Tornevall Networks

Fredrik Furtenbach






Ålder: Fyller 61 i vår

Bor: Lägenhet söder om Söder.

Familj: Flickvän, två barn, 18 och 22 år.

Titel: Inrikespolitisk kommentator på SR Ekot. Hedersdoktor vid Göteborgs

universitet.

Bakgrund: Började plugga juridik men hoppade av när han var den enda i klassen som tyckte att grundlagarna var intressantast. Pluggade statsvetenskap på Göteborgs universitet, jobbade på SOM-institutet med Sören Holmberg som chef. Gick den ettåriga utbildningen på JMK.

Politisk reporter på DN, SvD, Dagens Politik och SR.

Fritid: Åker runt på loppisar i Sverige med flickvännen. Letar efter kul prylar och vintagekläder. Samlar på armbandsur, mest 70-tal. Gillar gammal elektronik.

Drivkraft: Intresserad av politik, vill hänga med. Vill förklara och sätta det politikerna säger i ett sammanhang.

Knepigaste politikern: Göran Persson var speciell. Han brukade fråga varför jag inte bytt ut mitt efternamn, som han uttalade fel. Bildt och Schyman kunde också vara jobbiga.
























Fredrik Furtenbach klev 1993 in som politisk reporter på Sveriges riksdag. Det är två år tidigare än riksdagens ålderspresident, socialdemokraten Anders Ygeman.

– Under pandemin när det nästan var tomt här passade jag på att besöka riksdagslokaler jag aldrig varit i, som skjutbanan, 1600-talsinnergården, och gåvoförrådet.

I gåvorummet staplas alla presenter som riksdagsledamöter får men enligt de svenska antikorruptionsreglerna inte tillåts ta emot.

Det var DN:s praktikhandledare Micke Jaresand som på en minut år 1993 avgjorde Fredrik Furtenbachs yrkesbana. Juristsonen från Örgryte var 28 år när han kom in på den korta journalistutbildningen på JMK och flyttade till Stockholm, efter studier i statsvetenskap, arbete på SOM-institutet och en inställd musikkarriär – han var basist i flera band, från punk till depprock, goth och synth, gav ut skivor med Mazola Party.

När han klev in som praktikant på DN ville Fredrik Furtenbach egentligen bli grävande reporter.

– Det var det coola på den tiden. Men Jaresand frågade vad jag hade pluggat och bestämde helt enkelt att jag skulle vara på politiksidorna. Jag var lite tveksam, för de såg jävligt tråkiga ut, det var massiva textsjok med någon svartvit bild. Sen blev det mer intressant ju mer man kom in i det.

Han visade sig vara bra på att hitta politiknyheter genom att redan då ”ringa runt en massa”, och kunde varva vikariat på DN och SvD, och 1997 släppas in på Sveriges Radio. Där har Fredrik Furtenbach blivit kvar. Han har gått från politikreporter till inrikespolitisk chef, till inrikespolitisk kommentator.

Fredrik Furtenbach promenerar i Stanniolgränd i riksdagshuset. Foto: Tor Johnsson

Vad är det som hållit dig kvar i politiken i 33 år?

– Det är väl ändå att ju mer man lär sig, desto mer intressant är det.

Ett rent intellektuellt intresse?

– Jo, men det tycker jag. Jag är ganska intresserad av forskning fortfarande också, statsvetenskap. Jag har mycket kontakt med valforskare och använder gärna forskningsresultat när jag ska förklara politik. Min inställning till mitt jobb är att det inte ska vara tyckande, det ska egentligen bara vara att förklara och sätta i ett sammanhang. Varför partier och politiker gör som de gör. Jag vill gärna ha fakta att stå på.

Det finns olika sorters kommentatorer, även på public service.

– Att kunna läsa politiker rätt och förklara det för folk är viktigare för mig än att vara spetsig eller profilera mig själv, säger Fredrik Furtenbach.

Du blir aldrig frustrerad av att inte få tycka något?

– Nej. Det är tillfredsställande. Men jag är ju helt miljöskadad, van vid att inte ha åsikter. Jag är väldigt försiktig privat också. Min syrra brukar försöka prata politik med mig ibland. Hon säger att jag är som en socialarbetare: ”Jag hör vad du säger.”

Röstar du?

– Jag röstar blankt. Jag har röstat på olika partier tidigare, men sen tyckte jag att det var lika bra att rösta blankt. Det är klart att jag har värderingar, men dagspolitikens olika förslag är det väldigt lätt att hålla distans till.

Snart sagt varje politiknyhet kommenteras idag. Alla trogna Sveriges Radio-lyssnare, kanske de mer lättfotade också, känner nog igen Fredrik Furtenbachs sätt att med lite torr skepsis rama in de dagspolitiska krumbukterna. Sedan några år blir han inte heller ihopblandad med forna poddparhästen Tomas Ramberg (nu på DN), som också han har göteborgsk diktion.

– Ibland kunde jag få skäll för något som jag inte hade sagt, men jag kunde också få beröm för något jag inte sagt.

Idag är det Helena Gissén och Fredrik Furtenbach som poddar ihop i SR:s politikpodd Det politiska spelet, programledda av Parisa Höglund. DPS, som de kallar den, tar sig an inrikespolitiken på ett snackigare och mer lättsamt vis; kommentatorerna kan unna sig syrligheter på politikernas bekostnad. Podden hör till hans roligaste arbetsuppgifter, tycker Fredrik Furtenbach.

– Det är kul att få nörda ner sig lite, med smala grejer, ibland. Och det finns utrymme för lite mer humor.

Ett av många exempel på nörderi är när han lyfte en opinionsundersökning om vilket partis sympatisörer som gillar hundar respektive katter mest (svar: M respektive V).

Vad gör det med en människa att ha närkontakt med yrkespolitiker i 33 år? Vad ser Fredrik Furtenbach när han blickar ut över det svenska politiska landskapet – bildligt och bokstavligt, från sitt smala arbetsrum med fönster mot kammaren.

Han ger ett public service-svar på den sista frågan, börjar prata om två rätt tydliga block men med komplicerande faktorer på båda sidor.

I sitt avlånga arbetsrum kan Fredrik Furtenbach titta direkt ned på de folkvalda – när de är i kammaren. Ofta är det glest mellan riksdagsledamöterna. Foto: Tor Johnsson

Blir du någon gång trött på politiken?

– Absolut. Extra mycket på några saker. Den politiska logiken att det är så viktigt att det ska gå dåligt för motståndaren, det är ju ganska barnsligt. Och så lagspelandet, att det är ett lag mot ett annat: det är bara vid riktiga kriser som man kan samarbeta ordentligt.

Papegojsvaren, att folkvalda inte lämnar sina talepunkter, stör honom också, även om det är värst för nyhetsreportrar som ska klippa inslag. Han tycker att det har blivit värre med den saken.

Det finns mer:

– Det här med att man gör sig dummare än vad man är, anklagar motståndaren för något man vet inte är sant. Det är också löjligt. Särskilt valrörelser är ju fulla av den sortens retorik. Och sen som du vet, debatterna är inte så ofta debatter, det är seriemonologer: ”Varför svarar du inte på min fråga?” ”Varför svarar du inte på min fråga?”

Det politiska spelet, fenomenet, inte podden, har funnits så länge det funnits makthavare, menar Fredrik Furtenbach. Därför blir det relevant för medierna att spegla och förklara. Särskilt eftersom politikerna själva sällan medger att de ägnar sig åt just spel.

– De får igenom sin politik på sätt de inte så gärna pratar om. Då blir det ännu viktigare att journalisterna berättar hur det går till. Varför de gör som de gör.

För att vara bra på sitt jobb pratar han – med partifolk, forskare, myndigheter, opinionsinstitut. Han kan inte bara hänga med i det dagliga, utan behöver veta vad som händer över tid, sådant som pågår men syns mindre.

Inför riksdagsvalet håller han som vanligt koll på opinionen, vilka frågor folk tycker är viktiga, och hur nöjda de är med utvecklingen. Ekot frågar också vad medborgarna tycker att det pratas för lite om. Ofta är svaret vård, skola, omsorg, samtidigt som valforskning visat att medierna underbevakade vård inför valet 2022.

– Vi ska försöka komma bort från det där, och har valt ut ett antal frågor som vi ska satsa på oavsett vad politikerna pratar om.

80-talsklockan från Seiko bars av Sigourney Weaver i filmen Aliens. Foto: Tor Johnsson

Hur blir valrörelsen?

– En del kollegor har trott att den blir ovanligt smutsig. Jag vågar inte ta gift på det, det brukar vara relativt smutsigt. Men att både den blå och den röda sidan anklagar varandra för att vara antisemiter, det är ett nytt lågvattenmärke.

Vi pratar om journalisthatet på X, där Fredrik Furtenbach motvilligt befinner sig eftersom politikerna ännu gör det. Förr kunde det komma konstruktiv kritik där, idag är det bara ”ett gäng idioter, ryska troll och botar” som reagerar.

– Man får inte övertolka det.

Mer nedslående tycker han den tilltagande mediekritiken från M och i viss mån KD är.

– Jag tycker att det här grälet med DN som regeringen har haft är väldigt anmärkningsvärt. Man får en känsla av att det har hänt något.

Vad tänker du om det?

– Det är väl någon tidsanda som sprids och som jag gissar kanske göds av partierna längst ut, Sverigedemokraterna och deras systerpartier världen runt.

Fredrik Furtenbach, Sveriges Radio Ekots inrikespolitiska kommentator, i riksdagshusets östra del där bland annat riksdagens högtidliga öppnande hålls varje år. Foto: Tor Johnsson

Vilka är riskerna?

– Jag tror inte att man gör sitt samhälle en tjänst när man försöker sprida eller cementera en misstro mot rapporteringen i de stora medierna.

Kommer några tidigare politiska sanningar att försvinna i år? Han verkar upplivad av frågan. Sanningen att inget parti kan åka ur riksdagen tror han sitter löst. Däremot ser han inte att samarbeten över blockgränsen kommer att ske. Inte ens under andra världskriget var en samlingsregering självklar, säger han.

Regeringsfrågan lär fortsatt få en stor plats under utfrågningarna inför valet. Det spelar Tidöregeringen i händerna, som har ett samarbete på plats.

– Ja, medierna och Tidöpartierna drar åt samma håll där. Man vill ju gärna ha en kritisk infallsvinkel mot oppositionen också. Men det beror också på hur C agerar.

Det säkraste man kan säga är att valåret blir arbetsintensivt. Tur att Fredrik Furtenbach kan ta många kommentarer hemma i lägenhetsköket, kvällar och helger. Normala arbetstider har han inte, jobb och fritid går ihop.

– Jag är fine med att kompa ut när det går. Sen är det klart att jag inte tycker att allt är värt en kommentar. Vissa nyhetshändelser kan jag tycka är för små.