Den 9 april är det på dagen 50 år sedan en psykiskt svårt plågad Phil Ochs valde att själv avsluta sitt liv i sin systers hus i Far Rockaway i stadsdelen Queens i New York. Han var bara 36 år gammal. Phil Ochs, från El Paso i Texas, skiljde på många sätt ut sig från […]
Content
Den 9 april är det på dagen 50 år sedan en psykiskt svårt plågad Phil Ochs valde att själv avsluta sitt liv i sin systers hus i Far Rockaway i stadsdelen Queens i New York. Han var bara 36 år gammal.
Phil Ochs, från El Paso i Texas, skiljde på många sätt ut sig från de många ”protestsångarna” under mitten och slutet av 1960-talet. Phil Ochs var välkammad, han uppträdde i kostym och han bjöd sina lyssnare på en uttalad politisk kritik, fri från all flum och välmenande men ofta meningslösa budskap.
Phil Ochs sålde ut medelstora konsertlokaler men aldrig de gigantiska, men han organiserade framgångsrikt flera stora demonstrationer mot USA:s krig, mot USA-imperialismen och för den aktiva medborgarrättsrörelsen som bekämpade segregationen i den amerikanska södern. Han uppträdde vid otaliga politiska evenemang runt om USA.
Men han spelades inte i radio, eller fick tv-tid; där var han svartlistad, utom en gång under ett kort besök i Sverige.
Phil Ochs var en del av den amerikanska vänsterrörelsen, hur politiskt urvattnad den kanske ändå var med västerländskt revolutionära mått mätt, och han var en pålitligt och hårt arbetande (och tidig) motståndare till Vietnamkriget och en lika hängiven anhängare av medborgarrättsrörelsen.
Många av de sånger Phil Ochs skrev då tar upp frågor som är lika aktuella och relevanta idag som de var när Ochs satte dem på pränt: rasism, kampen för fred och mot kriget – och klasskampen.
Amerikanske filosofiprofessorn David Detmer, som skrivit flera böcker om den tidens kultur och subkultur – bland annat Zinnophobia, en hyllning till den klassmedvetne historikern Howard Zinn (se Proletären 25 augusti 2022) – förklarar i en artikel i magasinet Current Affairs i februari i år varför Phil Ochs hölls borta från de stora arenorna och radio och TV:
”Vänsterradikalism, tillsammans med protestkonst av alla slag, tenderar att ogillas av de härskande klasserna och står mer specifikt i konflikt med intressena hos de företag som kontrollerar radio- och tv-medierna.”
Efter lanseringen av hans låt I Ain’t Marching Anymore som skulle bli en monumental antikrigshymn på LP-skivan med samma namn (1968), anmärkte Ochs själv:
– Det faktum att man inte kommer att höra den på radio är mer än en tillräckligt bra motivering till varför jag skrev den.
For I flew the final missionin the Japanese skiesSet off the mighty mushroom roarWhen I saw the cities burning,I knew that I was learningThat I ain’t marching anymoreNow the labor leader s screamingwhen they close the missile plantUnited Fruit screams at the Cuban shoreCall it peace or call it treason,call it love or call it reasonBut I ain’t marching anymoreNo, I ain’t marching anymore
I Talkin’ Vietnam Blues från plattan All The News That’s Fit to Sing (1964) konstaterade Ochs att den ”democracy” som USA sade sig försvara i Vietnam i själva verket var ”Diem-ocracy”, det vill säga den korrupte sydvietnamesiska presidenten och USA-lakejen Ngô Đình Diệm, helt utan folkligt stöd. Och att när krigshökarna skickade amerikanska pojkar till Vietnam – över 58.000 stupade och 303.000 skadade, liksom närmare tre miljoner döda vietnameser – så var det för att ta tillvara de amerikanska kapitalisternas vinster, garanterade av just den brist på demokrati som USA sade sig främja.
Känns igen från idag, någon?
Sången Love Me, I’m a Liberal (1966), tillägnad den hycklande del av den politiska sfären som Simona Mohamsson nyligen visade upp i all sin ynklighet, var en av de låtar som aldrig spelades i radio eller tv. På scenen brukade Phil Ochs introducera sången som bland annat nämner den mördade medborgarrättsaktivisten Medgar Evers, så här:
– I varje samhälle i USA finns det varierande nyanser av politiska åsikter. En av de skummaste av dessa är liberalerna. En frispråkig grupp i många ämnen. Tio grader till vänster om mitten i goda tider, tio grader till höger om mitten om det påverkar dem personligen:
I cried when they shot Medgar EversTears ran down my spine.I cried when they shot Mr. KennedyAs though I’d lost a father of mine.But Malcolm X got what was coming,He got what he asked for this time.So love me, love me, love me,I’m a liberal.
Phil Ochs och den ett år äldre Bob Dylan var samtida på folkmusikscenen och i början också goda vänner. En vänskap som grundlagts på de små kaféerna och barerna i Greenwich Village i New York där de båda uppträdde. Senare skulle Dylan kritisera sin gamle vän för att han ”inte var en folksångare”. Och 1965, när Dylan kopplat in elinstrumenten, förklarade Dylan att Ochs var i fel bransch:
– Protestgrejen är gammal. Och hur giltig är den egentligen? Kommer den att stoppa någonting? Kommer någon att lyssna? Folk kanske tror att det hjälper […] men sånger kommer inte att rädda världen, sade Dylan.
Bob Dylan lär ha sagt att han såg Phil Ochs mer som en journalist som beskrev verkligheten, än som folksångare.
Folkmusikern Dave van Ronk, en ikon i The Village och en mentor för många av de unga som sökte sig till kvarteren i början på 60-talet, menade att den typen av sånger som Ochs sjöng var meningslösa. Vem skulle vilja lyssna på sångerna när den händelse de skildrade var bortglömd?
I The Ballad of William Worthy på All The News… sjunger Ochs om den amerikanske reportern William Worthy som reste till Kuba för att beskriva vad som verkligen hände på ön efter revolutionen. William Worthy greps när han återvände till USA, eftersom det vid den tiden var olagligt för amerikanska medborgare att resa till den revolutionära ön.
Precis som det är olagligt nu.
William Worthy isn’t worthyto enter our doorWent down to Cuba,he’s not American anymoreBut somehow it is strangeto hear the State Department sayYou are living in the free world,in the free world you must stay
William Worthy hade blivit fråntagen sitt pass redan 1957, när han trotsade det amerikanska reseförbudet till Kina och i över en månad skickade rapporter från landet. Det var således utan pass som Worthy reste till Kuba kort efter den misslyckade USA-invasionen i Grisbukten 1961. Worthy hjälpte till att producera dokumentären Yanki, No! för tv-bolaget ABC, och för det dömdes han till fängelse. 1964 var Worthy åter en fri man, men fortfarande nekad ett pass.
Trots det tog han sig på hemliga vägar till en lång reportageresa i Nordvietnam, Kambodja och Indonesien. Först 1968 fick han nya resedokument.
William Worthy hade en diger lunta hos den federala polisen FBI. Det hade också Phil Ochs. Alla hans aktiviteter och resor övervakades noggrant och FBI försökte i möjligaste mån försvåra och begränsa dem. FBI:s akt om Ochs är på över 500 sidor. Ochs kallade sig ironiskt för ”FBI:s egen folksångare”.
David Detmer menar att kritiken mot Ochs slår fel:
”Ochs sång om Worthy är smart och underhållande, och därmed fullt kapabel att väcka lyssnarnas intresse, kanske till och med inspirera dem att göra ytterligare research för att lära sig mer om Worthys fall… Några av världens mest kraftfulla konstverk, till exempel Goyas Den tredje maj 1808 och Picassos Guernica, är baserade på specifika ögonblick i historien som annars kanske hade glidit ur det allmänna minnet”, skriver Detmer.
Phil Ochs, likt på sin tid Woody Guthrie, hade förmågan att på den erfarne journalistens sätt kunna sammanfatta en händelse direkt när den hände, i den gamla bluesnews-traditionen. Det var naturligtvis ingen slump att titeln på Ochs första platta från 1964 var just All the News That’s Fit to Sing, en parafras på New York Times slogan All the News That’s Fit to Print.
På albumet Tape from California (1968) skriver Ochs om Joe Hill, den svenske fackföreningsmannen och arbetardiktaren som avrättades i Salt Lake City 1915 (se Proletären den 13 november 2025). I Alfred Hayes och Earl Robinsons sång I dreamed I saw Joe Hill Last Night från 1936, var Joe Hill redan ombesjungen som en legend, avlägsen, avrättad men ändå inte död, av både Paul Robeson, Pete Seeger och många andra. Men Phil Ochs kastade in Joe Hill i klasskampen, i 20 verser till den melodi med vilken Woody Guthrie på skiva skildrat John Steinbecks romanfigur Tom Joads kamp mot giriga fruktodlare och bankirer. Och mot det rättsväsende, den polis och militärmakt som då, precis som idag, skyddar deras intressen.
Oh, strange are the waysof the western lawStrange are the ways of fateFor the government crawledto the mine owner’s callAnd the judgewas appointed by the state
Phil Ochs kom från Texas till New York i början av 1960-talet. Han uppträdde på de små folkmusikklubbarna i Greenwich Village, en bas och grogrund för antikrigsrörelsen och den växande medborgarrättsrörelsen. Han slog igenom för en något större publik än de som samlades på Cafe Wha, Gerdes Folk City och Kettle of Fish, med låten There But for Fortune, utgiven på samlingsalbumet New Folks, Vol. 2. En sång om de som utsätts för kapitalismens och imperialismens övergrepp. Och de som är lyckliga nog att slippa undan:
Show me the alley,show me the train,Show me a hobowho sleeps out in the rain,And I’ll show you a young manwith so many reasons whyThere but for fortune,may go you or go I – you or I.Show me the countrywhere bombs had to fall,Show me the ruinsof the buildings once so tall,And I’ll show you a young landwith so many reasons whyThere but for fortune,may go you or go I – you or I.
Ochs deltog intensivt i den framväxande antikrigsrörelsen, men han försvann när han insåg att många av rörelsens självutnämnda ledare som de haschindränkta beatpoeterna Abbie Hoffman och Allen Ginsberg inte skulle få medelamerikanerna att vända sig om Vietnamkriget.
1971 reste han till Chile för att sjunga i valkampanjen för Salvador Allende. 1973 blev han rånad och misshandlad under en resa till Tanzania, en misshandel som förstörde hans stämband. Ochs gled allt mer in i ett svårt alkoholberoende och den bipolära sjukdom han hade i släkten blommade ut. Han antog en ny identitet, John Butler Train, som hävdade att han mördat Phil Ochs. Som Train drev han omkring på gatorna i New York, klädd i trasiga och illaluktande kläder. Han blev allt mer psykotisk och våldsam. Försöken att hjälpa honom misslyckades.
I januari 1976 gick han till slut med på att flytta hem till sin syster Sonny (Sonia) i Far Rockaway utanför New York. Allt verkade gå bra för honom men så var det inte. Den 9 april hängde sig Phil Ochs i badrummet i Sonnys hus. Han orkade inte med livet i det samhälle han så intensivt försökt ändra på.
Efter sig lämnade han bland andra sången When I’m Gone från LP:n I Ain’t Marching Anymore:
All my days won’t be dancesof delight when I’m goneAnd the sands will be shiftingfrom my sight when I’m goneCan’t add my name into the fightwhile I’m goneSo I guess I’ll have to do it while I’m here.