b6af12bee582991751bb62076ff4f1c1a2705552Ett förråd i en villa har skapat en sårig konflikt i Sverigedemokraterna i Täby. Den tidigare gruppledaren Thore Wiberg försöker driva in skulden i rätten. SD anklagar honom för att ha försökt förskingra pengar från partiet. – Jag upplever att det var ren och skär ålderism och att de ville bli av med mig, säger Wiberg.
Ett förråd i en villa har skapat en sårig konflikt i Sverigedemokraterna i Täby. Den tidigare gruppledaren Thore Wiberg försöker driva in skulden i rätten. SD anklagar honom för att ha försökt förskingra pengar från partiet. – Jag upplever att det var ren och skär ålderism och att de ville bli av med mig, säger Wiberg.
14aeb72295ce7ccae91ef61851ad51430787cc9cPå sociala medier hotas Agaba Rogers, som lever öppet som homosexuell, av familj och släkt i hemlandet Uganda, där hbtqi-personer riskerar dödsstraff. Efter sex månader i Migrationsverkets förvar tas hans fall nu upp för omprövning. – Information om hans sexuella läggning och engagemang i RFSL ligger öppet på sociala medier och bevisningen talar för att den här informationen nått Uganda och fått spridning, säger hans advokat Hanna Johansson.
På sociala medier hotas Agaba Rogers, som lever öppet som homosexuell, av familj och släkt i hemlandet Uganda, där hbtqi-personer riskerar dödsstraff. Efter sex månader i Migrationsverkets förvar tas hans fall nu upp för omprövning. – Information om hans sexuella läggning och engagemang i RFSL ligger öppet på sociala medier och bevisningen talar för att den här informationen nått Uganda och fått spridning, säger hans advokat Hanna Johansson.
0784949dd7b4a0bbd3305cac338ca1709d195f24Medlemstidningen Sveriges Natur rapporterar om problem med samtalston och bristande respekt i Naturskyddsföreningen – och avslöjar att tidningen själv känt av det. – Jag tänkte efter noga innan jag skrev, säger chefredaktören Erik Halkjaer.
En konsultfirma som gjort en oberoende utredning av Naturskyddsföreningen lyfter i sin rapport att det finns utmaningar med hård samtalston och brist på tillit och respekt inom organisationen. Konsulterna pekar…
4a421ae56b977d6a50ff088c69352e9138ba742fI sin insändare den 28 augusti, Överge inte skeppet – Rösta S, skrev Nils Backman att ”Vänsterpartiets förslag om att dela upp matjättarna för att istället ge utrymme för små lokala företag skriker av småborgerlig ideologi så att man blir döv.” Valet är nu över, men frågan om matjättarna är det inte, och påståendet förtjänar […]
I sin insändare den 28 augusti, Överge inte skeppet – Rösta S, skrev Nils Backman att ”Vänsterpartiets förslag om att dela upp matjättarna för att istället ge utrymme för små lokala företag skriker av småborgerlig ideologi så att man blir döv.” Valet är nu över, men frågan om matjättarna är det inte, och påståendet förtjänar ett svar.
Det får mig nämligen att minnas 2021, när jag för första gången fick vara med på “uppsökeri” på olika arbetsplatser med Livsmedelsarbetareförbundet (Livs). Utöver vanlig facklig info fick vi med oss ett nytt flygblad om problemen med monopoliseringen av livsmedelsmarknaden av matjättarna. Lite visste jag då att Livs tydligen lurade på arbetarna “småborgerlig ideologi så att man blir döv”.
Backmans syn bygger på en begränsad bild av livsmedelsmarknaden. Monopolsituationen begränsar utvecklingen av livsmedelsindustrin och jordbruken, alltså där livsmedlen som ICA, Axfood och Coop säljer faktiskt produceras.
Fackförenings- och arbetarrörelsen står inför stora problem som inte går att lösa med floskler, gamla meriter eller att flörta med högerpartier.
I sitt program Livsmedelsarbetare för framtiden från kongressen 2021 skrev Livs uttryckligen att monopolsituationen måste brytas. Dagligvaruhandelns prispress trycker ner de vinstmarginaler som skulle kunna investeras i utveckling. Dessutom konkurrerar matjättarna med sina egna märken mot sina egna leverantörer, alltså livsmedelsindustrin. Även i ett program från 2019 skriver man att matjättarna vill ”skaffa sig större makt över produktionen och degradera tillverkarna till rena underleverantörer utan egen profilering”.
Vänsterpartiet hade kanske inte den bästa lösningen, och de pratade inte heller så mycket om produktion. Det viktiga är att ett politiskt parti tog i frågan, och att den inte försvinner nu när valet är över.
Övriga punkter kan avhandlas snabbt. Lönelyftet för välfärdsyrken går inte emot facket, eftersom förslaget bara är att det ska upprättas potter som parterna sedan förhandlar om. Det är alltså inte riksdagen som ska sätta lönen. Lex Tesla är rimligt, eftersom man inte kan lämna walkover för att utstationeringsdirektivet ska kunna användas för strejkbryteri.
Vad som faktiskt slog hårt mot fackföreningar var att Socialdemokraterna tryckte igenom en inskränkning av strejkrätten tillsammans med Miljöpartiet och högern. Inskränkningen riktades mot Hamnarbetarförbundet men gynnar i praktiken främst gula fackföreningar. Eller att S drev igenom en försämring av LAS, där man lyckades vända LO-förbund mot LO-förbund och slutligen använda PTK som hävstång mot LO.
https://www.flamman.se/vi-maste-prata-om-en-av-historiens-storsta-stolder/
Vi måste prata om en av historiens största stölder
Kjell Rautio: Facken måste ta debatten om den allmänna löneavgiften
Nu är valet avgjort. S gjorde sitt svagaste val i modern tid, medan V ökade. Oppositionspartierna S, V, MP och C har tillsammans 176 mandat mot Tidöpartiernas 173, men något färdigt regeringsunderlag är det inte, och förhandlingarna pågår. Fackförenings- och arbetarrörelsen står inför stora problem som inte går att lösa med floskler, gamla meriter eller att flörta med högerpartier. Om S vill genomföra det de lovat LO är det nu det ska visas: ett brutet monopol i livsmedelskedjan, ingen ytterligare inskränkning av strejkrätten och en LAS som inte spelar ut LO-förbund mot varandra.
926866e98fa007b31737ffbb0a7bf65d322aff77America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i […]
America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig.
Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i Reformpolitik och socialism:
Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.”
Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämning har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet.
Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts Empire: ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver:
”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.”
https://www.flamman.se/america-vera-zavala-vi-var-nara-att-forandra-varlden/
America Vera Zavala: ”Vi var nära att förändra världen”
Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson.
Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig.
12416a746a36ba07fae58da5c44f2d9454f8f800926866e98fa007b31737ffbb0a7bf65d322aff77TITLE: Johan Lönnroth: Därför har America Vera-Zavala fel DESCRIPTION: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i […] CONTENT: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i Reformpolitik och socialism: Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.” Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämning har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet. Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts Empire: ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver: ”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.” Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson. Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig.
TITLE: Johan Lönnroth: Därför har America Vera-Zavala fel DESCRIPTION: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i […] CONTENT: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i Reformpolitik och socialism: Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.” Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämning har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet. Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts Empire: ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver: ”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.” America Vera Zavala: ”Vi var nära att förändra världen” I början av 2000-talet samlade Attac tusentals unga för att ta strid mot finans-institutionerna. I boken ”Fiesta” minns America Vera Zavala en partyglad rörelse som tog världen med storm – och sedan skingrades för vinden. Reportage Paulina Sokolow Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson. Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig.
12416a746a36ba07fae58da5c44f2d9454f8f800America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i […]
America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig.
Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i Reformpolitik och socialism:
Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.”
Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämning har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet.
Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts Empire: ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver:
”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.”
Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson.
Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig.
12416a746a36ba07fae58da5c44f2d9454f8f800926866e98fa007b31737ffbb0a7bf65d322aff77TITLE: Johan Lönnroth: Därför har America Vera-Zavala fel DESCRIPTION: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i […] CONTENT: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i Reformpolitik och socialism: Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.” Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämning har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet. Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts Empire: ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver: ”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.” Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson. Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig.
TITLE: Johan Lönnroth: Därför har America Vera-Zavala fel DESCRIPTION: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i […] CONTENT: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i Reformpolitik och socialism: Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.” Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämning har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet. Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts Empire: ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver: ”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.” America Vera Zavala: ”Vi var nära att förändra världen” I början av 2000-talet samlade Attac tusentals unga för att ta strid mot finans-institutionerna. I boken ”Fiesta” minns America Vera Zavala en partyglad rörelse som tog världen med storm – och sedan skingrades för vinden. Reportage Paulina Sokolow Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson. Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig.
f3142cb41b5cbd6735956f09305d8a3eb127ee56Ett fyra timmar långt seminarium med inbjudna gäster, men också första gången de fyra partierna på den rödgröna sidan samlas sedan valsegern. Förhoppningarna är stora på mötet i höstrusket på Högberga gård. – Jag hoppas att det här är ett steg närmare en regeringsbildning, säger S-ledaren Magdalena Andersson till Dagens ETC.
Ett fyra timmar långt seminarium med inbjudna gäster, men också första gången de fyra partierna på den rödgröna sidan samlas sedan valsegern. Förhoppningarna är stora på mötet i höstrusket på Högberga gård. – Jag hoppas att det här är ett steg närmare en regeringsbildning, säger S-ledaren Magdalena Andersson till Dagens ETC.
c26c71200f257f0270305e6d4f4ddb83e1896a3dKrogar som gör hållbarhet lustfyllt kommer att vinna. Det säger Ami Hovstadius på Circular Gastronomy, som nu lanserar hållbarhetscertiferingen Food Made Good för restauranger i Norden.
Krogar som gör hållbarhet lustfyllt kommer att vinna. Det säger Ami Hovstadius på Circular Gastronomy, som nu lanserar hållbarhetscertiferingen Food Made Good för restauranger i Norden.
36039cc5cd2478d97ed5b65a3e6ecb0f191ac6daIn videos spreading online, people voiced concerns that brands were secretly including such eggs in their products.
In videos spreading online, people voiced concerns that brands were secretly including such eggs in their products.
f6f370dd1888c451830e1a92ae9c47c7c34d9531I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna […]
I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten.
När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar.
När utgifterna för de olika socialförsäkringarna minskar ska politikerna, enligt lagen om fördelning av socialavgifter (2000:981), sänka respektive sociala avgifter. Detta är dock en lagstiftning som politikerna de senaste decennierna inte visat någon större respekt för.
Idag har detta dessutom ingen större betydelse. Att de sociala avgifterna sänks är nämligen inget som längre märks i löntagarnas plånböcker. Skälet till det är att politikerna har börjat använda en löneskatt (den allmänna löneavgiften), som infördes i mitten av 1990-talet för att finansiera EU-medlemskapet, som ett ”dragspel”. Detta innebär konkret att när de sänker en socialavgift så höjer de denna löneskatt med lika mycket, så att det totala uttaget av arbetsgivaravgifter hålls på en konstant nivå (31, 42 procent). Så har det varit sedan 2009.
Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta.
Detta är en metod som tidigare finansminister Anders Borg och alliansregeringen som tillträdde 2008 använde sig av systematiskt. När de skar ner på sjukförsäkringen och a-kassan förde de, via den allmänna löneavgiften, över pengar till olika typer av skattesänkningar som framförallt gynnade företagen och de rikaste svenskarna. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta.
Det handlar om stora skattesänkningar till de allra rikaste och hårdare kvalifikationsregler, som innebär att arbetslösa och sjuka kastas ut ur de gemensamma försäkringssystemen. Människor som befinner sig i en utsatt social situation görs fattiga och blir beroende av anhörigas och vänners hjälp eller de kommunala socialkontorens försörjningsstöd.
Och det är inte lite pengar vi pratar om. När den allmänna löneavgiften infördes 1994 låg den på 1,5 procent av lönesumman. Idag ligger den på 12,62 procent och beräknas enligt regeringen dra in 313 miljarder kronor till statskassan enbart i år. Det kan jämföras med statens totala utgifter (exklusive vissa finansiella transaktioner) som beräknas landa på omkring 789 miljarder kronor under helåret 2026.
Vi snackar alltså om ca 40 procent av statens budget.
Att jag använder ordet stöld beror på att detta är något som de flesta politiker som har och har haft ansvaret för statsbudgeten tycks vilja gömma och glömma. Att Moderaterna, som annars har någon form av skattetourettes, inte vill prata om den allmänna löneavgiften är kanske inte så konstigt.
Man kan också förstå att Magdalena Andersson håller en låg profil i frågan, eftersom hon 2018 gjorde precis som Anders Borg och plockade ur löntagarnas löneutrymme när hon sänkte sjukförsäkringsavgiften med en procent och höjde den allmänna löneavgiften med nästan lika mycket (0,9 procent). Dessutom var det den socialdemokratiska finansministern Pär Nuder som 1998 först frikopplade den allmänna löneavgiften från EU-avgiften.
https://www.flamman.se/sossarna-saljer-ut-min-barndomsby-till-australien/
Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien
Kjell Rautio: Ni ska veta vad min uppväxtby säger om sossarna
Visst ska Vänsterpartiet och Ida Gabrielsson ha all heder för att de, trots tystnaden från de större statsbärande partierna, försöker att lyfta denna fråga när de får möjlighet. Men för mig som tidigare facklig utredare saknas en viktig röst i debatten. Var är LO:s, SACO:s och TCO:s ordföranden? Det är ju en stor del av deras medlemmars lön och sociala trygghet det handlar om. Jag tycker att det är dags att de tar debatten om den allmänna löneavgiften nu.
Det fackliga svaret borde vara tydligt: antingen höjs lönerna i takt med att den allmänna löneavgiften sänks eller så förstärks vårt gemensamma försäkringsskydd genom att en sänkning av den allmänna löneavgiften växlas över till en höjning av de sociala avgifterna för att finansiera viktiga trygghetsreformer. Det behöver inte vara svårare än så.
f99c198318a7eda3878864c18e89188efc3d56b0f6f370dd1888c451830e1a92ae9c47c7c34d9531TITLE: Vi måste prata om en av historiens största stölder DESCRIPTION: I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna […] CONTENT: I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna för de olika socialförsäkringarna minskar ska politikerna, enligt lagen om fördelning av socialavgifter (2000:981), sänka respektive sociala avgifter. Detta är dock en lagstiftning som politikerna de senaste decennierna inte visat någon större respekt för. Idag har detta dessutom ingen större betydelse. Att de sociala avgifterna sänks är nämligen inget som längre märks i löntagarnas plånböcker. Skälet till det är att politikerna har börjat använda en löneskatt (den allmänna löneavgiften), som infördes i mitten av 1990-talet för att finansiera EU-medlemskapet, som ett ”dragspel”. Detta innebär konkret att när de sänker en socialavgift så höjer de denna löneskatt med lika mycket, så att det totala uttaget av arbetsgivaravgifter hålls på en konstant nivå (31, 42 procent). Så har det varit sedan 2009. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta. Detta är en metod som tidigare finansminister Anders Borg och alliansregeringen som tillträdde 2008 använde sig av systematiskt. När de skar ner på sjukförsäkringen och a-kassan förde de, via den allmänna löneavgiften, över pengar till olika typer av skattesänkningar som framförallt gynnade företagen och de rikaste svenskarna. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta. Det handlar om stora skattesänkningar till de allra rikaste och hårdare kvalifikationsregler, som innebär att arbetslösa och sjuka kastas ut ur de gemensamma försäkringssystemen. Människor som befinner sig i en utsatt social situation görs fattiga och blir beroende av anhörigas och vänners hjälp eller de kommunala socialkontorens försörjningsstöd. Och det är inte lite pengar vi pratar om. När den allmänna löneavgiften infördes 1994 låg den på 1,5 procent av lönesumman. Idag ligger den på 12,62 procent och beräknas enligt regeringen dra in 313 miljarder kronor till statskassan enbart i år. Det kan jämföras med statens totala utgifter (exklusive vissa finansiella transaktioner) som beräknas landa på omkring 789 miljarder kronor under helåret 2006. Vi snackar alltså om ca 40 procent av statens budget. Att jag använder ordet stöld beror på att detta är något som de flesta politiker som har och har haft ansvaret för statsbudgeten tycks vilja gömma och glömma. Att Moderaterna, som annars har någon form av skattetourettes, inte vill prata om den allmänna löneavgiften är kanske inte så konstigt. Man kan också förstå att Magdalena Andersson håller en låg profil i frågan, eftersom hon 2018 gjorde precis som Anders Borg och plockade ur löntagarnas löneutrymme när hon sänkte sjukförsäkringsavgiften med en procent och höjde den allmänna löneavgiften med nästan lika mycket (0,9 procent). Dessutom var det den socialdemokratiska finansministern Pär Nuder som 1998 först frikopplade den allmänna löneavgiften från EU-avgiften. Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien Kjell Rautio: Ni ska veta vad min uppväxtby säger om sossarna Ledare Kjell Rautio Visst ska Vänsterpartiet och Ida Gabrielsson ha all heder för att de, trots tystnaden från de större statsbärande partierna, försöker att lyfta denna fråga när de får möjlighet. Men för mig som tidigare facklig utredare saknas en viktig röst i debatten. Var är LO:s, SACO:s och TCO:s ordföranden? Det är ju en stor del av deras medlemmars lön och sociala trygghet det handlar om. Jag tycker att det är dags att de tar debatten om den allmänna löneavgiften nu. Det fackliga svaret borde vara tydligt: antingen höjs lönerna i takt med att den allmänna löneavgiften sänks eller så förstärks vårt gemensamma försäkringsskydd genom att en sänkning av den allmänna löneavgiften växlas över till en höjning av de sociala avgifterna för att finansiera viktiga trygghetsreformer. Det behöver inte vara svårare än så.
TITLE: Vi måste prata om en av historiens största stölder DESCRIPTION: I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna […] CONTENT: I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna för de olika socialförsäkringarna minskar ska politikerna, enligt lagen om fördelning av socialavgifter (2000:981), sänka respektive sociala avgifter. Detta är dock en lagstiftning som politikerna de senaste decennierna inte visat någon större respekt för. Idag har detta dessutom ingen större betydelse. Att de sociala avgifterna sänks är nämligen inget som längre märks i löntagarnas plånböcker. Skälet till det är att politikerna har börjat använda en löneskatt (den allmänna löneavgiften), som infördes i mitten av 1990-talet för att finansiera EU-medlemskapet, som ett ”dragspel”. Detta innebär konkret att när de sänker en socialavgift så höjer de denna löneskatt med lika mycket, så att det totala uttaget av arbetsgivaravgifter hålls på en konstant nivå (31, 42 procent). Så har det varit sedan 2009. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta. Detta är en metod som tidigare finansminister Anders Borg och alliansregeringen som tillträdde 2008 använde sig av systematiskt. När de skar ner på sjukförsäkringen och a-kassan förde de, via den allmänna löneavgiften, över pengar till olika typer av skattesänkningar som framförallt gynnade företagen och de rikaste svenskarna. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta. Det handlar om stora skattesänkningar till de allra rikaste och hårdare kvalifikationsregler, som innebär att arbetslösa och sjuka kastas ut ur de gemensamma försäkringssystemen. Människor som befinner sig i en utsatt social situation görs fattiga och blir beroende av anhörigas och vänners hjälp eller de kommunala socialkontorens försörjningsstöd. Och det är inte lite pengar vi pratar om. När den allmänna löneavgiften infördes 1994 låg den på 1,5 procent av lönesumman. Idag ligger den på 12,62 procent och beräknas enligt regeringen dra in 313 miljarder kronor till statskassan enbart i år. Det kan jämföras med statens totala utgifter (exklusive vissa finansiella transaktioner) som beräknas landa på omkring 789 miljarder kronor under helåret 2026. Vi snackar alltså om ca 40 procent av statens budget. Att jag använder ordet stöld beror på att detta är något som de flesta politiker som har och har haft ansvaret för statsbudgeten tycks vilja gömma och glömma. Att Moderaterna, som annars har någon form av skattetourettes, inte vill prata om den allmänna löneavgiften är kanske inte så konstigt. Man kan också förstå att Magdalena Andersson håller en låg profil i frågan, eftersom hon 2018 gjorde precis som Anders Borg och plockade ur löntagarnas löneutrymme när hon sänkte sjukförsäkringsavgiften med en procent och höjde den allmänna löneavgiften med nästan lika mycket (0,9 procent). Dessutom var det den socialdemokratiska finansministern Pär Nuder som 1998 först frikopplade den allmänna löneavgiften från EU-avgiften. Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien Kjell Rautio: Ni ska veta vad min uppväxtby säger om sossarna Ledare Kjell Rautio Visst ska Vänsterpartiet och Ida Gabrielsson ha all heder för att de, trots tystnaden från de större statsbärande partierna, försöker att lyfta denna fråga när de får möjlighet. Men för mig som tidigare facklig utredare saknas en viktig röst i debatten. Var är LO:s, SACO:s och TCO:s ordföranden? Det är ju en stor del av deras medlemmars lön och sociala trygghet det handlar om. Jag tycker att det är dags att de tar debatten om den allmänna löneavgiften nu. Det fackliga svaret borde vara tydligt: antingen höjs lönerna i takt med att den allmänna löneavgiften sänks eller så förstärks vårt gemensamma försäkringsskydd genom att en sänkning av den allmänna löneavgiften växlas över till en höjning av de sociala avgifterna för att finansiera viktiga trygghetsreformer. Det behöver inte vara svårare än så.