En fullt rimlig reaktion på ett söndervittrat system, skriver Rasmus Hansson.
Content
De orangea pensionskuverten har nu landat på hallgolven och i folks brevlådor.
Kuverten brukar vara en källa till magont. Enligt en undersökning i höstas från LO oroar sig mer 7 av 10 arbetare för sin pension. Men det är fler som oroar sig. En undersökning från Novus gjord av SPP visar att hälften av alla mellan 18-30 oroar sig för pensionen.
Kort och gott: det är väldigt många som går och ojar sig över hur de ska klara sig ekonomiskt den dagen de slutar arbeta.
Inga extra slantar
Och det har de fog för. För det allmänna pensionssystemet har vittrat sönder.
I höstas gick riksdagens pensionsgrupp fram med ett förslag om att när pengarna i pensionssystemet når ett överskott på 15 procent ska pengar betalas ut. Sveriges pensionärer ska alltså få mer pengar när det finns att ta av i ladorna.
Problemet är att prognoserna för de kommande två åren visar att överskotten i systemet inte kommer nå upp till de här 15 procenten. Som närmast kommer de ligga på 14,7 procent, om prognoserna får rätt. Det ser alltså inte ut att bli några extra slantar i plånboken.
Gränsen på 15 procent är satt alldeles för högt och kommer antagligen inte göra någon skillnad.
Men det finns fler problem.
För lite pengar in i systemet
Idag betalar vi in 17,21 procent av vår inkomst till det allmänna pensionssystemet. De procenten betalas av både individen och arbetsgivaren. Och det är alldeles för lågt. Om människor ska kunna få en värdig pension måste vi upp i den procentsats som var tänkt från början, det vill säga 18,5 procent.
Tanken var att det allmänna pensionssystemet skulle kunna ge en en vanlig arbetare 60-70 procent av sin slitlön varje månad. Idag ligger den siffran på 43 procent och den blir bara lägre.
Det innebär alltså att den som vill ha en värdig pension kommer behöva spara mycket pengar själv eller helt enkelt jobba längre. Säg det till de LO-arbetarna som sliter ut sina kroppar och är fast i ofrivilliga deltidsanställningar.
Kan inte jobba till 67
För visst kan vi upprätthålla oss vid faktumet att pensionerna idag är alldeles för låga. Men arbetslivet och pensionen innehåller fler orättvisor än så. För den genomsnittlige LO-arbetaren kan ofta inte arbeta upp till förväntad ålder. Kroppen går helt enkelt sönder innan dess.
I december presenterade LO siffror som visar att den genomsnittlige arbetaren inom LO-kollektivet inte ens nådde upp till den tidigare pensionsåldern som låg på 65. Idag är snittåldern 63,8 år. Hur de numera helt plötsligt ska kunna arbeta till 67 är det ingen som har svar på.
När Magdalena Andersson förra året gick fram med en idé om arbetarepension var det ett smått hafsigt verk som inte kommer göra tillräckligt stor skillnad. Idén var att det inte bara var hur mycket pengar man tjänat som skulle spela roll, utan även hur många år man arbetat. Initiativet var lovvärt och korrekt, men tyvärr alldeles för klent.
Sund reaktion på söndertrasat system
Vill vi på riktigt göra skillnad i det allmänna pensionssystemet så att människor får mer pengar krävs det alltså att vi alla betalar in mer pengar till systemet och sänker gränsen för när gasen kickar in.
Rejäla omtag krävs om vi alla ska kunna ha ett liv som går att leva efter att man stämplat ut från sitt sista arbetspass.
Det är dags att lägga ner pensionsgruppen i riksdagen. De är mer angelägna att skydda dagens blocköverskridande system än svenska löntagares pensioner. Varje parti i riksdagen behöver istället stå till svars för sin politik än att lämpa över ansvaret på pensionsgruppen.
Att så många går runt med en klump i magen över pensionen är inte konstigt. Det är en sund reaktion på ett söndertrasat system.
Den här oron måste de progressiva partierna ta på allvar och våga ta rejäl strid om i valrörelsen.