Sociologen Johan Alfonsson på Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs Universitet är aktuell med boken Vad hände med arbetarklassen?. Med boken vill Johan Alfonsson belysa en klass som har glömts bort inom politiken och samhällsdebatten och visa att det gått väldigt dåligt för arbetarna. Lönemässigt, vad gäller anställningsvillkor, hälsomässigt… ja, egentligen på alla sätt. […]
Content
Sociologen Johan Alfonsson på Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs Universitet är aktuell med boken Vad hände med arbetarklassen?. Med boken vill Johan Alfonsson belysa en klass som har glömts bort inom politiken och samhällsdebatten och visa att det gått väldigt dåligt för arbetarna. Lönemässigt, vad gäller anställningsvillkor, hälsomässigt… ja, egentligen på alla sätt. Men samtidigt som arbetarklassen är samtidens stora förlorare, så har de en stor politisk påverkan.
– Arbetarklassen har försvunnit som det politiska subjektet, det är inte dem som man pratar om i politiken längre. Samtidigt så är det också arbetarklassen som orsakat hela det här politiska förändrade landskapet vi lever i idag. Det är på grund av att arbetarklassen slutat röstat vänster som vi har haft en högermajoritet i Riksdagen sedan 2006. Så arbetarklassen är bortglömd, men eftersom den är en sådan stor del av befolkningen, så har den en stor politisk kraft.
Med boken vill Alfonsson visa på den växande klyftan inom löntagarkollektivet. Diskussionen i media under levnadsomkostnadskrisen som började med inflationsstormen 2022 var enligt honom märklig. Man pratade om medelklassen snarare än arbetarklassen.
– Då började man snacka i media om medelklassen och räntenivån, ““”snart kommer medelklassen proletariseras och få samma tillvaro som arbetarklassen”. Men man ställde inte frågan om vad hände med arbetarklassen då? Det är ju de som rimligen borde fått det väldigt mycket sämre.
Och visst har arbetarklassen fått det sämre. Under inflationskrisen förlorade arbetarna nio år av reallöneökningar, medellivslängden har sjunkit för arbetare medan pensionsåldern har höjs. Även boendekostnaderna ökar mer för arbetarklassen än för medelklassen, då betydligt fler arbetare än medelklassare bor i hyresrätt.
Som värn mot försämringarna menar Alfonsson att arbetarklassens kollektiva maktresurser måste stärkas. Till skillnad från arbetarklassen så har medelklassen individuella maktresurser, där högre utbildning, fler färdigheter och knapphet på utbud av arbetskraft ger medelklassen möjlighet att skydda sig själva på arbetsmarknaden. Arbetarklassen har inte samma maktresurser, utan måste förlita sig på kollektiva strukturella maktresurser. Dessa är bland annat en hög a-kassa, trygga anställningsformer och att arbetslösheten hålls på låga nivåer.
– Genom att skapa kollektiv så kan man hindra den rena marknadslogiken, begränsa under vilka förutsättningar en arbetsköpare kan köpa och sälja arbetskraft. Exempelvis arbetstidslagen, arbetsmiljölagen, lagen om anställningsskydd. Alla de här lagarna begränsar arbetsköparens möjlighet att sätta vilka villkor de vill.
– A-kassan är en annan sån sak. Om du har en generös A-kassa, och blir arbetslös, behöver du inte acceptera vilket jobb som helst. Om det kommer nån och frågar om du kan jobba två timmar här som cykelbud, så kan man bara säga “fuck off, jag tar min A-kassa istället”.
– Det här är liksom grunden och eftersom arbetarklassen inte har individuella maktresurser, så är de mycket mer utsatta för marknaden.
Sedan 90-talet har flera av de kollektiva maktresurserna urholkats. I Sverige har vi haft en hög arbetslöshet, 2006 försämrade Alliansen, den första Reinfeldt-regeringen, a-kassan och i början av 2020-talet försämrades Lagen om anställningsskydd. Det här har framförallt drabbat arbetarklassen.
– På alla de här punkterna har de strukturella maktresursernas urholkats. Det är arbetarklassen som har drabbats utav det här, men inte medelklassen på samma sätt. Ett tydligt exempel är tillfälliga anställningar. Bland de okvalificerade arbetskraften hade 2005 så var det 24 procent som hade en tillfällig anställning. Idag är den uppe i 33 procent.
– Inom medelklassen så minskade tillfälliga anställningar från elva till åtta procent. Medelklassen klarade sig rätt bra ändå, genom sina individuella maktresurser.
Skillnaderna mellan medelklassen och arbetarklassen, menar Johan Alfonsson, leder till att de olika grupperna inom löntagargruppen får svårare att möta varandra politiskt.
– Det blir svårt. Ibland lyfter man att man bör diskutera att löntagargruppen ska höra ihop. Det är en fin tanke, men den gör ju inte det. Den gör det ännu mindre nu, då klasskillnaderna inom löntagarkollektivet ökat så mycket. Det får konsekvenser politiskt, för vilka intressen vi har, vilka problem vi möter i vardagen.
När arbetarklassens maktresurser succesivt försämrats, så undrar man hur vi skulle kunna stärka arbetarklassens makt igen. Alfonsson presenterar i sin bok ett konkret förslag för att stärka arbetarklassens maktresurser.
– Man måste göra politiska förändringar som påverkar maktbalansen på arbetsmarknaden. En förbättrad a-kassa skulle förbättra situationen för de arbetslösa och så skulle pressen på villkor och löner minska. Men det är inte många som brinner för a-kassan.
– Det finns en fråga som påverkar den strukturella makten som många brinner för och det är arbetstidsfrågan. Skulle vi minska arbetstiden med bibehållen lön skulle det leda till att utbudet på arbetskraften minskar och fler personer skulle behöva jobba. Det är dels en ökning av lönen, en timlöneökning. Den minskar arbetslösheten, potentiellt, vilket gör så man får mer makt, på egen hand kan ställa mer krav genom fackföreningarna. Och det är också en populär reform som 70 procent av befolkningen vill se. Det skulle sätta en boll i rullning som skulle successivt stärka makten för arbetarklassen.
Artikeln ovan är förkortad version av en längre intervju som gjordes för Prollenpodden.