Tornevall Networks

Förskjutningen sker inte genom stora deklarationer, utan genom till synes tekniska reformer.

Valrörelsen är i praktiken redan igång. Och som så många gånger tidigare är det invandringen – och de invandrade – som står i centrum.

Sverigedemokraterna kommer att göra det de alltid gör: peka ut människor med utländsk bakgrund som problem. Skrämselbilder om hur farlig invandringen påstås vara förväntas återigen ge röster.

Men de är inte ensamma.

Inom Tidöavtalet ser vi hur flera partier rör sig i samma riktning. Kristdemokraterna driver krav på burkaförbud – symbolfrågor som riktas mot redan utsatta grupper och förstärker motsättningen mellan ”vi” och ”dom”.

Det är lätt att tro att detta är hela berättelsen.

Det är det inte.

Genomför systemskifte

För samtidigt pågår något annat. En förändring som det är märkligt tyst om – och som därför behöver sägas högt.

Det är genom reformeringen av migrationspolitiken som Sverigedemokraterna och regeringen steg för steg genomför ett systemskifte.

Det som kallas ett ”snabbspår” för arbetande invandrare är ett tydligt exempel. Det presenteras som en lösning. I själva verket är det ett principiellt brott. Logiken är enkel: den som tjänar mer ska snabbare få tillgång till välfärdens trygghetssystem. Den som tjänar mindre får vänta.

Detta är inte arbetslinjen.

Det är en inkomstlinje.

Jag har under lång tid följt – och varit en del av – den politiska idé som byggde den svenska välfärdsstaten. Den vilade på en enkel men avgörande princip: tryggheten skulle vara gemensam.

Rättigheter skulle inte köpas. De skulle gälla alla som lever, arbetar och bidrar här. Nu håller den principen på att förskjutas.

Inte genom stora deklarationer, utan genom till synes tekniska reformer.

Snabbspåret gör inte skillnad mellan den som arbetar och den som inte gör det. Det gör skillnad mellan olika lönenivåer. Mellan ingenjören och undersköterskan. Båda går till jobbet. Båda betalar skatt. Men bara den ena ska snabbare räknas in.

Detta är inte en justering.

Det är en värdering.

Krav och sanktioner byggs ut

När inkomstnivå blir kvalificeringsgrund förändras relationen mellan individ och stat. Välfärden förskjuts från att vara en gemensam institution till att bli något som förtjänas – och förtjänas olika snabbt. Det är så en generell modell urholkas.

Inte genom ett stort beslut – utan genom många små.

Samtidigt ser vi andra förändringar som pekar i samma riktning. Socialbidrag görs allt mer villkorade och differentierade. Krav och sanktioner byggs ut. I debatten talas det om parallella rättssystem – där olika grupper förväntas leva under olika villkor och bedömas efter olika måttstockar.

Var för sig kan dessa förändringar framstå som rimliga eller nödvändiga. Tillsammans tecknar de en annan bild. Av ett samhälle där likabehandling inte längre är självklar utgångspunkt. Där rättigheter gradvis knyts till prestation, inkomst eller grupptillhörighet. Och medan detta sker fylls det politiska utrymmet av skrämsel om invandring.

Det är ingen slump.

Konflikten om människor döljer systemskiftet i politiken.

För frågan är inte bara vem som kommer till Sverige. Frågan är vilket Sverige som formas. Ett samhälle där rättigheter gäller lika för alla som arbetar och bidrar. Eller ett samhälle där din plats avgörs av din lön.

Vägval för S

För socialdemokratin är detta ett vägval som inte går att ducka.

Det räcker inte att tala om krav, integration och egenförsörjning. Om vi samtidigt accepterar att högre inkomster ska ge snabbare tillgång till grundläggande rättigheter, då har vi redan lämnat en del av det som byggde vår styrka.

Den generella välfärden var aldrig naiv. Den var ett sätt att hålla ihop ett ojämlikt samhälle. När den ersätts av en prestationslogik förändras inte bara systemen – utan också tilliten mellan människor. Och utan tillit blir det lättare att ställa människor mot varandra. Så i ett valår där invandringen återigen görs till huvudfråga finns det skäl att väcka liv i det som det talas tyst om.

Inte vem som ska få trygghet först. Utan om tryggheten fortfarande ska vara gemensam.

Så länge debatten handlar om vilka människor som ska misstänkliggöras kan systemskiftet fortsätta i tystnad.

Juan Fonseca

Inlägget När välfärden blir en klassfråga dök först upp på Dagens Arena.

Cross-referencing the image with news photographs taken that day revealed several discrepancies.

Landet kan också utstråla tillförsikt: de har erfarenheter från tidigare amnestier.

Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har nyligen drivit igenom en amnesti för papperslösa migranter. Upp emot en halv miljon människor som i dag saknar giltiga uppehållstillstånd får en möjlighet att få ett ettårigt förnyelsebart uppehållstillstånd. Kravet är att man kan visa att man redan vistats i Spanien i minst fem månader, och inte har begått brott.

Sánchez initiativ står i skärande skarp kontrast mot läget i Sverige.

I Sverige skryter regeringen om hur mycket invandringen har minskat, i Spanien säger premiärministern att invandrare hjälper oss att ”bygga det rika, öppna och mångfaldiga Spanien som vi är och som vi strävar efter att vara”.

I Sverige möts asylsökande av rättsosäkra snabbförfaranden och transitcenter.

I Spanien av en möjlighet att få stanna.

Behöver en amnesti

Den spanska politiken är pragmatisk, principfast och progressiv.

Pragmatisk, eftersom den utgår ifrån situationen som den är. Det bästa vore så klart om det fanns lagliga vägar för arbetskraftsinvandring, och ett robust asylsystem för dem som behöver skydd. Till Spanien, till EU. Det måste vara polstjärnan, mot detta måste vi ställa kompassen. Men när lagliga vägar saknas måste politiken agera. En amnesti är kanske en sista utväg, men det är en utväg som förhindrar att enskilda människor hamnar i kläm och får bära bördan av politiska misslyckanden. Som när politiken drabbar människor retroaktivt eller när beslutsfattarna inser att deras beslut får mer omänskliga konsekvenser än de (säger att de) kunnat förutse  – Sverige behöver en amnesti för att stoppa tonårsdeportationerna.

Principfast, eftersom politiken i Spanien utgår ifrån att migranter har rättigheter. Även papperslösa migranter har rättigheter som arbetstagare, enligt ILO:s konventioner och FN:s konvention för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter, men i praktiken är möjligheten att utöva rättigheterna, på arbetsplatsen, i en fackförening, avhängigt ett tryggt uppehållstillstånd.

Progressiv, eftersom Sánchez regering angriper den spanska skuggekonomin med samma beslutsamhet som den skyddar migrantarbetares rättigheter. Södra Europa är skådeplatsen för ett industriellt utnyttjande av migrantarbetare, som den europeiska fackföreningsrörelsens ledare Esther Lynch kallat det. Och detta utnyttjande är ett hot mot allas rättigheter, överallt. Ingen progressiv ledare kan blunda för det.

Kompetens och självförtroende

I Barcelona, där Pedro Sánchez i helgen var värd för Global Progressive Mobilisation, som samlade världsledare från Brasiliens president Lula da Silva till Minnesotas guvernör Tim Walz, var Spaniens migrationspolitik temat för en rad paneldiskussioner. Det som utmärker de länder som lyckats bra med en öppen men ordnad hantering av migrationen, som Colombia som tagit emot nära tre miljoner flyktingar från Venezuela, eller Brasilien där organisationer möter migranter vid gränsen med erbjudanden om jobb och bostad i någon av Brasiliens delstater, är competence and confidence, säger en amerikansk expert som jag lyssnar på.

För att kunna inge väljare förtroende för att migrationspolitiken är kompetent måste den vara kunskapsbaserad. Två rapporter har varit vägledande för den spanska regeringens politik, säger migrationsminister Elma Saiz Delgado. En om de ekonomiska vinsterna av invandring. Och en om rasismens kostnader.

Spanien kan också utstråla tillförsikt: de har erfarenheter och evidens från tidigare amnestier, senast den omfattande amnesti som utfärdades under socialistledaren Zapateros regering 2005. Den ledde inte till Spaniens undergång, som kritikerna förutspådde. Idag har Spanien en av EU:s snabbast växande ekonomier, och även om arbetslösheten fortfarande är hög stiger sysselsättningen snabbt.

Spanien visar vägen mot en migrationspolitik som är pragmatisk samtidigt som den är principfast och progressiv. De spanska socialisterna utstrålar dessutom både kompetens och tillförsikt. Inspirerande.

Lisa Pelling

Inlägget Spanien visar värdig migrationspolitik dök först upp på Dagens Arena.

Kari Parman skriver ett öppet brev till Socialdemokraterna om deras inställning till att samarbeta med Vänsterpartiet.

Det finns frågor som inte försvinner hur ofta de än rundas. En sådan riktar sig till Socialdemokraterna: på vilket sätt är Vänsterpartiet ett extremistiskt parti?

Det är ingen retorisk fråga, utan en fråga om politisk hederlighet. Under senare år har Socialdemokraterna återkommande markerat avstånd, ibland öppet, ibland genom tal om ansvar, regeringsduglighet och behovet av mittenförankring. Oavsett formulering landar signalen i samma sak: Vänsterpartiet anses stå utanför det rimliga.

Det är ett allvarligt påstående. Och allvarliga påståenden kräver sakliga grunder.

Om invändningen gäller historia, partiets rötter i kommunismen, uppstår ett problem. Flera partier bär på historiska arv som i dag framstår som problematiska. Ändå bedöms de utifrån vad de är nu. Vänsterpartiet har bytt namn, förändrat sin politik och verkar inom det parlamentariska systemet. Ska historien vara avgörande måste den principen gälla konsekvent. Annars framstår den som selektiv.

Krävs konkretion

Om det i stället är politiken som anses extrem krävs konkretion. Är det synen på välfärden, viljan att begränsa vinster i skola och omsorg? Arbetsmarknadspolitiken, att stärka fackliga rättigheter? Den ekonomiska politiken, att minska klyftor genom omfördelning? Eller utrikespolitiken?

Det är fullt legitimt att invända mot allt detta. Men skillnad är inte detsamma som extremism. För att ett parti ska beskrivas som extremistiskt krävs att det ifrågasätter demokrati, rättsstat eller grundläggande fri- och rättigheter. Det är svårt att hävda att Vänsterpartiet gör det i dag.

Samtidigt påverkas trovärdigheten av Socialdemokraternas egna positionsförflyttningar, inte minst inom migration, rättspolitik och säkerhet. Politik förändras, men när gränser flyttas förändras också vad som uppfattas som “extremt”.

Partier med samma tradition

För många väljare är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fortfarande delar av en gemensam tradition med värden som jämlikhet, välfärd och solidaritet. När avståndet markeras så tydligt riskerar det att uppfattas som mer än taktik, som ett avståndstagande också från väljare.

Därför är det svårt att bortse från att frågan kanske handlar mindre om extremism och mer om strategi och positionering. Om så är fallet vore det mer klargörande att säga det.

Oenighet är naturlig i politiken. Men den måste beskrivas korrekt. Att använda etiketter som antyder att någon står utanför det demokratiskt acceptabla kräver saklig grund, inte politisk bekvämlighet.

Frågan kvarstår: på vilket sätt är Vänsterpartiet ett extremistiskt parti, och varför motiverar det att Socialdemokraterna inte samarbetar med dem?

Ett tydligt svar skulle bidra till en mer hederlig politisk debatt.

Kari Parman, före detta ordförande i Gnosjö Arbetarekommun

Inlägget På vilket sätt är Vänsterpartiet extremt? dök först upp på Dagens Arena.

The photo circulated three days into a 10-day ceasefire between Israel and Lebanon.

The Wall Street Journal reported aides kept the U.S. President away from the room because they were worried he was too impatient.

Bra mat ska bli billigare och barn skyddas från skadlig matreklam. Det är ett par av Matupprorets förslag för ett mer hållbart matsystem. Bakom kampanjen står matrörelsen Reformaten och aktivistgruppen Rebellmammorna. – Jag hoppas att politikerna inspireras och ser att det finns en folklig vilja att producera mat på ett vettigare sätt än i dag, säger odlaren och författaren Maja Alskog Bredberg.

Blir det ens några fortsatta fredsförhandlingar mellan USA och Iran i Pakistan, för att förlänga och om möjligt permanenta vapenvilan mellan de båda parterna? 

Det är i skrivande stund på måndagskvällen högst oklart, och beror framför allt på USA:s beteende runt Hormuzsundet och den amerikanska blockaden av iranska hamnar. 

Efter att ha pressat på för en vapenvila i Libanon som trädde i kraft i fredags – och som Israel sin vana trogen bryter mot som de behagar – verkade det som att vägen var öppen för en mer långsiktig överenskommelse mellan Donald Trumps USA och Iran.

Oljepriset sjönk när Iran på fredagen deklarerade Hormuzsundet in till Persiska viken öppet för all kommersiell trafik. Men istället för att ta den utsträckta handen har USA:s president Trump insisterat på att fortsätta den blockad av iranska hamnar som han först annonserat i måndags förra veckan. 

Det lät annorlunda när den notoriskt ombytlige amerikanske presidenten skrev på sin sociala medie-kanal Truth Social två dagar senare att sundet var helt öppet. Kinas president Xi Jinping skulle dessutom ge honom ”en stor fet kram” för detta, påstod Trump.

Men det gick att lita på USA lika mycket som på Israel i Libanon, har Irans ledning än en gång fått erfara. USA har inte släppt på blockaden, och i söndags attackerade och bordade USA:s militär ett iranskt lastfartyg i Omanbukten på utsidan av Hormuzsundet.

USA:s militära centralkommando Centcom har släppt en video på vad som bara är det senaste i raden av sjöröverier signerade USA det senaste halvåret. Även innan USA bombade Venezuela den 3 januari i år, och lika mycket i strid med internationell rätt kidnappade landets president Nicolas Maduro, har amerikansk militär bordat och beslagtagit fartyg med olja på väg till Kuba. 

Trump har också på nytt hotat det socialistiska Kuba – som USA har en kriminell handelsblockad mot sedan 1960-talet, som hindrar livsnödvändig medicin och andra varor från att nå landet – med en möjlig militär intervention, när fokuset kan skifta tillbaka från Iran.

När det kan hända är dock skrivet i stjärnorna. Det har kommit tvetydiga budskap också från Teheran om de fortsatta förhandlingarna, och på måndagen konstaterade talespersonen för Irans utrikesdepartement Esmaeil Baghaei att USA ”brutit mot vapenvilan sedan den inleddes”, med hänvisning till USA:s egen blockad av Hormuzsundet och attacken på det iranska containerfartyget i söndags.

Medan Benjamin Netanyahus Israel fortsätter sin offensiv i södra Libanon under pågående vapenvila – i ett uppenbart målmedvetet försök att utvidga apartheidsstatens gränser – gör Trumps USA allt för att undergräva de förhandlingar med Iran som man officiellt påstår sig välkomna. 

Efter att två gånger om ha blivit attackerade av krigsbrottskungarna Trump och Netanyahu under pågående förhandlingar, är det högst förståeligt att ledarskapet i Teheran är försiktiga inför fortsättningen.

Frågan är hur länge resten av västvärlden ska fortsätta låtsas som att man kan lita på dem.

The money was supposedly pulled from funds meant for international disaster relief and peacekeeping.

Lördagen 18 april tilldelades ETC Sol i Katrineholm priset Årets laddplats, av föreningen Elbil Sverige. Deras 2 000 medlemmar har nominerat och röstat. Ur motiveringen: ”ETC erbjuder elbilister låga snabbladdningspriser.”