En europeisk självständighetsförklaring dök först upp på Dagens Arena.
USA:s tillbakadragande och det nya världsläget kräver nytt EU.
Tysklands kansler Friedrich Merz dristade sig att kritisera USAs krig mot Iran. Han har tidigare gett Israel och USA sitt stöd.
Donald Trumps svarade förstås såsom han alltid gör. Hans agerande följer ett nu välkänt mönster. Så det blev ännu ett ”tjuvnyp”. I det här fallet en hämnd med en större symbolisk betydelse. USA tar hem fem tusen soldater från Tyskland.
För Europas säkerhet betyder det inte så mycket. Beslutet bekräftar emellertid Donald Trumps förhållningssätt till omvärlden och till Europa. Vi talar här om en symbol för en större förändring. USA håller på att lämna Europa åt sitt eget öde. Processen började inte med Trump, men innebörden har blivit allt mer uppenbar.
Efter terrorattacken den elfte september 2001 och Kinas ekonomiska ”mirakel” har USAs intresse förskjutits till Mellanöstern och Asien. Europa är inte i fokus för USA på samma sätt som tidigare.
Allt sedan andra världskriget har vi i Europa kunnat luta oss mot USA:s militära styrka, den utgjorde ett starkt skydd mot Sovjet, som redan hade införlivat stora delar av Östeuropa i sin intressesfär som styrdes av Moskvas kommunistiska marionetter.
Efter 1945 var mellan tvåhundra- och fyrahundratusen amerikanska soldater stationerade i västra Europa. Berlinmurens fall ledde till att antalet utstationerade soldater minskade. Men USA har fortfarande stora och viktiga militära baser i Tyskland och i Europa. Trumps beslut är inte någon omedelbar säkerhetspolitisk katastrof. Snarare är det vad beslutet i sin förlängning representerar som oroar, det är såväl symboliskt som reellt. USA sänder en signal till Europa att vi framgent får klara oss på egen hand.
Donald Trump har många gånger hotat att lämna NATO och kritiserade nyligen länder i Europa som inte ställt upp för USA i kriget mot Iran, som Trump startade på egen hand utan samråd med sina europeiska allierade, men förväntas i efterhand visa sig lojala. USA har redan överlämnat ansvaret för stödet till Ukraina till Europa. Vi bevittnar ett långt amerikanskt farväl till Europa.
Det är Trumps och USA:s budskap. Åtminstone för tillfället.
Allt detta skapar förstås en stor osäkerhet och oro i Europa, inte minst kopplat till vår säkerhet och militära försvarsförmåga. Europa har här lagt sig själv i träda och låtit USA ta det ekonomiska ansvaret, en roll landet i och för sig varit mer än villigt att ta. Det har också varit fördelaktigt för Europa, inte minst ekonomiskt.
På den punkten har den amerikanske presidenten, och hans föregångare som framfört samma kritik, rätt. USA har varit ett skydd mot Sovjetunionen men också en världspolis som ofta agerat på ett irrationellt sätt eller bara verkat utifrån landets egenintresse.
USA har själv valt att axla denna globala roll.
Vi befinner oss nu i ett nytt säkerhetspolitiskt landskap, laddat mer faror. Men kriser innebär också möjligheter. Detta kan leda till EU blir en mer självständig aktör globalt, och samtidigt frigör sig för den amerikanska tvångströjan.
USA:s globala makt har alltid haft sina mörka och ljusa sidor. Europa står fortfarande i tacksamhetsskuld till USA som spelade en helt avgörande roll när nazisterna besegrades. USA:s inträde i kriget skedde i och för sig först efter Japans attack mot Pearl Harbor. Icke desto mindre var den militära insatsen betydande.
Bara i Europa miste 250 000 amerikaner livet. Den ekonomiska insatsen var enorm.
Efter kriget bidrog USA genom Marshallhjälpen till Europas återuppbyggnad. Allt detta skapade starka band över Atlanten och innebar att demokratin i stora delar av västra Europa kunde säkras och stärkas. USA och NATO har sedan dess utgjort ett skydd för västvärldens demokratier. De globala institutioner som format världsordningen etablerades i samförstånd och samtal mellan framför allt Europa och USA.
Efter kriget inrättades FN, Världsbanken, IMF, NATO, GATT, Unicef och WHO, med flera andra. För övrigt organisationer och institutioner som Trump nu försöker skjuta sönder eller dra sig tillbaka ifrån. USA tar inte bara farväl till Europa utan också till den globala världsordning och det rättssystem landet en gång var med och formade.
Med det finns en mörkare sida av den amerikanska makten. USA har inlett en rad misslyckade och missriktade krig, som i Vietnam, Irak, Mellanöstern och nu Iran. USA försvarade Apartheidregimen i Sydafrika. För att inte tala om alla interventioner i Latinamerika där kampen mot kommunismen var viktigare än försvaret för demokratin. Många europeiska länder har låtit hälsan hemmavid tiga still och lagt band på sin kritik mot USA, och ibland aktivt ställt sig på USAs sida.
Ännu 2026 har det visat sig svårt för många europeiska länder att stå upp mot uppenbara amerikanska brott mot folkrätten, förmodligen på grund av de starka historiska banden med och beroendet av USA eller för att blidka den amerikanske presidenten. Vi har saknat en tydlig europeisk röst om Gaza och Iran. I alla relationer och förhandlingar med USA har det också inte bara funnits en öppen famn utan inte sällan också en knuten näve.
Under Kalla kriget stod två supermakter emot varandra: USA och Sovjetunionen. Efter Sovjets upplösning 1991 fanns bara en supermakt kvar. Det vill säga USA. I dag har vi konkurrerande supermakter i en allt mer multilateral värld. Inte minst på grund av det ekonomiska miraklet i i Syd och Öst. USA, Kina och Ryssland, som har skiftande ekonomiska och militära muskler, styrs i dag av Trump, XI och Putin, som är eller agerar som envåldshärskare. Alla har ambitioner att utöka sitt territorium.
Alla är därmed ett hot mot omvärlden och sina grannar. Det hotar freden och många länders nationella oberoende. En ny era av krig tycks stå för dörren.
Europeiska unionen kommer därför att behöva agera mer på egen hand. Frågan är vad Europa vill vara och bör bli. Säkerhet och försvar är förstås en akut fråga, särskilt om NATO faller isär.
Kommer ett NATO 2.O att resa sig ur askan eller kommer EU:s försvarspolitiska samarbete behöva ta ett kvalitativt språng?
Än så länge handlar det mest om samverkan när det gäller upphandlingar och produktion av försvarsmaterial, en i och för sig viktig sida av saken. Alla europeiska länder står inför stora utmaningar. Hur ska vi att finansiera de satsningar på försvaret som många länder har förbundit sig att göra. En del lånas nu upp. Men på sikt behöver de enskilda länderna öka sitt skatteuttag om inte tryggheten och välfärdssystemet ska erodera. Försvarsförmåga formas vidare av en rad faktorer som förutsätter ett bredare samhälleligt perspektiv. Den inkluderar säkerhetspolitik, ekonomi, försvar för demokrati och mänskliga rättigheter, hållbara välfärdssystem, ett starkt civilsamhälle, förmåga att hantera konflikter, klimatanpassning och hälsa i en osäker global värld. Försvarsförmåga byggs inte bara av tanks och drönare utan också av de band som håller medborgarna och samhällena samman.
EU behöver av allt att döma behöva ta nya kvalitativa språng. Det måste ske med respekt för balansen mellan det överstatliga och nationalstaterna. EU bör inte samla så mycket makt i händerna på en president som i USA. EU har inga territoriella anspråk på omvärlden. EUs ska bruka sin mjuka makt i världen inte bygga en hård makt, förutom till sitt eget försvar. EU behöver bli en tydlig röst för demokrati och folkrätt.
Här pågår redan strid i Europa, om vilka världen vi står för och vill verka för. Många europeiska länder inklusive Sverige lägger exempelvis om eller skär ner biståndet. Det är fel väg att gå. Det ligger i vårt intresse att utveckla relationerna till länderna i Syd och Öst, inte pressa dem in i någon av stormakternas famn. Allt detta kokar i grund och botten ner till om Europas plats i världen.
Vi befinner oss i vid ett avgörande historiskt vägskäl. Sverige gick med i EU efter 1989, den tidens stora globala skifte. Vi är medlemmar sedan 30 år. Sverige kan och bör spela en aktiv roll i den process som EU och Europa av allt att döma står inför. 1776 undertecknades den amerikanska självständighetsförklaringen. 250 år senare är det hög tid för Europas självständighetsförklaring. Europa är vårt öde. Europa är vårt ansvar.
Inlägget En europeisk självständighetsförklaring dök först upp på Dagens Arena.
924fe119849f7fecacb9f78d1944f9f867bbda4fKulturpolitiskt bråk har uppstått om författarsamtal är att betrakta som partipolitisk verksamhet.
Inlägget Bråk mellan S och SD om kultur och partipolitisk verksamhet dök först upp på Dagens Arena.
Ett kulturpolitiskt bråk har uppstått i Gävle kommun mellan S och SD. Bråket handlar om huruvida ett författarsamtal är att betrakta som partipolitisk verksamhet.
Den 25 maj ska författaren och journalisten Peter Gustavsson komma till Gävle för ett boksamtal. Samtalet utgår från boken “Hej då Tidö”. En bok där Gustavsson tillsammans med journalisten Mats Wingborg går igenom vad som hänt under de fyra år som Tidöpartierna haft makten. Under ett möte i kultur- och fritidsnämnden i Gävle i förra veckan blev evenemanget ett slagträ i debatten om vilken typ av verksamhet som ska tillåtas i kommunens lokaler. Bakgrunden är bestämmelser kring uthyrningen av Skottes Musikteater. En lokal som kommunen har ett avtal med när det gäller nyttjanderätt. I bestämmelserna står det att lokalen inte får hyras ut till partipolitisk verksamhet. Något som togs upp för diskussion på mötet.
Under sammanträdet som hölls den 28 april, och vars protokoll Dagens Arena tagit del av, yrkade SD-ledamoten Thomas Norrman och partikollegan Niklas Jansson på att de ville ändra i bestämmelserna för uthyrning så att “partipolitiska” budskap kan spridas. Något som i så fall skulle innebära att partier med mandat i kommunfullmäktige i Gävle skulle kunna hyra lokalerna. Ett yrkande som avslogs av de andra ledamöterna i nämnden. I samband med det tog Thomas Norrman (SD) upp boksamtalet som ett exempel på vad han menade kunde vara partipolitisk verksamhet. Det har lett till uppfattningen att SD skulle vilja stoppa boksamtalet. Något som Thomas Norrman skarpt dementerar.
– Mitt resonemang gällde de regler som gäller för Skottes musikteater och inte för Musikhuset, där det här arrangemanget ska hållas. Jag ställde därför frågan om det här boksamtalet hade kunnat vara i Skottes musikteater då det finns bestämmelser om att den lokalen inte får hyras ut för partipolitisk verksamhet. Vi har aldrig haft några åsikter om vad ABF har för arrangemang i sina lokaler. Jag tog endast upp det här boksamtalet som ett hypotetiskt exempel kring vad som skulle kunna räknas som partipolitisk verksamhet. Inget annat, säger Thomas Norrman (SD) till Dagens Arena.
Men resonemanget har fått Socialdemokraterna att ilskna till.
– Jag upplever att de ifrågasätter var gränsen går mellan partipolitisk verksamhet och författarsamtal . Min uppfattning är att de tycker att ett författarsamtal som arrangeras av ett parti är att betrakta som partipolitiskt budskap. För mig är det stor skillnad på partipolitisk verksamhet och ett författarsamtal, säger Lars-Erik Oxbacke (S), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden.
Kulturpolitiken i Gävleborg har varit uppe till diskussion tidigare. Det har att göra med att det rått delade meningar om hur mycket politikerna ska lägga sig i vilken kultur som utövas i länet. SD-politiker i Gävleborgs län har bland annat krävt attta bort offentlig konst,lägga ner Folkteatern och strypa pengarna till Symfoniorkestern. Ett synsätt som Lars-Erik Oxbacke nu menar är på väg att sprida sig även till kommunpolitiken.
– Det jag reagerar på är att vi ser samma tendens från SD i kommunen där de är i opposition som i Gävleborgs län där de sitter i den styrande koalitionen. Min uppfattning är att de har åsikter om huruvida den här typen av författarsamtal är att betrakta som partipolitisk verksamhet eller ej. För om ett boksamtal är att betrakta som politisk verksamhet kan man fråga sig om de kommer att ge utrymme för författare som är kritiska mot dem och Tidöpartierna om de kommer till makten i kommunen, säger Lars-Erik Oxbacke.
Rättelse: I en tidigare version av en artikel i detta ämne står det att SD ville stoppa boksamtalet. Det är felaktigt. Korrekt är att en ledamot för SD bedrivit ett hypotetiskt resonemang kring vilka verksamheter som ska räknas som partipolitisk verksamhet och då tagit upp boksamtalet som ett exempel.
Jon Andersson
Inlägget Bråk mellan S och SD om kultur och partipolitisk verksamhet dök först upp på Dagens Arena.
0c8fe7b3510f38fd862f6ab4dea8c7bc454b8df4Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval.
Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.
Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU.
Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget.
De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister.
Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser.
Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd.
– När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London.
Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med.
Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare.
Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar.
Andrew Blick
Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories.
Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone:
– Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan.
I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien.
Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur.
Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska.
I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar:
– Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem.
Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder.
Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror.
– Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick.
Pia Petersson
Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.
2ac7637b5bd70ef19691e50e4f24c3a749938f61
0c8fe7b3510f38fd862f6ab4dea8c7bc454b8df4
TITLE: Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval DESCRIPTION: Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU. Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget. Högerpopulism blivit rumsren De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister. Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser. Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd. – När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London. Från The Brexit Party till Reform UK Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med. Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare. Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar. Andrew Blick Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories. Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone: – Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan. I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien. Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur. Slutet för “first past the post”? Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska. I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar: – Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem. Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder. Vad händer om de kommer till makten? Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror. – Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick. Pia Petersson Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism DESCRIPTION: Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval. Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU. Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget. Högerpopulism blivit rumsren De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister. Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser. Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd. – När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London. Från The Brexit Party till Reform UK Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med. Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare. Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar. Andrew Blick Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories. Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone: – Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan. I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien. Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur. Slutet för “first past the post”? Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska. I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar: – Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem. Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder. Vad händer om de kommer till makten? Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror. – Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick. Pia Petersson Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.
0c8fe7b3510f38fd862f6ab4dea8c7bc454b8df4
2ac7637b5bd70ef19691e50e4f24c3a749938f61
2ac7637b5bd70ef19691e50e4f24c3a749938f61Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism
Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.
Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU.
Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget.
De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister.
Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser.
Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd.
– När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London.
Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med.
Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare.
Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar.
Andrew Blick
Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories.
Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone:
– Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan.
I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien.
Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur.
Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska.
I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar:
– Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem.
Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder.
Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror.
– Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick.
Pia Petersson
Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.
2ac7637b5bd70ef19691e50e4f24c3a749938f61
0c8fe7b3510f38fd862f6ab4dea8c7bc454b8df4
TITLE: Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval DESCRIPTION: Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU. Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget. Högerpopulism blivit rumsren De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister. Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser. Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd. – När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London. Från The Brexit Party till Reform UK Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med. Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare. Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar. Andrew Blick Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories. Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone: – Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan. I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien. Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur. Slutet för “first past the post”? Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska. I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar: – Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem. Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder. Vad händer om de kommer till makten? Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror. – Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick. Pia Petersson Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism DESCRIPTION: Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval. Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU. Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget. Högerpopulism blivit rumsren De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister. Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser. Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd. – När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London. Från The Brexit Party till Reform UK Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med. Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare. Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar. Andrew Blick Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories. Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone: – Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan. I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien. Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur. Slutet för “first past the post”? Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska. I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar: – Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem. Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder. Vad händer om de kommer till makten? Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror. – Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick. Pia Petersson Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.
0c8fe7b3510f38fd862f6ab4dea8c7bc454b8df4
2ac7637b5bd70ef19691e50e4f24c3a749938f61
9df7706be0a1f5d8a2f9c90888bc7b9533fe41a0Hyreshöjningar på över 70 procent. ”En kostnadschock som få har råd med.”
Inlägget Ny rapport: Så mycket högre blir hyran med marknadshyror dök först upp på Dagens Arena.
Enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen skulle hyran chockhöjas i flera städer. I vissa områden med över 70 procent. I Stockholm skulle hyresgästerna behöva lägga i genomsnitt 11 procent mer av sin inkomst på hyran.
– Det är en kostnadschock som få har råd med, säger Joel Landh, bostadspolitisk strateg på Hyresgästföreningen region Stockholm.
Debatten om marknadshyror har blossat upp under det senaste halvåret. Moderaterna gick i höstas ut med att man vill införa något man kallar ”trygghetshyra”, att hyresgäst och hyresvärd själva tecknar avtal om en hyra vid inflyttning som sedan justeras enligt ett fast index. Hyresgästföreningen och oppositionspartierna Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har rasat och Hyresgästföreningen kallar förslaget för ett annat ord för marknadshyra.
Nu har Hyresgästföreningen låtit konsultföretaget Ramboll räkna på hur mycket hyrorna skulle öka om marknadshyror införs i Sverige. Uppskattningarna visar på chockhöjningar i flera städer och stadsdelar. I Stockholm och Uppsala skulle hyrorna kunna öka med i genomsnitt 39 procent, i Göteborg med 36 procent och i Örebro 24 procent.
I Stockholm skulle hyresgästerna behöva lägga i genomsnitt 11 procent mer av sin disponibla inkomst på hyran, enligt rapporten.
– Stockholmarna lägger redan en större del av sin lön än resten av svenskarna på att bo. Om den kostnaden ökar ytterligare försvinner pengar direkt från mat, fritidsaktiviteter och vardagliga utgifter. Det är en kostnadschock som få har råd med, säger Joel Landh, bostadspolitisk strateg på Hyresgästföreningen region Stockholm i ett pressmeddelande.
Hur mycket högre hyran blir skiljer sig dock stort mellan olika områden. I Norra Innerstan i Stockholm skulle hyran höjas med 76 procent för en tvåa på 57 kvadratmeter, till cirka 16 000 kronor i månaden. I Skarpnäck med 41 procent till cirka 8 000 kronor för en likadan lägenhet. I Järva skulle hyran i stället sänkas med 2 procent.
Källa: Hyresgästföreningen.
I Göteborg skulle hyresgästerna i Majorna-Linné och Centrum få betala 58 procent högre hyra en tvåa på 57 kvadratmeter. I Angered 23 procent och i Västra Hisingen 9 procent.
Källa: Hyresgästföreningen.
– Rätten till en god bostad är grundläggande. Vi vill inte se en utveckling där pengarna enbart räcker till hyran och inget annat, eller att många människor troligen skulle tvingas flytta. Därför kommer Hyresgästföreningen att kämpa mot marknadshyra. Alla ska ha rätt till ett tryggt och bra boende, säger Ronny Bengtsson, regionordförande i Hyresgästföreningen Västra Sverige, i ett pressmeddelande.
Till Fastighetstidningen säger Moderaternas bostadspolitiske talesperson David Josefsson att inga hyror skulle höjas retroaktivt med partiets förslag. Det är bara när en ny hyresgäst flyttar in som man avtalar om en ny hyra.
– Vårt förslag bygger just på att ingen ska behöva flytta och att ingen i nuvarande kontrakt ska råka ut för några chockhöjningar. Det är därför vi kallar det Trygghetshyra, säger David Josefsson till tidningen.
I riksdagen finns i dagsläget ingen majoritet för varken fri hyressättning vid nyproduktion, som Centerpartiet sagt man kommer att kräva om man får inflytande efter valet, eller Moderaternas ”trygghetshyra”. Sverigedemokraterna sa nyligen till tidningen Hem & Hyra att man inte stöder Moderaternas förslag då man vill slå vakt om det hyressättningssystem vi har i dag, med bruksvärdesprincipen och att en förening förhandlar hyran åt alla i en fastighet.
– Det är ett löfte att vi inte kommer att medverka till att de (marknadshyror, reds anm.) införs. Jimmie Åkesson har uttalat sig i partiledardebatten om att vi inte är för marknadshyror. Så den åsikten är väl rotad i partiet. En röst på Sverigedemokraterna är en röst på bruksvärdesprincipen med förhandlingsordning, säger partiets bostadspolitiske talesperson Mikael Eskilandersson till Hem & Hyra.
Inlägget Ny rapport: Så mycket högre blir hyran med marknadshyror dök först upp på Dagens Arena.
52ae6b093e7bd9a2f0d125be0168db39849561dcOm Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem.
Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen. Journalisten Thord Eriksson har träffat de två familjerna i Bergsjön, Göteborg.
I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.”
Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång.
Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl.
Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem.
Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma.
– Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell?
Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal.
Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson
Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid.
– På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han.
Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse.
De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?”
Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell.
Men de sa nej.
Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun.
– Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa.
Zakariya Ali Abdullah Foto: Thord Eriksson.
Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen.
Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte.
Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över.
– Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya.
Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro.
”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl.
Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige.
– Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia.
Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet:
– Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar.
Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn.
– Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya.
Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv.
Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga.
Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde.
– Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen.
Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv.
”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning.
Samma gäller det barnrättsliga perspektivet.
”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.”
Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar.
Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet.
Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar.
Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar.
– Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå.
Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg.
– Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter:
– Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord.
Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar.
Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd.
Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande.
– Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg.
Thord Eriksson
Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
24adf2356efa5cf8d61bf61715bd881526c6af87
52ae6b093e7bd9a2f0d125be0168db39849561dc
TITLE: Pappor som ska utvisas DESCRIPTION: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen. I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.” Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång. Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl. Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem. Galen av frustration Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma. – Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell? Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid. – På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han. Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse. De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?” Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell. Men de sa nej. Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun. – Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa. Inspärrade hela hösten och vintern Zakariya Ali Abdullah Foto: Thord Eriksson. Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen. Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte. Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över. – Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya. Forssell upprepade påstående Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro. ”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl. Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige. – Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia. Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet: – Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar. Godkänner inte identitetshandlingar Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn. – Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya. Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv. Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga. Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde. – Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen. Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv. ”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning. Samma gäller det barnrättsliga perspektivet. ”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.” Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar. Inte konsekventa domar Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet. Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar. Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar. – Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå. Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg. – Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter: – Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord. Oklart vad det betyder för andra Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar. Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd. Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande. – Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg. Thord Eriksson Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Pappor som ska utvisas DESCRIPTION: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen. Journalisten Thord Eriksson har träffat de två familjerna i Bergsjön, Göteborg. I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.” Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång. Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl. Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem. Galen av frustration Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma. – Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell? Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid. – På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han. Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse. De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?” Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell. Men de sa nej. Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun. – Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa. Inspärrade hela hösten och vintern Zakariya Ali Abdullah Foto: Thord Eriksson. Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen. Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte. Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över. – Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya. Forssell upprepade påstående Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro. ”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl. Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige. – Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia. Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet: – Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar. Godkänner inte identitetshandlingar Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn. – Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya. Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv. Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga. Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde. – Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen. Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv. ”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning. Samma gäller det barnrättsliga perspektivet. ”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.” Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar. Inte konsekventa domar Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet. Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar. Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar. – Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå. Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg. – Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter: – Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord. Oklart vad det betyder för andra Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar. Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd. Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande. – Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg. Thord Eriksson Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
52ae6b093e7bd9a2f0d125be0168db39849561dc
24adf2356efa5cf8d61bf61715bd881526c6af87
3c8cbf17b3879bebcd0c5bf864afed8c3950cda2Bilden av iranska motståndsrörelsen stämmer inte. Vi är barn till förkämparna.
Inlägget Vi är barnen ni talar om och drevet tjänar mullorna dök först upp på Dagens Arena.
Medan Iran avrättar politiska fångar krävde svenska politiker och journalister att Anne Ramberg ska förlora sitt uppdrag för att hon stöttat den motståndsrörelse de avrättade tillhör. Vi är några av de barn som dessa debattörer påstår sig bekymra sig över. Vi känner inte igen oss och kan inte längre vara tysta medan drevet gör mullornas jobb.
Nyligen avrättade den iranska regimen sex politiska fångar med koppling till den iranska motståndsrörelsen, Folkets mujahedin, MEK. Samma vecka krävde ett fåtal svenska riksdagsledamöter att Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare skulle förlora sitt uppdrag som konsistoriets ordförande vid Uppsala universitet, för att hon stöttat just denna motståndsrörelse. Detta bör få oss att stanna upp.
När Anne Ramberg uttryckte stöd för kvinnors rättigheter i Iran vid en konferens arrangerad av iranska motståndsrörelsen, utlöstes ett medialt drev. Sverigedemokraterna krävde hennes avgång. I en ledarartikel utmålas motståndsrörelsen som en sekt som tvångsseparerat nästan tusen barn från sina föräldrar. Debatten har kretsat kring vittnesmål från ett fåtal personer. Deras berättelser har stått oemotsagda.
De flesta av oss kom till Europa utan våra föräldrar och växte upp hos fosterfamiljer. Våra erfarenheter skiljer sig från de berättelser som idag dominerar mediernas rapportering. Debatten har i hög grad byggt på ett begränsat antal vittnesmål som fått definiera hundratals andra barns historia och uppväxt. Dessa berättelser innehåller påståenden att barn skulle ha förts bort eller utnyttjats i organiserad form. Detta är allvarliga anklagelser. Den bild som förmedlas känner vi inte igen oss i.
Under Gulfkriget 1991 befann sig omkring 900 barn plötsligt i en krigszon i Irak, där den iranska motståndsrörelsen vid denna tid hade sin bas. Deras familjer deltog i motståndsrörelsens kamp mot regimen i Iran. Enligt UNICEF dog hundratusentals irakiska barn under denna period till följd av kriget och sanktionerna.
I den verkligheten ställdes föräldrar inför ett smärtsamt val: att lämna tillsammans med sina barn eller stanna kvar för att kunna fortsätta kampen medan barnen skickades i säkerhet. Det var varje familjs eget beslut. Många valde det senare, att låta barnen resa iväg för att ge dem en tryggare tillvaro långt från kriget. Liknande beslut har fattats i andra krig. Under Vinterkriget och de efterföljande krigsåren skickades omkring 70 000 finska barn till Sverige. I vår egen tid har många föräldrar i Ukraina ställts inför samma svåra val.
Under andra världskriget genomförde Storbritannien “Operation Pied Piper” där strax under en miljon barn evakuerades från London till fosterfamiljer på landsbygden, för att undkomma de tyska bombningarna. Föräldrar skildes från sina barn under flera år, inte av grymhet, utan för att rädda deras liv. Ingen anklagar dessa föräldrar för att tillhöra en sekt.
MEK har under decennier kämpat mot mullornas regim och avslöjat deras brott mot mänskliga rättigheter, långt innan många andra orkade eller vågade höja sin röst. Det var också MEK som först avslöjade den iranska regimens hemliga kärnvapenprogram. Därför betalar de också ett högt pris. Många av dess anhängare har avrättats av regimen i Iran. Att beskriva denna rörelse som islamistisk är därför inte bara fel – det är en grov förvrängning av verkligheten.
Över 100 000 av dess anhängare har avrättats av regimen, ett pris som ingen annan rörelse har betalat i kampen mot just islamismen. Därför har regimen i årtionden bedrivit omfattande propaganda för att svartmåla rörelsen och tysta röster som stöttar den. Anklagelserna om sekterism och hjärntvätt är inte nya – de är hämtade från Teherans propagandamaskineri, som gör allt för att avlegitimera och försvaga organiserat motstånd mot den iranska regimen.
MEK terrorstämplades på begäran av den iranska regimen, men avfördes från terrorlistorna i EU 2009 och i USA 2012 efter att flera domslut slagit fast att listningen var olaglig. När svenska medier okritiskt återanvänder regimens narrativ går de rakt in i dess desinformationsfälla.
Att en diktatur i praktiken kan påverka terrorlistningen av en oppositionell motståndsrörelse i demokratiska stater väcker allvarliga frågor om rättssäkerhet och politisk påverkan i eftergiftspolitikens spår. Att dessa ogrundade anklagelser fortsätter att återkomma i en rättsstat, även efter att de prövats och underkänts i domstol, är ett underbetyg för debattörer som för vidare dessa narrativ.
Men det som oroar oss mest är metodiken.
Drevet mot Anne Ramberg följer ett välbekant mönster: högljudda anklagelser, krav på avsked, moralisk stigmatisering av alla som vågar uttrycka stöd – och framför allt målet att tysta människor med andra åsikter. Det är inte ett samtal. Det är en utmattningsstrategi. Syftet är att göra det så kostsamt att ta ställning att folk väljer tystnaden. Det är exakt så den iranska regimen alltid har arbetat: inte genom att vinna debatten, utan genom att göra det för farligt att föra den. När den strategin nu replikeras i svensk offentlighet bör vi fråga oss hur det kunde gå så långt.
Samtidigt pågår en våg av avrättningar av politiska fångar i Iran. Människor döms till döden för sin anknytning till just denna motståndsrörelse. När stöd uttrycks för den iranska oppositionen borde diskussionen handla om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. I stället återanvänds gamla narrativ för att misstänkliggöra en hel motståndsrörelse, och indirekt oss som vuxit upp i den kontexten.
Att växa upp utan föräldrar i ett främmande land var inte lätt. Men våra liv vittnar inte om barn som går under. De vittnar om människor som, trots svåra erfarenheter, har byggt kunskap, yrkesliv och framtid. Några anslöt sig senare till motståndsrörelsen, andra gick sina egna vägar. Vi valde att bygga våra liv istället för att ta på oss offerkoftan. Bland oss finns läkare, ingenjörer, professorer, entreprenörer och andra yrkesverksamma.
Frågan är om det är värt att några offrar allt för att en hel nation en dag ska kunna leva i frihet? Vi har redan besvarat frågan för oss själva. Men frågan bör inte riktas till oss – som barn till en motståndsrörelse – utan till ett framtida fritt Iran.
Vi är stolta över våra föräldrars mod att inte vika sig för en av världens brutalaste diktaturer. De valde att offra sin egen framtid för det iranska folkets frihet, samtidigt som de gav oss möjligheten att växa upp och utvecklas i demokratiska samhällen och göra våra egna val. Vi är också tacksamma mot Sverige och de andra länderna, samt mot de fosterfamiljer som tog emot oss som barn. Alternativet för oss hade varit att bli kvar i ett krig utan framtid.
Hanifeh Khayyeri, doktor i biomekanik och entreprenör, Sverige
Sara Zahedi, professor i numerisk analys, Sverige
Emad Bagarzadeh, ingenjör, Sverige
Zoha Saket, överläkare, Sverige
Massud Kiani, civilingenjör, Sverige
Sahra Rahbari, ekonom, HR-chef, Sverige
Reza Khansari, civilingenjör, Sverige
Maryam Ossati, socionom, Sverige
Milica Javdan, statsvetare med specialisering inom islamism, Norge
Maryam Hadizadeh, specialistutbildad socionom inom psykisk hälsa och missbruk, Norge
Hamid Motegi Taleb, familjeterapeut, Norge
Inlägget Vi är barnen ni talar om och drevet tjänar mullorna dök först upp på Dagens Arena.
24adf2356efa5cf8d61bf61715bd881526c6af87Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem.
Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen.
I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.”
Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång.
Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl.
Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem.
Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma.
– Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell?
Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal.
Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson
Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid.
– På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han.
Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse.
De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?”
Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell.
Men de sa nej.
Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun.
– Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa.
Zakariya Ali Abdullah Foto: Thord Eriksson.
Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen.
Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte.
Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över.
– Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya.
Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro.
”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl.
Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige.
– Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia.
Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet:
– Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar.
Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn.
– Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya.
Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv.
Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga.
Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde.
– Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen.
Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv.
”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning.
Samma gäller det barnrättsliga perspektivet.
”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.”
Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar.
Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet.
Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar.
Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar.
– Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå.
Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg.
– Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter:
– Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord.
Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar.
Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd.
Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande.
– Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg.
Thord Eriksson
Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
24adf2356efa5cf8d61bf61715bd881526c6af87
52ae6b093e7bd9a2f0d125be0168db39849561dc
TITLE: Pappor som ska utvisas DESCRIPTION: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen. I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.” Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång. Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl. Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem. Galen av frustration Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma. – Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell? Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid. – På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han. Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse. De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?” Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell. Men de sa nej. Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun. – Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa. Inspärrade hela hösten och vintern Zakariya Ali Abdullah Foto: Thord Eriksson. Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen. Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte. Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över. – Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya. Forssell upprepade påstående Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro. ”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl. Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige. – Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia. Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet: – Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar. Godkänner inte identitetshandlingar Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn. – Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya. Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv. Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga. Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde. – Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen. Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv. ”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning. Samma gäller det barnrättsliga perspektivet. ”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.” Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar. Inte konsekventa domar Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet. Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar. Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar. – Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå. Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg. – Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter: – Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord. Oklart vad det betyder för andra Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar. Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd. Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande. – Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg. Thord Eriksson Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Pappor som ska utvisas DESCRIPTION: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen. Journalisten Thord Eriksson har träffat de två familjerna i Bergsjön, Göteborg. I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.” Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång. Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl. Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem. Galen av frustration Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma. – Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell? Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid. – På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han. Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse. De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?” Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell. Men de sa nej. Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun. – Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa. Inspärrade hela hösten och vintern Zakariya Ali Abdullah Foto: Thord Eriksson. Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen. Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte. Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över. – Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya. Forssell upprepade påstående Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro. ”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl. Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige. – Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia. Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet: – Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar. Godkänner inte identitetshandlingar Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn. – Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya. Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv. Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga. Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde. – Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen. Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv. ”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning. Samma gäller det barnrättsliga perspektivet. ”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.” Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar. Inte konsekventa domar Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet. Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar. Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar. – Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå. Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg. – Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter: – Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord. Oklart vad det betyder för andra Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar. Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd. Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande. – Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg. Thord Eriksson Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
52ae6b093e7bd9a2f0d125be0168db39849561dc
24adf2356efa5cf8d61bf61715bd881526c6af87
3285ba4750d950a66bb7078e3caa7caa2a32576aTidöföreträdare tycker det är rimligt att tysta röster som säger emot dem.
Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten.
Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle.
Sverigedemokraterna i kommunen tycker att detta är partipolitisk verksamhet, som i så fall inte hör hemma i lokaler som är finansierade av kommunen.
Tyvärr är detta inte det enda exemplet på att SD naggar i kanten på förutsättningarna för att kunna föra samtal om politiska frågor, även när det handlar om kritik mot Tidöregeringen.
Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket.
Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta.
I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö.
I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson.
I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna.
Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt.
För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem?
Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång.
Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt.
Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel.
Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt.
I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter.
Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danielioch tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll.
Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang?
Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka.
Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt.
Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin.
För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten.
Jesper Bengtsson
Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
678e28e034a17e9f81fed3c7621568ec4a135fe9
3285ba4750d950a66bb7078e3caa7caa2a32576a
TITLE: De vill tysta sina kritiker DESCRIPTION: Tidöföreträdare tycker det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten. Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle. Men inte om Sverigedemokraterna i kommunen får som de vill. Tidöstyret ska enligt dem inte få kritiseras i en lokal ”som finansieras av kommunen”. Ett tydligare exempel på att Sverigedemokraterna inte förstår sig på detta med demokrati är svårt att hitta. Men tyvärr är det inte det enda. Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket. Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta. Odemokratiskt och något alldeles nytt I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö. I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson. I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna. Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt. För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem? Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång. Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt. Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel. Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt. Inte längre upplåtas åt politik? I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter. Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danieli och tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll. Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang? Ökade krav på att tysta Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka. Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt. Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin. För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten. Jesper Bengtsson Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: De vill tysta sina kritiker DESCRIPTION: Tidöföreträdare tycker det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten. Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle. Sverigedemokraterna i kommunen tycker att detta är partipolitisk verksamhet, som i så fall inte hör hemma i lokaler som är finansierade av kommunen. Tyvärr är detta inte det enda exemplet på att SD naggar i kanten på förutsättningarna för att kunna föra samtal om politiska frågor, även när det handlar om kritik mot Tidöregeringen. Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket. Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta. Odemokratiskt och något alldeles nytt I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö. I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson. I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna. Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt. För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem? Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång. Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt. Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel. Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt. Inte längre upplåtas åt politik? I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter. Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danieli och tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll. Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang? Ökade krav på att tysta Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka. Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt. Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin. För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten. Jesper Bengtsson Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
3285ba4750d950a66bb7078e3caa7caa2a32576a
678e28e034a17e9f81fed3c7621568ec4a135fe9
678e28e034a17e9f81fed3c7621568ec4a135fe9Tidöföreträdare tycker det är rimligt att tysta röster som säger emot dem.
Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten.
Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle.
Men inte om Sverigedemokraterna i kommunen får som de vill.
Tidöstyret ska enligt dem inte få kritiseras i en lokal ”som finansieras av kommunen”. Ett tydligare exempel på att Sverigedemokraterna inte förstår sig på detta med demokrati är svårt att hitta.
Men tyvärr är det inte det enda.
Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket.
Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta.
I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö.
I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson.
I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna.
Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt.
För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem?
Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång.
Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt.
Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel.
Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt.
I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter.
Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danielioch tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll.
Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang?
Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka.
Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt.
Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin.
För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten.
Jesper Bengtsson
Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
678e28e034a17e9f81fed3c7621568ec4a135fe9
3285ba4750d950a66bb7078e3caa7caa2a32576a
TITLE: De vill tysta sina kritiker DESCRIPTION: Tidöföreträdare tycker det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten. Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle. Men inte om Sverigedemokraterna i kommunen får som de vill. Tidöstyret ska enligt dem inte få kritiseras i en lokal ”som finansieras av kommunen”. Ett tydligare exempel på att Sverigedemokraterna inte förstår sig på detta med demokrati är svårt att hitta. Men tyvärr är det inte det enda. Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket. Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta. Odemokratiskt och något alldeles nytt I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö. I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson. I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna. Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt. För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem? Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång. Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt. Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel. Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt. Inte längre upplåtas åt politik? I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter. Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danieli och tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll. Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang? Ökade krav på att tysta Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka. Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt. Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin. För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten. Jesper Bengtsson Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: De vill tysta sina kritiker DESCRIPTION: Tidöföreträdare tycker det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten. Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle. Sverigedemokraterna i kommunen tycker att detta är partipolitisk verksamhet, som i så fall inte hör hemma i lokaler som är finansierade av kommunen. Tyvärr är detta inte det enda exemplet på att SD naggar i kanten på förutsättningarna för att kunna föra samtal om politiska frågor, även när det handlar om kritik mot Tidöregeringen. Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket. Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta. Odemokratiskt och något alldeles nytt I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö. I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson. I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna. Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt. För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem? Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång. Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt. Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel. Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt. Inte längre upplåtas åt politik? I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter. Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danieli och tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll. Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang? Ökade krav på att tysta Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka. Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt. Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin. För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten. Jesper Bengtsson Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.
3285ba4750d950a66bb7078e3caa7caa2a32576a
678e28e034a17e9f81fed3c7621568ec4a135fe9