Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Flamman. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
34ac765f80060f7b4df6ce0eef6cf8031b768aa1För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti.
”There’s no business like show business, and that’s the business we know.”
Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen.
Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik!
Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan.
Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor.
På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild.
På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra.
Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå:
– Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation.
Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada.
– Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm.
En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter.
Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen.
Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman.
Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz?
Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare.
Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö?
– Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noa Almgren från Luf.
– Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset.
”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar.
– Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten.
Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då?
– Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla.
”This is the way” med E-type dunkar igång.
Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst.
https://www.flamman.se/liberalerna-vill-sanka-skatten-for-miljardarer-besynnerligt/
Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt”
Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska
Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg
Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka.
”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
003b44ba508054cc00301aefac4cbf17368e3382
211a1048bf80c5a161e3733fac6212d028788916
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. There’s no business like show business, and that’s the business we know. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet. Foto: Liz Fällman.
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet. Foto: Liz Fällman.
b55b8831fe121309944bd4b75d5b975cb80a6e0c
003b44ba508054cc00301aefac4cbf17368e3382
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. There’s no business like show business, and that’s the business we know. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet. Foto: Liz Fällman.
34ac765f80060f7b4df6ce0eef6cf8031b768aa1
b55b8831fe121309944bd4b75d5b975cb80a6e0c
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noa Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
TITLE: Utan spärrar med Liberalerna DESCRIPTION: För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti. CONTENT: ”There’s no business like show business, and that’s the business we know.” Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen. Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik! Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan. Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild. På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå: – Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation. Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada. – Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm. En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter. Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen. Jaget. Liberalerna fick till slut över fem procent av rösterna, trots att man tidigare i år legat under två. Foto: Liz Fällman. Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz? Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare. Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö? – Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf. – Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset. ”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar. – Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten. Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då? – Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla. ”This is the way” med E-type dunkar igång. Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst. Liberalerna vill sänka skatten – för miljardärer: ”Besynnerligt” Även näringslivets nationalekonomer är skeptiska Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka. ”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
211a1048bf80c5a161e3733fac6212d028788916
003b44ba508054cc00301aefac4cbf17368e3382
b55b8831fe121309944bd4b75d5b975cb80a6e0c
34ac765f80060f7b4df6ce0eef6cf8031b768aa1
d1f255358099ce721e631c8c04c2ea48ebee40fdOppositionen hade fyra år på sig att bygga ett alternativ till Tidö. I stället ägnade partierna valrörelsen åt att fälla krokben för varandra. Sällan har en kalldusch varit så väntad – och välförtjänt.
”Väljarna har gett ett tydligt besked”, förklarade Ulf Kristersson i sitt valtal.
Nu undrar vi alla spänt vad det består i.
Enligt den moderata partiledaren består beskedet tydligen i att han ska fortsätta styra, nu med Centerpartiets hjälp. En ”ickesocialistisk majoritet”, som han kallar sin påhittade koalition.
Men det var ju knappast väljarnas besked, med tanke på att Centerpartiet gått till val efter val på att hålla Sverigedemokraterna borta från makten.
Så vad sade de då?
De fick inte två tydliga politiska alternativ att välja mellan, utan två snarlika regeringsprojekt som tävlade om att framstå som mest regeringsdugliga, samtidigt som båda in i det sista gjorde sitt bästa för att sudda ut skillnaderna.
Visst är det sant att en majoritet av partierna står för ekonomisk högerpolitik. Det gör att vi knappast kan vänta oss den vänstersväng som Jacob Wallenberg varnat för – inga stora investeringar i järnvägar, industri och bostäder, inget utkastande av aktiebolagen från skola och vård och inga skattereformer som tar itu med ojämlikheten.
Men valet handlade inte heller främst om det. Det handlade knappt ens om sakpolitik.
I stället tjafsades det om regeringsfrågan i oändlighet. Inte minst av oppositionen själv.
Vänsterpartiet gick till val på att få ministerposter, men fick ständigt svara på frågor om kopplingar till extremism. Under valspurten sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” innan partiet kunde sitta i en regering, och bara dagar före valet att resan dessutom gick åt fel håll.
Centerpartiet drog samtidigt röda linjer åt alla håll och hade mage att kalla sig lösningsorienterat.
Tidö var i varje fall ett tydligt alternativ. Man visste vad man fick.
Men oppositionens ledarfigur Magdalena Andersson gick tyvärr till val på att inte lova just någonting. Visst fanns där ett trevligt socialdemokratiskt valmanifest i botten. Men när hennes främsta tänkta samarbetspartners verkade finnas högerut blev det allt svårare för väljarna att veta vilka vallöften hon faktiskt menade allvar med.
Och även om man skulle smälta att Tidös politik för migration och kriminalitet får ligga kvar blir det desto svårare när både Magdalena Andersson och hennes tänkta finansminister Mikael Damberg dessutom angriper regeringen från höger i ekonomiska frågor. Han har kallat regeringens ökade upplåning ”oansvarig” och varnat för ”exploderande underskott”.
Detta samtidigt som vi har en offentlig skuld på bara 35 procent, och där ropen efter investeringar knappast kommer från några revolutionärer. LO-ekonomerna har pekat ut offentliga investeringar som det bästa sättet att driva återhämtningen. Svenskt Näringsliv beskriver upprustade vägar och järnvägar som ”klok tillväxtpolitik”. Till och med Mario Draghi, ECB-chef under eurokrisens åtstramningsår, har beräknat Europas behov av ytterligare investeringar till uppemot 800 miljarder euro om året.
Inte minst som arbetslösheten stundtals varit tvåsiffrig borde det därför ha varit en barnlek att göra även regeringen arbetslös.
I stället ser Socialdemokraterna ut att göra sitt sämsta val sedan 1908. De mindre oppositionspartierna, som åtminstone försökt stå för något men saknat kraften att sätta agendan, går samtidigt framåt.
Så nej, väljarna har inte talat särskilt tydligt. Men kanske beror det på att de aldrig fick chansen.
https://www.flamman.se/magdalena-andersson-ar-fast-i-fel-epok/
Magdalena Andersson är fast i fel epok
Leonidas Aretakis: Nyliberalism på burk – nu med batongsmak!
De fick inte två tydliga politiska alternativ att välja mellan, utan två snarlika regeringsprojekt som tävlade om att framstå som mest regeringsdugliga, samtidigt som båda in i det sista gjorde sitt bästa för att sudda ut skillnaderna.
Så nej, Ulf Kristersson, valet har inga tydliga vinnare.
Men de har en tydlig förlorare: väljarna.
ebb99baacdd1be41e42e911ad58f4cc41a23fe99
d1f255358099ce721e631c8c04c2ea48ebee40fd
TITLE: Väljarna är valets stora förlorare DESCRIPTION: Oppositionen hade fyra år på sig att bygga ett alternativ till Tidö. I stället ägnade partierna valrörelsen åt att fälla krokben för varandra. Sällan har en kalldusch varit så väntad – och välförtjänt. CONTENT: ”Väljarna har gett ett tydligt besked”, förklarade Ulf Kristersson i sitt valtal. Nu undrar vi alla spänt vad det består i. Enligt den moderata partiledaren består beskedet tydligen i att han ska fortsätta styra, nu med Centerpartiets hjälp. En ”ickesocialistisk majoritet”, som han kallar sin påhittade koalition. Men det var ju knappast väljarnas besked, med tanke på att Centerpartiet gått till val efter val på att hålla Sverigedemokraterna borta från makten. Så vad sade de då? Visst är det sant att en majoritet av partierna står för ekonomisk högerpolitik. Det gör att vi knappast kan vänta oss den vänstersväng som Jacob Wallenberg varnat för – inga stora investeringar i järnvägar, industri och bostäder, inget utkastande av aktiebolagen från skola och vård och inga skattereformer som tar itu med ojämlikheten. Men valet handlade inte heller främst om det. Det handlade knappt ens om sakpolitik. I stället tjafsades det om regeringsfrågan i oändlighet. Inte minst av oppositionen själv. Vänsterpartiet gick till val på att få ministerposter, men fick ständigt svara på frågor om kopplingar till extremism. Under valspurten sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” innan partiet kunde sitta i en regering, och bara dagar före valet att resan dessutom gick åt fel håll. Centerpartiet drog samtidigt röda linjer åt alla håll och hade mage att kalla sig lösningsorienterat. Tidö var i varje fall ett tydligt alternativ. Man visste vad man fick. Men oppositionens ledarfigur Magdalena Andersson gick tyvärr till val på att inte lova just någonting. Visst fanns där ett trevligt socialdemokratiskt valmanifest i botten. Men när hennes främsta tänkta samarbetspartners verkade finnas högerut blev det allt svårare för väljarna att veta vilka vallöften hon faktiskt menade allvar med. Och även om man skulle smälta att Tidös politik för migration och kriminalitet får ligga kvar blir det desto svårare när både Magdalena Andersson och hennes tänkta finansminister Mikael Damberg dessutom angriper regeringen från höger i ekonomiska frågor. Han har kallat regeringens ökade upplåning ”oansvarig” och varnat för ”exploderande underskott”. Detta samtidigt som vi har en offentlig skuld på bara 35 procent, och där ropen efter investeringar knappast kommer från några revolutionärer. LO-ekonomerna har pekat ut offentliga investeringar som det bästa sättet att driva återhämtningen. Svenskt Näringsliv beskriver upprustade vägar och järnvägar som ”klok tillväxtpolitik”. Till och med Mario Draghi, ECB-chef under eurokrisens åtstramningsår, har beräknat Europas behov av ytterligare investeringar till uppemot 800 miljarder euro om året. Inte minst som arbetslösheten stundtals varit tvåsiffrig borde det därför ha varit en barnlek att göra även regeringen arbetslös. I stället ser Socialdemokraterna ut att göra sitt sämsta val sedan 1908. De mindre oppositionspartierna, som åtminstone försökt stå för något men saknat kraften att sätta agendan, går samtidigt framåt. Så nej, väljarna har inte talat särskilt tydligt. Men kanske beror det på att de aldrig fick chansen. Magdalena Andersson är fast i fel epok Leonidas Aretakis: Nyliberalism på burk – nu med batongsmak! Ledare Leonidas Aretakis De fick inte två tydliga politiska alternativ att välja mellan, utan två snarlika regeringsprojekt som tävlade om att framstå som mest regeringsdugliga, samtidigt som båda in i det sista gjorde sitt bästa för att sudda ut skillnaderna. Så nej, Ulf Kristersson, valet har inga tydliga vinnare. Men de har en tydlig förlorare: väljarna.
TITLE: Väljarna är valets stora förlorare DESCRIPTION: Oppositionen hade fyra år på sig att bygga ett alternativ till Tidö. I stället ägnade partierna valrörelsen åt att fälla krokben för varandra. Sällan har en kalldusch varit så väntad – och välförtjänt. CONTENT: ”Väljarna har gett ett tydligt besked”, förklarade Ulf Kristersson i sitt valtal. Nu undrar vi alla spänt vad det består i. Enligt den moderata partiledaren består beskedet tydligen i att han ska fortsätta styra, nu med Centerpartiets hjälp. En ”ickesocialistisk majoritet”, som han kallar sin påhittade koalition. Men det var ju knappast väljarnas besked, med tanke på att Centerpartiet gått till val efter val på att hålla Sverigedemokraterna borta från makten. Så vad sade de då? De fick inte två tydliga politiska alternativ att välja mellan, utan två snarlika regeringsprojekt som tävlade om att framstå som mest regeringsdugliga, samtidigt som båda in i det sista gjorde sitt bästa för att sudda ut skillnaderna. Visst är det sant att en majoritet av partierna står för ekonomisk högerpolitik. Det gör att vi knappast kan vänta oss den vänstersväng som Jacob Wallenberg varnat för – inga stora investeringar i järnvägar, industri och bostäder, inget utkastande av aktiebolagen från skola och vård och inga skattereformer som tar itu med ojämlikheten. Men valet handlade inte heller främst om det. Det handlade knappt ens om sakpolitik. I stället tjafsades det om regeringsfrågan i oändlighet. Inte minst av oppositionen själv. Vänsterpartiet gick till val på att få ministerposter, men fick ständigt svara på frågor om kopplingar till extremism. Under valspurten sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” innan partiet kunde sitta i en regering, och bara dagar före valet att resan dessutom gick åt fel håll. Centerpartiet drog samtidigt röda linjer åt alla håll och hade mage att kalla sig lösningsorienterat. Tidö var i varje fall ett tydligt alternativ. Man visste vad man fick. Men oppositionens ledarfigur Magdalena Andersson gick tyvärr till val på att inte lova just någonting. Visst fanns där ett trevligt socialdemokratiskt valmanifest i botten. Men när hennes främsta tänkta samarbetspartners verkade finnas högerut blev det allt svårare för väljarna att veta vilka vallöften hon faktiskt menade allvar med. Och även om man skulle smälta att Tidös politik för migration och kriminalitet får ligga kvar blir det desto svårare när både Magdalena Andersson och hennes tänkta finansminister Mikael Damberg dessutom angriper regeringen från höger i ekonomiska frågor. Han har kallat regeringens ökade upplåning ”oansvarig” och varnat för ”exploderande underskott”. Detta samtidigt som vi har en offentlig skuld på bara 35 procent, och där ropen efter investeringar knappast kommer från några revolutionärer. LO-ekonomerna har pekat ut offentliga investeringar som det bästa sättet att driva återhämtningen. Svenskt Näringsliv beskriver upprustade vägar och järnvägar som ”klok tillväxtpolitik”. Till och med Mario Draghi, ECB-chef under eurokrisens åtstramningsår, har beräknat Europas behov av ytterligare investeringar till uppemot 800 miljarder euro om året. Inte minst som arbetslösheten stundtals varit tvåsiffrig borde det därför ha varit en barnlek att göra även regeringen arbetslös. I stället ser Socialdemokraterna ut att göra sitt sämsta val sedan 1908. De mindre oppositionspartierna, som åtminstone försökt stå för något men saknat kraften att sätta agendan, går samtidigt framåt. Så nej, väljarna har inte talat särskilt tydligt. Men kanske beror det på att de aldrig fick chansen. Magdalena Andersson är fast i fel epok Leonidas Aretakis: Nyliberalism på burk – nu med batongsmak! Ledare Leonidas Aretakis De fick inte två tydliga politiska alternativ att välja mellan, utan två snarlika regeringsprojekt som tävlade om att framstå som mest regeringsdugliga, samtidigt som båda in i det sista gjorde sitt bästa för att sudda ut skillnaderna. Så nej, Ulf Kristersson, valet har inga tydliga vinnare. Men de har en tydlig förlorare: väljarna.
d1f255358099ce721e631c8c04c2ea48ebee40fd
ebb99baacdd1be41e42e911ad58f4cc41a23fe99
ebb99baacdd1be41e42e911ad58f4cc41a23fe99Oppositionen hade fyra år på sig att bygga ett alternativ till Tidö. I stället ägnade partierna valrörelsen åt att fälla krokben för varandra. Sällan har en kalldusch varit så väntad – och välförtjänt.
”Väljarna har gett ett tydligt besked”, förklarade Ulf Kristersson i sitt valtal.
Nu undrar vi alla spänt vad det består i.
Enligt den moderata partiledaren består beskedet tydligen i att han ska fortsätta styra, nu med Centerpartiets hjälp. En ”ickesocialistisk majoritet”, som han kallar sin påhittade koalition.
Men det var ju knappast väljarnas besked, med tanke på att Centerpartiet gått till val efter val på att hålla Sverigedemokraterna borta från makten.
Så vad sade de då?
Visst är det sant att en majoritet av partierna står för ekonomisk högerpolitik. Det gör att vi knappast kan vänta oss den vänstersväng som Jacob Wallenberg varnat för – inga stora investeringar i järnvägar, industri och bostäder, inget utkastande av aktiebolagen från skola och vård och inga skattereformer som tar itu med ojämlikheten.
Men valet handlade inte heller främst om det. Det handlade knappt ens om sakpolitik.
I stället tjafsades det om regeringsfrågan i oändlighet. Inte minst av oppositionen själv.
Vänsterpartiet gick till val på att få ministerposter, men fick ständigt svara på frågor om kopplingar till extremism. Under valspurten sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” innan partiet kunde sitta i en regering, och bara dagar före valet att resan dessutom gick åt fel håll.
Centerpartiet drog samtidigt röda linjer åt alla håll och hade mage att kalla sig lösningsorienterat.
Tidö var i varje fall ett tydligt alternativ. Man visste vad man fick.
Men oppositionens ledarfigur Magdalena Andersson gick tyvärr till val på att inte lova just någonting. Visst fanns där ett trevligt socialdemokratiskt valmanifest i botten. Men när hennes främsta tänkta samarbetspartners verkade finnas högerut blev det allt svårare för väljarna att veta vilka vallöften hon faktiskt menade allvar med.
Och även om man skulle smälta att Tidös politik för migration och kriminalitet får ligga kvar blir det desto svårare när både Magdalena Andersson och hennes tänkta finansminister Mikael Damberg dessutom angriper regeringen från höger i ekonomiska frågor. Han har kallat regeringens ökade upplåning ”oansvarig” och varnat för ”exploderande underskott”.
Detta samtidigt som vi har en offentlig skuld på bara 35 procent, och där ropen efter investeringar knappast kommer från några revolutionärer. LO-ekonomerna har pekat ut offentliga investeringar som det bästa sättet att driva återhämtningen. Svenskt Näringsliv beskriver upprustade vägar och järnvägar som ”klok tillväxtpolitik”. Till och med Mario Draghi, ECB-chef under eurokrisens åtstramningsår, har beräknat Europas behov av ytterligare investeringar till uppemot 800 miljarder euro om året.
Inte minst som arbetslösheten stundtals varit tvåsiffrig borde det därför ha varit en barnlek att göra även regeringen arbetslös.
I stället ser Socialdemokraterna ut att göra sitt sämsta val sedan 1908. De mindre oppositionspartierna, som åtminstone försökt stå för något men saknat kraften att sätta agendan, går samtidigt framåt.
Så nej, väljarna har inte talat särskilt tydligt. Men kanske beror det på att de aldrig fick chansen.
https://www.flamman.se/magdalena-andersson-ar-fast-i-fel-epok/
Magdalena Andersson är fast i fel epok
Leonidas Aretakis: Nyliberalism på burk – nu med batongsmak!
De fick inte två tydliga politiska alternativ att välja mellan, utan två snarlika regeringsprojekt som tävlade om att framstå som mest regeringsdugliga, samtidigt som båda in i det sista gjorde sitt bästa för att sudda ut skillnaderna.
Så nej, Ulf Kristersson, valet har inga tydliga vinnare.
Men de har en tydlig förlorare: väljarna.
ebb99baacdd1be41e42e911ad58f4cc41a23fe99
d1f255358099ce721e631c8c04c2ea48ebee40fd
TITLE: Väljarna är valets stora förlorare DESCRIPTION: Oppositionen hade fyra år på sig att bygga ett alternativ till Tidö. I stället ägnade partierna valrörelsen åt att fälla krokben för varandra. Sällan har en kalldusch varit så väntad – och välförtjänt. CONTENT: ”Väljarna har gett ett tydligt besked”, förklarade Ulf Kristersson i sitt valtal. Nu undrar vi alla spänt vad det består i. Enligt den moderata partiledaren består beskedet tydligen i att han ska fortsätta styra, nu med Centerpartiets hjälp. En ”ickesocialistisk majoritet”, som han kallar sin påhittade koalition. Men det var ju knappast väljarnas besked, med tanke på att Centerpartiet gått till val efter val på att hålla Sverigedemokraterna borta från makten. Så vad sade de då? Visst är det sant att en majoritet av partierna står för ekonomisk högerpolitik. Det gör att vi knappast kan vänta oss den vänstersväng som Jacob Wallenberg varnat för – inga stora investeringar i järnvägar, industri och bostäder, inget utkastande av aktiebolagen från skola och vård och inga skattereformer som tar itu med ojämlikheten. Men valet handlade inte heller främst om det. Det handlade knappt ens om sakpolitik. I stället tjafsades det om regeringsfrågan i oändlighet. Inte minst av oppositionen själv. Vänsterpartiet gick till val på att få ministerposter, men fick ständigt svara på frågor om kopplingar till extremism. Under valspurten sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” innan partiet kunde sitta i en regering, och bara dagar före valet att resan dessutom gick åt fel håll. Centerpartiet drog samtidigt röda linjer åt alla håll och hade mage att kalla sig lösningsorienterat. Tidö var i varje fall ett tydligt alternativ. Man visste vad man fick. Men oppositionens ledarfigur Magdalena Andersson gick tyvärr till val på att inte lova just någonting. Visst fanns där ett trevligt socialdemokratiskt valmanifest i botten. Men när hennes främsta tänkta samarbetspartners verkade finnas högerut blev det allt svårare för väljarna att veta vilka vallöften hon faktiskt menade allvar med. Och även om man skulle smälta att Tidös politik för migration och kriminalitet får ligga kvar blir det desto svårare när både Magdalena Andersson och hennes tänkta finansminister Mikael Damberg dessutom angriper regeringen från höger i ekonomiska frågor. Han har kallat regeringens ökade upplåning ”oansvarig” och varnat för ”exploderande underskott”. Detta samtidigt som vi har en offentlig skuld på bara 35 procent, och där ropen efter investeringar knappast kommer från några revolutionärer. LO-ekonomerna har pekat ut offentliga investeringar som det bästa sättet att driva återhämtningen. Svenskt Näringsliv beskriver upprustade vägar och järnvägar som ”klok tillväxtpolitik”. Till och med Mario Draghi, ECB-chef under eurokrisens åtstramningsår, har beräknat Europas behov av ytterligare investeringar till uppemot 800 miljarder euro om året. Inte minst som arbetslösheten stundtals varit tvåsiffrig borde det därför ha varit en barnlek att göra även regeringen arbetslös. I stället ser Socialdemokraterna ut att göra sitt sämsta val sedan 1908. De mindre oppositionspartierna, som åtminstone försökt stå för något men saknat kraften att sätta agendan, går samtidigt framåt. Så nej, väljarna har inte talat särskilt tydligt. Men kanske beror det på att de aldrig fick chansen. Magdalena Andersson är fast i fel epok Leonidas Aretakis: Nyliberalism på burk – nu med batongsmak! Ledare Leonidas Aretakis De fick inte två tydliga politiska alternativ att välja mellan, utan två snarlika regeringsprojekt som tävlade om att framstå som mest regeringsdugliga, samtidigt som båda in i det sista gjorde sitt bästa för att sudda ut skillnaderna. Så nej, Ulf Kristersson, valet har inga tydliga vinnare. Men de har en tydlig förlorare: väljarna.
TITLE: Väljarna är valets stora förlorare DESCRIPTION: Oppositionen hade fyra år på sig att bygga ett alternativ till Tidö. I stället ägnade partierna valrörelsen åt att fälla krokben för varandra. Sällan har en kalldusch varit så väntad – och välförtjänt. CONTENT: ”Väljarna har gett ett tydligt besked”, förklarade Ulf Kristersson i sitt valtal. Nu undrar vi alla spänt vad det består i. Enligt den moderata partiledaren består beskedet tydligen i att han ska fortsätta styra, nu med Centerpartiets hjälp. En ”ickesocialistisk majoritet”, som han kallar sin påhittade koalition. Men det var ju knappast väljarnas besked, med tanke på att Centerpartiet gått till val efter val på att hålla Sverigedemokraterna borta från makten. Så vad sade de då? De fick inte två tydliga politiska alternativ att välja mellan, utan två snarlika regeringsprojekt som tävlade om att framstå som mest regeringsdugliga, samtidigt som båda in i det sista gjorde sitt bästa för att sudda ut skillnaderna. Visst är det sant att en majoritet av partierna står för ekonomisk högerpolitik. Det gör att vi knappast kan vänta oss den vänstersväng som Jacob Wallenberg varnat för – inga stora investeringar i järnvägar, industri och bostäder, inget utkastande av aktiebolagen från skola och vård och inga skattereformer som tar itu med ojämlikheten. Men valet handlade inte heller främst om det. Det handlade knappt ens om sakpolitik. I stället tjafsades det om regeringsfrågan i oändlighet. Inte minst av oppositionen själv. Vänsterpartiet gick till val på att få ministerposter, men fick ständigt svara på frågor om kopplingar till extremism. Under valspurten sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” innan partiet kunde sitta i en regering, och bara dagar före valet att resan dessutom gick åt fel håll. Centerpartiet drog samtidigt röda linjer åt alla håll och hade mage att kalla sig lösningsorienterat. Tidö var i varje fall ett tydligt alternativ. Man visste vad man fick. Men oppositionens ledarfigur Magdalena Andersson gick tyvärr till val på att inte lova just någonting. Visst fanns där ett trevligt socialdemokratiskt valmanifest i botten. Men när hennes främsta tänkta samarbetspartners verkade finnas högerut blev det allt svårare för väljarna att veta vilka vallöften hon faktiskt menade allvar med. Och även om man skulle smälta att Tidös politik för migration och kriminalitet får ligga kvar blir det desto svårare när både Magdalena Andersson och hennes tänkta finansminister Mikael Damberg dessutom angriper regeringen från höger i ekonomiska frågor. Han har kallat regeringens ökade upplåning ”oansvarig” och varnat för ”exploderande underskott”. Detta samtidigt som vi har en offentlig skuld på bara 35 procent, och där ropen efter investeringar knappast kommer från några revolutionärer. LO-ekonomerna har pekat ut offentliga investeringar som det bästa sättet att driva återhämtningen. Svenskt Näringsliv beskriver upprustade vägar och järnvägar som ”klok tillväxtpolitik”. Till och med Mario Draghi, ECB-chef under eurokrisens åtstramningsår, har beräknat Europas behov av ytterligare investeringar till uppemot 800 miljarder euro om året. Inte minst som arbetslösheten stundtals varit tvåsiffrig borde det därför ha varit en barnlek att göra även regeringen arbetslös. I stället ser Socialdemokraterna ut att göra sitt sämsta val sedan 1908. De mindre oppositionspartierna, som åtminstone försökt stå för något men saknat kraften att sätta agendan, går samtidigt framåt. Så nej, väljarna har inte talat särskilt tydligt. Men kanske beror det på att de aldrig fick chansen. Magdalena Andersson är fast i fel epok Leonidas Aretakis: Nyliberalism på burk – nu med batongsmak! Ledare Leonidas Aretakis De fick inte två tydliga politiska alternativ att välja mellan, utan två snarlika regeringsprojekt som tävlade om att framstå som mest regeringsdugliga, samtidigt som båda in i det sista gjorde sitt bästa för att sudda ut skillnaderna. Så nej, Ulf Kristersson, valet har inga tydliga vinnare. Men de har en tydlig förlorare: väljarna.
d1f255358099ce721e631c8c04c2ea48ebee40fd
ebb99baacdd1be41e42e911ad58f4cc41a23fe99
6c4901a1991445f7a2152dbd2a75e1f8329b9d7fUnder de senaste åren har idén om en högervåg bland unga fått stort utrymme i media. Men nu visar allt fler opinionsundersökningar att de yngsta väljarna kommer att rösta rödgrönt. Har den konservativa vågen ebbat ut – eller bara bytt skepnad?
När Tidöhögern vann förra valet var det inte bara den knappa segern i riksdagsvalet som de jublade över, utan också segern i ett fiktivt val – skolvalet.
När rösterna från Sveriges gymnasie- och högstadieelever var räknade hade de fyra blivande regeringspartierna samlat nästan två tredjedelar av rösterna. Den allra största förloraren var Socialdemokraterna, som slutade på blygsamma 16,3 procent.
Bland förstagångsväljarna mellan 18 och 21 vann högerpartierna en nästan lika förkrossande seger. I båda valen samlade Moderaterna och SD nästan hälften av rösterna, helt på egen hand. De tre vänsterpartierna – S, V och MP – lyckades bara samla ungefär en tredjedel av de unga väljarna.
– Det är väldigt tydligt att unga blivit mycket mer höger, sade MP:s dåvarande språkrör Rebecka Forsberg till SvD.
Vänsterprofilen och Flammanskribenten Mathias Wåg var desto mer drastisk i ett inlägg på X:
”Generation Greta kastades in i pandemin. Ut kom Generation Adolf.”
Sedan dess har medier från Kvartal till Dagens Nyheter gett luft åt idén om en högervåg bland de unga.
Men något verkar ha hänt. I maj frågade SCB unga mellan 18 och 24 om deras partisympatier. Gruppen var till stor del samma unga som för fyra år sedan röstade övervägande blått i riksdags- och skolvalet – de som gick i åttan då är förstagångsväljare i höst.
I mätningen syntes inget spår av en konservativ våg. I stället landade Sverigedemokraterna på drygt 14 procent – en bit under Vänsterpartiet.
I Verians junimätning, som mätt sympatier bland unga mellan 18 och 29 år, ser det liknande ut. Även där skulle de rödgröna kamma hem en majoritet, även utan Centerpartiet. Tidöpartierna landar tillsammans under 40 procent.
Samtidigt finns det mätningar som pekar åt andra hållet. En av dem är Som-institutets mätning Svenska ungdomstrender, en del av vad man själva kallar ”den mest ambitiösa regelbundna tvärsnittsundersökningen i Sverige”.
Där identifierar sig fler unga som ”något eller klart” till höger än vänster, och fler instämmer i påståenden om att Sverige borde ta emot färre flyktingar – även om populariteten för sex timmars arbetsdag också växer stadigt.
Så varför ser det ändå inte ut att bli en promenadseger för Tidöpartierna bland de unga?
Alexander Cenusa, 27, ser inte ut som stereotypen av en konservativ ung man. Med sin välansade mustasch och handgjorda tatueringar på armarna ser han mer ut som en naturvinsbartender från Södermalm än en ung sverigedemokrat.
– Jag var libertarian när jag var yngre. Ung och dum, säger han till Flamman.
– Sedan läste jag lite Ayn Rand, jag tror det var typ Urkällan, och insåg att hon är helt psykotisk.
I dag är han inte bara konservativ – han är ordförande för Konservativa förbundet, en organisation som riktar sig mot universitets- och högskolestudenter.
Den övergripande konservativa vågen kommer att hålla i sig oavsett om vi har en socialdemokratisk regering eller en konservativ borgerlig regering.
Tidigare har han arbetat som politisk sekreterare för Gabriel Kroon, Sverigedemokraternas starke man i Stockholm. Men trots att siffrorna pekar nedåt för Tidöpartierna är han inte orolig över framtiden.
– Den övergripande konservativa vågen kommer att hålla i sig oavsett om vi har en socialdemokratisk regering eller en konservativ borgerlig regering.
– Jag tror det är en generell trend, lite som med global uppvärmning. Vissa år är det kallare, vissa år är det varmare, men trenden är riktad åt ett visst håll.
Han menar att undersökningarna bland förstagångsväljare inte alls pekar på en tillbakagång för konservatismen, utan snarare på dess seger:
– Nu har även socialdemokratin anammat lite av de här konservativa värderingarna. Man börjar prata om migrationen och svenska värderingar och vad har vi för gemenskapspunkter.
Högern hade haft den naturliga chansen att vinna de här ungdomarna om de inte hade fuckat upp på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden.
– På samma sätt har borgerligheten börjat anamma de här frågorna under de senaste tio åren. Tidigare har det varit mycket fokus på skattepolitik och ekonomi, och man har tappat de här mjukare frågorna.
Genom intervjun identifierar han genomgående konservatismen med mjuka värderingar.
– Som när Ulf Kristersson talade i Almedalen: det handlade om barnfamiljer, att man ska göra det lättare att kunna uppfostra sina barn tryggt. Förra året nämnde Ebba Busch avsaknaden av positiva maskulina ideal för unga män.
Men när du beskriver konservatismen i de här mjuka termerna, tycker du att regeringen har drivit den politiken under de senaste åren?
– Nej, inte nödvändigtvis. Men om man lägger ihop alla förslag så kan man se en skiftning åt det konservativa hållet.
Har det varit för hård konservatism?
– Nej, jag skulle nog inte säga att det har varit hårt på det sättet. Ibland har man förmedlat saker konstigt. Till exempel tandvårdsreformen, där man gick ut och sa att man skulle ta bort gratis tandvård för unga. Men man nämnde inte att det handlar om att ge de äldre, som har sämre tandhälsa, ett värdigare liv och en lättare vardag.
Jag tänker framför allt på invandringsfrågan, där man till slut har backat en del. Gick de ut för hårt?
– Nej, skulle jag inte säga. Det är en komplex fråga, där olika partier väljer olika linjer i hur man kommunicerar kring det. Då kan vissa vara lite hårdare och vissa lite mjukare.
– Men jag ser vart de är på väg med att stärka medborgarskapet, med slutmålet att de här människorna som har kommit hit ska bli medborgare och likvärdiga i systemet.
På andra sidan gal-tan-stängslet står Grön ungdom, vars moderparti ofta räknas som ett av Sveriges minst konservativa partier.
Hanna Lindqvist är ett av förbundets två språkrör. Hon säger att hon ”delvis” märker av en konservativ skiftning bland unga.
Hopp. Hanna Lindqvist, språkrör för Grön ungdom ser en vänster våg komma. Foto: Jacob Lundberg.
– Men det beror också på hur man definierar konservativt. Det finns ett behov av ekonomisk trygghet som delvis kan associeras med konservatism. Att äga sin bostad, att ha koll på sina egna pengar, att skatten ska vara låg. Unga i dag har inte tilltro till att staten och regeringen ska lösa ekonomin. Så då behöver unga själva ta det ansvaret.
– Högern hade haft den naturliga chansen att vinna de här ungdomarna om de inte hade fuckat upp på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden. De två grejerna går ut över unga jättemycket.
Hon beskriver unga som ”trygghetssökande” – och säger att det är en relativt ny sak att de söker sig vänsterut.
– Vi vill att man slutar utvisa våra kompisar, att Ryssland inte påverkar oss och våra barn, att unga inte påverkas genom algoritmer.
https://www.flamman.se/sa-blev-lattepappan-en-nationalsymbol/
Så blev lattepappan en nationalsymbol
I stället menar hon att samma unga delvis fångats upp av vänstervindar, och listar politiker som New Yorks socialistborgmästare Zohran Mamdani och Zack Polanski, ledare för De gröna i England.
– Jag tycker absolut att vi ser en vänstervåg. Många unga kan relatera till de här idéerna om att ha mer fritid och att få sina grundläggande behov uppfyllda av samhället, säger hon till Flamman.
– Kom det fram en grabb med pullover och piké för fyra år sedan gjorde jag mig beredd på att debattera kärnkraft och bensin. Nu kan de ställa intresserade frågor om hur vi ska lösa bostadsbristen. Det är en enorm skillnad.
dc63f4982765be57ec69a7526ca79b9994ec7f5fStörre bidrag till partierna under valåret måste offentliggöras – men inte förrän nästan ett år senare. Flamman har frågat samtliga riksdagspartier om de kan tänka sig att redovisa sina givare i förväg. Svaren skiljer sig åt.
Enligt svensk lag måste politiska partier redovisa alla större privata givare med namn. Men redovisningen behöver inte skickas in förrän året efter att pengarna donerats.
Upplägget innebär att väljarna inte kan veta inför höstens val vilka som valt att bidra till partiernas finansiering. Detta trots att partier regelbundet tar emot miljonbelopp från privatpersoner.
Flamman har frågat samtliga svenska riksdagspartier om de är beredda att redovisa större bidrag som tagits emot under 2026 redan innan valet. Svaren skiljer sig åt. Ett av de partier som säger ja är Vänsterpartiet.
– Det är bara att höra av sig så berättar vi vilka de är, säger partiets ekonomichef Emil Persson, och fortsätter:
– Jag har i stort sett aldrig fått frågan om att ge pengar anonymt. De som ger till Vänsterpartiet förefaller generellt stolta och glada.
Han beskriver det som en ”enkel sak” att redovisa de större bidragen till partiet. De ”tusentals swishar på 50-300 kronor” som partiet tagit emot skulle dock vara mer krävande att redovisa, menar han.
Inte heller Centerpartiet säger att de har något emot att vara öppna om sina finansiärer.
– Det är viktigt att väljarna känner förtroende för partierna och dess företrädare, motiverar Wilma Roth på Centerpartiets riksdagskansli.
– Centerpartiet har alltid för avseende att vara så transparenta som möjligt, och ser positivt på att regelverket för insyn i bidrag till politiska partiet fortsätter utvecklas.
Men alla är inte redo att visa upp eventuella sponsorer redan innan valet. Ett av de partier som säger nej är Liberalerna:
”Vi redovisar enligt gällande lagstiftning och i dagsläget ser vi lagstiftningen som tillräcklig”, skriver partiet i ett mejlsvar till Flamman.
Även Socialdemokraterna tackar nej till att redovisa sina bidrag – medan Miljöpartiet säger ja.
Förra valåret, 2022, fick partiet över fyra miljoner i bidrag från privata aktörer. Det mesta kom från olika stiftelser knutna till partiet. 300 000 kronor donerades av en privatperson.
Centerpartiet tog emot endast 150 kronor från privata aktörer under samma val – medan Vänsterpartiet tog emot drygt 4,5 miljoner. I V:s fall handlar det dock om systemet med partiskatt, där riksdagskandidaternas inbetalningar registreras som donationer.
Det största enskilda bidraget under förra valrörelsen 2022 – på strax under en miljon – gavs till Moderaterna. Därefter kom ett bidrag på 800 000 till Socialdemokraterna.
https://www.flamman.se/tunga-experter-om-anonyma-kd-bidragen-anmarkningsvart/
Tunga experter om anonyma KD-bidragen: ”Anmärkningsvärt”
Professorn om hanteringen: ”Det här ökar ju snarare misstänksamheten”
Inrikes/Nyheter Jacob Lundberg
Enligt svensk lag måste politiska partier redovisa alla bidragsgivare som gett mer än 29 500 kronor under ett år. Redovisningen görs dock först året efter att bidraget ges. Det innebär att eventuella storgivare under valåret 2026 inte behöver redovisas förrän sommaren 2027 – långt efter riksdagsvalet.
Varken Sverigedemokraterna, Moderaterna eller Kristdemokraterna har återkommit med svar på Flammans frågor.
Höll de övriga partierna sitt löfte? Läs uppföljningen på flamman.se.
2ba9de4ba35d06a9de73e5282403fcecf530f9d0I Frans Wachtmeisters ”Livsrum” blir en sunkig turistort spelplatsen för de löjligt rikas koloniala njutningsfantasier. En svart komedi om civilisationens sista dödsfest.
I två romaner om exilsvenskar i Japan har den svenska författaren med det grevliga namnet Frans Wachtmeister på avstånd betraktat sitt tidigare hemland. Slutbetyget ekar av hans klassfränders samhällsberättelse: urholkade normer och värderingar, friktion mellan kulturer och ett mer allmänt förfall sedan Sverige slutade vara en industrination.
Territoriella anspråk (2023) och Förlorad mark (2025) är båda lysande romaner, värda att läsa i egen rätt och inte bara för att ta tempen på samtiden. Under den reaktionära ytan är de hjärtskärande berättelser om kulturers öden, privilegier och främlingskap, genomsyrade av kärlek till den stora konsten och längtan efter en sorts estetisk fulländning.
Den 33-årige Wachtmeister är en komisk pessimist. I slutändan är hans litterära svenska män överutbildade men ovilliga att bruka sin bildning, en del av den kulturella stagnation som de själva svär över. Svensk eller invandrare, man eller kvinna – ingen är oskyldig i hans cyniska värld.
Hans senaste roman Livsrum (Norstedts, 2026) följer en liknande tematik i en mer omfångsrik form. Efter ett inbrott i Staffanstorp dumpar Erika sin grönsaksfermenterande sambo och flyttar till Sharm el-Sheikh, en egyptisk badort som mest är känd som Ica basic-varianten av Dubai. I väntan på en uppenbarelse snärjer hon en yngre koptisk kille. Och mitt i den döda öknen under militärdiktaturen kommer idén att investera i ett hotell där förmögna västerlänningar kan uppleva kolonialtiden på nytt, ett Lebensraum för desillusionerade. Inom kort blir det en sorts bordell, strax därefter en homosexuell sådan.
Låter det bekant? Kanske för att det är det. Michel Houellebecqs roman Plattform (2001), som nämns i boken, handlar också om västerlänningar som driver sexturism i tredje världen. Här korsas den med Thomas Manns Bergtagen (1924): hotellet som ett mikrokosmos av ett döende Europa.
I sina två tidigare romaner fann Wachtmeister ett sätt att med humor och lätthet skildra allt det fula i moderniteten, vare sig boven var svensk naivitet eller japansk inskränkthet. I en nyckelscen i Förlorad mark inser berättaren, som har ”förlorat Japans gunst”, att den enda vägen för att bli någonting i landet är att göra en japanska med barn. Genom sin utländska annanhet lyckas han charma en till sängs men väl där, i kärleksakten, kan han inte fullborda den – hon är för västerländskt sexuellt självständig.
Mer än en provocateur tar författaren rollen som narr med privilegiet att tala om det förbjudna, som kvinnor och invandrare. Hans exilsvenskar trillar mellan scener av situationskomik medan de skärskådar samtidens sämre sidor, vissa gånger mer lyckade än andra. En sorts sensmoral var att den som flyr senkapitalismens ångvält till en mer traditionell kultur har bedragit sig; han är inte bättre än pappskallarna i hemlandet, och kan likväl ägna dagarna åt att uppnå egodöd bland spritflaskor på hotellrumsgolvet.
Efter två romaner kan Wachtmeister dra sin misantropi i sömnen. Kanske blir det ett problem när författaren i Livsrum ska ta sig en hel civilisations öde på färre än 400 sidor. När det tidigare så ståtliga Europas representanter ska samlas på en plats har romaner inte mycket nytt än att framtiden – som bäst – rymmer en sista backanal innan undergången. Formen sätter det tankemässiga stoffet i bakgrunden, som snabba repliker i en annars kaotisk berättelse. Saknas gör den melankoliska underström som gjorde de tidigare böckerna till mer än satir och konservativt gnäll.
https://www.flamman.se/killarnas-sally-rooney-skriver-morkt-for-man/
Killarnas Sally Rooney skriver mörkt för män
Love Frisell: ”Kött” är läsning för karlar
Kanske låter det missunnsamt, men jag tror att författaren hade behövt mer tid för att mejsla ut en mer distinkt ensemble av romanfigurer för en berättelse med så höga ambitioner. Romanens många spår är fortfarande roliga, tillräckligt bra för att läsa vidare, särskilt den om en tysk som anländer till hotellet och visar sig vara något värre än bara rasist. Andra är mindre lyckade, som intrigen om den troende muslimska befolkningens sjudande missnöje.
När det ödesdigra slutet för hotellet väl kommer känner man inte så mycket mer än ett brinnande förakt för turister.
ea3cdb8e0ad2d26d1823391fca62b3be37e05dda”Vad är det som inte är sossigt?”, frågar Sigge Jansson i sin replik på Hilda Förare Bergs ledartext i Flamman den 18 augusti. Titta på politiken, uppmanar han och svarar sedan själv: Partiet är sossigare än någonsin. Lägg märke till vad som blir viktigt för den här typen av socialdemokrater. Det är inte om förslagen […]
”Vad är det som inte är sossigt?”, frågar Sigge Jansson i sin replik på Hilda Förare Bergs ledartext i Flamman den 18 augusti. Titta på politiken, uppmanar han och svarar sedan själv: Partiet är sossigare än någonsin.
Lägg märke till vad som blir viktigt för den här typen av socialdemokrater. Det är inte om förslagen fungerar eller om de faktiskt gynnar arbetare, utan om de är ”sossiga”. Jansson tar ett identitetsord och gör det till ett mått på politik.
Samma sak gör Carl Gerken i sin replik i Flamman, ”En röst på V är en röst på Tidö”, den 3 augusti, som svar på Gabriel Nylanders text ”Jag är sosse – därför röstar jag V” från den 12 juni. Han röstar på Socialdemokraterna därför att han är socialdemokrat. Svaret finns redan i frågan.
Backmans skepp, som ingen får lämna, är ett obemannat spökskepp utan destination.
Gerken konstaterar hur lika han och Nylander är: lika gamla, samma förbund och samma förstagångsröst. Men ändå drar de olika slutsatser. Nylander röstar på V som sosse. Gerken röstar på S som sosse.
Gerken säger att Socialdemokraterna ligger närmast hans värderingar. Samtidigt kallar han partiets klimatpolitik otillräcklig och skattepolitiken feg.
Värderingarna är alltså något annat än politiken.
Sedan blir det tydligt: därför röstar han ändå på partiet, med stolthet och glädje.
Han är inte lurad. Han har själv beskrivit problemet tydligare än sin motståndare. Han vet vad han gör, men gör det ändå. Och han gör det med kraft. Det är inte okunskap som håller honom kvar. Det är känslan av att höra hemma.
Nils Backman säger att ”ingen minns en fegis”, Gerken att det är ynkligt att böja sig. Båda talar om mod. Men ingen av dem säger vad en seger faktiskt skulle innebära. De kan beskriva hur det känns att lämna, men nästan ingenting om hur det skulle se ut att vinna.
Nylander varnar för en socialdemokrati som ger upp inför en mörk kapitalistisk verklighet. Men inte heller han erbjuder någon tydlig framtid. Det handlar mest om att ta tillbaka det som gått förlorat och försvara det som fortfarande finns kvar.
Självklart röstar sossen på sossarna. Inte för politiken, som Gerken själv kallat inhuman. Inte för att förverkliga en tydlig bild av samhället, för någon sådan bild finns knappt längre. De röstar för att bekräfta sin tillhörighet. För att partinamnet är en av de sista platserna där den tillhörigheten fortfarande finns.
Jansson säger resten: Sveriges enda arbetarparti. Ett parti lyfts ur mängden och blir den enda plats där arbetarklassen kan uttrycka sig. När det har hänt äger partiet nästan arbetaren, och frågan blir bara hur mycket partiet fortfarande är sig självt.
Hilda Förare Berg, som kallar sig ”socialdemokrat född i exil”, menar att det är V och MP som i dag är den riktiga socialdemokratin.
Backmans skepp, som ingen får lämna, är ett obemannat spökskepp utan destination. Gerken kan inte hoppa av, för han verkar inte ha något att leva för bortom partinamnet.
Då blir frågan större: Vad är egentligen arbetarrörelsen?
Nylander har en lista med röda linjer: strejkrätt, marknadshyra, LAS. Jansson har mest reparationer att erbjuda av sådant partiet självt en gång släppte igenom. Ta tillbaka välfärden. Ta bort karensen som de själva var med och förhandlade fram. Rörelsen minns sig själv genom det som ännu inte har tagits ifrån den och lovar att göra resten ogjort.
Samtidigt pågår ett gräl som ingen riktigt verkar se.
Förare Berg sörjer öppet och saknar Palme. Jansson svarar att man inte ska drömma om folkhemmet, eftersom de bästa dagarna ligger framför oss. Backman citerar Joe Hill: sörj inte, organisera er. Det blir nästan ett förbud mot sorg, uttalat av en man som själv skulle avrättas.
https://www.flamman.se/jag-vill-att-socialdemokraterna-blir-sossar-igen/
Jag vill att Socialdemokraterna blir sossar igen
Jan Emanuel: Mitt parti har svikit arbetarklassen
Men den som inte får sörja släpper aldrig det förlorade. Om sorgen inte får finnas blir den i stället en del av identiteten. För att kunna gå vidare måste man få sörja.
Annars bygger man in förlusten i sig själv. Till slut kan man inte längre känna den som en förlust. Den har blivit en del av vem man är.
Därför går partinamnet inte att förhandla om. Och därför tar avhopparen det med sig.
Sörj! För ni organiserar inget!
0df197fe365192de750a1e7a197ee4031eecb6baEtt mystiskt nummer uppges massringa människor inför valet, med uppmaningar om att rösta på Tidö. Spåren leder till ett hårt kritiserat företag i Örebro – som kopplas till misstänkta telefonbedrägerier, där människor bland annat lovats stora summor pengar. Nu har den SD-anknutna tankesmedjan Oikos anmälts till Konsumentverket.
”Har du råd med högre kostnader och ökad otrygghet?”
Så avslutas det sms som sedan mitten av augusti skickats till flera svenska väljare, och som uppmanar till en röst på Tidöpartierna. I flera fall har personer även ringts upp av telefonförsäljare som kommit med liknande uppmaningar.
Avsändaren är ett nummer som flaggats över femhundra gånger på hemsidan 180.se, där 95 procent av användarna har gett det betyget ”dåligt”. Kommentarerna ger en relativt samstämmig bild av uppringarnas agenda, och beskriver innehållet som ”valfläsk” och ”oseriöst”.
”Presenterar sig inte, svarar inte när man frågar vart han ringer ifrån, frågar hur man ska rösta i valet och säger du vill väl inte ha kommunister och trycker på man ska rösta höger och SD”, skriver ett konto, medan andra spekulerar i kopplingar till kriminalitet och påverkansoperationer:
”Närmast hotfull när jag svarade att jag ej är intresserad av politisk propaganda. Fick höra att JAG är farlig för Sverige om jag inte röstar Tidö. Antar att det är gängkriminella som fått ny inkomstkälla från SD-högern. Mycket obehagligt!”
”En trolig påverkanskampanj av trollfabrik utifrån för att påverka valet å byta regering och av övriga kommentarer här så lyckas dom bra tyvärr!”
Lite mer delad är bilden av hur den på andra sidan luren faktiskt låtit. Två personer vittnar om en ”dryg skåning”, en om en ”Daniel från Tidöpartierna” medan en annans uppringare från numret inte pratat svenska utan ett ”okänt språk”.
Länken under leder till hemsidan tido.nu, som drivs av SD-kopplade tankesmedjan Oikos.
Presenterar sig inte när man frågar vart han ringer ifrån, frågar hur man ska rösta i valet och säger ‘du vill väl inte ha kommunister’
Numret är däremot registrerat hos E164 Sweden – en liten teleoperatör i Örebro, som hyr ut telefonnummer till externa aktörer. E164 förtydligar på sin hemsida att de ”inte ringer samtal till någon”, utan bara förmedlar nummer till ”kunder som använder våra telefonilösningar”.
Tidigare rapporter på Reco.se vittnar om att nummer kopplade till E164 försökt med misstänkta bedrägerier – som att utge sig för att komma från Telias kundtjänst (trots att personen som ringdes upp inte var Telia-kund), gratulationer för att ha ”vunnit en kaffe tävling”, eller för att ha ”satsat pengar i bitcoin och nu ha ca 800000 kr att hämta ut”.
Bolaget har anmälts tolv gånger till Konsumentverket bara i år, och 28 gånger förra året. Där beskriver anmälare verksamheten som ”telefonterror” som ”närmast kan likas vid trakasserier”. Tidigare har bolaget enligt anmälarna främst ringt upp folk i syfte att få dem att byta telefonabonnemang.
”Jag hoppas att denna anmälan kan bli en av flera så det här företaget får näringsförbud eller liknande”, skriver en av anmälarna.
Även Tankesmedjan Oikos, som står bakom Tidöhemsidan, har anmälts två gånger till Konsumentverket sedan kampanjen inleddes. Båda anmälningarna gjordes sent i augusti i år och rör just kampanjen kopplad till telefonnumret.
”Fick detta SMS fast jag tackat nej flera gånger”, skriver en av anmälarna.
Flamman har sökt Oikos för att fråga hur de ser på kampanjen, bolaget bakom och de många anmälningarna. Tankesmedjan har inte återkommit.
Både Sverigedemokraterna och Moderaterna har tidigare klandrats av Integritetsskyddsmyndigheten, IMY, för massutskick av sms inför EU-valet 2024. ”Låt inte TV4:s påverkansoperation vinna”, lydde SD:s meddelande, med hänvisning till Kalla Faktas då färska avslöjande om trollfabrikerna.
0e0cbe6c6ac06d856693e255f80307bd3a448d4eUlf Kristersson lånar Donald Trumps mest kända valslogan inför söndagens val. Målet är att ”göra Sverige stort igen”, säger statsministern till AFP.
Med två dagar kvar till valet hoppas Ulf Kristersson behålla regeringsmakten tillsammans med de övriga Tidöpartierna.
I en engelskspråkig intervju med nyhetsbyrån AFP säger han att Sverige under hans fyra år vid makten gått från att förknippas med skjutningar till framgångsrika företag.
– Vi brukade vara kända för de dagliga skjutningarna och morden. Nu är vi kända för våra mycket framgångsrika entreprenörer, teknikindustrin, försvarsindustrin och kapitalmarknaderna, säger han.
Kristersson sammanfattar utvecklingen som en resa ”från skjutningar till Spotify”.
På frågan om vad som är viktigast framöver svarar statsministern att regeringen måste ”ta vara på ögonblicket” och förbättra livet för vanligt folk.
– You know, to make Sweden great again, säger han.
Formuleringen är en variant av Donald Trumps välkända slogan ”Make America great again”.
Inför årets val har Kristersson också öppnat för att Sverigedemokraterna för första gången ska få ministerposter. Efter valet 2022 slöt M, KD och L Tidöavtalet med SD, som fick stort inflytande över politiken men hölls utanför regeringen.
Kristersson tonar ned betydelsen av att nu släppa in partiet.
– Det är inget dramatiskt med det. Alla kan se att vi har samarbetat framgångsrikt de senaste fyra åren, säger han.
Exakt vilka ministerposter SD skulle kunna få vill han inte diskutera före valresultatet.
Kristersson kommenterar också avslöjandet om att en SD-tjänsteman i riksdagen spridit prorysk propaganda. En regering med SD-ministrar skulle enligt honom ”självklart inte” förändra Sveriges stöd till Ukraina.
https://www.flamman.se/moderaterna-slapper-in-sd-i-regering-oppnar-upp-for-gammalt-nazistparti/
Moderaterna släpper in SD i regering: ”Öppnar upp för gammalt nazistparti”
Alla Tidöpartier kommer ingå i en framtida regering, meddelar M.
Han medger att partierna har olika uppfattningar i vissa utrikespolitiska frågor, men säger att de står nära varandra när det gäller Ryssland, stödet till Ukraina och det svenska Natomedlemskapet.
Oppositionen har under flera månader haft ett tydligt övertag i opinionsmätningarna. Under valrörelsens sista dagar har avståndet dock minskat och i dagens mätning av Dagens Nyheter och Ipsos är det helt jämnt mellan blocken.
c538f7e7007a77ff0a3042a317f2866195a28529Bankerna säger att kunderna får betala om deras övervinster beskattas. Men i stället för att ta kunderna i försvar, gör Moderaterna som bankerna säger.
Under valrörelsens sista veckor har Moderaterna, i ett desperat försök att vända opinionen, lanserat ännu en skrämselkampanj. Den här gången handlar det om att Socialdemokraterna vill införa en ”bonelåneskatt”.
Redan här reagerar man. Vill sossarna beskatta mig för att jag har ett bolån?
Nej, riktigt så galet är det inte. ”Bolåneskatten” är högerpartiets omskrivning av Socialdemokraternas vallöfte om att införa en bankskatt, för att kapa de övervinster som de gjort på höga låneräntor och låga sparräntor.
När bankerna hotar om att vältra över kostnaden för beskattade övervinster på kunderna är partiets svar inte att angripa bankerna. Det blir att stoppa skatten.
Moderaterna menar dock att skatten bara kommer att slå mot bolånekunderna. Bankerna kommer nämligen bara höja räntorna för att täcka kostnaden. På sin hemsida hänvisar man till att bankerna redan varnat för detta, och erbjuder dessutom en hemmasnickrad kalkylator där väljaren kan räkna ut hur mycket sossarnas skatt kommer kosta hushållet.
Moderaterna vill förstås framställa sig som partiet på låntagarens sida. Det vill säga den vanlige medelklass-Svensson som knappast längtar efter högre räntor.
Men bakom fasaden gömmer sig ett urgammalt högerintresse: att skydda näringslivets vinster.
Moderaterna agerar nämligen i den roll man alltid haft: som den partipolitiska representanten för kapitalets intressen. När bankerna hotar om att vältra över kostnaden för beskattade övervinster på kunderna är partiets svar inte att angripa bankerna. Det blir att stoppa skatten.
På kampanjsidan hänvisar Moderaterna också till en artikel i Dagens Industri med rubriken ”Bankföreningen: Så mycket höjer ny bankskatt boräntorna”. Här intervjuas Bankföreningens vd Hans Lindberg, som så klart anser att bankskatten inte bara hotar bolånekunderna, utan riskerar att sätta sig som en inkomstvana för de rödgröna partierna.
Att Bankföreningen skulle ha något intresse för att försvara bolånekunderna är skrattretande. Det är knappast med det syftet som Hans Lindberg blivit anställd som verkställande direktör på bankernas intresseorganisation. Han är där för att försvara kapitalets vinstintressen.
Men det är inte det mest intressanta.
Hans Lindberg har dessutom varit ledande i Moderaterna, som statssekreterare under Anders Borg på Finansdepartementet. Efter valförlusten 2014 blev han partiets chefsekonom. Året därpå klev han över till att bli vd hos Svenska Bankföreningen.
När Hans Lindberg då går ut i media och varnar för en bankskatt gör han det i egenskap av moderat valarbete, och när Ulf Kristersson vevar mot en bankskatt gör han det i egenskap av bankföreningens trogne vän.
https://www.flamman.se/svallande-planbocker-ar-inte-socialism/
Svällande plånböcker är inte socialism
Mike Enocksson: Vad hände med arbetarmakt?
Cirkeln är perfekt.
Bankerna säger att de ska skicka notan vidare till kunderna. Moderaterna använder hotet som argument för att bankerna inte ska beskattas. Och mannen som företräder bankerna kommer direkt ur Moderaternas ekonomiska ledning.
Staten och kapitalet sitter fortfarande i samma båt. Ibland byter de bara plats vid årorna.