Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Flamman. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
bd9de7e9fd5dbaf70c3504335f404a735f9ff048Vänstern kräver regleringar och Silicon Valley säljer drömmar om frihet. Men artificiell intelligens är människans samlade kunskap. Tänk om vi gjorde som den svenska fackföreningsrörelsen och tog den i egna händer?
Tidigare frigörelser vanns på barrikadernas blodiga gatstenar. I dag inleds de på köpcentrumens dunkla parkeringsplatser.
I juli 2024 fick Loren Cole en parkeringsbot på 60 pund av det brittiska parkeringsbolaget Parkingeye i den lilla staden Ormskirk i Lancashire. Beväpnad med ChatGPT bestred den 37-årige kocken avgiften. Han vann mot företaget i domstol, fakturerade det för sin tid – och gick därifrån med 462 pund, inklusive ränta och avgifter.
Lancashire var Marx bomullsdistrikt, där arbetarna först ”deponerade” sitt yrkeskunnande i maskinerna, bara för att få se det återvända som en främmande makt. Två århundraden senare hjälpte en AI-modell – en maskin tränad på mänsklighetens samlade kunskap – en man att återta en bit av sitt liv från ännu en småskalig Leviatan.
Cole ingår i en armé i det fördolda: hyresgäster som kämpar mot frånvarande hyresvärdar, migranter som försvarar sig mot myndigheterna, patienter som utmanar försäkringsbolagen. Revolutionär politik är det inte. Men det vore ett misstag att avfärda det helt.
Många inom vänstern har redan fällt sin dom: AI innebär plagiat på planetär nivå, en klimatkatastrof, en spekulationsbubbla – något som måste bekämpas, pausas och socialiseras.
De missar att AI också är den största möjlighet vänstern har fått på ett sekel.
Hotet är uppenbart: AI erbjuder en friktionsfri, syntetisk handlingsförmåga som neutraliserar varje revolutionär impuls med frågan ”Vad mer kan jag göra för dig i dag?” Men en vänster som avfärdar AI:s dragningskraft som falskt medvetande skriver sin egen dödsruna. Om förtryck kan bekämpas en prompt i taget, vad ska man då med vänstern till?
Dessvärre är kamrat Chat GPT också en tjallare. Coles seger över Parkingeye blev nästan säkert träningsmaterial för AI-modeller: en insättning, enligt gammal Lancashiremodell. Modellen ärver Coles uppfinningsrikedom och bygger vidare på den. Hans grannar ärver ingenting: deras promptuppror måste börja om från noll.
Den nya socialistiska frågan är: kan kunskapen som deponeras i generativ AI omvandlas till gemensam handlingsförmåga, i stället för att försvinna in i ett privat valv?
Socialismen efter AI måste återförena det som den har ägnat ett århundrade åt att skilja åt.
Socialismen har traditionellt framställt sig som kapitalismens skarpaste uttolkare och tagit det borgerliga frihetslöftet på stort allvar.
För 1800-talets socialister dukade kapitalismen upp en bankett bakom låsta dörrar. Uppgiften var, som de såg det, att slå in dörrarna snarare än att bojkotta festen. Och väl där inne visa att kapitalismen inte kunde servera så många måltider som den påstod. Detta förhållningssätt vilade på en viktig, numera bortglömd förutsättning: man måste konfrontera kapitalismen med luckorna i dagens meny, inte i mor- och farföräldrarnas.
Dagens vänster håller fortfarande fast vid äldre löften – frihet, broderskap, rättvisa – men på kapitalismens aktuella meny står en helt annan rätt i centrum: förmågan att handla, skapa och lära. Den gamla protestantiska uppgörelsen lovade frihet senare, i utbyte mot att man underkastade sig maskinen nu. AI lovar frihet genom maskinen, med början nu.
Vänstern förbiser denna möjlighet eftersom den har en alltför snäv syn på arbete. Fixerad vid jobb, löner, förlust av yrkeskunnande och förhandlingsstyrka behandlar den främst AI som ännu ett kapitel i de gamla arbetsmarknadskonflikterna. Ändå rymmer dess egen tradition ett bredare arbetsbegrepp: utöver att arbeta åt en kapitalist betecknar det också mänsklig verksamhet som skapande förmåga, nedlagd i verktyg, ord, regler och maskiner.
Dessa två begrepp är utgångspunkter för två vägar till frigörelse.
Den ena frågar vem som får vad – fördelningens politik. Den andra frågar vad människor får möjlighet att bli – arvets politik.
Den första vill befria arbetet från kapitalet på välbekant mark: löner, arbetstid och förhandlingar. Den andra vill befria mänsklig verksamhet från värdelagens diktat genom att utöka vår handlingsförmåga, särskilt med teknikens och tingens hjälp. Det handlar om arv eftersom de förmågor som lagts ned i tingen överlever dem som skapade dem. De samlas som en kvarlåtenskap, och politiken avgör vem som skrivs in i testamentet.
Bild: David Molander, ”Tankeflykt”.
Under ett sekel prioriterade vänstern fördelningen och gav Kommunistiska manifestets ”var och ens fria utveckling” en undanskymd roll. Med AI återkommer den i förvrängd form: den gamla drömmen om vidgad mänsklig förmåga, levererad i stor skala och på kapitalets villkor.
Oväntat nog väcker AI gamla marxistiska frågor till liv. Vad händer med våra förmågor när de väl har lagts ned i ting? Och vem ska organisera dem och föra dem tillbaka till oss?
I Hegels efterföljd kallade Marx resans utåtgående del för objektivering. Att arbeta är att göra sig själv yttre: mänskliga förmågor förkroppsligas i ting, samtidigt som människor formar sig själva genom det de skapar. Dessa förmågor kan få materiell självständighet genom att bli verktyg, kunskap och kultur. Men de kan också få formell självständighet, så att deras skapare tvingas möta dem som främmande makter. Skillnaden ligger i det som skulle kunna kallas återresan: de relationer som för samma förmågor tillbaka till deras skapare.
De stannar aldrig där de lagts. Det som förs in i tingen återvänder till samhällslivet. Problemet är att det under kapitalet återvänder i förvanskad form. På marknaden kommer mänskliga förmågor tillbaka som varor. I produktionen återkommer de som order att verkställa. Så sög stoppuret under taylorismen ut arbetarnas tysta kunskap och återlämnade den i form av instruktionskort.
AI är den senaste variationen på denna historia. Det som AI återför är varken varor eller instruktioner, utan förmågorna själva: råd, språk, strategi, omdöme, initiativkraft.
Under kapitalet är dock dessa utökade förmågor missbildade från födseln. De inhägnas som egendom, skiljs från sina upphovspersoner, sammanhang och förpliktelser, och hyrs tillbaka ut till sina producenter månadsvis.
Men hur skulle det som lagts ned kunna återföras till sina skapare på något annat sätt? Marx är inte till mycket hjälp. Hans kartläggning av utresan – hur levande verksamhet pumpas in i föremål och maskiner – var felfri, men återresan ägnade han ingen tanke.
Den tog hans arvtagare hand om. Sovjetiska verksamhetsteoretiker som Lev Vygotskij och Aleksej Leontjev gjorde tillägnelsen till utvecklingens motor: varje barn ärver de förmågor som tidigare generationer lämnat efter sig i verktyg och ord. Tyska kritiska psykologer gick längre. För Klaus Holzkamp var lärandets yttersta vinst Handlungsfähigkeit – en utvidgad handlingsförmåga. I Brasilien talade den socialistiska pedagogen Paulo Freire om att hämta ett ”generativt” ordförråd ur böndernas liv och återföra det som politiska verktyg.
Tyvärr lyckades ingen av dem förankra återförandets mekanismer i den politiska ekonomin. Det är vänsterns verkliga uppgift – och hittills vägrar den att ta sig an den. Vänsterns partier och rörelser, som är mer intresserade av att detaljreglera framtiden än att göra anspråk på den, kräver det vanliga: skatter, regleringar och moratorier för AI.
Om förtryck kan bekämpas en prompt i taget, vad ska man då med vänstern till?
De fortsätter att ignorera huvudfrågan: återvänder de förmågor som lagts ned i systemen till sina skapare som gemensamma, varaktiga förmågor som går att ompröva och utveckla? Eller samlas de uppåt, infångade av plattformarna?
Ta förslagen om en AI-utdelning. Det djärvaste är Bernie Sanders förslag om en statlig förmögenhetsfond med ägarandelar i stora AI-företag. Det är väl bra, men relationen mellan medborgare och maskin skulle förbli orörd. Loren Cole skulle kanske bli rikare, men han skulle fortfarande utgöra en enmansarmé.
Den andra frigörelsen – grundad i arv men i dag begravd under kultur, utbildning eller rentav välfärd – lever kvar i några avlagringar, vissa ytliga, andra nästan oåtkomliga. För att hitta den måste vi undersöka tre källor: efterkrigstidens Sverige, Turins fabriker och ett oöversatt brasilianskt manuskript. Var och en bidrar med vad de andra saknar: Sverige med institutionen som formade en klass, Turin med metoden som frigjorde det arbetarna visste utan att veta om det, Brasilien med teorin om kretsloppet mellan det som läggs ned och det som återförs.
Under 1990-talet dök ett gammalt socialistiskt problem hastigt upp igen, innan det åter försvann. I sina kväljande debatter om en ”kunskapsekonomi” använde svenska och brittiska förespråkare för ”tredje vägen” två konkurrerande bilder, förklarar historikern Jenny Andersson i The library and the workshop (2009). I biblioteket, Sveriges föredragna metafor, var kunskap en demokratisk nyttighet som växer när den delas. I verkstaden, New Labours bild, var den en vara, inrymd i individer och såld på marknader. Men bakom rivaliteten finner Andersson ett närmande.
I praktiken övergav båda partierna i det tysta socialdemokratins grundläggande ambition att socialisera kapitalet. I stället lärde de sig den omvända konsten: att ”kapitalisera det sociala”. Nyfikenhet, kreativitet, tillit och själva kulturen definierades om till humankapital. Biblioteket var snart inte mycket mer än ett annex till verkstaden.
De två metaforerna är äldre än partierna som ärvde dem, och de började inte som rivaler. Innan arbetarrörelsen hade en stat att delegera till byggde den sitt eget kulturella maskineri: studiecirklar, arbetarbibliotek, folkets hus – humankapital utan kapital.
Bild: David Molander, ”Trollen”.
Denna kultur blomstrade särskilt i Sverige. Språket hjälpte till: svenskan skiljer mellan utbildning, den praktiska skolningen, och bildning, formandet av ett jag. I århundraden förblev det senare ett aristokratiskt privilegium. Sedan stormade rörelsen portarna under folkbildningens fana. Detta var ingen upphöjd bokklubb. Den lärde arbetare att genomskåda maktens strukturer så att de kunde bryta ned dem. Helt styrd av deltagarna själva placerade den biblioteket och verkstaden under samma jämlika tak.
Gradvis släppte dock rörelsen denna uppgift och lade ut den på staten. Först årtionden senare insåg de svenska socialdemokraterna sitt misstag och medgav i sitt program från 1990 att den växande staten hade ”trängt undan” solidaritetens gamla grundsatser. Bildningen, en gång ett redskap för makt, var nu bara en offentlig tjänst. Sakta försvann frågan om vad människor skulle kunna bli ur politiken.
Om svensk folkbildning lärde en klass att genomskåda makten, lärde Turin den att upptäcka skadorna just där friheten våldsamt kolliderar med nödvändigheten. Traditionens djupare radikalism ligger begravd längre ned. För att hitta den måste vi gräva i obskyra italienska tidskrifter som beskriver förhållandena i Turins fabriker på 1960-talet.
Ivar Oddone, tidigare partisan och förebild för en gestalt i Italo Calvinos uppväxtroman Stigen där spindlarna bygger bon, var företagsläkare på Fiat. Arbetare kom ständigt till honom med en dyster begäran: ”Säg hur jag kan bli sjuk snabbare, så att jag kan fly från det här giftiga stället.” Facken satte helt enkelt ett pris på eländet. Beroende av företagsläkarna förhandlade de om särskilda ”hälsorisktillägg”.
Oddone valde en helt annan väg. Tillsammans med arbetarna kartlade han allt i fabriken som kunde skada hälsan eller orsaka olyckor: ångor, damm, maskiner och så vidare.
Men den svåraste kunskapen att få fram var den som arbetarna bestämt förnekade att de hade. När de fick frågor upprepade de företagets föreskrifter och utelämnade de odokumenterade manövrer som faktiskt gjorde det möjligt att överleva ett skift. Oddones lösning var istruzione al sosia, instruktion till dubbelgångaren. Föreställ er, sade han, att någon annan ska göra ert jobb i morgon. Vad måste ni lära den personen för att arbetet ska utföras så perfekt att ingen upptäcker bytet?
Fackens genialitet låg aldrig i att samla in klagomål, utan i att sammanföra dem.
Med denna utgångspunkt avslöjade arbetarna knep, tajmning och oskrivna regler som aldrig hade stått i någon handbok. När den förste arbetaren som instruerade sin tänkta dubbelgångare fick frågan vad han tyckte om övningen, svarade han att han inte hade lärt sig något nytt – utom möjligen att han visste saker han inte hade vetat att han visste. Och hans förståelse av arbetet hade förändrats därefter.
Sammanfattad i den tunna fackliga skriften L’ambiente di lavoro blev en fabriks lokala kunskapsbygge en allmänt användbar modell. Kampen gav resultat: hälsoriskerna skrevs in i kollektivavtalen och därefter i den lagstiftning från 1978 som skapade Italiens nationella sjukvårdssystem. Enskilda plågor blev gemensamma fakta. Gemensamma fakta blev lag. Under en lysande period hade arbetsbänken och arkivet samma adress.
Så var det inte överallt. I praktiken var biblioteket och verkstaden aldrig bara kunskapsmetaforer. De stod för de två formerna av frigörelse, under skilda tak. Fördelningen styrde verkstaden, där arbetet förhandlade med nödvändigheten. Arvet förvaltade biblioteket, där människor skolades för frihet. Åtminstone tills alla – även vänstern – föll för kunskapsekonomins sirensång. Som Anderssons historieskrivning visar tycktes denna erbjuda en möjlighet att förena nödvändighet och frihet. Men till vems fördel?
Sveriges svar kom stegvis. Under 1990-talet, samtidigt som Socialdemokraterna hyllade bildningen, urholkade de ordet genom att göra det synonymt med anställningsbarhet och säljbara färdigheter. I Storbritannien gick New Labour brutalare fram: till slut rev man biblioteket och behöll bara verkstaden. Det var logiskt för ett parti som behandlade kunskap som en vara och reducerade människor till humankapital.
Klarsynt. Jenny Andersson har beskrivit de olika socialdemokratiska reaktionerna på kunskapssamhället. Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT.
I Silicon Valley kläddes rivningen ut till en syntes. Dess motkulturella heliga skrift, Whole earth catalog, presenterade sig som ett bibliotek över verkstadsutrustning. Amazon, den globala verkstaden, började sitt liv förklädd till bokhandel. Garaget i Palo Alto där Steve Jobs drog i gång Apple var bibliotek och verkstad på samma gång. Det hyllade arbetet som självskapande och friheten som finns i nödvändigheten.
Men det som folkbildningen en gång hade stormat underifrån annekterade garaget uppifrån. Och i dag kan alla dra nytta av det, tack vare AI – mot en mindre avgift.
Samtidigt saboterade institutionerna som hade ärvt utbildningsuppgiften för sig själva. Välfärdsstaten skulle låta människor blomstra bortom klassens begränsningar. Förfallen blev en djävulsk labyrint av krav för att få rätt till hjälp. Efter fyra förödande årtionden av gransknings- och kontrollkultur hade AI lätt att framställa sig som räddaren. På något vis har rollerna blivit omvända: kapitalismen träder fram som socialismens skarpaste uttolkare och kritiker och kränger sina privatiserade terapeutiska lösningar på problem som socialismen inte bär skulden för.
Därav vår nuvarande paradox. En förment radikal vänster försvarar ursinnigt skalen av byråkratiska institutioner som förlorade sin själ för årtionden sedan. De påstått konservativa till höger skissar samtidigt på strålande utopier drivna av stora språkmodeller.
Borde vänstern släppa sin tjurskallighet och börja formulera egna AI-utopier?
Det finns en lärdom att dra av de senaste 40 årens rivningar: frihet och nödvändighet, arbete och lek, teknik och kultur är motpoler inom en och samma verksamhet – att vara människa – och bör tänkas tillsammans även när de ännu inte kan upplevas samtidigt. Socialismen efter AI måste återförena det som den har ägnat ett århundrade åt att skilja åt. Annars kommer garaget i Palo Alto att göra det på ett sätt som gynnar kapitalet.
Minns den saknade sidan hos Marx: återresan där de nedlagda förmågorna kommer hem igen. En återresa är i grunden ett kretslopp – vart det nedlagda tar vägen, vad som kommer tillbaka och till vem. Och kretslopp är hemmaplan för cybernetiken, AI:s föregångare.
Där den kapitalistiska utdelningen återför värde skulle ett socialistiskt återförande ge tillbaka förmåga: nedlagda krafter som återvänder.
Cybernetiken är lätt att avpolitisera eftersom dess återkopplingsslingor inte bryr sig om huruvida de styr en robot eller en termostat. Men en tänkare valde att göra tvärtom. Den brasilianske filosofen Álvaro Vieira Pinto var, liksom Oddone, läkare till utbildningen, men hade en böjelse för existentialism och till och med beroendeteori. Och, vilket är ytterst sällsynt inom vänstern, han kunde cybernetik. Det är inte förvånande att Paulo Freire kallade Pinto sin mentor.
Freire är delvis berömd för sitt angrepp på undervisningens ”bankmodell”, där kunskap deponeras i passiva elever. Pinto intresserade sig för det omvända: inte det som stoppas in i människor, utan det som utvinns ur dem och aldrig återlämnas. Kuppen 1964 drev Pinto i exil. Han fick återvända till Brasilien endast på villkor att han förblev tyst. Det kan förklara varför hans 1 410 sidor långa Teknikbegreppet, kom ut först 2005, trots att den skrevs på 1970-talet.
Medan kanoniserade tänkare, från Heidegger till Ellul och Mumford, flirtade med totaliserande definitioner av tekniken, menade Pinto att maskiner, liksom intelligensen och själva arbetet, är sociala långt innan de är artificiella.
Denna insikt fick honom att granska de politiska följderna av retorno do efeito, effektens återkomst, eller det som cybernetiken kallar feedback, återkoppling. Det verkliga återkopplingskretsloppet löper mellan maskinens resultat och dess skapare: människan, ”den högsta regulatorn över alla regulatorer”, som avgör om maskinen ska behållas, ändras eller förstöras, och i vilket syfte. Varje gång ett kretslopp tycks slutas inne i systemet, så att maskinen framstår som självständig eller rentav självkorrigerande, har någon i tysthet amputerat dess sista led.
Sådana ingrepp är aldrig oskyldiga. De reducerar användaren till en ”operatör” av en maskin som tjänar främmande syften. Det får ofta arbetare att skylla på själva tekniken, ”medan den verkliga fienden gömmer sig bakom den”.
Botemedlet är tillägnelse: foga tillbaka det amputerade ledet och ställ dig vid dess slut, så att du åter blir den som styr i stället för en relästation. Varje återkopplingsslinga är därför ett förklätt politiskt diagram som väcker flera frågor. I vilken riktning går återflödet? Vem tar emot vid slutpunkten? Och vem bidrar bara till någon annans kretslopp?
Låt oss återvända till parkeringen i Lancashire. Loren Cole fick ett svar, Parkingeye led ett nederlag och plattformen registrerade ännu en användare som lärde sig att kämpa. Marx återresa nådde däremot inte längre än till en mans 462 pund. Återflödet gick uppåt, och Parkingeyes nästa offer fick nästan ingenting.
Kunskap. Arbetare installerar kameror från Pano AI som ska övervaka skogsbränder i Colorado, USA. Foto: Brittany Peterson/AP.
En AI-socialism skulle börja med att vända flödet: medan AI-kapitalismen erbjuder terapisessioner skulle den bygga gemensamma kunskapsförråd.
Sessionsekonomin är från början också en utträdesekonomi: varje problemlösare bryter sig loss från alla grannar som sliter med samma problem i fönstret intill. Strejkvaktskedjan må ha gjort gemensamma missförhållanden synliga, men promptrutan skingrar dem. Varje stängt webbläsarfönster är bara ett kulturellt överskott som aldrig fick en varaktig form.
Det kapitalistiska kretsloppet är inte helt slutet. Det smalnar bara av till en enda välbevakad port: värdets filter. En Cole av 100 lyckas ta sig igenom. De övriga 99 misslyckas. Och passagen förvanskar den som klarar sig. Det som går in som ett knep kommer ut som en affärsmodell: värdelagen utfärdar bara utresevisum åt varor. I Pintos Brasilien bestrider appen Anula Multa redan böter – mot en avgift på 30 procent av beloppet.
Där den kapitalistiska utdelningen återför värde skulle ett socialistiskt återförande ge tillbaka förmåga: nedlagda krafter som återvänder genom institutioner som vidgar vad människor kan göra. Skolor, fack, bibliotek, hyresgästföreningar och migrantcentrum skulle bli gemensamma insamlingsplatser.
Deras sätt att använda AI skulle samlas, göras allmänt användbara, versionshanteras och återföras. Bra promptar skulle inte längre bli liggande i webbläsarflikar. Vunna överklaganden skulle vara mer än solskenshistorier. Knepen för att ta sig genom byråkratin skulle bli gemensamma verktyg.
Målet är att förkorta två vägar. Den ena går från en enskild oförrätt till att dess strukturella orsaker undanröjs. Den andra förbinder privat uppfinningsrikedom med ett gemensamt arv. Låt oss kalla varje organ som ansvarar för att fånga upp det medlemmarna lär sig i kampen och återföra det till alla som ökad handlingsförmåga för en kunskapsdepå. En sådan börjar med ett register: det gemensamma minne där det medlemmarna lär sig förs in, rättas och byggs ut.
Muren mellan bibliotek och verkstad kommer inte att återuppbyggas. Det har garaget sett till.
En sådan institution skulle vara för den oavlönade uppfinningsrikedomen vad facken en gång var för lönearbetet. Fackens genialitet låg aldrig i att samla in klagomål, utan i att sammanföra dem: nästa arbetare ärvde ett avtal i stället för att behöva börja från noll. Föreställ er en hyresgästförening vars modell lär sig av varje överklagande som medlemmarna någonsin har vunnit, så att den tusende hyresgästen börjar med 999 segrar i ryggen.
Att skissa på sådana prototyper är förstås lättare än att förstå varför så många misslyckas. Oddones lilla skrift spreds över världen och sålde imponerande bra. Dessvärre utlöste den ingen revolution.
I Italien delegerades kretsloppet uppåt, till staten: reformen 1978 införlivade rörelsens verktyg och skingrade dess krafter. År 1994 kunde Oddone inte längre avgöra om hans generations segrar fortfarande levde.
Oddone fortsatte sitt arbete i Frankrike. I raffinaderibältet väster om Marseille drev allmänläkare vid två vårdcentraler inom den ömsesidiga försäkringsrörelsen ett system som han ledde från Turin.
Varje gång en patients sjukdom kunde spåras till arbetsplatsen registrerades fallet i ett växande gemensamt minne. Snart samarbetade nio allmänläkare med Oddone och lämnade in lika många anmälningar om arbetssjukdomar som alla övriga läkare i regionen tillsammans, inklusive företagsläkare och specialister. Från 2007 låg minnet öppet på nätet, med röda prickar på en karta över sjukdomsfall som hade kunnat undvikas och en gemensam riskpanel inspirerad av kontrollrummet i Salvador Allendes chilenska planeringsprojekt Cybersyn.
Konversation. Människolika AI-chattbots ställs ut i Los Angeles. Foto: Krysta Fauria/AP.
Sedan dog initiativet, trots framgångarna. Oddones finansiär drog ur kontakten, i strid med sina egna utvärderares råd. Oddone hade arbetat under ett ”paradoxalt påbud”: man ber dig göra det institutionerna inte gör och straffar dig sedan för att du blottlägger deras misslyckanden.
Och kartan förblev oläst av just de fack, ömsesidiga försäkringsorganisationer och föreningar för drabbade som den hade skapats för att rusta. Den saknade pusselbiten var aldrig registret. Det som inte kom på plats var mottagarna: institutioner med skyldighet att agera på återkopplingen.
Det är lätt att se var problemet låg: Turins dubbelgångare instruerade varandra över ett bord, och kartan över Marseille omfattade bara ett enda raffinaderibälte. Arvet kunde inte föras vidare till någon som inte var direkt inblandad. Det är just detta villkor som AI faktiskt förändrar. Det som återfördes till en person kan nu förmedlas till alla i liknande situationer – tillägnelse, i Pintos mening, utvidgad från hantverksmässig till global skala.
Muren mellan bibliotek och verkstad kommer inte att återuppbyggas. Det har garaget sett till. Frågan är vem som förvaltar sammansmältningen. Vänsterns nuvarande förslag, inriktade på AI-utdelningar och AI-förmögenhetsfonder, skulle bara återuppta socialiseringen av kapitalet. Den gesten absorberar maskinen utan att blinka: kapitalet har alltid gärna sålt, så länge egendomsprincipen består.
https://www.flamman.se/manniska-maskin-eller-mittemellan/
Människa, maskin – eller mittemellan?
Ella Petrini: Om tekniken kan demokratiseras är en öppen fråga. Men det lär inte ske utan klasskamp.
Det nya vore att avkapitalisera det sociala: att helt lyfta bort användarnas uppfunna genvägar, framgångsrika brev och mödosamt vunna kunskaper från tillgångskolumnen och återföra dem som gemensam handlingsförmåga – ingens egendom, allas makt.
Kretsloppets insamlingshalva fungerar redan i global skala: stympad, uppmätt och filtrerad genom värdet. Den återförande halvan byggdes aldrig, och vi kan inte räkna med att Softbank, Qatars statliga förmögenhetsfond eller Sam Altman ska bygga den.
Å andra sidan behöver vi inte deras tillstånd: non delega, delegera inte, som slagordet löd i Turin. Kunskapsdepåer kan byggas med vilken AI-modell som helst, med början i morgon.
Än så länge tillhör epoken dem som skapar den. Alla världens Loren Cole, förena er!
Texten är först publicerad i Le Monde diplomatique, september 2026. Översättning: Leonidas Aretakis.
fec019772fa8c919bf2d1972fcae990ec4ba366fSedan det svenska företaget beslutat om besparingar riskeras nästan 1 500 jobb i Italien. Efter att förhandlingarna misslyckats har tre fack utlyst strejk som svar.
Förra veckan utlyste tre italienska fackförbund en endagsstrejk tisdagen den 15 september vid en Electroluxfabrik i den italienska staden Cerreto d’Esi. Orsaken är att det svenska företaget har varslat 1 450 anställda som del av det sparpaket man beslutade om tidigare i våras.
– Framför allt hoppas vi tvinga Electrolux att förstå att företaget inte kan betrakta något som avgjort när det för oss absolut inte är avgjort, säger generalsekreteraren för metallarbetarförbundet UILM, Davide Sperti (bilden), till Flamman.
Bakgrunden till besparingarna är den hårdnande konkurrensen och sjunkande priserna inom hushållsapparatsbranschen, vilket har gjort europeiska fabriker utsatta på den globala marknaden. Det är något som de anställda är medvetna om, menar Davide Sperti. Men trots två dagars förhandlingar har parterna inte kunnat komma överens.
– Vi vet mycket väl att branschen går igenom en djup kris, och vi har aldrig förnekat problemen med konkurrenskraften. Men efter all denna tid står vi fortfarande inför nedläggningen av Cerreto d’Esi, 1 450 övertaliga tjänster, visstidsanställningar som inte förlängs och mycket kraftiga nedskärningar vid de andra fabrikerna. Samtidigt kräver man ytterligare uppoffringar av arbetstagarna genom att öka arbetstakten och förändra arbetsorganisationen, säger han och fortsätter:
Om alla måste göra en ansträngning, måste företaget också göra det genom att ändra sina industriella beslut.
– Det fungerar inte att Electrolux håller fast vid nedläggningen av en fabrik, behåller hundratals övertaliga tjänster, ber regeringen om insatser och samtidigt säger till arbetstagarna att de måste producera mer och snabbare. Om alla måste göra en ansträngning, måste företaget också göra det genom att ändra sina industriella beslut.
För metallarbetarfacken UILM, FIM och FIOM handlar strejken om att ”försvara den kompetens som byggts upp under årtionden och möjligheten för tusentals människor att fortsätta leva ett värdigt liv.”
– I Cerreto finns arbetare som efter ett helt liv på fabriken har fått höra att deras fabrik inte längre behövs. Bakom siffrorna finns bostadslån, barn, familjer och människor som varje morgon går till fabriken och gör sitt jobb. Vi kan inte kräva att de ännu en gång ska betala priset för industriella beslut som de inte har fattat, säger Davide Sperti.
Till en början planerade Electrolux att göra sig av med 1 719 tjänster i Italien och vd:n Yannick Fierling sade i juli att omstruktureringen i Italien fortlöpte ”enligt planerna”. Efter att facken svarat med att tillsammans med ledningen i detalj gå igenom situationen vid de fem fabrikerna i landet skar företaget ned den siffran till 1 450. Men för Davide Sperti är det inte nog.
– Att gå från 1 719 till 1 450 övertaliga tjänster och samtidigt bekräfta nedläggningen av Cerreto är inte ett svar på problemen.
Motståndet mot att ställa italienska arbetare mot varandra har påverkat den fackliga strategin: trots att strejken gäller en arbetsplats i centrala Italien är den nationell, förklarar Davide Sperti.
https://www.flamman.se/italien-haller-bella-ciao-standigt-aktuell/
Italien håller ”Bella Ciao” ständigt aktuell
Jonas Elvander: Italien behövde visst ännu ett fascistparti
– En sak vill jag vara mycket tydlig med: vi kommer inte att ställa arbetstagarna i Cerreto mot dem i Porcia, Susegana, Solaro eller Forlì, och vi kommer inte att acceptera en logik där räddandet av hundra arbetstillfällen måste innebära att hundra andra offras någon annanstans. Det är precis därför strejken är nationell. Hela Electrolux industriella närvaro i Italien måste hanteras och försvaras tillsammans.
– Så länge det finns en möjlighet att försvara ens ett enda arbetstillfälle kommer vi att driva den kampen fullt ut och ”stå emot en minut längre än Electrolux”.
Flamman har sökt arbetare vid fabriken i Cerreto d’Esi samt Electrolux.
0060f26fb30468cb4c0de8c8ad58f116753844f3På en irländsk sportbar i Gdańsk ser jag Hammarby åka ur Europa League-kvalet. Det börjar jämnt. Bajen spelar hemma inför en jublande, om än ganska knapp publik men Raków Częstochowa gör 1–0 precis före halvtid och hemmalaget hämtar sig aldrig. Sara sörjer. Jag jublar tyst och twittrar om Hammarbys ständiga förmåga att förlora. Då kommer […]
På en irländsk sportbar i Gdańsk ser jag Hammarby åka ur Europa League-kvalet.
Det börjar jämnt. Bajen spelar hemma inför en jublande, om än ganska knapp publik men Raków Częstochowa gör 1–0 precis före halvtid och hemmalaget hämtar sig aldrig.
Sara sörjer. Jag jublar tyst och twittrar om Hammarbys ständiga förmåga att förlora.
Då kommer en skotsk skeppare fram till vårt bord.
Han är i Gdansk på jobb och har varit några gånger i hamnen i Kalmar. En väldigt vacker stad, tycker han, men ölen är alldeles för dyr.
Vi instämmer.
När vi berättar att vi är svenska och politiskt engagerade socialdemokrater klargör han genast att han inte vill ha ”någon jävla debatt”.
I nästa andetag frågar han om vi har sett hur det ser ut i Storbritannien.
De säger att de oroar sig för vad främmande män gör mot Europas kvinnor. Men de skiter uppenbarligen i hur de själva behandlar oss.
Hela samhället har förfallit. Invandrarna kommer i båtar. Muslimska män väller in, får bo på lyxhotell på skattebetalarnas bekostnad och våldtar kvinnorna. Själv måste han fylla i en massa blanketter för att få lägga till i europeiska hamnar, medan muslimerna välkomnas med öppna armar.
Jag försöker byta ämne tre gånger. Jag påminner om att vi precis har sett en svensk fotbollsmatch, frågar hur gamla hans barn är och berättar att jag nyligen besökt Irland.
Inget hjälper.
Skepparen vill absolut inte debattera, men vi måste förstå att muslimska män hatar kvinnor.
Till slut börjar vi ändå ställa frågor. Var ligger de där lyxhotellen? Vem betalar? Varför tror han på uppgifterna? Och i vilket europeiskt land välkomnas flyktingar egentligen med öppna armar?
Vi berättar om hur lång tid integration tar för olika grupper och varför Sverige historiskt har lyckats olika väl. Vi försöker prata om bostäder, utbildning, arbete och vilka resurser som krävs.
Vi berättar också att vi själva och våra vänner har utsatts för sexuellt våld av män från olika delar av världen. Övergreppen började inte med migrationen.
Samtidigt är det förstås en större uppgift att integrera människor från länder med starkt patriarkalt förtryck, låg utbildningsnivå och djupa krigstrauman än att ta emot franska utbytesstudenter. Men det är ett argument för ett bättre integrationsarbete – inte för att lägga ned det.
Skepparen lyssnar inte på ett ord.
”Det låter som en väldigt rasistisk föreställning”, säger jag till slut.
”Det är en väldigt woke-vänstersak att säga”, svarar han.
Sedan kommer hans kompis, beklagar att vi har börjat prata politik och bjuder oss på margaritas.
Större delen av resan var betydligt roligare.
Jag har hälsat på min barndomsvän i Barcelona. Jag och mina tjejkompisar har solat topless, druckit sangria på stranden, ätit tapas, sjungit karaoke och beställt billiga shots över bardiskar.
Mellan varven har vi läst böcker om gängkriminalitet, diskuterat Europas koloniala historia, spansk socialism, EU:s migrationspolitik och det stundande svenska valet. Vi har också utforskat det europeiska utbudet på dejtingappen Hinge, med varierande resultat.
Semestern har varit precis så allvarlig och tramsig som den bör vara.
Den skotska skepparen var inte heller representativ för alla män vi träffade. Men han var långt ifrån ensam om just en sak.
När jag berättade för unga män från Spanien, Irland, Skottland, Tyskland och Polen att jag kom från Sverige reagerade de alltid likadant:
”Åh, Sverige! Trevligt! Men hur går det med era invandrarproblem?”
Den svenska extremhögerns berättelse har nått långt utanför landets gränser. Sverige beskrivs som ett varnande exempel: det lilla nordiska paradiset som förstördes av muslimsk invandring.
Berättelsen har nått Vita huset. Den har nått Elon Musk. Den har också nått en skotsk skeppare i Gdansk.
Senare på kvällen hamnar vi på karaoke.
Jag dricker öl och sjunger ”Hey Jude” med ett gäng snygga tyskar som är i Gdansk på svensexa. Killen jag flirtar med är en 30-årig polis från Köln.
När vi går ut för att ta en cigarett berättar jag att jag är svensk.
Han drar någon klyschig raggningsreplik om snygga scandi girls. Jag skrattar och tar emot flirten.
Sedan kommer frågan:
”Åh, men jag har hört om era problem med invandrare.”
Han berättar att han är konservativ och att problemen i både Tyskland och Sverige är muslimernas fel. Jag försöker återigen byta ämne.
Senare under natten försöker han och en annan man i sällskapet pressa mig till en trekant.
Jag säger nej. De tjatar. Jag säger nej igen.
https://www.flamman.se/markus-allards-hat-slutar-i-min-inkorg/
Markus Allards hat slutar i min inkorg
Linn Svansbo: Att tillskansa sig makt genom att skrämmas får aldrig sätta ramarna
Inget fullbordat övergrepp sker, men kvällen slutar med att jag stormar ut ur deras lägenhet, livrädd och gråtande.
Polisen från Köln har ett kors och en psalmvers på sin Instagram-profil.
Dagen därpå får jag veta att den andre mannen är hans kusin. Det är dessutom hans svensexa vi har firat. Om några veckor ska han ingå det heliga äktenskapet med en förmodligen intet ont anande kvinna som heter Julia.
Jag tänker på skepparen i sportbaren. Han ägnade kvällen åt att varna oss för muslimska män som våldtar kvinnor. Några timmar senare satt jag i en lägenhet med två kristna, konservativa tyskar som inte ville höra mitt nej.
De säger att de oroar sig för vad främmande män gör mot Europas kvinnor. Men de skiter uppenbarligen i hur de själva behandlar oss.
6c067336d30f831ff9698be6eb389299e7729f26Centerpartiet kan samarbeta med alla. Förutom dem de måste samarbeta med.
Ni vet när man är på semester med ett kompisgäng, och en person gör hela resan omöjlig.
Den ena restaurangen är för dyr. Den andra har för stark belysning. Den tredje har inget glutenfritt. Tunnelbanan luktar illa. Taxi ”känns fel”. Stadsstranden är för turistig men den mysigare stenstranden ligger för långt bort.
Till slut sitter åtta personer hungriga och bleka på hotellrummet och delar på en påse jordnötter, medan personen förklarar att hen faktiskt är trött på att alltid anpassa sig efter andra.
I svensk politik är den personen Centerpartiet.
De har bestämt sig för Magdalena Andersson som statsminister och för att Tidö ska bort. Men de vill inte samarbeta med de andra partier som vill samma sak. I stället ska de bara prata med Socialdemokraterna.
Problemet är att underlaget för den mittenregering som Centerpartiet drömt om hela valrörelsen inte finns. Väljarna beställde något annat.
Vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också.
Alltså behöver de samarbeta. Men de vägrar.
Så nu hoppas de i stället att Vänsterpartiet ska ge bort sina mandat till en regering som är skapad för att hålla Vänsterpartiet borta från makten.
Samtidigt har Elisabeth Thand Ringkvist mage att påstå att ”så öppen har väl aldrig en centerpartistisk regeringsingång varit tidigare”.
Samma märkliga självbild finns hos Socialdemokraterna.
När jag diskuterade regeringsfrågan i ”Studio ett” med Aftonbladets politiska redaktör och tidigare S-toppen Anders Lindberg, sade jag att i övriga Norden är det här en ickefråga. De som vinner valet styr tillsammans.
Han svarade att Sverige inte är som resten av Norden, och att vi har en lång historia av S-ledda minoritetsregeringar.
Absolut.
Men 1900-talet är över. Socialdemokraterna är inte längre ett 45-procentsparti. 28 procent är en betydligt mindre minoritet.
Och vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också.
Men för att slippa sätta sig ned som vuxna och försöka komma överens, har man uppfunnit ordet ”regeringsduglighet”.
Bara fyra dagar före valet sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” och att hon hade ”svårt att se” att det skulle hinnas med innan valet. Centerpartiets partisekreterare Hannes Hervieu sade samtidigt att V saknade den ”ansvarsförmåga” som krävs för att sitta i regering.
Men duglighet är ingen examen som delas ut av Socialdemokraterna och Centerpartiet. Den avgörs av väljarna i fria val. Och de har funnit Vänsterpartiet 8,1 procent och Centerpartiet 7,1 procent dugliga.
https://www.flamman.se/valjarna-ar-valets-stora-forlorare/
Väljarna är valets stora förlorare
Leonidas Aretakis: Tjafs om regeringsfrågan, i stället för sakpolitik
Såvida man anser att väljarna är dugliga nog för att rösta.
All heder åt sverigedemokraten Jonas Fransson som åtminstone skrev ut denna undertext på X: ”Grattis, alla mentalhandikappade småpartiröstare! Kul!”
Så nu sitter vi alla i hotellobbyn och väntar på att Centerpartiet väljer en restaurang som matchar alla deras krav.
Under tiden äter Tidö rensadel och tofu på Sagerska i samlad trupp.
Tiden är knapp.
608940e31e19f670a350b32ce09eaf16b9fd9e3a
6c067336d30f831ff9698be6eb389299e7729f26
TITLE: Dags att växa upp nu, Centerpartiet DESCRIPTION: Centerpartiet kan samarbeta med alla. Förutom dem de måste samarbeta med. CONTENT: Ni vet när man är på semester med ett kompisgäng, och en person gör hela resan omöjlig. Den ena restaurangen är för dyr. Den andra har för stark belysning. Den tredje har inget glutenfritt. Tunnelbanan luktar illa. Taxi ”känns fel”. Stadsstranden är för turistig men den mysigare stenstranden ligger för långt bort. Till slut sitter åtta personer hungriga och bleka på hotellrummet och delar på en påse jordnötter, medan personen förklarar att hen faktiskt är trött på att alltid anpassa sig efter andra. I svensk politik är den personen Centerpartiet. De har bestämt sig för Magdalena Andersson som statsminister och för att Tidö ska bort. Men de vill inte samarbeta med de andra partier som vill samma sak. I stället ska de bara prata med Socialdemokraterna. Problemet är att underlaget för den mittenregering som Centerpartiet drömt om hela valrörelsen inte finns. Väljarna beställde något annat. Vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också. Alltså behöver de samarbeta. Men de vägrar. Så nu hoppas de i stället att Vänsterpartiet ska ge bort sina mandat till en regering som är skapad för att hålla Vänsterpartiet borta från makten. Samtidigt har Elisabeth Thand Ringkvist mage att påstå att ”så öppen har väl aldrig en centerpartistisk regeringsingång varit tidigare”. Samma märkliga självbild finns hos Socialdemokraterna. När jag diskuterade regeringsfrågan i ”Studio ett” med Aftonbladets politiska redaktör och tidigare S-toppen Anders Lindberg, sade jag att i övriga Norden är det här en ickefråga. De som vinner valet styr tillsammans. Han svarade att Sverige inte är som resten av Norden, och att vi har en lång historia av S-ledda minoritetsregeringar. Absolut. Men 1900-talet är över. Socialdemokraterna är inte längre ett 45-procentsparti. 28 procent är en betydligt mindre minoritet. Och vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också. Men för att slippa sätta sig ned som vuxna och försöka komma överens, har man uppfunnit ordet ”regeringsduglighet”. Bara fyra dagar före valet sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” och att hon hade ”svårt att se” att det skulle hinnas med innan valet. Centerpartiets partisekreterare Hannes Hervieu sade samtidigt att V saknade den ”ansvarsförmåga” som krävs för att sitta i regering. Men duglighet är ingen examen som delas ut av Socialdemokraterna och Centerpartiet. Den avgörs av väljarna i fria val. Och de har funnit Vänsterpartiet 8,1 procent och Centerpartiet 7,1 procent dugliga. Väljarna är valets stora förlorare Leonidas Aretakis: Tjafs om regeringsfrågan, i stället för sakpolitik Ledare Leonidas Aretakis Såvida man anser att väljarna är dugliga nog för att rösta. All heder åt sverigedemokraten Jonas Fransson som åtminstone skrev ut denna undertext på X: ”Grattis, alla mentalhandikappade småpartiröstare! Kul!” Så nu sitter vi alla i hotellobbyn och väntar på att Centerpartiet väljer en restaurang som matchar alla deras krav. Under tiden äter Tidö rensadel och tofu l på Sagerska i samlad trupp. Tiden är knapp.
TITLE: Dags att växa upp nu, Centerpartiet DESCRIPTION: Centerpartiet kan samarbeta med alla. Förutom dem de måste samarbeta med. CONTENT: Ni vet när man är på semester med ett kompisgäng, och en person gör hela resan omöjlig. Den ena restaurangen är för dyr. Den andra har för stark belysning. Den tredje har inget glutenfritt. Tunnelbanan luktar illa. Taxi ”känns fel”. Stadsstranden är för turistig men den mysigare stenstranden ligger för långt bort. Till slut sitter åtta personer hungriga och bleka på hotellrummet och delar på en påse jordnötter, medan personen förklarar att hen faktiskt är trött på att alltid anpassa sig efter andra. I svensk politik är den personen Centerpartiet. De har bestämt sig för Magdalena Andersson som statsminister och för att Tidö ska bort. Men de vill inte samarbeta med de andra partier som vill samma sak. I stället ska de bara prata med Socialdemokraterna. Problemet är att underlaget för den mittenregering som Centerpartiet drömt om hela valrörelsen inte finns. Väljarna beställde något annat. Vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också. Alltså behöver de samarbeta. Men de vägrar. Så nu hoppas de i stället att Vänsterpartiet ska ge bort sina mandat till en regering som är skapad för att hålla Vänsterpartiet borta från makten. Samtidigt har Elisabeth Thand Ringkvist mage att påstå att ”så öppen har väl aldrig en centerpartistisk regeringsingång varit tidigare”. Samma märkliga självbild finns hos Socialdemokraterna. När jag diskuterade regeringsfrågan i ”Studio ett” med Aftonbladets politiska redaktör och tidigare S-toppen Anders Lindberg, sade jag att i övriga Norden är det här en ickefråga. De som vinner valet styr tillsammans. Han svarade att Sverige inte är som resten av Norden, och att vi har en lång historia av S-ledda minoritetsregeringar. Absolut. Men 1900-talet är över. Socialdemokraterna är inte längre ett 45-procentsparti. 28 procent är en betydligt mindre minoritet. Och vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också. Men för att slippa sätta sig ned som vuxna och försöka komma överens, har man uppfunnit ordet ”regeringsduglighet”. Bara fyra dagar före valet sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” och att hon hade ”svårt att se” att det skulle hinnas med innan valet. Centerpartiets partisekreterare Hannes Hervieu sade samtidigt att V saknade den ”ansvarsförmåga” som krävs för att sitta i regering. Men duglighet är ingen examen som delas ut av Socialdemokraterna och Centerpartiet. Den avgörs av väljarna i fria val. Och de har funnit Vänsterpartiet 8,1 procent och Centerpartiet 7,1 procent dugliga. Väljarna är valets stora förlorare Leonidas Aretakis: Tjafs om regeringsfrågan, i stället för sakpolitik Ledare Leonidas Aretakis Såvida man anser att väljarna är dugliga nog för att rösta. All heder åt sverigedemokraten Jonas Fransson som åtminstone skrev ut denna undertext på X: ”Grattis, alla mentalhandikappade småpartiröstare! Kul!” Så nu sitter vi alla i hotellobbyn och väntar på att Centerpartiet väljer en restaurang som matchar alla deras krav. Under tiden äter Tidö rensadel och tofu på Sagerska i samlad trupp. Tiden är knapp.
6c067336d30f831ff9698be6eb389299e7729f26
608940e31e19f670a350b32ce09eaf16b9fd9e3a
608940e31e19f670a350b32ce09eaf16b9fd9e3aCenterpartiet kan samarbeta med alla. Förutom dem de måste samarbeta med.
Ni vet när man är på semester med ett kompisgäng, och en person gör hela resan omöjlig.
Den ena restaurangen är för dyr. Den andra har för stark belysning. Den tredje har inget glutenfritt. Tunnelbanan luktar illa. Taxi ”känns fel”. Stadsstranden är för turistig men den mysigare stenstranden ligger för långt bort.
Till slut sitter åtta personer hungriga och bleka på hotellrummet och delar på en påse jordnötter, medan personen förklarar att hen faktiskt är trött på att alltid anpassa sig efter andra.
I svensk politik är den personen Centerpartiet.
De har bestämt sig för Magdalena Andersson som statsminister och för att Tidö ska bort. Men de vill inte samarbeta med de andra partier som vill samma sak. I stället ska de bara prata med Socialdemokraterna.
Problemet är att underlaget för den mittenregering som Centerpartiet drömt om hela valrörelsen inte finns. Väljarna beställde något annat.
Vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också.
Alltså behöver de samarbeta. Men de vägrar.
Så nu hoppas de i stället att Vänsterpartiet ska ge bort sina mandat till en regering som är skapad för att hålla Vänsterpartiet borta från makten.
Samtidigt har Elisabeth Thand Ringkvist mage att påstå att ”så öppen har väl aldrig en centerpartistisk regeringsingång varit tidigare”.
Samma märkliga självbild finns hos Socialdemokraterna.
När jag diskuterade regeringsfrågan i ”Studio ett” med Aftonbladets politiska redaktör och tidigare S-toppen Anders Lindberg, sade jag att i övriga Norden är det här en ickefråga. De som vinner valet styr tillsammans.
Han svarade att Sverige inte är som resten av Norden, och att vi har en lång historia av S-ledda minoritetsregeringar.
Absolut.
Men 1900-talet är över. Socialdemokraterna är inte längre ett 45-procentsparti. 28 procent är en betydligt mindre minoritet.
Och vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också.
Men för att slippa sätta sig ned som vuxna och försöka komma överens, har man uppfunnit ordet ”regeringsduglighet”.
Bara fyra dagar före valet sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” och att hon hade ”svårt att se” att det skulle hinnas med innan valet. Centerpartiets partisekreterare Hannes Hervieu sade samtidigt att V saknade den ”ansvarsförmåga” som krävs för att sitta i regering.
Men duglighet är ingen examen som delas ut av Socialdemokraterna och Centerpartiet. Den avgörs av väljarna i fria val. Och de har funnit Vänsterpartiet 8,1 procent och Centerpartiet 7,1 procent dugliga.
https://www.flamman.se/valjarna-ar-valets-stora-forlorare/
Väljarna är valets stora förlorare
Leonidas Aretakis: Tjafs om regeringsfrågan, i stället för sakpolitik
Såvida man anser att väljarna är dugliga nog för att rösta.
All heder åt sverigedemokraten Jonas Fransson som åtminstone skrev ut denna undertext på X: ”Grattis, alla mentalhandikappade småpartiröstare! Kul!”
Så nu sitter vi alla i hotellobbyn och väntar på att Centerpartiet väljer en restaurang som matchar alla deras krav.
Under tiden äter Tidö rensadel och tofu l på Sagerska i samlad trupp.
Tiden är knapp.
608940e31e19f670a350b32ce09eaf16b9fd9e3a
6c067336d30f831ff9698be6eb389299e7729f26
TITLE: Dags att växa upp nu, Centerpartiet DESCRIPTION: Centerpartiet kan samarbeta med alla. Förutom dem de måste samarbeta med. CONTENT: Ni vet när man är på semester med ett kompisgäng, och en person gör hela resan omöjlig. Den ena restaurangen är för dyr. Den andra har för stark belysning. Den tredje har inget glutenfritt. Tunnelbanan luktar illa. Taxi ”känns fel”. Stadsstranden är för turistig men den mysigare stenstranden ligger för långt bort. Till slut sitter åtta personer hungriga och bleka på hotellrummet och delar på en påse jordnötter, medan personen förklarar att hen faktiskt är trött på att alltid anpassa sig efter andra. I svensk politik är den personen Centerpartiet. De har bestämt sig för Magdalena Andersson som statsminister och för att Tidö ska bort. Men de vill inte samarbeta med de andra partier som vill samma sak. I stället ska de bara prata med Socialdemokraterna. Problemet är att underlaget för den mittenregering som Centerpartiet drömt om hela valrörelsen inte finns. Väljarna beställde något annat. Vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också. Alltså behöver de samarbeta. Men de vägrar. Så nu hoppas de i stället att Vänsterpartiet ska ge bort sina mandat till en regering som är skapad för att hålla Vänsterpartiet borta från makten. Samtidigt har Elisabeth Thand Ringkvist mage att påstå att ”så öppen har väl aldrig en centerpartistisk regeringsingång varit tidigare”. Samma märkliga självbild finns hos Socialdemokraterna. När jag diskuterade regeringsfrågan i ”Studio ett” med Aftonbladets politiska redaktör och tidigare S-toppen Anders Lindberg, sade jag att i övriga Norden är det här en ickefråga. De som vinner valet styr tillsammans. Han svarade att Sverige inte är som resten av Norden, och att vi har en lång historia av S-ledda minoritetsregeringar. Absolut. Men 1900-talet är över. Socialdemokraterna är inte längre ett 45-procentsparti. 28 procent är en betydligt mindre minoritet. Och vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också. Men för att slippa sätta sig ned som vuxna och försöka komma överens, har man uppfunnit ordet ”regeringsduglighet”. Bara fyra dagar före valet sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” och att hon hade ”svårt att se” att det skulle hinnas med innan valet. Centerpartiets partisekreterare Hannes Hervieu sade samtidigt att V saknade den ”ansvarsförmåga” som krävs för att sitta i regering. Men duglighet är ingen examen som delas ut av Socialdemokraterna och Centerpartiet. Den avgörs av väljarna i fria val. Och de har funnit Vänsterpartiet 8,1 procent och Centerpartiet 7,1 procent dugliga. Väljarna är valets stora förlorare Leonidas Aretakis: Tjafs om regeringsfrågan, i stället för sakpolitik Ledare Leonidas Aretakis Såvida man anser att väljarna är dugliga nog för att rösta. All heder åt sverigedemokraten Jonas Fransson som åtminstone skrev ut denna undertext på X: ”Grattis, alla mentalhandikappade småpartiröstare! Kul!” Så nu sitter vi alla i hotellobbyn och väntar på att Centerpartiet väljer en restaurang som matchar alla deras krav. Under tiden äter Tidö rensadel och tofu l på Sagerska i samlad trupp. Tiden är knapp.
TITLE: Dags att växa upp nu, Centerpartiet DESCRIPTION: Centerpartiet kan samarbeta med alla. Förutom dem de måste samarbeta med. CONTENT: Ni vet när man är på semester med ett kompisgäng, och en person gör hela resan omöjlig. Den ena restaurangen är för dyr. Den andra har för stark belysning. Den tredje har inget glutenfritt. Tunnelbanan luktar illa. Taxi ”känns fel”. Stadsstranden är för turistig men den mysigare stenstranden ligger för långt bort. Till slut sitter åtta personer hungriga och bleka på hotellrummet och delar på en påse jordnötter, medan personen förklarar att hen faktiskt är trött på att alltid anpassa sig efter andra. I svensk politik är den personen Centerpartiet. De har bestämt sig för Magdalena Andersson som statsminister och för att Tidö ska bort. Men de vill inte samarbeta med de andra partier som vill samma sak. I stället ska de bara prata med Socialdemokraterna. Problemet är att underlaget för den mittenregering som Centerpartiet drömt om hela valrörelsen inte finns. Väljarna beställde något annat. Vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också. Alltså behöver de samarbeta. Men de vägrar. Så nu hoppas de i stället att Vänsterpartiet ska ge bort sina mandat till en regering som är skapad för att hålla Vänsterpartiet borta från makten. Samtidigt har Elisabeth Thand Ringkvist mage att påstå att ”så öppen har väl aldrig en centerpartistisk regeringsingång varit tidigare”. Samma märkliga självbild finns hos Socialdemokraterna. När jag diskuterade regeringsfrågan i ”Studio ett” med Aftonbladets politiska redaktör och tidigare S-toppen Anders Lindberg, sade jag att i övriga Norden är det här en ickefråga. De som vinner valet styr tillsammans. Han svarade att Sverige inte är som resten av Norden, och att vi har en lång historia av S-ledda minoritetsregeringar. Absolut. Men 1900-talet är över. Socialdemokraterna är inte längre ett 45-procentsparti. 28 procent är en betydligt mindre minoritet. Och vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också. Men för att slippa sätta sig ned som vuxna och försöka komma överens, har man uppfunnit ordet ”regeringsduglighet”. Bara fyra dagar före valet sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” och att hon hade ”svårt att se” att det skulle hinnas med innan valet. Centerpartiets partisekreterare Hannes Hervieu sade samtidigt att V saknade den ”ansvarsförmåga” som krävs för att sitta i regering. Men duglighet är ingen examen som delas ut av Socialdemokraterna och Centerpartiet. Den avgörs av väljarna i fria val. Och de har funnit Vänsterpartiet 8,1 procent och Centerpartiet 7,1 procent dugliga. Väljarna är valets stora förlorare Leonidas Aretakis: Tjafs om regeringsfrågan, i stället för sakpolitik Ledare Leonidas Aretakis Såvida man anser att väljarna är dugliga nog för att rösta. All heder åt sverigedemokraten Jonas Fransson som åtminstone skrev ut denna undertext på X: ”Grattis, alla mentalhandikappade småpartiröstare! Kul!” Så nu sitter vi alla i hotellobbyn och väntar på att Centerpartiet väljer en restaurang som matchar alla deras krav. Under tiden äter Tidö rensadel och tofu på Sagerska i samlad trupp. Tiden är knapp.
6c067336d30f831ff9698be6eb389299e7729f26
608940e31e19f670a350b32ce09eaf16b9fd9e3a
5cbd7554288012e53043fec83e976e43144473c1Vänsterpartiet har stött socialdemokratiska regeringar i decennier. I stället för att varna för V borde Socialdemokraterna fundera på varför partiet behövs, skriver Johan Lönnroth.
SSU-aren Carl Gerken svarar i Flamman en annan SSU-are, som sagt att han ska rösta på Vänsterpartiet, under rubriken ”En röst på V är en röst på Tidö”:
”V har sedan grundandet av kommunisterna inom S definierat sig i sitt motstånd mot just sossar.”
Gerken borde läsa på sin historia. För det första bildades Vänsterpartiet 1917 som Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Grundarna var socialdemokrater som bland annat ville hålla fast vid den socialistiska internationalens motstånd mot militär upprustning.
För det andra har socialdemokratiska regeringar under lång tid varit beroende av stöd från VPK och senare Vänsterpartiet. Hösten 1994, åren 1998–2006 och 2014–2018 samarbetade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om budgetar, jämställdhet, miljö och mycket annat. I januari 2019 släppte V fram en regering med S och MP, trots Januariavtalets borgerliga politik med bland annat avskaffad värnskatt och formuleringen om att V skulle sakna inflytande.
Han borde fundera på om inte ett parti som delar hans kritik av Socialdemokraterna också behövs i en regering.
Gerken beklagar sig över att Vänsterpartiet tillsammans med högern fällde regeringen Löfven 2021 i frågan om marknadshyror. Men Vänsterpartiet hade från början varit tydligt med att där gick en röd linje. Socialdemokratin borde snarare vara tacksam för att Vänsterpartiet stoppade marknadshyrorna, nu när till och med Centern har backat från kravet.
Som argument för att Vänsterpartiet inte platsar i en regering nämner Gerken Vänsterpartiets ”uttalat kommunistiska ungdomsförbund”. I Ung vänsters program står: ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle.” Förbundet tar samtidigt uttryckligen avstånd från stater som Sovjetunionen och Kina och beskriver dem som totalitära klassamhällen snarare än verkligt kommunistiska eller demokratiska system.
https://www.flamman.se/sorj-ni-organiserar-inget/
Socialdemokraterna är ett obemannat spökskepp utan destination
I Socialdemokraternas partiprogram står att målet är ett samhälle ”utan klasskillnader”. Skillnaden mot Ung vänsters formulering är alltså i det avseendet semantisk.
Gerken är själv kritisk mot sitt partis otillräckliga klimatpolitik, inhumana migrationspolitik och fega skattepolitik. Ändå röstar han på Socialdemokraterna. Han borde fundera på om inte ett parti som delar hans kritik av Socialdemokraterna också behövs i en regering.
963599d8d70a89990c3ebaea0e65716c338ce021Macklemore får lämna Ed Sheerans USA-turné efter att ha ropat ”Free Palestine” inför tiotusentals åskådare. Nu hävdar rapparen att miljardären Robert Kraft samlade flera stadionägare bakom ett ultimatum: sparka Macklemore – eller ställ in konserterna.
Den amerikanske rapparen Macklemore har petats som förband från resten av Ed Sheerans USA-turné.
Beskedet kommer efter två spelningar på Metlife Stadium i New Jersey den 4 och 5 september. Där använde Macklemore scenen för att tala om kriget i Gaza och avslutade med orden ”Free Palestine”. Under låten ”Hind’s Hall” visades också bilder från förstörelsen i Gaza.
Uttalandena möttes av kritik. Israeli American Council krävde att Macklemore skulle plockas bort från turnén, medan organisationen StopAntisemitism anklagade honom för att utsätta publiken för ”anti-israelisk propaganda”. Artisten Pink kritiserade också delar av framträdandet, men betonade att hon inte krävde att Macklemore skulle sparkas.
I ett inlägg på Instagram under tisdagen berättar Macklemore själv vad han hävdar hände bakom kulisserna.
Enligt rapparen ringde Robert Kraft, miljardär och ägare till New England Patriots och Gillette Stadium utanför Boston, till Ed Sheeran. Sheeran skulle senare ha berättat för Macklemore att Kraft inte tänkte låta honom uppträda på arenan.
Macklemore hävdar dessutom att Kraft samlade andra stadionägare bakom samma linje. Budskapet till Sheeran ska enligt honom ha varit att om Macklemore stannade kvar på turnén skulle Sheeran inte få spela på deras arenor. Kraft har tillbakavisat delar av Macklemores beskrivning och anklagat rapparen för retorik som enligt honom gränsar till hatpropaganda.
Det finns ingen neutral position mellan förtryckaren och den förtryckte.
Turnéarrangören Messina Touring Group bekräftar däremot själva kärnan i konflikten: flera kommande arenor meddelade att de inte tänkte genomföra konserterna med Macklemore på programmet. Det skulle enligt arrangören ha riskerat att stoppa spelningar för hundratusentals fans. Därför plockades han bort från de återstående konserterna.
Macklemore beskriver situationen som svår även privat. Han och Sheeran har varit vänner i 13 år och har enligt rapparen haft flera långa samtal den senaste veckan.
Han uppger att Sheeran berättat att orden ”Free Palestine” och den palestinska flaggan hade uppfattats som sårande av många människor som han talat med. Macklemore skriver samtidigt att Sheeran hållit fast vid sin offentliga linje att inte ta politisk ställning.
För Macklemore är just neutraliteten problemet.
– Det finns ingen neutral position mellan förtryckaren och den förtryckte, skriver han och fortsätter att den som vägrar välja sida inte hamnar ”i mitten”.
Rapparen menar att han framfört samma budskap på scener runt om i världen i nästan tre år. Skillnaden nu, enligt honom, är storleken på plattformen: han stod på några av USA:s största arenor tillsammans med en av världens största artister.
”På en viss nivå av exponering blir ’Free Palestine’ en för stor risk”, skriver han.
Han går också till angrepp mot vad han beskriver som ett missbruk av anklagelser om antisemitism. Antisemitismen är verklig, skriver Macklemore, och därför är begreppet enligt honom för viktigt för att användas som skydd mot kritik av den israeliska staten.
Trots konflikten hoppas han att vänskapen med Sheeran överlever.
https://www.flamman.se/luciakonsert-for-palestina-kopplades-till-terrorstod-i-kvartal-bisarrt/
Luciakonsert för Palestina kopplades till terrorstöd i Kvartal: ”Bisarrt”
Kvartal: ”Inget syfte att utmåla luciatåget som klandervärt”
”Tretton års vänskap försvinner inte på grund av en smärtsam meningsskiljaktighet”, skriver han.
Macklemore avslutar med att åter rikta uppmärksamheten mot Gaza och Västbanken. Frågan om vem som får spela på en arena framstår som liten jämfört med det palestinska lidandet, skriver han.
Ed Sheerans turné fortsätter den 19 september i Philadelphia. Macklemore var ursprungligen bokad till åtta av de tio återstående USA-spelningarna. På Gillette Stadium den 25 och 26 september anges nu Lukas Graham och Aaron Rowe som förband.
211a1048bf80c5a161e3733fac6212d028788916För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti.
”There’s no business like show business, and that’s the business we know.”
Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen.
Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik!
Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan.
Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor.
På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild.
På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra.
Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå:
– Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation.
Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada.
– Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm.
En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter.
Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen.
Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman.
Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz?
Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare.
Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö?
– Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf.
– Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset.
”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar.
– Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten.
Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då?
– Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla.
”This is the way” med E-type dunkar igång.
Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”.
Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst.
https://www.flamman.se/liberalerna-vill-sanka-skatten-for-miljardarer-besynnerligt/
Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt”
Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska
Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg
Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka.
”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
Foto: Liz Fällman.
003b44ba508054cc00301aefac4cbf17368e3382
211a1048bf80c5a161e3733fac6212d028788916
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. There’s no business like show business, and that’s the business we know. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet. Foto: Liz Fällman.
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet. Foto: Liz Fällman.
b55b8831fe121309944bd4b75d5b975cb80a6e0c
003b44ba508054cc00301aefac4cbf17368e3382
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. There’s no business like show business, and that’s the business we know. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet. Foto: Liz Fällman.
34ac765f80060f7b4df6ce0eef6cf8031b768aa1
b55b8831fe121309944bd4b75d5b975cb80a6e0c
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noa Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
211a1048bf80c5a161e3733fac6212d028788916
003b44ba508054cc00301aefac4cbf17368e3382
b55b8831fe121309944bd4b75d5b975cb80a6e0c
34ac765f80060f7b4df6ce0eef6cf8031b768aa1
003b44ba508054cc00301aefac4cbf17368e3382För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti.
”There’s no business like show business, and that’s the business we know.”
Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen.
Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik!
Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan.
Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor.
På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild.
På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra.
Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå:
– Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation.
Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada.
– Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm.
En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter.
Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen.
Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman.
Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz?
Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare.
Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö?
– Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf.
– Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset.
”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar.
– Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten.
Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då?
– Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla.
”This is the way” med E-type dunkar igång.
There’s no business like show business, and that’s the business we know.
Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst.
https://www.flamman.se/liberalerna-vill-sanka-skatten-for-miljardarer-besynnerligt/
Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt”
Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska
Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg
Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka.
”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
Foto: Liz Fällman.
003b44ba508054cc00301aefac4cbf17368e3382
211a1048bf80c5a161e3733fac6212d028788916
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. There’s no business like show business, and that’s the business we know. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet. Foto: Liz Fällman.
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet. Foto: Liz Fällman.
b55b8831fe121309944bd4b75d5b975cb80a6e0c
003b44ba508054cc00301aefac4cbf17368e3382
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. There’s no business like show business, and that’s the business we know. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet. Foto: Liz Fällman.
34ac765f80060f7b4df6ce0eef6cf8031b768aa1
b55b8831fe121309944bd4b75d5b975cb80a6e0c
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noa Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
211a1048bf80c5a161e3733fac6212d028788916
003b44ba508054cc00301aefac4cbf17368e3382
b55b8831fe121309944bd4b75d5b975cb80a6e0c
34ac765f80060f7b4df6ce0eef6cf8031b768aa1
b55b8831fe121309944bd4b75d5b975cb80a6e0cFör några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti.
”There’s no business like show business, and that’s the business we know.”
Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen.
Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik!
Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan.
Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor.
På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild.
På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra.
Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå:
– Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation.
Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada.
– Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm.
En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter.
Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen.
Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman.
Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz?
Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare.
Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö?
– Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf.
– Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset.
”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar.
– Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten.
Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då?
– Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla.
”This is the way” med E-type dunkar igång.
Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst.
https://www.flamman.se/liberalerna-vill-sanka-skatten-for-miljardarer-besynnerligt/
Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt”
Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska
Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg
Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka.
”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
003b44ba508054cc00301aefac4cbf17368e3382
211a1048bf80c5a161e3733fac6212d028788916
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. There’s no business like show business, and that’s the business we know. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet. Foto: Liz Fällman.
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet. Foto: Liz Fällman.
b55b8831fe121309944bd4b75d5b975cb80a6e0c
003b44ba508054cc00301aefac4cbf17368e3382
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. There’s no business like show business, and that’s the business we know. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet. Foto: Liz Fällman.
34ac765f80060f7b4df6ce0eef6cf8031b768aa1
b55b8831fe121309944bd4b75d5b975cb80a6e0c
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noa Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
211a1048bf80c5a161e3733fac6212d028788916
003b44ba508054cc00301aefac4cbf17368e3382
b55b8831fe121309944bd4b75d5b975cb80a6e0c
34ac765f80060f7b4df6ce0eef6cf8031b768aa1