Kristersson och Åkessons handslag vittnar om ett maktskifte inom svensk politik, skriver Rasmus Hansson.
Content
Under onsdagen kallade statsminister Ulf Kristersson (M) och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till presskonferens. Efter valet, och vid en eventuell valvinst för Tidöpartierna, är SD nu välkomna in i regeringen.
Jimmie Åkesson kommer inte bli statsminister, det kommer Kristersson fortsätta vara. Däremot tindrade SD-ledarens ögon av tanken på att få bli migrationsminister.
Sedan tidigare har Kristdemokraterna släppt sina röda linjer mot SD i regering. Att Liberalerna gjorde samma sak för någon vecka sedan har nog inte undgått någon som hänger med i det politiska samtalet.
Oppositionen oeniga
Tidpunkten för presskonferensen är nog ingen slump.
Efter söndagens Agenda stod det klart att Magdalena Andersson kommer få rejält med huvudvärk om hon vill bilda regering med både Centerpartiet och Vänsterpartiet. C vägrar helt enkelt låta V få ministerposter, något som de i sin tur kräver vid en rödgrön valseger.
Oppositionens oenighet är Kristerssons starkaste kort just nu. Det är ett kort han och resten av Tidögänget tänker fortsätta slänga fram i tid och otid.
Frågan är om det är ett tillräckligt starkt kort? Opinionsmätningarna talar inte för Tidögänget just nu. Och dagens besked är inget som kommer locka väljare från oppositionen.
Behövs inga krångliga analyser
Vi kan hålla på och tjata om regeringsfrågan tills korna går hem. Men politik handlar faktiskt om just politik och hur samhällets resurser ska fördelas så att människor får det bättre. Följer man svensk debatt kan man lätt få känslan av att regeringsfrågan är universums mittpunkt.
Man kanske inte ska glömma bort att väljarna faktiskt främst röstar på vilken politik man själv vill se, inte vilket regeringsalternativ som är tydligast.
Och tittar vi på vilken politik som bedrivits på den här mandatperioden så märker människor att man fått det sämre i vardagen. Ibland behöver man inte göra analysen krångligare än så när man kikar på opinionssiffror.
Väckarklocka för S
Allt käbbel om regeringsfrågan borde också bli en väckarklocka för Socialdemokraterna. Det är nog dags att tydligt presentera vilken politik man vill gå till val på, något partiet själv påpekar i sin eftervalsanalys från 2022.
Där skriver man uttryckligen att många väljare ogillar när partier pratar illa om andras politik och därför istället borde ha fokus på sin egen politik.
Det första som hände idag var att högt uppsatta S-politiker kommenterade hur dåligt dagens besked är. Nästan som att be om att fokus ska hamna på regeringsfrågan. Det är väl inte det man vill?
Var är de egna reformidéerna man går till val på? Karensavdraget kan liksom inte vara det enda att luta sig emot i valrörelsen.
Presentera reformerna och avväpna Kristerssons enda, om än svaga, kort.
Två partier kan dratta ur
Men det finns fler frågor man behöver ställa sig efter dagens besked.
Vilket existensberättigande har partierna i Tidösamarbetet om alla hela tiden ska vara överens om allting? Väljarna tycks undra samma sak.
Alla tre partier i regeringsställning har minskat sitt stöd sedan valet 2022. För L verkar Tidösamarbetet sluta med att de drattar ur riksdagen. KD kan gå samma öde till mötes. Att nu M gör samma analys som de andra och surrar fast sig än mer vid SD-masten är en minst sagt underlig slutsats.
Lärdomen borde alltså vara en annan. Men Kristerssons vägar äro outgrundliga.
SD är borgerlighetens mittpunkt
Dagens handslag signalerade också något annat. Numera är det SD som är borgerlighetens mittpunkt.
Det har de även visat politiskt. För det är inte bara så att borgerligheten kopierat SD:s invandringspolitik. SD har också kopierat borgarnas ekonomiska politik.
I fyra år har de visat att de fullkomligt struntar i arbetarklassens levnadsvillkor. De har varit med och sänkt skatten för höginkomsttagare, skurit i a-kassan och låtit Elisabeth Svantesson sätta regionerna på svältkur och därmed tvingat vården till rejäla nedskärningar.
SD är partiet alla till höger måste förhålla sig till, inte till M. Det är SD:s godkännande man måste ha. Den gamla borgerligheten tynar långsamt bort.
För det viktigaste i svensk politik är tydligen att man kan presentera ett regeringsalternativ.