Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Flamman. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
0e0cbe6c6ac06d856693e255f80307bd3a448d4eUlf Kristersson lånar Donald Trumps mest kända valslogan inför söndagens val. Målet är att ”göra Sverige stort igen”, säger statsministern till AFP.
Med två dagar kvar till valet hoppas Ulf Kristersson behålla regeringsmakten tillsammans med de övriga Tidöpartierna.
I en engelskspråkig intervju med nyhetsbyrån AFP säger han att Sverige under hans fyra år vid makten gått från att förknippas med skjutningar till framgångsrika företag.
– Vi brukade vara kända för de dagliga skjutningarna och morden. Nu är vi kända för våra mycket framgångsrika entreprenörer, teknikindustrin, försvarsindustrin och kapitalmarknaderna, säger han.
Kristersson sammanfattar utvecklingen som en resa ”från skjutningar till Spotify”.
På frågan om vad som är viktigast framöver svarar statsministern att regeringen måste ”ta vara på ögonblicket” och förbättra livet för vanligt folk.
– You know, to make Sweden great again, säger han.
Formuleringen är en variant av Donald Trumps välkända slogan ”Make America great again”.
Inför årets val har Kristersson också öppnat för att Sverigedemokraterna för första gången ska få ministerposter. Efter valet 2022 slöt M, KD och L Tidöavtalet med SD, som fick stort inflytande över politiken men hölls utanför regeringen.
Kristersson tonar ned betydelsen av att nu släppa in partiet.
– Det är inget dramatiskt med det. Alla kan se att vi har samarbetat framgångsrikt de senaste fyra åren, säger han.
Exakt vilka ministerposter SD skulle kunna få vill han inte diskutera före valresultatet.
Kristersson kommenterar också avslöjandet om att en SD-tjänsteman i riksdagen spridit prorysk propaganda. En regering med SD-ministrar skulle enligt honom ”självklart inte” förändra Sveriges stöd till Ukraina.
https://www.flamman.se/moderaterna-slapper-in-sd-i-regering-oppnar-upp-for-gammalt-nazistparti/
Moderaterna släpper in SD i regering: ”Öppnar upp för gammalt nazistparti”
Alla Tidöpartier kommer ingå i en framtida regering, meddelar M.
Han medger att partierna har olika uppfattningar i vissa utrikespolitiska frågor, men säger att de står nära varandra när det gäller Ryssland, stödet till Ukraina och det svenska Natomedlemskapet.
Oppositionen har under flera månader haft ett tydligt övertag i opinionsmätningarna. Under valrörelsens sista dagar har avståndet dock minskat och i dagens mätning av Dagens Nyheter och Ipsos är det helt jämnt mellan blocken.
c538f7e7007a77ff0a3042a317f2866195a28529Bankerna säger att kunderna får betala om deras övervinster beskattas. Men i stället för att ta kunderna i försvar, gör Moderaterna som bankerna säger.
Under valrörelsens sista veckor har Moderaterna, i ett desperat försök att vända opinionen, lanserat ännu en skrämselkampanj. Den här gången handlar det om att Socialdemokraterna vill införa en ”bonelåneskatt”.
Redan här reagerar man. Vill sossarna beskatta mig för att jag har ett bolån?
Nej, riktigt så galet är det inte. ”Bolåneskatten” är högerpartiets omskrivning av Socialdemokraternas vallöfte om att införa en bankskatt, för att kapa de övervinster som de gjort på höga låneräntor och låga sparräntor.
När bankerna hotar om att vältra över kostnaden för beskattade övervinster på kunderna är partiets svar inte att angripa bankerna. Det blir att stoppa skatten.
Moderaterna menar dock att skatten bara kommer att slå mot bolånekunderna. Bankerna kommer nämligen bara höja räntorna för att täcka kostnaden. På sin hemsida hänvisar man till att bankerna redan varnat för detta, och erbjuder dessutom en hemmasnickrad kalkylator där väljaren kan räkna ut hur mycket sossarnas skatt kommer kosta hushållet.
Moderaterna vill förstås framställa sig som partiet på låntagarens sida. Det vill säga den vanlige medelklass-Svensson som knappast längtar efter högre räntor.
Men bakom fasaden gömmer sig ett urgammalt högerintresse: att skydda näringslivets vinster.
Moderaterna agerar nämligen i den roll man alltid haft: som den partipolitiska representanten för kapitalets intressen. När bankerna hotar om att vältra över kostnaden för beskattade övervinster på kunderna är partiets svar inte att angripa bankerna. Det blir att stoppa skatten.
På kampanjsidan hänvisar Moderaterna också till en artikel i Dagens Industri med rubriken ”Bankföreningen: Så mycket höjer ny bankskatt boräntorna”. Här intervjuas Bankföreningens vd Hans Lindberg, som så klart anser att bankskatten inte bara hotar bolånekunderna, utan riskerar att sätta sig som en inkomstvana för de rödgröna partierna.
Att Bankföreningen skulle ha något intresse för att försvara bolånekunderna är skrattretande. Det är knappast med det syftet som Hans Lindberg blivit anställd som verkställande direktör på bankernas intresseorganisation. Han är där för att försvara kapitalets vinstintressen.
Men det är inte det mest intressanta.
Hans Lindberg har dessutom varit ledande i Moderaterna, som statssekreterare under Anders Borg på Finansdepartementet. Efter valförlusten 2014 blev han partiets chefsekonom. Året därpå klev han över till att bli vd hos Svenska Bankföreningen.
När Hans Lindberg då går ut i media och varnar för en bankskatt gör han det i egenskap av moderat valarbete, och när Ulf Kristersson vevar mot en bankskatt gör han det i egenskap av bankföreningens trogne vän.
https://www.flamman.se/svallande-planbocker-ar-inte-socialism/
Svällande plånböcker är inte socialism
Mike Enocksson: Vad hände med arbetarmakt?
Cirkeln är perfekt.
Bankerna säger att de ska skicka notan vidare till kunderna. Moderaterna använder hotet som argument för att bankerna inte ska beskattas. Och mannen som företräder bankerna kommer direkt ur Moderaternas ekonomiska ledning.
Staten och kapitalet sitter fortfarande i samma båt. Ibland byter de bara plats vid årorna.
6d52b5bee4c796ba93a87f947b3dfc61bd935d9cSocialdemokraterna är drygare än någonsin, skriver Xander Marteleur i ett svar till Sigge E. Jansson.
I sin replik i Flamman den 28 augusti ”Socialdemokraterna är Sveriges enda arbetarparti”, skriver Sigge E. Jansson att socialdemokraterna inte bara är de mest arbetarvänliga av samtliga riksdagspartier, utan också är det enda partiet med framtidsvision. Med en provokativ rubrik som rustning gör Jansson ett modigt korståg mot sin egen arbetarrörelse.
Tyvärr är det tydligt i dag vad det är med den moderna socialdemokratin som inte är ”sossigt”.
För det första: Socialdemokratin har sedan 90-talet blivit ett parti av döende ambitioner, regeringsduglighet utan ände samt själsmördande byråkrati. Partiet må skryta om sin farliga vänstersväng – om att förstatliga HVB-hem och stoppa vinstjakten i skolan. Alla dessa är bra förslag som Vänsterpartiet och Miljöpartiet på samma sätt vill genomföra. Att stoppa kommersialiseringen av våra skolor har drivits på av Vänsterpartiet långt före Socialdemokraterna.
Hur kan ett arbetarparti, ett vänsterparti, kalla den goda folkhemstanken förlegad och omöjlig för att ge plats åt “breda överenskommelser”?
Att investera i den gröna industrin ville Miljöpartiet först, att avskaffa karensen vill samtliga. Frågan är hur Socialdemokraterna skiljer sig från andra i vänsterblocket. Skärpta straff? Breda överenskommelser? Chat Control?
För det andra: Det var Vänsterpartiet och Miljöpartiet som drev in Socialdemokraterna i det Jansson beskriver som vänstersväng. Det var de partierna och trycket från oss i SSU som har fått partiet att kasta ifrån sig sin misslyckade nyliberala politik och rädslan för att någon någonsin föreslår någonting.
Är det nästa steg för Socialdemokraterna då att stolt klappa sig på axeln, och kalla sig själva för Palmes parti igen så att de kan sparka på samarbetspartierna?
Det är dags för socialdemokratin att mogna och mobilisera mot samtidens stora hot: den reaktionära politikens nya skapelser, mittenpolitikens ständiga misslyckanden i kampen mot nationalkonservatism, urholkningen av den radikala framtidsvisionen och folkgemenskapen som en gång definierade vårt parti.
För det tredje är det en löjlig åsikt av Jansson att Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle sakna vision, sakpolitik eller värde inom arbetarrörelsen. Det är historielöst och odemokratiskt. Har inte Vänsterpartister alltid kämpat för ett bättre samhälle? Och har inte Miljöpartister gjort detsamma, har de inte uppfunnit den svenska miljödebatten?
Hur kan man säga att båda dessa partier saknar sakpolitik när det samtidigt är deras sakpolitik vi anammat och Jansson själv som skriver att de har ”vissa bra sakförslag”?
Hur kan ett arbetarparti, ett vänsterparti, kalla den goda folkhemstanken förlegad och omöjlig för att ge plats åt “breda överenskommelser” och en fortsatt utstötning av samarbetspartier?
https://www.flamman.se/jag-ar-sosse-darfor-rostar-jag-pa-v/
Jag är sosse – därför röstar jag på V
Jag gick med i SSU – nu jag ser fram emot att svika Magdalena Andersson
Sverige behöver en ny folkhemsidé – en socialdemokratisk vision! Det är vad de gamla socialdemokraterna hade tyckt, det är vad vi nya socialdemokrater också tycker!
Ve er som talar om den ljusa framtiden, ve er som talar om den förestående segern. Det som väntar oss är en kamp mot något som aldrig tidigare funnits i Sverige, en rörelse som stjäl till sig vår historia, vår strid, vår själ för sitt eget hat och förakt.
Så rikta då istället alla era vackra ord mot de som finner tonårsutvisningar etiska!
85b67d06f2f0c7d7e071397c51b72fdfc9f2f88fAtt göra konst av nysshistoria är svårt. Men Murre Gonday och Simon Matiwos lyckas förvandla betonggrå realism till drabbande klassiskt drama.
Tidigt på morgonen den 13 maj 2013 går en polisstyrka in i en lägenhet efter larm om en hotfull man beväpnad med kniv. Snart hör vittnen pistolskott. En ambulans anländer och personalen för ut en orörlig kropp med ansiktet täckt av en filt. Först hävdar polisen att mannen skadskjutits men varit vid liv, något som motsägs av vittnen som är övertygade om att mannen var död redan när ambulansen kom.
En tragedi oavsett var det hänt. Men nu skedde det i Husby, en Stockholmsförort som redan kokade under locket av frustration över nedstängda medborgarkontor och möteslokaler, snuskiga trappuppgångar och en polis som enligt vittnesmål kallar de boende för ”apor”. Sedan tidigare hade en grupp unga grundat Megafonen, en rörelse som förenade aktivism med föreningsdisciplin och goda relationer med kommunpolitiker och lokala institutioner. Men efter dödsskottet i lägenheten på Edvard Grieggången övergick ilskan i raseri.
Förloppet har gått till historien som Husbykravallerna.
De dramatiska händelserna – så nära i tid men ändå historia – är temat för den nya pjäsen Upploppet, som spelas på Kulturhuset Stadsteaterns filial i Husby. Den är skriven av Murre Gonday och Simon Matiwos, båda uppvuxna i området och i tjugoårsåldern när det hände.
Pjäsen öppnar med närgångna drönaråkningar över huskroppar som bokstavligen ligger vägg i vägg med oss. När projicering släcks zoomas vi rakt in i ett kök och introduceras till en av familjerna bakom den grågula fasadpusten: mamma Nigisti, pappa Negus och sönerna Henok och Kibrom. Föräldrarna har flytt krig i Eritrea och försöker hålla humöret uppe och rota sig, medan sönernas frustration mot det samhälle de förväntas känna tacksamhet inför pyser ut ur deras rastlösa, explosiva kroppar.
Sedan följer ett tajt kammarspel i Eugene O’Neills anda, där familjemedlemmarnas inre konflikter blottas allt mer, och där frågan om vem som är ”problembarnet” får en oväntad vändning. Småsaker som pappans krympande taxilön, brödernas olika syn på hur förändring kan bli möjlig, mammans oro och pappans rasande hemlängtan, växer till en multikris som briserar till lågorna av brinnande bilar, blåljus och ansiktslösa kravallpoliser.
Lillebror Kibrom är nihilisten medan storebror är den tungsint intellektuelle, representanten för Megafonens upproriska men konstruktiva förnuft. En sådan som brorsan hånfullt påpekar ”får fina kommunala jobb” men sviker gatan. Familjen håller ihop, mycket tack vare mammans omsorg och spralliga livsglädje. Men när den röda oljedunken gör entré förstår man att det inte kommer att gå bra. I slutet har alla knäckts på varsitt vis. Pappans nattsvarta sorg är nästan outhärdlig.
Det märks att Murre Gonday och Simon Matiwos känner och har grundad respekt för sin publik. Minsta skorrning, tillrättalagd reaktion eller replik skulle lätt kunna rasera förtroendet på en sekund och förvandla andras verkliga historia till jolmigt broschyrkvitter. Trots att det gått lång tid är händelsen och dess efterverkningar fortfarande ett oläkt sår.
Språket varierar tonsäkert mellan tigrinja, myndighetssvenska, ortendialekt och förstagenerationens råa brytning. ”Jag ska knulla dig din horunge”, ”knulla samhället”, ”knulla dig”. Restriktionerna kring hur ensemblen ”bör” uttala sig om polismakten och att ge ”en balanserad bild” av händelsen med tanke på målgruppen, eller för all del den politiska polariseringen, lyser gudskelov med sin frånvaro.
Samma höga betyg går till scenografin och ljud, som känsligt förmedlar de skiftande stämningarna och skapar en sugande framåtrörelse. Jag sitter på en matinéföreställning och stolarna är fyllda av gymnasieelever från närliggande skolor. De sitter knäpptysta.
https://www.flamman.se/vi-ar-teatersveriges-feminister/
”Vi är Teatersveriges feminister”
Rostvit: Vi önskar att det fanns mer fokus på feministiskt drama
Under vår föreställning händer en incident. När Kibrom, till ett öronbedövande buller, kastar den första stenen mot polisen, kollapsar en person i publiken av något hjärtinfarktsliknande och hela lokalen måste utrymmas. Det kan ha varit slump, men också posttraumatisk stress. En påminnelse om att det som spelas är bara var upptakten till var vi befinner oss i dag.
Efter att ambulansen kommit och hämtat personen (som hunnit kvickna till), kan vi sätta oss igen och se klart. Jag vet inte om det är uppståndelsen som gör att resten av pjäsen känns något lite segare och om man eventuellt hade kunnat stryka någon köksscen.
Men det spelar inte så stor roll. Man tar blå linjen tillbaka till stan, skakad och lycklig över utsikten att Teatersveriges begåvningsreserv är säkrad.
11311581b2dc584a6ace18ed527f610aac0d6ecd
85b67d06f2f0c7d7e071397c51b72fdfc9f2f88f
TITLE: Det brinner så fruktansvärt – bra! DESCRIPTION: Att göra konst av nysshistoria är svårt. Men Murre Gonday och Simon Matiwos lyckas förvandla betonggrå realism till drabbande klassiskt drama. CONTENT: Tidigt på morgonen den 13 maj 2013 går en polisstyrka in i en lägenhet efter larm om en hotfull man beväpnad med kniv. Snart hör vittnen pistolskott. En ambulans anländer och personalen för ut en orörlig kropp med ansiktet täckt av en filt. Först hävdar polisen att mannen skadskjutits men varit vid liv, något som motsägs av vittnen som är övertygade om att mannen var död redan när ambulansen kom. En tragedi oavsett var det hänt. Men nu skedde det i Husby, en Stockholmsförort som redan kokade under locket av frustration över nedstängda medborgarkontor och möteslokaler, snuskiga trappuppgångar och en polis som enligt vittnesmål kallar de boende för ”apor”. Sedan tidigare hade en grupp unga grundat Megafonen, en rörelse som förenade aktivism med föreningsdisciplin och goda relationer med kommunpolitiker och lokala institutioner. Men efter dödsskottet i lägenheten på Edvard Grieggången övergick ilskan i raseri. Förloppet har gått till historien som Husbykravallerna. De dramatiska händelserna – så nära i tid men ändå historia – är temat för den nya pjäsen Upploppet, som spelas på Kulturhuset Stadsteaterns filial i Husby. Den är skriven av Murre Gonday och Simon Matiwos, båda uppvuxna i området och i tjugoårsåldern när det hände. Pjäsen öppnar med närgångna drönaråkningar över huskroppar som bokstavligen ligger vägg i vägg med oss. När projicering släcks zoomas vi rakt in i ett kök och introduceras till en av familjerna bakom den grågula fasadpusten: mamma Nigisti, pappa Negus och sönerna Henok och Kibrom. Föräldrarna har flytt krig i Eritrea och försöker hålla humöret uppe och rota sig, medan sönernas frustration mot det samhälle de förväntas känna tacksamhet inför pyser ut ur deras rastlösa, explosiva kroppar. Sedan följer ett tajt kammarspel i Eugene O’Neills anda, där familjemedlemmarnas inre konflikter blottas allt mer, och där frågan om vem som är ”problembarnet” får en oväntad vändning. Småsaker som pappans krympande taxilön, brödernas olika syn på hur förändring kan bli möjlig, mammans oro och pappans rasande hemlängtan, växer till en multikris som briserar till lågorna av brinnande bilar, blåljus och ansiktslösa kravallpoliser. Lillebror Henok är nihilisten medan storebror är den tungsint intellektuelle, representanten för Megafonens upproriska men konstruktiva förnuft. En sådan som brorsan hånfullt påpekar ”får fina kommunala jobb” men sviker gatan. Familjen håller ihop, mycket tack vare mammans omsorg och spralliga livsglädje. Men när den röda oljedunken gör entré förstår man att det inte kommer att gå bra. I slutet har alla knäckts på varsitt vis. Pappans nattsvarta sorg är nästan outhärdlig. Det märks att Murre Gonday och Simon Matiwos känner och har grundad respekt för sin publik. Minsta skorrning, tillrättalagd reaktion eller replik skulle lätt kunna rasera förtroendet på en sekund och förvandla andras verkliga historia till jolmigt broschyrkvitter. Trots att det gått lång tid är händelsen och dess efterverkningar fortfarande ett oläkt sår. Språket varierar tonsäkert mellan tigrinja, myndighetssvenska, ortendialekt och förstagenerationens råa brytning. ”Jag ska knulla dig din horunge”, ”knulla samhället”, ”knulla dig”. Restriktionerna kring hur ensemblen ”bör” uttala sig om polismakten och att ge ”en balanserad bild” av händelsen med tanke på målgruppen, eller för all del den politiska polariseringen, lyser gudskelov med sin frånvaro. Samma höga betyg går till scenografin och ljud, som känsligt förmedlar de skiftande stämningarna och skapar en sugande framåtrörelse. Jag sitter på en matinéföreställning och stolarna är fyllda av gymnasieelever från närliggande skolor. De sitter knäpptysta. ”Vi är Teatersveriges feminister” Rostvit: Vi önskar att det fanns mer fokus på feministiskt drama Kultur Paulina Sokolow Under vår föreställning händer en incident. När Enok, till ett öronbedövande buller, kastar den första stenen mot polisen, kollapsar en person i publiken av något hjärtinfarktsliknande och hela lokalen måste utrymmas. Det kan ha varit slump, men också posttraumatisk stress. En påminnelse om att det som spelas är bara var upptakten till var vi befinner oss i dag. Efter att ambulansen kommit och hämtat personen (som hunnit kvickna till), kan vi sätta oss igen och se klart. Jag vet inte om det är uppståndelsen som gör att resten av pjäsen känns något lite segare och om man eventuellt hade kunnat stryka någon köksscen. Men det spelar inte så stor roll. Man tar blå linjen tillbaka till stan, skakad och lycklig över utsikten att Teatersveriges begåvningsreserv är säkrad.
TITLE: Det brinner så fruktansvärt – bra! DESCRIPTION: Att göra konst av nysshistoria är svårt. Men Murre Gonday och Simon Matiwos lyckas förvandla betonggrå realism till drabbande klassiskt drama. CONTENT: Tidigt på morgonen den 13 maj 2013 går en polisstyrka in i en lägenhet efter larm om en hotfull man beväpnad med kniv. Snart hör vittnen pistolskott. En ambulans anländer och personalen för ut en orörlig kropp med ansiktet täckt av en filt. Först hävdar polisen att mannen skadskjutits men varit vid liv, något som motsägs av vittnen som är övertygade om att mannen var död redan när ambulansen kom. En tragedi oavsett var det hänt. Men nu skedde det i Husby, en Stockholmsförort som redan kokade under locket av frustration över nedstängda medborgarkontor och möteslokaler, snuskiga trappuppgångar och en polis som enligt vittnesmål kallar de boende för ”apor”. Sedan tidigare hade en grupp unga grundat Megafonen, en rörelse som förenade aktivism med föreningsdisciplin och goda relationer med kommunpolitiker och lokala institutioner. Men efter dödsskottet i lägenheten på Edvard Grieggången övergick ilskan i raseri. Förloppet har gått till historien som Husbykravallerna. De dramatiska händelserna – så nära i tid men ändå historia – är temat för den nya pjäsen Upploppet, som spelas på Kulturhuset Stadsteaterns filial i Husby. Den är skriven av Murre Gonday och Simon Matiwos, båda uppvuxna i området och i tjugoårsåldern när det hände. Pjäsen öppnar med närgångna drönaråkningar över huskroppar som bokstavligen ligger vägg i vägg med oss. När projicering släcks zoomas vi rakt in i ett kök och introduceras till en av familjerna bakom den grågula fasadpusten: mamma Nigisti, pappa Negus och sönerna Henok och Kibrom. Föräldrarna har flytt krig i Eritrea och försöker hålla humöret uppe och rota sig, medan sönernas frustration mot det samhälle de förväntas känna tacksamhet inför pyser ut ur deras rastlösa, explosiva kroppar. Sedan följer ett tajt kammarspel i Eugene O’Neills anda, där familjemedlemmarnas inre konflikter blottas allt mer, och där frågan om vem som är ”problembarnet” får en oväntad vändning. Småsaker som pappans krympande taxilön, brödernas olika syn på hur förändring kan bli möjlig, mammans oro och pappans rasande hemlängtan, växer till en multikris som briserar till lågorna av brinnande bilar, blåljus och ansiktslösa kravallpoliser. Lillebror Kibrom är nihilisten medan storebror är den tungsint intellektuelle, representanten för Megafonens upproriska men konstruktiva förnuft. En sådan som brorsan hånfullt påpekar ”får fina kommunala jobb” men sviker gatan. Familjen håller ihop, mycket tack vare mammans omsorg och spralliga livsglädje. Men när den röda oljedunken gör entré förstår man att det inte kommer att gå bra. I slutet har alla knäckts på varsitt vis. Pappans nattsvarta sorg är nästan outhärdlig. Det märks att Murre Gonday och Simon Matiwos känner och har grundad respekt för sin publik. Minsta skorrning, tillrättalagd reaktion eller replik skulle lätt kunna rasera förtroendet på en sekund och förvandla andras verkliga historia till jolmigt broschyrkvitter. Trots att det gått lång tid är händelsen och dess efterverkningar fortfarande ett oläkt sår. Språket varierar tonsäkert mellan tigrinja, myndighetssvenska, ortendialekt och förstagenerationens råa brytning. ”Jag ska knulla dig din horunge”, ”knulla samhället”, ”knulla dig”. Restriktionerna kring hur ensemblen ”bör” uttala sig om polismakten och att ge ”en balanserad bild” av händelsen med tanke på målgruppen, eller för all del den politiska polariseringen, lyser gudskelov med sin frånvaro. Samma höga betyg går till scenografin och ljud, som känsligt förmedlar de skiftande stämningarna och skapar en sugande framåtrörelse. Jag sitter på en matinéföreställning och stolarna är fyllda av gymnasieelever från närliggande skolor. De sitter knäpptysta. ”Vi är Teatersveriges feminister” Rostvit: Vi önskar att det fanns mer fokus på feministiskt drama Kultur Paulina Sokolow Under vår föreställning händer en incident. När Kibrom, till ett öronbedövande buller, kastar den första stenen mot polisen, kollapsar en person i publiken av något hjärtinfarktsliknande och hela lokalen måste utrymmas. Det kan ha varit slump, men också posttraumatisk stress. En påminnelse om att det som spelas är bara var upptakten till var vi befinner oss i dag. Efter att ambulansen kommit och hämtat personen (som hunnit kvickna till), kan vi sätta oss igen och se klart. Jag vet inte om det är uppståndelsen som gör att resten av pjäsen känns något lite segare och om man eventuellt hade kunnat stryka någon köksscen. Men det spelar inte så stor roll. Man tar blå linjen tillbaka till stan, skakad och lycklig över utsikten att Teatersveriges begåvningsreserv är säkrad.
85b67d06f2f0c7d7e071397c51b72fdfc9f2f88f
11311581b2dc584a6ace18ed527f610aac0d6ecd
11311581b2dc584a6ace18ed527f610aac0d6ecdAtt göra konst av nysshistoria är svårt. Men Murre Gonday och Simon Matiwos lyckas förvandla betonggrå realism till drabbande klassiskt drama.
Tidigt på morgonen den 13 maj 2013 går en polisstyrka in i en lägenhet efter larm om en hotfull man beväpnad med kniv. Snart hör vittnen pistolskott. En ambulans anländer och personalen för ut en orörlig kropp med ansiktet täckt av en filt. Först hävdar polisen att mannen skadskjutits men varit vid liv, något som motsägs av vittnen som är övertygade om att mannen var död redan när ambulansen kom.
En tragedi oavsett var det hänt. Men nu skedde det i Husby, en Stockholmsförort som redan kokade under locket av frustration över nedstängda medborgarkontor och möteslokaler, snuskiga trappuppgångar och en polis som enligt vittnesmål kallar de boende för ”apor”. Sedan tidigare hade en grupp unga grundat Megafonen, en rörelse som förenade aktivism med föreningsdisciplin och goda relationer med kommunpolitiker och lokala institutioner. Men efter dödsskottet i lägenheten på Edvard Grieggången övergick ilskan i raseri.
Förloppet har gått till historien som Husbykravallerna.
De dramatiska händelserna – så nära i tid men ändå historia – är temat för den nya pjäsen Upploppet, som spelas på Kulturhuset Stadsteaterns filial i Husby. Den är skriven av Murre Gonday och Simon Matiwos, båda uppvuxna i området och i tjugoårsåldern när det hände.
Pjäsen öppnar med närgångna drönaråkningar över huskroppar som bokstavligen ligger vägg i vägg med oss. När projicering släcks zoomas vi rakt in i ett kök och introduceras till en av familjerna bakom den grågula fasadpusten: mamma Nigisti, pappa Negus och sönerna Henok och Kibrom. Föräldrarna har flytt krig i Eritrea och försöker hålla humöret uppe och rota sig, medan sönernas frustration mot det samhälle de förväntas känna tacksamhet inför pyser ut ur deras rastlösa, explosiva kroppar.
Sedan följer ett tajt kammarspel i Eugene O’Neills anda, där familjemedlemmarnas inre konflikter blottas allt mer, och där frågan om vem som är ”problembarnet” får en oväntad vändning. Småsaker som pappans krympande taxilön, brödernas olika syn på hur förändring kan bli möjlig, mammans oro och pappans rasande hemlängtan, växer till en multikris som briserar till lågorna av brinnande bilar, blåljus och ansiktslösa kravallpoliser.
Lillebror Henok är nihilisten medan storebror är den tungsint intellektuelle, representanten för Megafonens upproriska men konstruktiva förnuft. En sådan som brorsan hånfullt påpekar ”får fina kommunala jobb” men sviker gatan. Familjen håller ihop, mycket tack vare mammans omsorg och spralliga livsglädje. Men när den röda oljedunken gör entré förstår man att det inte kommer att gå bra. I slutet har alla knäckts på varsitt vis. Pappans nattsvarta sorg är nästan outhärdlig.
Det märks att Murre Gonday och Simon Matiwos känner och har grundad respekt för sin publik. Minsta skorrning, tillrättalagd reaktion eller replik skulle lätt kunna rasera förtroendet på en sekund och förvandla andras verkliga historia till jolmigt broschyrkvitter. Trots att det gått lång tid är händelsen och dess efterverkningar fortfarande ett oläkt sår.
Språket varierar tonsäkert mellan tigrinja, myndighetssvenska, ortendialekt och förstagenerationens råa brytning. ”Jag ska knulla dig din horunge”, ”knulla samhället”, ”knulla dig”. Restriktionerna kring hur ensemblen ”bör” uttala sig om polismakten och att ge ”en balanserad bild” av händelsen med tanke på målgruppen, eller för all del den politiska polariseringen, lyser gudskelov med sin frånvaro.
Samma höga betyg går till scenografin och ljud, som känsligt förmedlar de skiftande stämningarna och skapar en sugande framåtrörelse. Jag sitter på en matinéföreställning och stolarna är fyllda av gymnasieelever från närliggande skolor. De sitter knäpptysta.
https://www.flamman.se/vi-ar-teatersveriges-feminister/
”Vi är Teatersveriges feminister”
Rostvit: Vi önskar att det fanns mer fokus på feministiskt drama
Under vår föreställning händer en incident. När Enok, till ett öronbedövande buller, kastar den första stenen mot polisen, kollapsar en person i publiken av något hjärtinfarktsliknande och hela lokalen måste utrymmas. Det kan ha varit slump, men också posttraumatisk stress. En påminnelse om att det som spelas är bara var upptakten till var vi befinner oss i dag.
Efter att ambulansen kommit och hämtat personen (som hunnit kvickna till), kan vi sätta oss igen och se klart. Jag vet inte om det är uppståndelsen som gör att resten av pjäsen känns något lite segare och om man eventuellt hade kunnat stryka någon köksscen.
Men det spelar inte så stor roll. Man tar blå linjen tillbaka till stan, skakad och lycklig över utsikten att Teatersveriges begåvningsreserv är säkrad.
11311581b2dc584a6ace18ed527f610aac0d6ecd
85b67d06f2f0c7d7e071397c51b72fdfc9f2f88f
TITLE: Det brinner så fruktansvärt – bra! DESCRIPTION: Att göra konst av nysshistoria är svårt. Men Murre Gonday och Simon Matiwos lyckas förvandla betonggrå realism till drabbande klassiskt drama. CONTENT: Tidigt på morgonen den 13 maj 2013 går en polisstyrka in i en lägenhet efter larm om en hotfull man beväpnad med kniv. Snart hör vittnen pistolskott. En ambulans anländer och personalen för ut en orörlig kropp med ansiktet täckt av en filt. Först hävdar polisen att mannen skadskjutits men varit vid liv, något som motsägs av vittnen som är övertygade om att mannen var död redan när ambulansen kom. En tragedi oavsett var det hänt. Men nu skedde det i Husby, en Stockholmsförort som redan kokade under locket av frustration över nedstängda medborgarkontor och möteslokaler, snuskiga trappuppgångar och en polis som enligt vittnesmål kallar de boende för ”apor”. Sedan tidigare hade en grupp unga grundat Megafonen, en rörelse som förenade aktivism med föreningsdisciplin och goda relationer med kommunpolitiker och lokala institutioner. Men efter dödsskottet i lägenheten på Edvard Grieggången övergick ilskan i raseri. Förloppet har gått till historien som Husbykravallerna. De dramatiska händelserna – så nära i tid men ändå historia – är temat för den nya pjäsen Upploppet, som spelas på Kulturhuset Stadsteaterns filial i Husby. Den är skriven av Murre Gonday och Simon Matiwos, båda uppvuxna i området och i tjugoårsåldern när det hände. Pjäsen öppnar med närgångna drönaråkningar över huskroppar som bokstavligen ligger vägg i vägg med oss. När projicering släcks zoomas vi rakt in i ett kök och introduceras till en av familjerna bakom den grågula fasadpusten: mamma Nigisti, pappa Negus och sönerna Henok och Kibrom. Föräldrarna har flytt krig i Eritrea och försöker hålla humöret uppe och rota sig, medan sönernas frustration mot det samhälle de förväntas känna tacksamhet inför pyser ut ur deras rastlösa, explosiva kroppar. Sedan följer ett tajt kammarspel i Eugene O’Neills anda, där familjemedlemmarnas inre konflikter blottas allt mer, och där frågan om vem som är ”problembarnet” får en oväntad vändning. Småsaker som pappans krympande taxilön, brödernas olika syn på hur förändring kan bli möjlig, mammans oro och pappans rasande hemlängtan, växer till en multikris som briserar till lågorna av brinnande bilar, blåljus och ansiktslösa kravallpoliser. Lillebror Henok är nihilisten medan storebror är den tungsint intellektuelle, representanten för Megafonens upproriska men konstruktiva förnuft. En sådan som brorsan hånfullt påpekar ”får fina kommunala jobb” men sviker gatan. Familjen håller ihop, mycket tack vare mammans omsorg och spralliga livsglädje. Men när den röda oljedunken gör entré förstår man att det inte kommer att gå bra. I slutet har alla knäckts på varsitt vis. Pappans nattsvarta sorg är nästan outhärdlig. Det märks att Murre Gonday och Simon Matiwos känner och har grundad respekt för sin publik. Minsta skorrning, tillrättalagd reaktion eller replik skulle lätt kunna rasera förtroendet på en sekund och förvandla andras verkliga historia till jolmigt broschyrkvitter. Trots att det gått lång tid är händelsen och dess efterverkningar fortfarande ett oläkt sår. Språket varierar tonsäkert mellan tigrinja, myndighetssvenska, ortendialekt och förstagenerationens råa brytning. ”Jag ska knulla dig din horunge”, ”knulla samhället”, ”knulla dig”. Restriktionerna kring hur ensemblen ”bör” uttala sig om polismakten och att ge ”en balanserad bild” av händelsen med tanke på målgruppen, eller för all del den politiska polariseringen, lyser gudskelov med sin frånvaro. Samma höga betyg går till scenografin och ljud, som känsligt förmedlar de skiftande stämningarna och skapar en sugande framåtrörelse. Jag sitter på en matinéföreställning och stolarna är fyllda av gymnasieelever från närliggande skolor. De sitter knäpptysta. ”Vi är Teatersveriges feminister” Rostvit: Vi önskar att det fanns mer fokus på feministiskt drama Kultur Paulina Sokolow Under vår föreställning händer en incident. När Enok, till ett öronbedövande buller, kastar den första stenen mot polisen, kollapsar en person i publiken av något hjärtinfarktsliknande och hela lokalen måste utrymmas. Det kan ha varit slump, men också posttraumatisk stress. En påminnelse om att det som spelas är bara var upptakten till var vi befinner oss i dag. Efter att ambulansen kommit och hämtat personen (som hunnit kvickna till), kan vi sätta oss igen och se klart. Jag vet inte om det är uppståndelsen som gör att resten av pjäsen känns något lite segare och om man eventuellt hade kunnat stryka någon köksscen. Men det spelar inte så stor roll. Man tar blå linjen tillbaka till stan, skakad och lycklig över utsikten att Teatersveriges begåvningsreserv är säkrad.
TITLE: Det brinner så fruktansvärt – bra! DESCRIPTION: Att göra konst av nysshistoria är svårt. Men Murre Gonday och Simon Matiwos lyckas förvandla betonggrå realism till drabbande klassiskt drama. CONTENT: Tidigt på morgonen den 13 maj 2013 går en polisstyrka in i en lägenhet efter larm om en hotfull man beväpnad med kniv. Snart hör vittnen pistolskott. En ambulans anländer och personalen för ut en orörlig kropp med ansiktet täckt av en filt. Först hävdar polisen att mannen skadskjutits men varit vid liv, något som motsägs av vittnen som är övertygade om att mannen var död redan när ambulansen kom. En tragedi oavsett var det hänt. Men nu skedde det i Husby, en Stockholmsförort som redan kokade under locket av frustration över nedstängda medborgarkontor och möteslokaler, snuskiga trappuppgångar och en polis som enligt vittnesmål kallar de boende för ”apor”. Sedan tidigare hade en grupp unga grundat Megafonen, en rörelse som förenade aktivism med föreningsdisciplin och goda relationer med kommunpolitiker och lokala institutioner. Men efter dödsskottet i lägenheten på Edvard Grieggången övergick ilskan i raseri. Förloppet har gått till historien som Husbykravallerna. De dramatiska händelserna – så nära i tid men ändå historia – är temat för den nya pjäsen Upploppet, som spelas på Kulturhuset Stadsteaterns filial i Husby. Den är skriven av Murre Gonday och Simon Matiwos, båda uppvuxna i området och i tjugoårsåldern när det hände. Pjäsen öppnar med närgångna drönaråkningar över huskroppar som bokstavligen ligger vägg i vägg med oss. När projicering släcks zoomas vi rakt in i ett kök och introduceras till en av familjerna bakom den grågula fasadpusten: mamma Nigisti, pappa Negus och sönerna Henok och Kibrom. Föräldrarna har flytt krig i Eritrea och försöker hålla humöret uppe och rota sig, medan sönernas frustration mot det samhälle de förväntas känna tacksamhet inför pyser ut ur deras rastlösa, explosiva kroppar. Sedan följer ett tajt kammarspel i Eugene O’Neills anda, där familjemedlemmarnas inre konflikter blottas allt mer, och där frågan om vem som är ”problembarnet” får en oväntad vändning. Småsaker som pappans krympande taxilön, brödernas olika syn på hur förändring kan bli möjlig, mammans oro och pappans rasande hemlängtan, växer till en multikris som briserar till lågorna av brinnande bilar, blåljus och ansiktslösa kravallpoliser. Lillebror Kibrom är nihilisten medan storebror är den tungsint intellektuelle, representanten för Megafonens upproriska men konstruktiva förnuft. En sådan som brorsan hånfullt påpekar ”får fina kommunala jobb” men sviker gatan. Familjen håller ihop, mycket tack vare mammans omsorg och spralliga livsglädje. Men när den röda oljedunken gör entré förstår man att det inte kommer att gå bra. I slutet har alla knäckts på varsitt vis. Pappans nattsvarta sorg är nästan outhärdlig. Det märks att Murre Gonday och Simon Matiwos känner och har grundad respekt för sin publik. Minsta skorrning, tillrättalagd reaktion eller replik skulle lätt kunna rasera förtroendet på en sekund och förvandla andras verkliga historia till jolmigt broschyrkvitter. Trots att det gått lång tid är händelsen och dess efterverkningar fortfarande ett oläkt sår. Språket varierar tonsäkert mellan tigrinja, myndighetssvenska, ortendialekt och förstagenerationens råa brytning. ”Jag ska knulla dig din horunge”, ”knulla samhället”, ”knulla dig”. Restriktionerna kring hur ensemblen ”bör” uttala sig om polismakten och att ge ”en balanserad bild” av händelsen med tanke på målgruppen, eller för all del den politiska polariseringen, lyser gudskelov med sin frånvaro. Samma höga betyg går till scenografin och ljud, som känsligt förmedlar de skiftande stämningarna och skapar en sugande framåtrörelse. Jag sitter på en matinéföreställning och stolarna är fyllda av gymnasieelever från närliggande skolor. De sitter knäpptysta. ”Vi är Teatersveriges feminister” Rostvit: Vi önskar att det fanns mer fokus på feministiskt drama Kultur Paulina Sokolow Under vår föreställning händer en incident. När Kibrom, till ett öronbedövande buller, kastar den första stenen mot polisen, kollapsar en person i publiken av något hjärtinfarktsliknande och hela lokalen måste utrymmas. Det kan ha varit slump, men också posttraumatisk stress. En påminnelse om att det som spelas är bara var upptakten till var vi befinner oss i dag. Efter att ambulansen kommit och hämtat personen (som hunnit kvickna till), kan vi sätta oss igen och se klart. Jag vet inte om det är uppståndelsen som gör att resten av pjäsen känns något lite segare och om man eventuellt hade kunnat stryka någon köksscen. Men det spelar inte så stor roll. Man tar blå linjen tillbaka till stan, skakad och lycklig över utsikten att Teatersveriges begåvningsreserv är säkrad.
85b67d06f2f0c7d7e071397c51b72fdfc9f2f88f
11311581b2dc584a6ace18ed527f610aac0d6ecd
0cb96dbc2a8b393aac992c0e88e51975183d406aI augusti stoppades vi av israeliska myndigheter från att resa in i Israel och Palestina på grund av att vi kritiserat Israels krigsbrott. På plats skulle vi bland annat träffa Rädda Barnen. Vi ville med egna ögon se den verklighet som Israels regering gör allt för att hålla journalister, hjälparbetare och omvärlden borta från.
I slutet av december 2023 slog UNICEF fast att Gaza är den farligaste platsen för barn i hela världen. Nyligen kom en oberoende FN-kommission med uppgifter om att Israel medvetet attackerar och dödar palestinska barn och återigen fastslås det att Israel begår folkmord i Gaza. I slutet av augusti skulle vi resa till Palestina för att besöka flyktingläger och möta israeliska och palestinska människorättsorganisationer. Vi såg särskilt fram emot att träffa våra kontakter på Rädda Barnen som arbetar i området.
Det mötet blev aldrig av. Vi stoppades redan på flygplatsen i Aten efter en order från Israels utrikesminister. Israels regering motiverade beslutet med att vi har kritiserat Israels krigsbrott och krävt att Internationella brottmålsdomstolens process ska respekteras och drivas vidare.
Det här handlar inte om oss. Det handlar om rätten att kritisera en regering, granska dess handlingar och kräva att internationell rätt ska gälla för alla.
Vi kräver att EU fryser handelsavtalet med Israel och att Sveriges regering stoppar all vapenhandel med landet. Allt annat är ett historiskt svek.
Hela 30 procent av alla som dödats i Gaza är barn. Sedan 7 oktober 2023 har minst 20 179 palestinska barn dödats och 44 143 skadats. FN-kommissionens rapport innehåller ohyggliga beskrivningar av hur barn attackeras och dödas av israelisk militär; en bebis på tio dagar som skjuts i huvudet medan barnets mamma ammar, en femtonåring som avrättas medan han håller upp en vit flagga. I Israels folkmord görs barn till måltavlor.
På våra mobiler kan vi i realtid följa hur barnen i Gaza lider, svälter och dödas av Israel. Ett helt samhälle har förvandlats till ruiner. Gång på gång har FN, Rädda Barnen och andra hjälporganisationer visat hur situationen ser ut för barn och vuxna i Gaza för att förmå den svenska regeringen och andra att börja agera.
Förra gången en oberoende FN-rapport slog fast att Israel begår folkmord i Gaza var hösten 2025. Nyligen släpptes ännu en rapport som visar hur Israel använder barn som måltavlor. Lägg därtill att Internationella brottmålsdomstolen har haft en internationell arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för hans krigsbrott i ett och ett halvt år.
https://www.flamman.se/gazaupprop-samlar-en-miljon-stoppa-handeln-med-israel/
Gazaupprop samlar en miljon: ”Stoppa frihandeln med Israel”
Initiativtagaren Malin Björk: ”Ge upp finns inte på kartan”
Trots en kavalkad av bevis på Israels brott mot mänskligheten har den svenska regeringen varit knäpptyst. Med sin tystnad har regeringen också möjliggjort för Israel att fortsätta sitt folkmord i Gaza. EU:s ledare har också varit alldeles för flata, trots att man har verktygen för att sätta ordentlig press på Netanyahus regering. EU har ett frihandelsavtal med Israel och är landets största handelspartner. Förra året omsatte EU:s handel med Israel 456 miljarder kronor i ren varuhandel och under 2024 fördubblades unionens vapenexporter till landet. Över en miljon människor har skrivit under ett medborgarinitiativ för att EU ska frysa handelsavtalet. Under denna tid har Sverige ökat sin handel med Israel, både vad gäller varor och vapen. Det är inget annat än medskyldighet.
Vi kräver att EU fryser handelsavtalet med Israel och att Sveriges regering stoppar all vapenhandel med landet. Allt annat är ett historiskt svek. Nu krävs ett omedelbart eldupphör, Israels blockad måste hävas och hjälporganisationer få fullt tillträde till Gaza för att få ut humanitär hjälp. Det svenska stödet till UNRWA ska självklart återupptas.
Efter valet på söndag ska Sverige ha en regering som står upp för folkrätten och vågar säga ifrån mot krigsförbrytare. En ny regering ska göra allt i sin makt för att stoppa folkmordet. Palestinska barn har, liksom alla andra barn, rätt till självbestämmande och ett liv i fred och frihet.
93eb6d1dc71dc40af92934eac12712566ccaebd6Uppdrag gransknings avslöjande om Arbetsförmedlingens privata jobbcoacher visar hur skattepengar kan gå till företag som hjälper män att hålla sina fruar hemma.
Du vet när man efter en lång dag bara vill se Gift vid första ögonkastet innan man stänger ögonlocket på överkastet? Slumra in till de där kontrollerande killarna som alla snackar om.
Det tänkte jag göra för några dagar sedan, men så såg jag att Uppdrag granskning precis släppt ett avsnitt om Arbetsförmedlingen, som jag skulle diskutera i en TCO-panel dagen efter. Jag svär inte ofta i de här breven men: jäkla skit.
Avsnittet heter Fuskförmedlingen och visade sig innehålla minst lika mycket chockerande hederskultur som årets dejting-tv.
SVT har med dold kamera sökt upp privata jobbcoacher inom ”Rusta och matcha” som får betalt av Arbetsförmedlingen för att förmedla jobb. Reportern låtsas vara en make som helst ser att frun stannar hemma. Hon ska inte ha några aktiviteter, inget jobb – och framför allt inte träffa andra män.
Här hade jobbcoachen kunnat skicka hem dem – med en broschyr för Gift vid första ögonkastet.
Men i Helsingborg möts han av förståelse. ”Jag förstår dig bror”, säger en coach. I granskningen hörs också löfte: ”Din fru sitter hemma hela livet.” På 33 av de 72 kontor där reportern testar upplägget är företagen beredda att hjälpa till med att rusta och matcha.
Mannen rustas med övervakning och kvinnan matchas med köket. Äntligen lite hederskultur med företagaranda.
Jag har svårt att sova ändå men det här är ju löjligt.
Gissa varifrån det här initiativet till skattefinansierad shariapolis kommer? Centerpartiet förstås, Sveriges nyliberala jihadistparti. Det spelar ingen roll hur central samhällsfunktionen är, det ska lekas marknad överallt. Till och med när marknadens osynliga hand håller fast kvinnan i hemmet. Och det är vi som betalar kalaset.
Här blir det larvigt att höra Elisabeth Thand Ringqvist anklaga teknikbrorsorna för att inte tillhöra det ”riktiga” näringslivet. För vad fan är då Rusta och matcha?
Centerpartiet får gärna älska välfärdsbolagen. Men varför måste vi andra vara tvångsgifta med dem?
Jag vill skiljas. Och ha tillbaka mina pengar.
9758bbe317f887d393c47e5d1d10e9a45a0643bc
93eb6d1dc71dc40af92934eac12712566ccaebd6
TITLE: När Centerpartiet råkade införa nyliberal sharia DESCRIPTION: Uppdrag gransknings avslöjande om Arbetsförmedlingens privata jobbcoacher visar hur skattepengar kan gå till företag som hjälper män att hålla sina fruar hemma. CONTENT: Du vet när man efter en lång dag bara vill se Gift vid första ögonkastet innan man stänger ögonlocket på överkastet? Slumra in till de där kontrollerande killarna som alla snackar om. Det tänkte jag göra för några dagar sedan, men så såg jag att Uppdrag granskning precis släppt ett avsnitt om Arbetsförmedlingen, som jag skulle diskutera i en TCO-panel dagen efter. Jag svär inte ofta i de här breven men: jäkla skit. Avsnittet heter Fuskförmedlingen och visade sig innehålla minst lika mycket chockerande hederskultur som årets dejting-tv. SVT har med dold kamera sökt upp privata jobbcoacher inom ”Rusta och matcha” som får betalt av Arbetsförmedlingen för att förmedla jobb. Reportern låtsas vara en make som helst ser att frun stannar hemma. Hon ska inte ha några aktiviteter, inget jobb – och framför allt inte träffa andra män. Här hade jobbcoachen kunnat skicka hem dem – med en broschyr för Gift vid första ögonkastet. Men i Helsingborg möts han av förståelse. ”Jag förstår dig bror”, säger en coach. I granskningen hörs också löfte: ”Din fru sitter hemma hela livet.” På 33 av de 72 kontor där reportern testar upplägget är företagen beredda att hjälpa till med att rusta och matcha. Mannen rustas med övervakning och kvinnan matchas med köket. Äntligen lite hederskultur med företagaranda. Jag har svårt att sova ändå men det här är ju löjligt. Gissa varifrån det här initiativet till skattefinansierad shariapolis kommer? Centerpartiet förstås, Sveriges nyliberala jihadistparti. Det spelar ingen roll hur central samhällsfunktionen är, det ska lekas marknad överallt. Till och med när marknadens osynliga hand håller fast kvinnan i hemmet. Och det är vi som betalar kalaset. Här blir det löjligt att höra Elisabeth Thand Ringqvist anklaga teknikbrorsorna för att inte tillhöra det ”riktiga” näringslivet. För vad fan är då Rusta och matcha? Centerpartiet får gärna älska välfärdsbolagen. Men varför måste vi andra vara tvångsgifta med dem? Jag vill skiljas. Och ha tillbaka mina pengar.
TITLE: När Centerpartiet råkade införa nyliberal sharia DESCRIPTION: Uppdrag gransknings avslöjande om Arbetsförmedlingens privata jobbcoacher visar hur skattepengar kan gå till företag som hjälper män att hålla sina fruar hemma. CONTENT: Du vet när man efter en lång dag bara vill se Gift vid första ögonkastet innan man stänger ögonlocket på överkastet? Slumra in till de där kontrollerande killarna som alla snackar om. Det tänkte jag göra för några dagar sedan, men så såg jag att Uppdrag granskning precis släppt ett avsnitt om Arbetsförmedlingen, som jag skulle diskutera i en TCO-panel dagen efter. Jag svär inte ofta i de här breven men: jäkla skit. Avsnittet heter Fuskförmedlingen och visade sig innehålla minst lika mycket chockerande hederskultur som årets dejting-tv. SVT har med dold kamera sökt upp privata jobbcoacher inom ”Rusta och matcha” som får betalt av Arbetsförmedlingen för att förmedla jobb. Reportern låtsas vara en make som helst ser att frun stannar hemma. Hon ska inte ha några aktiviteter, inget jobb – och framför allt inte träffa andra män. Här hade jobbcoachen kunnat skicka hem dem – med en broschyr för Gift vid första ögonkastet. Men i Helsingborg möts han av förståelse. ”Jag förstår dig bror”, säger en coach. I granskningen hörs också löfte: ”Din fru sitter hemma hela livet.” På 33 av de 72 kontor där reportern testar upplägget är företagen beredda att hjälpa till med att rusta och matcha. Mannen rustas med övervakning och kvinnan matchas med köket. Äntligen lite hederskultur med företagaranda. Jag har svårt att sova ändå men det här är ju löjligt. Gissa varifrån det här initiativet till skattefinansierad shariapolis kommer? Centerpartiet förstås, Sveriges nyliberala jihadistparti. Det spelar ingen roll hur central samhällsfunktionen är, det ska lekas marknad överallt. Till och med när marknadens osynliga hand håller fast kvinnan i hemmet. Och det är vi som betalar kalaset. Här blir det larvigt att höra Elisabeth Thand Ringqvist anklaga teknikbrorsorna för att inte tillhöra det ”riktiga” näringslivet. För vad fan är då Rusta och matcha? Centerpartiet får gärna älska välfärdsbolagen. Men varför måste vi andra vara tvångsgifta med dem? Jag vill skiljas. Och ha tillbaka mina pengar.
93eb6d1dc71dc40af92934eac12712566ccaebd6
9758bbe317f887d393c47e5d1d10e9a45a0643bc
9758bbe317f887d393c47e5d1d10e9a45a0643bcUppdrag gransknings avslöjande om Arbetsförmedlingens privata jobbcoacher visar hur skattepengar kan gå till företag som hjälper män att hålla sina fruar hemma.
Du vet när man efter en lång dag bara vill se Gift vid första ögonkastet innan man stänger ögonlocket på överkastet? Slumra in till de där kontrollerande killarna som alla snackar om.
Det tänkte jag göra för några dagar sedan, men så såg jag att Uppdrag granskning precis släppt ett avsnitt om Arbetsförmedlingen, som jag skulle diskutera i en TCO-panel dagen efter. Jag svär inte ofta i de här breven men: jäkla skit.
Avsnittet heter Fuskförmedlingen och visade sig innehålla minst lika mycket chockerande hederskultur som årets dejting-tv.
SVT har med dold kamera sökt upp privata jobbcoacher inom ”Rusta och matcha” som får betalt av Arbetsförmedlingen för att förmedla jobb. Reportern låtsas vara en make som helst ser att frun stannar hemma. Hon ska inte ha några aktiviteter, inget jobb – och framför allt inte träffa andra män.
Här hade jobbcoachen kunnat skicka hem dem – med en broschyr för Gift vid första ögonkastet.
Men i Helsingborg möts han av förståelse. ”Jag förstår dig bror”, säger en coach. I granskningen hörs också löfte: ”Din fru sitter hemma hela livet.” På 33 av de 72 kontor där reportern testar upplägget är företagen beredda att hjälpa till med att rusta och matcha.
Mannen rustas med övervakning och kvinnan matchas med köket. Äntligen lite hederskultur med företagaranda.
Jag har svårt att sova ändå men det här är ju löjligt.
Gissa varifrån det här initiativet till skattefinansierad shariapolis kommer? Centerpartiet förstås, Sveriges nyliberala jihadistparti. Det spelar ingen roll hur central samhällsfunktionen är, det ska lekas marknad överallt. Till och med när marknadens osynliga hand håller fast kvinnan i hemmet. Och det är vi som betalar kalaset.
Här blir det löjligt att höra Elisabeth Thand Ringqvist anklaga teknikbrorsorna för att inte tillhöra det ”riktiga” näringslivet. För vad fan är då Rusta och matcha?
Centerpartiet får gärna älska välfärdsbolagen. Men varför måste vi andra vara tvångsgifta med dem?
Jag vill skiljas. Och ha tillbaka mina pengar.
9758bbe317f887d393c47e5d1d10e9a45a0643bc
93eb6d1dc71dc40af92934eac12712566ccaebd6
TITLE: När Centerpartiet råkade införa nyliberal sharia DESCRIPTION: Uppdrag gransknings avslöjande om Arbetsförmedlingens privata jobbcoacher visar hur skattepengar kan gå till företag som hjälper män att hålla sina fruar hemma. CONTENT: Du vet när man efter en lång dag bara vill se Gift vid första ögonkastet innan man stänger ögonlocket på överkastet? Slumra in till de där kontrollerande killarna som alla snackar om. Det tänkte jag göra för några dagar sedan, men så såg jag att Uppdrag granskning precis släppt ett avsnitt om Arbetsförmedlingen, som jag skulle diskutera i en TCO-panel dagen efter. Jag svär inte ofta i de här breven men: jäkla skit. Avsnittet heter Fuskförmedlingen och visade sig innehålla minst lika mycket chockerande hederskultur som årets dejting-tv. SVT har med dold kamera sökt upp privata jobbcoacher inom ”Rusta och matcha” som får betalt av Arbetsförmedlingen för att förmedla jobb. Reportern låtsas vara en make som helst ser att frun stannar hemma. Hon ska inte ha några aktiviteter, inget jobb – och framför allt inte träffa andra män. Här hade jobbcoachen kunnat skicka hem dem – med en broschyr för Gift vid första ögonkastet. Men i Helsingborg möts han av förståelse. ”Jag förstår dig bror”, säger en coach. I granskningen hörs också löfte: ”Din fru sitter hemma hela livet.” På 33 av de 72 kontor där reportern testar upplägget är företagen beredda att hjälpa till med att rusta och matcha. Mannen rustas med övervakning och kvinnan matchas med köket. Äntligen lite hederskultur med företagaranda. Jag har svårt att sova ändå men det här är ju löjligt. Gissa varifrån det här initiativet till skattefinansierad shariapolis kommer? Centerpartiet förstås, Sveriges nyliberala jihadistparti. Det spelar ingen roll hur central samhällsfunktionen är, det ska lekas marknad överallt. Till och med när marknadens osynliga hand håller fast kvinnan i hemmet. Och det är vi som betalar kalaset. Här blir det löjligt att höra Elisabeth Thand Ringqvist anklaga teknikbrorsorna för att inte tillhöra det ”riktiga” näringslivet. För vad fan är då Rusta och matcha? Centerpartiet får gärna älska välfärdsbolagen. Men varför måste vi andra vara tvångsgifta med dem? Jag vill skiljas. Och ha tillbaka mina pengar.
TITLE: När Centerpartiet råkade införa nyliberal sharia DESCRIPTION: Uppdrag gransknings avslöjande om Arbetsförmedlingens privata jobbcoacher visar hur skattepengar kan gå till företag som hjälper män att hålla sina fruar hemma. CONTENT: Du vet när man efter en lång dag bara vill se Gift vid första ögonkastet innan man stänger ögonlocket på överkastet? Slumra in till de där kontrollerande killarna som alla snackar om. Det tänkte jag göra för några dagar sedan, men så såg jag att Uppdrag granskning precis släppt ett avsnitt om Arbetsförmedlingen, som jag skulle diskutera i en TCO-panel dagen efter. Jag svär inte ofta i de här breven men: jäkla skit. Avsnittet heter Fuskförmedlingen och visade sig innehålla minst lika mycket chockerande hederskultur som årets dejting-tv. SVT har med dold kamera sökt upp privata jobbcoacher inom ”Rusta och matcha” som får betalt av Arbetsförmedlingen för att förmedla jobb. Reportern låtsas vara en make som helst ser att frun stannar hemma. Hon ska inte ha några aktiviteter, inget jobb – och framför allt inte träffa andra män. Här hade jobbcoachen kunnat skicka hem dem – med en broschyr för Gift vid första ögonkastet. Men i Helsingborg möts han av förståelse. ”Jag förstår dig bror”, säger en coach. I granskningen hörs också löfte: ”Din fru sitter hemma hela livet.” På 33 av de 72 kontor där reportern testar upplägget är företagen beredda att hjälpa till med att rusta och matcha. Mannen rustas med övervakning och kvinnan matchas med köket. Äntligen lite hederskultur med företagaranda. Jag har svårt att sova ändå men det här är ju löjligt. Gissa varifrån det här initiativet till skattefinansierad shariapolis kommer? Centerpartiet förstås, Sveriges nyliberala jihadistparti. Det spelar ingen roll hur central samhällsfunktionen är, det ska lekas marknad överallt. Till och med när marknadens osynliga hand håller fast kvinnan i hemmet. Och det är vi som betalar kalaset. Här blir det larvigt att höra Elisabeth Thand Ringqvist anklaga teknikbrorsorna för att inte tillhöra det ”riktiga” näringslivet. För vad fan är då Rusta och matcha? Centerpartiet får gärna älska välfärdsbolagen. Men varför måste vi andra vara tvångsgifta med dem? Jag vill skiljas. Och ha tillbaka mina pengar.
93eb6d1dc71dc40af92934eac12712566ccaebd6
9758bbe317f887d393c47e5d1d10e9a45a0643bc
5c9358da7b9d9cb6ae65b4c94fedaacd4360831bEtt enda matbuds lönekrav kan sätta gigbolaget Wolts affärsmodell i gungning. Vinner facket Transport i rätten så kan det få omfattande följder för både företaget och den svenska gigekonomin, enligt experten Niklas Selberg.
Under ett knappt halvårs tid arbetade budet Andriy på halvtid med att köra ut matleveranser för gigbolaget Wolt. För jobbet, som motsvarade en ungefärlig halvtidstjänst, fick han sammanlagt ut lite mer än 57 000 kronor. Arbetsgivaren: Invoicery Business, ett dotterbolag till faktureringstjänsten Frilans Finans.
Nu dras bolaget inför rätta av fackförbundet Transport, som menar att budet fått för lite betalt. Stämningen lämnades in under torsdagen, och riktar sig mot budets formella arbetsgivare snarare än mot Wolt.
Facket menar att Invoicery Business bör betraktas som ett bemanningsföretag och därmed lyder under uthyrningslagen, som ska garantera att uthyrd personal omfattas av samma villkor som fast anställda.
– Om man anställer personer för att hyra ut dem till ett annat företag så är det bemanning. Det finns liksom ingen annan rättslig kategori för det förhållandet, säger Pontus Blüme, utredare på Transport som arbetat med stämningen.
Hela branschen står på något sätt på spel i den här tvisten.
I centrum står frågan om vad som egentligen ska räknas som arbetstid. Invoicery Business hävdar att arbetet börjar och slutar med varje enskilt uppdrag, medan facket menar att tiden mellan dagens första och sista leverans som den faktiska arbetsdagen.
Skillnaden är avgörande: Transport anser att korrekt lön borde ha varit mer än det dubbla beloppet – 121 000 kronor – och kräver att den betalas ut retroaktivt.
Invoicery har under förhandlingar med facket bestridit samtliga krav, liksom påståendet att bolaget ska betraktas som ett bemanningsföretag. Pontus Blüme tror dock inte att argumentet håller i rätten.
– Det finns en dom i Högsta förvaltningsdomstolen från 2024 som säger att Invoicery Business är ett bemanningsföretag.
Niklas Selberg är professor i civilrätt vid Linnéuniversitetet, och har följt gigekonomin i flera år. Han menar att fallet sticker ut, då tidigare rättsprocesser kring gigekonomin drivits av myndigheter snarare än av enskilda personer.
Han beskriver målet som ”oerhört viktigt” – och menar att det kan få betydligt bredare effekter än det enskilda fallet.
– Hela branschen står på något sätt på spel i den här tvisten, säger han till Flamman, och fortsätter:
– En dom till fackets fördel innebär ju att den här personens kollegor kan ställa liknande krav och vinna. Då viker sig bolaget på förhand för att slippa kostnaden för att driva tvisterna.
Exakt hur många som arbetar för Wolt i dagsläget är okänt, men Pontus Blüme uppskattar antalet till omkring 4 000. Men då preskriberingstiden för löneskulder är tio år skulle även ett stort antal tidigare anställda kunna driva processer mot företaget.
Niklas Selberg menar samtidigt att domen i Högsta förvaltningsdomstolen inte automatiskt överförs till det nya fallet.
– Domstolarna är inte formellt bundna av varandra. Men det är klart att det finns mycket som talar för att Invoicery Business är ett bemanningsföretag. De juridiska analyserna brukar inte skilja sig så oerhört mycket mellan domstolarna.
Det är konstigt att bolaget har valt att dö på just den här kullen.
Det var för tio år sedan som det finska matbudsbolaget Wolt etablerade sig i Sverige, i samma våg som Foodora och Uber Eats. Sedan dess har svenska konsumenter kunnat få mat hemlevererad för en relativt billig peng – till priset av regelbundet uppmärksammade missförhållanden bland buden.
De tre bolagen fungerar dock olika: medan Foodoras bud är anställda på något av koncernens tre företag jobbar Uber Eats bud för en mängd olika små åkerier. Wolt är det enda stora budbolag som använder sig av en enda mellanhand, i form av Invoicery Business.
Pontus Blüme tror att facket kommer vinna tvisten.
– Högsta förvaltningsdomstolens dom gjorde det lätt att gå vidare med en arbetsrättslig stämning av samma fråga, och gav en väldigt stark indikation på hur det här avtalsförhållandet faktiskt skulle tolkas, säger han, och tillägger:
– Så det är konstigt att bolaget har valt att dö på just den här kullen.
Flamman har sökt Invoicery Business och Frilans Finans vd Stephen Schad.
5a99cad0d058caa1728ca1c2ba7e689b7ab8a9cfSvenskt jordbruk styrs i allt högre grad av kreditvillkor snarare än av livsmedelsförsörjningens behov. Det riskerar att försvaga beredskapen.
Vid utgången av 2024 bar svenskt jord- och skogsbruk lån på 392 miljarder kronor. Swedbank och sparbankerna står för en tredjedel av utlåningen. Deras bedömningar påverkar därmed inte bara enskilda företag, utan vilka gårdar som kan växa, vem som kan ta över och var i landet maten kan produceras.
Bankerna gör vad de är satta att göra: bedömer säkerheter, kassaflöden och återbetalningsförmåga. Problemet uppstår när denna riskbedömning förväxlas med en bedömning av vilket jordbruk som är bäst för samhället.
För bonden är marken platsen där maten produceras. För banken är den en säkerhet. Den som redan äger mycket mark får lättare tillgång till kapital. Forskning från SLU visar att stigande markvärden gav markägare med låneutrymme investeringsfördelar framför arrendatorer. Kreditmarknaden väljer alltså inte bara ut de mest produktiva. Den påverkar vem som får möjlighet att bli produktiv.
Mjölkproduktionen visar resultatet. Sedan år 2000 har antalet svenska mjölkgårdar minskat från omkring 12 700 till färre än 2 500, medan den invägda mjölken bara minskat från ungefär 3,3 till 2,9 miljoner ton. Det ser effektivt ut. Färre företag producerar nästan lika mycket.
Göran Persson mjölkar inga kor. Swedbanks styrelse sår inget vete.
Men produktion per företag är ett alltför smalt mått på ett fungerande livsmedelssystem. Det säger inget om geografisk spridning, reservkapacitet eller möjligheten att föra praktisk kunskap vidare. Det garanterar inte heller lägre matpriser. Konkurrensverket har visat att marginalen mellan butikens mjölkpris och priset till bonden ökade markant under matpriskrisen.
Swedbanks egen Lantbruksbarometer gör problemet tydligt. Bland mjölkföretag med över 15 miljoner kronor i omsättning planerar 67 procent att öka produktionen. Bland företag med under två miljoner planerar omkring tre av fyra att upphöra inom tre år. Rapporten beskriver själv utvecklingen som ett hot mot livsmedelsberedskapen och efterlyser större geografisk spridning. Swedbank har hittat problemet i statistiken, men ännu inte i sin egen affärsmodell.
Riskerna är inte teoretiska. När en cyberattack slog ut Norrmejeriers anläggning i Umeå 2024 kunde all mjölk tas om hand eftersom anläggningarna i Luleå och Burträsk ökade produktionen. Året därpå stängdes Luleåmejeriet för att spara minst 30 miljoner kronor om året. Det som ser ut som överkapacitet i en ekonomisk kalkyl kan vara reservkapacitet i en kris.
Det betyder inte att stora gårdar är dåliga eller att jordbruket ska avstå från ny teknik. Stordrift kan sänka kostnaden per liter och förbättra arbetsmiljön. Men när expansion kräver mer mark, större maskiner och nya lån kan produktivitetsvinsten bindas i räntor och kapitalkrav. Gården producerar mer, men jordbrukarens marginaler krymper och bankberoendet växer.
Förmågan att bära skuld har blivit villkoret för att få finnas kvar. När en gård läggs ned avvecklas arbete, kapacitet och kunskap – precis som när en fabrik stängs för att öka ägarens vinst. Skillnaden är att jordbrukets nedläggningar sker en gård i taget och därför sällan syns som den massuppsägning de sammantaget utgör. Djuren säljs och mjölken finns kvar i statistiken, men ladugården står tom. Upprepat tusentals gånger blir det som kallas strukturomvandling en långsam fördrivning.
https://www.flamman.se/for-att-ata-ratt-maste-vi-aga-ratt/
För att äta rätt måste vi äga rätt
Daniel Blennow: Maten handlar om makten
Bankerna kan inte förväntas betala för beredskap som inte syns i kassaflödet. Just därför kan politiken inte överlåta jordbrukets struktur åt deras riskmodeller.
Göran Persson mjölkar inga kor. Swedbanks styrelse sår inget vete, tar ingen vallskörd och lagar inga maskiner när något går sönder i augustihettan. Styrelsen är inte vald av dem som producerar maten och ansvarar inte inför dem som behöver äta. Ändå är banken med och avgör hur det svenska jordbruket och livsmedelssystemet ska utformas.
Det behöver inte vara så. Investeringar kan finansieras med långsiktig offentlig kredit. Enhedslisten i Danmark har föreslagit en statlig jordfond som köper mark och arrenderar ut den på långa kontrakt. Spaniens regering vill pröva 17 000 statliga fastigheter för jordbruk och ge unga och nya bönder förtur. Staten behöver inte driva gårdarna för att minska jordbrukarnas beroende av banklån.
Mark bör inte organiseras efter bankernas behov av säkerheter och avkastning. Krediten borde styras efter försörjningens behov. Jordbrukets riktning borde avgöras av dem som producerar maten och dem som äter den.