Religionsvetarna Linnea Jensdotter och Hanna Liljefors vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet, skriver idag på DN Debatt om att religionen har återvänt med full kraft i politikens värld p g a Tidöpartiernas tal om ”kristna värderingar”, vilka likställs med ”svenska värderingar”. Det är också mycket troligt att religionen kommer att få en allt […]
Content
Religionsvetarna Linnea Jensdotter och Hanna Liljefors vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet, skriver idag på DN Debatt om att religionen har återvänt med full kraft i politikens värld p g a Tidöpartiernas tal om ”kristna värderingar”, vilka likställs med ”svenska värderingar”.
Det är också mycket troligt att religionen kommer att få en allt större betydelse och synlighet i den tidigare så sekulära svenska offentligheten och politiken. Bland barn och unga (ca 13-29 år) anser nämligen höga andelar att religion är viktigt i deras liv och en allt högre andel uppger att de är troende i olika undersökningar.
Exempelvis anser 14% av de majoritetssvenska barnen och ungdomarna att religion är viktigt för dem liksom hela 70% av barnen och ungdomarna som har utländsk bakgrund enligt en studie från 2022. Och i Ungdomsbarometern uppger över 33% av barnen och ungdomarna att de är troende, vilket är den högsta procentsiffran någonsin, och bland de som uppger att de är troende svarar 39% att de är praktiserande och deltar regelbundet i religiösa sammankomster vilket även det är en rejäl uppgång.
Det ska påminnas om att runt 45% av alla barn och unga (ca 0-29 år) numera har utländsk bakgrund och över 25% av landets barn och unga har en kulturell muslimsk bakgrund och därtill tillkommer alla barn och unga som ser sig som katoliker, ortodoxa, hinduer, buddhister, judar och sikher o s v. De mest sekulära invånarna hittas idag bland de som är födda på 1940-, 50-, 60- och 70-talen medan barnen och ungdomarna numera framstår som den mest religiösa demografiska gruppen i dagens Sverige.
”Religion har länge hållits långt utanför politiken, förpassad till kyrkans domäner. Men något har hänt. Nu tar Gud plats mitt i det politiska samtalets centrum. När politiker själva använder ”kristna värderingar” som argument i debatten kan de inte uppröras när trossamfundens företrädare också kliver in i ringen.”
Sedan stat och kyrka skiljdes åt år 2000 har religiösa aktörer som deltagit i den offentliga debatten ofta mötts av kritik från politiska aktörer, oavsett om frågan rört klimat, gängkriminalitet eller social utsatthet. Politiker har anklagat kyrkoledare för att överträda teologins gräns och träda in på politikens marker. På senare tid däremot har en ny tendens blivit uppenbar, nämligen att Bibeln och så kallade ”kristna värderingar” återkommande lyfts i den politiska diskussionen. Det skapar en paradoxal situation, där politiker själva bidrar till och samtidigt upprörs över en uppluckring av den tidigare så skarpa gränsen mellan religion och politik.
Den tendens vi har sett pågå under de senaste månaderna, där ”kristna värderingar” har blivit bränsle rakt in i den migrationspolitiska diskussionen, uppvisar flera okaraktäristiska drag för svensk debatt. Den religiösa aktör som velat vara del av och tas på allvar i det offentliga samtalet i Sverige har tidigare behövt formulera sina religiösa argument i sekulära termer. Men nu har något har hänt. Olika aktörer talar om – och nu också med – religion och religiösa företrädare på nya sätt.
(…)
Inom den forskning som bedrivs om relationen mellan religion och politik har man under det senaste decenniet kunnat se en allt större politisering av tro: Religion har blivit ett ämne som det talas om i den politiska debatten. Framför allt har det handlat om islam, som framställs som en problematisk religion i den svenska kontexten, inte minst i relation till migrations- och integrationsfrågor.
Som ett led i detta har såväl Bibeln som ”kristna värden” kommit att bli återkommande argument, ofta som ett sätt att signalera nationell identitet och ofta förstådda som synonyma med ”svenska värderingar”.
(…)
Att svenska kyrkoledare från en lång rad kristna samfund nu höjer sina röster mot Tidöregeringens migrationspolitik är både ett tecken på kontinuitet och på något nytt. Religiösa ledare har alltid drivit opinion i de samhällsfrågor de sett som särskilt ömmande, också gentemot politiken. Det som är nytt i denna debattvåg är hur de formulerar sig. I och med att politikerna själva har fört in religion som argument så kan också de kristna aktörerna låta sina röster bli hörda – inte genom sekulära omskrivningar, utan med teologiska argument.
(…)
Att politiker nu ryggar inför denna utveckling är inte konstigt, det är den sekulära ryggmärgsreflexen som ger utslag – väl utvecklad under alla de decennier då religion ansetts vara en marginell fråga i svensk politik. Det är dock den politik och retorik politikerna själva fört fram under det senaste decenniet som ligger till grund för den debatt de nu rasar över.