Tornevall Networks

The legislation would expand a longstanding alliance between the two countries' militaries rather than combining them.

Teslastrejken nådde aldrig sitt mål. Ändå var den nödvändig och gav delvis positiva resultat, skriver German Bender.

Efter nästan tre år är Teslastrejken över. Dagen efter beskedet skrev jag på DN Debatt om tre lärdomar av strejken: svag internationell reglering, brister i skatteregler och socialförsäkringar, och behovet av motkrav för statliga subventioner.

Här vill jag diskutera något annat, nämligen om strejken var ett misslyckande och ett misstag. Det är två olika frågor och jag ska besvara dem i omvänd ordning.

Betydligt större risk

Som bekant slutade strejken utan kollektivavtal och har därför beskrivits som ett misslyckande av både IF Metall och ett flertal kritiker. På ett grundläggande plan har de rätt: målet med strejken var att teckna kollektivavtal med Tesla och det har man inte uppnått.

Men ett misslyckande är inte nödvändigtvis ett misstag.

Ponera att IF Metall hade valt att inte gå ut i strejk och i stället låtit Tesla köra vidare utan strid. Då skulle risken för att andra företag testade samma sak ha varit betydligt större. Den som till äventyrs överväger att vägra kollektivavtal vet nu vad det kan kosta: åratal av konflikt mot en samlad fackföreningsrörelse.

Priset för Tesla blev tiotals miljoner i omkostnader och ett raserat anseende. Frågan är om några andra företag är beredda att betala det priset för att undvika något så välfungerande och allmänt uppskattat som kollektivavtal.

För mig är svaret glasklart: strejken var absolut inte ett misstag.

Betyder det att tidpunkten var väl vald?

Utredning behöver söka svar

Där går meningarna isär, visade jag i min bok Frontalkrock – Teslastrejken och kampen om framtiden (Bokförlaget Atlas 2025). Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare för IF Metall när strejken drog i gång, menar att man borde ha organiserat och kanske varslat tidigare, innan Tesla hunnit växa sig stora i Sverige. Han får medhåll av sin motsvarighet Martin Wästfelt på Unionen och Elektrikernas ordförande Urban Pettersson.

Men när jag intervjuade Transports ordförande Tommy Wreeth var han snarare inne på motsatsen: att konflikten kanske borde ha skjutits upp tills förbundet hade fler och mer konfliktberedda medlemmar på plats.

Huruvida tidpunkten var väl vald och hur väl strejken sedan sköttes rent operativt är några av de många frågor som IF Metalls egen utredning behöver söka svar på.

Med det sagt är påståendet att strejken var ett misslyckande inte så entydigt som det ger sken av.

Strejken fick nämligen ett antal positiva effekter, trots att man misslyckades med det övergripande målet.

Inte utan facklig strid

Redan i början av strejken meddelade Tesla att de förbättrat villkoren för de anställda ”i enlighet med föreskrifter som kan förekomma i ett kollektivavtal”, bland annat hade man infört deltidspension och tjänstepension från 22 års ålder, gett samtliga anställda en årlig löneökning och friskvårdsbidrag.

Ett företag som vägrar teckna kollektivavtal beskriver alltså sina egna förbättringar genom att jämföra dem med kollektivavtalet. Det hade inte skett utan facklig strid.

En annan positiv effekt är att strejken varit folkbildande. Många vet i dag mer om hur den svenska modellen fungerar och vilka rättigheter och skyldigheter de själva har än de gjorde före strejken. Fler än tidigare har hört och förstår ord som kollektivavtal, varsel, blockad, sympatiåtgärd, strejkvakt och strejkbrytare.

Det är kunskap som ingen pr-kampanj hade kunnat köpa.

Mekanikerna som strejkade i nästan tre år gjorde det för fler än sig själva – de tog en fajt för oss alla. Under tiden fick de och deras kollegor bättre villkor, de tvingade fram en debatt som hela landet följde och gjorde det dyrare för nästa arbetsgivare som funderar på samma sak.

Vi ska inte hymla med att strejken var misslyckad sett till det övergripande målet. Men det innebär inte att den var fullständigt misslyckad.

Och det innebär definitivt inte att strejken var ett misstag.

Tvärtom var den nödvändig.

German Bender är utredningschef på Arena Idé och arbetsmarknadsforskare knuten till Handelshögskolan och Harvard

Inlägget Teslastrejken – ett misslyckande, men inget misstag dök först upp på Dagens Arena.

Den gröna omställningens kombination av nationella och internationella offentliga medel leder till ett ohälsosamt risktagande. En individ eller ett företag tar alltför stora risker när det är någon annans pengar som man riskerar. Det är centralt i den kritik som han och andra riktar mot den gröna omställningen, menar Christian Sandström, en av de tongivande i antigröna expertlaget. Sandström har svarat på Dagens Arenas frågor via mejl.

 Dagens Arena: En grupp forskare/experter (du, Henrekson, Blomgren, Stenkula, Sundén, och Steinbeck främst) har medverkat totalt 280 gånger i frågor om energi/grön omställning sedan 2021 i alternativmedias tv-kanaler.  Ni kritiserar ofta företag inom vindkraft och grön omställning för att bedriva lobbying. Med samma betraktelsesätt som ni använder måste man kunna beteckna också det här som en utstuderad lobbykampanj?

– Jag förstår inte varför du summerar ihop mig och ett antal andra personers medverkan till en siffra. Men jag svarar gärna för mina egna texter och min medverkan i olika medier.

– Jag förstår inte heller varför du eller ni ägnat tid åt att sammanställa medverkan i det du kallar alternativmedia, utan att adressera pressklipp i annan media. Genom åren har mitt arbete uppmärksammats av samtliga större etablerade medier, det gäller SVT, SR, DN, Aftonbladet, Expressen, SvD och TV4. Ännu svårare är det att förstå varför du inte nämner eller vill diskutera innehållet i forskningen alls. Forskningen är central för det arbete vi gjort.

– Jag definierar lobbykampanj som ett försök att påverka enskilda politiska beslut till förmån för ett särintresse. Det är uppgiften för en lobbyist, som erhåller kompensation från ett särintresse. Jag har inte erhållit finansiering för att påverka ett specifikt utfall, ej heller har jag försökt att påverka ett specifikt utfall. Var anställd vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping JIBS (2020–2024) då betydande delar av mitt arbete gjordes om bland annat stålet, men även vindkraften.

– Primärt har jag i rollen som forskare försökt ta fram kunskap gällande den samhällsekonomiska nyttan i den gröna omställningens olika satsningar. Mig veterligt brukar lobbykampanjer inte handla om att författa vetenskapliga publikationer. Jag har även försökt att nå ut med denna kunskap i samhället. På lärosäten brukar detta definieras som ”den tredje uppgiften” efter forskning och undervisning, och det uppmuntras som regel eftersom forskare bör vara relevanta för samhället.

– När jag (ibland själv, ibland med medförfattare) skrivit i media och uttalat mig i media är det uppbackat av vetenskapliga publikationer, det gäller hela vägen tillbaka till 2021 när jag och Magnus började skriva om stålet. Jag har återgivit på flera ställen hur det kom sig att vi började skriva om stålet, det är inget konstigt med detta.

Dagens Arena: Ni pratar ofta om ”En allt mer politiserad kapitalallokering” till företag för grön omställning. Det väcker frågan:  Vilka backar upp er med kapital och är inte det en politiserad finansiering?

 – Under åren 2020–2024 var jag anställd vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping (JIBS). Jag forskade och skrev om den gröna omställningen som en del av min akademiska frihet på ett lärosäte. Bedrev också mycket annan forskning gällande digitalisering. Har svårt att förstå hur denna tjänst på ett svenskt lärosäte skulle vara en politiserad finansiering. Sedan jag slutade på JIBS 2024-12-31 har jag dels skrivit i Affärsvärlden och dels haft ett forskningsprojekt hos Hamrinstiftelsen.

Dagens Arena: Är det inte ett bekymmer för dig att granska grön omställning i Affärsvärlden med till stor del anonyma finansiärer?

– Jag vet vilka det är. De har ingen insyn i det redaktionella arbetet, de kan inte påverka vad vi gör och har inga partsintressen runt den gröna omställningen. Har aldrig upplevt mig styrd eller påverkad.

Dagens Arena: Ni hänvisar ofta till att ”sliriga lobbyister” och kommunikationsbyråerna är inblandade till stöd för grön omställning. Är inte ni också lobbyister i motsatt syfte? 

– Jag svarar helst för mig själv, så får andra svara för sig. Svaret är nej, av tre skäl: Jag har ingen finansiering från ett specifikt särintresse (företag eller branschorganisation) i samhället. Jag försöker inte heller påverka till förmån för något enskilt intresse. Min roll har varit att med hjälp av forskning och de senaste åren även journalistiskt arbete skärskåda den gröna omställningen. Forskning och journalistik är annat än lobbyism och sådant kommunikationsbyråer gör.

Dagens Arena: Den 20 oktober 2025 skrev du i Affärsvärlden: ”För en vänster som står på arbetarens och de mindre bemedlades sida blir det plötsligt naturligt att se Stegra som kortsiktig, finansiellt orienterad skojarkapitalism. Ett grönt hyckleri, signerat överbetalda chefer utan relevant industriellt kunnande, kombinerat med slirig lobbyism, och konsultklägg innanför Stockholms tullar. Sånt borde inte gå hem hos Socialdemokraterna. Eller hos någon väljare heller, för den delen”.

 Är inte just detta ett politiskt ställningstagande? 

– I den mån jag skrivit om partipolitik finns det gott om exempel på när även borgerliga partier och borgerligheten får kritik. Jag har kritiserat Ebba Busch uttalanden om amerikanska företaget Lytens övertagande av Northvolt. Och även kritiserat hennes försök att inskränka offentlighetsprincipen gällande gröna projekt. Jag har kritiserat Centerns näringspolitik som jag menar under en längre tid slirat mellan breda förbättringar av företagsklimatet och bidragskapitalism. Det finns även flera exempel på när jag riktat kritik mot Svenskt Näringsliv.

Dagens Arena: Du har själv en tung bakgrund i Fria Moderata Studentförbundet (FNS) och Timbros Stureakademin. När är du själv ex-politiker och när är du forskare? Redan 2012 svarade du för en tidig kritik av statens roll i grön omställning genom rapporten ”Guld och gröna jobb” på Timbro?

– Du har hittat två deltidsengagemang från mer än 20 år sedan och under min tid som student. Sedan dess har jag tagit examen som civilingenjör och som nationalekonom, doktorerat, blivit docent, gästforskat vid Cambridge och vid ETH i Zurich. Och har publicerat mer än 100 vetenskapliga alster, blev bedömd som kvalificerad för en professur i Linköping och återigen vid Linnéuniversitetet 2026.

– Om du bedömer att det du hänvisar till ovan som har två decennier på nacken gör det svårt att förstå när jag är ex-politiker och när jag är forskare, då är det din bedömning.

– Personligen anser jag inte att en forskare behöver bli mindre trovärdig för att den exempelvis skulle vara kopplad till fackliga Katalys eller Timbro. Vetenskapliga meriter får tala för sig och jag vet att det finns duktiga forskare som tillhör Katalys och liknande organisationer. Trovärdighetsproblemet uppstår när en forskare enbart ägnar sig åt att publicera icke-vetenskapliga alster men ändå försöker upprätthålla forskarens identitet och status. Alternativt när forskaren uttalar sig om saker som är långt utanför dess vetenskapliga expertis. Tittar jag på min publikationslista och specifikt gällande den gröna omställningen känner jag mig helt trygg med att så ej är fallet.

– Jag skulle heller aldrig drömma om att misstänkliggöra en duktig forskare knuten till Katalys för att dom skrivit en rapport för en tankesmedja, eller haft ett engagemang för två decennier sedan.

Dagens Arena: Du har stöd av Hamrin Foundation för att granska ”gröna bubblor”. Hur mycket bidrar de med? Och vad förväntar de sig av dig?

 – Det är ett treårigt projekt på totalt 1,8 miljoner kronor. Medel som ska bekosta overhead, arbetsgivaravgifter samt en del utlägg för konferenser, resor med mer, plus en del lön. Det rör sig alltså om forskning på deltid, som görs parallellt med mitt engagemang på Affärsvärlden. Jag erhöll denna finansiering när jag fortfarande var anställd vid JIBS och flera andra forskare erhöll finansiering enligt samma modell och belopp.

– En stor del av 2025 ägnades åt färdigställandet av forskarantologin A Green Entrepreneurial State? Exploring the pitfalls of green deals (Henrekson et al., 2026). Boken samlar totalt 20 forskare där den gröna industripolitiken skärskådas. Med utgångspunkt i evolutionär och politisk ekonomi finns det samtidigt tydliga beteendeekonomiska aspekter, som tillsammans bidrar till att förklara uppkomsten av gröna bubblor.

– För att möjliggöra maximalt spridning av resultaten har boken köpts loss som open access och kan därför laddas ner gratis av alla som är intresserade. Hamrinstiftelsen har bidragit med finansiering till detta.

– Antologin gör också ett bidrag genom att ta ett helhetsgrepp om EU:s gröna giv och Europas industripolitik. Ett centralt budskap är att Europa tappar i konkurrenskraft, delvis på grund av en missriktad miljöpolitik. Antologin innehåller ett flertal fall som visar hur dessa faktorer gemensamt bidrar till skapandet av gröna bubblor. Ett av dessa fall är Northvolt, som ägnas ett särskilt kapitel.

– Under 2025 publicerades också en bok om företagets spektakulära uppgång och fall – Northvoltkraschen. Boken släpptes i augusti, sex månader efter att bolaget hade gått i konkurs.

– Ett centralt resultat i årets skrifter är att den gröna givens kombinationer av nationella och internationella offentliga medel gemensamt ger upphov till ett ohälsosamt risktagande i ekonomin. Ekonomer talar ofta om Moral Hazard, som innebär att en individ eller ett företag tar allt för stora risker när det är någon annans pengar som man riskerar. Detta begrepp är tillsammans med beteendeekonomin centrala för att förklara varför Northvolt blev den största konkursen sedan Kreuger.

– Specifikt argumenterar boken att Vargas-gruppen besatt en unik kombination av å ena sidan bristande industriell kompetens och å andra sidan betydande finansiell och politisk/medial kompetens. Kombinationen medförde att Northvolt aldrig kunde lyckas, men blev trots denna i efterhand hopplösa utmaning så stort, hajpat och välfinansierat. Under 2024-2025 har även ett betydande arbete gjorts gällande ett annat fall av grön omställning, nämligen vindkraften. Tillsammans med ekonomen Christian Steinbeck har lönsamheten i sektorn studerats över en längre tid. Arbetet har resulterat i två publiceringar i den vetenskapliga tidskriften Ekonomisk Debatt, samt en ansenlig mängd artiklar i media.

– Såväl vindkraftsindustrin som politikerna har under flera års tid talat om att vindkraften står på egna ben och inte kräver några subventioner. Resultaten visar att detta inte är fallet. Vindkraften dras med kroniska förluster och har varit olönsam åtta år i rad 2017-2024, trots elcertifikat och ett flertal andra stödformer. Förlustmarginalen är betänklig med en genomsnittlig lönsamhet under dessa år på minus 38 procent.

– Resultaten verkar också försämras med tiden då marginalen för 2024 landade omkring minus 50 procent. Analyserna visar också att lönsamhetsproblemen är som störst i Norrland, där omkring 70 procent av vindkraften är belägen. Samtidigt uppvisar hela Sverige förluster, även i södra Sverige.

Janne Sundling

Dagens Arena har även kontaktat Magnus Henrekson för intervju och kommentarer. Han har inte återkommit.

Inlägget ”Jag har tagit fram kunskap om gröna omställningen” dök först upp på Dagens Arena.

Vilket inflytande kan lokala partier få runtom i landet efter valet i september? Vi frågade Erik Wångmar, docent i historia som undervisar i politik och förvaltning vid Linnéuniversitetet.

Vilken betydelse kan de lokala partierna få i valet 2026? Finns det några kommuner/regioner där lokala partier är på väg mot stort inflytande över makten?

– Jag ser var partierna ställer upp men huruvida de är i ropen eller inte är svårt att bedöma. Det kräver väldigt god inblick i vad som händer och sker och den överblicken är svår att ha. Lokala partier har varit med och styrt i ungefär 50 kommuner efter 2000- och 2010-talet. Det är ingen obetydlig andel. De har i viss mån förlorat sin allra viktigaste roll som vågmästare i takt med att SD accepterats som koalitionspartner. Det som har varit lite speciellt med de lokala partierna är att de har varit mer benägna att samarbeta med SD, ingen på riksplanet har kunnat ta dem i örat för det. Sen kom SD:s stora genombrott 2022. Från att ha suttit i styrande koalitioner i åtta kommuner 2018 till 50 kommuner 2022. Det är inte konstigt om man kopplar det till Tidösamarbetet. Så de lokala partiernas roll som vågmästare har minskat och det kommer vi förmodligen se mer av nu efter detta val, säger Erik Wångmar.

Vilka är de största lokala partierna just nu och vad har de gjort för att lyckas bland väljarna?

– Partier som är framgångsrika nu och som sitter i kommunfullmäktige är bland annat Oberoende Realister i Hagfors som styr på egen hand i minoritet. Det är ett av de mest framgångsrika partierna. Sen har vi Götenes framtid i Skaraborg som innehar ordförandeposten i kommunstyrelsen och Uddevallapartiet i Uddevalla kommun som styr tillsammans med M, KD och SD. Ett annat parti som varit starka och varit med och styrt är Nykvarnspartiet i Stockholms län, samt Malålistan i Malå kommun, säger Erik Wångmar.

Han fortsätter:

– En kombination av en lokal fråga, ett missnöje och personer som är kända i lokalsamhället eller har karisma att nå är sådant som spelar roll om man ska lyckas. För Oberoende Realister var skolnedläggningar i kommunen en viktig lokal fråga.

Hur har lokala partiers betydelse utvecklats de senaste decennierna, har de blivit mer eller mindre relevanta i svensk kommun/regionalpolitik?

– Det ligger relativt konstant i Sverige när det gäller hur stor andel av rösterna som går till lokala partier. Det finns länder i Europa där det ligger högt, till exempel i Nederländerna låg det på 29 procent 2018. Men i de nordiska grannländerna ligger det på samma nivå. I Sverige var det som lägst 1973 när nuvarande kommunindelning blev ett fullständigt faktum. Då låg andelen röster till lokala partier på en halv procent. I valet 2006 låg det på 5,5 procent och i valet 2022 på 5,2 procent. Så det är ingen större skillnad, säger Erik Wångmar.

Inlägget Vilken betydelse får lokala partier i valet 2026? dök först upp på Dagens Arena.

Samtal om frivillig återvandring bör handla mindre om hur människor ska förmås att lämna landet och mer om vad som krävs för att de ska lyckas efter återkomsten. Rätt utformad kan frivillig återvandring samtidigt skapa värden för den återvändande, ursprungslandet och Sverige, skriver två forskare.

Återvandring har blivit en av de mest laddade frågorna i svensk migrationspolitik. Sedan den 1 januari 2026 kan en vuxen få upp till 350 000 kronor för att frivilligt lämna Sverige och bosätta sig i sitt ursprungsland. Politiken har mött stark kritik. Kommuner har avböjt att medverka i regeringens dialog och kritiker har varnat för stigmatisering och signalen att människor som byggt sina liv här egentligen hör hemma någon annanstans.

Återvandring är en central samhällsfråga som riskerar att låsas i två positioner: för eller emot. Det leder fel. Hittills tycks dessutom det kraftigt höjda återvandringsbidraget ha haft ett begränsat genomslag.

Det finns människor som efter många år i diasporan vill återvända. Motiven varierar, från familj och social gemenskap till önskan att använda sina kunskaper, starta verksamheter eller bidra till ursprungslandets utveckling. Vad som krävs för att frivillig återvandring ska bli ett hållbart alternativ och för att den som återvänder faktiskt ska lyckas är den fråga vi har studerat.

Med finansiering från Migrationsverket genomförde vi en pilotstudie om frivillig återvandring till Somaliland. Därefter undersökte vi inom projektet Transnationellt entreprenörskap diasporans intresse för företagande och investeringar i Somaliland samt vilka stödstrukturer som efterfrågas.

Ekonomiska stödet inte viktigaste

Återvandring börjar efter återkomsten. Att återvända efter många år utomlands är inte detsamma som att återvända till det liv man en gång lämnade. Samhället kan ha förändrats samtidigt som man själv har förändrats. Sociala nätverk kan ha försvagats, kunskapen om arbetsmarknad och myndigheter blivit inaktuell och försörjningen osäker. Den som vill starta företag kan sakna finansiering, affärskontakter och kunskap om lokala villkor. Därtill kommer något som är svårare att mäta: känslan av tillhörighet. Att återvända till ett land man känner betyder inte självklart att man fortfarande känner sig hemma där.

Vad som väntar efter återkomsten kan därför väga tyngre än storleken på ett återvandringsbidrag. Ekonomiskt stöd kan vara värdefullt, men hållbar återetablering kräver mer. Politiken bör bedömas efter hur människor lyckas efter återkomsten, snarare än efter hur många som lämnar Sverige.

Integration kan vara en resurs för återvandring. Migration behöver inte förstås som en linjär rörelse från ett land till ett annat som avslutas med integration eller återvändande. Många i diasporan lever gränsöverskridande liv med relationer och verksamheter i flera länder.

Den som levt länge i Sverige eller andra länder kan ha skaffat sig utbildning, yrkeserfarenhet och professionella nätverk och samtidigt bevarat språket, relationerna och den kulturella kompetensen i ursprungslandet. Kombinationen av erfarenheter från flera samhällen kan utgöra en betydande resurs vid återvändande.

Utvidgat integrationsperspektiv

Det är detta vi avser med ett utvidgat integrationsperspektiv. Kunskaper och erfarenheter som utvecklats utomlands kan skapa nya möjligheter efter återkomsten. Integration och frivillig återvandring behöver därför inte vara motstridiga processer. I detta perspektiv kan diasporan också bli en viktig utvecklingsresurs.

I vår studie av transnationellt entreprenörskap fann vi ett betydande intresse bland personer ur den somaliländska diasporan och svenska entreprenörer för investeringar inom bland annat sjukvård, jordbruk, energi, fiske och utbildning. Samtidigt blev det tydligt att ekonomiskt stöd inte räcker för den som vill investera, arbeta eller starta företag. Tillförlitlig information, rådgivning, kunskap om juridiska och ekonomiska villkor samt kontakter med pålitliga aktörer och samarbetspartner kan vara minst lika viktiga.

Entreprenörer och yrkesverksamma i diasporan kan tillsammans med svenska myndigheter, företag och civilsamhälle bidra med investeringar, kompetens och internationella nätverk. Sådana partnerskap kan skapa försörjningsmöjligheter för dem som frivilligt återvänder och samtidigt stärka ekonomiska och sociala relationer mellan länder. Svenskt stöd till gemensamma investeringar skulle exempelvis kunna knytas till att verksamheten skapar arbetstillfällen för återvändare.

Diasporan blir då en bro mellan länderna. Människor, kunskap, kapital och idéer kan röra sig mellan länder samtidigt som banden med Sverige består. Det innebär inte att alla återvändare blir företagare eller att alla investeringar lyckas. Men dessa möjligheter bör tas till vara. Den återvändande kan få bättre förutsättningar att bygga ett självständigt liv, ursprungslandet får tillgång till kompetens och investeringar och Sverige kan utveckla handels- och företagssamarbeten och använda biståndets resurser mer strategiskt.

Frivillighet – inte politisk styrning

Sverige behöver en långsiktig politik för frivillig återvandring byggd på praktiskt samarbete. Pilotprogram med lämpliga ursprungsländer bör prövas där återetablering, diaspora, bistånd och näringslivssamarbete förs samman. Programmen bör bygga på:

1. Individuella återetableringsplaner. Kvalificerad information och stöd för att planera försörjning, arbete eller företagande.

2. En funktion för diaspora och återetablering. Ett informationscentrum som ger rådgivning och sammanför myndigheter, diasporaorganisationer, näringsliv och aktörer i ursprungslandet.

3. Entreprenörskap och kompetensöverföring. Finansiering i kombination med rådgivning, mentorskap och företagskontakter.

4. Samordning med bistånds- och handelspolitiken. Diasporans kompetens och nätverk tas till vara i utvecklingsprojekt, investeringar och företagssamarbeten. Somaliland är ett studiefall och förutsättningarna varierar mellan länder. Modellen måste anpassas till skillnader i säkerhet, ekonomi, institutioner och rättssystem. Den generella lärdomen är att hållbar frivillig återvandring i hög grad avgörs av de förutsättningar människor möter efter återkomsten.

Frivillighet får samtidigt inte förväxlas med styrning. Politikens uppgift bör inte vara att få människor att fatta ett visst beslut, utan att ge den som själv vill återvända rimliga förutsättningar att lyckas.

Ett annat samtal är möjligt. Återvandringsfrågan behöver frigöras från den låsning som uppstår när alternativen reduceras till att vara för eller emot. Ett mer konstruktivt perspektiv utgår från frivillighet, människors egna resurser och deras möjlighet att skapa en framtid. Det förskjuter fokus till det som borde vara den centrala frågan:

Hur skapar vi förutsättningar för att den som frivilligt vill återvända faktiskt ska lyckas? Det är där ett annat samtal om återvandring börjar.

Petros Gougoulakis & Ali Osman, professorer i pedagogik vid Stockholms universitet

Inlägget Vi behöver ett annat samtal om återvandring dök först upp på Dagens Arena.

Oförändrat läge inför valet? Eller? Vi träffar Torbjörn Sjöström, VD för Novus.

Opinionsmätningarna har sett likadana ut i snart fyra år, med övervikt för den rödgröna oppositionen.

Men kan man lita på opinionsundersökningarna? Vi träffar Novus VD Torbjörn Sjöström för ett samtal om mätmetoder, varför det blivit fel i Brexit och USA och en helt del annat.

Dessutom återkommer både Vilgot Österlund om vinster i skolan och Vanessa och Mia, som granskar valfilmer från de svenska partierna.

Programledare: Silvia Kakembo och Jesper Bengtsson.

Se avsnittet här.

Inlägget Kan man lita på opinionsmätningar? dök först upp på Dagens Arena.

Artificial intelligence had a hand in creating the image of the eight-armed "rock formation" on Mars.

We've looked into a number of claims about — or made by — Mace since she entered Congress in 2021.

Klimatrörelsen har länge känts som något för medelklassen. Men när tåget drar genom Stockholm är det tydligt att något har hänt.

Kvinnohat, högerextremism och en svår familjesituation. Det, i kombination med en besatthet för extremt våldsinnehåll, ledde 18-åringen till knivdådet i Fagersta. Åtminstone enligt en internetvän till den nu häktade misstänkta mördaren. Han delade innehåll om TFD – total femoid death. ' – Det står för kvinnlig humanoid. Man använder ordet för att avhumanisera kvinnor, säger vännen till Dagens ETC.