Tornevall Networks

Benhuset, en låg, gulputsad byggnad i ena änden av Katarina kyrkogård i Stockholm, är precis vad det låter som: en plats för de dödas ben. Bakgrundshistorien är inte mindre gotisk. Huset byggdes för att dumpa de dödas ben under pesthärjningarna i Stockholm på 1700-talet.

Sedan några år fungerar det som konsthall och i dag hittar jag konstnären och aktivisten Dror Feiler på en stol utanför. Solen har tittat fram efter regnet, men vi hinner inte hälsa. Just när jag närmar mig börjar kyrkklockorna slå två och klangen dränker varje försök att prata. När den klingar av och jag drar in andan för att säga något övergår ljudet i ett ännu mer öronbedövande buller.

Det kommer inifrån huset och är en del av Dror Feilers utställning Das Gebrochene, das Geknackte, das Hinkende (Det brutna, det knäckta, det haltande). Inne i det dunkla rummet befinner jag mig i ett slags kuriosakabinett av skränande mackapärer: synthesizers som styrs av metallföremålens placering och rörelser, ihopkopplade med en ljudförstärkare där det ligger ett hammaren-och-skäran-emblem, en metallkula, några mynt och en speldosa. När Dror flyttar runt prylarna på synthesizerns platta utlöser det svajande, distade ljud som får det att ila i hela skallen. I en annan del av rummet står ett självspelande piano ur vilket det kommer en underlig melodi.

Minnen. Dror Feilers utställning samlar olika delar från hans liv. Foto: Paulina Sokolow.

I kortändan av lokalen lägger jag märke till något som ser ut som ett spökkrucifix, som vakar över de bullrande, klinkande och hamrande manickerna.

– Det är min sovsäck från min tjänstgöring i IDF 1969, skriker Dror Feiler i mitt öra för att göra sig hörd genom bullret. Min mamma har broderat in mitt namn i den.

Jag säger att vi måste gå ut och sätta oss. Härinne går det inte att genomföra en intervju. På vägen ut hälsar Dror på besökarna. Just den här eftermiddagen är det mest lite äldre damer. De ser glada ut och berömmer utställningen.

Vad menar du med ”det brutna, de knäckta, de haltande”?

– Vi människor är som de här maskinerna och vi lever i en sönderhackad, bruten och haltande värld där inget och ingen är perfekt. Jag är inspirerad av Samuel Becketts citat: ”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”

Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre.

Linslus. Ofta fastnar Dror Feiler och hans saxofon på bilder. Foto: Paulina Sokolow.

Det hade kunnat vara Drors egen devis. Från den dagen han som 20-årig israel drogs in i armén har han bråkat med och retat överheten på sitt lågintensiva, ettriga vis. Det har varit hans vapen under de många resorna med Ship to Gaza, alla saxofon-”konserter” under demonstrationer och det flitiga debatterandet i snart sagt alla tillgängliga kanaler de senaste tre åren.

75 år gammal håller han igång.

Är utställningen en hyllning till det ickeperfekta?

– Det kan man säga, en hyllning till den som fortsätter trots att den haltar och är knäckt.

Det låter mörkt, med tanke på att Dror tänker mycket på krig och förtryck. Samtidigt går det inte att undgå lekfullheten och barnsligheten i de sammankopplade manickerna, som har en hel del gemensamt med 60-talets nydadaism: robotar som tecknar ”konst” och bassänger med lera som bubblar och skvätter.

Alla former av frihet hänger samman och är lika farliga.

– I min konst är det ljudet som är huvudpersonen, men jag vill koppla det till ett objekt. Så man ser varifrån ljudet kommer. Det ska vara fysiskt!

I en video släpar Dror en rullvagn med ett stenblock med orden ”No monument is innocent” inhuggna. Inspelningen är gjord i Berlin, där han nyligen tillbringat ett år på stipendium med betalt boende och månadslön. Ett av Tysklands finaste konstnärsstipendier.

Han understryker att han gillar saker. Jag tror honom.

– Hemma har jag 500 klockor.

Är du som Mulle Meck?

– Vem är det? Jaha, en barnboksfigur. Nej, jag är dålig på att mecka. Men det gör att mina verk överraskar mig.

Sovsäcken där inne, var har den varit?

– Lite varstans, Gaza, Suezkanalen. 1970 blev jag skickad till Gaza, då var jag 19 år: för ung för att ha körkort men med licence to kill. Men visst, det är logiskt att skicka unga till krig, man tror att man är odödlig. Men jag vägrade att tjänstgöra eftersom jag fick en olaglig order.

Instruktionen var att om det kom skott, exempelvis en handgranat, från en folkmassa skulle det skjutas skarpt mot den.

Dror vägrade och hamnade i arresten ett par dygn. Numera ger vapenvägran betydligt hårdare straff – fängelse och sedan tillbaka till armén, där tjänstgöringstiden nollställs.

– För mig är sovsäcken en bärare av minne och motstånd.

Bara att den inte skramlar lika mycket som de andra verken i utställningen.

– Ja, men de andra föremålen bär på minnen också. Det självspelande pianot bär minnen av en annan tid. Alla saker jag äger är som en sorts dagbok. Minnena gör oss till vilka vi är.

Dror Feiler känns lätt igen i det offentliga rummet och fastnar ofta på pressfotografernas och gatufilmarnas kameror. Långt grått hår, hatt, läderrock och saxofonen i ett fast grepp. På nära håll lägger jag märke till hans smycken. På ett finger sitter en klackring med en davidsstjärna.

– Det är så sorgligt att sionisterna och Israel stulit en judisk symbol och gjort den till sin. De palestinska barnen förknippar symbolen med bombplanen.

Hänger din utställning ihop med din övriga politiska aktivism?

– Alla former av frihet hänger samman och är lika farliga. Musikens frihet banar väg för känslornas frihet som i sin tur leder till tankens frihet och vidare till handlingens frihet – och handlingens frihet är statens fiende nummer ett. ”Låt oss därför bevara operans form som den är, om vi vill bevara monarkin”, sade d’Alembert på 1700-talet.

Upplysningsmannen d’Alembert var matematiker och musikteoretiker under den franske kungen Ludvig. Även om han inte hann bevittna den franska revolutionen förebådade han den med sina radikala tankar om konstens frihet.

Automatik. Det självspelande pianot bär minnen från en annan tid. Foto: Paulina Sokolow.

– Han menade att om man reformerar operan, så kan det i fortsättningen få tanken att reformera världen. Sedan blev det revolution och Mozart skrev den antiauktoritära Trollflöjten.

Han tar proggen som exempel på det motsatta förhållandet.

– Den har radikala budskap men enkla, folkliga melodier. De förändrade ingenting och i dag känns låtarna bara museala. Man måste utmana sig själv och sin publik.

Hur utmanar du dig?

– Genom att ge mig in i konsten och saker som jag inte vet hur de ska sluta. I Berlin lärde jag mig att hugga i sten. Stenen är motstånd men samtidigt passiv.

Har du inte blivit döv av att jobba med så jobbiga ljud?

– Nej, min fru säger att min hörsel blivit sämre men det tycker inte jag. Min mamma kunde fortfarande höra syrsorna vid 95.

Gunilla, också hon konstnär, och Dror har varit gifta i 51 år. Tillsammans har de sonen Tigran, även han ett känt ansikte för alla som tittar på tv-nyheterna, där han bevakar Sydamerika.

Dror vill inte gå in mer på familjen, men kommer in på sin egen uppväxt i den israeliska vänstern.

Ljudmatta. Foto: Paulina Sokolow.

– Min pappa kom till Palestina 1938 från Tyskland. Han var ju socialist, vilket räddade hans liv eftersom han fattade att det var dags att sticka tidigt. Då gick han med i PKP, det palestinska kommunistpartiet. Hela sitt liv var han kommunist.

Pappas kontor, där han jobbade inom partiet, hade alla obligatoriska vänstersouvenirer: Karl Marx-byst och röd plysch.

Som tolvåring fann Dror Marx Kapitalet i bokhyllorna. Förra året, 63 år senare, satte han upp verket på Teater Tribunalen. I november blir det nypremiär.

Plötsligt lägger jag märke till suset från trädkronorna på kyrkogården. Nu hörs de igen. Som om maskinerna inne i utställningen har lugnat ned sig.

Vi behöver hålla den progressiva, socialistiska judiska traditionen levande och omsätta den i handling.

Att komma som vuxen till ett nytt land gör något med det nya språket. Det kan sitta grammatiskt nästan perfekt, men brytningen skvallrar om en historia. Den hebreiska intonationen sitter i.

– Många tycker nog att jag är väldigt osvensk till mitt sätt, men jag ska tala om för dig exakt när jag insåg att jag var svensk. Det var på Ship to Gaza 2010, när officeren beordrade mig att överlämna alla mina ägodelar. ”Visst, men kan jag få ett kvitto?” Så klart åkte jag på stryk, haha. Men det var då jag insåg att jag hade vant mig vid svensk ordning och reda.

Skulle du känna dig hemma i Israel igen?

– Absolut. Jag läser fortfarande alla tidningar varje dag och lyssnar på radio från klockan sex på morgonen. Diskussioner och samtal. De skriker på varandra. Det israeliska samhället är väldigt auktoritärt och ideologiskt. Vi sjöng ”Hatikva” (Israels nationalsång) varje dag i skolan – alla arabiska barn fick också göra det, i varje by. De måste ha känt sig schizofrena. Många av dem trivs trots allt ganska bra för det var på många sätt ett slags demokratiskt samhälle – men med förhinder.

https://www.flamman.se/dror-feiler-far-arets-leninpris/

Dror Feiler får årets Leninpris

Konstnär och Palestinaaktivist tar emot den omdiskuterade utmärkelsen.

Aktuellt/Kultur Paulina Sokolow, Leonidas Aretakis

Sedan den 7 oktober har Dror Feiler profilerat sig starkt i Palestinafrågan och nyligen fick han ta emot Leninpriset, en hedersbetygelse han välkomnade, med reservationen att Lenin för honom ”inte är någon ikon”.

Vad tycker du om den svensk-judiska vänstern då?

– Det är mycket glädjande att en svensk-judisk vänster finns. Vi behöver hålla den progressiva, socialistiska judiska traditionen levande och omsätta den i handling som judar och vänstermänniskor i dagens samhälle. Den radikala judiska rösten har en lång historia – från profeter som Amos, via Marx, Rosa Luxemburg och många andra, fram till vår egen tid. Att föra den vidare kräver uthållighet. Det är ett maratonlopp, inte ett hundrameterslopp.

Förra veckan avslöjade Politico att USA hade pressat sina Natoallierade att hjälpa till att montera ned Internationella brottmålsdomstolen, ICC.

På ett slutet möte uppmanades medlemsländerna bland annat att lämna Romstadgan. USA hade dessutom kontaktat flera europeiska länder direkt – men Politico kunde inte säga vilka.

Nu kan Flamman visa att Sverige var ett av dem.

Den 15 juli kontaktade USA:s ambassad i Stockholm Utrikesdepartementet. Under natten hade ambassaden fått instruktioner direkt från Washington.

”Vi fick en demarch från Washington i natt med instruktioner till vår ambassadör att framföra ett budskap om Internationella brottmålsdomstolen senast den 20 juli”, skrev en amerikansk diplomat. En demarch är en formell begäran om att ett annat land ska vidta en viss åtgärd.

Det gick fort. Redan dagen därpå, klockan 15, tog UD:s rättschef Alexandra Wilton Wahren emot amerikanerna. Med sig hade de ett dokument med rubriken ”ICC Diplomatic Campaign – Leave Behind”.

Vi kommer att följa noga vilka som står på USA:s sida.

Ett leave-behind är ett skriftligt budskap som lämnas kvar efter ett diplomatiskt möte. Men här tar spåren slut. UD har maskerat allt utom rubriken med hänvisning till utrikessekretess.

Vad USA samtidigt krävde av sina Natoallierade är däremot känt.

Den 9 september avslöjade Politico att USA:s Natoambassadör Matthew Whitaker på ett slutet möte med alliansens 32 ambassadörer hade bett medlemsländerna hjälpa USA att montera ned ICC.

– Vi kommer att följa noga vilka som står på USA:s sida, sade Whitaker enligt tre Natodiplomater.

Romstadgan och ICC

Romstadgan är det internationella avtal som ligger till grund för Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Den antogs 1998 och trädde i kraft 2002. Sverige ratificerade stadgan 2001.

ICC har sitt säte i Haag och kan åtala personer för folkmord, brott mot mänskligheten, krigsbrott och aggressionsbrott. Domstolen är inte en del av FN utan en självständig internationell organisation. 125 länder är medlemmar. USA, Ryssland, Kina och Israel står utanför.

Ett land kan lämna Romstadgan genom att meddela FN:s generalsekreterare. Utträdet träder normalt i kraft ett år senare. Ett utträde upphäver inte skyldigheter som uppstod medan landet fortfarande var medlem.

USA:s Natorepresentation skickade också ett skriftligt budskap till medlemsländerna.

Politicos Natoreporter Victor Jack uppger för Flamman att han inte har hela dokumentet, men har fått utdrag och punkter ur det.

Budskapet är rakt. USA tänker ”systematiskt montera ned ICC:s kapacitet” tills domstolen inte längre kan hota amerikansk suveränitet eller rikta sig mot amerikaner. Andra länder erbjuds att ansluta sig till kampanjen. De uppmanas att omedelbart stoppa materiellt stöd till ICC och offentligt fördöma domstolens ”illegitimitet och maktöverskridanden”.

Till länder som anslutit sig till Romstadgan, däribland Sverige, lyder budskapet:

– Vi uppmanar er bestämt att omedelbart börja vidta åtgärder för att lämna Romstadgan.

Det är inte klarlagt om dokumentet som lämnades över i Stockholm innehöll samma krav.

Flamman har därför frågat UD rakt ut om USA bad Sverige att lämna Romstadgan, stoppa sitt materiella stöd till ICC eller offentligt fördöma domstolen.

UD vill inte svara.

Inför FN:s högnivåvecka i New York som inleds i dag har Sveriges ambassad i Haag tagit fram en ny rapport om läget för domstolen. Foto: Marcin Golba/Nurfoto/TT.

”Den 16 juli mottog Utrikesdepartementets rättschef en demarch om ICC från den härvarande amerikanska ambassaden. Sveriges syn på ICC är väl känd – vi stödjer domstolens oberoende och integritet liksom dess roll i att bekämpa straffrihet för de allvarligaste brotten. I övrigt går vi inte in på vad som togs upp på mötet”, skriver departementet till Flamman.

UD:s egen anteckning från mötet ger en bild av det svenska svaret. Där konstaterade Wilton Wahren att Sveriges och USA:s respektive syn på ICC redan var väl kända. Sverige och EU hade länge stött domstolens oberoende och integritet och dess roll i kampen mot straffrihet för de allvarligaste brotten.

Rapporten från mötet skickades vidare till Sveriges ambassader i Washington och Haag samt FN-representationen i New York. Men även delar av mötesanteckningarna har maskerats.

Och det finns mer.

UD har hittat ytterligare en handling som omfattas av Flammans begäran, men vägrar lämna ut en enda del av den. Enligt departementet skulle ett offentliggörande kunna störa Sveriges relationer med en annan stat eller på annat sätt skada landet.

Flamman har begärt ett formellt beslut om sekretessen.

Samtidigt fortsätter striden om ICC.

Inför FN:s högnivåvecka i New York den 18–28 september har Sveriges ambassad i Haag tagit fram en ny rapport om läget för domstolen. Rapporten är daterad den 8 september och bygger bland annat på samtal med personer på expertnivå. Även där har UD maskerat betydande delar.

USA:s kampanj har fortsatt sedan julimötet. Den 3 september gick nuvarande och tidigare ordförande för ICC:s medlemsförsamling gemensamt ut mot försöken att isolera domstolen och få länder att lämna Romstadgan.

Mark Klamberg (bilden), professor i folkrätt vid Stockholms universitet, beskriver det som ”väntat och samtidigt allvarligt av flera skäl” att USA uppmanar allierade att lämna Romstadgan.

– Även om USA inte är ansluten till ICC-stadgan så har den tidigare fungerande samarbetsrelation mellan USA och ICC varit viktig. Vidare är det viktigt att det stora flertalet stater är anslutna, det påverkar både domstolens legitimitet och möjlighet att ta sig an fall, då domstolens normala behörighet förutsätter koppling till en ansluten stats territorium eller anslutens stats medborgare, skriver han till Flamman.

Om fler länder följer USA:s uppmaning kan konsekvenserna bli påtagliga.

– Fem stater har nyligen lämnat ICC: Chad, Venezuela, Burkina Faso, Mali och Niger. Av dessa har Chad uttryckligen och offentligt angett att det skett efter begäran från USA. Utöver försvagad legitimitet och krympande behörighet skulle domstolen även få finansieringsproblem om fler stater skulle lämna.

https://www.flamman.se/nej-icc-ar-inget-politiskt-verktyg/

Nej, ICC är inget politiskt verktyg

Alla bör välkomna ICC:s beslut att gripa Benjamin Netanyahu, skriver Krister Thelin, tidigare domare i Jugoslavientribunalen.

Kommentar/Utrikes Krister Thelin

Utträdena träder i kraft under 2027.

Klamberg anser att Sverige bör fortsätta försvara domstolen, men också göra mer för dem som drabbas av USA:s sanktioner.

– Ytterligare åtgärder vore om Sverige tillsammans med övriga anslutna stater mer effektivt kunde skydda de domare och anställda vid ICC:s åklagarkontor som nu utsatts för sanktioner från USA. Rent konkret handlar det om att säkra deras tillgång till finansiella tjänster, det vill säga vanliga bankkonton och möjlighet att betala via internet.

”Jag tror vinsterna i skolan ligger illa till”, spår en av C-källorna som Dagens ETC pratat med inför partiets eventuella kommande budgetförhandlingar med Vänsterpartiet. En annan källa instämmer.

Medan Centerpartiet fortfarande avfärdar V-förslag som miljardärsskatt har frågan om vinstuttag ur vård- och skolaktiebolag blivit allt mer omstridd. 

Enligt SVT:s senaste valundersökning vill 58 procent av C:s väljare i dag se ett förbud mot vinster i välfärden, en höjning med 8 procentenheter sedan förra valet. Bland samtliga väljare vill 62 procent se ett vinststopp, medan 19 procent är emot. 

Marcus Larsson (bilden), lärare och skoldebattör på Tankesmedjan Balans, är en av dem som skämtsamt kallat partiet för ”Almegas politiska gren” – branschorganisationen som partiets förra ledare Anna-Karin Hatt var vd för.

Men även inom Centerpartiet har synen på vinster börjat röra sig, säger han.

– Vid något tillfälle under Demiroks styre blev det verkligen debatt på allvar om frågan, till den grad att folk ur det äldre gardet tyckte man började låta som kommunister hela bunten, säger han till Flamman.

– Det har grott ett missnöje sedan dess, och man har börjat säga ett och annat om att ”vi kan behöva ompröva vår syn”.

På Centerstämman 2021 ställde sig ungdomsförbundet, Skånedistriktet, och Niels Paarup-Petersen – nu utbildningspolitisk talesperson för C – bakom ett krav på vinstbegränsning för samtliga friskolor. Marcus Larsson lyfter även den lokala C-toppen Andreas Bill, som blivit en uppmärksammad systemkritiker efter Raoul Wallenbergskolans expansion i Lidköping.

Sedan 2021 har Niels Paarup-Petersen fått partiet att svänga i frågan om kommuners rätt att säga nej till friskoleetablering, och stått fast vid att man vill strama åt finansieringssystemet. 

Däremot bekräftade han i Vi Lärare att Centerpartiet vill att aktiebolag ”även i framtiden ska får äga och driva förskolor och skolor, och dessutom dela ut överskott till sina ägare”. Att förbjuda utländskt ägarskap av skolkoncerner beskrev han som en ”jättesvår fråga rent principiellt” – men tillade att ”så här ska det fan inte vara”.

Enligt tidigare undersökningar vill minst två av tre svenskar begränsa eller stoppa aktiebolag med vinstsyfte i välfärden, vilket inkluderar 45 procent av Tidöväljarna. Riksdagspartierna som lagt förslag på temat är S, V, MP och L.

https://www.flamman.se/dags-att-vaxa-upp-nu-centerpartiet/

Dags att växa upp nu, Centerpartiet

Och det snabbt.

Ledare Leonidas Aretakis

– Det finns ju även undersökningar om sådant som storleken på offentlig sektor, där väljarna generellt vill se en mer omfattande sådan än något av deras partier vill i dag, påminner Marcus Larsson.

– Men siffrorna i frågan om vinster i välfärden sticker ut.

Flamman har sökt Centerpartiet och Andreas Bill (C), som avböjt att kommentera.

Jag kom till Sverige 1967. Jag kom från Palestina och bar med mig minnena av mitt land, min familj och ett folk vars liv hade förändrats av krig, fördrivning och ockupation.

Jag försökte göra den palestinska rösten hörd. Jag upplevde att Göteborgs-Posten inte ville publicera artiklar där jag försvarade palestiniernas rättigheter och kritiserade Israels politik. När orden hade svårt att komma fram sökte jag en annan väg.

Jag började sjunga.

Så småningom blev Kofia en röst för Palestina, men också för solidaritet, frihet och människors lika värde.

Jag är från Nasaret.

För mig är Palestina inte en politisk teori och inte bara en karta som stormakter kan rita om.

Jag är från Nasaret.

Som barn gick jag barfota på de gamla stenarna. Jag drack ur samma källor som människor hade druckit ur generation efter generation. Jag vandrade genom samma landskap där Jesus en gång vandrade. Jag satt på bergen och såg solen gå ned över mitt land.

Där fanns min familj, våra grannar, våra berättelser, våra sånger och våra minnen.

Sedan förändrades allt.

Det palestinska folket drabbades av krig och massfördrivning. Städer och byar tömdes på stora delar av sin palestinska befolkning. Familjer splittrades mellan olika länder och flyktingläger. Min egen familj splittrades och hamnade i olika delar av världen.

Detta är inte gammal historia för oss.

Vi lever fortfarande med konsekvenserna.

En enkel fråga till Sverige.

När Ryssland invaderade Ukraina blev budskapet från Sverige och stora delar av Europa tydligt: ett folk har rätt till frihet, självbestämmande och att motsätta sig främmande ockupation.

Jag frågar då:

Har inte palestinier samma rätt?

Om en ukrainare älskar sitt land kallas det patriotism.

När jag älskar Palestina, vad ska min kärlek kallas?

Om ukrainare har rätt att kräva att ockupationen upphör, varför skulle palestinier inte få kräva frihet och självbestämmande?

Jag begär ingen särskild rätt för mitt folk.

Jag begär samma rätt.

Samma människovärde.

Samma rätt till frihet.

Samma rätt att leva utan ockupation, fördrivning och rädsla.

Samma rätt att se våra barn växa upp.

Och samma skyldighet att respektera civila människors liv. Inget folks lidande ger rätt att döda civila ur ett annat folk. Palestinska och israeliska barn har samma människovärde. Folkrätten måste gälla alla – annars förlorar den sin mening.

Jag har burit Palestina med mig sedan 1967

Jag har levt större delen av mitt liv i Sverige. Men Nasaret har aldrig lämnat mig.

Jag bär fortfarande stenarna under mina bara fötter.

Jag minns vattnet från källan.

Jag minns bergen.

Jag minns solnedgången.

Jag bär min mors och min fars berättelser, människorna jag växte upp ibland och sångerna från mitt land.

Därför fortsatte jag att sjunga när jag upplevde att andra dörrar var stängda.

Kofia blev mitt sätt att säga:

Vi finns.

Vi har en historia.

Vi har ett land vi älskar.

Vi har rättigheter.

Och vi tänker inte låta vår berättelse försvinna.

Jag vill inte att något annat folk ska fördrivas för att jag ska få mina rättigheter. Jag vill inte ersätta en orättvisa med en annan.

Jag vill att palestinier och israeler ska kunna leva med frihet, säkerhet och lika mänskliga rättigheter.

https://www.flamman.se/vi-ville-se-palestinas-verklighet-israel-stoppade-oss/

Vi ville se Palestinas verklighet – Israel stoppade oss

Jonas Sjöstedt och Hanna Gedin: Frys EU:s handelsavtal med Israel

Rörelsen Jonas Sjöstedt, Hanna Gedin

Men försoning kan inte byggas på att ett folk förväntas glömma sin historia.

Jag är från Nasaret.

Ingen regering kan ta ifrån mig min barndom.

Ingen militärmakt kan sudda ut stenarna jag gick på, vattnet jag drack eller solen jag såg gå ned över mitt land.

Och ingen ockupation kan bestämma att ett folk inte längre har rätt att vara fritt.

Om friheten är en rättighet för Ukraina måste friheten också vara en rättighet för Palestina.

Försommar 1987. De unga har redan börjat förfesta inför sommarlovet, någon tänker ha på sig samisk kolt på avslutningen, en mamma är otrogen med slöjdläraren och en morfar talar oavbrutet med sin döda fru. Och på byn suckar alla om renarna som måste slaktas sedan radioaktivt nedfall från Tjernobyl gjort köttet otjänligt.

Det är inramningen till författaren och Augustpristagaren Linnea Axelssons nya roman Saivo (Albert Bonniers förlag, 2026), en fristående pendang till Ædnan (2018). Det tidigare eposet följer några människor som knyts samman av släktskap över hundra år, från tvångsförflyttningarna av nordsamerna på 1920-talet till arbetarsvenssonliv i en stockholmsförort. Boken fick flera utmärkelser.

Av den samtida samiska litteratur som kommit ut på svenska, av bland andra Ann Helen Laestadius och Elin Anna Labba, har jag särskilt uppskattat Axelssons originella berättarstil. Men framför allt hennes sätt att utan onödig mystifiering närma sig en minoritets splittrade erfarenheter. De statliga övergreppen och klasskildringarna, liksom individens drivkraft att bryta sig loss från traditionen, ger en trovärdighet som är lätt att ta till sig och identifiera sig med. Man är ju aldrig bara jude eller bara same. Man vill identifiera sig med sin minoritet, men också kritisera den och till och med hata och förkasta den.

Saivo är i samisk tradition namnet på en helig, dubbelbottnad sjö som markerar övergången till andevärlden. Här fungerar den magiska sjön mer som en bild för romanens vertikala perspektiv. Medan Ædnan utspelar sig över flera generationer, följer läsaren i den nya boken några löst sammankopplade familjers vardag under endast ett par dygn. Existentiella kriser, ärvda konflikter och yttre omständigheter ligger likt junisnön över byn.

Nina och Rosa är tonåringar och vänner. Eller i alla fall har de varit det. Nu har Rosa dragit sig undan. Beror det på att vännerna tillhör olika samebyar och den ena har dragit den andra inför rätta? Nina vet inte.

Samtidigt genomlever hennes pappa en identitetskris efter att ha blivit lämnad av sin fru. Han grubblar över om det blivit annorlunda om han ärvt sin fars renhjord. I den andra familjen försöker mamma Miliana bryta sig loss från det traditionstyngda liv som blivit hennes öde, trots att hon avskyr att slöjda och blir äcklad av köttet hon måste ta hand om.

Nog är väl en samekvinna mer än territoriet svensken skapat och den kunskap hennes mor fört vidare

Liksom i den förra romanen är sidorna glesa som dikter, bara ett par, tre ord per rad. Men trots det korthuggna och bildrika språket är efterklangen vardagligt realistisk. Det gäller inte minst replikerna – vi tänker och talar väl ofta i oavslutade meningar?

Med några få utvalda ord tecknas personligheterna fram, ibland i minnesbilder, ibland i nutid. Varje sida ser lite ut som ett broderat särtryck. Ändå blir läsandet episkt, som när man sugs in i en spännande roman. Framåtrörelsen är fysisk. Man vill helt enkelt veta hur det ska gå.

Ibland stannar berättandet upp i en frusen, knivskarp nästan fotografisk bild:

En till grävmaskin stod släckt med krökt hals skallen tungt vilande på marken

Samerna är EU:s enda erkända urfolk, och deras historia är kantad av fula plumpar av rasistisk myndighetsutövning. Den så kallade ”lapp ska vara lapp”-politiken lanserades redan på 1880-talet men utkristalliserade sig som en av pusselbitarna i folkhemmet. Den ingenjörsmässiga synen gick ut på att bevara det mest pittoreska uttrycket för samiskt liv, renskötseln – och försvenska resten.

https://www.flamman.se/samisk-nationalscen-kan-bli-verklighet/

Samisk nationalscen kan bli verklighet

Samisk kultur i Kirunas riskzon

Inrikes Liz Fällman

Att dessa trauman inte går att begrava har regeringen nu insett sent omsider och senare den här månaden kommer Sanningskommissionen för det samiska folket att läggas fram, där experter och samisk allmänhet kunnat lämna rapporter och vittnesmål. Vad som ska komma ut av det är dock ytterst oklart.

När tiden gått och livet ändå blev ganska bra till slut, samtidigt som nya konflikter pågår som ”den gröna omställningen”, klimatförändringar och markexploatering – går det att försonas och är det ens ett självändamål?

Större läkeffekt har nog en roman som Saivo där de samiska trådarna vävs in i en större berättelse, en gemenskap som universellt speglar vår vackra och splittrade värld.

Vad är egentligen viktigast för Vänsterpartiet efter valet – att sitta i regeringen eller att få igenom sin politik?

Det kan låta som samma sak. Det är det inte.

Vänsterpartiets mandat är ett politiskt kapital som inte bör bytas bort för lätt i ministerposter. Den avgörande frågan är inte hur många stolar V får runt regeringsbordet, utan vad partiets röster faktiskt kan åstadkomma. Kan Vänsterpartiet använda sina mandat för att flytta politiken åt vänster – och samtidigt behålla möjligheten att säga nej när regeringen går åt ett annat håll?

Det är här rollen som regeringsunderlag blir intressant. Ett parti kan stå utanför regeringen men ändå vara avgörande för att den ska kunna styra. Vänsterpartiet kan förhandla fram konkreta reformer, få in dem i budgeten och använda sina mandat för att se till att de genomförs. Samtidigt behåller partiet större distans till regeringens övriga politik och kan kritisera och rösta emot beslut som strider mot den egna politiken.

Frågan är alltså inte om Vänsterpartiet ska ha makt. Frågan är hur partiets mandat används för att omsätta makt i politiska resultat.

Det är en maktposition som förtjänar att tas på betydligt större allvar än jakten på ministerposter.

Frågan blir därför hur en sådan position skulle kunna utformas i praktiken. Ett parti som står utanför regeringen behöver tydliga överenskommelser om vilka reformer det stöder, hur de ska finansieras och vilka frågor som ligger utanför samarbetet. Det behöver också finnas en tydlig koppling mellan regeringens åtaganden och det parlamentariska stöd som Vänsterpartiet ger.

Erfarenheten från mandatperioden 2022–2026 visar att ett parti kan stå utanför regeringen och ändå få ett formaliserat inflytande över regeringens politik. Sverigedemokraterna stod utanför regeringen men samarbetade med regeringspartierna genom Tidöavtalet. Det är inte SD:s politik som är relevant här, utan själva maktstrukturen: ett parti kan använda sina mandat för att påverka regeringens politik utan att själv inneha ministerposter.

För Vänsterpartiet aktualiserar detta framför allt frågan om politiskt ansvar. Ett parti som sitter i regeringen deltar i det kollektiva regeringsansvaret. Ett parti som står utanför kan i större utsträckning skilja mellan den politik det självt har förhandlat fram och regeringens övriga beslut. Det kan stödja vissa reformer och samtidigt motsätta sig andra.

Men ett regeringsunderlag är inte ansvarsfritt. Om V röster krävs för regeringens budget eller andra centrala beslut måste partiet också ta ansvar för de överenskommelser det ingår. Skillnaden är att ansvaret kan avgränsas tydligare.

Det ställer höga krav på själva avtalet. Det måste vara offentligt, konkret och möjligt att följa upp. Reformernas innehåll, finansiering och tidsplan måste framgå. Det måste också vara tydligt vad som händer om regeringen bryter mot sina åtaganden.

Vänsterpartiet ska inte jaga ministerposter. Vänsterpartiet ska jaga politiska resultat.

Särskilt viktigt är budgeten. Utan pengar blir politiska löften bara ord. Vänsterpartiet behöver därför ett reellt inflytande över de budgetprioriteringar som följer av överenskommelsen. Inflytandet måste dessutom komma tidigt i processen – innan förslagen är färdigskrivna.

Samtidigt måste partiet kunna behålla sin politiska självständighet. Frågor som inte omfattas av avtalet bör kunna prövas från fall till fall. Om regeringen driver igenom politik som bryter mot överenskomna gränser måste stödet kunna omprövas.

Det är mot denna bakgrund som de konkreta politiska kraven blir avgörande:

1. Välfärden: långsiktiga resurser till vård, skola och omsorg och motstånd mot nya nedskärningar.

2. Pensioner och trygghet: bättre villkor för människor med låga pensioner och stärkta socialförsäkringar.

3. Bostäder: ökat byggande av hyresrätter med rimliga hyror och stopp för marknadshyror.

4. Skatt och omfördelning: en skattepolitik som stärker de offentliga resurserna och minskar ekonomiska klyftor.

5. Klimat och social rättvisa: offentliga investeringar i kollektivtrafik, järnväg, energi och bostäder så att klimatomställningen inte oproportionerligt belastar hushåll med små marginaler.

Kraven måste vara få, tydliga och finansierade. Väljarna ska i efterhand kunna se vilka reformer som genomförts, vilka försämringar som stoppats och vilka kompromisser Vänsterpartiet har accepterat.

Frågan om ministerposter kan därefter bedömas utifrån samma sakliga kriterium: vilket inflytande och vilket ansvar följer av den aktuella samarbetsformen? Ministerposter ger direkt tillgång till regeringens arbete, men också kollektivt ansvar för regeringens beslut. Ett regeringsunderlag har mindre direkt tillgång till beredningen, men kan avgränsa sitt stöd till de överenskommelser man faktiskt ingått.

Vänsterpartiet ska inte jaga ministerposter. Vänsterpartiet ska jaga politiska resultat.

När förhandlingen är över ska väljarna kunna se vad deras röster faktiskt har lett till: vilka reformer som blev verklighet, vilka försämringar som stoppades och vilka kompromisser Vänsterpartiet vägrade acceptera.

Inte hur många stolar Vänsterpartiet fick vid regeringsbordet. Utan hur mycket politik som flyttades.

Det är där makten ska mätas.

Stockholms Vänsterallians – ett kommunalt valsamarbete mellan Feministerna (tidigare Feministiskt Initiativ), Socialistiskt Alternativ, och V-utbrytarpartiet Framtidens Vänster – ställde i år upp i sitt första kommunval. ”Ut med karriäristerna – in med aktivisterna!” lydde valparollen.

Med 99 procent av rösterna räknade har Stockholms Vänsterallians sitt första år kammat hem 2 358 av stockholmarnas valsedlar – motsvarande 0,4 procent. Man får alltså inte in några av sina aktivister i kommunfullmäktige, som har en spärr på tre procent.

”Våra röster har inte räckt till för att komma in i Stadshuset denna gång men det lägger en bra grund för den framtida kampen, som fortsätter oavsett regering”, skriver Stockholms Vänsterallians på sin hemsida.

Dock ser samarbetet ut att bli störst bland partierna under spärren. De tre andra största småpartierna i kommunen – Alternativ för Sverige, Nyans och Medborgerlig Samling – har som jämförelse fått 2804 röster sammanlagt, varav 2 032 på (MED). På hemsidan lyfter Vänsteralliansen också att man fått genomslag ”där vi har våra rötter, i Stockholms röda arbetarförorter”.

Bland de större partierna till vänster har V tappat ungefär 6 200 röster lokalt i kommunen, motsvarande 1,1 procent, vilket gör att man efter årets val ser ut att landa på 14,3 procent. Socialdemokraterna backar med hela 18 700 röster (–3,1 procent), medan Miljöpartiet gör ett rekordval i huvudstaden. Över 31 000 fler stockholmare röstade grönt i detta val, en uppgång på 5,2 procentenheter för MP i kommunen.

Stockholms Vänsterallians lista toppas av Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat, före detta riksdagsledamöter för Vänsterpartiet som grundade Framtidens Vänster efter att båda avgått i samband med uteslutningsärenden, samt av Rebecka Winter från Feministerna.

I Mitt i Stockholm redogjorde Lorena Delgado Varas för partiets idé om att bygga ”motståndskommuner” – lokala kommunstyren som inte räds för att gå emot statliga beslut, om det ”skyddar” kommunens invånare. När hon intervjuades i Flamman tidigare i år talade hon även om förslag som kommunal arbetstidsförkortning, och kommunalt ägda bygg- och livsmedelsbolag för att bryta upp monopol.

Flamman har sökt Stockholms Vänsterallians och dess toppnamn, som ej återkommit. Till Expressen skriver Lorena Delgado Varas: 

”Även om vi inte kom in så var det en otroligt lyckad valrörelse, där vi fick fler medlemmar och fler som aktiverat sig. Jämför vi med andra partier som startat inte för så länge sen så fick vi fler röster på väldigt kort tid.”

Stockholms Vänsterallians – ett kommunalt valsamarbete mellan Feministerna (tidigare Feministiskt Initiativ), Socialistiskt Alternativ, och V-utbrytarpartiet Framtidens Vänster – ställde i år upp i sitt första kommunval. ”Ut med karriäristerna – in med aktivisterna!”, lydde valparollen.

Med 99 procent av rösterna räknade har Stockholms Vänsterallians sitt första år kammat hem 2 358 av stockholmarnas valsedlar – motsvarande 0,4 procent. Man får alltså inte in några av sina aktivister i kommunfullmäktige, som har en spärr på tre procent.

”Våra röster har inte räckt till för att komma in i Stadshuset denna gång men det lägger en bra grund för den framtida kampen, som fortsätter oavsett regering”, skriver Stockholms Vänsterallians på sin hemsida.

Dock ser samarbetet ut att bli störst bland partierna under spärren. De tre andra största småpartierna i kommunen – Alternativ för Sverige, Nyans och Medborgerlig Samling – har som jämförelse fått 2804 röster sammanlagt, varav 2 032 på (MED). På hemsidan lyfter Vänsteralliansen också att man fått genomslag ”där vi har våra rötter, i Stockholms röda arbetarförorter”.

Bland de större partierna till vänster har V tappat ungefär 6 200 röster lokalt i kommunen, motsvarande 1,1 procent, vilket gör att man efter årets val ser ut att landa på 14,3 procent. Socialdemokraterna backar med hela 18 700 röster (–3,1 procent), medan Miljöpartiet gör ett rekordval i huvudstaden. Över 31 000 fler stockholmare röstade grönt i detta val, en uppgång på 5,2 procentenheter för MP i kommunen.

Stockholms Vänsterallians lista toppas av Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat, före detta riksdagsledamöter för Vänsterpartiet som grundade Framtidens Vänster efter att båda avgått i samband med uteslutningsärenden, samt av Rebecka Winter från Feministerna.

I Mitt i Stockholm redogjorde Lorena Delgado Varas för partiets idé om att bygga ”motståndskommuner” – lokala kommunstyren som inte räds för att gå emot statliga beslut, om det ”skyddar” kommunens invånare. När hon intervjuades i Flamman tidigare i år talade hon även om förslag som kommunal arbetstidsförkortning, och kommunalt ägda bygg- och livsmedelsbolag för att bryta upp monopol.

Flamman har sökt Stockholms Vänsterallians och dess toppnamn, som ej återkommit. Till Expressen skriver Lorena Delgado Varas: 

”Även om vi inte kom in så var det en otroligt lyckad valrörelse, där vi fick fler medlemmar och fler som aktiverat sig. Jämför vi med andra partier som startat inte för så länge sen så fick vi fler röster på väldigt kort tid.”

Stockholms Vänsterallians – ett kommunalt valsamarbete mellan Feministerna (tidigare Feministiskt Initiativ), Socialistiskt Alternativ, och V-utbrytarpartiet Framtidens Vänster – ställde i år upp i sitt första kommunval. ”Ut med karriäristerna – in med aktivisterna!”, lydde valparollen.

Med 99 procent av rösterna räknade har Stockholms Vänsterallians sitt första år kammat hem 2 358 av stockholmarnas valsedlar – motsvarande 0,4 procent. Man får alltså inte in några av sina aktivister i kommunfullmäktige, som har en spärr på tre procent.

”Våra röster har inte räckt till för att komma in i Stadshuset denna gång men det lägger en bra grund för den framtida kampen, som fortsätter oavsett regering”, skriver Stockholms Vänsterallians på sin hemsida.

Dock ser samarbetet ut att bli störst bland partierna under spärren. De tre andra största småpartierna i kommunen – Alternativ för Sverige, Nyans och Medborgerlig Samling – har som jämförelse fått 2804 röster sammanlagt, varav 2 032 på (MED). På hemsidan lyfter Vänsteralliansen också att man fått genomslag ”där vi har våra rötter, i Stockholms röda arbetarförorter”.

Bland de större partierna till vänster har V tappat ungefär 6 200 röster lokalt i kommunen, motsvarande 1,1 procent, vilket gör att man efter årets val ser ut att landa på 14,3 procent. Socialdemokraterna backar med hela 18 700 röster (–3,1 procent), medan Miljöpartiet gör ett rekordval i huvudstaden. Över 31 000 fler stockholmare röstade grönt i detta val, en uppgång på 5,2 procentenheter för MP i kommunen.

Stockholms Vänsterallians lista toppas av Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat, båda före detta riksdagsledamöter för Vänsterpartiet som grundade Framtidens Vänster efter att ha uteslutits, samt Rebecka Winter från Feministerna.

I Mitt i Stockholm redogjorde Lorena Delgado Varas för partiets idé om att bygga ”motståndskommuner” – lokala kommunstyren som inte räds för att gå emot statliga beslut, om det ”skyddar” kommunens invånare. När hon intervjuades i Flamman tidigare i år talade hon även om förslag som kommunal arbetstidsförkortning, och kommunalt ägda bygg- och livsmedelsbolag för att bryta upp monopol.

Flamman har sökt Stockholms Vänsterallians och dess toppnamn, som ej återkommit. Till Expressen skriver Lorena Delgado Varas: 

”Även om vi inte kom in så var det en otroligt lyckad valrörelse, där vi fick fler medlemmar och fler som aktiverat sig. Jämför vi med andra partier som startat inte för så länge sen så fick vi fler röster på väldigt kort tid.”

En konstant åtstramningspolitik, en höger som gör allt mer gemensam sak med extremhögern, en allt mer auktoritär mittenregering som rundar parlamentet och genomdriver antisociala lagar med hjälp av en specialklausul i grundlagen, en pressbaron som tar över en allt större del av medielandskapet och ständigt befäster extremhögerns verklighetsbeskrivning.

För den som följt den politiska situationen i Europa det senaste årtiondet är det uppenbart att landet som avses är Frankrike.

Men listan ovan, som historikern Johann Chapoutot räknar upp i epilogen till den till svenska nyligen översatta De oansvariga (Fri tanke, 2026), beskriver i själva verket Tyskland i början av 1930-talet. Detta är också bokens röda tråd: de kusliga beröringspunkterna mellan dagens Frankrike och Weimartyskland. Men trots dessa jämförelser ligger bokens styrka i beskrivningen av det historiska förloppet. Chapoutot är nämligen en ledande specialist på nazismen och det är på tiden att han översätts till svenska.

Frågan i undertiteln – vilka förde Hitler till makten? – är knappast ny, men samtidigt märkligt outforskad. Det är allmänt känt att nazisterna kom till makten genom de politiska institutionerna.

Men vilka var de icke-nazister som lierade sig med dem och gjorde det möjligt för Hitler att avskaffa demokratin?

”De oansvariga” är de högerpolitiker som Chapoutot också kallar ”auktoritära liberaler”. Det är rikskanslererna Franz von Papen, Kurt von Schleicher och Heinrich Brüning, pressbaronen Alfred Hugenberg – Weimartysklands Rupert Murdoch eller kanske snarare Vincent Bolloré – och den gamle halvsenile rikspresidenten Paul Hindenburg.

Dessa aristokratiska eller högborgerliga herrar var ekonomiskt liberala men stockkonservativa i övrigt. Deras hat mot vänstern var minst lika starkt som nazisternas, om inte starkare. I sina dagböcker oroade sig Joseph Goebbels över att de konservativas auktoritära minoritetsregeringar låg för nära den nazistiska politik han själv stod för: ”Vi är många som befarar att den här regeringen går så långt att inget mer finns kvar för oss att göra”. Det enda som hindrade liberalerna från att göra gemensam sak med Hitlers parti redan 1930 var de oborstade nazisternas våldsamma fotsoldater – och flirtande med socialism.

Den antikapitalistiska flygeln av NSDAP var dock alltid i minoritet. Den vänsterpopulistiska retoriken aktiverades bara under valkampanjer för att locka väljare från arbetarklassen som annars hade gått till de marxistiska vänsterpartierna. I ledningen var det bara Goebbels som stödde linjen. De högerextrema galaxhjärnor som man då och då hör påstå att nazisterna egentligen var socialister bara för att de hade ordet socialism i namnet, kan med fördel läsa det tal Hitler höll för en grupp industrimagnater i Düsseldorf 1932 och som Chapoutot ägnar flera sidor åt. Där förklarar han att precis som det finns oöverstigliga skillnader mellan raser, finns det en naturlig hierarki inom varje folk. Att vilja utjämna dessa skillnader genom ekonomisk omfördelning är därför att göra våld på naturen; för att respektera de naturgivna lagarna måste politiken underkastas ekonomin. Ett tydligare kvitto på den ekonomiska samsynen mellan nazister och liberaler får man leta efter.

https://www.flamman.se/hogertidningen-som-segrade-sig-till-dods/

Högertidningen som segrade sig till döds

Efter 50 år har Contra fått världen de önskade sig. Nu lägger de ned.

Inrikes Jacob Lundberg

De oansvariga må vara riktad till en fransk läsekrets, inte minst som författarna av femte republikens konstitution hämtade stor inspiration från Weimartysklands på en gång demokratiska och auktoritära grundlag. Men det är ingen slump att den översätts till svenska lagom till valrörelsen: även för dagens svenska läsare är det hög igenkänningsgrad. Till exempel i beskrivningarna av hur nazisterna först nådde makt på lokal nivå och grundlade samarbeten som senare upprepades på riksplanet. En särskild shout-out går till de socialdemokrater som ville låta nazisterna få makten så att de kunde visa hur inkompetenta de är.

Chapoutot håller en bra balans mellan akademisk precision och läsvänlig bladvändarprosa. Mot slutet får man nästan dag för dag följa förhandlingarna mellan Hitler och de auktoritära liberalerna som utmynnar i maktövertagandet. Chapoutot är också intelligent nog att framhålla likheterna mellan 30-talet och i dag utan att slå fast att vi befinner oss i exakt samma situation som dåtidens tyskar.

Desto märkligare är i det sammanhanget hans övertygelse att nazisterna var på väg att försvinna som politisk kraft på hösten 1932, eftersom de förlorade några procentenheter i det sista valet, och att de hade kollapsat om det inte vore för ”de oansvariga”. Enligt den logiken borde Nationell samling i Chapoutots hemland vara på utdöende för att de backade något i det senaste valet. Om han trodde det skulle han inte ha skrivit den här boken.