Tornevall Networks

En gång tillhörde han yttersta vänsterkanten. Nu har han istället blivit den utvandrade svensken som ständigt är redo att argumentera för sitt nya hemland, som vägrar skriva under på att kriget i Gaza är ett folkmord, och som anklagar Palestinarörelsen för att vilja utplåna Israel. Själv kallar han det att nyansera bilden. Vad var det som hände med Tobias Gisle?

Regeringen, med arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) i spetsen, väljer att halvera stödet till arbetsmarknadens parters arbete mot arbetslivskriminalitet, som i praktiken ofta liknar ren maffiaverksamhet. Det här sker trots att satsningen hittills gett skattebetalarna två kronor tillbaka för varje investerad krona.

Den chauvinistiska attityd som förkroppsligas av Trumps blinda tro på sin egen förmåga har försatt oss i denna kris. Eller rättare sagt: Europas oförmåga att stå upp mot dåren.

I dag är konstrundorna inte bara ett kulturellt inslag utan också en ekonomisk motor som markerar starten på turistsäsongen. Dessutom landsbygdens mest demokratiska konstform, skriver Ola Bo Larsson. 

 Allt tog sin början 1968 på Österlen, när en liten grupp konstnärer valde att visa sina verk i sina egna arbetsmiljöer – ofta nära hemmet eller till och med i hemmet – i stället för på gallerier. 

Idén var enkel: låt publiken köra mellan ateljéer, möta konstnärerna och köpa konst direkt. Redan under 1970-talet hade Österlens konstrunda blivit en etablerad påsktradition. I dag deltar omkring hundratals konstnärer och samlingsutställningar lockar tusentals besökare.

Under 1980-talet spreds konceptet vidare i landskapet. I nordvästra Skåne, med orter som Landskrona, Höganäs och Båstad, växte en av de största rundorna fram. 

Samtidigt etablerades rundor i Mittskåne och sydvästra delen av regionen. 

Konstens way-off-Broadway

Trots skillnader i storlek följer konstrundorna samma modell: en gemensam samlingsutställning och därefter öppna ateljéer under några intensiva påskdagar, i bland upp till tio dagar. Besökarna rör sig mellan platserna med hjälp av kartor och mötet mellan konstnär och publik står i centrum.

När etablerade konstnärer slöt sig samman i gillen och olika organisationer uppstod också en exklusivitet som skapade konstnärsköer, konflikter och utbrytningar. 

I dag påminner de skånska konstrundorna om Broadway vars mindre officiella teatrar benämns off-broadway, off-off-broadway och till och med way-off-broadway. Vem som helst kan idag ställa ut sin konst under konstrundan.

Konstrundorna inte bara ett kulturellt inslag utan också en ekonomisk motor som markerar starten på turistsäsongen. I Skåne och överallt annars där rundor som denna organiseras.

För konstrundor finns numera över hela Sverige, med variationer i storlek och tidpunkt beroende på region. I Uppland hålls flera påsktraditioner, bland annat i Tierp, Östhammar och Enköping. Västra Götaland och Halland har sina rundor främst under sommaren, som Sjuhärad, Bohuslän och Dalsland. På öarna lockar Öland och Gotland flera hundra konstnärer under Kristi himmelsfärd och tidig sommar, medan Ven, Stockholms skärgård och Norrland erbjuder mindre lokala rundor. 

Köpt sitt första verk på en runda

För många känns konstmuseer inte som ett fritidsalternativ. Inte heller att köpa konst på ett galleri. Däremot har jag stött på många som köpt sitt första riktiga konstverk på en konstrunda. 

En konstrunda fyller hela familjens behov.  Någon vill rasta sin nya bil. Någon vill fika. Någon vill komma ut i naturen eftersom konstnären ofta bor naturskönt. 

Godis brukar finnas hos konstnären. Förutom att shoppa konst och tryckt konst finns ofta butiker i närheten.

Med tanke på att Husdrömmar och liknande program på tv bara pågår kan man tänka sig att nyfikenheten att komma hem till konstnären lockar. Är det svårt att prata om konst kan man alltid prata om hus och renoveringar. 

Konstrundor verkar som sagt vara en fråga för landsbygden. 

Förra veckan kom en rapport om att studieförbundens kulturverksamhet mer än halverats sedan 2019. Det visar en ny rapport från Myndigheten för kulturanalys. 

Eftersom studieförbunden är en av få kulturaktörer med verksamhet i landets alla kommuner, riskerar nedgången att påverka tillgången till kultur på landsbygden. Sedan tidigare  har man kunnat följa  i realtid hur studieförbunden försvinner från landsbygden på Nedskärningskartan.

Men till skillnad från den totala kulturen verkar konsten nästan trivas bättre på landsbygden än i storstan.

Landsbygdens mest demokratiska konstform

Förutom konstrundorna kan även Sveriges konstföreningar vittna om febril aktivitet i Dorotea, Bengtsfors, Vansbro, Delsbo eller i andra delar av Sveriges många glesbygdskommuner, där folk tar saken i egna händer. och skapar livaktiga små konstprojekt.

Dagens Nyheter skrev om Tornedalens konsthall som byggs i Vitsaniemi, alldeles invid Torne älv där det  bor 63 personer. 

Ett annat fenomen är de storstadskonstnärer som flyttar ut till mindre orter och påverkar hela livsmiljön genom sin konstnärliga verksamhet. 

Den 6 maj på Konstakademin presenteras forskningsprojektet Positioner i den offentliga konstens ekonomi, där den sista delen av projektet handlar just om hur hela samhällets livsmiljöer påverkas av konstnärlig verksamhet.

Musik, film och viss litteratur har kanske flest konsumenter, men frågan är om inte konsten, som med sin dialogiska förmåga så här i bildens år 2026, är landsbygdens uthålligaste och mest demokratiska kulturform? 

Ola Bo Larsson

Inlägget Här stavas påsken konstrunda dök först upp på Dagens Arena.

Ensemblen är lysande men dramat griper inte riktigt tag.

Betyg:

Bonnie och Clyde är kanske 1900-talets kanske mest kända gangsterpar. Två unga älskande som ger sig ut på en galen brottsturné, med bankrån, mord, pengar och lyx, för att sedan dödas i ett bakhåll riggat av polisen.

En del av ryktbarheten beror på Hollywoodfilmen från 1967, men historien var förstasidesstoff redan när den utspelades på riktigt. Tidningarna i USA slog upp deras tillslag på förstasidorna. Polisens jakt på dem följdes i detalj. I det fattiga 1930-talets USA fick de en slags märklig hjältestatus.

Vill lämna hopplösheten

Musikalen, som hade premiär 2009 i San Diego, tar fasta på just den krassa bakgrunden. Den som skapar brottsligheten. Bonnie och Clyde växer båda upp i misär, utan några större framtidsmöjligheter. Efter trassliga ungdomsår har polisen klassat Clyde och hans bror Buck som hopplösa fall och eviga kåkfarare. Till och med när de inte begår brott blir de trakasserade. Hela södra USA framstår som en ”visitationszon”.

Bonnie drömmer om att bli firad stjärna i Hollywood. Clyde drömmer om att bli rik och fruktad, som maffialedaren Al Capone. De möts i längtan efter att lämna smutsen, arbetslösheten och hopplösheten i mellankrigstidens fattigkvarter i Dallas. Tillsammans med polisens agerande blir fattigdomen och utanförskapet till en spiral som bara kan sluta på ett sätt.

Det är lätt att förstå varför Uppsala stadsteater väljer att sätta upp just den här musikalen just nu.

Storyn berättas i ett högt tempo och ensemblen sätter varenda övergång perfekt. De är ofta direkt lysande i sina prestationer. Och mest lysande är Lovisa Lindberg Lekfalk och Nils Reinholtz i huvudrollerna. När allt spårar ur, våldet eskalerar och avgrunden närmar sig gestaltar de Bonnie och Clyde på ett hundra procent trovärdigt sätt.

Mer faller på plats

Scenografin är smart. En ojämn, ruffig plankvägg med glipor mellan brädorna, där ljusdesignen kan skapar suggestiva miljöer där sådana behövs, och in- och utgångar från alla håll, vilket gör övergångarna dynamiska. Musikerna sitter utspridda på scenen. Det är väldigt snyggt, men ger också en känsla av att det kreativa teamet velat återskapa en cool miljö från en sliten bar i den amerikanska södern på 1920-talet, och det skär sig lite mot den dramatiska handlingen.

Detsamma kan sägas om delar av musiken. Bonnie & Clyde är i grunden en tragedi. Skulle någon möjligen ha missat att allt kommer leda till ond, bråd död så får publiken veta det redan i första scenen. Det är ett effektivt berättargrepp. Dramat slår en i skallen direkt. Musikerna i Uppsala är briljarna men musiken är till 80 procent en ganska glättig form av folk, jazz och rock med influenser från det ”glada” 20-talet och klassisk musikalmusik. Det passar inte riktigt till berättelsen. Det blir något som skaver när publiken jublar, applåderar och visslar efter sångnummer som ska spegla utsatthet och våld.

Paradoxen gör att det ibland känns som att det vi ser på scenen inte berör på riktigt.

I de mer långsamma numren och i flera av spelscenerna faller det mer på plats. Som när Clyde sitter i fängelse och blir utsatt för övergrepp. När Karoline Lindland som Blanche sjunger om drömmen om ett stilla, måttfullt liv. Och i slutet. Då det hugger till i maggropen på allvar.

Jesper Bengtsson

Föreställning: Bonnie & Clyde

Plats: Uppsala stadsteater

Av: Ivan Menchell, Don Black (sångtexter) och Frank Wildhorn (musik).

Översättning: Staffan Berg.

Regi: Niklas Riesbeck, även översättning dialog.

Scenografi: Jason Southgate.

Kostym: Leif Persson.

Koreografi: Kyra Bergman

Medverkande: Nils Reinholtz, Lovisa Lindberg Lekfalk, Karoline Lindland, Denny Lekström, Robin Keller, Jeff Lindström, Joel Zerpe, Malin Mases Arvidsson, Robert Noack, Tehilla Blad, Nils Reinholtz, Nikola Stanković med flera.

Inlägget Världens mest kända gangsterpar på Uppsala stadsteater dök först upp på Dagens Arena.

Mellan anpassning och rättvisa i migrationspolitiken.

Jag har under många år mött människor som byggt sina liv i Sverige. De arbetar, betalar skatt, driver företag, har barn i våra skolor och deltar i samhället på samma sätt som alla andra.

Ändå lever de med en oro som inte borde finnas. De kan utvisas.

Inte för att de gjort något fel. Inte för att de saknar anknytning. Utan för att regelverket har blivit så stelt, så fyrkantigt, att det inte längre förmår se människan bakom ärendet.

Jag har sett familjer som bott i Sverige i nästan två decennier få beslut om utvisning. Barn som är födda här, som aldrig satt sin fot i något annat land, rycks upp från sina liv. Föräldrar som driver fungerande företag och försörjer sig själva får besked om att lämna landet – ibland med återreseförbud.

Det är svårt att förstå.

Men det som är ännu svårare att förstå är tystnaden.

En socialdemokratisk migrationspolitik måste utgå från att människor som är en del av samhället också ska få tillhöra det

För samtidigt som denna utveckling pågår, där rättssäkerhet urholkas och människors liv slås sönder av oproportionerliga beslut, är den socialdemokratiska responsen alltför ofta otydlig.

I vissa fall framstår det som att partiet inte riktigt vet vad det tycker.

I andra fall som att man i praktiken accepterar – eller till och med anpassar sig till – den politik som drivs av regeringen och Sverigedemokraterna.

Det är inte hållbart. Socialdemokratin kan inte vara ett parti som i efterhand förklarar varför andra sätter agendan. Vi måste vara ett parti som sätter den.

Under lång tid har migrationspolitiken rört sig bort från det som en gång var självklart: att arbete, etablering och tillhörighet ska spela roll. I dag kan människor arbeta, betala skatt och leva sina liv här i många år – och ändå behandlas som tillfälliga.

Det är en utveckling vi inte kan fortsätta acceptera.

En socialdemokratisk migrationspolitik måste våga vara tydlig. Den måste utgå från att människor som är en del av samhället också ska få tillhöra det.

Det innebär att återinföra möjligheten till spårbyte, så att människor som arbetar i Sverige inte tvingas lämna landet på grund av administrativa hinder. Det innebär att skapa tydliga vägar till permanent uppehållstillstånd för den som har arbete och har etablerat sig här.

Utvecklingen vi nu ser stannar inte där

Det innebär att ge barn som är födda i Sverige, eller som vuxit upp här, en självklar rätt att stanna.

Det innebär att avskaffa återreseförbud i situationer där det finns arbete och familjeanknytning.

Och det innebär att återupprätta rättssäkerheten – så att beslut om utvisning är proportionerliga och tar hänsyn till människors verkliga liv.

Men utvecklingen vi nu ser stannar inte där.

Vi ser också konturerna av något mer genomgripande: ett samhälle där rättigheter alltmer villkoras, där tillhörighet graderas och där olika grupper i praktiken behandlas olika inför lagen.

Det är ett steg mot parallella rättssystem.

Socialdemokratin måste tydligt stå emot en sådan utveckling. Sverige ska inte vara ett land där rättigheter beror på bakgrund, ursprung eller status. Lagen ska vara lika för alla.

Samma sak gäller välfärden.

Vi har under senare år rört oss bort från det universella och mot det selektiva. Från rättigheter till villkor. Från tillit till kontroll.

Det är en farlig riktning.

En socialdemokratisk välfärdspolitik måste vara generell. Den ska bygga på att människor omfattas – inte sorteras. Och det gäller även synen på medborgarskapet.

Medborgarskapet håller på att omdefinieras till något som ska förtjänas, prövas och i vissa fall ifrågasättas. Det riskerar att bli ett politiskt verktyg för att dela upp människor i mer eller mindre tillhöriga.

Det är inte en socialdemokratisk syn.

Medborgarskapet ska vara en stabil grund för delaktighet, inte ett villkorat kontrakt. I dag ser vi hur människor i praktiken straffas trots att de gjort det vi sagt åt dem att göra: arbeta, integrera sig, bidra.

Det är en motsägelse som skadar både tilliten och sammanhållningen.

Integration kan inte bara handla om krav. Den måste också handla om möjligheter och erkännande. Om vi vill att människor ska bli en del av Sverige, måste vi också acceptera dem som en del av Sverige när de faktiskt blivit det. Annars skapar vi inte integration – vi skapar exkludering.

Socialdemokratin har varit en kraft för sammanhållning. Men sammanhållning kräver mod. Mod att säga nej till en politik som splittrar. Mod att stå upp för rättvisa – även när det blåser. Och mod att välja väg.

För att inte välja är också ett val.

Inlägget Socialdemokratin måste välja väg dök först upp på Dagens Arena.

Online users falsely claimed a months-old video showed one of the two pilots of a downed U.S. Air Force fighter jet being captured in April 2026.

The video was taken at an Easter lunch, where Trump was at one point compared to Jesus.

Gaza's wastewater sanitation crisis is far greater than what a dam opening into a seasonal river could cause.

"I don't know that there could ever be enough time served for stealing a child's life," said Cindy Clemishire, survivor of Morris' abuse.