I december i fjol publicerade Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF) rapporten Historien som slagfält. I den riktas udden mot det som kallas Rysslands historiska påverkanskampanjer mot Finland. Syftet med rapporten är att “bidra till förståelsen av historiepåverkan som ett verktyg i dagens säkerhetspolitiska miljö”, där “rysk historiepåverkan […] följer en medveten logik av historiepolitik, strategiska narrativ och informationskonfrontation”. Allt som del av en bredare “hybridstrategi”.
Journalisten Patrik Oksanen har sedan invasionen av Ukraina gjort karriär som säkerhetspolitisk tyckare. Därför är det inte så konstigt att Oksanen sällar sig till den vulgära tolkning av finsk historia som dominerar utanför Finland, och framför allt i Sverige.
I rapporten citeras, föga förvånande, inte en enda finskspråkig historisk källa – på sin höjd engelska och svenska översättningar av populära finska historikers verk.
Eftersom Oksanen själv inte behärskar språket har han inte kunnat fördjupa sig i den inhemska historieskrivning som finns endast på finska. Utan tillgång till den kunskapsskatten, är en allsidig förståelse av Finlands historia inte möjlig.
Agendan bakom rapporten blir tydlig redan i titeln – Oksanen anklagar Ryssland för att betrakta historien som ett slagfält. Precis det Oksanen och hans gelikar ägnat sig åt i flera år, för att med finnen som slagträ rättfärdiga Natoanslutningen och piska upp stämningen för ett storkrig mot Ryssland.
Det betyder att rapporten inte är någon neutral, vetenskaplig betraktelse av hur Ryssland använder historien som slagfält, utan ett stridsrop inför det slagfält där Oksanen själv marscherar i täten för trupperna.
I förbigående nämner Oksanen att den så kallade drivvedsteorin är historiskt förlegad. Det är den föråldrade teori (ajopuuteoria) som hävdar att Finland mot sin vilja tvingades alliera sig med Nazityskland, likt ”drivved i historiens ström”. Teorin krossades av finska historiker på 1980-talet, bland annat av forskare som Mauno Jokipii. Men Oksanen antar genast en moderniserad version av drivvedsteorin och försöker ”rätta den felaktiga bilden”.
Det andra kapitlet i rapporten behandlar “återkommande historiska teman i rysk propaganda mot Finland”. Där lägger Oksanen fram de mest absurda historieförfalskningarna. Det är således i sin ordning att kommentera dessa överskådligt, punkt för punkt.
I det inledande temat “Finland = Nazitysklands bundsförvant”, skriver Oksanen att ”Finland var aldrig medlem i axelmakterna, inte heller tog Mannerheim som överbefälhavare order av Hitler”.
Detta är en ren lögn. Påståendena grusas av den uppsjö av telegram, protokoll och andra dokument som påvisar ett intimt samarbete mellan Nazityskland och Finland långt före anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 (Operation Barbarossa). Tack vare forskare som Kimmo Rentola och Timo Vihavainen finns dokumenten numera enkelt tillgängliga på finska. De innehåller bland annat direkta order från den tyska staben till Finland. Den nordliga flanken i Operation Barbarossa koordinerades löpande mellan Nazityskland och Finland.
Hitler besöker Finland 1942. Vid hans sida: finlandssvenske marskalken Gustaf Mannerheim och president Risto Ryti.
Den reaktionära finländska regeringens samarbete med Nazityskland hölls medvetet dolt för såväl utlandet som för de delar av den finländska riksdagen som ansågs politiskt opålitliga. Som den finskspråkiga historieskrivningen gjort gällande länge användes bilden av “det lilla, demokratiska Finland, som oprovocerat hotas av bolsjevismen” mycket cyniskt för att locka till sig väststaternas (främst Storbritanniens och Frankrikes) stöd. 80 år senare upprepar Oksanen den propagandabilden.
Han påstår också att Finland “behöll sin demokratiska ordning” under kriget. Det är ett absurt påstående.
Efter krossandet av den finska revolutionen 1918 (se Proletären nr 13, 15 och 18, 2024), var Finland i allt väsentligt en diktatur. Alla vänsterpartier var förbjudna och den hemliga polisen förföljde, torterade och mördade oppositionella.
Det paramilitära fascistgardet Skyddskårerna, som krossat revolutionen och mördat 30.000 finska arbetare och bönder, utgjorde stommen i de styrkor som på 1920-talet genomförde upprepade rövartåg in i Sovjet-Ryssland. Det gardet omvandlades sedan till Finlands stående armé.
Fascismen blomstrade i landet under 1920- och 1930-talen, och den ledande rollen spelades av storbönder, strejkbrytare och skyddskårister. De var det vita Finlands ryggrad. Inte förrän år 1944, då det vita Finland tvingades sluta en separatfred med de allierade, kan man tala om Finland som en demokrati, ens av borgerlig modell.
Men Oksanen ställer även separatfreden på huvudet. Han påstår att den är ett bevis på att Finland inte var Nazitysklands allierade. Med samma logik var inte heller Ungern en axelmakt: Miklós Horthys regering, besegrad liksom Finlands, kapitulerade till Sovjetunionen i oktober 1944. Det ledde till en nazitysk invasion av Ungern och upprättandet av en marionettregering.
I Finland fanns inte samma förutsättningar för Nazityskland att agera även om den tyska styrka som var stationerad i landet mötte “förräderiet” genom bittra strider och en total förödelse av finska Lappland.
Separatfreden med Finland var resultatet av det komplicerade läget sent i kriget; Röda Armén strävade efter att förflytta sina styrkor för att stärka centralfronten mot Nazityskland, medan Finlands regering vid det här läget var medveten om att Nazityskland skulle förlora och febrilt letade efter en utväg. Och när den slutliga freden slöts i Paris 1947, dömdes Finland likt övriga Naziallierade makter.
Patrik Oksanen går sedan snabbt vidare till nya falsarier: han menar att belägringen av Leningrad var helt frikopplad från den finländska fronten. Även det är en sanning med kraftig modifikation. Från bevarade protokoll och telegram vet vi numer att den finländska krigsledningen och regeringen var väl införstådd med de tyska planerna för Leningrad. I ett möte med bland andra Adolf Hitler, Alfred Rosenberg, Wilhelm Keitel och Hermann Göring i juli 1941 sades det till exempel att “finnarna eftersträvar Leningrads-området. Führern kommer att låta jämna Leningrad med marken, och därefter ge det till finnarna”.
I propagandaskriften Finnlands Lebensraum, skriven av finländska historiker på uppdrag av president Risto Ryti, hette det att Leningrad var ”en rysk koloni på nationell och historisk finsk mark”. I augusti 1941 sade Mannerheim, som Oksanen närmast behandlar som en välvillig statsman, till den tyske attachén Waldemar Erfurth att ifall tyskarna jämnade Leningrad med marken, “skulle ryssarna bygga ett nytt Petersburg”. För Finland, noterade Erfurth, vore det önskvärda således att tyskarna bosatte sig i området permanent.
Även om Finland inte aktivt deltog i angreppet mot Leningrad upprätthöll finska trupper belägringen från norr. Att tala om Finland som helt oskyldigt till belägringen av Leningrad är oärligt. Alla historiska fakta visar det.
Men fakta gäller inte för Oksanen. Under nästa rubrik förnekar han de finländska koncentrationslägren i Östkarelen – han sätter till och med ordet inom citationstecken. Det gör han trots att den finländska ockupationsmaktens officiella benämning för lägren fram till 1943 var just ”koncentrationsläger” (keskitysleiri). Efter det började benämningen siirtoleiri (vilket Oksanen felstavar “siirtoleiro”) –förflyttningsläger – att användas.
Närmast som en betydelselös parentes skriver Oksanen att ”Finland genomförde varken massmord eller några storskaliga befolkningsförflyttningar, även om det fanns rasistiska attityder och planer på folkförflyttning”. En ordlek som förminskar den systematiska, statligt uppbackade, och som vetenskap maskerade, rasismen mot de så kallade “icke-finska stammarna”, det vill säga alla folk förutom finnar och kareler, till individuella rasistiska attityder. Oksanen gör detta samtidigt som han ser den östkarelska militärregeringens oförmåga att genomföra den planerade folkförflyttningen under rådande krig, som bevis på att sådana planer inte var brottsliga.
Oksanens oärlighet framstår med all tydlighet av ett exempel som han ger mycket plats: ett välkänt foto på ryska barn i ett östkarelskt koncentrationsläger, taget efter att Röda Armén befriat lägret 1944. Enligt Oksanen är fotot (även publicerats i Proletären, nr 18, 2024) ett arrangerat falsarium. Vad han inte nämner är att fotot visserligen är arrangerat i dokumentärt syfte, men att såväl fångarna på bilden som omgivningen är ytterst verkliga.
Finskt koncentrationsläger i Petrozavodsk – eller Äänislinna, som staden hette under finsk ockupation. Bilden är förvisso ”arrangerad”, men i dokumentärt syfte – och de ryska barnen som togs till fånga under den etniska rensningen var i allra högsta grad verkliga.
I samband med förnekandet av Finlands brott i Östkarelen passar Oksanen även på att smutskasta den “finländska Nürnbergprocessen” 1945-46, den rättegång om skuld i krigshandlingarna som såg åtta ledande finländska toppolitiker dömas för sina roller i kriget; Oksanen antyder att domarna tvingades fram av Sovjetunionen.
Det är en ytterst ytlig tolkning av processen som formellt inleddes då finska vänsterpolitiker, nyligen frisläppta ur politisk fångenskap, lyfte frågan inför riksdagen. Domarna, advokaterna och de tilltalade var finländare. Toivo Kaila, som själv var reservdomare i rättegången, beskriver med all önskvärd tydlighet i sin bok Sotaansyyllisemme Säätytalossa (Våra krigsskyldiga i Ständerhuset) från 1946, att domarna var väl underbyggda men att straffen var för milda. Samtliga dömda släpptes ur fångenskapen inom tio år från krigsslutet.
Det kommer att gå åt mycket bläck om alla förvrängningar av historien i Oksanens rapport ska motbevisas i grunden. Här ovan presenteras endast de mest allvarliga felen i rapporten.
Men mer intressant än en utdragen historisk polemik är dock motivet bakom rapporten. Syftet med den nyfunna entusiasmen för Finlands närhistoria är att två händerna från Finlands ytterst verkliga historiska brott och att använda den trötta vinterkrigsmyten för att rättfärdiga en aggression mot Ryssland.
Att liksom Oksanen använda finnen som slagträ mot Ryssland är en tradition som ledande skikt i Sverige använt sig av i hundratals år. Mytbildningen kring det vita Finlands krig mot Sovjetunionen, rehabiliteringen av krigsbrottslingar och ursäktandet av nazismen är endast tacksamma vapen i kampen mot den ultimata ondskan: igår Sovjetunionen, idag Ryssland.
Oksanens rapport är varken det första eller det sista exemplet på historierevisionism i Natos intresse.